Om kärlekslivet i Solstaten

Tommaso Campanella (1568–1639) var en italiensk dominikanermunk och filosof som kom i konflikt med inkvisitionen och tillbringade 27 år av sitt liv i fängelse. Han är mest känd för den utopiska skriften Solstaten från 1602. En kort biografi över Campanella finns på engelska Wikipedia (för dem som behärskar italienska finns en betydligt utförligare på italienska Wikipedia); på svenska finns en utförlig biografi, Tommaso Campanella av Giacomo Oreglia (Stockholm : Ordfront, 1984). En svensk översättning av Solstaten (med italiensk parallelltext) kom 1974.

Ett par ord om mina motdebattörer. Boris Benulic behöver knappast någon närmare presentation (annars finns det en kort Wikipediaartikel om honom)[1]. Tryggve Lundh var när detta skrevs bibliotekarie i Eskilstuna (och en hygglig prick, när han inte finner det nödvändigt att försvara utopisk socialism mot mig). [Idag, år 2015, är han utvecklingssamordnare mot extremvåld.]

En sak jag tänkte på under den här debatten men aldrig fick något riktigt bra tillfälle att flika in är att kärlekslivet i Solstaten påminner väldigt mycket om Parningspalatset i Ayn Rands Lovsång (s. 34 i min svenska översättning). Jag säger det nu i stället, så är det sagt. (Det finns förresten mycket i Solstaten som påminner om Lovsång, men det kommer ni nog att märka.)

Den kalla och stränga vinter som råder i Välfärdssverige[2] har lett till ett nymornat intresse för Tommaso Campanellas utopiska skildring av Solstaten (La città del sole) från 1602. Även i det vintriga Eskilstuna når oss strimmor ur detta solbelysta verk. I Folket 18.12.84 beskriver Tryggve Lundh Solstaten som en ”strålande och hoppfull vision om ett bättre samhälle i fred och kärlek”, och i Eskilstuna-Kuriren 8.1.85 försäkrar Boris Benulic att Campanellas utopi har en ”framstegsvänlig sida”, en sida som man lätt missar om man hävdar att ”varje utopisk vision leder till sin raka motsats då den omsätts i praktiken”.

Vari ligger då det hoppfulla och framstegsvänliga i Campanellas vision? Lundh och Benulic tycks ense om att den utgör ett försök att ordna samhället rationellt.

Ingen förnuftig människa har väl något att invända mot rationalitet. Men vad Campanellas utopi beskriver är ett totalt genomorganiserat samhälle med absolut planhushållning, ett samhälle grundat på två stora vetenskaper: geometri och astrologi. Den stora frågan är väl om detta samhälle verkligen är så rationellt som det utger sig för att vara?

Solstaten är hoppfull ungefär så som valaffischer brukar vara hoppfulla: den utlovar att alla ska få det bättre. Medellivslängden i Solstaten är 100–170 år, arbetsdagen 4 timmar, umgänget mellan medborgarna präglas av vänskap och glädje.

Så långt finns det inget som kan skrämma bort en livsnjutare. Men det är fortfarande bara propaganda. Hur vet vi att Campanellas program i praktiken inte leder till raka motsatsen: en medellivslängd på 40–50 år, 14 timmars arbetsdag, och en namnlös misstro medborgarna emellan, där vänskapen och glädjen stelnat till en officiell mask?[3]

Det enda vi har är Campanellas egna garantier. Vi måste därför granska inte bara de strålande och hoppfulla målsättningarna utan också de medel Campanella anvisar.

Till att börja med så lever Solstatens invånare i stora gemensamma sovsalar. Jag är säker på att var och en som bott i en sovsal håller med mig om att det inte är en alldeles ideal samlevnadsform. Ta bara det välkända problemet att vissa människor snarkar. Snarkningar kan förgifta tillvaron även för den i övrigt lyckligaste kärnfamilj, men i en sovsal är de direkt olidliga. Man kan stoppa proppar i öronen eller nypa den snarkande i näsan, men ingendera är särskilt befrämjande för de mellanmänskliga relationerna.

Kärlekslivet i Solstaten är strängt reglerat av överheten. På s. 43 läser vi:

Kärleken [av sammanhanget framgår att Campanella åsyftar ”kärleksministern”] övervakar släktets förökning och sammanför män och kvinnor så, att den kommande generationen blir duglig. Solfolket ler åt oss, som vakar över hästars och hundars fortplantning men vårdslösar vår egen.

Det ligger kanske någonting i att man inte ska vårdslösa sin fortplantning. Men frågan är vilka som har mest anledning att le, vi eller solmänniskorna. För finns det någonting som är väl belagt när det gäller människors kärleksliv, så är det väl att det skiljer sig radikalt från hästars och hundars. Det enda en hingst eller en hanhund bryr sig om hos ett sto eller en tik är om hon har mens eller inte. Och nog har väl de flesta människor något mer komplicerade kriterier för valet av sexualpartner? Men i Solstaten, denna så ytterligt rationellt organiserade samhällskropp, är distinktionen mellan människor och boskap helt utsuddad.

Tryggve Lundh har uppmärksammat Campanellas syn på det sexuella och rapporterar att

en dygdepolis skall övervaka t.ex. att måttfullhet iakttas i fråga om kärlekslivet (samlag tillåts var tredje dag).

Men detta är en alltför måttfull beskrivning. Campanella själv målar i grällare gråtoner[4] (s  61):

Då både män och kvinnor är nakna vid kroppsövningarna liksom antikens greker, kan ledarna se vilka som är lämpade för samlag och vilka som passar för varandra. Efter att ha badat omsorgsfullt har dessa samlag var tredje kväll. Man sammanför endast vackra och resliga kvinnor med resliga och dugliga män, feta med magra och magra med feta för att uppnå balans. [Här följer ett antal praktiska och astrologiska föreskrifter, och sedan:] Styresmännen, som alla är präster, samt de lärda fortplantar sig inte utan att först under flera dagar ha iakttagit ännu fler föreskrifter, ty all tankeverksamhet har försvagat deras drift. De överför inte sitt skarpsinne, eftersom de alltid har något i tankarna, och får därför en ömklig avkomma. Detta beaktas noga, och man sammanför dem med livliga, vitala och vackra kvinnor. Fantasifulla och nyckfulla män får i stället kvinnor som är fylliga, sansade och milda.

Det sägs, och med rätta, att vi svenskar idag lever i ett kontrollsamhälle, att vi står nakna ända in i våra mest privata bankkonton inför Storebrors vakande öga; och stundom blir Storebror så infamt intim (kladdigt närgången) att han söker utröna var och med vem vi tillbringar vår dygnsvila.[5] Men så långt har det ännu inte gått att vi är tvungna att gå omkring nakna, bara för att Storebror ska få veta vem som passar att ligga med vem!

Och inte missunnar jag någon tänkare nöjet att efter genomgången tankemöda få bli sammanförd med en livlig, vital och vacker kvinna – ”wer das tiefste gedacht, liebst das lebendigste”[6], säger Hölderlin – men vore det inte trevligare för båda parter om denna livliga kvinna går till sängs med tänkaren därför att hon gillar honom och inte därför att hon är utsedd av regeringen?

Lyckligtvis är det ytterst få samhällen som har försökt att realisera Campanellas strålande och hoppfulla vision av en planerad fortplantning. Det enda jag på rak arm kan erinra mig är faktiskt Hitlertyskland, som tog några stapplande steg i denna riktning, innan det blev viktigare att offra liv på slagfältet än att avla fram ett nytt och renrasigare släkte.

Men även i Solstaten måste det väl finnas en annan sida av kärleken än den rent fysiska? Jovisst. På s. 67–69 läser vi:

Om någon i Solstaten skulle förälska sig i en kvinna [det är inte fråga om att en kvinna skulle förälska sig i en man], får han samtala och skämta med henne, skriva vers och uppvakta med blommor. Men om släktets väl skulle äventyras, tillåts umgänge dem emellan, bara om kvinnan råkar vara ofruktsam eller havande. Hos dem visar sig för övrigt kärleken främst som vänskap och inte som sinnlig åtrå.

Med andra ord: i Solstaten är den sinnliga åtrån bortkopplad från den verkliga kärleken och förvisad till något slags kennel eller stuteri. Att detta program verkligen leder till rasförädling förefaller mig osäkert. Vad det däremot med säkerhet måste leda till är avsmak för det motsatta könet.

Jag är, efter att ha läst Campanella, helt ut stånd att fatta vad som får folk att fjutta på utopiskt tänkande. Den stora faran är ju inte att utopierna ”slår över i sin motsats” utan att de realiseras helt efter sin egen bokstav.

Eskilstuna 1 februari 1985

Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 6.2.85 samt i Folket 8.2.85


 

Debatt

Jag har lagt till en del kommentarer idag, år 2015. Det gör att det blir en del upprepningar, men det hoppas jag ni står ut med.

(i)

Boris skrev ett rätt utförligt svar, ur vilket jag saxar:

Först citerar han Hegel (ur Förnuftet i historien):

För kammartjänaren existerar hjälten inte; han existerar för världen, verkligheten, historien. – De historiska personligheterna, betjänade av sådana kammartjänare i historieskrivningen, komma illa ut. De bliva av dem nivellerade, placerade på samma linje eller snarare ett par trappsteg under sådana fina människokännares moralitet.

Meningen med citatet var väl att berätta för mig att Campanella var en hjälte och jag en kammartjänare.

Sedan skrev han att jag

… läser honom, och kontrasterar sedan den gamle munkens idealstat och hans uppfattning med dagens verklighet. Samuelssons slutsats blir då givetvis att det inte finns ett uns av framstegsvänlighet hos Campanella.

Nu var det inte alls det jag gjorde. Jag kontrasterade Campanellas ideal mot mina egna, Randinfluerade, ideal. Men det framgick väl inte klart nog av min artikel.

Men använder man en sådan metod – vad blir det då kvar av tänkandets historia? Ställ Isaac Newtons fysik mot dagens. Pekar inte hans verk framåt, är han inte en mäktig pelare i det brospann mänskligheten byggt från forntid till nutid? […] Samma sak gäller Aristoteles. Visst verkar den gamle grekens teorier om naturen i dag smått vansinniga. Betyder det då att vi ska frånkänna honom hans historiska storhet? Givetvis inte,

Nej, men det är förstås inte heller det jag har gjort.

Det är inte oss Campanella har i åtanke – det är det sena femtonhundratalets fattigbönder i Calabrien. Han har sett dem dö av umbäranden innan de är trettio. Han har sett vad de äter och han har sett deras barn arbeta med kroppar täckta av var och smuts. […]

En fråga som Per-Olof Samuelsson handskas lika tafatt [sic] med är den om vad som gör att en utopi kan slå över i sin motsats.

Nu skrev jag inte att en utopi händelsevis ”kan slå över i sin motsats”. Jag skrev tvärtom att utopier av den här sorten måste leda till (milt sagt) negativa konsekvenser, om man försöker genomföra dem. Det är inte fråga om ”motsats”, utan om obönhörlig konsekvens.

Han verkar bära på tanken att det är just det rationella ordnandet av tillvaron som utgör ett hot mot friheten.

Det här är ju återigen raka motsatsen till vad jag faktiskt skrev. Både Boris Benulic och Tryggve Lundh hade i sina recensioner av Solstaten kallat Campanellas idealsamhälle rationellt, och mitt svar gick ut på att visa att det är så långt från rationalitet man gärna kan komma. Men den poängen tycks vara svår att få att gå hem. Hegelianer och marxister har en annan syn på vad rationalitet innebär än aristoteliker och objektivister.

Men vad är då Montesquieus maktfördelningslära annat än ett rationellt ordnande av tillvaron? Vad är den amerikanska självständighetsförklaringen? Allt utvidgande av friheten har varit en följd av försök att ordna tillvaron på ett bättre sätt.

Detta sagt alltså om ett ”idealsamhälle” som inskränker friheten – inte bara den sexuella friheten utan andra friheter också.

Dessa försök och de visioner som ligger i botten ändrar alltid karaktär efter ett tag. Då ersätts de av nya som ordnar tillvaron på ett sätt som bättre stämmer överens med den utveckling som varit. Men det innebär inte att de i historisk mening förlorar sin positiva betydelse.

Måste väl påpeka att detta förutsätter att deras betydelse verkligen varit positiv och inte – som fallet är med det överväldigande flertalet utopister – negativ.

Endast med den insikten kan man rätt förvalta och överta det europeiska kulturarvet. Gör vi som Per-Olof Samuelsson vill så blir det inte så mycket kvar. Inte bara Campanella försvinner, det gör alla stora tänkare – från Platon över Mill till Weber.

Just det: Platon. Vi vet väl alla vad för samhällsskick Platon pläderade för i Staten och Lagarna. (Se annars här och här.)

Mitt svar:

Boris Benulic replik på mitt inlägg om Campanella handlar om allt utom det som var tyngdpunkten i min kritik, nämligen Campanellas människosyn.

Till exempel:

  1. Hegels syn på hjältar. För de läsare som inte har Förnuftet i historien rykande aktuell vill jag påminna om vad för hjältar Hegel har i åtanke. Det är fråga om en speciell kategori av massmördare (exemplifierade med Alexander, Cæsar och Napoleon), vilkas handlingar inte ska bedömas med vanlig moralisk måttstock, eftersom de handlar på direkt uppdrag av Världsanden. Herrar kulturpersonligheters föraktfulla tal om ”kammartjänare” ska ses mot den bakgrunden.
  2. Aristoteles naturuppfattning. Aristoteles stora insats låg i hans upptäckt av lagarna för korrekt logiskt tänkande. I jämförelse härmed är hans naturvetenskapliga misstag obetydliga. (Men det är väl för den skull inte förbjudet att påpeka att han hade fel ibland?)[7]
  3. Montesquieus maktfördelningslära och den amerikanska självständighetsförklaringen. Men det finns avgörande skillnader mellan dessa försök att ordna tillvaron rationellt och Campanellas utopi. Maktfördelningsläran innebär ett försök att reglera och sätta skrankor för den politiska maktutövningen, inte ett försök att ruta in och totalreglera den enskilde medborgarens liv.

(Om Benulic tror att POS ”bär på tanken att det är just det rationella ordnandet av tillvaron som utgör ett hot mot friheten”, då bör han allt läsa mitt förra inlägg en gång till. Jag har inget emot en rationellt ordnad tillvaro; jag tror bara inte att en välordnad kaserntillvaro djupast sett är en rationell ordning.)

För att vara rättvis mot Campanella måste jag påpeka att han betraktar sin solstat som styrd med de styrdas samtycke, alltså som ett slags demokrati. Men jag tvivlar på att statligt reglerad koppleriverksamhet låter sig förenas med ett demokratiskt samhällsskick.

Benulic hävdar att Campanellas vision ”innebar en brytning med synen på människan som ett viljelöst rö för gudomliga makter”. Men i ett tillägg till den svenska översättning av Solstaten återges en sonett med den talande titeln ”Människorna är Guds och änglars lektyg”, som ger uttryck för tanken att människolivet är ett välregisserat gudomligt skådespel. Vari består brytningen?

Benulic tror att Campanellas vision hade inneburit ett ökat mått av frihet för de kalabresiska fattigbönder vilkas elände han på nära håll hade upplevt. Men detta är verkligen att förutsätta det som skulle bevisas. Det utgår från att ett detaljplanerat samhälle leder till ökat välstånd, ökad frihet, ökad välvilja, o.s.v. Jag tror inte att det är sant – inte ens när utgångsläget, som i det här fallet, är yttersta armod. Om Benulic har motsatt uppfattning, då vilar bevisbördan just nu hos honom.

Vad som talar för att POS har rätt. och Benulic och Campanella fel, är nämligen följande:

Om människor betraktas som boskap i ett avseende (fortplantning), då leder den inre logiken i denna människosyn ganska snart till att hon betraktas som boskap också i andra avseenden. Vad kan man göra mer med mänsklig boskap, utöver att para ihop den? Man kan spänna den för vagnar, man kan mjölka den, man kan slakta den. Ett samhälle som betraktar kärleken mellan man och kvinna som något grovt och animalistiskt och lämpat för övergripande samhällelig planering, kommer inte att tveka att också utsätta människor för tvångsarbete, ekonomisk utsugning [eufemistiskt benämnd ”omfördelningspolitik”] och i sista hand slaktning (på slagfältet eller i därtill inrättade läger).

Jag förnekar inte att Campanella kan ha haft de ädlaste motiv (han ger inte intryck av att ha varit ett medvetet monster). Jag förnekar inte heller att han visade prov på hjältemod och själsstyrka utöver det vanliga i sina mellanhavanden med inkvisitionen. Men betyder detta att jag måste blunda för den faktiska innebörden i hans politiska program?

Jag vill inte heller göra Campanella ensam ansvarig för vårt moderna övervakar- och förmyndarsamhälle. Ansvaret måste nog fördelas mellan alla de tänkare och filosofer som genom tiderna rekommenderat övervakning och förmynderi – från Platon och framåt.

Till sist förvånar det mig något att du ser mitt inlägg som ett hot mot din frihet. Blir din frihet beskuren av att det finns människor som inte bara bugar inför kulturarvet utan också slår upp böckerna och tittar efter vad som faktiskt står att läsa i dem?

Eskilstuna 16 februari 1985

(ii)

Boris återkom med en replik i Eskilstuna-Kuriren 27.2.85. Saxar igen; efter ett par nedlåtande kommentarer om mina historiekunskaper:

Jag valde Hegelcitatet inte bara därför att det träffande beskriver hur POS ser på historien. Jag valde det just därför att Hegel skriver med Napoleon, Cæsar och Napoleon i tankarna.

Nu var det just detta jag kritiserade Hegel för: att han väljer framgångsrika massmördare för att illustrera Världsandens marsch genom världshistorien.

De står i samma förhållande till sin tid som Campanella till 1500-talets Italien. De vill alla skapa en ny och bättre värld, om så är nödvändigt med regleringar och disciplinering av undersåtarna.

Och var det inte återigen så att det var just det min kritik gick ut på?

Vem kan så här i efterhand säga annat än att de lyckades? Vem kan tänka sig hellenismen utan den materiella grund som Alexander skapade med sitt rike? Vad förde civilisationen till barbarerna om inte Cæsar och de romerska legionerna? Hur hade Europa om inte Napoleon fört den franska revolutionens landvinningar ut över de egna gränserna? Alla bidrog de till att föra utvecklingen framåt. Om detta har POS ingenting annat att säga än ”massmördare”.

Boris är utan tvivel vältalig; och han har ju redan förklarat för mig att mina historiekunskaper är ytliga och hans egna (får jag förmoda) djupgående. Att Alexanders erövringar banade väg för hellenismen kan säkert stämma; och att spekulera om hur det skulle blivit utan dessa erövringar är kontrafaktisk historieskrivning. Men inte blev väl barbarerna mer civiliserade av Julius Cæsars härjningar i Gallien? Och ”den franska revolutionens landvinningar” kan man säga mycket om, men knappast att de var odelat positiva. Boris kan väl knappast avse skräckväldet år 1793? Att det så småningom ledde till en kraftig reaktion tar jag upp i min replik nedan.

Vi väljer aldrig den tid och de förhållanden under vilka vi lever.

På den punkten har Boris helt rätt.

Men vi kan välja vad vi gör av den tid som blivit oss beskärd.

Helt rätt på den punkten också.

Cæsar, Alexander, Campanella och Napoleon valde att försöka förändra – de visioner som vägledde dem och de metoder de använde kan i dag förvisso tyckas osympatiska. Men de värderingar utifrån vilka denna bedömning kan göras hade varit omöjliga utan de framsteg som de nyssnämnda ”tyrannerna” bidragit till.

Märkligt resonemang; men jag besvarar det i min replik nedan.

POS bristande kunskaper i historia förbättras inte när vi närmar oss vår egen tid. Han tror att det finns någon grundläggande skillnad mellan idéerna bakom ”Solstaten” och den amerikanska självständighetsförklaringen. I stället är det ju så att de ingår i samma tradition.

Men då kan man ju lägga Solstaten och självständighetsförklaringen bredvid varandra och försöka hitta likheterna. Och jag är kanske dålig på att läsa innantill, men jag har inte lyckats hitta något i den senare texten om att fösa ihop medborgarna i stora sovsalar eller reglera deras könsumgänge. Inte heller har jag hittat någon plädering för egendomsgemenskap.

Alla de namn jag refererar till i min förra artikel brottas med samma frågeställningar. Deras svar blir något olika eftersom de formuleras under olika tidevarv. Men ser man till de stora linjerna är det mer som förenar än som skiljer. Det är helt enkelt omöjligt att ställa Platon, Campanella och Montesquieu mot varandra som oförenliga storheter. [Mina kursiveringar.]

Men lägg då åter de “förenliga storheterna” bredvid varandra och leta efter likheter och skillnader. Jag tvivlar återigen på att man finner rekommendationer av sovsalar, reglerat könsumgänge och egendomsgemenskap vare sig i Om lagarnas anda eller Persiska brev.

Mitt svar:

Antagligen borde jag vara fullkomligt nöjd med Boris Benulic senaste inlägg i Campanella-debatten (som nu inte längre handlar om Campanella, utan om Hegel). För om Benulic anser att världserövrarnas insatser är berättigade, oavsett antalet offer på slagfälten, och jag anser motsatsen, då borde detta faktum vara nog för att avgöra trätan mellan oss en gång för alla.

Men bara för att visa att jag inte enbart är ute för att visa min egen moraliska förträfflighet, ska jag skärskåda Benulic resonemang lite närmare.

Benulic försvar för Världsandens ombud sönderfaller i två delar:

  1. Deras intentioner var goda.
  2. De förde utvecklingen framåt.

Även antaget att de stora erövrarna drevs av goda intentioner och inte enbart av maktlystnad, är detta inte nog för att rentvå dem. Även om det skulle bevisas att Jack Uppskäraren enbart drevs av sin vilja att bekämpa prostitutionen, skulle detta inte ursäkta hans handlande. Ändå tog Jack Uppskäraren bara död på ett relativt fåtal personer.

Den andra tesen – att Alexander, Cæsar, Napoleon, o.s.v. drev utvecklingen framåt – faller sönder om man granskar den. För att veta att de drev utvecklingen framåt räcker det nämligen inte att känna till det faktiska historiska skeendet. Man måste också veta vad som skulle ha hänt om erövrarna inte existerat (eller misslyckats i sitt uppsåt, eller valt att handla annorlunda) för att sedan jämföra det faktiska historiska skeendet med det hypotetiska. Och det är uppenbart omöjligt att anställa en sådan jämförelse utan att vara allvetande – allvetande inte bara om den verkliga världen utan om ett helt grenverk av alternativvärldar.

Till exempel så är vi ju inte oense om att Alexanders erövringar lade grunden till hellenismen. Men vem av oss vet vad som skulle ha hänt om Alexander aldrig gett sig ut på sina erövringståg (om t.ex. Zeus aldrig besökt hans mamma, eller om Demosthenes lyckats stoppa Filip av Makedonien)? Vem av oss vet om vi skulle ha fått något bättre eller sämre än hellenismen? Det enda vi med säkerhet kan veta är att historien skulle ha gestaltat sig annorlunda.

Detsamma gäller exemplen Cæsar och Napoleon. Hur kan man veta att Nordeuropa aldrig skulle ha blivit civiliserat, om inte Cæsar gett sig på gallerna? Eller att den romerska republikens avskaffande verkligen var ett framsteg? Man kan i så fall lika gärna säga att om inte Cæsar funnits, så skulle aldrig Nero eller Caligula kommit till makten, och att Cæsar var den nödvändiga förutsättningen för romarrikets fall. Men den slutsatsen är lika osäker som Benulics resonemang, och av samma skäl.

Vad gäller Napoleon, så är det ju ett faktum att hans verksamhet ledde fram till bildandet av ”den heliga alliansen” och till en konservativ-reaktionär politisk våg. Vad är meningen med att säga att han förde ut revolutionens landvinningar? Att han skulle ha gjort det, om han segrat? Eller att reaktionen var en nödvändig förutsättning för de revolutionära idéernas seger på sikt? Det enda säkra är att vi inte vet vad som skulle ha hänt, om franska revolutionen vid någon punkt tagit en annan riktning (t.ex. om Gironden segrat över Berget). Vi kan roa oss med gissningar, men det är också allt.

Hela idén att vissa personer ”driver historien framåt” visar sig vid granskning vara en ren lek med ord. Det är en sammanblandning av truismen att historien alltid rör sig framåt i tiden (vart skulle den annars röra sig?) med det vida mer kontroversiella påståendet att den alltid går från det sämre till det bättre.

Men påståendet blir begripligt, om man antar (med Leibniz) att det som händer alltid är det bästa av allt som kunnat hända, eller (med Hegel) att det som händer alltid är det förnuftigaste av allt som kunnat hända. Men i så fall gäller ju tvisten alldeles icke (som Benulic så farbroderligt låter påskina) ”elementära historiska kunskaper” utan ett ställningstagande till Leibniz och Hegels filosofiska grundsatser.

Tesen om den historiska utvecklingen lider också av den bristen att den inte ger oss någon vägledning alls i dagens brännande frågor. Hur vet vi exempelvis på vilken sida Gud eller Världsanden står i konflikten mellan den sovjetiska ”civilisationen” och de afghanska ”barbarerna”? Ska vi överhuvudtaget ta ställning till den frågan, eller ska vi invänta historiens dom? (Jag vet naturligtvis var Benulic står i frågan [han tog parti för afghanerna], men jag begriper inte vad han kan ha för grunder till sitt ställningstagande.)

Benulics andra huvudtanke är att om två personer deltar i samma diskussion så ingår de i samma tradition, och då blir det fel att ställa dem mot varandra. Man måste ha druckit djupt ur de hegelska brunnarna för att komma till en sådan slutsats! Med ett sådant resonemang är det inte bara fel att ställa Campanella mot Montesquieu och Jefferson, eller ens Burke mot Paine, eller Hegel mot Aristoteles – det är t.o.m. fel att ställa Boris Benulic mot P.O. Samuelsson. Vi är alla bröder som kämpar i oförnuftets flod och räcker varandra handen över oöverstigliga raviner, och antingen vi vill det eller inte är vi medverkande i Världsandens självutveckling.

Mig förefaller detta som ett försök att röra ihop den västerländska idétraditionen till en enda gröt. Låt mig bara ta ett exempel för att rädda mandeln ur gröten. (Jag skulle kunna ta flera, men artikeln är redan lång.)

John Locke hävdade att privategendomen ytterst grundar sig på produktivt arbete. Det man ”blandat sitt arbete med” är ens rättmätiga egendom. Rousseau hävdade att all privategendom ytterst grundar sig på ett bedrägeri. (”Att inhägna ett stycke mark och finna människor dumma nog att tro på det.”) Uppenbart är det fråga om inlägg i samma diskussion. Blir det därför fel (pinsamt) att kontrastera Locke och Rousseau mot varandra? Pinsamt för vem? Det är också uppenbart att Rousseaus idé pekar käpprätt mot kommunismen, medan Lockes inte gör det [pekar käpprätt därifrån, för att vara exakt].

Men om Locke och Rousseau ”brottades med samma frågeställningar” och gav ”något olika svar”, därför att svaren formulerades under (något) olika tidevarv, då blir Locke också en förelöpare till kommunismen – liksom den amerikanska självständighetsförklaringen blir det genom att ”ingå i samma tradition” som Mores och Campanellas visioner av kommunistiska idealsamhällen.

Är detta en tvist om fakta? Knappast. Det är en tvist om tolkningar av fakta, om faktas rätta sammanhang. Det vore därför fullkomligt malplacerat av mig att anklaga Boris Benulic för att sakna elementära historiska kunskaper. En sådan anklagelse skulle bara avslöja att jag saknar en fast grund att stå på och att jag därför är tvungen att platta till min meningsmotståndare ordentligt, innan jag börjar resonera med honom. Jag avstår därför med varm hand från denna argumentationsmetod.

Eskilstuna 2 mars 1985

Svar till Tryggve Lundh

(i)

Tryggve Lundh kom med en replik i både Eskilstuna-Kuriren och Folket 14.2.; men jag hittar inget i den som är värt att citera, så ni får nöja er med mitt svar.

Det är en lång katalog av tillvitelser Tryggve Lundh består mig med i EK/Folket 14.2: sammelsuriskhet, grönköpingsmässighet, sinnesförmörkelse, mästrande idélöshet, historietorka, intellektuell dvärgväxt, slarvighet, löjlighet samt sist men inte minst bristande beläsenhet. Men i allt detta har jag bara funnit ett riktigt vägande motskäl mot min första artikel, nämligen att Campanella var förföljd av inkvisitionen.

Det var han otvivelaktigt. Men vad bevisar det egentligen, utöver att inkvisitionen var grym och oförmögen till förnuftsargument? Jag gillar inte Jesus heller, men därmed är ju inte sagt att det var rätt att korsfästa honom.

Lundh invänder mot mig att han inte primärt recenserat Solstaten utan Oreglias biografi över Campanella. Det förnekar jag inte. Å andra sidan skrev jag inte primärt om Campanellas hela liv och verk utan om hans idéer om samhällets utformning, sådana de kommer till uttryck i Solstaten. Jag har svårt att se vad det skulle vara för fel med att rikta strålkastarljuset på vad gamla tänkare faktiskt sagt. Om det historiska sammanhanget ändrar innebörden av texten, var då så snäll och visa det! Blotta försäkringar räcker inte.

Lundh tycker att min association till Nazityskland är slarvig, men varför är den det? Ja, kanske nazisterna var opåverkade av Campanella därför att de aldrig läst honom. Men de hade med all säkerhet läst en av Campanellas inspirationskällor, nämligen Platon (den förste förespråkaren av reglerad fortplantning, såvitt jag vet).

Fortplantningen betraktas ur religiös synvinkel, för det allmännas och inte för den enskildes bästa

skriver Campanella (s. 67). Att ”allmännyttan går före egennyttan” är inte bara en allmän kollektivistisk kliché, det är en kliché som utgjorde ledstjärna för nazisternas politik. Campanella är naturligtvis inte den ende i idéhistorien som har sagt det. Men han har sagt det.

På slutet ställer Lundh ett par intressanta frågor:

Är Campanella ansvarig för Tjernenkos politik i och utanför sovsalarna? Är Gorkij ansvarig?

Detta är exakt rätt frågor att ställa. Det går att ställa dem mer allmänt: vilken roll spelar i och för sig välmenta men felaktiga idéer för det historiska skeendet?

Men varför rikta frågorna till mig? Varför inte svara på dem själv?

Eskilstuna 18 februari 1985

(ii)

Tryggve Lundh återkom med en replik, ur vilken jag saxar två meningar:

[Det finns] också många drag i utopin som även till bokstaven ännu är tilltalande. Exempelvis arbetsorganisering, egendomslöshet, jämlikhet och tolerans och humanare straffbestämmelser samt en stark profil mot kultur och humanitet. [Min kursivering.]

Behöver jag utbreda mig över vad som är fel med egendomslöshet? – Vad beträffar arbetsorganisation har Adam Smith bättre att säga än utopister som Platon, Thomas More eller Campanella.

Och, som svar på min fråga ”vilken roll spelar välmenta men felaktiga idéer för det historiska skeendet?”:

När blev då idéerna felaktiga? 1602? 1789? 1930? 1871? 1914? 1939? 1985? Jag förstår inte detta sätt att argumentera …

Som om idéer inte skulle kunna vara felaktiga från första början! – Men nu har ju Hegel lyckats pränta i sina moderna adepter att idéer som var rätt från början sedan slagit över i sin motsats och därmed blivit felaktiga.

Mitt svar:

Jag förstår tydligen Tryggve Lundhs sätt att argumentera lika lite som han förstår mitt. När jag säger att en idé är felaktig har jag inte ett årtal i tankarna, utan en idé.

Eftersom Lundh inte heller förstår varför jag betraktar Campanellas idéer som felaktiga, ska jag försöka förklara det i stora drag.

Det första som slår en vid läsningen av Solstaten är hur nöjda och harmoniska dess inbyggare förefaller vara. Det är inte bara det att de bor i sovsalar och lever ett liv i total samhällsgemenskap under välvilligt överinseende av Sol, Makt, Vishet och Kärlek, utan att de förefaller vara så underbart tillfreds med det. ”De beter sig som om de vore lemmar av samma kropp.” (S. 103.)

Här är det första och grundläggande felet. Vad vi människor än är, så inte är vi ”lemmar av samma kropp”. Vi är unika individer. Jag skulle t.o.m. vilja gå till motsatt ytterlighet och hävda att varje människa är en ö för sig själv, och att vi visserligen kan slå broar till varandra men aldrig växa ihop till ett fastland.

Eftersom Solstatens inbyggare är lemmar i samma kropp, har de allting gemensamt. (Notera att även kvinnorna är gemensam egendom, även om detta givetvis är tidstypiskt.) Och eftersom de har allt gemensamt kan de inte skänka varandra något, vilket är ”vackert att se”. (S. 47.)

Det existerar alltså ingen privat äganderätt, och anledningen till att familjen är avskaffad är att familj och privategendom hänger ihop.

Solfolket undflyr egenkärleken, så att endast den allomfattande kärleken kvarstår. Genom sin osjälviskhet överträffar de romarna i fosterlandskärlek. (S. 47.) Det allmännas bästa går före den enskildes bästa. (S. 67.) T.o.m. avrättningar genomförs av alla gemensamt, och

de sörjer över att behöva amputera en besmittad lem från republikens kropp. (S. 101.)

Om Gud behöver blidkas, föredrar Solfolket frivilliga människooffer framför ofrivilliga djuroffer. (S. 105.)

Solstaten är ett alltigenom kollektivistiskt samhälle, där ingen lever för sig själv utan alla lever för alla eller för samhället som helhet. Men vad som berör mig särskilt illa är att detta utmålas som ett lyckligt samhälle, fyllt av lyckliga, leende människor. Det berör mig illa på samma sätt som idealiserande, idylliserande propagandaskildringar från moderna totalitära samhällen.

Det är naturligtvis sant att Campanella skisserar sin utopi mot sin egen tids bakgrund. Det är därför jag bedömer honom som välmenande och inte som medvetet ond. Han kan ursäktas för att han inte ser något ohyggligt i gemensamma sovsalar, när han tillbringat större delen av sitt liv i ensamcell, och han kan ursäktas för att han inte ser något ohyggligt i kommunismen, när han bara upplevt sin egen tids feodalism.

Det är intressant att notera att Tryggve Lundh betraktar egendomslösheten som ett av de ännu i vår tid tilltalande dragen i Campanellas utopi. För mig är det ett av de mest frånstötande. Egendomslöshet är ett öde som jag endast kan tillönska kommunister.

Jag tror att jag nu har gett tillräckligt mycket bakgrund för att förklara varför jag ägnat mig åt ett intensivt närstudium av sexuallivet i Solstaten. Kärleken mellan man och kvinna är (det hoppas jag de flesta håller med om) en av de verkligt viktiga faktorerna i människolivet. Vilken kvinna (eller vilken man) man fastnar för är en återspegling av ens egna djupast kända värden.

Men det är inte alla som ser att kollektivismen är kärlekens fiende. Campanellas stora förtjänst (även om detta inte var hans avsikt) är att han talar om det för oss. Solstaten visar oss att kollektivismen kollektiviserar även det mest privata, det mest personliga, det mest intima.

Det är inte alla som förstår att välorganiserat tvångsarbete förkväver friheten. Men jag tror de flesta förstår att välorganiserad tvångskopulation förkväver kärleken.

Eskilstuna 2 mars 1985

Både det här svaret och det tidigare till Boris Benulic var för långa för att kunna publiceras i Eskilstuna-Kuriren; redaktionen föreslog att jag skulle korta ner dem till ett gemensamt svar, vilket jag också gjorde.

Gemensam slutreplik till Benulic och Lundh

(som ju faktiskt bara är en kortfattad återupprepning av vad jag tidigare sagt)

Om Boris Benulic anser att Världsandens härjningar i historien är berättigade oavsett vilka offer som krävs, och jag anser motsatsen, då finns det knappast mycket att tillägga.

Utöver kanske följande:

  1. De goda intentionerna bakom en handling ändrar inte själva handlingens karaktär.
  2. Ingen vet hur historien skulle ha gestaltat sig om inte herrar Alexander, Cæsar, Napoleon (etc., etc.) hade ingripit i den. Att anta att det skulle blivit sämre är att anta det som skulle bevisas. (Det går förmodligen att formulera ett hållbart argument för att det skulle blivit bättre, men jag har inte plats att utföra det här.)
  3. Två personer kan ha olika uppfattningar om saker och ting och ändå delta i samma diskussion. Detta hindrar inte att deras uppfattningar är motstridiga.
  4. Det är inte ovanligt att tänkare hyser sinsemellan motstridiga åsikter.
  5. Jag förnekar inte att Boris Benulic besitter elementära historiska kunskaper. Det är inte det som fattas honom.

Till Tryggve Lundh vill jag säga:

  1. Idéer är idéer och årtal är årtal. Om en idé är felaktig blir den felaktig det år den kläcks, varken förr eller senare.
  2. Det finns inget tilltalande i ”arbetsorganisation”, om denna term är en eufemism för genomförd socialistisk planhushållning.
  3. Det finns definitivt inget tilltalande i egendomslöshet.
  4. Det finns inget tilltalande i jämlikhet, om jämlikheten yttrar sig så att medborgarna ”beter sig som om de vore lemmar av samma kropp”. (Solstaten, s. 103.) Jag tvivlar på att Tryggve Lundh skulle vilja vara en lem på samma kropp som jag.
  5. Tryggves huvudinvändning mot mig är att jag citerat stycken ur Solstaten utanför sitt sammanhang. Men hela poängen är att Solstaten beskriver ett alltigenom kollektivistiskt samhälle. Att även sexuallivet är kollektiviserat är inget annat än den yttersta konsekvensen av detta. Det är alltså ingen tillfällig avvikelse utan en central punkt i utopin. Fördelen med Campanella framför andra socialistiska utopister är att han belyser detta med en sådan intensiv ljuskägla att det blir fullkomligt omöjligt att missa.

Stå inte i vägen för solen!

Eskilstuna 6 mars 1985

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 8.8.85.

PS. Samma dag (6 mars 1985) kom ett inlägg från den marxistiske journalisten Bjarne Moelv, där han menade att jag ”vunnit debatten” och dessutom skrev följande berömmande ord:

Per-Olof Samuelsson är en i bästa mening otaktisk, intellektuell skribent. Dessutom är han ofta kunnigare än sina motståndare.

Jag blev glad över det berömmet. Speciellt gladde jag mig över ordet ”otaktisk”.


[1]) Boris Benulic är f.ö. inte argare på mig idag än att han lagt till mig som vän på Facebook. Men så har han haft 30 år på sig att tillväxa i ålder och visdom.

[2]) En anspelning på en då aktuell boktitel, Vinter i välfärdslandet av Elisabeth Langby.

[3]) Detta stycke var en förberedelse till att flika in någonting om Lovsång. Men, som sagt, det blev aldrig av.

[4]) Nej, ni har rätt: gråtoner kan inte vara grälla. Formuleringen var sarkastiskt menad. Dessutom gillar jag allitterationer.

[5]) Det var Per-Ola Larsson, präst och moderat politiker, som ett par år tidigare hade föreslagit att frågeformulär skulle skickas ut till landets kvinnor för att utröna hur och med vem de tillbringade sin dygnsvila.

[6]) ”Den som tänkt djupast älskar det livaktigaste”. (Citatet är ur en pjäs av Hölderlin som handlar om Sokrates.)

[7]) Jag skulle ha uttryckt mig annorlunda idag. Aristoteles lade grunden för ett stort antal naturvetenskaper, inte minst biologin. Men naturligtvis kunde han inte, på detta tidiga stadium, vara allvetande.

Annonser