Det var värre förr …

… innan vi ”drabbades” av kapitalismen.

Det här skrev jag 2001, men det har ju inte blivit mindre aktuellt sedan dess.

Säkert har ni hört att kapitalism innebär utplundring och leder till krig – som om människor före den industriella revolutionen levde i välmåga och fred med varandra. Säkert vet ni också att sanningen är den rakt motsatta: att kapitalismen lyft mänskligheten (eller i varje fall den del av mänskligheten som ”drabbats” av den) ur fattigdomen och ersatt plundring och svält och ständiga, blodiga krig med fritt, fredligt handelsutbyte till ömsesidigt gagn. Men en sådan formulering är abstrakt och kan därför vara svår att ta till sig (eller kan avfärdas som tomt ”pep-talk”). Och många människor är så historielösa att de inte vet något om de förhållanden kapitalismen lyft oss ur. Särskilt kapitalismens motståndare uttalar ständigt sitt förakt mot den lyx vi lever i – vår ”materialism” eller ”fixering vid prylar” – och glömmer eller förtiger att denna lyx inbegriper tryckpressar, radio, TV och datorer med internetuppkoppling – alla dessa ”lyxartiklar” utan vilka de själva aldrig skulle kunna nå ut med sitt ondskefulla budskap. Konkretisering kan vara på sin plats! Här är något jag läste i förra veckan:

Snart greps hela sydvästra Polen av en namnlös fasa. Överallt spred sig ryktet om att zaporogerna [kosackerna] satt sig i rörelse. Envar som hade någon möjlighet till det sökte räddning genom att bryta upp och fly för alla himmelens vindar, såsom brukligt var under detta oregerliga, sorglösa [sic] århundrade, då man varken byggde fästningar eller borgar, utan människan blott förde en flyktig tillvaro i kojor av halm. Man tänkte: ”Varför offra arbete och pengar på en stuga, när den ändå kommer att sopas bort genom tatarernas härjningståg!” Alla fylldes av oro, både de som bytte ut oxarna och plogen mot häst och gevär och de som drev bort sin boskap och tog med sig allt de på något vis kunde forsla undan för att hitta ett gömställe. Här och var på vägen inträffade det väl, att gästerna möttes med vapen i hand; men i allmänhet hade man redan tagit till harvärjan. Alla visste, hur svårt det var att ha något att göra med dessa krigiska och vildsinta horder, som blivit så ryktbara under benämningen zaporoghären, som under ytan av vild tygellöshet dolde en särskilt för krigstider avsedd disciplin… Ofta dök de upp just på platser, där man minst av allt kunnat vänta sig dem – och då fick allt ta farväl av livet: den röde hanen bredde ut sina vingar över byarna; hästar och boskap, som inte drivits undan för hären, nerslaktades på stället. Detta tycktes snarare likna en oavbruten orgie än ett fälttåg. Idag skulle håret resa sig på folks huvud, om man finge se de fasansfulla spåren efter den rasande framfarten under detta halvvilda sekel, då zaporogerna ständigt höll sin berömmelse vid liv. Lemlästade dibarn, bortslitna kvinnobröst, ända upp till knät flådda ben på dem som fick löpa sin kos – det var med ett ord stor vedergällning kosackerna utkrävde för den oguldna skulden. (Nikolaj Gogol, Taras Bulba.)

Detta var de villkor under vilka mänskligheten levde i förkapitalistisk tid!

Gogol beskriver visserligen här ett specifikt härjningståg som ägde rum under 1500-talet, och det är kosackernas härjningar han beskriver. Men det finns ingen anledning tro att deras motståndare (tatarer eller turkar eller polacker) betedde sig annorlunda. Och att det var likadant på andra håll i världen under andra århundraden är ställt utom tvivel. Läs t.ex. Vilhelm Mobergs Förrädarland! Eller gå på bio och se De sju samurajerna! Eller bläddra lite i Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien! Överallt kommer ni att möta variationer av ett och detsamma: den här sortens utplundring var ordningen för dagen. Fredsperioder var undantag.

Och vilka var offren? I huvudsak de människor som brukade jorden – m.a.o. de som producerade de livsförnödenheter utan vilka krigarna själva skulle svultit. (Kosackerna i Gogols berättelse producerade sannerligen inget annat än död och förödelse; när de inte var ute på härjning ägnade de sig huvudsakligen åt att dricka brännvin. Brände de brännvinet själva, från säd de själva odlat? Säkert inte.)

Och hur var det för dem som i stället för att bruka jorden försökte livnära sig på handel och kommers? De som praktiserade vad som idag brukar fördömas som ”nyliberal krämarmentalitet”? Gogol igen:

Visserligen fanns det i förstaden [till zaporogernas högkvarter] judar, armenier och tatarer, vilka, drivna av en omåttlig vinningslystnad, djärvts sätta upp sina butiker där, eftersom kosackerna inte älskade att köpslå och betalade, vad handen händelsevis råkade få upp ur fickan. Men dessa snikna krämare hade ingen avundsvärd ställning: de påminde om dem som bosatt sig vid Vesuvius’ fot, ty var kosacken utan pengar, så rev han utan omsvep ned deras bodar och tog gratis, vad han behövde.

Det är förhållanden som dessa som kapitalism och liberalism och upplysning åtminstone till en del har befriat oss från. Förkapitalistiska reminiscenser har vi ändå gott om – krigshärdar som Rwanda eller ex-Jugoslavien påminner oss dagligen om det (områden som förstås i mycket liten utsträckning ”drabbats” av kapitalismen). Och allt våld är ju definitivt inte utrotat ens i våra relativt civiliserade blandekonomier. Marschen mot paradiset på jorden är långt ifrån avslutad.

Men det skadar verkligen inte – allra minst i dessa tider, då de skenheliga talar om ”hotande hyperkapitalism” och liknande saker – att vi påminner oss det helvete vi undsluppit.

$ $ $

(Nyskrivet på samma tema. Gästskribent Frank Heller.)

För ett par år sedan bloggade jag under rubriken Var krigen bättre förr?, detta med anledning av Hans-Hermann Hoppes besynnerliga idé att krigen i äldre tider, då det rådde mer eller mindre absolut monarki i världen, var humanitärare och skonsammare mot civilbefolkningen än idag, efter det att demokratin fått sitt genombrott. Ett kort citat ur den förra bloggposten:

Han [Hoppe] menar också att civilbefolkningen drabbades mindre under dessa krig än vad de gör i dagens krig. OK, att civilbefolkningen drabbas i moderna krig är ju helt uppenbart: hela städer har bombats sönder och samman i dessa krig; och belägringen av Leningrad under Andra världskriget var en svältkatastrof; andra exempel att förglömma. Men var det verkligen så mycket bättre förr i det avseendet?

Vad Hoppe uppenbarligen missar är att soldaterna utan den monarkiska eran måste livnära sig med något utöver sin magra sold, och att de livnärde sig på att plundra civilbefolkningen i de krigsdrabbade länderna, vilket jag exemplifierade med en del citat från Voltaire.

Just nu läser jag (det ingår i ett högläsningsprojekt inom familjen) en av Frank Hellers minst kända romaner, Kriget som aldrig tog slut, vilken tilldrar sig under trettioåriga kriget (och är inspirerad av Grimmelshausens Simplicissimus, som jag tyvärr ännu inte läst). Här läser jag följande:

Som en tjutande hord av avgrundsandar […] överföllo soldaterna byn. De foro ur hus i hus, de sleto upp dörrarna på vid gavel, eller ryckte dem av deras gavlar, de slogo ut fönstren som för att förkunna en evig sommar, de vände upp och ned på bohaget, de tömde visthus och källare, de bröto in i stall och hönshus. Där föll en oxe för deras hugg, där ett får, där en kalv. Djurens dödsskrik blandade sig med människornas, ty om någon tror att de skonade ägarna för boskapens skull, misstar han sig. Efter att ha stuckit hål i varje bolster och dyna för att se om den innehöll dolda skatter, grepo de sig an med att förhöra befolkningen. Förhöret försiggick i stränga former. Här lades en på marken och fick munnen uppspärrad med en trästicka, varpå man hällde gödselvatten i hans mun till dess att han förrådde, var hans pengar voro gömda. Här sattes en annan på en stol och fick eld tänd under sig för att bekänna detsamma. Här hissades en upp i en takbjälke och fick vikter i fötterna, där tvingades en annan att krypa in i sin egen bakugn, varefter vägen ut spärrades med halm och ris som antändes. Från alla håll hördes de jämmerligaste nödrop och böner om förbarmande. Men från ett håll kom det skratt, det ena gällare än det andra, ty där hade man bundit en gammal man vid en stol och gnidit in hans fotsulor med salt. Nu fick hans egen get slicka saltet av hans fötter, och kittlingen var så stark att han under gapskratt fick bekänna vad de andra yppade under jämmer och nödrop, nämligen var han hade sina pengar.

Från höskullar och logar kom de våldtagna kvinnornas och flickornas skrik som en flöjtton i den helvetiska konserten. (S. 40f.)

Ja, nu kan säkert någon invända att det här är fiktion och att Frank Heller överdriver. Men hur mycket tror ni att han överdriver?

PS. Jag lånade hem Grimmelshausens bok på biblioteket och började läsa den; och faktum är att Frank Hellers beskrivning är nästan helt plankad från Grimmelshausen, inklusive gödselvattnet och geten som fick slicka saltet av fötterna. Om Grimmelshausens historia är autentisk vill jag låta vara osagt, men hade i varje fall egen erfarenhet av trettioåriga kriget, vilket är mer än vad man kan säga om Hans-Hermann Hoppe.

$ $ $

Uppdatering 6 november: Att varken Frank Heller eller Grimmelshausen spånar eller överdriver bekräftas av vår egen hävdatecknare, Anders Fryxell:

Officerarna borttog alla dyrbarheter eller tvang förmögna personer, hela byar och städer att utbetala stora lösepenningar för frihet från plundring, mord och brand. […] Dessa befälets exempel följdes gärna av soldathopen, som fröjdade sig åt friheten från strängare tukt. Snart började krigarna anse som sin egendom allt, vad landets invånare ägde, och tog oförsynt kläder, föda, penningar. Då slutligen folket antingen icke hade något kvar eller gömde det undan, började soldaterna med pinliga medel framtvinga de dolda förråden. De använde tumskruvar, stack svavel under nagelrötterna och antände det, framtvingade tungan och drog hårstrå därigenom upp och ned, skar remmar ur ryggraden, sågade sönder skenbenen, rev allt köttet under fotsulorna och strödde salt i såren osv.

Ett i hertig Bernhards krigshär uppfunnet och ofta använt plågomedel bestod däri att bakbinda sitt offer, med en kavle spärra upp dess mun och dithälla gödselvatten i den mängd, att magen svällde till onaturlig höjd, varefter soldaterna hoppade upp och ned därpå, tills vattnet på sådant sätt åter utpressades ur munnen. Detta kallades svenska drycken, antingen därför, att den först användes av den i svensk sold stående weimarska hären, eller av hat till svenskarna.

Brott följde brott. Snart var det icke mer av egennytta utan av blott skadeglädje, som soldaterna använde dessa plågomedel och än värre. Lantfolket jagades som vilda djur, med ögon utstuckna, öron och näsor avskurna; människorna bands tillsammans och utställdes till målskjutning; barn kastades handlöst mot murarna, i gatan, stundom i elden. Kroaterna kastade till och med levande människor in i upphettade bakugnar till stekning. Stundom gjorde de alldeles rent hus och nedhögg invånarna av alla åldrar, stånd och kön.

Kvinnorna led dubbel misshandling. Från intagna byar eller städer blev de skocktals drivna till lägren, tvungna att nakna dansa om med soldaterna och sedermera överlämnade åt dessas vilda begär […] Mången ädel kvinna måste för att rädda föräldrar och barn överlämna sig åt de fräcka brottslingarna. Man såg sådana efter långt och fåfängt motstånd i förtvivlan kasta sig i soldaternas armar och därpå vid första tillfälle i döden. (Berättelser ur svenska historien, del 3, s. 5f.[1])

Fler ohyggligheter följer, men citatet bör räcka för att ge en uppfattning.

Och konsekvenserna?

Före krigets utbrott var Tyskland måhända det lyckligaste land i Europa, med blomstrande handel, hantverk och jordbruk. Men kriget förstörde inom kort hela dess välstånd. […] Städerna hade ej en fjärdedel kvar av sin förra befolkning, och de tomma husen nedrevs till bränsle. […] Egendomar såldes till en tjugondedel av förra värdet. Åkrarna stod för det mesta osådda, beväxta med ogräs och träd. Bönderna måste draga plogen själva; hantverkare och konstnärer hade försvunnit; alla skolor var förstörda; de få överlevande prästerna livnärde sig som skomakare, spelmän osv. Osäkerheten var allmän, ty man hade att frukta dels för krigare, dels för rövare, dels för vargar, vilka med erhållen smak på människokött strök mordgiriga kring landet. (S. 8f.)

Och om ni trodde att biologisk krigföring var ett modernt påfund:

Av brist på tjänligt foder dog hästarna hundra-, ja tusentals, och deras stinkande, sällan tillräckligt nedmyllade kroppar förgiftade luften. Även saknades tillräckliga källor, så att man nödgades begagna en på vägen till Furth liggande källa, oaktat dess illa både luktande och smakande vatten. Den blev snart tömd, och då fanns på botten en mängd döda hästar, av de kejserliga ditkastade för att förgifta vattnet och de därav drickande. Ändamålet vanns, och av dessa förenade orsaker utbröt en pestartad fläckfeber i staden, så att dagligen över hundra lik begrovs. (Del 2, s. 319.)

Och alla dessa långa citat bara därför att Hans-Hermann Hoppe påstått att krigen under det monarkiska tidevarvet var jämförelsevis skonsamma mot civilbefolkningen!

(Att jag skrev det här på årsdagen av slaget vid Lützen är en ren tillfällighet.)

$ $ $

Uppdatering 18 november: Det här citatet ur Fryxells Berättelser ur svenska historien nänns jag inte undanhålla er:

Att läsa om tappra och lysande krigsbragder är för eftervärlden ett angenämt tidsfördriv, helst om därvid berättelsen undandöljer den orättvisa, varmed krigen ofta företages, det fasansfulla elände, varav de alltid beledsagas. Men för den lidande samtiden kan dessa sidor av saken icke förnekas, icke förtigas. De alstrar därför nästan alltid ett missnöje, ett knot, som med skärande missljud avbryter de högljudda segerropen. (Band 3, s. 288.)

Detta på tal om Karl X Gustaf, som vid sitt trontillträde 1654 hade att välja mellan fred och krig:

För den verksamhet, han såsom konung skulle utveckla, öppnade sig då tvenne olika banor: fredens och krigets.

Fredens: att efter en regering sådan som Kristinas åter införa ordning i statsverket, stadga i förvaltningen, kraft i lagstiftningen, allvar i levnadssättet och välmåga i landet […] Se där den ena banan, den ena kallelsen!

Den andra var krigets: att fullända det åsyftade Östersjöväldet, kanhända sträcka erövringarna ännu längre och förvärva åt sig och åt Sverige nya länder och kronor och en krigsära, som städse skulle bli föremål för eftervärldens undran och skaldens sång.

Valet var fritt. (S. 180f.)

Och resultatet efter sex års oavbrutet krigande:

En blick över det inre tillståndet finner landet utarmat genom krigets tunga gärder och tätt upprepade utskrivningar; lagskipningen förslappad och förvaltningens jämna gång rubbad genom konungens beständiga frånvaro; handeln nästan tillintetgjord genom höjda tullavgifter, genom krigets osäkerhet och bördor […]; ytterligare riksskulden ökad med sex eller sju millioner d .s. m. [daler silvermynt] […] (S. 291.)

Vad detta har att göra med Hans-Hermann Hoppes idé att krigen under det monarkiska tidevarvet skulle varit jämförelsevis skonsamma mot civilbefolkningen lämnar jag åt den bildade allmänheten att räkna ut. (Ja, jag upprepar mig …)


[1]) Redigerad av Axel Strindberg och utgiven i fyra volymer på Gidlunds förlag 1982–83; originalet är i hela 46 volymer (plus tre postuma volymer av Otto Sjögren).

Är Molotov-Ribbentrop-pakten ett falsarium?

Eller: I huvudet på Åsa Linderborg

När jag gick i realskolan på 50-talet fick jag lära mig att det strax före Andra världskrigets utbrott ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland  och Sovjetunionen, kallad Molotov-Ribbentrop-pakten. Ja, så stod det i läroboken; och min historielärare, som var aktiv inom Vänsterpartiets föregångare, Sveriges Kommunistiska Parti, sade inte heller något annat. Så ni får ursäkta mig om jag tror att den här pakten faktiskt ingicks och att den hade en viss betydelse för hur krigets inledande år gestaltade sig – som t.ex. att Sovjet inte på minsta vis opponerade sig mot den invasion av Polen som inledde själva kriget, eller att Nazityskland inte heller opponerade sig mot att Sovjet angrep Finland 1939, mycket annat att förglömma.

Sedermera har det ju också framkommit att pakten innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll, där Nazityskland och Sovjetunionen kom överens om att de, om bara krigslyckan stod dem bi, skulle dela upp Östeuropa sinsemellan; bl.a. då att Sovjet skulle få annektera Balticum.

Men var det verkligen så? Inte om man får tro Åsa Linderborg, som i en debattartikel i Aftonbladet 3 mars 2014 skriver så här:

[Timothy] Snyder […] är känd för att driva den originella tesen att Tyskland och Sovjet tillsammans startade andra världskriget […] [Min kursivering.]

Så allt jag fått lära mig i skolan, rentutav av en lärare som själv var sovjettrogen kommunist, och allt jag läst mig till på Wikipedia innan jag skrev det här, är alltså åt pepparn fel? Tesen att Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans startade Andra världskriget är så pass originell att den endast kan framföras av västerländska konspirationsteoretiker med en antikommunistisk agenda?

Molotov-Ribbentrop-pakten ingicks 23 augusti 1939, och Nazitysklands invasion av Polen ägde rum en vecka senare, 1 september 1939. Finska vinterkriget inleddes inte förrän 30 november samma år. Detta tidsintervall på ca två månader skulle alltså vara bevis nog på att Sovjetunionen inte var med om att inleda Andra världskriget?

Man kan bara spekulera om hur Åsa Linderborg har tänkt här. Några alternativ:

  • Någon sådan icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen har aldrig ingåtts – än mindre då något hemligt tilläggsprotokoll. Den här pakten är bara en fråga om desinformation från västmakterna sida. I själva verket stod Nazityskland och Sovjetunionen hela tiden mot varandra, och Finland var helt enkelt en nazitysk lydstat, som angreps av Sovjet i rent, preventivt självförsvar. – Men i så fall förblir det ett mysterium att min kommunistiske historielärare inte kände till detta och inte kunde ta tillfället i akt att korrigera läroboken på den punkten.
  • Nazitysklands invasion av Polen var en del av Andra världskriget, men Sovjetunionens angrepp på Finland var inte en del av Andra världskriget, utan en hel annan sak, utan samband med övriga världshändelser vid den tiden.
  • Andra världskriget inleddes i själva verket först 22 juni 1941, med Operation Barbarossa, Nazitysklands invasion av Sovjetunionen. Allt som skedde dessförinnan var bara smärre skärmytslingar.

Ja, så kan man spekulera, om man vill vara sarkastisk.

Nåväl, att Åsa Linderborg är intellektuellt ohederlig är ju inte precis någon nyhet. Men att hon kommer med en så genomskinlig lögn, det är näst intill obegripligt.

$ $ $

Uppdatering 11 mars: Jag missade ett par väsentliga fakta i historieskrivningen ovan. Först att också Sovjetunionen invaderade Polen (17 september 1939); och sedan att Sovjet annekterade de baltiska staterna 3 oktober samma år. Båda dessa saker inträffade alltså före inledningen av Finska vinterkriget.

Och i sovjetisk historieskrivning inleddes ”Det stora fosterländska kriget” först med Tysklands invasion av Sovjet i juni 1941. Så man får väl anta att Åsa Linderborg lutar sig mot denna sovjetiska historieskrivning, när hon försöker förneka att Tyskland och Sovjet tillsammans satte igång Andra världskriget.

Jag kollade upp detta på Wikipedia efter att ha läst Bo Hugemarks kommentar nedan.

Bo Hugemark är (ifall ni inte redan visste det) en känd debattör och militärhistoriker och bl.a. medförfattare till Operation Garbo. (Men den boken har jag, skam till sägandes, inte läst.)

$ $ $

Uppdatering 12 mars: Aftonbladet påstår sig välkomna debattartiklar från läsekretsen, men de får inte vara längre än 1500 tecken, inklusive mellanslag, och hur mycket till debattartikel kan man åstadkomma på det utrymmet?

Hur som helst, och skam den som ger sig, har jag skickat en komprimerad version (betydligt mindre än 1500 tecken) till Aftonbladet:

Den 23 augusti 1939 ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen (Molotov-Ribbentrop-pakten). Den 1 september invaderade Nazityskland Polen. Den 17 september invaderade också Sovjetunionen Polen. Den 3 oktober annekterade Sovjet de baltiska staterna, och den 30 november angrep Sovjet också Finland.

Ändå påstår Åsa Lindeborg i Aftonbladet 3 mars 2014 att det är en myt (”en originell tes”) att det var Tyskland och Sovjet som tillsammans startade Andra världskriget.

Jo, det är ju möjligt att Åsa Lindeborg följer den officiella sovjetiska historieskrivningen, som menar att kriget (”det stora fosterländska kriget”) i själva verket inte inleddes förrän 22 juni 1941, i och med Tysklands invasion av Sovjet, och att allt som skett dessförinnan bara var obetydliga inledande skärmytslingar.

Men om det inte är det hon menar, varför försöker hon då servera oss en så genomskinlig lögn?

Chanserna för att Aftonbladet tar in detta är förstås minimala, och tar de in den, kommer säkert något idiotsvar från Åsa Linderborg.

$ $ $

Uppdatering 3 februari 2015: I gårdagens Aftonbladet skriver Åsa Linderborg under rubriken Tacka Sovjetunionen för befrielsen [av Auschwitz] – ja, så stod det i papperstidningen, men i nätversionen har rubriken ändrats. Där läser man bland annat:

I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia [genom att hitta på sådana saker som att Nazityskland och Sovjetunionen skulle ha stått på samma sida under de inledande krigsåren], och det har man lyckats ganska bra med. Sovjets avgörande krigs­insats är helt mörklagd. Östfronten framställs som ett krig mellan två diktatorer av samma skrot och korn. [Min kursivering.]

Mörklagd? Hur kommer det sig då att vi ens vet om att det var Röda armén som kom först till Auschwitz? Eller att vi hört talas om slaget vid Stalingrad? Eller belägringen av Leningrad?

Och hur kom det sig att just Röda armén var först till Auschwitz och inte de allierades trupper? Är det meningen att vi ska tro att de allierade inte brydde sig ett dyft om koncentrationslägerfångarna och därför bara stod och tittade på utan att själva göra någonting? För det kan väl aldrig ha varit så att de var upptagna på annat håll?

Men det blir värre än så:

Man vågar dock inte helt dra ­konsekvenserna av den tolkningen, eftersom man då också måste säga att väst­makterna lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler …

Men det enkla och ovedersägliga faktum är ju att västmakterna inte allierade sig med Hitler – vilket däremot var just vad Sovjetunionen gjorde under åren 1939–1941. Ändå har Åsa Linderborg mage att påstå att det är andra än hon själv som försöker skriva om Andra världskrigets historia! Att Hitler faktiskt var allierad med Stalin under dessa år väger uppenbarligen oändligt lätt mot att han i stället kunde ha varit allierad med västmakterna, om inte i verkligheten, så åtminstone i Åsa Linderborgs drömvärld.

Vidare:

Isaac Deutscher, judisk marxist och Stalins antagonist, skriver i boken Den ojudiske juden att mellan 2,5 och 3 miljoner ryska judar på ­Stalins order evakuerades från de ­delar av Sovjet som invaderats av Tyskland. Så räddades de undan gaskamrarna.

Nytt för mig – och det vederlägger förstås slutgiltigt idén att Stalin skulle ha varit antisemit, vilket man annars lätt kan förledas att tro efter historien om den judiska läkarkonspirationen.

Men också detta är historieförfalskning. Adam Cwejman svarar på sin blogg:

Det är en ofta upprepad lögn att Stalin specifikt skulle gett order om att judar skulle räddas österut. De som skickades österut var de som likt min farfar och hans syster arbetade direkt med Röda armén eller på något sätt tillhörde den industri som flyttades österut en bra bit in på operation Barbarossa. Det fanns tvärtemot vad Linderborg påstår flera dekret från Stalin som gjorde gällande att civila inte skulle evakueras eftersom det var ett tecken på defaitism. På samma sätt som Röda Armén gång på gång förvägrades att göra taktiska reträtter vilket ledde till enorma inringningar som kostade mängder av människoliv.  Linderborg går på en klassisk lögn att Stalin överhuvudtaget brydde sig om att specifikt rädda judar undan den tyska invasionen. Någon sådan avsikt fanns inte och de som räddade sig österut gjorde det trots regimens motstånd. Judar lyckades likt många andra civila, militärer, specialister och partiaktiva ta sig österut men det var av ren tur eller för att de tillhörde centrala industrier.

Läs gärna hela bloggposten.

Och till sist har Linderborg mage att lägga ord i munnen på de överlevande från Auschwitz:

De över­levande i Auschwitz delade knappast den i dag så populära uppfattningen om ”diktatorernas krig”. De ansåg nog att ryssarna befriade dem och att Stalin var bra mycket bättre än Hitler.

Har hon brytt sig om att fråga någon av dem?

(Andra som gett Linderborg bra svar är Fredrik Antonsson och Fredrik Segerfeldt.)

$ $ $

Uppdatering 4 februari 2015: Åsa Linderborg får svar på tal av Stefan Ingvarsson i dagens Expressen. Citat:

Det som verkar störa henne är snarare att man samtidigt börjar korrigera efterkrigstidens Moskvastyrda historieförfalskning och tala öppet om att andra världskriget började med att Nazityskland och Sovjet som allierade styckade upp Polen och Baltikum mellan sig, att den tyska ockupationen slutade 1945, men att de sista postsovjetiska trupperna lämnade Polen och Litauen 1993 och Estland och Lettland året därpå. Då först sattes punkt för den kolonisering, terror och rovdrift av grannländerna som Hitler och Stalin inledde gemensamt.

Mytologin kring den heroiska kampen mot ”fascismen” är det sista halmstrå som det postsovjetiska samhället greppar efter i en vilja att hitta något vackert och meningsfullt i sitt blodsdränkta förflutna som en av historiens grymmaste kolonialmakter.

Kudos!

$ $ $

Uppdatering 8 februari 2015: Senaste nytt från Åsa Linderborg är att det var västmakterna, inte Sovjetunionen, som ingick en pakt med Hitler och därmed startade Andra världskriget. Denna pakt ingicks i München 30 september 1938. I det stora skeendet var Molotov-Ribbentrop-pakten bara en parentes. Så här skriver hon:

Sovjet försökte bygga en front mot Tyskland med bland andra England, Frankrike och Polen. Polen sa nej, eftersom man inte kunde tänka sig att ryssarna skulle få marschera genom landet. I stället ingicks i september 1938 den så kallade Münchenöverenskommelsen mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Sovjet var inte inbjudet, vilket stärkte Moskva i uppfattningen att de andra håller på att bussa Hitler på oss.

Chamberlain beskrev avtalet som ”peace in our time”, men Sovjet menade att Hitler uppmuntrats att expandera österut. Det visade sig snabbt stämma, när tyskarna inte bara tog Sudetlandet (som avtalat) utan hela Tjeckoslovakien. Samtidigt tilläts Polen och Ungern ockupera delar av Slovakien.

Det är inte utan att man baxnar. Münchenöverenskommelsen är ju det klassiska exemplet på all eftergiftspolitiks futilitet. Och att den eftergiftspolitik mot Nazityskland som kulminerade i München 1938 var en avgörande faktor bakom Andra världskriget, det är det väl ändå ingen vettig människa som förnekar. Att någon skulle förtiga det – så som Lindeborg förtiger eller lägger dimridåer över vad Molotov-Ribbentrop-pakten betydde – är förstås rentav löjeväckande.

Vad som hände var ju i all enkelhet att man trodde att om Hitler bara fick Sudet skulle han låta sig nöja och lämna resten av världen i fred – åtminstone ”i vår tid”. Sedan bröt Hitler nästan omgående (i januari 1939) överenskommelsen och annekterade inte bara Sudet utan hela Tjeckoslovakien. Det blev i varje fall en liten väckarklocka för västmakterna.

Men se, så var det tydligen inte enligt Linderborg. Annekteringen av Tjeckoslovakien var tydligen i själva verket en del av överenskommelsen! Man får väl förmoda att det fanns ett hemligt tilläggsprotokoll också till Münchenöverenskommelsen, ett tilläggsprotokoll som Linderborg känner till men som alla andra förtiger.

Att sånt här ens ska behöva bemötas …

$ $ $

Sedan fortsätter Linderborg att orda om den tacksamhet vi ska känna mot Sovjetunionen; den som inte accepterar hennes historiesyn önskar i själva verket att Tyskland skulle ha vunnit Andra världskriget:

Stefan Ingvarsson tycker inte att vi ska vara ”tacksamma över att Sovjetunionen vann kriget”. De som resonerar så måste dra ut konsekvenserna av sin ståndpunkt: Hade det varit lika bra om Hitler vunnit kriget? Borde Churchill och Roosevelt ha allierat sig med Hitler mot Stalin i stället? Det är fegt att inte svara på den frågan.

Klart att vi ska vara tacksamma att Tyskland inte vann kriget. Men hur långt ska den tacksamheten behöva sträcka sig? Ska Östeuropas folk känna tacksamhet över att i flera decennier ha levt under sovjetiskt förtryck snarare än under nazistiskt förtryck? Över t.ex. att Ungernrevolten 1956 slogs ned och att Pragvåren 1968 kvävdes i sin linda? Fegt att inte svara på den frågan.

Vilket inte hindrar henne från att slänga åt sin meningsmotståndare ett litet köttben:

Att ta upp den brunskjortade nationalismen i dagens östeuropa är inte att blunda för de övergrepp som Röda armén begick. Ett exempel är Katynmorden, 20 000 avrättade polska officerare, som Ingvarsson gott hade kunnat nämna som ammunition för sin tes. Röda arméns omfattande våldtäkter i Tyskland och Baltikum är ett annat exempel. [Min kursivering.]

Felet med Ingvarssons artikel var tydligen att han inte tog upp allt som gick att ta upp …

$ $ $

Lite egendomligt psykologiserande hittar vi också:

Ofrånkomligt formas också historieskrivningen av blytunga privata erfarenheter, och det är nog delvis ur dem som Stefan Ingvarsson med sin polska bakgrund skriver.

Varefter Linderborg övergår till att skriva om sina egna blytunga erfarenheter.

$ $ $

Och på tal om blytunga erfarenheter – vad för erfarenheter ligger bakom Linderborgs egna resonemang?

Det kan man förstås inte veta, om man inte har telepatiska gåvor. Men en ledtråd ges i en artikel hon publicerade i Aftonbladet på 20-årsdagen av murens fall. Citat:

Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman. [Min kursivering.]

Ja, varje gång kommunismen misslyckas så kapitalt att det inte är möjligt att blunda för det, hur mycket man än försöker, rasar kommunisternas världsbild samman. Sedan lägger de ned oändliga ansträngningar på att bygga upp världsbilden igen.

$ $ $

Den här följetongen kommer säkert att fortsätta – säkert kommer i varje fall Stefan Ingvarsson att återkomma med en replik. Mycket har säkert sagts i pressen som jag har missat. Men jag hittade i varje fall det här i en ledarartikel av Mattias Olsson i Norrköpings Tidningar:

Linderborgs artikel är hopplös. Hur en disputerad historiker kan ge sig in i en diskussion om utvecklingen på östfronten innan, under och efter andra världskriget utan att med ett ord nämna Molotov-Ribbentrop-pakten och Järnridån är häpnadsväckande och intressant nog helt i linje med den historieförfalskning som numera orkestreras från Kreml. Stalin gjorde inte upp med Hitler och det var Finland som anföll Sovjet! Således är det symptomatiskt att ryska ambassaden i Stockholm glatt twittrade ut Linderborgs historiska haveri till artikel.

Det kan m.a.o. hända att fortsättning följer.

$ $ $

PS. En bra och saklig genomgång av hela historien runt Molotov-Ribbentrop-pakten hittar ni på Populär Historia (skrivet av Niclas Sennerteg).

$ $ $

Uppdatering 18 april 2015: Om ni läser Aftonblaskan har ni säkert sett att Åsa Linderborg traskar vidare i samma gamla ullstrumpor. Att kommentera vad hon skriver skulle bara bli upprepningar. Men det har kommit några nya bra svar som jag gärna vill länka till:

Kristian Gerner i Expressen 10 april.

Artur Szulc i Göteborgs-Posten 15 april.

Och till sist en bloggpost av Leo Kramár.

Pappersvaluta i äldre tid

Marco Polo

Fiat- eller pappersvaluta är inte någon helt ny företeelse – den förekom t.ex. i Kina under några århundraden (och övergavs, när det blev för mycket inflation)[1]. Det mest kända exemplet är förmodligen den pappersvaluta som skapades av mongolhärskaren Kublai Khan under 1200-talet och som vi vet rätt mycket om tack vare Marco Polo. Jag citerar ur Marco Polos resor:

Kublai Khan

I staden Kambalu ligger storkhanens myntverk; och om honom kan man i sanning säga, att han besitter alkemisternas hemlighet, ty han förstår konsten att förfärdiga penningar på följande sätt. Han låter dra av barken på sådana mullbärsträd, vilkas blad tjänar till föda åt silkesmaskarna, och tar därav det inre skalet, som sitter mellan den grövre barken och trädet. Detta låter han blöta upp och därpå stöta sönder i en mortel till dess det blivit till mos; därav görs papperet, som liknar det, som förfärdigas av bomull, men är alldeles svart Då det är färdigt, skärs det sönder till mynt av olika storlekar, nästan kvadratiska, men ibland något längre än de är breda. […] Äktheten av dessa papperspengar bekräftas genom lika mycken formalitet och noggrannhet, som om de var av idel lödigt silver och rent guld; ty på varje sedel skriver ett antal ämbetsmän, som är särskilt anställda därför, inte blott sitt namn utan trycker även sina sigill på dem, och sedan detta på föreskrivet sätt verkställts, doppar överste myntmästaren, som särskilt förordnats av Hans Majestät till detta, det honom anförtrodda sigillet i cinnoberfärg och stämplar därmed papperet, så att sigillets form avtrycks i cinnoberrött; på så sätt bestyrks det vara fullgiltigt mynt, och om någon ens ville göra efter det, skulle han bestraffas med dödsstraff. Sedan det så präglade pappersmyntet kommit i omlopp i alla delar av storkhanens rike, vågar ingen med fara för sitt liv vägra att mottaga det som betalningsmedel. Alla hans undersåtar mottar det utan tvekan, då de, vart deras affärer än för dem, åter kan avyttra det mot sådana varor, de just önskar köpa, såsom pärlor, juveler, guld eller silver. Kort sagt, man kan få allt, vad man vill, därför.

På olika tider under årets lopp anländer stora handelskaravaner med sådana artiklar, som redan omnämnts, och även med gyllene vävnader: allt detta lägger de ned för Hans Majestäts fötter. Denne sammankallar därpå tolv erfarna och skickliga män, som utvalts för detta ändamål, vilka han befaller att noga pröva varorna och fastställa det pris, till vilket de kan få köpas. Summan anges på det samvetsgrannaste, varvid han även tillåter dem att inberäkna en skälig vinst, och han betalar ögonblickligen den begärda summan i papper. Och mot detta har ägarna intet att invända, då detta mynt, såsom redan anmärkts, åter kan användas för deras egna inköp, och till och med om de skulle vara invånare i ett annat land, där detta slags mynt inte är gångbart, kan de använda beloppet till inköp av andra varor, som de finner lämpliga för sina egna marknader. Om någon har en sedel, som blivit skadad av långvarig användning, lämnar han den till myntet [d.v.s. myntverket], där han mot betalning av endast tre procent kan växla till sig en ny. Skulle någon gärna vilja skaffa sig guld eller silver i avsikt att arbeta det till exempel till bägare, gördlar eller andra föremål som förfärdigas med sådana metaller, vänder han sig också till myntet och erhåller för sitt papper de metallstycken, han behöver. Hans Majestäts samtliga trupper besoldas med denna valuta, som för dem är av samma värde som guld och silver. Av dessa skäl kan man påstå, att storkhanen härskar över en större skatt än någon annan monark i världen. (Marco Polos resor, översatt av Bengt Thordemann (Helsingfors 1944), s. 128 f; kursiveringar mina.)

Jag har sett en uppgift att det skulle ha varit belagt med dödsstraff, inte bara att försöka förfalska dessa pappersmynt utan också att inte acceptera dem, men jag har inte kunnat verifiera denna uppgift. Ändå måste jag säga att den förefaller rimlig – för vem skulle acceptera dessa mynt, om de inte backades upp med väld och/eller hot om våld?

Men det här är också ett utmärkt exempel på hur inflation berikar makten på folkets, eller individernas, bekostnad. Genom att sätta dessa papperspengar i omlopp kunde storkhanen och hans hov sätta sig i besittning av ofantliga rikedomar, i form av guld och silver, pärlor och juveler, gyllene vävnader, och säkert mycket mer. Och så har också Kublai Khans hov blivit känt som ett av de mer överdådiga i historien. (Samuel Taylor Coleridge har skrivit en berömd dikt om detta.)

Att inflation och pappersvaluta berikar de rika och mäktiga på bekostnad av oss fattiga och maktlösa är ju lika sant idag som på Kublai Khans tid. Mekanismerna är lite annorlunda idag, men principen är densamma. Som jag skrev i min bloggpost Ekonomiskt charlataneri i Aftonbladet:

Det är de redan rika som gagnas av inflation och de fattiga som drabbas. För vilka är det som får ta gigantiska, inflationsfinansierade lån? Ja, inte är det mannen på gatan; det är inte gruvarbetare; det är inte underbetalda undersköterskor; det är inte fattiga biblioteksassistenter; det är inte poliser eller väktare; det är definitivt inte fattig- eller lägre mellanpensionärer, sådana som jag (och ni får komplettera listan). De som får lånen är redan rika, och de blir ännu rikare därigenom att de kan spendera de nya pengarna innan priserna har hunnit stiga, medan vi andra får ta smällen när priserna redan stigit.

Denna pappersvaluta tog förstås, som alla andra pappersvalutor, en ända med viss förskräckelse. Här är en uppgift jag hittat:

In the final phase of the Mongol dynasty in about 1350 huge efforts were made to correct the management of the currency but the situation was beyond repair, monetary paper having been issued in one form or another by all manner of private, provincial and central government agencies in what amounted to an explosion of credit. (Från en artikel under titeln Monetary Episodes From History av Paul Tustain.)

Och den historien kommer säkert att upprepa sig.

$ $ $

Jag inspirerades att skriva denna bloggpost av Gustav Andersson på Liberty Silver, som nämnde Kublai Khans papperspengar  i en ledare och gav denna länk.


[1]) I en av översättarens anmärkningar till Marco Polos resor kan man läsa följande:

Papperspengarna är i Kina åtminstone så gamla som från 800-talets förra hälft, från vilken exemplar finns bevarade, och går troligen tillbaka till mitten av 600-talet. År 1160 hade man kommit så långt, att regeringens sedlar representerade ett värde av 43,600,000 uns silver. Dessutom fanns lokala pappersmynt i mängd, så att hela riket var översvämmat av dylika, vilkas kurs likväl sjönk helt hastigt.

Mongolerna började utge sedlar år 1236 […]. Kublai började sedelutgivningen i sitt första regeringsår (1260) och fortsatte därmed vid flera tillfällen, t.ex. 1287, då han för att förbättra statsfinanserna lät framställa sedlar, av vilka var och en måste bytas mot fem av föregående emissioners med samma nominella värde. Papperspengarna hade f.ö., så som officiellt fastställdes, i silver ett värde som endast var hälften av det nominella.

”Quantitative easing” är tydligen heller inget nytt!

Ett försvar för absolut monarki

(En lite lättsammare uppföljare till en tidigare bloggpost.)
Gästskribent: Frank Heller.

Det här försvaret för absolut monarki eller envälde eller privatägd statsapparat har jag hittat i Frank Hellers Storhertigens finanser. Envåldshärskaren i det fiktiva storhertigdömet Minorca sitter vid frukostbordet och resonerar med sin finansminister:

– Magen är världens medelpunkt, sade han i filosofisk ton. Se på mig, Paqueno, hur verkligt god jag för närvarande är! Jag är beredd till de ädlaste och mest excentriska handlingar – exempelvis att förlåta dem jag skyldig är eller att giva mitt folk en konstitution. Det senaste nekar jag dem endast därför att de är alldeles för goda för den. Under min spira lever de lugnt och fridfullt som sina fäder och tänker bara på vad deras mage behöver. Fick de en konstitution skulle de börja tänka på andra saker som är fullkomligt onödiga. Därför skall jag i det längsta undvika att ge dem en. Har jag inte rätt, Paqueno?

– Ers höghet har alldeles rätt. Parlamentarismen strider helt och hållet mot vår historia, och genom alla omsorger som ers höghets familj slösat på folket har den gjort sig förtjänt av att styra det enväldigt.

– Ni pratar, Paqueno, min familj har oftast burit sig åt som slynglar mot folket. Tänk på Luis X som sålde dem till Västindien. Jag håller inte på enväldet för min egen skull utan för folkets. Jag älskar det med den kärlek som följer av långt ägande, djupt, om också inte på ytan. Jag vill se dem lyckliga. Jag vet att de knotar mot skatterna – inte mycket, men i alla fall. Men jag inser att det är mycket bättre för dem att betala skatter till mig än att få en konstitution på halsen. Ty på samma gång skulle de få industrien på halsen, och då skulle de bli verkligt olyckliga. Det har jag sett nog exempel på under mina resor. Nu lider ingen nöd på Minorca. De har endast nog ekonomiska svårigheter för att ge krydda åt livet och jag är den krönte syndabocken som bär allt folkets skuld i sällskap med er. Paqueno. Men jag gör det gärna, ty jag älskar dem, särskilt efter frukosten. (S. 17f i min upplaga av Storhertigens finanser.)

Tidigare i boken hittar vi följande ur detta fiktiva storhertigdömes annaler:

Don Luis X […] tvekade sålunda ej att under spanska successionskriget sälja sina samtliga trupper till Spanien. De deltog med heder i fälttåget mot Gibraltar och förflyttades efter freden i Utrecht till Västindien, där de visade tapperhet mot de infödda, men Minorcas citronlundar och det blå Medelhavet  återsåg de aldrig. Ej nöjd med denna första transaktion förnyade Don Luis den några år senare genom att […] pantsätta de tio närmast uppväxande årgångarna av Minorcas ungdom; de influtna pengarna förstörde han på ett lättfärdigt leverne och dog hastigt (av apoplexi) år 1721. […] Knappt hade [hans efterträdare] bestigit tronen, förrän han (med tillstånd av påven) förklarade sin faders kontrakt […] ogiltigt – Minorcas ungdom var räddad från försäljning. (S. 11.)

Så här kunde alltså en enväldig furste göra, eftersom hela hans land och hela hans folk var hans privata egendom. – Vidare om näste storhertig, Don Jeronimo den Lycklige:

”Aldrig […] har en furste bättre förstått att liva och elda sitt folk till stora dåd; aldrig har furstens nit mötts av en härligare förståelse från folkets sida.” – Aldrig (så mycket är säkert) hade storhertigdömet Minorca bättre affärer än under Don Jeronimos första regeringsår – det är bara en sak som den förträfflige hävdatecknaren i sin Storhertigdömet Minorcas Historia glömmer att omtala: arten av de ansträngningar, vari furste och folk så lyckligt möttes. Helt begripligt för övrigt, ty det var sjöröveri, varken mer eller mindre, varigenom Don Jeronimo den Lycklige såg sig i stånd att i 49 år föra ett hovliv, jämförligt med Ludvig XV:s och nödtorftigt amortera hertigdömets statslån. Vid ett hemligt möte strax efter sin tronbestigning (”det nattliga mötet i Ciudadela”) förklarade Don Jeronimo i sin egenskap av den Heliga Gravens beskyddare, tiden vara kommen att återtaga denna från de otrogna, och utrustade till den ändan tolv kaparfartyg med full och fri rätt att angripa de otrognas skepp varhelst de kunde anas eller misstänkas. Affären gick glänsande och skulle fyllt kassavalven för en mindre slösande furste; aldrig för Don Jeronimo den Lycklige. (S. 12.)

OK, det här är fiktion, och Storhertigens finanser är en skälmroman. Så ta för allt i världen inte detta som den slutgiltiga bekräftelsen eller vederläggningen av Hans-Hermann Hoppes idéer om monarki versus parlamentarisk demokrati!

Och kom inte och säg att inte också demokratier kan vara otroligt slösaktiga!

Om kartan inte stämmer med terrängen…

… så är det terrängen som gäller; så lyder ett gammalt talesätt. Ett annat talesätt är att ”fakta sparkar”. Det handlar alltså om att man har en teori som verkar väldigt fin; och så dyker det upp något faktum som verkar motsäga teorin. Vad gör man då? Antingen (a) är teorin alldeles åt pepparn fel och bör överges snarast möjligt; eller (b) så är ens teori i varje fall på rätt spår, men bör revideras i ljuset av detta nya faktum (eller dessa nya fakta). Men det finns ett tredje alternativ, till vilket jag återkommer.

Vad som får mig att tänka på detta är Henrik Sundholms senaste bloggpost, En kritik mot [Hans-Hermann] Hoppes rationalism.[1] Hoppe menar uppenbarligen – i varje fall om man ska ta honom på orden – att om kartan (teorin) inte stämmer med terrängen (erfarenheten, de ”fakta som sparkar”), då är det kartan som stämmer och terrängen som har fel. Så här skriver han nämligen:

A priori theory trumps and corrects experience (and logic overrules observation), and not vice-versa. [Democracy: The God That Failed, s. xvi, Hoppes egna kursiveringar.]

Eller på svenska:

A prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten (och logiken tar överhand över observationen) och inte vice versa.

Som exempel på hur ”a prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten” anförde Hoppes försvarare i debatten:

Vad han menade och menar var att empiri […] inte kan falsifiera en teori. Ta FEDs penningtryckande på 1920-talet t.ex. Penningmängden ökade med ca 70 procent men konsumentpriserna hölls relativt stabila eller till och med sjönk.

En empirist skulle säga att detta bevisar att penningtryckande inte leder till högre priser. Men det gör det givetvis inte, eftersom priserna påverkas av en mängd olika faktorer. Att penningtryckande har en höjande inverkan på priser följer av ren logik: en större mängd kronor som jagar en statisk mängd varor och tjänster. Att priserna inte steg lika mycket som penningmängden ökade motbevisar inte denna tes.

Det här är förstås ”österrikisk teori 101” och det skulle aldrig falla mig in att förneka det. Men det stöder inte Hoppes tes. Det övertrumfar och korrigerar inte erfarenheten: allt det korrigerar är en felaktig tolkning av de fakta erfarenheten ger oss; allt en korrekt teori gör är att övertrumfa och korrigera en felaktig teori. I det här fallet teorin att inflation skulle bestå i en allmän ökning av prisnivån, vilket i själva verket bara är en av många effekter av den ökning av penningmängden som inflation utgör.

En annan sak som stöttes och blöttes i det replikskifte Henrik återger var Hoppes idé att enväldiga monarkier vore att föredra framför våra moderna demokratier. Hoppes huvudargument för denna tes är två:

För det första att enväldiga monarker betraktar sitt land som sin egen privata egendom – och det är ju allmänt känt att det som ägs privat sköts mycket bättre än det som ägs kollektivt.

För det andra att politiker i en demokrati är oförmögna att se längre än näsan räcker; deras diktan och traktan är att bli omvalda i nästa val, och därför ser de inte längre än så. En enväldig monark behöver inte bekymra sig om det; hans tidshorisont är betydligt längre, eftersom han också bekymrar sig om att lämna sitt land i bästa möjliga skick till sina avkomlingar.

En implikation av detta är att enväldiga monarker inte för fullt så meningslösa krig som våra moderna demokratier har fört under den tid de dominerat det politiska landskapet.

Den här idén kan man ju rikta hur många faktabaserade invändningar som helst emot – fakta inte bara sparkar, de slår bakut. Många av invändningarna tas upp i replikskiftet. – En sak jag själv tänkt på är att om ett land är monarkens privata egendom, finns det då något utrymme för medborgarnas (eller snarare undersåtarnas) privata ägande? Kan det finns något sådant som självägande bönder i ett sådant land, eller är alla bönder bara monarkens arrendatorer? Kan någon öppna och driva en fabrik på egen hand, eller blir sådana fabriker automatiskt monarkens egendom? Eller är det månne bara själva statsapparaten (polis, krigsmakt, domstolsväsende) som är monarkens privata egendom? Min gissning är så god som någons härvidlag; vad jag kan minnas är det inte något som Hoppe ens tar upp.

Men är det ändå inte så att mycket av det som Hoppe säger faktiskt stämmer? Att det privatägda sköts bättre än det allmänägda är ju faktiskt sant. Och ”tidspreferens” är en fullt giltig idé. Hög tidspreferens är detsamma som en låg grad av framtidsorientering, och vice versa. Och allt annat lika blir ens tidspreferens högre, ju äldre man blir. Om man varit framtidsorienterad under hela sitt föregående liv och sparat och investerat klokt för att ha pengar att leva av på ålderns höst, och sedan denna ålderns höst faktiskt kommer och man har få år kvar att leva, vad ska det tjäna till att vara framtidsorienterad? Bättre då att ta sina besparingar och unna sig den där jorden-runt-resan med besök på alla världens gourmetrestauranger (eller hur man nu vill avnjuta sina sista levnadsår). Men om man också har arvingar som man bryr sig om, då vill man säkert lämna kvar en del åt dem också, och avstår därför från det där suset och duset, och fortsätter att vara framtidsorienterad på sina efterkommandes vägnar.

Men är inte Hoppes resonemang i linje med vad Ludwig von Mises har lärt oss? Mises förespråkade ju också ”apriorism”. Jodå – men han menade att en ”apriorisk” teori är nödvändig för att tolka och förstå och förklara våra erfarenheter. Ingenstädes hos Mises har jag hittat något om att en teoris funktion skulle vara att korrigera erfarenheten – bara (ja, jag upprepar mig) att korrigera felaktiga tolkningar av erfarenheten eller andra, felaktiga teorier.[2]

Men – för att återgå till det tredje alternativ jag nämnde ovan – är det ju också så att ekonomiska (eller, som Mises kallar den, ”katallaktiska”) teorem gäller ”ceteris paribus”, ”allt annat lika”. Och i verkligheten händer det ju sällan eller aldrig att allt annat är exakt lika. Så var gör man om ens teorem inte är exakt tillämplig på någon viss situation – om det är något litet faktum som sparkar? Man söker efter den faktor som inte är riktigt lika. I bästa fall har man också något annat katallaktiskt teorem som förklarar den avvikande faktorn. I sämsta fall har man det inte, och då får man ta sig en ordentlig funderare och kanske komma fram till ett nytt teorem.[3]

Summan av denna långa kardemumma är att det världshistoriska skeendet inte låter sig förklaras med ett litet fåtal katallaktiska teorem, hur sanna dessa katallaktiska teorem än må vara; det finns alldeles för många faktorer, allt för många sparkande fakta och alldeles för litet som är ”allt annat lika”.

Det sägs ibland att verkligheten är alltför komplex för att låta fånga sig i formler – med implikationen att det är lönlöst att teoretisera, eftersom teorierna ändå ingenting förklarar. Ingenting kan vara längre från sanningen. Vad världens komplexitet implicerar är att vi behöver fler formler, fler teorem, bättre och mer uttömmande teorier för att förklara all denna komplexitet.[4]

Någon har sagt att ”ingenting är så praktiskt som en bra teori”. Ingenting är heller så opraktiskt som en dålig teori, eller för den delen som en felaktigt tillämpad teori. Nog sagt.

(Mer om Hoppe på min engelska blogg.)

$ $ $

Uppdatering 19 maj: I gårdagens Eskilstuna-Kuriren läste jag en intressant artikel av Åke Wredén, som handlade om hur det karolinska enväldet i början av 1700-talet övergavs till förmån för ett mer demokratiskt styrelseskick – ett där riksdagen bestämde och kungahuset mer var som en ”fernissa”. Jag saxar:

Konceptet till ”Kungabalk” finns kvar från 1690-talet. Det är ett totalitärt dokument, kungen hade all lagstiftningsmakt, finansmakt och, om han ville det, domstolsmakt i sina händer. Maktkoncentrationen var total. När den sattes på papper var det för att formalisera den redan uppkomna envåldsmakten.

Detta är alltså vad det innebär att statsapparaten (lagstiftningsmakt och domstolsmakt) är monarkens eller kungahusets privata egendom. Hoppe måste rimligen mena att övergivandet av enväldet var ett steg i fel riktning. Ändå är det väl oomtvistat att Frihetstiden i Sverige var en vetenskaplig och kulturell blomstringstid. Och hur rimmar det med idén att enväldiga monarker för meningsfullare och mer humanitära krig än demokratier? Det fördes några krig också under Frihetstiden, men de var långt ifrån lika katastrofala som Stora nordiska kriget.

(Åke Wredén medverkar rätt regelbundet med krönikor i Eskilstuna-Kuriren, men det är sällan jag har anledning hålla med honom. Den här gången gjorde jag det.)

$ $ $

Uppdatering 25 maj: Stefan Karlsson kommenterar både min och Henriks bloggpost på sin egen blogg. Han håller med oss och har sedan några egna reflexioner, som jag i min tur håller med om. (Eventuellt kommer jag själv att reflektera vidare över en av dessa reflektioner.)

Och svenska Misesinstitutet har publicerat en artikel under rubriken Mer makt åt kungen!, som möjligen är avsedd som satir även om den ser allvarligt menad ut.

$ $ $

Uppdatering 15 maj 2016: Länken till Henrik Sundholms blogg fungerar inte längre.


[1]) Henriks bloggpost är rätt lång, eftersom den också återger ett långt replikskifte mellan anhängare av och motståndare till Hoppe; men det väsentliga finns i början av posten.

[2]) Jag är inte helt ense med Mises vad gäller ”apriorismen”, men det är ett invecklat ämne som det kommer att ta mig åratal att reda ut, om jag ens hinner med det innan jag dör. Ett par stapplande försök har jag gjort: Is Action an A Priory Category? och Induction in Economics.

[3]) Mina ord och min tankegång, inte Mises. Jag tror ändå Mises skulle hålla med mig. I Epistemological Problems of Economics, s. 92–95, diskuterar Mises ett skenbart undantag från Greshams lag, som alltså liksom alla ekonomiska lagar gäller ”allt annat lika”, men där det i en specifik situation fanns något som var olika. (Möjligen kan jag gräva fram fler exempel nästa gång jag läser igenom Mises samlade skrifter.)

[4]) Ett exempel är den s.k. ”metodstriden” som fördes mellan Carl Menger och den ”tyska historiska skolan” under slutet av 1800-talet. Denna skola menade att den ekonomiska verkligheten var alltför komplex för att fångas i formler eller teorem och avvisade därför ekonomisk teori till förmån för empiriska, historiska studier. Menger genmälde (bland mycket annat) att detta vore som att avvisa studiet av geometri bara för att de föremål man iakttar i verkligheten är mer komplexa än de figurer som studeras i geometrin. Så här skriver han:

To want to test the pure theory of economy by experience in its full reality is a process analogous to that of the mathematician who wants to correct the principles of geometry by measuring real objects, without reflecting that the latter are indeed not identical with the magnitudes which pure geometry presumes or that every measurement of necessity implies elements of inexactitude. (Investigations into the Method of the Social Sciences, s. 40. [s. 70 i pdf-filen jag länkar till.])

Här har vi alltså en matematiker som vill låta erfarenheten korrigera geometrin – till skillnad då från Hoppe, som vill låta geometrin korrigera erfarenheten. Två sidor av samma falska mynt.

Skattetryck och skatteflykt i äldre tider

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ned. – Internationalen

Att jämföra dagens skattetryck med äldre tiders är nästintill ogörligt, eftersom skatten i äldre tider huvudsakligen erlades in natura. Men av en slump kom jag att läsa en uppsats av ekonomihistorikern Lars Herlitz[1] som behandlar förhållandena under 1600-talet, så jag ska citera en del av vad han skriver. (Hela uppsatsen vore värd att citeras, men det skulle bli för långt.) Han börjar så här:

Historien överväldigar oss med politiska och kulturella minnesmärken över ett fåtal människor, som var frigjorda från arbete i den materiella produktionen. Deras verksamhet var avhängig av att andra producerade mer än vad de förbrukade.

Ja, så är det väl idag också. Politiker och ämbetsmän deltar inte heller idag i den materiella produktionen; de är beroende av att andra producerar. – Lite längre fram:

Av bondens produktion gick en del till utsäde, en del till kreaturens underhåll och ytterligare en del till hans hushålls reproduktion. Det var de nödvändiga kostnaderna för arbetskraft och produktionsmedel. Fick inte jorden sitt utsäde och människor och kreatur sin föda, så äventyrades nästa års skörd. Med täckning för de nödvändiga kostnaderna kunde däremot produktionen fortgå – men naturligtvis alltid utsatt för de oregelbundna skördeväxlingar som vädrets makter förorsakade.

Utan dessa nödvändiga kostnader skulle bönderna riskera att svälta ihjäl. Men vore det inte för skattetrycket, skulle nog bönderna ändå ha klarat sig. Herlitz fortsätter:

Andra makter ingrep emellertid i produktionen genom regelbundna anspråk på jordbrukets överskott, alltså på vad bonden kunde producera utöver det som täckte hans nödvändiga kostnader. Det var framför allt jordens ränteägare[2]: adeln och kronan. Adelns jord var frälsejord. […] På kronojorden var bonden kronans åbo[3] och betalade räntan till kronan eller till den som av kronan erhållit räntan som lön, förläning, pant eller dylikt. På skattejorden var bönderna själva ägare av jorden. Men de var inte ränteägare. Deras jord var inte ”frälst” eller fri utan belastad med skatt till kronan.

Herlitz är ekonomihistoriker och inte moralist; annars skulle man väl kunna ta till starka ord som utsugning eller utplundring. Vidare i texten:

Bönder på all slags jord – frälsejord, kronojord, skattejord – betalade alltså ränta till överheten. Därtill kom andra bördor: präst- och kronotionde, ersättning till lagmän och häradshövdingar, väghållning, skjutsning och andra allmänna arbetsförpliktelser; vidare utskrivningarna, som i krigstider kunde bli den tyngsta bördan. Men normalt betydde räntan mest. Den bestod sedan gammalt av de i jordeböckerna – kronans och adelmännens – förtecknade räntepersedlarna: naturapersedlar av olika slag, dagsverken, några mindre penningposter. Till denna gamla jordeboksränta tillkom under årtiondena omkring år 1600 ett helt skikt av nya ”extraordinära” skatter, som blev fasta och så småningom infördes under rubriken mantalsränta i jordeböckerna. Det var en kraftfull manifestation av överhetens ökade anspråk, närmast en fördubbling av det i kronans jordeböcker bokförda skattetrycket, och samtidigt en legitimering av ökade anspråk också från adeln, som i princip ansågs berättigad att ta ut motsvarande av frälsebönderna.

Så nog dignade folk under skatterna redan på 1600-talet! Och man känner ju igen det där att ”tillfälliga” skatteökningar snart nog blir permanenta.

Så hur långt sträckte sig utplundringen? Det är förstås sant i alla tider att det finns en gräns för beskattningen; tar man ut så mycket i skatt att de skattepliktiga svälter ihjäl underminerar man själva skattebasen. (Detta är f.ö. något som Hans-Hermann Hoppe påpekar i Democracy: The God that Failed – även om han menar att det var bättre på den punkten i äldre tider, eftersom gamla tiders monarker var så mycket klokare och framsyntare än dagens demokratier.) Så här skriver Herlitz:

Man kan notera att överhetens räntekrav i princip var maximalt. Räntan borde absorbera hela överskottet av ett hemmans produktion – det var kamerallagfarenhetens ledande princip, som man också försökte förverkliga i instruktioner och metoder för skattläggningen. Men det var naturligtvis lättare sagt än gjort. Över en viss gräns angrep ränteuttaget böndernas nödvändiga kostnader och därmed förutsättningarna för den fortsatta produktionen. […] Var gick då denna gräns? Man försökte utarbeta normberäkningar för utsäde och korntal. Man verkställde lantmätarkarteringar av byars och hemmans åker och äng i stora sammanhängande områden […]

Men fanns det då kryphål på 1600-talet? Fanns det möjligheter till skattesmitning? Jodå:

Men de enda som egentligen visste vad man kunde så, skörda och bärga på en gård, och till vilka kostnader, det var bönderna själva. Och de hade – under den växande belastningen av överhetens krig och andra improduktiva utgifter – ganska rimliga skäl att så långt som möjligt behålla den hemligheten för sig själva. [Min kursivering.]

Finns det någon sensmoral att dra av detta? En sensmoral är att det minsann inte var bättre förr, men det är ju rätt trivialt. (Det mesta var naturligtvis sämre förr, med fattigdom, återkommande missväxt, tvångsutskrivningar till krigen, m.m., m.m.; men det blev ju inte bättre av det höga skattetrycket.) En annan är att skatteindrivningen även i äldre tider innefattade en hel del byråkratiskt krångel.

En tredje är att stat och överhet alltid strävar efter att ta ut så mycket skatt som det överhuvudtaget går, utan att själva skattebasen förstörs. Gränsen för utplundringen ligger vid eller i närheten av svältgränsen för de utplundrade.

Lafferkurvan har ni säkert hört talas om. Teorin säger att det finns en optimal nivå på skatteuttaget och om skatterna överskrider den nivån får man in mindre skatt. Sedan tvistas det om exakt var den där optimala punkten är belägen. Att förstå det bakomliggande resonemanget är inte svårt: om skatten vore 0% blir det förstås inga skatteintäkter alls; men om skatten vore 100% bleve det heller inga skattetintäkter, eftersom skattebetalarna helt enkelt skulle svälta ihjäl. Men det säger ju oss inte exakt var mellan 0% och 100% den optimala skattenivån kan återfinnas. Och dessutom handlar den ju bara om vad som är optimalt ur statens eller överhetens synpunkt. Vad som är optimalt för skattebetalarna har tydligen ingen betydelse.

Ska det behöva vara så här? Eller ska den ljusa idén någonsin slå igenom att staten inte är vår överhet och vår härskare, utan vår tjänare?

$ $ $

Uppdatering juni 2015: På tal om Lafferkurvan, se också Ekonomiska insikter hos Ibn Khaldun.


[1]) Lars Herlitz (1928–2001) var professor i ekonomisk historia i Göteborg 1978–1994. Tyvärr finns det ingen Wikipediaartikel att länka till. – Uppsatsen heter ”Bakom fasaderna” och ingår i Magnus Gabriel De la Gardie, Nationalmusei utställningskatalog nr 434 från år 1980.

[2]) Med ”ränta” avses här jordränta eller arrende.

[3]) Med ”åbo” avses en person som brukar annans jord med ärftlig besittningsrätt.

Var krigen bättre förr?

(Gästskribent: Voltaire.)

Häromsistens bloggade jag på engelska om Hans-Hermann Hoppes bok Democracy: The God That Failed. Hoppe menar i den boken att äldre tiders monarkier i många avseenden var bättre än dagens demokratier. Orsaken till detta är att monarkierna var privatägda – kungen betraktar och behandlar hela statsapparaten som sin egen privategendom – medan dagens demokratier är offentligägda; och att det som är privatägt sköts bättre än det som är offentligägt, det vet vi ju.

Hoppe menar också att krigen var annorlunda under det monarkiska tidevarvet. Kungar går inte gärna i krig för rena struntsaker, om inte annat så för att krig kostar enorma mängder pengar. Men det resonemanget finner jag minst sagt besynnerligt, eftersom det monarkiska tidevarvet var långt ifrån fredligt; krig förefaller mig ha varit regel snarare än undantag.

Han menar också att civilbefolkningen drabbades mindre under dessa krig än vad de gör i dagens krig. OK, att civilbefolkningen drabbas i moderna krig är ju helt uppenbart: hela städer har bombats sönder och samman i dessa krig; och belägringen av Leningrad under Andra världskriget var en svältkatastrof; andra exempel att förglömma. Men var det verkligen så mycket bättre förr i det avseendet?

För att få lite kött på benen plockade jag fram Voltaires Karl XII ur bokhyllan och plöjde igenom den från pärm till pärm.

Ett vanligt sätt att finansiera krigen i äldre tider var att brandskatta intagna städer. Ett exempel från Voltaire:

Karl XII omringade staden [Lemberg i Polen] den 5 september [1704] och tog den med storm dagen därpå. […] Konungen lät med trumpetfanfarer kungöra att alla och envar som innehade egendom tillhörande konung August eller hans anhängare vid vite av dödsstraff måste utlämna den före soluppgången. Han hade vidtagit nödiga mått och steg, blott få personer vågade visa ohörsamhet. Man bar fram fyrahundra kistor rågade med myntat guld och silver, bordsserviser och dyrbarheter. (S. 81.)

OK, de flesta av Lembergs innevånare kom undan med livet; men alla som var anhängare till August den starke blev av med alla sina dyrbarheter.

Ett annat exempel:

Från sitt högkvarter i Altranstädt befallde han [Karl XII] Sachsens ständer att samlas och att utan dröjsmål tillsända honom kurfurstendömets räkenskaper. Så fort han fått dem i sina händer och blivit noggrant informerad om vad Sachsen kunde prestera, utskrev han en krigsskatt om sexhundratjugofem tusen riksdaler per månad. Utöver denna kontribution var sachsarna förpliktade att dagligen furnera varje svensk soldat två pund kött, två pund bröd, två stop öl och fyra sous, jämte furage [hästfoder] för rytteriet. (S. 93f.)

Och vem fick stå för detta, om inte civilbefolkningen?

Men det finns en annan händelse, där civilbefolkningen råkade betydligt värre ut, och det var när Magnus Stenbock intog Altona år1713:

När Stenbock hade kommit inom synhåll för Altona sände han fram en parlamentär för att meddela invånarna att de ofördröjligen måste lämna staden med de ägodelar de orkade bära. Altona skulle förstöras i grund.

Borgmästare och råd bönföll generalen om förskoning och erbjöd honom en brandskatt om hundratusen écuer. Stenbock krävde tvåhundratusen. Altonaborna bad att åtminstone få sända bud till sina handelsagenter i Hamburg. De försäkrade att de redan följande morgon skulle betala honom den äskade summan. Generalen svarade att brandskatten måste erläggas på stunden. I motsatt fall skulle Altona stickas i brand.

Svenskarna stod redan i förstäderna med brinnande facklor i händerna. En bräcklig träport och en igenrasad vallgrav var altonabornas enda värn. De olyckliga människorna blev tvungna att hals över huvud lämna sina hem mitt i natten. Det var den 9 januari, kölden var sträng och förvärrades av en häftig nordan som spred eldslågorna med rasande snabbhet och fördubblade de hemlösas lidanden under bar himmel. Män och kvinnor, dignande under bylten och möbler, flydde gråtande och skrikande till de snötäckta kullarna kring staden. Många unga människor bar lama åldringar på sina skuldror. Några kvinnor som nyss legat i barnsäng flydde med sina nyfödda och dog av köld medan de giriga lågorna i fjärran lade deras hem i aska. Alla invånare hade ännu inte lämnat staden då svenskarna stack den i brand. Altona brann från midnatt till tiotiden på morgonen. Nästan samtliga hus var av trä. De förstördes fullständigt. Dagen därpå kunde ingen se att en stad hade legat på detta ställe.

Åldringarna, de sjuka, de svaga värnlösa kvinnorna, som jagats ut i snön från sina brinnande hus, släpade sig till Hamburgs portar och bönföll väktarna på muren att låta upp och rädda deras liv. Men portvakten vägrade. Vissa smittosamma sjukdomar hade härjat i Altona, och hamburgarna ville inte utsätta staden för en farsot genom att härbärgera grannar som de sannerligen inte älskade. [Grannstäderna Hamburg och Altona befann sig på olika sidor i detta krig.] Så kom det sig att de flesta av dessa olyckliga dog av köld under Hamburgs vallar och nedkallade himlens förbannelse över de barbariska svenskarna och de lika omänskliga hamburgarna. (S. 208f.)

Var detta ett undantag och endast ett utslag av Magnus Stenbocks personliga grymhet? Stenbock själv svarade att han

”endast hade tillgripit ett så extremt förfarande för att lära sin herre konungens fiender att respektera folkrätten och inte längre föra krig som barbarer. De hade begått de vidrigaste  illdåd i Pommern, skövlat hela denna sköna provins och sålt mer än hundratusen invånare till turkarna. De facklor som lade Altona i aska var svaret på de glödgade kanonkulor som satte Stade i brand.” Så fruktansvärt var kriget mellan svenskarna och deras fiender. (S. 209.)

Alltså inget undantag. Svenskarna förde krig som barbarer därför att deras fiender förde krig som barbarer!

Nu har jag alltså valt ut några strödda episoder ur ett enda krig, det Stora Nordiska Kriget; så någon kan säkert invända att jag varit selektiv i mitt urval och endast tagit med sådant som stöder min egen tes (att krigen också i forna dagar drabbade civilbefolkningen och drabbade den hårt). Men tror någon att jag skulle komma fram till ett annat resultat, ifall jag breddade mina historiestudier?