Samvetsekvationen

Skrivet för Ratio-M, organ för Moderata Ungdomsförbundets Upplandsdistrikt. Detta distrikt var på 80-talet ”extremt nyliberalt”.

Följande uppbyggelsestycke brukar rabblas upp varje söndag i våra kyrkor:

Jag fattig syndig människa, som, med synd född, i alla mina livsdagar på mångfaldigt sätt brutit emot dig, bekänner av allt hjärta inför dig, helige och rättfärdige Gud, kärleksrike Fader, att jag icke har älskat dig över allting, icke min nästa såsom mig själv. Emot dig och dina heliga bud har jag syndat, med tankar, ord och gärningar, och vet mig fördenskull vara värdig att förkastas från ditt ansikte, om du skulle så döma mig, som mina synder hava förtjänat.

Innebörden i denna självförnedrande ramsa är inte helt lätt att förstå. ”Synd” är en term som implicerar moraliskt fördärv. Ett syndigt leverne är detsamma som ett lastbart leverne. Den människa som läser syndabekännelsen bekänner sig vara ur stånd till dygd. Men hur bär man sig åt för att födas med synd? Att man är född är en av de saker i livet som man inte rår för, och därför förefaller det egendomligt, för att inte säga orimligt (och för att inte säga något ännu värre, djupt orättfärdigt) att moraliskt fördöma en människa för att hon är född. Ett av argumenten för tesen att människan är född med synd är att sexualiteten som sådan är skuldbemängd, och en födelse är ju nödvändigt följden av en sexualakt. Nu tvivlar jag inte på att många kärleksförbindelser aldrig borde ha ingåtts och därför i den meningen är skuldbemängda; men jag fattar inte varför det skulle gälla alla kärleksförbindelser, och framför allt förstår jag inte varför detta skulle kasta en moralisk skugga över barnet, som ju inte rår för vilka föräldrar det har.

Många försök har gjorts att förklara den kristna dogmen om syndafallet och arvsynden, det skarpsinnigaste kanske av Søren Kierkegaard i Begrebet Angest. Resonemanget är i korthet följande: Gud har utrustat människorna med fri vilja; häri ligger möjligheten till missbruk av den fria viljan. Gud ställer upp bud och förbud för människan, men eftersom människan är fri kan hon bryta mot förbuden, och eftersom hon dessutom skapats med nyfikenhet, så drivs hon att bryta mot dem.

Guds första förbud var som bekant förbudet mot att äta av kunskapens träd på gott och ont. Det påstås att människan bröt mot detta förbud på anstiftan av Ormen, som förledde Adam och Eva genom att locka med att de skulle bli lika Gud, om de åt av frukten. Och det blev de ju också! De vann kunskap om skillnaden mellan gott och ont, en kunskap som dessförinnan var Gud förbehållen. (Jag kommer senare att argumentera emot detta påstående; här nöjer jag mig med att presentera teorin.)

Jag vill emellertid hävda att Ormens medverkan vid syndafallet inte var nödvändig. Försök sätta er in i Adams och Evas situation strax före syndafallet! De stod inför världshistoriens första kända fall av förbudslagstiftning. För dem måste förbudet ha varit helt obegripligt. Om de i det paradisiska oskuldstillståndet inte kunde skilja mellan gott och ont, då måste själva termerna ”gott” och ”ont” ha varit dem obegripliga. Deras enda utväg för att utrannsaka förbudets innebörd var att bryta mot det och se vad som händer. (Det är exakt samma mekanism som idag driver ungdomen till det första glaset eller den första holken.)

Om Kierkegaard har rätt, så upprepas samma skeende till sitt grundmönster i varje enskild människas liv, och det är detta som gör oss delaktiga i Adams ”fall” och gör det meningsfullt att tala om arvsynd. Och jag är benägen att ge Kierkegaard rätt. Jag misstänker att varje människa kan spåra en syndafallsupplevelse i sin tidiga barndom.

Ett litet barn skiljer inte mellan gott och ont; dess första bekantskap med tillvarons moraliska aspekt uttrycks vanligen i motsatsparet ”snäll – stygg”. Men vad innebär det för ett litet barn att vara snällt resp. styggt? Ett snällt barn lyder sina föräldrar; ett styggt barn är olydigt. Nå, vad är det nu som är så farligt med att vara olydig? Det finns bara ett sätt att ta reda på det – experimentera!

Teorin bestyrks av min egen personliga erfarenhet. Ett av mina tidigaste klara barndomsminnen var när jag av okynne kastade mina vantar i ankdammen i Lunds stadspark, varefter min pappa var tvungen att rädda dem med fara för att själv plumsa i. Jag minns att detta var första gången jag upplevde skamkänsla – eller kanske snarare en känsla av att inte vara helt och fullt accepterad. Naturligtvis var det först långt senare som jag insåg att min vantkastning hade gjort mig delaktig i Adams fall, att jag blivit utesluten ur lustgården och indragen i den långa historiska kedja av brott och skuld som går under namnet arvsynden.

Nu uppställer sig emellertid frågan hur Gud kunde utfärda ett så olycksaligt förbud. Den bibliska skapelseberättelsen lägger som bekant skulden för syndafallet på Ormen, men då ställer sig ju frågan varför Gud skapade Ormen. Förklaringen på detta lär vara att Ormen, innan han blev Orm, var en av ärkeänglarna, rentav den högste ärkeängeln, Guds närmaste medarbetare, men att han gjorde uppror mot Gud och störtades. Denne ängel är numera känd under namn som Lucifer, Ljusbringaren eller Satan (gr. Διαβολος), Åklagaren – det förra därför att han stal himlens ljus och bragte det till människorna, det senare därför att han var den förste som ställde Gud inför det teologiska problem som går under namnet teodicéproblemet. (Hur förena tanken på Guds allmakt och allgodhet med det ondas existens? Hur förena begreppet Gud – θεος – med begreppet rättfärdighet – δικη?)

Det är uppenbart att denna förklaring inte löser problemet utan bara skjuter det ett steg bakåt. För Lucifers brott bestod ju liksom Adams och Evas i olydnad, och även han måste ha ställt sig frågan: ”Vad händer om jag inte lyder? Hur stilla min nyfikenhet?”

J.R.R. Tolkien har sin egen variant av myten om Satans fall i Silmarillion, enligt vilken änglarna sysselsatte sig med orkestral musik under Gud som högste dirigent. Men några av dem, under ledning av Melchior, bestämde sig för att spela efter egen pipa – och det var så hela det skeende rullades igång som kulminerade i Frodos och Gollums kamp på randen av Domedagsberget. Jag tror mig kunna supplera texten till Melchiors första egna visa:

What would you say if I sang out of tune? Would you stand up and walk out on me?

Men om varken människor eller änglar var de första syndarna, så är vi ju ändå inte närmare gåtans lösning. Man måste fråga sig: Varför skapade Gud människorna med fri vilja, och varför inplantade han nyfikenhet hos dem, om han kunnat förutse de ohyggliga konsekvenserna?

Men om Gud hade skapat människan utan fri vilja och utan vetgirighet, då hade han inte skapat en människa utan en apa. Gud kunde kanske ha avstått från att skapa människan överhuvudtaget, men han kunde inte ha skapat henne utan fri vilja och vetgirighet, för i så fall hade han först måst upphäva motsägelselagen, och det rår inte ens Gud med.

Nu står det klart och tydligt i Bibeln att Gud skapade människan till sin egen avbild, och allt det som skiljer människan från Gud skylls på människans olydnad och avfall. Men varför kunde Gud inte i sin allvishet förebygga syndafallet? Varför skulle han komma med ett så sällsynt korkat förbud, som ropar efter att överträdas? Begrep han inte vad han sysslade med?

Jag tror att vi efter denna långa förberedelse är mogna för gåtans lösning: Gud begrep inte vad han sysslade med. Människan visste inte före syndafallet vad gott och ont var, men Gud visste det inte heller. Notera att Gud regelbundet inspekterade sin skapelse under var och en av skapelsedagarna, och fann att allt han hittills skapat var gott. Men hur visste han det? Han hade ju inget att jämföra med. Måhända hans skapelse stämde med hans på förhand uppgjorda planritning, men hur visste han i så fall att hans ritningar var goda? För att begripa vad han själv menade med sitt konstaterande att skapelsen var god, var han tvungen att på något sätt införa det onda i världen, som en jämförelsemåttstock. Människan fick spela rollen av försökskanin. Man må säga vad man vill om Gud, men medge att det var smart uträknat!

Gud upptäckte nu inte i en blink efter syndafallet vad det onda var. Det första han kom underfund med var att fri vilja låter sig förenas med olydnad, och han blev så sur över upptäckten att han ställde ut en vaktpost med ett brinnande svärd vid Edens port och därmed blev den förste som verkställde ett avvisningsbeslut. Snarare försökte han dränka allt levande utom några få utvalda exemplar för att kunna börja på ny kula, men inte heller det hjälpte stort. Efterhand stillnade Guds vrede till ett allmänt råskäll på mänskligheten, förmedlat via profeterna. Till sist insåg Gud att det var han själv som infört ondskan i världen, och att han faktiskt borde göra något åt det själv och inte bara gå omkring och straffa människorna. Så han bestämde sig för att ta reda på hur det egentligen är att vara människa och gå omkring och släpa på arvsynd. Han gick ner och iklädde sig mänsklig gestalt i den fasta föresatsen att själv ta på sig människornas synder.

Även detta försök måste sägas ha slagit slint. Gud har nämligen gjort ytterligare en miss i sin uträkning. När han skapade människorna med fri vilja gav han dem också ett medvetande om eget ansvar. Det är därför betydligt svårare än vad Gud räknat med att få människorna att lämna sina synder ifrån sig. De flesta människor förstår att det på något vis är deras eget fel om det kärvar till sig i livet, och försöker att rätta till det själva så gott de kan. Det är inte så lätt att få dem att köpa erbjudandet om ett ställföreträdande lidande. Människor föredrar faktiskt att lida på alldeles egen hand.

Det fanns ytterligare en oförutsedd hake: att bli gisslad, bespottad, törnekrönt och uppspikad på ett kors må vara ett outsägligt lidande för en människa, men för en allsmäktig Gud är det faktiskt ren småpotatis. Guds försök att ta på sig vår synd och skuld är dömt att misslyckas, därför att Gud inte kan uppleva lidandet så radikalt som människan upplever det. Gud vet ju under alla omständigheter att han när som helst kan återvända till himlen. Det längsta Gud nådde i ställföreträdande lidande var när han för ett ögonblick tappade bort sin egen identitet och fanns sig övergiven av sig själv. Men det gick ju strax över!

Konsekvenserna för människans del har blivit än värre. Ni minns väl vad Ormen sade till Eva i paradiset: ”Ät av äpplet, så blir du lik Gud.” Vad Ormen numera säger är: ”Ta på dig dina medmänniskors bördor, så blir du lik Gud.” Det gudomliga ligger numera inte bara i att kunna skilja på gott och ont, utan i att ha dåligt samvete – dåligt samvete, inte för vad man själv har gjort, utan för vad andra har gjort.

Sannerligen, Guds straffdom över sig själv vilar tung över världen!

Eskilstuna 6 oktober 1984
Per-Olof Samuelsson


 

Samvetsekvationen, andra ledet

I min första uppsats om samvetsekvationen utgick jag från idén att människan är född med synd och fördärvad i själva sin moraliska grund, och jag försökte visa att det i så fall måste vara Guds fel och inte människans. En av mina avsikter var naturligtvis att göra Gud till åtlöje och kanske få någon att skratta av sig en inbillad syndabörda.

En annan avsikt var att rycka undan grunden för religiös konservatism eller traditionalism. Den konservativa vädjan till traditionen som ledstjärna grundas på föreställningen att människan av sig själv är oförmögen till godhet eller moraliskt handlande, och att hon därför behöver fasta ramar för sitt liv, ramar som tillhandahålls av en tradition, en kyrka eller en i gudomlig inspiration bottnande statsmakt. ”Överheten bär inte svärdet förgäves utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra vredesdomen över allt vad ont är”, säger aposteln Paulus (Rom. 13:4), och Martin Luther talar om två ”regementen” till att styra människan, ett andligt, utövat av kyrkan, och ett världsligt, utövat av staten, fursten eller polisen. Gud är god, men människan måste hållas i strama tyglar, så lyder grundtemat.

Jag har försökt visa att ekvationen inte går ihop. Om människan är ond ända in i hjärteroten, som läran om arvsynden utsäger, då har Gud del i denna hennes ondska, och då har vi ingen hjälp eller ledning att vänta från någon tradition, hur gudomlig den än må vara.

Vad händer då om man stryker Gud ur ekvationen?

En ofta uttalad farhåga är att Guds försvinnande skulle leda till en allmän moralupplösning, att skiljelinjen mellan gott och ont skulle suddas ut, och att vi skulle få ett moraliskt alibi för vilka skändligheter som helst. ”Om inte Gud finns är allt tillåtet”, inklusive fadermord, så lyder tesen i Dostojevskijs Bröderna Karamazov. En gudlös människa horar och mördar av hjärtans lust, tror man, och ett gudlöst samhälle trampar all mänsklighet under fötterna. Alla dammluckor öppnas för ondskans makter.

Min avsikt är inte att ge någon något alibi för omoral. Tvärtom. Jag påstår att om inte Gud finns så har du bara dig själv att skylla.

Detta är en dyster och ohygglig sanning. Den innebär att ditt ansvar för ditt eget liv är totalt. Det är ett skoningslöst och obarmhärtigt uttalande. Det innebär att det inte existerar någon oförskylld nåd, inte något hopp om frälsning. Det innebär att du måste bära din syndabörda alldeles själv. Du själv är den ende som kan göra någonting åt den.

De ateistiska buden är faktiskt mycket hårdare än de religiösa. Religionen har sin dragningskraft på människorna, därför att den erbjuder hopp om förlåtelse. Den ger människan ett kontokort med odefinierad spärrgräns. Det är ett kontokort som är alltför lätt att missbruka. Gud får spela rollen av ett slags centralbank som – bara vi vänder oss till honom med den rätta ödmjukheten och det rätta förtroendet – löser in alla fordringar som verkligheten har på oss.

I verkligheten är det alltid du själv som får betala priset. Eller åtminstone är det du själv som bör betala det. För lika väl som en keynesiansk ekonomi kan tjäna till att omfördela resurserna i samhället (från producenter till parasiter), så tjänar religionen till att omfördela människornas skuldbörda. Hur ofta har inte religionens företrädare gett dig skulden för saker som du absolut inte kan rå för? (T.ex. svälten i u-länderna eller utslagningen på arbetsmarknaden.) Men det du verkligen har ett ansvar för – ditt eget liv och hur det gestaltar sig – det ber de dig att överlämna i Guds hand.

Vad religionen erbjuder är, kort sagt, ett oförtjänt dåligt samvete för saker som man inte rår för, och en oförtjänt befrielse från det dåliga samvete som man verkligen förtjänat.

Att du har dåligt samvete beror på att din vilja är fri. Det finns få frågor som har gett upphov till så många förvirrade resonemang som den om viljans frihet. Det finns en lång tradition som hävdar att viljans frihet är en illusion, vilken beror på att människan inte gör klart för sig vilka motiv som driver henne till det ena eller andra handlandet. (Spinoza är den mest kände företrädaren för denna tradition.) En person väljer handling X framför handling Y, menar man, därför att motiven för handling X väger tyngre, är starkare, är mer tvingande än motiven för handling Y. Om motiven vägde absolut jämt skulle personen svälta ihjäl som ordspråkets åsna mellan hötapparna.

Detta resonemang vilar på ett subtilt felslut. Det enda bevis vi egentligen har för att motiven för handling X vägde tyngst i valögonblicket är nämligen att personen faktiskt valde handling X och inte handling Y. Vi är därmed tillbaka vid själva det grundfaktum som determinismen ville bortförklara som en illusion: att personen verkligen befann sig ”i valet och kvalet”, att han kunde välja fritt mellan olika motiv lika väl som mellan olika handlingar.

Men det finns en annan poäng med viljans frihet som lätt undgår en genom själva sin självklarhet. Viljans frihet existerar bara i nuet, i själva valögonblicket. Hela det förflutna, fram till detta ögonblick, är uppenbarligen så ödesbundet som det någonsin kan bli. Och vad framtiden bär i sitt sköte är lika uppenbart till en del beroende av det val du måste träffa just nu. Du är, kan man säga, framtidens sköte, och det finns ingen undflykt undan födslovärkarna.

Det är detta till synes paradoxala förhållande som gör att det känns så obehagligt att ångra begångna felsteg. Det är lätt att konstatera att det som är gjort är gjort och att det inte kan göras ogjort. Men det som konstituerar ångern är det faktum att man kunde ha handlat annorlunda, att man kan vända och vrida på saken hur mycket som helst men ändå till sist bara har sig själv att skylla. Ett väl genomångrat felsteg är synnerligen lärorikt. Men det gör ont!

(Det finns en utomordentlig analys av viljefrihetens och ångerns mekanismer i Søren Kierkegaards Enten-Eller, från vilken jag har hämtat mycket av det ovannämnda. Tyvärr träffade Kierkegaard själv ett felaktigt val – han valde Gud och förkastade världen – vilket ledde honom till extrem subjektivism och dessutom tvang honom att leva i celibat. Men det förringar inte värdet av hans iakttagelser.)

För människan som samhällsvarelse har detta med det förflutnas ödesbundenhet ytterligare en aspekt. Man kan t.ex. ha oturen att födas in i den offentliga sektorn. Man kan födas in i en släkt med starka ämbetsmannatraditioner. En sådan människa är dömd till en i stor utsträckning parasiterande tillvaro, till att leva på frukterna av andras arbete, på skattebetalarnas bekostnad. Detta är uppenbart omoraliskt, men vad ska det lilla barnet göra? Det har ju de föräldrar det har. Vad ska ynglingen (eller ungmön) göra? Karriären ligger utstakad, och det krävs en karaktärsstyrka utöver det vanliga att välja ett annat, hederligare och mera produktivt liv, en vilja att ”satsa på sig själv”, att kasta loss från det säkra och möta det osäkra.

Liknande gäller de arma satar som föds och utbildas till ett liv i arbetslöshet, i ungdomslag, medelålderslag och ålderdomslag. (Du kan säkert själv mångfaldiga dessa exempel!)

Det är naturligtvis lätt att skylla på sin bakgrund. Det är lätt att säga som en gammal sydstatssenator gör i en av Allan Drurys romaner: ”Min uppfostran tvingar mig att vara rasist”, eller som en mycket snäll tjänsteman i den offentliga sektorn en gång sade till mig: ”Min uppfostran gör det omöjligt för mig att rösta på moderaterna.” Men det ohyggliga är att hur än ödet eller DNA-molekylerna spunnit sina trådar, så upphäver det ändå inte människans fria vilja. Om du hyser rasfördomar, eller röstar på sossarna, eller går i kyrkan, eller tar steget från ungdomslag till A-lag, så är felet alltid i sista hand ditt.

För att anknyta till den konservativa vädjan till traditionen: vi föds alla in i en tradition. Det finns ingenting vi kan göra åt den saken. Det är omöjligt att födas utanför traditionen. (Tänk efter!) Men vad vi gör med detta faktum beror helt och hållet på oss själva. (En av de saker vi bör göra är att bearbeta den tradition vi är födda i. Det är något annat än att okritiskt acceptera den som rättesnöre!)

Jag har uppehållit mig mycket vid hur ohyggligt svårt det är att leva i en gudlös värld, och huvudsakligen inriktat mig på att visa att den saknar gömställen för samvetet. Men naturligtvis har den också sin ljusa sida. För om allt elände du råkar ut för ytterst är ditt eget fel, så är också all renhet, all storslagenhet, all verklig lycka du upplever ytterst din egen förtjänst. Om du förkastar Gud och accepterar världen, då har du också en chans att bli lyckligt gift. Det är kanske inte en stor chans, men den finns där.

Och även om det är rena turen att du hamnat i Uppsaladistriktet (och inte i något knök- eller pragmatikerdistrikt), så är det helt din egen förtjänst att du lyckats läsa denna uppsats ända hit, utan att drabbas av blodstörtning eller falla i vanmakt.

Allt beror på dig!

Eskilstuna 27 januari 1985
Per-Olof Samuelsson


 

Replikskifte

En kristen person (om vilken jag för övrigt intet vet och vars namn kan göra detsamma [idag minns jag det inte ens]) hade några invändningar mot första ledet i samvetsekvationen. Tyvärr kan jag inte hitta det nummer av Ratio-M där de stod, men vad han skrev framgår nog ändå av mina svar.

  1. Det är inte alla kristna som anser att sex är synd. Men en hel del gör det. Läs Augustinus eller någon annan av kyrkofäderna!

Dessutom: vad man än har för inställning till sex, så förblir det ett faktum att syndabekännelsen säger att människan är född med synd och aldrig gjort annat än syndat. Det man är född med kan man inte rå för, och inte heller det man inte kan undgå att göra. Moraliska omdömen förutsätter fri vilja.

  1. När Adam och Eva åt av trädet, fick de kunskap om gott och ont. Varför är sådan kunskap livsfarlig? I själva verket är den livsnödvändig. Innebörden i syndafallsmyten är att människan fördöms för just det som gör henne till människa och skiljer henne från djuren.
  2. Lucifers ”brott” bestod i att han inte lät sig nöja med blind lydnad. Lyft på hatten!

[Det sistnämnda med anledning av att den här personen menade att vi borde lyfta på hatten för Martin Luther, men av vilken anledning minns jag inte.]

  1. Hela vitsen med Jesu offerdöd på korset är att frälsa människan från arvsynden. Så snart man har förstått att idén om arvsynd är nonsens, har man inte längre något behov av Jesus.
  2. Enda sättet för Jesus att uppleva lidandet i all dess ohygglighet var att upphöra att vara Gud. Men i så fall är det inte längre Gud som utgett sig själv för våra synders skull, utan ett vanligt simpelt människooffer.
  3. Om ”Fadern till sin natur är sådan att han inte kan se på synden”, då är han inte heller särskilt mycket att hålla i handen när det åskar. Snarare är han precis så dålig som jag utmålade honom i min artikel.

(Personen i fråga menade förstås att min ekvation inte gick ihop och undrade därför lite spydigt vad jag egentligen hade för skolbetyg i matematik.)

  1. Om Du tvunget vill veta det, så hade jag litet a i matte. I krille också.[1][2]

Eskilstuna 20 februari 1985
Per-Olof Samuelsson


[1] Utläses ”med utmärkt beröm godkänd” eller ”magna cum laude approbatur”.

Självbiografisk notis: I realskolan åkte mitt mattebetyg berg- och dalbana; men när vi kom in på algebra (ekvationer å dä å sånt) och geometri fick jag litet a. Sedan gick jag latinlinjen, och där ingick ingen matte. På 80-talet läste jag in en del av gymnasiekursen: ekvationssystem, differential- och integralkalkyl, logaritmer; jag gjorde också ett litet specialarbete om härledningen av binomialteoremet som jag tyvärr lyckats slarva bort. Vad jag fick för betyg där får ni gissa er till. Tyvärr har jag idag glömt bort det mesta, men skulle jag återuppta studierna, kommer det nog tillbaka.

[2] Att ”krille” står för ”kristendomskunskap” får ni räkna ut själva!

Annonser