Bloggtorka …

… kommer att råda på denna blogg för överskådlig tid framöver. Jag har drabbats av stroke och kan inte använda min högerhand.

Min gamla hemsida, Nattväktaren, finns inte längre kvar. Det viktigaste finns utlagt på bloggen och ni hittar länkar uppe i sidhuvudet. Mer kommer att läggas ut, bara jag blir bra i handen.

Uppdatering 15 juni 2017: Bloggtorkan är relativ. En det urgamla inlägg klarar jag av att lägga ut med vänster hand. Men inget mer avancerat än så.

Senaste nygamla: Frihet från att ta Ayn Rand i försvar.
Och på engelska kan låsa Storm In A Glass of Water.

Strödda nietzscheanska iakttagelser

Friedrich Nietzsche2Ett av mina favoritcitat från Friedrich Nietzsche kommer från Schopenhauer als Erzieher (d.v.s. Schopenhauer som uppfostrare) och lyder så här i original:

Die einzige Kritik einer Philosophie, die möglich ist und die auch etwas beweist, nämlich zu versuchen, ob man nach ihr leben könne, ist nie auf Universitäten gelehrt worden: sondern immer die Kritik der Worte über Worte. Und nun denke man sich einen jugendlichen Kopf, ohne viel Erfahrung durch das Leben, in dem fünfzig Systeme als Worte und fünfzig Kritiken derselben neben- und durcheinander aufbewahrt werden – welche Wüstenei, welche Verwilderung, welcher Hohn auf eine Erziehung zur Philosophie!

I Richard Hejlls[1] översättning från 1925 blir det:

Den enda kritik av en filosofi, som är möjlig och som även bevisar något, nämligen att försöka leva efter den, har aldrig föredragits på ett universitet: utan alltid blott ordens kritik av orden. Och nu må man tänka sig ett ungdomligt huvud, utan synnerlig erfarenhet av livet, i vilket femtio system av ord och femtio kritiker av desamma uppbevaras bredvid och bland varandra – vilken ödemark, vilken förvildning, vilket hån av en uppfostran till filosofi!

Det här verkar ju vara en korrekt översättning – tills man kommer att tänka på att det tyska „gelehrt“ inte gärna kan betyda ”föredragits”. Föredragits framför vad? Eller har det hållits föredrag om filosofi? Nej, det betyder förstås ”lärts ut”. Och verbet ”uppbevaras” – finns det överhuvudtaget på svenska? Bevarats någonstans däruppe? Upptill och inte nertill? På vinden och inte i källaren?

I band 2 av Nietzsches Samlade skrifter (Otidsenliga betraktelser) används en nyare översättning, gjord av Carl-Göran Ekerwald, och den lyder så här:

Den enda kritik som är möjlig och som också bevisar någonting när det gäller filosofi, nämligen att pröva om det går att leva efter den, sådan kritik har aldrig lärts ut vid universiteten. Där har det alltid varit fråga om kritik i ord över ord. Tänk er en ung människa, utan mycken livserfarenhet, och i hennes huvud förvaras nu om vartannat femtio system av ord och femtio kritiska röster – vilken ödemark, vilken förvildning, vilket hån mot fostran i filosofi!

Den nya översättningen är. i varje fall i dessa båda avseenden, bättre.

$ $ $

Men detta var väl ingenting att blogga om, ens om man, som jag just nu, är tvungen att endast blogga med vänster hand?

Nej, det stämmer. Men ändå:

Filosofernas förförare är orden: de sprattlar i språkets nät. (”Vi filologer” i bd 2 av Samlade skrifter, s. 372.)

Påminner om Wittgensteins idé att avsikten med hans filosofi är att leda flugan ur flugglaset. Men än sen? Orden kan ju ändå inget annat göra än kritisera orden!

$ $ $

Och nu till något annat:

Den grekiska filosofin tycks börja med ett helt orimligt hugskott, med satsen att vattnet är alltings ursprung och moderssköte. Är det verkligen nödvändigt, kan man fråga sig, att stanna upp och på allvar besinna detta? – Ja, av tre skäl: för det första för att satsen säger något om tingens ursprung, för det andra för att den gör det utan bilder och mytiskt fabulerande och för det tredje för att den rymmer, om än i förpuppad form, tanken att allt är ett. Det förstnämnda skälet placerar ännu Thales i sällskap med de religiösa och vidskepliga; det andra för honom ut ur detta sällskap och framställer honom som den förste naturforskaren, och på grundval av det tredje skälet betraktas Thales som den förste grekiske filosofen. I Thales segrar för första gången den vetenskapliga människan över den mytiska och i sin tur den visa människan över den vetenskapliga. (A.a., s. 375.)

$ $ $

Har Nietzsche någon begreppsbildningsteori? Låt se:

Låt oss särskilt tänka på bildandet av begreppen. Varje ord blir begrepp just genom att det inte skall tjäna som erinran om den unika, helt och hållet individualiserade urupplevelse, för vilken den har sin uppkomst att tacka, utan samtidigt måste passa in på otaliga, mer eller mindre liknande, det vill säga strängt taget aldrig lika, alltså på idel olika fall. Varje begrepp uppstår genom likställande av olikheter. Lika säkert som det är att ett blad aldrig är helt likt ett annat, lika säkert har begreppet blad bildats genom att man godtyckligt låtit dessa individuella olikheter falla, glömt bort det skiljande, och väcker nu föreställningen, att det i naturen finns någonting utom bladen som vore ”blad”, kanske en urform, efter vilken alla blad vore vävda, tecknade, mätta, färgade, krusade, målade, men av oskickliga händer, så att inget exemplar hade utfallit korrekt och tillförlitligt som trogen avbild av urformen. (Om sanning och lögn i utommoralisk mening”, s. 506f i Samlade skrifter, bd 2.)

Hur vill Nietzsche ha det då, ifall man inte får bortse från hur olika bladen är sinsemellan? Att använda ordet ”blad” bara om det första blad man får syn på, och sedan hitta på ett alldeles nytt ord för varje nytt blad man får syn på? – Han fortsätter:

Vi kallar en människa ”hederlig”. Varför handlade hon idag så hederligt? frågar vi. Vårt svar brukar lyda: på grund av sin hederlighet. Hederligheten! Det heter å andra sidan: bladet är bladens orsak. Vi vet ju ingenting om en väsenskvalitet som skulle heta ”hederligheten”, men väl om talrika individualiserade, följaktligen olika handlingar, som vi likställer genom att utelämna det olika och nu betecknar som hederliga handlingar; till sist formulerar vi av dem en qualitas occulta [dold egenskap] med namnet ”hederligheten”. (S. 507.)

Återigen: hur vill Nietzsche ha det? Får vi kalla blott den första hederliga handling vi bevittnar ”hederlig” och sedan hitta på nya ord för handlingar som i visst avseende påminner om den första med i andra avseenden skiljer sig?

$ $ $

Om staten – ”det kallaste av alla kalla odjur” – har Nietzsche mycket att säga; här ett par smakprov:

Staten, av skymflig härkomst, för de flesta människor en oavbrutet flytande källa av vedermödor, i ofta återkommande perioder människosläktets förtärande fackla – och ändock en klang, vid vilken vi glömmer oss, ett stridsrop, som entusiasmerat till otaliga verkligt heroiska gärningar, kanske det högsta och mest vördnadsvärda objektet för den blinda och egoistiska massan, som också endast i statslivets oerhörda ögonblick har det besynnerliga uttrycket av storhet i sitt ansikte!  (A.a., s. 484.)

Med det hemlighetsfulla samband som vi här anar mellan stat och konst, politiskt begär och konstnärligt alstrande, slagfält ock konstverk, förstår vi som sagt med stat endast det järngrepp som framtvingar samhällsprocessen: medan utan stat, i det naturliga bellum omnium contra omnes[2], samhället överhuvud inte kan slå rot i större omfattning och utöver familjens sfär. Nu, efter den allmänt förekommande statsbildningen, koncentrerar sig denna drift till bellum omnium cantra omnes från tid till annan i folkens skräckinjagande krigsmoln och urladdar sig liksom i sällsyntare men desto starkare slag och blixtar. Dessemellan får samhället dock tid att under den mot det inre sammanträngda verkan av detta bellum överallt gro och grönska,, för att, så snart det blir några varma dagar, låta geniusens lysande blommor spira fram. (A.a., s. 485.)

Och på nästa sida oroar sig Nietzsche över den i hans tid och samhälle rådande krigsrädslan; men det bli för långt att citera.

$ $ $

Här en bra sammanfattning av Nietzsches filosofi:

I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstrött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i ”världshistorien”: men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. (A.a., s. 503.)

En kort minut av kunskap!

$ $ $

Nä, nu får det vara nog med Nietzsche.


[1] Om ni följer länken, kommer ni att få veta att Richard Hejll var nazist. Men detta gör vare sig översättningen bättre eller sämre. Däremot är det lite märkligt att han var antisemit, med tanke på vad Nietzsche ansåg om antisemiter – nämligen att de samt och synnerligen borde skjutas.

[2] ”allas krig mot alla” – men det visst ni väl redan?

Vad hade Nietzsche för metafysik?

Objektivismens metafysik är väldigt enkel och lätt att hålla i minnet: den består av de axiomatiska begreppen existens, identitet och medvetande plus några få korollarier, som kausalitet och att existensen har företräde eller primat över medvetandet. Eller, enklare uttryckt, det som är det som vi faktiskt ser omkring oss, det som delges oss genom våra sinnen, plus vad vi därifrån kan sluta oss till. Ibland kallas objektivismens metafysik därför ”minimalistisk”; den innehåller inte mer än vad som behövs. Allt annat faller under de olika specialvetenskaperna. T.o.m. frågan om det som existerar är något materiellt är en fråga för fysiken snarare än för metafysiken. Vad denna materia består av, atomer, eller något annat, är en fråga för fysiken.

Men det mesta som i filosofin, utöver Aristoteles och Ayn Rand, går under beteckningen ”metafysik” är något helt annat: en värld av rena former eller idéer, som hos Platon, eller en ”noumenal” eller ”intelligibel” värld, som hos Kant[1]. Den verkliga verkligheten antas vara något hel annat än den verklighet som i verkligheten existerar! D.v.s. än som faktiskt finns omkring oss, som vi kan se och höra och uppleva med våra sinnen. Ja, naturligtvis finns det mycket mer än så – men vi måste utgå från det för sinnena givna.

Men man har alltså antagit att det finns en bakomliggande verklighet som helt skiljer sig från den vi upplever med våra sinnen. Som en filosof (Franz Brentano) uttrycker det på oöversättlig tyska: „Wahrnehmung ist Falschnehmung“, all varseblivning är falsk; världen är helt annorlunda mot hur vi upplever den. Hur den verkligen är och hur vi kommer underfund med det, det kan vi förstås inte veta, på sin höjd gissa oss till.

Nietzsche enligt Munch

Skiss av Edvard Munch

Om detta skriver Nietzsche (i Mänskligt, alltförmänskligt: En bok för fria andar):

Metafysisk värld. – Det är sant att det skulle kunna finnas en metafysisk värld; den absoluta möjligheten därav går knappast att bestrida.

Nej, hur skulle man kunna bestrida det? Sinnenas vittnesbörd!

Vi betraktar allt genom ett människohuvud och kan inte hugga av detta huvud; samtidigt som frågan kvarstår vad som skulle blivit kvar av världen om man ändå huggit av det. Detta är ett rent vetenskapligt problem, som inte behövt vålla människorna stort bekymmer; och det som har framkallat metafysiska antaganden och gjort dem värdefulla, skräckinjagande, lustfyllda är lidelse, villfarelse och självbedrägeri; det är alltså sämsta tänkbara kunskapsmetoder, inte de bästa tänkbara, som kommit folk att tro på dem. I och med att man blir medveten om dessa metoder som grundvalen för alla existerande religioner och metafysiker har man också vederlagt dem. Då återstår alltjämt den absoluta möjligheten; men med den kommer man ingenstans, än mindre kan man göra lycka, liv och välgång beroende av en sådan möjlighet. – Man kan nämligen inte utsäga någonting som helst om en metafysisk värld, utom att den är annorlunda, för oss oåtkomligt och obegripligt annorlunda; det blir ett ting med idel negativa egenskaper. – Även om existensen av en sådan värld hade varit aldrig så väl bevisad skulle kunskapen om den dock förbli den mest ovidkommande av alla: om möjligt än mer ovidkommande än kunskapen om vattnets kemiska sammansättning för en skeppare i sjönöd. (S. 25f.)

Märk väl: om all metafysik vore religiös à la Platon eller Kant, skulle det inte finnas det minsta att invända mot Nietzsches kritik här! Man skulle behöva säga som Rudolf Otto: Gud – eller det ”ting i sig” som ligger bakom allt annat – är helt annorlunda mot allt vi normalt upplever med sinnena, „Gott ist das ganz Andere“.

Eller är det kanske så att objektivismen har fel som överhuvudtaget använder ordet ”metafysik” om något som inte består av rena fantasiprodukter? Någon ”det sunda förnuftets metafysik” skulle det alls inte finnas?

Fel eller inte: man måste ha det här klart för sig när man läser Nietzsche, för annars förstår man inte vad han skriver.

Lite senare:

Frågan hur vår värld kan skilja sig så starkt från världens fastslagna väsen kommer med fullständig sinnesro att överföras till [specialvetenskaperna, närmare bestämt] organismernas och begreppens fysiologi och utvecklingshistoria. (S. 16.)

Detta fick Nietzsche att också misstro språket:

Språket som förment vetenskap. – Språkets betydelse för kulturutvecklingen ligger i att människan därmed ställde en egen värld bredvid den andra, en punkt hon ansåg fast nog att därifrån lyfta den övriga världen ur hakarna och göra sig till herre över den. Eftersom människan långa tidrymder igenom trott på tingens begrepp och namn som aeternae veritates har hon tillägnat sig den stolthet med vilken hon höjt sig över djuren: hon ansåg sig i språket faktiskt äga kunskap om världen. Språkskaparen var nämligen inte blygsam nog att tro att han just bara gav beteckningar åt tingen, med orden ansåg han sig tvärtom uttrycka ett yttersta vetande om dem; språket var i själva verket ett första steg i strävandena mot en vetenskap. Även här är det ur tron på en funnen sanning som de mäktigaste kraftkällorna har flutit. Långt i efterhand – först nu – har det gått upp för människorna att de i sin tro på språket propagerat en fantastisk villfarelse. Lyckligtvis har detta skett för sent för att kunna upphäva den utveckling av förnuftet som byggt på denna villfarelse.

Om Nietzsche hade rätt i allt detta, skulle man vara tvungen att misstro alla språkliga uttryck – inklusive det som Nietzsche här skriver! Eller? Vi går vidare:

Även logiken bygger på förutsättningar som inte har några motsvarigheter i verkligheten, t.ex. likhet ting emellan eller samma tings identitet vid skilda tidpunkter: men denna vetenskap har uppstått ur en motsatt tro (att sådant faktiskt finns i verkligheten).

I verkligheten är alltså alla ting olika! Men varför kallar han dem då alla för ”ting”, om det inte fanns den ringaste likhet? Och om de hela tiden ändras med tiden, hur man då använda samma ord för dem vi två olika tidpunkter? Vi skulle bli som Kratylos, som slutade prata, inte bara för att tingen hela tiden blev annorlunda, utan också därför att orden hela tiden skiftade betydelse. Vi skulle inte kunna prata med varandra, och vi skulle inte begripa vad Nietzsche här skriver, ens om det, som i originalet, stode på tyska!

Likadant förhåller det sig med matematiken, som säkert aldrig uppstått om man från början hade vetat att det i naturen inte finns någon riktigt rät linje, ingen verklig cirkel, inget absolut mått för storlek. (S. 26f.)

Kanske hårdrar jag Nietzsches resonemang här, när jag säger att det skulle vara omöjligt för oss att med språkets hjälp meddela sig oss varandra. Men inte mycket.

$ $ $

Så till något helt annat:

Trons härkomst. – En ofri ande tar inte ställning på grund av skäl, utan av gammal vana; han är till exempel kristen inte för att han skaffat sig en inblick i olika religioner och gjort ett val dem emellan; han är engelsman inte för att han valt England, utan han har fått kristendomen och sin engelska nationalitet i arv och antagit utan argument, på samma sätt som någon som är född i ett vinland dricker vin. Längre fram, när han redan var kristen och engelsman, har han kanske också tänkt ut några argument för sin vana; de kan då vederläggas, men därmed kan man inte rubba honom från hans ståndpunkt. Man kan till exempel be en ofri ande lägga fram sina argument mot bigami, då får man veta om hans heliga nitälskan för engifte är byggd på argument eller på gammal vana. Tillvänjning till grundsatser utan grund kallas tro. (Aforism 226, s, 142.)

Detta är ovedersägligt! Vi byter aldrig modersmål; och av samma skäl byter vi inte ut vår fäderneärvda religion! Men vänta nu – var inte mina föräldrar kristna? Och är inte jag ateist? Jag är väl ingen ofri ande då.

Objektivister kallar detta ”andrahandsmentalitet”. Men när det gäller det språk man talar uppvisar man så gott som alltid andrahandsmentalitet – och varför skulle man inte göra det? Man har ju inget skäl att tala något annat språk än vad omgivningen gör. Måste man för den skull ansluta sig till samma religion? Knappast. Ändå gör vi det oftast som små barn. Först när vi blir äldre kan välja någon annan religion (eller ingen alls). Språk byter vi bara om vi har väldigt starka skäl till det, som att vi flyttar till ett främmande land.

$ $ $

När jag hunnit så långt föll boken sönder i ryggen, därför att den var illa bunden. Jag ska lämna in på biblioteket för ombindning, innan jag återkommer till den. Och det kan dröja,

[1] ”Intelligibel” borde betyda ”begriplig”, men hos Kant betyder det raka motsatsen, ”obegriplig”.

Nietzsche om Kant och Luther (och en del annat)

Friedrich NietzscheDet som inte dödar härdar: alltså plågar jag mig igenom Friedrich Nietzsches samlade skrifter. Nu senast Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna från 1881. Att jag bloggar om detta beror på att jag klarar av det enbart med vänster hand. Det som är värt att citera citerar jag nedan:

Om Kant

… för att skapa rum år sitt ”moraliska rike” såg han sig nödtvungen att fastslå en obevisbar värld, ett logiskt ”Bortom”, – det var just därför han behövde sin kritik av det rena förnuftet! Med andra ord: han skulle inte ha behövt den om inte en sak hade varit viktigare för honom än allting annat: att göra det ”moraliska riket” obegripligt eller ännu hellre ogripbart för förnuftet, – han uppfattade helt enkelt att en tingens moraliska ordning var för lätt för förnuftet att angripa! Ty inför naturen och historien, inför naturens och historiens genomgripande omoral, var Kant, precis som varje annan hederlig tysk av den gamla skolan, pessimist; han trodde på moralen inte därför att den bekräftas av naturen och historien, utan trots att den ständigt motsägs av naturen och historien. För att förstå detta ”trots att” kan man kanske påminna sig något liknande hos Luther, denne andre store pessimist som med all sin lutherska våghalsighet anförtrodde sina vänner: ”om man med blotta förnuftet kunde fatta hur Gud kan vara skonsam och rättvis, samtidigt som han visar så mycket vrede och ondskefullhet, vad skulle man då ha för användning av tron? (Företalet, stycke 3.)

$ $ $

Kant […] lär uttryckligen att vi måste vara okänsliga inför främmande lidande om det att göra gott skall ha något moraliskt värde, – vilket Schopenhauer, mycket förgrymmad som man lätt kan förstå, kallar den kantska smaklösheten. (5tycke 132.)

$ $ $

[Citerar Schopenhauer:] ”Det kategoriska imperativet begripligt! Vilken grundfalsk tanke! Egyptiskt mörker! Må himlen förbjuda att det någonsin blir begripligt! Ty just det att det finns något obegripligt, att detta elände hos förståndet och dess begrepp är begränsat, villkorligt, ändligt och bedrägligt; vissheten om detta är Kants stora gåva till oss.” (5tycke 142.)

$ $ $

[…] Kant […] bestämde sin egen uppgift: ”att åter röja väg för tron genom att sätta gränserna för kunskapen”. (5tycke 197.)

Kants egen formulering är att ”upphäva förnuftet för att lämna plats åt tron”. Ingen större skillnad.

$ $ $

Att underkasta sig och följa andra, offentligt eller i det fördolda, – det är den tyska dygden. Långt före Kant och hans kategoriska imperativ sade Luther utifrån en liknande känsla: det måste finnas ett väsen som människan kan hysa tilltro till utan förbehåll, – det var hans gudsbevis: grövre och mer folklig än Kant ville han att man förbehållslöst skall lyda inte ett begrepp utan en person, och när allt kommer omkring gjorde också Kant sin omväg över moralen bara för att komma fram till lydnad mot personen: det är exakt så tyskarnas kult ser ut, och detta desto mer ju mindre de har kvar av den religiösa kulten. (5tycke 207.)

$ $ $

När man väl får en glimt av Kant genom hans tankar framstår han som duktig och hedervärd i bästa mening, men obetydlig: han saknar bredd och makt; han har inte upplevt så mycket och sättet han arbetar på berövar honom all tid att uppleva något, – jag tänker naturligtvis inte på stora yttre ”tilldragelser”, utan på det öde och de konvulsioner, vilka det mest ensamma, mest stillsamma försjunker i som har tid över och förbrinner i lidelsefullt tänkande. Schopenhauer har ett försprång framför honom; han är av naturen utrustad med en häftig fulhet i hat, begär, fåfänga och misstroende, han är något vildare disponerad och hade tid och ledighet för denna vildhet. Men han saknade ”utveckling”: precis som denna saknades i hans idévärld; han hade ingen ”historia”. (5tycke 481.)

Om annat

Gärningar och tro. – Alltjämt fortplantas genom de protestantiska lärofäderna den falska grundföreställningen att det bara är tron det kommer an på och att gärningarna ofelbart följer av tron. Detta är inte alls sant, men det klingar så förföriskt att det till och med har lyckats föra andra begåvningar än Luther bakom ljuset (nämligen Sokrates och Platon): fastän erfarenhetens vittnesbörd dagligen talar emot det. Den mest tillitsfulla förvissning eller tro kan inte ge kraften att handla, den kan inte ersätta den verkan av en fin, komplicerad mekanism som måste ha ägt rum i ett föregående skede för att något skall kunna förvandlas från abstrakt föreställning till konkret handling. Först och främst gärningarna! Det vill säga övning, övning, övning! Den erforderliga ”tron” inställer sig nog med tiden, – var så säker! (5tycke 22.)

Övning, övning, övning! (Jämför Hur blir man dygdig?)

$ $ $

Beviset på en föreskrift. – I allmänhet bevisas det bra eller dåliga hos en föreskrift, till exempel hur man bakar bröd, genom att det utlovade resultatet uppnås eller inte uppnås; förutsatt att den genomförs på ett korrekt sätt. Med de moraliska föreskrifterna förhåller det sig helt annorlunda: ty här är resultaten antingen osynliga eller så syns de men är vaga. Dessa föreskrifter bygger på hypoteser av minsta tänkbara vetenskapliga värde som varken kan bevisas eller vederläggas utifrån deras resultat […] (5tycke 24.)

$ $ $

Om vårt jag alltid är förhatligt, vilket Pascal och kristendomen påstår, hur skulle vi då kunna tillåta och tro att andra älskade det – oavsett om det var människa eller Gud? Det talar emot all anständighet att låta sig älskas samtidigt som man vet att man enbart förtjänar hat. (5tycke 79.)

$ $ $

Här är vi alla oförnuftiga. – Omdömen som vi betraktar som falska och läror som vi inte längre tror på, får oss alltjämt att dra falska slutsatser, – genom våra känslor. (5tycke 99.)

Hör vi inte detsamma från objektivister? ”The carcass of that stale thinking that you forbade your mind to revise.” Vidare:

Vi måste lära om, – för att till sist, kanske mycket sent, uppnå ännu mer: att omforma känslorna. (5tycke 103.)

$ $ $

Sken-egoism. – De allra flesta, vad de än tänker eller säger om sin ”egoism”, gör trots det under hela sitt liv inte ett dugg för sitt ego utan enbart för egots fantom, som har bildats i huvudena på deras omgivning och därifrån meddelats vidare till dem själva, – till följd av dessa lever de allesammans i en dimma av opersonliga, halvpersonliga åsikter och godtyckliga, liksom poetiska värderingar: den ene alltid i en annans huvud och detta huvud i sin tur i andra huvuden: en besynnerlig fantasivärld, som samtidigt vet att ge sken av stort förnuft! Denna dimma av åsikter och vanor lever och frodas nästan oberoende av de människor som den omsluter; det är i den man finner den oerhörda verkan av de allmänna omdömena om ”människor” – alla dessa för varandra obekanta människor tror på den blodlösa abstraktionen ”människa”, det vill säga på en fiktion; och varje förändring denna abstraktion genomgår på grund av enskilda potentaters (som furstars och filosofers) synpunkter, får en enorm och orimlig verkan på det stora flertalet, – och allt detta av den orsaken att ingen enskild individ i detta flertal mot den allmänna bleka fiktionen förmår sätta upp ett verkligt ego, ett ego som han själv har skapat och själv har tillgång till, för att på så sätt förinta denna fiktion. (5tycke 105.)

Andrahandsmentalitet.

$ $ $

Medlidande som en princip för handling, med kravet: ”lid av den andres onda som han själv lider av det, skulle […] med nödvändighet innebära att jag-synpunkten, med dess överdrifter och avvikelser, också blev den andres, den medlidsammes synpunkt: så att vi måste lida av vårt eget jag och den andres samtidigt och på så vis frivilligt belastade oss med dubbelt oförnuft, i stället för att göra våra egna bördor så ringa som möjligt. (5tycke 137.)

$ $ $

Antag att vi handlade utifrån uppoffring: vad skulle då förbjuda oss från att också offra vår nästa? – så som stat och furste alltid har gjort när de offrat en medborgare för en annan, ”för det allmänna intressets skull”, som man sade. (5tycke 146.)

$ $ $

Jaget vill ha allt. – Det tycks som om människans enda skäl till handling är för att äga: denna tanke kommer åtminstone till uttryck i de olika språken, vilka alla betraktar förgångna handlingar som om vi ägde någonting genom dem (”jag har talat, kämpat, segrat”: det vill säga, jag är nu i besittning av mitt tal, min kamp och min seger). (5tycke 281.)

$ $ $

Duellen är den sista ärofulla vägen till självmord som återstår, tyvärr är det en omväg och inte heller en helt säker sådan. (5tycke 296.)

$ $ $

Då något har blivit lättförståeligt för oss, antar vi att det hädanefter inte kan bjuda oss något motstånd – och blir sedan förvånade över att vi ser igenom det utan att kunna komma igenom! Det är samma förvåning och samma dårskap som flugan hamnar i framför varje glasruta. (5tycke 444.)

$ $ $

… att fly sitt ego och hata det och leva i andra och för dem – detta har hittills likaså tanklöst som självsäkert kallats ”oegoistiskt” och följaktligen ”gott”. (5tycke 516.)

Djävla objektivist!

$ $ $

När en stor tänkare vill förvandla sig själv till en förpliktigande institution för den kommande mänskligheten, kan man med säkerhet anta att han har passerat zenit i sin förmåga och är mycket trött, mycket nära sin solnedgång. (5tycke 542.)

$ $ $

Den ideala själviskheten. – Finns det ett mer upphöjt tillstånd än havandeskapet? […] Detta är den riktiga ideala själviskheten: att alltid vaka över och sörja för och hålla sin själ stilla, så att vår fruktbarhet får ett gott slut! (5tycke 552.)

$ $ $

Vill ni veta hur objektivister i allmänhet ser på Nietzsche, kan jag rekommendera John Ridpaths uppsats ”Nietzsche and Individualism” i The Objectivist Forum, Vol. 7, no 1–2, februari–april 1986. (Lessen – finns inte på nätet, bara på papper.) Det går förstås också bra (eller t.o.m. bättre) att läsa det lilla Ayn Rand själv sagt om saken, t.ex.. i förordet till 25-årsupplagan av The Fountainhead eller i uppsatsen ”Apollon och Dionysos”.

Mer ur Nietzsches tankevärld

Friedrich Nietzsche2Ett år efter Bortom gott och ont, 1887, utkom Till moralens genealogi, och den handlar bl.a. om ”skuld” och ”dåligt samvete”:

Men hur har då denna andra ”dystra sak”, skuldmedvetandet, hela detta ”dåliga samvete” kommit till världen? – Och härmed återvänder vi till vår moralgenealogi. Ännu en gång – eller har jag redan sagt det? – de duger inte till någonting. En fem famnar lång egen, blott ”modern” erfarenhet; ingen kunskap, ingen vilja att få kunskap om det förflutna; ännu mindre historisk insikt, detta här så nödvändiga ”andra synsätt” – och ändå bedriver de moralhistoria: det kan rimligen bara leda till resultat som förhåller sig mer än bräckligt till sanningen. Har dessa hittillsvarande moralgenealoger haft ens den blekaste aning om att till exempel det moraliska huvudbegreppet ”skuld” har sitt ursprung i det synnerligen reella begreppet ”skulder”?[1] Eller att straffet som vedergällning har utvecklats helt vid sidan av alla förutsättningar för viljans frihet eller ofrihet? – och detta till den grad att det alltid först krävs ett högt stadium av mänsklig utveckling innan djuret ”människa” börjar göra de långt primitivare åtskillnaderna mellan begreppen ”avsiktlig”, ”oaktsam”, ”slumpartat”, ”tillräknelig” och deras motsatser och ta med dem i beräkningen av straffets utmätande. Denna numera helt simpla, naturliga och ofrånkomliga tanke, som till förklaring hur rättskänslan över huvud taget har kommit till stånd här på jorden måste hävda att ”förbrytaren förtjänar att straffas därför att han skulle ha kunnat handla annorlunda”, är i själva verket en raffinerad form av mänsklig omdömes- och slutledningsförmåga som uppnåtts mycket sent. Under den längsta tiden av mänsklighetens historia har man inte utdelat straff därför att brottslingen hölls ansvarig för sitt brott, det vill säga inte under förutsättning att endast den skyldige skulle straffas: – utan tvärtom så som föräldrar straffar sina barn, där vreden över en åsamkad skada går ut över skadegöraren – men denna vrede tyglad och modifierad av idén att varje skada har sin ekvivalent i något och faktiskt kan betalas, om det så skulle vara genom skadegörarens egen smärta. Varifrån har då denna urgamla, djupt rotade, kanske numera outrotliga idé, idén om en ekvivalens mellan skada och smärta, hämtat sin makt? Jag har redan avslöjat det: i fördraget mellan borgenär och gäldenär som är lika gammal som det över huvud taget finns ”rättssubjekt”; detta visar i sin tur tillbaka på grundformerna för köp, försäljning, byte, handel och handlingssätt. (S. 228f.)

Zur Genealogie der MoralVi behandlar m.a.o. ”skuld” som ett ”stulet begrepp”! Men resonemanget grundar sig faktiskt på att både ”guilt” och ”debt” heter ”Schuld” på tyska och (givetvis) ”skuld” på svenska.[2]

Men vad gör då Nietzsche med denna insikt?

Känslan av skuld och personlig förpliktelse, för att återuppta vår undersökning, har som vi såg haft sitt ursprung i de äldsta och ursprungligaste personförhållanden som finns, i förhållandet mellan köpare och säljare, mellan borgenär och gäldenär: här stod för första gången person mot person, här mätte sig för första gången mot en annan. Man har inte påträffat någon civilisation av så låg grad att inte något av detta förhållande har gjort sig märkbart. Att sätta pris, att uppskatta värden och tänka ut något som motsvarar detta, att byta – det har i så hög grad upptagit människans allra tidigaste tänkande att det i viss mening har blivit tänkandet självt: här har den äldsta typen av skarpsinne utvecklats, här kan man också vänta sig att finna den första ansatsen till mänsklig stolthet, människans känsla av företräde framför andra djur. Kanske uttrycker vårt ord ”människa” (manas[3]) ännu något av denna självkänsla: människan betecknade sig själv som det väsen som mäter värden, som värderar och mäter, som det ”värderande djuret i sig”. Köpa och sälja, samt deras psykologiska tillbehör, är äldre till och med än upprinnelsen till alla slags samhällsorganisationer och föreningar: ur personrättens mest rudimentära form har den uppspirande känslan för byte, fördrag, skuld, rätt, förpliktelse, likvid överförts på de grövsta och ursprungligaste gemenskapskomplexen (i deras förhållande till andra komplex), tillika med vanan att jämföra, mäta och beräkna makt mot makt. (S. 236).

Grundläggande nationalekonomi! Och det var ekonomen Hayek som en gång noterade att ”handeln är äldre än staten” (i Det stora misstaget).

$ $ $

På tal om idén att straffet skulle ha till avsikt att väcka det dåliga samvetet:

Det äkta samvetskvalet är något ytterst sällsynt bland just förbrytare och straffångar, fängelser och tukthus är inte direkt platsen där detta species av samvetsagg växer och frodas. (S. 246.)

$ $ $

I förbigående: till och med i det kantska begreppet ”tingens intelligibla karaktär” finns ännu kvar något av denna vällustiga asket-tvetydighet som älskar att vända förnuftet mot förnuftet: ”intelligibel karaktär” hos Kant betyder nämligen ett slags beskaffenhet hos tingen, om vilket intellektet begriper så pass det för intellektet är – fullständigt obegripliga. (S. 280.)

$ $ $

Från och med nu bör vi nämligen, mina herrar filosofer, bättre vara på vår vakt mot det farliga gamla begreppsfabulerandet som skapat ett ”rent, viljelöst, smärtlöst, tidlöst kunskapssubjekt”, låt oss vara på vår vakt mot de utsträckta fångstarmarna från sådana kontradiktoriska begrepp som ”rent förnuft”, ”absolut andlighet”, ”kunskap i sig”: – här krävs alltid tanken på ett öga som är helt otänkbart, ett öga som inte kan se åt något håll och för vilket den aktiva och tolkande förmågan, genom vilket först seendet förvandlas till att se något, är hämmad; det som här krävs av ögat är alltid fullständigt meningslöst och orimligt. Det finns enbart ett perspektiviskt seende, enbart en perspektivisk ”kunskap”; och ju fler affekter vi låter komma till tals om en sak, ju fler ögon, ju fler olika slags ögon som vi observerar en och samma sak med, desto fullständigare kommer värt ”begrepp” om denna sak att vara ock likaså vår objektivitet. Men att helt och hållet eliminera all vilja, att upphäva affekterna, varendaste en, under förutsättning att vi nu vore i stånd till det: skulle det inte vara samma sak att kastrera intellektet? (S. 281.)

Så sant.

$ $ $

Det som egentligen är upprörande med lidandet är inte lidandet i sig, utan det meningslösa i lidandet […], (S. 234.)

Mer om samma sak:

Människan, det tappraste djuret av alla och också det som är mest vant vid att lida, förnekar inte lidandet i sig: hon önskar det, hon letar själv upp det, under förutsättning att hon ser att det har en mening, ett lidandets därför. Det meningslösa i lidandet, inte lidandet självt, var den förbannelse som hittills hade vilat över mänskligheten […} (S. 317.)

$ $ $

Något som Nietzsche gör stor sak av är att i herremoralen – de förnäma människornas moral – ställs ”gott” mot ”dåligt”, medan i slavmoralen – den moral som bottnar i ressentiment – ”gott” ställs mot ”ont”. Men detta stämmer ju inte på svenska: vi ställer ”dåligt” mot ”bra” och ”ont” mot ”gott”. Tål att tänka på.

$ $ $

Att jag skrivit två bloggposter senaste veckan kan ju tyckas motsäga att det skulle råda bloggtorka. Men de är skrivna med viss möda och med vänster hand. Jag är fortfarande dålig i motsats till bra – inte ond alltså, utan just precis dålig.

$ $ $

Enda skälet till att jag skriver om Nietzsche är att jag just nu läser honom. Och något särskilt skäl till att jag läser honom finns inte. Nyfikenhetens vägar äro outgrundliga.


[1] På engelska ”guilt” respektive ”debts”. På tyska i båda fallen ”Schuld”.

[2] Det går inte ens att översätta till engelska. I den engelska översättningen står ”Schuld (guilt) och ”Schulden (debts)”.

[3] Sanskrit för ”medvetande”.

Ur Friedrich Nietzsches tankevärld

Friedrich NietzscheJag har läst Friedrich Nietzsches Bortom gott och ont från 1886[1]. Mycket i boken är antingen obegripligt eller rena tramset[2]; men här har plockat ut några russin i kakan och komponerat min egen müsli (med vänster hand).

David Hume hade som bekant svårt att hitta sitt eget jag; det förnimmande subjektet försvann i virrvarret av förnumna förnimmelser. Nietzsche hade liknande svårigheter; se detta långa citat:

Jenseits von Gut und BöseDet existerar alltjämt harmlösa själviakttagare som menar att det finns ”omedelbara vissheter”, till exempel ”jag tänker”, eller, som Schopenhauers vidskepelse ville ha det, ”jag vill”, som om förståndet här rent och naket omfattade sitt objekt, som ”ting i sig”, och det varken från subjektets eller objektets sida förekom någon förfalskning. Att emellertid ”omedelbar visshet”, liksom ”absolut kunskap” och ”ting i sig” innebär en contradictio in adiecto, kommer jag att upprepa hundra gånger: man måste äntligen lösgöra sig från ordens förförelse! Folket må inbilla sig att kunskap innebär att känna sakerna i grunden; filosofen måste säga sig: då jag analyserar det förlopp som uttrycks i satsen ”jag tänker”, så erhåller jag en rad djärva förmodanden som är svåra för att inre säga omöjliga att verifiera, – exempelvis att det är jag som tänker, att det överhuvudtaget måste vara en någon som tänker, att tänkandet är en verksamhet och verkan utgående från ett väsen som antas vara orsaken, att det finns ett ”jag”, och slutligen att det redan står klart vad man avser med tänkande, – att jag vet vad tänkande är. Ty om jag inte redan för mig själv avgjort detta, på vilket sätt skulle jag kunna avgöra att det som sker inte till äventyrs är ett ”viljande” eller ”kännande”? Alltnog, detta ”jag tänker” förutsätter att jag jämför mitt ögonblickliga tillstånd med sådana som jag känner sedan tidigare, för att därmed fastställa vad det är: på grundval av denna återanknytning till ”vetande” i andra situationer har jag dock i alla händelser ingen omedelbar kännedom om mitt nuvarande tillstånd. – Istället för den ”omedelbara visshet” med vilken folket i förekommande fall låter sig nöjas, erhåller filosofen på detta vis en rad metafysiska frågor, noga taget intellektuella samvetsfrågor som lyder: ”Varifrån har jag begreppet tänkande? Varför tror jag på orsak och verkan? Vad ger mig egentligen rätten att tala om ett jag, rentav om ett jag som orsak till tänkandet?” Den som under åberopande av något slags intuitiv kunskap tror sig omedelbart kunna besvara denna metafysiska fråga, som fallet är med den som säger: ”jag tänker och vet att åtminstone detta är sant, verkligt och säkert”, – han kommer av en nutida filosof att bemötas med ett leende och två frågetecken. ”Min herre”, tillkännager kanske filosofen, ”det är osannolikt att ni inte misstar er: men varför nödvändigt alltid sanning?” –

Vad beträffar logikernas vidskepelse: så kommer jag inte att tröttna på att ständigt understryka ett kort litet faktum som dessa vidskepliga herrar inte gärna tillstår, – nämligen att en tanke kommer när ”den” vill och inte när ”jag” vill, varför det innebär ett förvanskande av faktum att säga: subjektet ”jag” betingar predikatet ”tänker”. Det tänker: men att detta ”det” just är det gamla berömda ”jag” är, milt uttryckt, blott ett antagande, en förmodan, framför allt ingen ”omedelbar visshet”. Till sist är redan detta ”det tänker” alltför vågat: redan detta ”det” innehåller en utläggning av förloppet och hör inte till förloppet självt. Man gör här en vanemässig grammatisk slutledning. ”Tänkandet är en verksamhet, till varje verksamhet hör någon som är verksam, följaktligen –”. Ungefär enligt samma schema sökte den äldre atomismen en till den verkande ”kraften” hörande materieklump; kraften förmodades sitta i denna, verka ur den, atomen; strängare huvuden lärde sig slutligen att undvara denna ”jorderest”, och kanske vänjer sig också logikerna en dag vid att undvika det lilla ”det” (den förflyktigade resten av det gamla jaget). (S. 24ff.)

$ $ $

Nietzsche driver med engelsmännen: efter några rader om moralens långtråkighet:

Till sist önskar de alla [moralisterna] att den engelska moralen måste få rätt: i den mån som mänskligheten, eller ”den allmänna nyttan”, eller ”de flestas lycka”, nej! Englands lycka just därmed vore som mest betjänt; de söker med alla krafter överbevisa sig om att strävan efter den engelska lyckan, jag menar efter comfort och fashion och (allra helst) en plats i parlamentet [sic!], samtidigt skulle vara den äkta dygdens väg, ja, att såvitt dygd alls förekommit i världen, har den bestått i just en sådan strävan, (S. 125f.)

Och:

[…] medelmåttiga engelska andar – jag nämner Darwin, John Stuart Mill och Herbert Spencer […] (S. 150.)

Varför skulle just dessa andar vara så medelmåttiga?

$ $ $

Profetia:

Europas demokratisering innebär samtidigt ett ofrivilligt beredande av jordmånen för tyranner […] (S. 140.)

$ $ $

Om egoismen:

Med risk för att skapa förstämning i oskyldiga öron hävdar jag: egoismen är ett med den förnäma själen, jag menar, med den orubbliga tron på att andra väsen naturnödvändigt måste vara det slags väsen som ”vi är” underdåniga och offra sig för det. Den förnäma människan accepterar detta egoistiska faktum utan minsta frågetecken, ja, utan någon känsla av hårdhet, tvång eller godtycke, snarare på det sätt som man godtar en i tingen inneboende ursprunglig ordning:– sökte hon ett namn för den skulle hon säga: ”det är rättfärdigheten själv”. Kanske tillstår hon inför sig själv, och i former som inledningsvis medger en viss tvekan, att det finns sådana som är likaberättigade med henne själv; så snart hon är på det klara med denna rangfråga, rör hon sig bland sina likar och likaberättigade med samma säkra finkänslighet och vördnadsfulla taktkänsla som hon uppvisar i umgänget med sig själv, – allt enligt den medfödda himmelska mekanik som alla stjärnor är införstådda med. Denna finess och självinskränkning i umgänget med likar är ytterligare ett tecken på egoism – varje stjärna är en sådan egoist –: den ärar sig själv i andra och i de rättigheter den tillstår dem, de tvivlar inte på att utväxlingen av ärebetygelser och rättigheter, såsom allt umgänges egentliga väsen, motsvaras av en i naturen rådande ordning. Den förnäma själen ger på samma sätt som hon tar, genom den lidelsefulla och lätt retbara vedergällningsinstinkt som utgör hennes bottensats. Begreppet ”nåd” besitter inter pares ingen mening och väldoft; det må existera ett sublimt sätt att låta sig övergjutas med skänker som man törstigt och droppvis lapar i sig: men för denna konst och dessa åtbörder är den förnäma själen föga skickad. Hennes egoism hindrar henne här: hon blickar överhuvudet taget ogärna ”uppåt”, – utan antingen framför sig, horisontellt och långsamt, eller nedåt: – hon vet att hon är upphöjd. – (S. 168f.)

$ $ $

Lite kunskapsteori:

Ord är fonetiska tecken för begrepp; begrepp återigen är mer eller mindre bestämda bildtecken för ofta återkommande och sammanträffande förnimmelser, av förnimmelsegrupper. (S. 169.)

Låter också det som David Hume. Vidare:

För att man ska förstå den andre räcker det inte att man använder samma ord; man måste också använda dessa ord för samma slags inre upplevelser, man måste i sista hand ha gemensamma erfarenheter.

$ $ $

De största tilldragelserna och tankarna – men de största tankarna är de största tilldragelserna – är de sista att bli förstådda: de generationer som är samtida med dem upplever inte dessa tilldragelser – de lever förbi dem. Det inträffar då något som liknar ett fenomen i stjärnevärlden. Ljuset från de mest avlägsna stjärnorna är det sista att nå fram till människorna; och innan det nått hit förnekar människan att det överhuvudtaget finns stjärnor där ute. ”Hur många århundraden behöver en ande för att bli förstådd?” – det är också en måttstock, därmed skapar man också en rangordning och en etikett såsom det anstår: för andar och stjärnor. – (S. 178.)

$ $ $

Det här bör ni känna igen:

Det är inte verken, det är tron som här avgör, som här fastställer en rangordning, för att nu återupprätta en gammal, religiös formel i en ny och djupare mening: något slags grundövertygelse som den förnäma själen har beträffande sig själv, något som inte kan sökas, inte hittas och kanske inte heller låter sig förloras. – Den förnäma själen hyser vördnad för sig själv. – (S. 178.)

D.v.s. ni bör känna igen det om ni läst företalet till The Fountainhead.

$ $ $

Varje filosofi döljer också en filosofi; varje åsikt är också ett gömställe, varje ord också en mask. (S. 179.)

Och:

Varje djup tänkare fruktar mer att bli förstådd än att bli missförstådd. Av det sistnämnda lider kanske hans fåfänga; av det förstnämnda emellertid hans hjärta, hans medkänsla, som alltid säger: ”ack, varför vill ni också ha det lika tungt som jag? (S. 180.)

Men som sagt: mycket som jag inte citerat har varit trams!


[1] Samlade skrifter, vol. 7; Stockholm/Stehag 2002.

[2] T.ex. allt han skrivit om kvinnan. Och det mesta av hans sociologiska spekulationer.

 

Kuba – ett miljöpolitiskt föredöme?

I en tidigare bloggpost, Sol, vind, vågor och socialism, påpekade jag några saker som borde vara självklara:

  • Att den ökade användningen av fossila bränslen sammanfaller med industrialismens och kapitalismens segertåg.
  • Att avvecklingen av de fossila bränslena följaktligen fordrar socialism.
  • Och att detta är anledningen till att socialisterna gör gemensam sak med miljörörelsen.

Det här bekräftas – om det nu skulle behövas någon bekräftelse – av ett debattinlägg som publicerades i Aftonbladet 15 april 2010.[1] Några axplock:

Jag har en bra och dålig nyhet för er. Den bra nyheten är att det finns ett land i världen som lyckats med det [d.v.s. att förena ekonomisk välfärd med ekologisk hållbarhet]. Ett land som skulle kunna vara en förebild för hur vårt liv bör se ut om vi vill leva i harmoni med naturen.
Den dåliga nyheten är att det landet är Kuba. […]
Världsnaturfonden, WWF, skrev i sin årsrapport ”Living Planet Report 2006” att Kuba var det enda landet i världen som utvecklades utan att förstöra ekosystemet. Det enda landet med hållbar utveckling. […]

I ena änden fanns afrikanska länder, som Burundi, vars ekologiska fötter väger mindre än en fjärils dröm men som saknar all grundläggande mänsklig utveckling.
I andra extrempunkten finns USA och västvärlden (ja, Sverige) som har en enorm ekonomisk utveckling men ekologiska elefantfötter.

Inget av det duger. Bara Kuba håller, menar rapportens författare  […]

Så hur har kubanerna lyckats åstadkomma detta mirakel?

… en av revolutionens ledare, miljökämpen Guillermo García Frias, {har] drivit igenom en föredömlig miljöetik på alla statliga nivåer. … studenter i alla fakulteter får leva i fattiga fiskebyar med att rädda havssköldpaddor för att utveckla sitt miljömedvetande.

Och vad har det med avvecklingen av kapitalismen att göra?

… faktum är att klimatdebatten står inför ett olösligt dilemma: Planetens överlevnad är underordnad kapitalismens överlevnad.
Först ska konsumtionssamhället och den fria marknadsekonomin räddas.

Sen planeten.

Planetens överlevnad, märk väl! Hur vi människor ska överleva på vår planet, det bryr sig socialisterna inte särskilt mycket om.

Det fattas förstås en hel del i bilden av Kuba här. Som t.ex. att Kubas ekonomi i stort sett har stagnerat sedan revolutionen. Eller alla dissidenter som satts i fängelse. Eller att Kuba har en sjukvård för den egna politiska eliten och för turister och en helt annan för vanligt folk.

Eller att mängder av kubaner har riskerat livet för att fly till Florida i rangliga fiskebåtar, men ingen enda riskerat livet för att fly den motsatta vägen. Och förmodligen har de flytt från värre saker än att behöva bo i fattiga fiskebyar och rädda havssköldpaddor. – Inte heller förekom sådant före revolutionen; de som ville undfly Batistas diktatur kunde lämna landet med vanliga passagerarfartyg, om de bara hade råd med biljetten.

Men om detta har författaren inget annat att säga än:

Aj då. Diktaturen. Hemska Kuba.

Men nu är det ju Kuba. Socialismens Kuba. Fidel Castros Kuba.

Hade det här stått någon annanstans än i Aftonbladet, hade jag trott att det var avsett som satir. Men nu stod det alltså i Aftonbladet.

(Tipstack till Lennart Bucht, som länkade till artikeln på Facebook.)


[1] Om författaren, Martin Ezpeleta, vet jag ingenting, annat än att han tycks medverka rätt mycket i Aftonbladet.