Anteckningar och hågkomster

Notes and Recollections
av Ludwig von Mises
Libertarian Press, South Holland, Illinois 1978

I augusti 1940 anlände Ludwig och Margit von Mises till New York, i frivillig exil från ett Europa på väg att löpa den totalistiska linan ut. De anlände inte till ett land av mjölk och honung, akademiska lagerkransar och välavlönade lärarbefattningar, utan till ett liv i osäkerhet, ett ständigt flyttande mellan olika hotellrum och ett ständigt krympande sparkapital. Ludwig von Mises, som aldrig avancerat längre än till en oavlönad hedersprofessur i sin hemstad Wien, kom aldrig att avancera längre i sitt nya hemland USA. ”Jag skriver om pengar”, sade Ludwig till Margit i början av deras bekantskap, ”men jag kommer aldrig att tjäna särskilt mycket.”

Under sina första månader i USA skrev Mises en kortfattad, ganska skissartad självbiografi som han inte gav ut utan lämnade i sin hustrus händer. Den har nu utgivits postumt, under titeln Notes and Recollections, med ett förord av Margit von Mises och en efterskrift av Hans Sennholtz, som också står för den engelska översättningen.

Notes and Recollections är en intellektuell självbiografi. Vi får aldrig veta om Mises hade en lycklig eller olycklig barndom, eller varför han förblev ungkarl till 58 års ålder; men vi får veta desto mer om den intellektuella atmosfären i Centraleuropa under årtiondena runt Första världskriget; och vi får en utmärkt resumé av Mises’ ekonomiska teorier:

1. Penningteorin, framställd i Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel (1912) [på engelska The Theory of Money and Credit]. Den tidiga österrikiska skolan (Menger och Böhm-Bawerk) hade fört den ekonomiska vetenskapen ett stort steg framåt genom att utveckla marginalnytteteorin och genom att anlägga ett konsekvent ”mikroekonomiskt” perspektiv på ekonomin. Men den hade inte lyckats integrera penningteorin med den övriga teoribyggnaden. Menger och Böhm-Bawerk hade båda stillatigande antagit att penningen var ”neutral”, eller med andra ord att deras teorier om direkt utbyte utan vidare kunde överföras på det indirekta utbytet av varor och tjänster med pengar som mellanled. Mises visade i sin bok att penningen inte är ”neutral”; det existerar givetvis ett samband mellan penningmängden i ekonomin och den allmänna pris- och lönenivån, men det är inte så enkelt som en omvänd proportion. Ändringar i penningmängden drabbar olika delar av ekonomin olika.

Mises förklarar också hur artificiell kreditexpansion skadar ekonomin genom att sätta igång en konjunkturcykel, en ”boom-och-bust”-sekvens. För att förklara detta är det nödvändigt att göra en distinktion mellan ”Sachkredit” och ”Zirkulationskredit”. Det är kanske enklast att översätta termerna med ”äkta” och ”falsk” kredit. Det är skillnad mellan att låna ut pengar som man faktiskt har och pengar som man s.a.s. trollar fram ur tomma luften.

Den konventionella visdomen i den ekonomiska undervisningen är att integrationen mellan ”allmän teori” och ”penningteori” åstadkoms av Keynes år 1936. Det är alltså inte sant. Den åstadkoms av Mises år 1912. Som ett kuriosum kan nämnas att Keynes recenserade Mises’ bok i Economic Journal och var ganska sval i sitt omdöme, varken särskilt lovordande eller särskilt nedgörande. Men i ett helt annat sammanhang medgav Keynes att hans kunskaper i tyska var alltför ytliga för att han skulle kunna begripa nya eller ovanliga idéer på detta språk!

2. Kritiken mot socialismen. Mises’ stora insats här bestod i att demonstrera att ekonomiska kalkyler är omöjliga i ett socialistiskt samhälle eller en planhushållning, och att socialismen därför inte utgör något ekonomiskt system alls, utan ett kaos. Mises noterar att socialismen före hans kritik huvudsakligen försvarades med intellektuella argument, efter hans kritik huvudsakligen med emotionella.

3. Ekonomins yttersta grundvalar eller dess integration med den mänskliga kunskapen i stort. Mises insåg att den ekonomiska teorin hänger i luften, om den inte grundades på en allmän teori om mänskligt handlande (för vilken han myntade termen ”praxeologi”). Mises ansåg (eller insåg) att mänskligt handlande är en egen kategori som följer sina egna lagar och inte kan ”reduceras” till naturvetenskap. Ordet ”positivist” var i Mises’ mun ett rent skällsord. Han ansåg också att denna vetenskap måste vara i viss mening ”aprioristisk”; det går till exempel inte att härleda ekonomiska lagar ur statistiska data; det rätta tillvägagångssättet måste vara att deducera de ekonomiska lagarna ur det mänskliga handlandets natur; först därefter blir statistiska data möjliga att tolka.[1]

(Allt det här är naturligtvis gammal skåpmat för Misesspecialisterna; men det skadar aldrig att repetera. Och i varje fall The Theory of Money and Credit är ganska svårtillgänglig. Notes and Recollections ger en bra sammanfattning i Mises’ egna ord.)

Men allt är inte teori. Mises var aldrig politiker, men han förde ändå en politisk kamp i det tysta. Mises var inte begiven på tomt skryt, men han besvärades knappast heller av falsk blygsamhet. Han menar t.ex. att det helt och hållet var hans förtjänst att Österrike räddades undan ett bolsjevikiskt maktövertagande 1918-19. Han gjorde detta genom att i några långa kvällssamtal övertyga den socialdemokratiske ledaren Otto Bauer om att ett sådant maktövertagande omedelbart skulle resultera i svält, blodbad och social kollaps. Det var också hans förtjänst att Österrike undslapp Tysklands öde 1924 (galopperande inflation). Han lyckades också avvärja en bankkatastrof som egentligen skulle ha inträffat 1921 ända till 1931.

Det är naturligtvis lite svårt att bedöma dessa anspråk utan att ha tillgång till andra vittnesbörd än Mises’ egna. På subjektiva grunder är jag benägen att ge Mises rätt.

Han lyckades däremot inte förhindra Österrikes ”Anschluss” till Nazityskland; han lyckades bara undkomma (först till Genève, sedan till USA).

(En parentetisk snyting som jag länge längtat efter att få utdela: J.K. Galbraith påstår i sin Almost Everyone’s Guide to Economics att Österrikes ekonomi befann sig i ett katastrofalt dåligt tillstånd så länge den österrikiska skolan fanns kvar i landet, men genomgått ett ekonomiskt mirakel sedan den emigrerat. Han gör detta i en bok avsedd för ekonomiska nybörjare, för människor som inte har några kunskaper att sätta emot, och han är ytterst noga med att inte nämna några årtal. En vanlig hederlig nazist skulle sagt att Hitler räddade Österrike från ekonomisk ruin; icke så Galbraith. Var och en som stöter på denna bok i den akademiska undervisningen har min tillåtelse att proppa ner denna artikel i lärarens hals. Hälsa från mig!)[2]

Den dominerande livskänslan bland de personer Mises sympatiserar med var pessimism. Ju mer de visste och förstod, desto mer misströstade de om civilisationens framtid. Det mest talande exemplet är Carl Menger, som under senare delen av sitt liv var mycket improduktiv. Anledningen var enligt Mises att Menger mycket tidigt förutsåg den kommande utvecklingen, Första världskriget och de revolutioner och det allmänna kaos som följde i dess spår.

Pessimismen slår igenom hos Mises själv, men den leder aldrig till uppgivenhet. Vi vet ju också att Mises oförtrutet fortsatte sin verksamhet upp till 90 års ålder utan att någonsin kompromissa eller offra sina övertygelser på den lättköpta popularitetens altare.

Hans Sennholtz’ efterskrift behandlar Mises’ amerikanska karriär och hans växande inflytande både inom ”konservativa” och ”libertarianska” kretsar. Han passar också på att avskärma Mises från hans ”anarko-kapitalistiska” interpreter; och han lyckas göra en rättvisande och klargörande (och opolemisk) jämförelse mellan Mises och Ayn Rand, vilket är ovanligt. (I min erfarenhet.)

Jag måste till sist nämna en punkt som jag vill sätta ett frågetecken för. Mises utsattes ofta för svartmålning och elaka intriger från sina motståndare, men han vägrade alltid att svara med samma mynt. Han menade att det enda som räknades var saklig vederläggning av motståndarnas argument, och att man bör anta att de framför sina åsikter i god tro, även om antagandet skulle vara fiktivt. Det hände att Mises’ bekanta lade fram bevis för honom på hans motståndares skumma hemligheter, t.o.m. på förskingring och bedrägeri, men Mises vägrade att begagna sig av dem.

Detta är otvivelaktigt en renhjärtad och ädelmodig attityd, men jag är inte säker på att den är realistisk eller ens moraliskt invändningsfri. Motiven bakom åsikterna är också en del av verkligheten, och även om de rena sakargumenten måste komma i främsta rummet, så kan man inte helt tiga om de bakomliggande motiven (i den mån man känner till dem). Och om en meningsmotståndare har brottsliga handlingar att dölja, så bör man nog inte göra sig till medbrottsling genom att hålla brotten dolda (ifall man känner till dem).

Man ska naturligtvis vara ytterst försiktig och inte haspla ur sig falska anklagelser. Men Mises’ försiktighet går nog en liten aning för långt.

Eskilstuna 8 augusti 1984
Per-Olof Samuelsson

Recensionen skickades till Svensk Linje, men det verkar inte som om den någonsin blev publicerad; i så fall i ett nummer som jag av någon anledning inte har kvar.


[1] Till frågan om Mises ”apriorism” och om den gör honom till kantian har jag kunna återkommit i bloggposten Is Action an A Priori Category?

[2] Som ni säkert känner till lämnade de ledande ekonomerna inom den ”österrikiska” skolan Österrike under 30-talet; utöver Mises själv också Friedrich von Hayek, Gottfried Haberler och Fritz Machlup. För Mises låg också hans judiska härkomst honom i fatet.

Den ende av ”österrikarna” som haft något praktiskt politiskt inflytande var Eugen von Böhm-Bawerk, som i tre perioder var finansminister i Österrike. Hans Sennholz skriver om detta i inledningen till den engelska översättningen av Kapital und Kapitalzins (Capital and Interest):

His name as a statesman is associated with the best period of Austrian financial history. […] His tenure of office was characterized by far-sighted management, balanced budgets, stable currency and a successful conversion of public debt. He also succeeded in abolishing the age-old special privilege of government subsidies to exporters of sugar. All thin was achieved in spite of rising economic nationalism which was working continuously toward the disintegration of the Austro-Hungarian union. It was achieved I spite of the fact that Böhm-Bawerk was not associated with any political party. In 1904 he resigned from his position in protest against army irregularities in budgetary estimates and thereafter devoted his life to writing and teaching economics at the University of Vienna.

Annonser