Läser folkpartister Adam Smith?

Liberalsocialister kunna förmodligen aldrig träffas, ens för att roa sig, utan att talet förr eller senare faller på något sätt att misskreditera idén om laissez-faire.

I början av 1980-talet pennfäktades jag en del med några folkpartister eller ”liberalsocialister”. Det handlade huvudsakligen om ett citat från Adam Smith som liberalsocialisterna ryckte ur sitt sammanhang och vantolkade. Ni får ha överseende med att blir förfärligt många upprepningar.

(i)

Jag har tyvärr inte kvar de båda artiklar av Peter Örn som jag nämner nedan, men som framgår av vad jag skriver angrep de Fria Moderata Studentförbundet, som på den tiden höll en ”klassiskt liberal” (till skillnad från ”socialliberal”) linje.

Deadam-smitht finns mycket att säga om Peter Örns båda artiklar i SvD (28.4 och 8.7 1982), och inget av det särskilt smickrande. Jag ska för korthetens skull koncentrera mig på en enda punkt: Örns åkallande av Adam Smith som socialliberalismens lärofader.

Örn driver två teser:

  1. Marknadsekonomin måste hållas i strama tyglar.
  2. Marknadsekonomin har en inneboende tendens att upphäva sig själv.

John Stuart MillBåda dessa teser är djupt främmande för Adam Smiths tänkande. Den första tesen förknippas närmast med John Stuart Mill. Det finns emellertid en avgörande skillnad i intellektuell hederlighet mellan Mill och hans ”socialliberala” efterföljare i modern tid. Mill blundade inte för att hans ståndpunkt innebar ett överskridande av gränsen mellan liberalism och socialism. I sin självbiografi förklarar han helt öppet att han börjat sin bana som liberal men sedan övergått till att bli ”modifierad socialist”.

Den andra tesen härstammar från Karl Marx. Den skulle för övrigt vara helt otänkbar utan Marx från Hegel övertagna dialektiska schema, enligt vilken varje företeelse, om den lämnas att fritt utveckla sig, slår över i sin egen negation. (Om den fria marknaden lämnas helt fri, kommer den att visa sig vara helt ofri.) Bortsett från allt annat är det av rent kronologiska skäl ytterst osannolikt att Smith kan ha hyst en sådan uppfattning. Den kan förvisso inte beläggas i hans skrifter.

Hur förhåller det sig då med det kända Smithcitat som i Örns version lyder ”varhelst näringsidkare samlas försöker de upphäva konkurrensen”?

Det intressanta med detta citat är hur Smith själv bedömer saken och vilka konsekvenser han drar. Härom ger Örn inget besked. Detta kan naturligtvis bero på ren okunnighet. Men det vore utan tvivel grovt förolämpande av mig att antyda att en eminent ungdomspolitiker och presumtiv framtida partiledare skulle handskas så vårdslöst med det ideologiska arvegodset att han drar in det i dagsdebatten utan att först ha satt sig ordentligt in i det. [1] Jag antar därför att Örn mycket väl begriper vad det är han håller på med, och att han gör det av rent partitaktiska hänsyn.

Vad är det då Smith säger? Jag citerar ur Emil Sommarins översättning av Wealth of Nations, s. 93:

Folk av samma yrke kunna aldrig träffa samman ens för att roa sig, utan att talet till slut faller på ett eller annat sätt att komma den stora allmänheten till livs [”a conspiracy against the public” i Smiths original] eller ett eller annat medel att höja priserna. Visserligen är det omöjligt att förhindra sådana sammankomster genom en lag som vore genomförbar eller förenlig med frihet och rättvisa. Men om också lagen inte kan förhindra folk av samma yrke att ibland komma samman, bör den inte göra något för att underlätta sådana sammankomster, ännu mindre göra dem nödvändiga. [Alla kursiveringar mina.]

Och Smith går vidare till att ge exempel på lagar och bestämmelser som på den tiden underlättade eller rentav nödvändiggjorde näringsidkarnas konspiration mot allmänheten.

Nu frågar jag (och jag hoppas att frågan uppfattas som retorisk): Är detta en plaidoyer för mer statlig styrning av näringslivet eller för mindre? För stramare tyglar eller för mildare? Är det på marknaden Smith lägger huvudskulden, eller är det på lagstiftningen?

Det är sant att Smith inte i sin kritik tar upp modern antitrustlagstiftning utan endast den motsatta sidan av samma mynt, ”trustunderlättande” lagstiftning (i form av skråväsen o.dyl.) Förklaringen till detta ligger väl närmast i att hans bok utgavs 1776, inte 1976. Ändå använder Smith två ord som är relevanta även i dagens ändrade läge: frihet och rättvisa. För prehegelianen Smith hade dessa termer en fast bemärkelse.[2] De betydde inte att samhället skulle stöpas om efter Peter Örns (eller andra politikers eller samhällsutopisters) önskedrömmar.

Detta var bara ett exempel på Peter Örns argumentationsteknik. Men det är på sätt och vis det värsta. Ty när Örn angriper de hedervärda personer som är verksamma inom Fria Moderata Studentförbundet och dess tidskrift Svensk Linje med försåtliga tankeglidningar, förvrängningar och lösryckta citat, då angriper han åtminstone personer som fortfarande befinner sig i livet och som kan gå i svaromål. (Om på denna sida låter jag tills vidare vara osagt.)

Adam Smith har ju däremot ingen annan protestmöjlighet än att rotera i sin grav.

Eskilstuna 3 juli 1982
Per-Olof Samuelsson

Svar från Svenska Dagbladet:

Med beklagande tvingas jag återsända er artikel. Tillströmningen av bidrag till Brännpunkt är för närvarande mycket stor, varför jag inte har möjlighet att publicera inlägget.

Ingen platsbrist i världen kan ursäkta att Peter Örns uttalande om Adam Smith får stå obesvarat. Man kan inte bara ge den intellektuella ohederligheten fria tyglar och sedan säga att det inte finns plats för genmäle.

Naturligtvis finns det säkert folk som kan analysera Örns resonemang mycket bättre än vad jag har gjort, och kanske backa upp det med mycket större och mer ingående kunskaper. Jag kan t.ex. tänka mig att Sven Rydenfelt skulle kunna göra det. Eller varför inte Friedrich von Hayek.[3] Det kan ju knappast vara svårare att få Hayek att medverka med en Brännpunktsartikel än John Kenneth Galbraith.

Det minsta man kan begära är att ni släpper fram någon representant för Fria Moderata Studentförbundet. Det är ju när allt kommer omkring Studentförbundet som är den verkliga skottavlan för Peter Örns attacker.

Det måste få finnas någon rättvisa i världen.

På detta fick jag ett ”goddag yxskaft”-svar som jag inte gitter återge.

(ii)

Följande (skrivet ”under pseudonym” – SAF-tidningen publicerade vid den här tiden en del redaktionellt material under namnet ”Adam Smith”) tillställde jag SAF-tidningen, men det blev aldrig publicerat.

Ett av problemen med att vara död är att man inte längre har någon kontroll över hur ens efterlevande använder det man har skrivit, och inte kan ge svar på tal om det förvrängs och vantolkas.

Har man en gång skrivit ett epokgörande verk, är det förmodligen oundvikligt att man blir använd som tillhygge i alla möjliga sammanhang. Men även om man är död (ja, faktiskt speciellt om man är död och inte längre har någon talan bland de levande), borde man kunna fordra att bli citerad av folk som verkligen har satt sig in i vad man skrivit.

Bland det värsta som kan hända är att folk plockar ut något lösryckt citat och använder det utan någon hänsyn till (och förmodligen utan kunskap om) det sammanhang där citatet ingår.

Just detta har jag nyligen råkat ut för. Jag har blivit tillhygge i en ganska ytlig och slagordsmässig skärmytsling angående socialliberalism och nyliberalism.

En ung man, enligt uppgift ordförande i ett socialliberalt svenskt partis ungdomsförbund, har skrivit följande i en debattartikel i en av landets största och mest ansedda tidningar:

Marknadsekonomin måste hållas i strama tyglar: för det första därför att den inte automatiskt uppfyller liberala krav på jämlik fördelning, löntagarstyre, social trygghet och skydd av miljön. För det andra därför att marknadsekonomin har en inneboende tendens att upphäva sig själv. Det påpekade redan Adam Smith när han surt konstaterade att varhelst näringsidkare samlades försöker de upphäva konkurrensen.

Vad beträffar den första delen av detta citat, så är det förvisso inte jag som kläckt idén att marknaden måste hållas i strama tyglar. Hela min bok Wealth of Nations gick ju ut på att marknaden bäst tyglar sig själv. Det här med ”strama tyglar” kommer ursprungligen från John Stuart Mill. Och om detta har jag och vännen Stuart haft många och uppfriskande gräl de senaste hundra åren.

Idén att marknadsekonomin har en inneboende tendens att upphäva sig själv kommer från Karl Marx. Jag har lite svårt att diskutera sansat med den gode Karl, för han envisas med att skälla mig för ”sykofant” och ”de besuttna klassernas lakej”, så fort diskussionen kommer ut på (för honom) hal is.

Det där jag skulle ha sagt om näringsidkarna då? Jag ska citera det aktuella stället. Den som vill kolla det kan slå upp s. 128 i Cannans kommenterade upplaga av Wealth of Nations, eller också s. 93 i Emil Sommarins nedkortade svenska översättning.

Folk av samma yrke kunna aldrig träffa samman ens för att roa sig, utan att talet till slut faller på ett eller annat sätt att komma den stora allmänheten till livs eller ett eller annat medel att höja priserna. Visserligen är det omöjligt att förhindra sådana sammankomster genom en lag som vore genomförbar eller förenlig med frihet och rättvisa. Men om också lagen inte kan förhindra folk av samma yrke att ibland komma samman, bör den inte göra något för att underlätta sådana sammankomster, ännu mindre göra dem nödvändiga.

Okej, säger jag här att marknaden ska hållas i strama tyglar? Nej, tvärtom säger jag att sådana tyglar skulle vara oförenliga med frihet och rättvisa. Säger jag att marknaden tenderar att upphäva sig själv? Knappast. Jag betonar att det är olämpliga lagar som bär huvudskulden till att det blivit så här.

Detta blir ännu tydligare om man läser de närmast följande styckena i min bok. Jag ska av utrymmesskäl inte citera vidare, men var och en kan ju själv plocka fram boken och läsa. Måltavlan för min kritik är skråväsendet. Skråväsendet existerar inte i samma form idag som det gjorde på min tid. Men principerna i min kritik är säkert fortfarande tillämpliga, även om de konkreta detaljerna skiljer sig.

Man bör komma ihåg att jag i Wealth of Nations ganska ivrigt pläderade för att arbetarna skulle ha samma rätt att sammansluta sig som näringsidkarna. Det förefaller mig som om min kritik idag skulle vara giltig s.a.s. med omvända förtecken. Fackföreningarna av idag har antagit en del av de gamla skrånas kännetecken. Samtidigt hunsas näringsidkarna av något som kallas ”konkurrenslagstiftning” (eller i USA ”antitrustlagstiftning”) – alltså just den sorts lagar som jag i citatet ovan kallade ”oförenliga med frihet och rättvisa”.

Socialliberalerna har ingen rätt att använda mig som slagträ i debatten. De s.k. nyliberalerna har större rätt. Man får inte glömma att nyliberalismen inte är någon alltigenom enhetlig tankeriktning. Alla är inte överens med mig på alla punkter.

Ett kort slutord: eftersom jag meddelar mig via min andeskådare via störningar på radions kortvågsband, är det möjligt att budskapet blir något förvanskat. Dessutom är min andeskådare en välkänd nyliberal virrhjärna, vars ord aktas föga i den mera välanständiga pressen. Jag vill därför uppmana den tänkande läsaren att kolla noga med mina egna skrifter.

Adam Smith
(med osynlig hand å pennan)
genom
Per-Olof Samuelsson
auktoriserad andeskådare

(iii)

Ett nytt sladdrigt grepp i den ideologiska gyttjebrottningen består i att försöka göra Adam Smith till lärofader för socialliberalism och interventionism.

Det första exemplet som jag såg på detta gavs av FPU-ordföranden Peter Örn i SvD 3.7.82:

… marknadsekonomin har en inneboende tendens att upphäva sig själv. Det pekade redan Adam Smith på när han surt konstaterade att varhelst näringsidkare samlas försöker de upphäva konkurrensen.

Detta skulle då enligt Örn visa att ”marknadsekonomin måste hållas i strama tyglar”. Speciellt måste staten ingripa med lagstiftning mot konkurrensbegränsning.

Påståendet upprepas av Håkan Holmberg i senaste numret av Liberal Debatt:

Enligt Eriksson [Bo Eriksson, ordf. i Fria Moderata Studentförbundet] hotas marknadsekonomin endast av en interventionistisk statsmakt. Den gamle liberale tänkaren Adam Smith visste bättre, när han skrev att tillverkare av olika varor så fort tillfälle gavs konspirerade för att höja priserna eller upphäva konkurrensen.

Nu vågar jag nog påstå att varken Peter Örn eller Håkan Holmberg någonsin öppnat Wealth of Nations och läst det aktuella stället. För om de har gjort det och ändå hävdar att Smith förespråkade interventionism, då måste de ha avsevärda brister i sin läskunnighet. Har de läst det och är de läskunniga, då ägnar de sig åt medveten citatförvanskning. Och jag tror faktiskt att de är alltför taktiskt slipade för att göra något sådant och utsätta sig för risken att bli avslöjade.

Så förmodligen har de tagit det här citatet i någon redan stympad version och i oeftertänksamt jubel kastat sig över det. Det är inte omöjligt att de hämtat det från John Kenneth Galbraith, som excellerar i den här typen av halheter. Men detta är en gissning från min sida, och jag står öppen för korrigering.

Över till citatexercisen. Jag citerar det aktuella stycket ur Emil Sommarins förkortade översättning av Wealth of Nations från 1909, sid. 93. (Den som har tillgång till standardversionen av Smiths bok, Cannans kommenterade upplaga, kan slå upp s. 128.)

Folk av samma yrke kunna sällan träffa samman ens för att roa sig, utan att talet till slut faller på ett eller annat sätt att komma den stora allmänheten till livs [a conspiracy against the public] eller ett eller annat medel att höja priserna. Visserligen är det omöjligt att förhindra sådana sammankomster genom en lag, som vore förenlig med frihet och rättvisa. Men om också lagen inte kan förhindra folk av samma yrke att ibland komma samman, bör den inte göra något för att underlätta sådana sammankomster, ännu mindre göra dem nödvändiga.

Var och en som kan läsa ser ju här vad Smith anser om statlig interventionism. För det första avvisar Smith lagstiftning mot konkurrensbegränsning, därför att sådan lagstiftning är oförenlig med frihet och rättvisa. För det andra ger Smith den statliga interventionismen en stor del av skulden för de rådande missförhållandena.

Detta sistnämnda blir ännu klarare, om man läser de närmast följande styckena i Smiths text, som ger specifika exempel på lagar som underlättar och rentav nödvändiggör dessa sammankomster mellan näringsidkare.

Smiths skottavla här, som så ofta annars, är skråväsendet. Detta om något är ett exempel på statlig interventionism. Detaljerna i Smiths kritik må vara förlegade idag, men principerna är fortfarande tillämpliga. Och dessa principer är inte socialliberala.

Så var det alltså med den saken. Men jag är inte färdig ännu. Jag frågar mig nämligen, helt retoriskt, vad herr Örn och Holmberg har för motiv. Att på det här sättet kasta in ett lösryckt och, som jag visat, stympat citat i dagsdebatten tyder på fullkomlig och skrämmande likgiltighet inför liberalismens idéarv (och inför kulturarvet överhuvudtaget). Det vore ärligare mot Smith om ni tog en rejäl polemik mot honom och försökte visa att han har fel. Jag skulle inte hålla med er, men jag skulle åtminstone respektera er. Men ni är tydligen intresserade av det liberala arvet endast i den mån ni kan hitta någon arvedel att kompromissa bort till lägstbjudande.

Den siste socialliberale tänkare jag känner till som var intellektuellt hederlig var John Stuart Mill. Han förklarade att han med tiden kommit att överge den rena liberalismen till förmån för en modifierad socialism. (Se Mill: Mitt liv, speciellt sidorna 210–214.) Jag tycker inte att det var särskilt klyftigt av honom, men – som sagt – det förtjänar i varje fall respekt.

Eskilstuna 22 september 1982
Per Olof Samuelsson

Publicerat i Liberal Debatt 1984:4

Håkan Holmberg och Peter Örn har skrivit ett utförligt svar på mitt inlägg i LD 82/4. Deras huvudtes är att jag ”missar poängen”, och poängen är ”insikten att marknadsekonomin inte är ett perfekt system”. Så låt mig börja nysta i den ändan.

För att avgöra om ett system är perfekt eller ej måste man ha något kriterium på perfektion. Om man kräver av ett politiskt-ekonomiskt system att det omedelbart, i ett enda slag, ska leda till ett jordiskt paradis där alla problem och konflikter är slutgiltigt lösta, då är förvisso inte marknadsekonomin ett perfekt system. Med det kriteriet är inget system perfekt.

Det är faktiskt inte denna perfektion frågan gäller. Frågan är om någon form av statsingripanden på marknaden någonsin kan göra marknaden bättre än den är i fritt tillstånd. Kan staten någonsin ”fullända” marknaden genom att stifta lagar om hur marknadens aktörer ska agera – lagar går utöver funktionen att skydda marknadens aktörer från våld och bedrägeri? Det är på den frågan som jag, och libertarianer i allmänhet, svarar ”nej!”

Om kriteriet på perfektion å andra sidan är att människorna ska ha största möjliga frihet att utveckla sin fulla potential, då är den ohämmade marknadsekonomin ett perfekt system, och varje statsingripande som hämmar dess fria funktion är en människofientlig handling.

Vad beträffar mitt Smithcitat, så går det inte att komma ifrån att Smith kallar lagar som förbjuder näringsidkare att komma samman ”oförenliga med frihet och rättvisa”. Smith förordade inte statlig korrigering av marknaden. Däremot pläderade han för att andra grupper i samhället (speciellt arbetarna) skulle komma i åtnjutande av samma föreningsfrihet som näringsidkarna. Denna lösning innebär en vidgning av marknadsfriheten, inte en inskränkning.

Det här citatet används av Holmberg/Örn och många andra som ett exempel på ”insikten” att marknaden tenderar att upphäva sig själv. Men den ”insikten” har inte sina rötter hos Smith utan hos Marx, och Holmberg/Örn läser helt enkelt Smith i marxistisk backspegel. Marx grundidé (hämtad från Hegel) var att varje företeelse, om den lämnas åt sig själv, med nödvändighet slår över i sin egen absoluta motsats.

Marx kunde hävda att den fria kapitalismen med nödvändighet slår över i fullständig monopolisering av näringslivet. Förkastar man Marx/Hegels dialektik, framstår detta som en absurditet. Monopolisering utan statlig medverkan är en omöjlighet. Inget monopol skulle kunna existera länge på en helt fri marknad. Ändå tas monopoliseringen till intäkt för ännu fler statsingripanden, i form av antitrustlagstiftning och liknande.

Ett enda exempel för att illustrera detta: först hindrar man fri konkurrens i etern; sedan slår man sönder det monopol som därigenom bildats. Och vad får man? En eländig imitation av den frihet och mångfald som marknaden kunnat skapa, om den inte hindrats.

Nu var inte Adam Smith en i alla hänseenden hundraprocentigt konsekvent libertarian, och Holmberg/Örn drar helt korrekt fram hans syn på folkundervisningen som exempel. Man kan förstås fråga sig varför de inte började med detta helt korrekta exempel och drar in det först nu, när de blivit slagna på fingrarna för sitt första exempel.

Men även detta exempel är ryckt ur sitt sammanhang. I sitt kapitel om utbildning (Wealth of Nations s. 716–740 i Cannans upplaga) använder Smith merparten av utrymmet åt att plädera för fri konkurrens på den högre utbildningens område – med argument som, om de presenterades av Fria Moderata Studentförbundet, skulle klassificeras som ytterligt extrema och ultraliberala. När det gäller den offentligt finansierade folkundervisningen begränsar han sig till de s.k. basfärdigheterna (läsa, skriva, räkna). Dessutom menar han att den endast delvis ska vara offentligt finansierad, för om den vore det helt och hållet, skulle lärarna inte ha något incitament att verkligen göra sitt bästa. Han står också öppen för tanken att den som vill och har råd ska kunna skicka barnen till privata skolor i stället. Rena MUF-propagandan, med andra ord![4]

Är det detta som är ”otillfredsställande för senare tiders liberaler” men ändå vittnar om ”hans insikt om marknadsekonomins begränsningar”?

Nästa punkt: Holmberg/Örn börjar med att säga att de inte vill göra mig

ansvarig för allt som sagts av olika libertarianska tänkare

och det är ju renhårigt av dem. Ingen annan än jag är ju ansvarig för mina tankar. Men senare säger de

Dagens libertarianer förefaller mer vara släkt med Herbert Spencer…

Till att börja med finns det ingenting som förenar mig med Spencer. Spencers ”försvar” för kapitalismen var det socialdarwinistiska. Kapitalismen skulle leda till ”de starkares överlevnad” på de svagares bekostnad. Faktum är att kapitalismen gynnar de ”svaga” i samhället lika väl som de ”starka”. Detta är implicit i Ricardos berömda argument för frihandel, och det har gjorts explicit av Ludwig von Mises. Men man behöver inte studera dessa stora teoretiker för att varsebli sanningen i påståendet. Det räcker med att se vad kapitalismen har gjort för att höja de breda massornas levnadsstandard.

Nu är jag inte inläst på alla libertarianska tänkare, men jag känner faktiskt inte till någon som grundar sin uppfattning på Spencers filosofi. Det kan naturligtvis finnas någon enstaka som gör det (”libertarianism” är ett ganska suddigt begrepp). Men vad är meningen med att attackera libertarianismen genom att säga att den ”förefaller” vara släkt med Spencer? Mig ”förefaller” detta som en form av intellektuell voodoo. ”Fighting strawmen” (kamp mot halmdockor) kallas det på amerikanska.[5]

Utrymmet tillåter knappast att jag ger mig in på en analys av John Stuart Mills förhållande till socialismen. Men min poäng var ju att han medgav, öppet, att han kommit att omfatta en modifierad socialism. Det enda jag vill tillägga är att det inte var fråga om att erkänna det berättigade i vissa enskilda socialistiska idéer eller krav. Mills socialism bestod bl.a. i att han förkastade privategendomen som institution och betraktade den som ett ofullkomligt stadium i mänsklighetens utveckling. Egendomslöshet och socialism var slutmålet för Mill, egendom och liberalism en ofullkomlig mellanstation. Mer om detta en annan gång.

Vad beträffar socialliberalismens superhjälte i vårt århundrade, John Maynard Keynes, tycker jag det kan vara värt att begrunda vad han skrev i förordet till den tyska översättningen av General Theory, skrivet 1936. Han förklarar där att hans ekonomiska system är bättre lämpat för ett totalitärt samhälle än för ett samhälle präglat av fri konkurrens och viss grad av laissez-faire. (Se Hazlitt: The Failure of the ”New Economics”, s. 277.)[6]

Är det dit ”den liberala idétraditionens huvudström” leder? I så fall föredrar jag att löga mig i den smala men friskt porlande libertarianska fjällbäcken.[7]

Eskilstuna 23 december 1982
Per-Olof Samuelsson

Denna replik blev inte publicerad.

$ $ $

Post scriptum 2011: Läs också min bloggpost Paul Krugman’s Dishonesty, som tar upp ett liknande försök att göra Adam Smith till någon annan än den han var.

(iv)

John-Henri Holmberg skrev en presentation av ”nyliberalismen” i Liberal Debatt 5/82 under rubriken ”Välfärdsstaten kränker människans rättigheter” och fick en replik av Per Kraulis i nr 1/83 under rubriken ”Nyliberalismen – en hjärtlös ideologi”. Kraulis apostroferade också mig med följande ord:

Så skriver t.ex. Per-Olof Samuelsson (LD nr 4-92) att ”den siste socialliberale tänkare jag känner till som var intellektuellt hederlig var John Stuart Mill”. Får jag föreslå Samuelsson att antingen läsa Popper, Berlin och Rawls, eller förklara på vilket sätt dessa är ohederliga.

Eftersom detta var en direkt apostrofering, trodde jag att jag hade replikrätt.

Det kliar i fingrarna på mig att skriva ett genmäle punkt för punkt på Per Kraulis’ artikel om nyliberalismen i LD 1/83. Men John-Henri Holmberg är säkert fullt kapabel att svara för sig själv, och jag ska därför nöja mig med att knyta an där Kraulis polemiserar mot mig personligen.

Kraulis uppmanar mig att ”antingen läsa Popper, Berlin och Rawls eller förklara på vilket sätt dessa är ohederliga”. Den uppmaningen måste jag givetvis efterleva, om inte annat därför att den ger mig tillfälle att återkomma med en utförlig polemik. För tillfället måste jag nöja mig med att ta Kraulis egna sammanfattningar av dessa tre tänkare och kortfattat tala om vad jag anser.

Karl Popper anser att det politiska arbetet bör gå ut på att genomföra de politiska förändringar som minskar lidandet i samhället.

Hur välvilligt detta än låter, och hur renhjärtade Poppers motiv än må vara, måste jag ändå säga att detta är helt fel. Det är ett uttryck för den utilitaristiska idén att det går att kalkylera den totala samhällslyckan eller det totala samhällslidandet. Den idén är utopisk. Den fordrar att den som utför kalkylen är allvetande. Jag har berört det utilitaristiska misstaget tidigare, i artikeln Neutral terror i Svensk Linje 3-4/82, och jag hoppas fortfarande att jag någon gång ska få tid att behandla det mera utförligt.

I rättvisans namn vill jag påpeka att kritiken mot utilitarismen inte bara drabbar socialliberala utilitarister som Mill och Popper och kommunistiska utilitarister som Torbjörn Tännsjö utan också Ludwig von Mises, som jag annars värderar mycket högt och betraktar som liberal i min bemärkelse av ordet.

Lägg förresten märke till att tänkare av så diametralt olika politiska schatteringar som Mises och Tännsjö båda kan gå in under den utilitaristiska fanan. Principen ”maximera lyckan i världen” eller ”minimera lidandet i världen” (och det är faktiskt likgiltigt om en princip formuleras positivt eller negativt) leder i sig inte fram till någon viss politisk åskådning. Den lämnar öppet vilket politiskt system som bäst främjar lyckan. Principen är tom. Man kan precis lika gärna säga som de flesta politiker säger, när de pressas till ideologiska ställningstaganden: Jag är för den politik som är bra.

Isaiah Berlin skriver att ”det finns överväldigande starka skäl” för att staten bör gå in och säkra en viss grundtrygghet för individerna.

Problemet här är att jag inte vet vad Berlin menar med ”grundtrygghet”, men om han är socialliberal måste han väl mena socialförsäkring, och i så fall håller jag inte med. Överväldigande starka skäl talar för att den sociala tryggheten skulle vinna på att tas över av privata intressen.[8]

Om ”grundtrygghet” tolkas laissez-faire-liberalt, innebär det skydd mot våld och bedrägeri, konkret alltså försvarsmakt, polis och rättsväsende, och då håller jag med om att staten bör ha hand om dessa ting. Så kallad ”anarkoliberalism” eller ”anarkokapitalism” är mig en styggelse.

Det finns bara en sak som rättfärdigar ett visst mått av statlig verksamhet när det gäller socialförsäkring, och det är det faktum att staten för närvarande faktiskt har hand om den. Det är omöjligt att avveckla detta statliga engagemang över en natt. En övergångsperiod är nödvändig. Denna del av statens verksamhet behöver en liten tid på sig att vittra bort innan den helt tas över av marknaden.

Detta resonemang är inte utopiskt. Det finns ett praktiskt sätt att genomföra det, ett genomförbart första steg, nämligen att avveckla statens monopolställning. Det hemska är egentligen inte att staten sysslar med försäkringar, med undervisning eller med arbetsförmedling (för att ta tre stora områden), det hemska är att staten har tillskansat sig monopol på dessa verksamheter. Låt ATP-systemet konkurrera med privata pensionsförsäkringar, låt det statliga skolsystemet konkurrera med privatskolor, låt AMS konkurrera med privat arbetsförmedling. På så sätt skulle vi få en mjuk övergång till ett laissez-faire-samhälle. Den lösningen borde också tillfredsställa de socialliberaler som verkligen tror på nödvändigheten av ett statligt skyddsnät. För om de har rätt och marknaden faktiskt inte kan klara av det absoluta grundskyddet, då kommer ju erfarenheten att visa det, och erfarenheten kommer att tala om var gränsen mellan stat och marknad går.

De enda socialliberaler som kan invända mot förslaget är de som ser statlig inblandning som ett mål i sig och vars sociala omsorg är en täckmantel för politisk makthunger. De vars tal om skyddsnät döljer en hemlig önskan att bedriva trålfiske med medborgarna.

John Rawls hävdar att de välfärdsskillnader som finns i ett samhälle är rättvisa endast om de leder till förbättringar för de sämst ställda.

Det finns knappast något uttalande jag kunde vara mera oenig med. De välfärdsskillnader är rättvisa som speglar skillnader i duglighet, i intelligens, i initiativförmåga, i omdöme, i moralisk karaktär mellan samhällets olika medlemmar. Rawls’ idé har inte ett dyft med rättvisa att göra. Den är tvärtom ett försök att korrumpera själva begreppet ”rättvisa” genom att omdefiniera det. Här vill jag ta mig friheten att hänvisa till en auktoritativ källa: Ayn Rands artikel ”An Untitled Letter”, som finns omtryckt i Philosophy: Who Needs It?, tillgänglig i större bokhandlar.

Men till och med Rawls’ resonemang kan ges en välvillig tolkning. Man kan fråga sig vilket samhällssystem som faktiskt är bäst för de sämst ställda. Och svaret på den frågan är återigen: ett laissez-faire-samhälle. Men den slutsatsen kan inte dras utifrån Rawls; för att dra den måste man redan vara övertygad laissez-faire-anhängare på andra grunder.

Problemet är detsamma som med utilitarismen: en välvillig tolkning är möjlig, men en fullkomligt illvillig tolkning är precis lika möjlig, utifrån en mera illvillig samhällsfilosofi. Utifrån Rawls kan småhuliganer gå ut i kampanjer för att ”stjäla från de rika och ge åt de fattiga”. Större och mäktigare huliganer går inte ut i kampanjer; de genomför sin politik. Stjäl stort från de rika och ger ynkliga allmosor åt de fattiga.

Anser jag att Popper, Berlin och Rawls är ohederliga? Jag vet för litet för att kunna våga annat än gissningar. Jag skulle tro att Popper är hederlig men vilseledd, och att han accepterar den utilitaristiska filosofin i god tro. Jag tror ju inte att Ludwig von Mises pläderade för utilitarismen med några totalitära baktankar, och jag har svårt att tänka mig att författaren till Det öppna samhället och dess fiender skulle göra det. Att John Rawls skulle ha rent mjöl i sin påse förefaller mig å andra sidan ytterst osannolikt. Om Berlin kan jag inte ha någon uppfattning.

Pennan har löpt iväg, och jag har inte alls skrivit den artikel jag satte mig ner för att skriva. Den skulle ha jämfört liberalismen vid slutet av 1700-talet med vad som idag gäller för att vara liberalism eller socialliberalism. Gammelliberalismen kan sammanfattas i två grundsatser: politiskt, ett samhälle grundat på individens oförytterliga rättigheter; ekonomiskt, en fri marknad utan (eller i varje fall med ytterst få) statsingripanden. Var finns de grundsatserna idag, och varför har de vittrat sönder?

Men den artikeln får vänta. Per Kraulis har i stället fått svar på sina frågor.

Eskilstuna 19 april 1983
Per-Olof Samuelsson

Nej, någon replikrätt hade jag inte.

$ $ $

Några kommentarer så här ett kvartssekel senare:

Principen att ”minimera lidandet i världen” är betydligt värre än principen att ”maximera lyckan i världen”. För det är helt uppenbart att det effektivaste sättet att minimera en individs lidande är att ta död på honom – och om man då vill minimera allt lidande i världen, måste man ta död på så många som möjligt. (Därmed är förstås inte sagt att de som förespråkar denna princip faktiskt vill massmord – de har bara inte tänkt sin egen tanke till slut.)

Om Karl Popper vet jag förstås mycket mer idag än jag visste 1983 – och om den karln inte är komplett ohederlig, så måste det vara för att han så vrickad att begreppen ”hederlighet” eller ”ohederlighet” inte äger tillämpning på honom. [9]


[1] Peter Örn blev nu aldrig partiledare; i stället blev han VD för Sveriges Radio – ni vet, den där organisationen som kallar statsstyrd television för ”fri”.

[2] D.v.s. ”frihet” övergick inte till att betyda ”ofrihet”, eller ”rättvisa” till att betyda ”orättvisa”, varje gång Världsanden ömsar skinn.

[3] Hayek var fortfarande vid liv när detta skrevs.

[4] Ett kort citat bara:

Those parts of education, it is to be observed, for the teaching of which there are no public institutions, are generally the best taught. (S. 721.)

[5] Läs t.ex. vad Ayn Rand skriver om Spencer i titelessän till För den nye intellektuelle:

Herbert Spencer, en annan förkämpe för kapitalismen, valde att bestämma sig för att evolutionsteorin och teorin om anpassning till omgivningen var nyckeln till människans moral – och förklarade att kapitalismens moraliska rättfärdigande var artens, det mänskliga släktets överlevnad; att var och en som inte var av något värde för släktet måste gå under; att människans moral bestod i att anpassa sig till sin sociala omgivning och söka sin egen lycka i samhällets välfärd, och att den automatiska evolutionsprocessen med tiden skulle utplåna distinktionen mellan själviskhet och osjälviskhet.

Murray Rothbard (en person som jag som bekant bara håller med ibland) har en gång karaktäriserat socialdarwinismen som ett virus. (Se For A New Liberty, s. 17.)

[6] Jag har citerat det här förr, men det är värt att citeras igen:

Trotzdem kann die Theorie der Produktion als Ganzes, die den Zweck des folgenden Buches bildet, viel leichter den Verhältnissen eines totalen Staates angepasst werden als die Theorie der Erzeugung und Verteiligung einer gegebenen, unter Bedingungen des freien Wettbewerbes und eines grossen Masses von laissez-faire erstellten Produktion.

I Hazlitts engelska översättning:

The theory of aggregate production that is the goal of the following book can be much more easily applied to the conditions of a totalitarian state that the theory of the production and distribution of a given output turned out under the conditions of free competition and a considerable degrre of laissez-faire.

Så ser socialliberalismens hjältar ut, när man skrapar på ytan!

[7] Att den libertarianska fjällbäcken är ”friskt porlande” är förstås en överdrift från min sida.

[8] Mer om detta i George Reismans uppsats Frihet.

[9] Se om Popper också Rand versus Popper eller: Om vådan av att spå i kaffesump.

%d bloggare gillar detta: