Senaste nygamla

På svenska:
Läser folkpartister Adam Smith?
(Från 1982.)
Varför konjunkturcykler?
Om bråkdelsreserver (eller omloppsmedel)
Guldmyntfot eller pappersmyntfot?
Mer om varför vi behöver George Reisman
Medborgarrätt
(Repris från 1994)
På engelska:
Objectivism and “Austrian” Economics – compatible or not?
Objectivism versus ”Austrian” Economics on Value
Reisman Insights Without George Reisman
Joseph A. Schumpeter – Friend or Foe of Capitalism?
Is Fractional Reserve Banking Compatible with Objectivism?
The Objectivist Validation of Individual Rights
Appendix: An Answer to Walter Block

Retrospektion

Jag håller på och lägger ut gamla uppsatser som sidor här på bloggen. Det finns underavdelningar för filosofi och ekonomi, och en särskild underavdelning för gamla bokrecensioner.

Dessutom har jag lagt ut min gamla tidskrift Nattväktaren (”pappersnattväktaren” och ”pdf-nattväktaren”) som sidor:

Årgång 1     Årgång 2     Årgång 3     Årgång 4     Årgång 5     Årgång 6−10

Sedan kan ni klicka vidare till de enskilda numren.

Nya oförgripliga tankar och uppriktiga utlåtelser kommer som vanliga blogginlägg.

Kuba – ett miljöpolitiskt föredöme?

I en tidigare bloggpost, Sol, vind, vågor och socialism, påpekade jag några saker som borde vara självklara:

  • Att den ökade användningen av fossila bränslen sammanfaller med industrialismens och kapitalismens segertåg.
  • Att avvecklingen av de fossila bränslena följaktligen fordrar socialism.
  • Och att detta är anledningen till att socialisterna gör gemensam sak med miljörörelsen.

Det här bekräftas – om det nu skulle behövas någon bekräftelse – av ett debattinlägg som publicerades i Aftonbladet 15 april 2010.[1] Några axplock:

Jag har en bra och dålig nyhet för er. Den bra nyheten är att det finns ett land i världen som lyckats med det [d.v.s. att förena ekonomisk välfärd med ekologisk hållbarhet]. Ett land som skulle kunna vara en förebild för hur vårt liv bör se ut om vi vill leva i harmoni med naturen.
Den dåliga nyheten är att det landet är Kuba. […]
Världsnaturfonden, WWF, skrev i sin årsrapport ”Living Planet Report 2006” att Kuba var det enda landet i världen som utvecklades utan att förstöra ekosystemet. Det enda landet med hållbar utveckling. […]

I ena änden fanns afrikanska länder, som Burundi, vars ekologiska fötter väger mindre än en fjärils dröm men som saknar all grundläggande mänsklig utveckling.
I andra extrempunkten finns USA och västvärlden (ja, Sverige) som har en enorm ekonomisk utveckling men ekologiska elefantfötter.

Inget av det duger. Bara Kuba håller, menar rapportens författare  […]

Så hur har kubanerna lyckats åstadkomma detta mirakel?

… en av revolutionens ledare, miljökämpen Guillermo García Frias, {har] drivit igenom en föredömlig miljöetik på alla statliga nivåer. … studenter i alla fakulteter får leva i fattiga fiskebyar med att rädda havssköldpaddor för att utveckla sitt miljömedvetande.

Och vad har det med avvecklingen av kapitalismen att göra?

… faktum är att klimatdebatten står inför ett olösligt dilemma: Planetens överlevnad är underordnad kapitalismens överlevnad.
Först ska konsumtionssamhället och den fria marknadsekonomin räddas.

Sen planeten.

Planetens överlevnad, märk väl! Hur vi människor ska överleva på vår planet, det bryr sig socialisterna inte särskilt mycket om.

Det fattas förstås en hel del i bilden av Kuba här. Som t.ex. att Kubas ekonomi i stort sett har stagnerat sedan revolutionen. Eller alla dissidenter som satts i fängelse. Eller att Kuba har en sjukvård för den egna politiska eliten och för turister och en helt annan för vanligt folk.

Eller att mängder av kubaner har riskerat livet för att fly till Florida i rangliga fiskebåtar, men ingen enda riskerat livet för att fly den motsatta vägen. Och förmodligen har de flytt från värre saker än att behöva bo i fattiga fiskebyar och rädda havssköldpaddor. – Inte heller förekom sådant före revolutionen; de som ville undfly Batistas diktatur kunde lämna landet med vanliga passagerarfartyg, om de bara hade råd med biljetten.

Men om detta har författaren inget annat att säga än:

Aj då. Diktaturen. Hemska Kuba.

Men nu är det ju Kuba. Socialismens Kuba. Fidel Castros Kuba.

Hade det här stått någon annanstans än i Aftonbladet, hade jag trott att det var avsett som satir. Men nu stod det alltså i Aftonbladet.

(Tipstack till Lennart Bucht, som länkade till artikeln på Facebook.)


[1] Om författaren, Martin Ezpeleta, vet jag ingenting, annat än att han tycks medverka rätt mycket i Aftonbladet.

De fossila bränslena och medellivslängden

I en TT-artikel under rubriken Vi lämnade apstadiet runt 1850 som publicerats i flera tidningar, bl.a. i Eskilstuna-Kuriren 24 november, läser jag att vår medellivslängd har fördubblats under de senaste drygt 200 åren:

Före 1850-talet var vi lika utsatta för naturens växlingar och sjukdomar som vilka vilda djur som helst. Efter 1850-talet har vi lyckats eliminera de flesta av farorna och har fördubblat vår medellivslängd.
Siffrorna är slående. Under långa perioder levde människorna i Sverige fattiga, hårda och korta liv. Under andra halvan av 1700-talet var medellivslängden i Sverige cirka 37 år för kvinnor (något lägre för män). Ungefär hundra år senare hade den ökat till 44,4 år. I dag är den 84 år.

Numera tar vi den sistnämnda livslängden för given. Vi brukar tala om att någon har dött i förtid när denne har avlidit vid ”endast” 70 års ålder. Vi tänker inte på att den nuvarande eran är exceptionell, rent historiskt.

Och:

Det är lätt att glömma i dag, men ända tills helt nyligen dog massor av människor av lunginflammation, av relativt enkla infektioner, av blodförgiftning, influensa och smittkoppor. Eller så svalt de ihjäl när skörden slog fel.
Vi var med andra ord en del av naturen på ett sätt som är otänkbart i dag. I dag har vi undflytt de flesta livsfarliga mikroorganismer och behöver inte längre bry oss om vädrets nycker.

Denna utveckling sammanfaller med industrialismens genombrott och den kraftigt ökade användningen av fossila bränslen: först kol och senare olja.

Detta bör ge lite perspektiv på vad som kommer att hända de närmaste decennierna, nu när de fossila bränslena ska avvecklas.

(Se också min tidigare bloggpost Vem förnekar att vi har ett klimat? Eller mina samlade bloggposter om klimatbluffen.)

Hur ska proletärerna ta makten …

… och vad ska de göra, när de tagit makten?

Gustaf Steffen ägnar ett kapitel i sin bok åt Kommunistiska manifestet och ger bl.a. följande välbekanta citat:

Karl MarxBourgeoisien har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat kvantitativt mäktigare och kolossalare produktionskrafter än alla tidigare generationer tillsammans. Underkuvandet av naturkrafter, maskinteknik, användning av kemien i industri och jordbruk, ångbåtar, järnvägar, elektriska telegrafer, uppodling av hela världsdelar, reglering av floder, hela ur jorden stampade befolkningar – vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte. (S. 70f; s. 21 i Axel Danielssons översättning av Det kommunistiska manifestet.)

Detta stycke har jag ju själv citerat ett par gånger, eftersom det visar att Marx och Engels var fullt medvetna om vilket ymnighetshorn kapitalismen (”bourgeoisien”) skapat och ändå ägnade sitt liv åt att  välta den över ända. Om man letar efter ursäkter, kan man ju ursäkta dem med att de trodde att också bourgeoisiens herravälde skulle sprängas av alla de nya produktivkrafterna, och att resultatet – proletariatets diktatur – skulle skapa ett ännu större ymnighetshorn. Om man är väldigt intresserad av att hitta ursäkter, alltså. Levde Marx och Engels idag och hade sett all den förödelse socialismen åstadkommit, hade de kanske tänkt annorlunda. Eller kanske inte – socialisternas förråd av ursäkter för all hittillsvarande socialisms misslyckanden är hart när outtömligt.[1]

Ett par sidor senare skriver Steffen:

gustaf-steffenDå Marx skildrar hur ”bourgeoisien spelar sin revolutionära roll i historien”, öser han ut ett ymnighetshorn av verber, som uttrycka den starkaste, ja, våldsammaste sociala och tekniska aktivitet. Bourgeoisien ”revolutionerar”, ”härskar”, ”förstör”, ”söndersliter”, ”dränker”, ”upplöser”, ”utplundrar”, ”förvandlar”, ”avkläder”, ”avslöjar”, hon ”innästlar sig över allt, bryter mark över allt, upprättar förbindelser överallt, över hela jordklotet”; hon ”gestaltar”, ”tillintetgör”, ”undantränger”; hon ”rycker t.o.m. de barbariska folken med in i civilisationen; hon ”skjuter ned deras kinesiska murar och tvingar deras främlingshat till kapitulation” ”genom sina billiga varor”; hon ”tvingar” alla folk att förborgerliga sig; ”med ett ord, hon skapar sig en värld enligt sitt eget beläte”; hon ”skapar enorma städer, underkastar landsbygden stadens herravälde”, ”sammanhopar befolkningar”, ”centraliserar produktionsmedel” och ”koncentrerar egendom i få händer”. Och först som sist: ”Först bourgeoisien har bevisat, vad människans verksamhet kan åstadkomma. Hon har utfört helt andra underverk än egyptiska pyramider, romerska vattenledningar och gotiska katedraler; hon har genomfört helt andra härnadståg än folkvandringar och korståg.

Att upptäcka och uppfinna, att taga initiativ, att bryta ned fördomar och slentrian, att krossa alla hinder och fylla hela världen med nyskapelser av teknisk och social art, att besegra och härska – det är ”bourgeoisiens” världshistoriska roll enligt Marx. Han försäkrar, att den är vida mer och djupare aktivistisk än någon äldre härskande klass’ tekniska och sociala gärning.

Skulle all denna revolutionära praktik vara blott en ”reflex” av ”yttre omständigheter”? Vilka omständigheter? Det är ju först genom naturvetenskapliga upptäckter, tekniska uppfinningar, nya företag och nedrivning av gammalt socialt gods, som omständigheterna förvandlas, bli nya. Hur var det Marx skrev 1845, blott tre år innan han författade ”manifestet”: ”Sammanfallandet av omständigheternas förändring med den mänskliga verksamhetens kan fattas och rationellt förstås blott såsom revolutionerande praktik.” Ja – hur skola vi nu förstå och tillämpa detta orakelord? Icke går det genom att göra Marx’ ”bourgeoisi” av 1848 till en reflexapparat, som passivt reflekterar ”omgivningens” förändringar då Marx med alla språkets starkaste medel försäkrar att bourgeoisien ”skapar” den nya ”omgivningen”, producerar ”omgivningens” förändring. (S. 72ff.)

Och några sidor senare:

Marx ger tydligt och klart tillkänna, att bourgeoisien är den ekonomiskt aktiva och att proletariatet är den ekonomiskt passiva samhällsklassen inom det moderna samhället. Den ena organiserar och leder, föreskriver och befaller, ändrar och revolutionerar; den andra tjänar och lyder, utför befallningarna, vräkes viljelöst hit och dit av förändringarna i teknik och organisation. Den ena äger allt och härskar över allt. Den andra äger intet, härskar över intet. I viss mening är det obestridligt, att Marx målar bourgeoisien som världshistoriens aktivaste och det moderna proletariatet som dess ekonomiskt passivaste samhällsklass. ”Arbetaren har blivit ett blott tillbehör till maskinen”, säger Marx. Modern stordrift och maskinteknik föra detta med sig. (S. 77f.)[2]

Och då blir det förstås en gåta att det passiva proletariatet ska kunna genomföra något så aktivt som en revolution.

Kan det nu vara rimligt att påstå, att denna socialekonomiskt passivaste av alla samhällsklasser skall socialekonomiskt revolutionera samhället och skall kunna bygga ett nytt ekonomiskt samhälle i enlighet med alldeles samma allmänna utvecklingsschema, som upptäckts gälla för den aktivaste av alla samhällsklassers revolution och nydaningsverk? Vad kan vara lättare att förstå, än att bourgeoisien, förkroppsligandet av sådana makter, som Marx utmålar, skulle lyckas rasera ett samhälle och att bygga ett nytt? Men hur skola vi kunna tänka oss, att en samhällsklass i en sådan total ekonomisk och social vanmaktsställning, som den moderna lönearbetarklassens enligt Marx, skall kunna åstadkomma liknande?

Borgareklassen växte ju upp till en ägareklass och ledareklass, en uppfinnare- och organisatörsklass, en ekonomisk härskareklass redan inom det feodala samhället – som Marx också framhåller i ”manifestet”. Man behöver näppeligen någon ekonomistisk samhällsuppfattning för att vara redo att förstå, att bourgeoisien slutligen måste bli samhällets herre till namnet såväl som till gagnet. Men huru skola vi förmå fatta, att något liknande skall kunna hända, vad proletariatet beträffar? – en klass som saknar träning i konsten att förvalta produktiv egendom, att organisera och leda ekonomisk produktion, att befalla och härska över sig själv och andra? (S. 79.)

Och gåtans lösning, enligt Marx?

Det är […] tydligen Marx’ mening att framhålla, att den moderna arbetarklassen disciplineras genom det storindustriella arbetssättet och genom sina omedelbara ekonomiska intressen drivs att organisera sig och att leva ett liv av snart sagt daglig kamp om arbetslönen och de övriga betingelserna i arbetslivet. (S. 81.)

Och:

Att produktionens organisation och produktivkrafternas hopning som privategendom i bourgeoisiens händer enligt Marx framtvinga proletariatets revolutionära hållning är klart. Men angående proletariatets kompetens för sitt värv efter revolutionen, värvet att organisera och administrera det nya, socialistiska och demokratiska samhället har han intet annat att anföra, än proletariatets vana vid arbetsdisciplin och organisation. Han synes ej ha haft en tanke på, att denna passiva vana är något helt annat än den aktiva förmågan att organisera, leda, administrera, förutse, besluta, befalla.

Och kan man dessutom tänka sig, att proletariatets villighet att underkasta sig sträng disciplin i arbetet och att bära organisationens nödvändigtvis ofta tryckande band under närvarande järnhårda tvångsförhållanden alldeles otvivelaktigt skulle fortvara, sedan bourgeoisiens välde störtats och det ej fanns annan tvångsmakt kvar i samhället än den, som det segrande proletariatet frivilligt underkastade sig? Denna kardinalfråga uppkastar aldrig Marx. (S. 82.)

Samma invändning upprepas med andra ord några sidor senare i texten:

Dessa ”despotiska ingrepp [i egendomsrätten och de borgerliga produktionsförhållandena]” skola principiellt bestå däri, att ”proletariatet använder sitt politiska herravälde för att efter hand frånrycka bourgeoisien allt kapital och för att centralisera alla produktionsmedel i statens händer, d.v.s. i händerna på det som härskande klass organiserade proletariatet” varförutom proletariatet måste ”möjligast raskt öka massan av produktivkrafter”. (S. 88.)

Detta var alltså vad Marx menade, och Steffen kommenterar:

Detta är icke småsaker, som uträttas utan politiska talanger och politisk träning och, ännu mindre, utan ekonomiska talanger och ekonomisk träning.

Som vi sett framhåller Marx själv 1872, att borgarstatens statsmaskineri icke så utan vidare kan tagas i hand av proletariatet såsom en ”maskin”, vilken låter använda sig för arbetarrevolutionens syften. Det gäller att på kortaste tid under starkaste revolutionär spänning och fara för kontrarevolution omskapa ”statsmaskineriet” i socialistisk-demokratisk riktning. Varifrån få de, delvis åtminstone, nödiga nya ämbetsmännen? Och samtidigt måste ”massan av produktivkrafter möjligast raskt ökas”! Ett ekonomiskt nydaningsverk av jättedimensioner, som skall utföras av det icke affärsvana proletariatet, under det att den hittillsvarande ekonomiska organisatörs- och ledareklassen, bourgeoisien, är slagen till marken – och ligger och lurar på ett tillfälle att återupprätta sitt ekonomiska såväl som politiska välde! (S. 88f.)

Och Steffen sammanfattar:

I varje fall ha vi nu sett, att Marx själv indirekt erkänner, att teorien om proletariatets […] socialekonomiskt passiva roll i det närvarande samhället utgör en svårighet, då man därmed skall förena teorien om ”proletariatets revolutionär diktatur” i en icke utan våld möjlig, till sin mekanism delvis politiskt administrativ och delvis ekonomiskt administrativ social omvälvning. En viss utveckling av de materiella produktivkrafterna kan erkännas vara en oumbärlig yttre betingelse för den socialistiskt demokratiska revolutionen. Men om den ej medräknar de inre, de psykiska betingelserna, blir teorien oduglig för varje praktisk tillämpning – det visar Marx att han känner, då han kommer fram till den praktiska tillämpningen. Och likväl har han icke i sin historiska evolutionsteori inarbetat någon teori om utvecklingen inom proletariatet av de positiva andliga krafter, som i det nya samhället och redan vid detta genombrott skola krävas hos det arbetande folkets hela stora massa. (S. 90f.)

Summan av allt detta är att proletariatet inte skulle kunna klara av att åstadkomma någon diktatur – än mindre då förstås en socialistiskt demokratisk diktatur – eftersom det saknar de nödvändiga förutsättningarna.

vladimir-leninOch Steffens farhågor besannades 1917, när Lenin skrev så här i Staten och revolutionen:

En snillrik tysk socialdemokrat från 1870-talet betecknade posten som en förebild för en socialistisk hushållning. Detta är mycket riktigt. För närvarande är posten en efter det statskapitalistiska monopolets typ organiserad hushållning. Imperialismen förvandlar så småningom alla truster till organisationer av denna typ. Över de ”enkla” arbetande, vilka är överhopade med arbete och svälter, står här en och samma borgerliga byråkrati. Men den samhälleliga förvaltningens mekanism är redan färdig här. Det gäller bara att störta kapitalisterna, att med de väpnade arbetarnas järnhand bryta dessa exploatörers motstånd, att krossa den moderna statens byråkratiska maskineri – och framför oss står då en från ”parasiten” befriad, tekniskt högt utrustad mekanism, vilken de enade arbetarna själva utmärkt väl kan sätta igång genom att anställa tekniker, förmän och bokhållare, varvid alla dessas arbete, liksom överhuvudtaget alla ”stats”-tjänstemäns arbete betalas med arbetarlön. Detta är en konkret, praktisk, genast genomförbar uppgift beträffande alla truster, en åtgärd som befriar de arbetande från exploatering och tar hänsyn till de erfarenheter, som Kommunen redan började praktisera (särskilt på det statliga uppbyggets område).

Hela folkhushållningen organiserad som posten, och så att tekniker, förmän och bokhållare, liksom alla befattningshavare överhuvudtaget, ej erhåller högre lön än en ”arbetarlön”, under det beväpnade proletariatets ledning och kontroll – det är vårt närmaste mål. Det är en sådan stat på en sådan ekonomisk grundval, som vi behöver. Detta blir resultatet av att parlamentarismen avskaffas och de representativa institutionerna bibehålles; härigenom undgår de arbetande klasserna att dessa institutioner prostitueras av bourgeoisin.

Men Lenin var förstås inte heller proletär (han kom från ett välbärgat borgerligt hem och stod aldrig någonsin på verkstadsgolvet, och inte sorterade han post heller). En riktig proletär hade kanske kommit på en bättre idé än att organisera hela folkhushållningen med posten som förebild.


[1] Bara som ett exempel: någon vänsterikon – jag tror det var Kajsa Ekis Ekman – har hävdat att Venezuela just nu genomlever en ”klassisk kapitalistisk kris”. Ingen kommunism i världen kan hindra våra vänsterikoner att skylla kommunismens misslyckanden på kapitalismen.

[2] En invändning man kan rikta mot Marx’ hela resonemang är att det inte är bourgeoisien som helhet som leder, organiserar, administrerar, etc.; det är företagsledarna som gör det, och företagsledarna är ett mindretal inom bourgeoisien.

Galenskap och ondska

torbjorn-tannsjoFörr i tiden lade jag ner en del tid (och adrenalin) på att polemisera mot Torbjörn Tännsjö. För dem som inte orkar läsa igenom vad jag skrivit ska jag ge en kort sammanfattning:

  • Han har hävdat att terrorhandlingar är ”etiskt neutrala” och ska bedömas efter om de gagnar världsrevolutionen eller inte. Tummen ner blir det bara därför att de allra flesta terrorhandlingar inte alls gagnar någon världsrevolution.
  • Han har hävdat att yttrandefriheten på sikt bör avskaffas. Hans argument för detta är obegripliga, men slutsatsen är ju glasklar.
  • Och så har vi hans bisarra förslag om ett organdonationslotteri. Människor som aldrig gjort något ont ska slaktas för att ta tillvara deras organ; och vilka som ska slaktas eller inte slaktas ska avgöras genom ett lotteri. Men det här måste ske i hemlighet, så att ingen i onödan blir upprörd över det. Inte att undra på att han vill avskaffa yttrandefriheten, så att ingen grävande journalist ska kunna offentliggöra det. – På frågan varför det inte redan görs svarar han att ”vi är för blödiga”.
  • Jag har också hört sägas att han avfärdar Ayn Rand. Nu är mitt intresse för akademiska filosofers avfärdanden av Ayn Rand inte överväldigande stort, så jag har inte satt mig in i hans argument. Men det är i varje fall inte ägnat att förvåna.
  • Och eftersom jag inte läser vartenda ord Tännsjö skriver, kan han ha sagt andra saker som jag missat.

Den naturliga reaktionen på detta är att om karln inte är ond, måste han vara spritt språngande galen. Eller möjligen en kombination av båda.

Men kanske vi kan få svaret i en artikel han nyligen fick publicerad i nättidningen Kvartal under rubriken Varken galenskap eller ondska. I artikeln tar han upp två typer av illdåd: dels Anders Behring Breivik, dels somligas villighet att ansluta sig till Islamiska staten. Han skriver:

Två kognitiva skyddsmekanismer som ofta träder i funktion är dessa. Vi förklarar eländet som möter oss med att det utgör resultat av ”galenskap”. Eller vi omtalar det som uttryck för ”ondska”. Men varken galenskapen eller ondskan är möjlig att förstå.

Om galenskapen fattar han sig kort:

Jag förnekar inte att det finns något sådant som galenskap, det vill säga allvarlig mental sjukdom. Problemet med karaktäristiken av det Breivik gjort som ett vansinnesdåd är att våldsdåd normalt inte utförs av personer som lider av allvarlig mental sjukdom. Psykiatrisk expertis kom ju också att avvisa påståendet att Breivik led av en allvarlig psykisk störning. Man kan tillägga att även om våldsdåd ibland utförs av mentalt sjuka individer, räcker hänvisningen till sjukdomen normalt inte för att förklara dåden. […]

Om ondskan, däremot, säger han att den helt enkelt inte finns:

Om hänvisningen till galenskap normalt är missriktad är hänvisningen till ondska ren galenskap. Det finns nämligen inget sådant som ondska. […] … tanken om ondska som en särskild metafysisk kategori måste uppges.

Ondska är förstås ingen metafysisk kategori, utan en etisk kategori. Men den bottnar i ”människans metafysiska natur”, i det faktum att vi har valfrihet och därmed kan välja mellan gott och ont.

Hur har man tänkt kring ondska? Ungefär så här. En del individer begår uppsåtligen felaktiga handlingar, som de hade kunnat undvika. De gör sig därmed skyldiga till ondska. Detta innebär i sin tur att de förtjänar straff, oavsett om straffet gör någon nytta, för deras egen del eller någon annans. Då de handlat fel, då de ådragit sig skuld, förtjänar de straff. Och vissa depraverade människor har lagt sig till med en karaktär som får dem att regelmässigt göra det onda för det ondas skull […]

Och lite senare:

Tanken på ondska som en egen metafysisk kategori stupar på frågan om den fria viljan.

Och:

Det vore orättvist om jag skulle straffas för något som orsakats, inte av mig, utan av faktorer utanför min kontroll. Immanuel Kant trodde att vi ägde just detta slags fria vilja. Han trodde på ondska och välförtjänta straff. Men han tvingades stipulera att vi hade fri vilja för att få sin filosofi att gå ihop.

Jovisst var det så Kant resonerade. Om vi inte hade fri vilja, skulle det vara orättvist att utmäta straff för onda handlingar. Lika orättvist skulle det vara att berömma goda gärningar. Om vi inte hade fri vilja – och alltså inte rår för vad vi gör (eller tänker) – då vore det fullständigt meningslöst att komma med beröm eller klander eller fälla någon sorts moraliska omdömen.

Men Kant misstrodde introspektion lika mycket som han misstrodde extrospektion. Lika lite som vi vet något om de yttre tingen sådana de är i sig själva, lika lite vet vi om hur vi själva är i oss själva. Så Kant kunde inte ösa ur sitt förråd av val och valsituationer, så som vi andra kan göra. Han måste därför stipulera att vi har fri vilja. Två andra saker han stipulerade var att det finns en Gud och ett liv efter detta.

Men Kant är ju inte den ende filosof som skrivit om den fria viljan eller om ondskan. Jag vill minnas att också Ayn Rand skrivit en del om dessa saker. Och det finns säkert fler.

Resten av uppsatsen handlar om hur vi ska kunna sätta oss in i och förstå Breivik och IS-krigarna utan att behöva prata om hur galna eller onda de är – som om vi intte skulle kunna göra det, om vi inte samtidigt blundar för ondskan eller galenskapen. Det lämnar jag (åtminstone för tillfället) därhän.

Men den stora frågan är hur vi ska förklara Tännsjös egen ondska, om nu ondskan inte finns. För jag hoppas innerligt att ni ser terrorhandlingar, avskaffande av yttrandefriheten och organdonationslotterier som något ont. Och Tännsjö måste ju ha valt att tänka i dessa banor.

Om han inte själv valt att tänka på det här viset, vad är det då som fått honom att tänka så?

Traumatiska barndomsupplevelser? Ja, det är ju möjligt. Men jag vet ingenting om Tännsjös barndom, så det blir bara spekulationer.

Eller handlar det månne om traumatiska upplevelser under filosofistudierna? Har han stångat pannan blodig mot Immanuel Kant och andra filosofer? Men jag har själv stångat pappen en smula blodig, och det har inte fått mig att förespråka något av det Tännsjö förespråkar.

Eller är det, som Tännsjö själv skriver, så att galenskap och ondska är fullständigt obegripliga företeelser? I så fall begriper förstås Tännsjö sin egen ondska lika lite som jag begriper min egen godhet.

Fast visst är ondskan på sätt och vis obegriplig. Varför skulle någon ens vilja göra något som är uppenbart skadligt? Skadligt för andra och i sista hand också skadligt för en själv. Möjligen skulle man kunna göra det för att gagna något ”högre syfte” som man betraktar som gott. Om man som Tännsjö ser den kommunistiska världsrevolutionen som god och eftersträvansvärd, då kan man gott kosta på sig en eller annan terrorhandling, om man bara lyckats intala sig själv att den gagnar världsrevolutionen. Om man ser folkets foglighet under sina herrar som något gott, då kan man kosta på sig att kväsa yttrandefriheten. Men om det är så, då är det ju ytterst onda tankar som ger upphov till de onda handlingarna. Så varför ens tänka onda tankar? För att det så svårt att se att de är onda?[1]

Håller man sitt eget liv och sin egen lycka som yttersta ändamål – så som hävdats av en filosof som Tännsjö avfärdar – då är förstås tanken på att uppsåtligt göra något ont just precis obegriplig.


[1] En som gör det onda för det ondas egen skull är James Taggart i Atlas Shrugged. Men det är förstås fiktion.

Samhälleligt vara och produktivkrafter

Karl MarxEn av grundpelarna i Marx’ tänkande är denna:

Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. (Till kritiken av Hegels rättsfilosofi, citerat av Steffen, s. 24.)

Det ”samhälleliga varat” här är detsamma som klasstillhörighet, så vad en människa tänker bestäms av vilken samhällsklass hon tillhör. Är man borgerlig, så tänker man borgerliga tankar (som att privategendom är något bra); är man proletär, så tänker man proletära tankar (som att privategendom är käpprätt åt pipan). Tillhör man godsägaradeln, tänker man godsägaradliga tankar; tillhör man prästerskapet, tänker man prästerliga tankar; är man bonde, tänker man bondska tankar, etc.[1]

Ur detta följer Marx’ teori om ”basen” och ”överbyggnaden”. Basen är de ekonomiska förhållandena; överbyggnaden är alla idéer –­ filosofiska och ekonomiska teorier, lagarna, kulturen i allmänhet. Basen bestämmer överbyggnaden – och därför är de förhärskande idéerna i varje tidsålder de härskande klassernas idéer. Så länge adel och prästerskap var härskande klasser, var de förhärskande idéerna adliga och prästerliga; när borgarklassen kom till makten, härskade borgerliga idéer, och när proletariatet kommer till makten, kommer proletariatets idéer att vara förhärskande.[2]

Härav följer att idéer aldrig formar världshistorien; tvärtom är det världshistorien – den ekonomiska utvecklingen – som formar våra idéer. Det tjänar därför ingenting till att tänka och bilda idéer eller teorier – de bestäms ändå bara av vilken samhällsklass man tillhör; vi kan inte tänka utanför de ramar vår klasstillhörighet sätter. (Marx och Engels själva utgör förstås undantag här – de var fullt kapabla att tänka proletära tankar, fastän de själva var borgare.[3])

gustaf-steffenEn annan grundpelare är talet om ”produktivkrafter” och ”produktionsförhållanden”. Steffen beklagar sig över att Marx aldrig ger någon entydig definition av vad han menar med ”produktivkraft”:

Frågan är, om Marx ens någonsin givit oss sin slutgiltiga definition på ”produktivkrafterna”, trots den fundamentala betydelse för all samhällsutveckling, som han tillskriver dem uti sin materialistiska historieteori. ”Produktivkrafterna” och deras utveckling äro uti Marx’ historiematerialistiska teori själva urorsaken till all samhälls- och kulturutveckling. Det ”materialistiska” eller ekonomistiska uti denna teori består närmast däri, att dessa ”materiella” eller ekonomiska företeelser, ”produktivkrafterna”, avgöra eller betinga, hur samhällsliv och kultur måste gestalta sig i varje historisk period. Likväl har jag icke lyckats upptäcka, att Marx någonsin i sina publicerade skrifter för sig själv och för sina läsare sökt utreda och klargöra, vilka företeelser som äro och vilka som icke äro ”produktivkrafter” och vad det egentliga vetenskapliga kriteriet på en ekonomisk ”produktivkraft” är. (S. 58.)

Men vad Marx menar framgår rätt klart av följande välkända citat:

Handkvarnen ger oss ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett samhälle med industriella kapitalister. (Filosofins elände[4], 1847; citerat av Steffen, s. 63.)

Kvarnarna här är förstås ”produktivkrafter”, och feodalsamhället och industrialismen de resulterande ”produktionsförhållandena”.

Men det här går inte ihop med idén att ”det samhälleliga varat bestämmer tänkandet” eller att vi bara kan tänka i de banor som dikteras av vår samhällsklass. De här produktivkrafterna – handkvarnen och ångkvarnen i Marx’ exempel – uppstår inte bara helt plötsligt utan att någon har tänkt på dem: de måste uppfinnas. Den som först uppfann ångkvarnen – eller användningen av ångkraft i allmänhet – måste ha utövat tankeverksamhet. Men hur skulle han ens ha kunnat tänka tanken på en ångmaskin, om han inte kunde tänka utanför de ramar som feodalsamhället satt upp? Det är m.a.o. inte så att vårt tänkande bara passivt reflekterar samhällsförhållandena; de kan också aktivt ändra dessa samhällsförhållanden.[5]

Steffen har samma invändning; han uttrycker den så här:

”Med förvärvandet av nya produktivkrafter, förändrar människan sitt produktionssätt” o.s.v., säger Marx. I verben ”förvärva” och ”förändra” ligger argumentets hela hemlighet begraven. Men Marx ger oss ingen aning om, vad han här menar med ”förvärva” och ”förändra”. Hur ”förvärvar” människan ”nya produktivkrafter”? Genom att uppfinna? Varifrån får hon dessa nya uppfinningar, idéerna till dessa nya uppfinningar? Äro dessa idéer om eller uppfinningar av nya materiella produktivkrafter blotta reflexer i människans intelligens av yttre, materiella ting? Vilka ting? Produktivkrafter? Äro de nya produktivkrafterna uppkomna genom intellektuella reflexer av de gamla produktivkrafterna? Men motsättningen mellan ”nytt” och ”gammalt” (mellan ”ångkvarnen” och ”handkvarnen”) innebär ju en förändring! Varifrån har denna förändring kommit?

Om människoanden är rent passiv, om den saknar en egen, av den materiella omgivningen delvis oberoende utveckling och nybildningskraft, så blir det absolut obegriplig, varifrån eller huru människan ”förvärvar nya produktivkrafter”. När man sticker hål på denna suddiga fras, ”förvärva”, spricker Marx’ hela teori. Sätter man in ett klart aktivt verb i stället – t.ex. ”uppfinna”, ”producera” – så är Marx’ teori, att ”de ekonomiska kategorierna blott äro de teoretiska uttrycken för abstraktionerna av de sociala produktionsförhållandena”, totalt uppgiven.[6] (S. 64f.)

Och Marx kan inte själv konsekvent hålla fast vid tesen att produktivkrafterna ensamma driver samhällsutvecklingen och att vårt tänkande bara passivt avspeglar dem:

Då Marx framhåller, att ”dessa bestämda sociala förhållanden lika väl äro produkter av människan” som ylle eller linne, och då han omedelbart därefter talar om, att människan ”förvärvar nya produktivkrafter” samt ”förändrar sitt produktionssätt” o.s.v., synes han, enligt vanlig mänsklig uppfattning av ett normalt språkbruk, vara starkt behärskad av föreställningen, att människan åtminstone till en del är en oberoende faktor i utvecklingen av ekonomien och samhällsordningen. Men då det är klart, att denna människans karaktär av ”oberoende variabel” i hushållnings- och samhällsevolutionen (genom vilken liknelse här ej uteslutes, att hon samtidigt i viss mån är en ”beroende” eller ”avhängig variabel”), måste innebära, att hennes ekonomiska idéer eller ekonomiska föreställningssätt och teorier, hennes ekonomiska uppfinningar och skapelser spela en avgörande aktiv roll och att de omöjligt kunna vara ”blott de teoretiska uttrycken för abstraktionerna av de sociala produktionsförhållandena”. Jag kan av texten ej få annat intryck, än att Marx själv i sitt inre vacklat, då han författade denna halvt ”aktivistiska” formulering av sin historiematerialistiska teori. (S. 65f.)

Och några sidor senare, på tal om hur borgerligheten (d.v.s. kapitalismen) revolutionerade feodalsamhället och sprängde dess fjättrar:

Nåväl: hur uppstå då de nya materiella produktivkrafter, som äro borgarrevolutionens yttersta grund, liksom en revolution av produktivkrafterna enligt Marx är den yttersta grunden till all samhällsevolution? De uppstå i och genom en revolution uti människornas handlande; och denna revolution bär vittne om en revolution inne i människosjälen, icke en revolution ute i ”omständigheterna”, ehuru den ej kan sakna sammanhang med de yttre ”omständigheterna”, då det ju är fråga om ”praktik”, handling, människans inverkan på yttre omständigheter.

Bakom de materiella produktivkrafternas omvandling ligger, såsom dennas orsak, en psykisk nybildning, vilken icke är en ”reflex” av någon redan timad förändring i den yttre världen, utan, tvärt om, först sedan skapar sådan yttre förändring. Människosjälen föder fram nya begär, strävanden och idéer, som hon förverkligar i trots av och i kamp med de yttre omständigheterna. De av människan uppfunna, nya ”produktivkrafterna” äro således ej sista orsak i samhällsutvecklingen. (S. 74f.)

$ $ $

Ingen kunskapsteoretisk materialism, historiematerialistisk eller annan, kan gärna förneka det axiomatiska faktum att vi människor är medvetna om vår omvärld; liksom ingen kunskapsteoretisk idealism, hegeliansk eller annan, gärna kan förneka att det är just en omvärld vi är medvetna om. Men medan de kunskapsteoretiska idealisterna försöker trolla bort yttervärlden genom att göra den till ett utflöde av medvetandet, försöker de kunskapsteoretiska materialisterna trolla bort vårt medvetande genom att hävda att allt som finns i det är bilder, avspeglingar, reflexer av yttre ting, och att vi är oförmögna att aktivt göra någonting med dem, som att uppfinna nya ting (ångmaskiner och det och sånt).[7]

Långt ifrån att vara några ”oberoende variabler” eller yttersta orsaker till samhällsutvecklingen är de där produktivkrafterna Marx talar om blott medel som människan använder sig av för att förbättra sin tillvaro – eller sitt ”samhälleliga vara”.

$ $ $

Mer om Steffens Marxkritik en annan gång.


[1] Man får förmoda att elektriker tänker väldigt mycket på elektricitet, och att bibliotekarier bara tänker tankar som står i böcker. Och krigare kan förstås inte tänka på annat än krig!

[2] Skulle elektriker eller bibliotekarier någon gång komma till makten, blir deras idéer förhärskande. Och skulle krigarna komma till makten, skulle tanken på krig vara förhärskande.

[3] Det här är förstås sarkastiskt menat.

[4] Också denna skrift finns i svensk översättning på nätet.

[5] Också handkvarnen måste förstås ha uppfunnits, men det ligger långt tillbaka i förhistorien. Den första handkvarnen kom till långt innan det ens fanns ett feodalsamhälle.

[6] Steffen citerar samma mening tidigare i texten och tillägger i en fotnot:

Observera ordet ”blott” här!

[7] Jag skriver kunskapsteoretisk materialism och idealism, eftersom termerna är tvetydiga: ”materialism” kan ju också betyda ”strävan eller materiella ting eller materiell välgång”, och ”idealism” att man håller sig med ideal och rentav eftersträvar dem. Men det visste ni förstås redan – eller borde i varje fall veta.

Hur Marx konstruerade proletariatet

Gustaf Steffen om Marx.

Idén om ”proletariatets diktatur” kläcktes som bekant inte av någon proletär – varken Marx eller Engels eller någon av deras sentida efterföljare var själv proletär. Så hur kom Marx på den här idén?

gustaf-steffenMer eller mindre av en slump har jag nyligen läst Marx och materialismen. Utvecklingen av Karl Marx’ materialistiska samhällsuppfattning av Gustaf F. Steffen (en reformistisk socialist), utgiven på Tidens förlag 1914. Jag citerar förordet:

Huvudresultatet av den föreliggande undersökningen är, att Marx’ teori om proletariatet är den äldsta och mest fundamentala av alla hans sociologiska och ekonomiska teorier, ur vilken han senare mer eller mindre fritt härleder de övriga, samt att denna proletariat-teori är en hegeliansk konstruktion, icke en på erfarenhet och induktiv forskning grundad teori. (S. 4.)

Så hur ser en ”hegeliansk konstruktion” ut?

Hegel menade att om man tänker en tanke till slut, slår tanken över i sin absoluta motsats, men sedan upphävs denna motsats och de båda diametralt motsatta tankarna förenas i en syntes– varefter denna syntetiska tanke tänks till slut och övergår i sin absoluta motsats, o.s.v., o.s.v.

Naturligtvis finns det ingen människa som tänker så – utom då möjligen Hegel själv – men det är så Världsanden tänker, och vad gäller historiens lopp är det Världsanden som bestämmer.

Marx menade sig ha ställt Hegel på huvudet genom att hävda att det inte är Världsanden som tänker på detta besynnerliga vis, utan att det är materien som utvecklas på ett lika besynnerligt vis. Materien – eller någon viss del av all materia som finns[1] – ägnar sig åt att slå över i sin absoluta motsats, varefter de båda motsatserna förenas i en syntes, och så fortsätter det på samma vis, och så förklaras allt som hänt och kommer att hända i världshistorien. – Världshistorien är inte, som Hegel menade, en historia om Världsandens självförverkligande, utan om världsmateriens självförverkligande.

Karl MarxSå hur bär sig Marx åt för att konstruera sitt proletariat? Bäst att lämna ordet till Marx själv. Steffen citerar honom som följer:

Var finnes således den positiva möjligheten till den tyska emancipationen? I uppkomsten av en klass med radikala kedjor; en klass inom det borgerliga samhället, vilket icke är en det borgerliga samhället tillhörande klass; ett stånd, som är upplösningen av alla stånd; en social klass, som får sin universella karaktär genom sina universella lidanden och icke gör anspråk på någon speciell företrädesrätt, emedan ingen speciell orätt, utan orätten över huvud utövas mot densamma, en social klass, som icke kan ställa annat än allmänt mänskliga anspråk, icke blott historiskt betingade anspråk; en klass, som icke står i någon ensidig motsättning till det tyska statsväsendets konsekvenser, utan endast i en allsidig motsats till dess förutsättningar; en social klass, slutligen, som icke kan frigöra sig utan att frigöra sig från alla övriga sociala klasser och därigenom frigöra dessa; en samhällsklass, som i sig förkroppsligar den fullständiga förlusten av mänsklighet och därför kan återvinna sig själv blott genom att fullständigt återvinna mänskligheten år sig själv. Denna upplösning av samhället såsom särskild klass är proletariatet. (S. 30f; citatet hämtat från Till kritiken av Hegels rättsfilosofi från 1844.[2])

Steffen kommenterar:

Särdeles betydelsefullt är att iakttaga, hur Marx i sin Hegel-kritik av 1844 deducerar fram begreppet ”proletariat” enligt rent hegelsk metod. […] År 1844 ”konstruerar” han proletariatet såsom den rent logiska motsättningen till alla i det borgerliga samhället inorganiserade samhällsklasser och därmed som den rent logiska motsättningen till det borgerliga samhället över huvud. Proletariatet är den klass, mot vilken ”ingen speciell orätt, utan orätten över huvud utövas”. Proletariatet ”kan icke uppställa historiskt betingade, utan endast allmänt mänskliga anspråk”. Proletariatet ”förkroppsligar den fullständiga förlusten av mänsklighet” och kan därför rädda sig ”blott genom att fullständigt återvinna sin mänsklighet”. […]

Det är på detta sätt, som ”[kommunistiska] manifestets” revolutionskrav blivit så våldsamt absoluta. De äro härledda ur en uppfattning om proletariatets sociala läge, vilken har till moder icke verklighetsstudier, utan Hegels dialektik, sådan denna ännu härskade i Marx’ hjärna år 1844, trots hans redan då energiska försök att frigöra sig från densamma. Men dessa försök gingo, dess värre, icke ut på någon verklig frigörelse från Hegels dialektik. Marx nöjde sig med att ”vända upp och ned” på den, vilket, som vi skola se, alls icke är att befria sig från dess fundamentala villfarelser. (S. 31f.)

Och Steffen fortsätter:

Är man hegelian, kan man tro, att ”proletariatet” är den absolut förorättade och ur det borgerliga samhällets sfär av rättigheter och rätt absolut utestängda, på människovärde fullständigt plundrade samhällsklassen, vars upprättelse och räddning är möjlig endast helt och hållet och med ens samt endast genom det borgerliga samhällets och all hittillsvarande samhällsordnings fullständiga undergång; och man kan likväl uppfatta proletariatet som något historiskt vordet och betingat samt proletariatets emancipationsrevolution som en historiskt strängt betingad händelse. Detta är möjligt, därför att hegelianismen är precis lika mycket en historie-teori som en katastrof-teori. Den är nämligen en teori om en historisk utveckling genom katastrofer eller tvära omslag från ett tillstånd till dettas absoluta motsats samt därefter till denna motsats’ absoluta motsats, vilket senare, enligt Hegel, skall vara detsamma som ”syntesen” av det förstnämnda tillståndet och dess absoluta motsats. Och så vidare i en evig utveckling uti motsatser och katastrofer eller omslag från ett tillstånd till dess motsats. (S. 32f.)

Några egna reflexioner angående det verklighetsfrånvända i Marx’ konstruktion av proletariatet:

Vad menas för det första med att ”ingen speciell orätt, utan orätten över huvud utövas mot” proletariatet? Om en arbetare avskedas kan det ju innebära en speciell orätt mot arbetaren; men gäller detta också när arbetaren anställs? Precis allt som görs för eller emot proletariatet ska ju enligt Marx vara en orätt.

Och vad menas med att proletariatet ”förkroppsligar den fullständiga förlusten av mänsklighet”?[3] Upphör arbetaren att vara människa i det ögonblick han tar arbete i en fabrik?

Kärnan av sanning i Marx’ konstruktion – det lilla av verklighet som finns i det verklighetsfrånvända – är att dåtidens arbetare var fattiga; i jämförelse med dagens förhållanden så gott som utfattiga. Ingen kan rimligen förneka detta. Men vad Marx och hans efterföljare gör sitt bästa för att förneka är att fattigdomen inte kom med kapitalismen och industrialiseringen; den var ett arv från förkapitalistisk, förindustriell tid, och kapitalismen och industrialismen innebar ett första steg bort från fattigdomen. Om inte så vore, hur annars förklara ökningen av folkmängden under 1800-talet?

Men Marx menade inte bara att proletärerna var fattiga, utan att de blev allt fattigare och skulle fortsätta att bli allt fattigare, ändå tills de av ren desperation skulle göra revolution och störta bourgeoisiens herravälde över ända. Om detta skriver Steffen:

För övrigt kunna vi ju år 1913 se, att de moderna lönearbetarna ingalunda […] fått sina levnadsstandards sänkta […] som Marx 1848 föreställde sig att redan skett eller skulle komma att ske. (S. 77.)

Och hur är det idag, hundra år efter det att Steffen skrev? Jag törs nog säga att även de mest proletariserade av oss idag har tillgång till radio och TV, dator och mobil, bil, buss eller tåg, tvättmaskin och diskmaskin, etc., etc. Kapitalismen och industrialismen har inte gjort oss utarmade!

Och till sist (för den här gången): hur föreställer sig Marx som hegelian att den slutliga syntesen kommer att se ut?

Kapitalismen (bourgeoisiens eller borgerlighetens herravälde) kännetecknas av privat ägande av produktionsmedlen. Proletärerna, däremot, är egendomslösa; det enda produktionsmedel de äger är deras egen arbetskraft, och den säljer de (på Marx’ tid för en spottstyver; idag för betydligt mer) till kapitalisterna. Så hur ser syntesen ut, när de exproprierade har exproprierat expropriatörerna? Vi kommer att ha gemensamt ägande av produktionsmedlen. Klar som korvspad, eller hur. Men det som ägs gemensamt, av alla ägs ju i själva verket av ingen! Ägandet är helt enkelt upphävt!

I praktiken – som ju aldrig rättar sig vare sig efter Hegel eller efter Marx – tas produktionsmedlen över av en diktator eller en politbyrå, som sedan förslösar produktionsmedlen och håller proletärerna i fångenskap – de försöker, så gott de kan, att ”behålla sina slavar i deras slaveri”[4].

Om det här ska föreställa proletärernas befrielse från sina bojor, måste man ju, som sann hegelian, säga att denne befrielse slår över i sin absoluta motsats!

Steffen har ytterligare (minst) en väsentlig invändning mot Marx, men den sparar jag till ett senare blogginlägg.


[1] Om materien som helhet skulle slå över i sin absoluta mosats skulle den förstås slå över i något rent icke-materiellt, d.v.s. något rent andligt. Och då är vi ju tillbaka till Hegels utgångspunkt!

[2] Det finns en svensk översättning på nätet.

[3] Marx själv använder det tyska ordet ”entmenscht”, d.v.s. ”avmänskligad”.

[4] För att låna några av marxismens klichéer och för en gångs skull använda dem sanningsenligt kan socialismen ”inte ens behålla slavarna i deras slaveri”; om den lämnas att sköta sig själv, får den den genomsnittlige arbetaren ”att sjunka djupare och djupare ned i fattigdom”, tills en massavfolkning äger rum. – George Reisman i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin.

Vill våra politiker oss väl?

Jo, så är det – om vi ska tro Eskilstuna-Kurirens ledare 20 oktober. Jag saxar:

Det handlar framför allt om nedlåtande och taskiga kommentarer på nätet, som Rose-Marie Fältskog [vänsterpartist från Flen] sammanfattar med att ”det känns ibland som människor utgår från att man vill göra dem illa när det är precis tvärtom”.

Inställningen gäller inte bara gentemot tjänstemän. Populistiska partier ställer gärna en påhittad politisk elit med urusla idéer mot ”vanligt folks” ”sunda förnuft”.

Detta trots att det är som Rose-Marie Fältskog säger. De som avlönas med skattepengar försöker för det allra mesta göra ett bra jobb som ska gynna samhället som helhet. I en del uppdrag ingår att prioritera hur skattepengar ska fördelas. Vissa verksamheter tilldelas mer resurser på bekostnad av andra, vilket ligger i sakens natur.

Det leder i sin tur till att varje enskild invånare inte gillar varje enskilt beslut. Men det är inte samma sak som att politiker eller tjänstemän fattade beslutet för att jävlas. De som engagerar sig politiskt och arbetar för kommunen gör det i regel med syfte att förbättra.

Och längre fram:

… politiker och tjänstemän ansvarar för hela budgeten, medan man själv bara ser punktinsatser. För det är precis här – vid budgeten – skillnaden mellan politiker och tjänstemän och övriga kommuninvånare finns. De sistnämnda ser i regel bara hur ett par beslut påverkar honom eller henne, medan de första är ansvariga för helheten.

Jag kan förstås inte tala för ”vanligt folk”, eftersom jag är en rätt ovanlig människa – men vem är inte det? Även ”vanligt folk” består huvudsakligen av ovanliga människor.[1] Och något populistiskt parti är jag inte med i.[2] Däremot besitter jag en hel del sunt förnuft.

Sunda förnuftet säger mig att politiker gärna intalar sig själva att de vill oss väl[3] – att deras syfte bara är att förbättra, om inte för alla så i varje fall för det stora flertalet. Det är säkert inte med flit de jävlas med oss – i den mån detta är deras avsikt skuffar de undan det och begraver det långt ner i sitt undermedvetna.

Men samma sunda förnuft säger mig att politikerna också vill förbättra för sig själva – det är därför de beviljar sig själva allt högre löner och pensioner och sådana förmåner som gratis tåg- och flygresor (i första klass) och övernattningsbostäder i Stockholm, ifall de sitter i  riksdagen.

Och samma sunda förnuft säger att både för vanligt folk och politiker gäller att ”var och en är sig själv närmast” – m.a.o. att var och en först av allt ser för- och nackdelarna av någon viss åtgärd för sig själv och att det krävs stor inlevelseförmåga för att också se för- och nackdelarna för någon annan, och att det krävs en gigantisk inlevelseförmåga för att se dem för alla andra.

Nu säger visserligen den förhärskande moralkodexen, altruismen, att människorna inte borde vara sig själva närmast, utan att var och en ska vara beredd att offra sig själv och de egna intressena för andra och för andras intressen. Och politikerna rättar sig förstås efter den förhärskande moralkodexen. Men det märkliga är ju att man aldrig ser någon altruist verkligen offra sina egna intressen – allt de gör är att uppmana andra att offra sina intressen. Man behöver inte ens vara Ayn Rand för att uppmärksamma detta. (Även om det hjälper.)

Och politikers första prioritet är ju att bli omvalda. Helt naturligt väljer de då att förbättra för stora grupper – grupper som kan tänkas rösta på dem – medan små och röstsvaga grupper behandlas styvmoderligt.

Även om politikerna följde den altruistiska moralkodexen till punkt och pricka – d.v.s. struntade blankt i sina egna intressen, inbegripet då intresset att bli omvalda – och endast försökte tillfredsställa andras intressen – hur skulle det vara möjligt för dem att tillfredsställa alla andras intressen, eller ens ett flertal av de andras intressen? Oavsett vilken moralkodex man bekänner sig till – altruismen eller den rationella egennyttan eller någon sorts blandning av dem båda – förblir det ju sant att man vet betydligt mer om sina egna intressen än man vet om andras. Speciellt gäller detta om politiker, som ju måste försöka sätta sig in i alla sina presumtiva väljares intressen. När skulle de få tid och möjlighet till detta?

Och så var det där med att ”gynna helheten” – en helhet som ”vanligt folk” inte har möjlighet att bedöma men som politiker är unikt kvalificerade att bedöma.

Idén att politiker skulle ha så mycket bättre överblick och se en så mycket större helhet än vanliga medborgare undersåtar vore skrattretande, om den inte vore så allvarlig.

Till att börja med kan idén användas till att försvara vad totalitära ledare tar sig till. Skådeprocesserna under Stalin, kväsandet av Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968, massakern på Himmelska Fridens Torg 1989, t.o.m. judeutrotningen i Nazityskland (m.m., m.m.) kan försvaras med att de ansvariga ledarna såg så mycket längre än sina offer – om man bara bortser från att den enda helhet de såg var den egna maktpositionen. Och vem skulle kunna säga emot dem, när det var de som hade vapnen i sin hand? – Även tvångsutskrivningen av soldater under trettioåriga kriget skulle kunna försvaras, med motiveringen att krigslyckan var så mycket viktigare för helheten än det idoga arbetet i jordbruket.

Men låt mig lyfta blicken (överblicken) från de totalitära samhällena till dagens liberalsocialistiska blandekonomi.

Merparten av våra politiker ställer sig bakom projektet att avveckla användningen av fossila bränslen på några få decenniers sikt. Var finns helhetstänkandet i detta? Politikerna har inte tillräcklig tillbakablick för att veta att klimatet alltid förändras och har förändrats långt innan vi började använda fossila bränslen, och inte tillräcklig framåtblick för att se att det skulle leda till industricivilisationens undergång. (Se om detta under kategorin Klimatbluffen på denna blogg.)

Ett led i detta projekt är höga skatter på bensin. Detta drabbar förstås alla som åker bil, men mest drabbar det dem som bor i glesbygden och är beroende av bilen för sitt levebröd. Men glesbygden ingår inte i den helhet politikerna ser. (Mer om detta under etiketten Punktskatter på denna blogg.)

Eller ta ältandet om pensionsåldern (där jag själv som drabbad har extra god överblick). Den nuvarande pensionsåldern bestämdes vid en period (1913) då medellivslängden var något under sextio år, medan den idag är något över åttio. 1913 var det alltså många som inte ens levde länge nog för att pension skulle bli aktuell, medan det numera är ett litet fåtal som måste gå i pension även om de är fullt arbetsföra. Ändå är det först nu, efter flera ås ältande, som pensionsåldern ska höjas ynka två år. (Mer om detta under kategorin Pensionärsgnäll på denna blogg.)

Eller ta frågan om gratis bussresor, som ständigt är på tapeten här i Eskilstuna (jag vet inte hur det är på andra håll). Skolbarn, som ändå lätt kan ta sig fram till fots eller på cykel, får åka gratis, medan äldre, som måste ta sig fram med rollator, inte kommer i åtnjutande av denna förmån. (F.n. gäller att pensionärer får åka gratis vardagar från 9 på morgonen till 2 på eftermiddagen, men inte annars. Och helt gratis är det inte; 100 kronor om året får de betala.) Men i det här fallet ser politikerna faktiskt till någon sorts helhet: den helhet som består i att skolbarnen har ett helt liv framför sig då de kan rösta på politikerna, medan pensionärerna ändå snart kommer att dö och därmed inte vara röstberättigade.[4]

Här har jag alltså tagit upp några frågor där jag själv har engagerat mig och skrivit en del. Ni kan säkert själva mångfaldiga exemplen, ur egen bitter erfarenhet.

När någon beskäftig och/eller maktfullkomlig person avlidit står det ibland i dödsannonsen:

Du styrde, du ställde, du ville oss väl.

Men de som vill oss väl styr och ställer inte så förbannat mycket!


[1] Eftersom varje människa är unik är förstås varje människa på något sätt eller i något avseende ovanlig. Men man kan ju vara mer eller mindre ovanlig.

[2]Populism” är för övrigt en gummiterm som kan användas om i stort sett vad som helst – utom möjligen ”elitism”, en annan gummiterm. Jag citerar Wikipedia:

Definitionen av begreppet populism saknar konsensus i den akademiska världen. Trots det används begreppet ofta i den politiska debatten. Vanligtvis används det som ett nedsättande uttryck, exempelvis för att antyda en form av extremism eller att det är förenklade lösningar på komplexa problem.

[3] Självbedrägeri är ofta en förutsättning för att kunna bedra andra. Vill man tro på sitt bedrägeri – och det vill säkert politikerna – måste man först bedra sig själv.

[4] I ett laissez-faire-samhälle skulle förstås varken barn eller äldre få åka gratis. Men i ett laissez-faire-samhälle skulle de ändå ha råd med det! Och ett sådant samhälle är det absolut sista våra politiker skulle förespråka. Så väl vill de oss inte!