Artikelserie om Ludwig von Mises

Det följande är ett beställningsarbete för SAF-tidningen och publicerades 1, 8 och 29 april 1982. – Om ni tycker att somliga resonemang och formuleringar påminner om George Reismans Ludwig von Mises: Kapitalismens försvarare, så är det ingen tillfällighet: den uppsatsen (som publicerats i The Intellectual Activist i samband med Mises hundraårsjubileum) var en stor inspirationskälla för mig. – Några smärre tillägg har markerats med hakparenteser.

Det finns inget som säger att civilisationen, sådan vi känner den, kommer att överleva. Mycket tyder i själva verket på motsatsen. Den kan slås i spillror i ett nytt förödande krig. Den kan också gå under på ett mycket stillsammare sätt: genom att dö en andlig och materiell kvävningsdöd. Många ser rentav fram mot en sådan transformation och knyter förhoppningar till socialismens kommande seger eller till den ”nya medeltid” som ska inträffa, så snart människorna insett rikedomens förbannelse och fattigdomens välsignelse. Många rökelsekar kommer att tändas framför många altaren i denna nya medeltid, men knappast något för Ludwig von Mises.

Men om civilisationen överlever – om vi lyckas störta totalismens och mysticismens profeter från deras troner, om vi inte bara lyckas återupprätta marknadsekonomin utan vidga den till att omfatta hela världen, om vi når fram till den fred mellan människor som bara kan existera i ett fritt samhälle – då kommer en mycket stor del av förtjänsten att kunna tillskrivas just Ludwig von Mises.

Mises var den främste representanten för den s.k. ”österrikiska” skolan inom nationalekonomin. Hans föregångare var Carl Menger och Eugen von Böhm-Bawerk; hans mest kände lärjunge den nästan jämnårige Friedrich von Hayek. Han har utövat ett stort inflytande på flera senare ekonomer; de jag själv känner till genom egna studier [fram till 1982] är Henry Hazlitt, George Reisman och Harry Browne. [Idag har jag också läst en hel del av Murray Rothbard.] Men utanför sin beundrarskara är han faktiskt ganska okänd; man känner hans namn, men föga om hans idéer. Mises liksom de andra ”österrikarnas” teorier är alltför kraftig kost för ekonomer uppfödda på Keynes och Galbraiths [och idag Paul Krugmans] blandekonomiska vattvälling.

Mises föddes 1881 i Lemberg i dåvarande Österrike-Ungern. Han studerade under Böhm-Bawerk och uppehöll under tjugo års tid en professur i Wien. (För övrigt obetald – sin utkomst fick han som konsult i österrikiska kommerskollegium.) I början av trettiotalet, då det började stå klart att Österrikes dagar som fri nation var räknade, emigrerade hela den österrikiska skolan. Hayek flydde till England 1931. Mises lämnade sitt hemland 1934 och vistades några år i Schweiz innan han 1940 kom till USA, där han sedan verkade fram till sin död 1973.

Att kort sammanfatta Mises bidrag till den ekonomiska vetenskapen är inte det allra lättaste. Hans verk spänner över ett vitt fält: från ekonomins kunskapsteoretiska grundvalar, till den monetära teorin, till förhållandet mellan ekonomisk teori och historia, till byråkratins problem, till totalismens historia under vårt århundrade, o.s.v., o.s.v. Det finns knappast någon ekonomisk eller samhällsvetenskaplig fråga av vikt som han inte tagit upp och berikat med nya synpunkter. Mycket av hans storhet ligger också i hans förmåga att integrera ekonomins delar till ett sammanhängande helt. Jag ska i det följande koncentrera mig på några få väsentligheter: hans bidrag till den monetära teorin, hans kritik av socialismen och interventionismen, hans idéer om ekonomins grundvalar och metodik, samt hans uppfattning om sambandet mellan politik och ekonomi.

Penningteorin

De flesta känner till att om regeringen eller centralbanken trycker upp papperspengar blir resultatet inflation. Men inflationens exakta mekanismer är inte lika väl förstådda. Den ökande penningmängden ökar inte priser och löner likformigt i hela samhället. Det är inte bara så att den allmänna prisnivån stiger, utan ökningen drabbar olika sektorer av ekonomin olika. De nytryckta pengarna distribueras inte lika över hela marknaden, de når vissa aktörer tidigare och andra senare. Och detta innebär, för att uttrycka det brutalt, att den som står först i kön utanför sedeltryckeriet i första vändan endast har fördelar av inflationen. Det är de människor som befinner sig längst bort från ”köttgrytan” som får ta emot smällarna i form av ökande levnadsomkostnader.

Mises var, såvitt jag vet, den förste som insåg detta, och han publicerade sin insikt så tidigt som 1912, i Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel (på engelska The Theory of Money and Credit).

Samma verk innehåller den första vettiga förklaringen på den företeelse som kallas konjunkturcykeln. Marx hade som bekant hävdat att högkonjunkturer och depressioner är ”inbyggda” i det kapitalistiska systemet. Mises visar att det är regeringens inblandning i kreditgivningen som är boven i dramat. Ty även om bankerna på en fri marknad kan ”överexpandera” sin kredit, kan detta endast leda till mycket små konjunktursvängningar, betingade av den kontraktion bankerna sedan tvingas företa i sitt eget lönsamhetsintresse. Det är först när regering och riksbank ingriper för att ”hjälpa upp” kreditgivningen som överexpansionen antar verkligt oroväckande proportioner, och den oundvikligen påföljande kontraktionen urartar till en verklig krasch.

Återigen – detta skrevs 1912. Fortfarande tas börskraschen 1929 och den efterföljande stora depressionen till intäkt för idén om kapitalismens inneboende svagheter, och kraftigare statlig styrning av penningmarknaden rekommenderas som botemedel. 1929 års krasch utlöstes av en plötslig kreditkontraktion – så långt har man sett. Så långt räcker moderna blandekonomers näsor. Och man glömmer att denna kontraktion föregicks och betingades av en mångårig kreditexpansion.

Recessioner och depressioner är enligt ”österrikiskt” synsätt tecken på att ekonomin håller på att tillfriskna – från den artificiella ”boom” som ser ut som hälsa men i själva verket är ett febertillstånd i ekonomin.

Detta har en speciell relevans i våra dagar, för bedömningen av den ekonomiska politik som bedrivs av Thatcher och Reagan. Visst gör det ont när inflationsbubblan spricker. Det är aldrig behagligt att genomleva en depression. Men ju längre inflationen varat, desto värre blir depressionen när den väl kommer. Skulden för detta kan knappast läggas på de ekonomer som i över ett halvsekel varnat för det vi idag inte kan undgå att se. Skulden måste läggas på dem som valt att slå dövörat till.

Mises lösning är radikal. Han förordar ett bankväsen helt fritt från statlig inblandning, baserat på hundraprocentig guldmyntfot. Med ett sådant system begränsas möjligheten till inflation av produktionskostnaderna för att hämta fram guldet och mynta det. Man behöver bara jämföra med produktionskostnaderna för att spotta fram nya sedlar med till intet förpliktande deviser av typen ”Hinc robur et securitas” eller ”In God We Trust”.

Socialismen

1922 publicerade Mises Die Gemeinwirtschaft: Untersuchungen über den Sozialismus, sedermera (1936) översatt till engelska under titeln Socialism. Detta är en mycket noggrann genomgång av socialismen i alla dess skepnader, men huvudsakligen givetvis av marxismen.

För att förstå betydelsen av detta verk måste man inse att socialismen dessförinnan var föga ifrågasatt. Marx betraktades ganska allmänt som de klassiska ekonomernas sanne arvtagare. Socialismens slutliga seger betraktades som oundviklig, och valet syntes stå mellan att hälsa detta faktum med tillfredsställelse eller att beklaga och begråta det.

En av marxismens grundpelare, arbetsvärdeläran (som Marx övertog från Ricardo [och dessutom förvrängde]), hade visserligen fått ett grundskott i och med upptäckten av marginalnytteprincipen. Många försök gjordes till en samlad kritik av marxismens ekonom, bl.a. av Mises lärare Böhm-Bawerk. Men kritiken var ofullständig, fragmentarisk. Vad Mises åstadkom var en integrerad vederläggning av socialismen.

Allmänt betraktas socialismen som ett alternativt ekonomiskt system, ett alternativ till den kapitalistiska produktionsordningen. Det privata ägandet ska ersättas av kollektivt eller samhälleligt ägande, marknadens ”anarki” av en planerad ekonomi. Mises visar att socialismen inte utgör något system alls, att den inte leder till ordning utan till kaos.

I en socialistiskt styrd ekonomi är det omöjligt att göra ekonomiska kalkyler. Kalkyler är endast möjliga på en fri marknad, där prismekanismen dagligen ger information om vilken produktion och vilka investeringar som är lönsamma. När marknaden avskaffas, ”socialiseras”, försvinner också detta informationssystem, och samhällsplaneraren planerar i själva verket helt i blindo. Den ordning och harmoni som socialismen säger sig eftersträva finns redan i det kapitalistiska systemet, för detta sörjer Adam Smiths berömda ”osynliga hand”. Den anarki marknaden anklagas för ligger i själva verket inbyggd i en socialistisk produktionsordning.

Att detta ännu inte är helt synligt beror på att socialismen ännu inte är fullt genomförd överallt. Vad vi har är fortfarande socialistiska ”öar” i en kapitalistisk värld. Dessa öar har växt sedan 1922 och kan nu sägas utgöra ett fastland. Men fortfarande är det möjligt för öststaterna att fastställa priser och löner genom jämförelse med och efterapning av en delvis kapitalistisk omvärld. Det lyckas inte särskilt bra, och skulle socialismen segra i hela världen kommer det inte att lyckas alls.

Den ekonomiska situationen i dagens [1982 års] Polen är inget mysterium för den som studerat Mises.

Samma princip gäller också i en blandekonomi, där vissa företag drivs av staten, men där det fortfarande finns privata företag på marknaden. Eftersom det fortfarande finns en marknad, kan även den socialiserade sektorn göra kalkyler. Men när steget tagits till fullständig socialism, bryter systemet samman. Detta har en kuslig relevans i dagens Sverige, och en än kusligare i morgondagens fondsocialistiska Sverige [vilket vi ju lyckligtvis sluppit uppleva].

Giltigheten i Mises kritik har för övrigt erkänts även på socialistiskt håll. Den polske ekonomen Oscar Lange föreslog en gång att statyer över Mises borde resas i det framtida socialistiska samhället för att han påpekat den ekonomiska kalkylens problem. Men socialisternas [d.v.s. Langes och hans anhängares] lösning går ut på att inrätta ett slags ”låtsasmarknad”. Som Mises redan från början påpekade är detta jämförbart med förskolebarn som ”leker skola”. De spelar magisterns och elevernas roller – men de lär sig inget.

Försvar för civilisationen

Mises angrepp på socialismen är ett försvar för vår civilisation – en civilisation grundad på sådana kapitalistiska företeelser som privategendom och arbetsdelning. Just dessa saker är det som socialismen vill avskaffa – men den har ingenting att sätta i stället och är därför alltigenom destruktiv.

Ricardo hade visat att ett fritt handelsutbyte mellan länderna är till gagn lika mycket för den underlägsna nationen som för den mer utvecklade. [Känt som ”lagen om komparativa fördelar”.] Mises utvidgar resonemanget och visar att allt samarbete grundat på arbetsdelning gagnar inte bara de rika och de duktiga utan också de sämst ställda och minst begåvade. Det socialistiska moraliserandet över klyftorna i samhället är fåfängt: kapitalismens ojämnt fördelade rikedom är långt att föredra framför socialismens jämt fördelade misär.

Det enda sättet att permanent höja den allmänna levnadsstandarden är att ackumulera kapital. Endast kapitalackumulation kan möjliggöra tekniska framsteg, och endast dessa kan höja arbetarens produktivitet och därmed hans lön. Varje åtgärd som förhindrar kapitalackumulation är därför ett steg mot fattigdom. Sådana åtgärder slår inte bara mot kapitalägarna utan lika mycket mot arbetarna.

Interventionism

Många ser i interventionismen, i statlig inblandning i och styrning av näringslivet, ett sätt att ”förena det bästa” i kapitalism och socialism. Mises visar att interventionism bara är ett steg på vägen mot fullständig socialism, därför att varje statligt ingrepp leder till fler och fler ingrepp i näringslivet. Det finns bara två verkliga alternativ: totalism eller laissez-faire. Blandningen mellan de båda kan inte i längden bestå.

Fascism och nazism

Slutligen bör också nämnas Mises syn på fascismen och nazismen. Från socialistiskt håll har vi ju fått höra till leda att fascismen och socialismen är huvudmotståndarna, och att fascismen är en utväxt av den kapitalistiska produktionsordningen. I själva verket ligger fascism och socialism varandra mycket nära. Det är staten som styr ekonomin även i ett fascistiskt samhälle, och den privata äganderätten behålls till namnet men är i realiteten en chimär: de privata företagarna förvandlas de facto till statliga funktionärer. Socialismens enda företräde framför fascismen är att den är hederligare.

[Mises markerade likheterna och skillnaderna genom att tala om ”socialism enligt rysk respektive tysk modell”. Hans viktigaste verk vad gäller nazismen är Omnipotent Government från 1944.]

$ $ $

Human Action: A Treatise on Economics är Mises magnum opus och sammanfattningen av hans syn på ekonomi och samhälle. Den publicerades i sin slutgiltiga form år 1949, efter det att Mises bosatt sig i USA och helt övergått till att skriva på engelska. En kortare tysk version kom redan 1940 under den inte fullt så fantasieggande titeln Nationalökonomie.

Ekonomin måste enligt Mises grundas i en allmän teori om mänskligt handlande. Och mänskligt handlande är i slutanalysen individers handlande. Varje individ strävar efter att undanröja de hinder han upplever för att tillfredsställa sina önskningar. Samhället växer fram ur individernas insikt om att samarbete, grundat på arbetsdelning, ger större utbyte än isolerat handlande.

Inte bara socialismen utan många andra ideologier – nationalism, rasism, imperialism – ser samhället som en oavlåtlig strid, en serie olösliga konflikter, där varje grupp måste kämpa för att segra eller gå under. ”Kriget är alltings fader, alltings konung”, sade den grekiske filosofen Herakleitos. Mises står i en annan tradition – den klassiskt liberala – och ser samhället som fredlig samverkan. Samhället är inte ett mål, det är ett medel, individernas medel för att bäst tillfredsställa sina egna intressen.

Statens roll

Samhälle och marknad är därför i stort sett identiska. Statens roll måste begränsas till att skydda individ och marknad från våld och bedrägeri.

Jag vill betona att staten faktiskt enligt Mises har en roll, ehuru starkt begränsad. Inom den ”libertarianska” rörelsen, som åberopar Mises, finns det de som helt vill avskaffa staten och pläderar för ett oting benämnt ”anarkokapitalism”. Jag ska inte gå in på denna idés absurditet [det har jag ju gjort i andra sammanhang], utan bara peka på att den har föga stöd hos mästaren.

Marknadens funktion

När det gäller synen på marknadens funktion skiljer sig Mises skarpt från vissa andra ”neoklassiska” ekonomer (t.ex. Frank H. Knight, Irving Fisher, Paul Samuelson). Dessa senare lägger stor vikt vid ekvilibrium- eller jämviktsteorin. De försvarar marknadsekonomin genom att ”bevisa” att marknaden automatiskt åstadkommer en jämvikt mellan olika ekonomiska faktorer.

Mises visar att jämviktsbegreppet är en ren tankekonstruktion. I verkliga livet existerar aldrig någon fullkomlig jämvikt. Gjorde det det, skulle det innebära att marknaden vore statisk, orörlig, fastfrusen. I verkligheten råder ovisshet och därmed dynamik. Allt handlande innehåller ett mått av spekulation och måste så göra, eftersom vi inte är allvetande och framtiden därmed oviss.

Detta innebär inte att jämviktsmodellen är oanvändbar. Men dess nytta ligger i att vi kan jämföra den föränderliga verkligheten med ett tänkt statiskt tillstånd. Mises ser inte den statiskt fulländade marknaden eller den ”perfekta konkurrensen” som ideal att sträva efter, utan enbart som intellektuella hjälpmedel. När tankemodell och verklighet skär sig, tar han verklighetens parti. Hans filosofiske lärofader är [i detta avseende] Aristoteles, inte Platon.

På den ”perfekta marknad” som existerar i idévärlden (och huvudsakligen i Chicagoskolans idévärld) skulle det inte finnas sådant som vinst och förlust. Och därmed inte heller någon roll för företagaren, eller med Mises terminologi ”entreprenören”. I verkliga livet spelar entreprenören en huvudroll på marknaden. Det är han som tar risken att föregripa det framtida marknadsläget, har han rätt är det han som skördar vinsten, och har han fel är det han som får bära förlusten.

Jag har uppehållit mig vid just denna del av Mises teorier, därför att den inte bara angår kampen mot socialismen utan också debatten inom det marknadsekonomiska lägret.

Mises analys av entreprenörens roll är också viktig därför att den utgör ett svar på kravet att arbetarna ska ha ”del i företagens vinst”. Den som vill ha del i vinsten måste också acceptera delaktighet i förlusten – och själva begreppen ”vinst” och ”förlust” är meningslösa utanför entreprenörskapets sammanhang.

Ekonomi och politik

För Mises är ekonomisk kapitalism och politisk liberalism siamesiska tvillingar. Här måste betonas att Mises använder termen ”liberal” i dess klassiska 1800-talsbemärkelse. Tiden mellan 1776 och 1914 var en tid då liberalismen gjorde ständiga framsteg, och då dess slutliga seger ibland kunde tyckas säkrad. Vårt århundrade har visat att det inte var fullt så enkelt.

Men kapitalism och liberalism måste fås att segra – hela vår civilisations framtid hänger på det. Om detta har Mises angelägna saker att säga.

Socialismen har inte vunnit sin popularitet därför att den sprungit fram ur massorna, eller därför att massorna ”vaknat till klassmedvetande”. Socialismen erövrade först de intellektuella skikten och spred sig därifrån ned i folkdjupen. Arbetarnas s.k. ”klassmedvetande” vaknade först hos borgerliga intellektuella som Marx, eller rentav hos småkapitalister som Engels, innan klasskampsidén slog rot hos arbetarna själva. [I den mån den ens slog rot där – de flesta arbetare är ju faktiskt socialdemokratiska ”reformister”.]

Kampen mellan liberalism och socialism (eller andra antiliberala ideologier) är en intellektuell kamp. Liberalismen kan segra endast genom att upplysa de breda folklagren – och detta måste börja med att upplysa och omvända de opinionsbildande skikten. Och vilka är det då? Definitionsmässigt de människor som har viljan och förmågan att tänka själva.

Framför allt: det finns ingen genväg förbi allmänna opinionen. Vissa socialister har idag vaknat upp till insikten att socialismen inte kan segra mot folkflertalets vilja. Denna insikt gäller i ännu högre grad liberalismen. Visst, liberalismen är det ideala politiska systemet, kapitalismen är det ideala ekonomiska systemet. Men vad hjälper det, om folk inte vet om det?

Det finns två lärdomar av detta som jag menar är speciellt viktiga idag:

I vårt land måste vi kämpa mot offentlig styrning av opinionsbildningen. ”Frihet från statsingripanden i näringslivet” var Machesterliberalismens fältrop. Det är fortfarande aktuellt. Men för att nå fram med det måste vi först av allt kräva ”frihet från statsingripanden i opinionsbildningen” – med allt vad det innebär.

Internationellt måste vi ta avstånd från varje form av ”frimarknadsdiktatur” av Pinochetmodell. [Idag, snart 35 år senare, är detta tillämpligt på t.ex. Kina.] Det finns ingen genväg. En fri marknad kan inte tvingas på ett folk mot deras vilja. Övertalning, inte tvång, är liberalismens väg.

Slutord

Fram till nu har denna artikelserie varit en oavbruten lovsång över Ludwig von Mises. Men det finns trots allt punkter där jag inte helt kan hålla med honom. Det gäller framför allt hans uppfattning att värdeomdömen till sin natur är ”utomvetenskapliga”, samt hans försök att grunda kapitalismen på en utilitaristisk nyttofilosofi snarare än på individens oförytterliga rättigheter. [Samt även hans något kantianska filosofiska referensram.]

Men dessa svagheter är ganska obetydliga. Och jag ska sluta med att citera en av Mises bästa [för att inte säga den allra bäste] nutida lärjungar, George Reisman:

Till och med i de fall där jag fann det nödvändigt att vara oense med honom … fann jag alltid att det han hade att säga var ytterst värdefullt och utgjorde en kraftfull stimulans för mitt eget tänkande.

Lästips

[Den bästa introduktionen för nybörjare är Ekonomisk politik. Tankar för dagen och morgondagen, som dessutom finns i en (om jag får säga det själv, kompetent svensk översättning. Sedan bör man fortsätta med några kortare böcker, som Planning for Freedom¸ Planned Chaos och The Anti-Capitalistic Mentality. Sedan kan man ge sig i kast Siocialim och Human Action. The Theory of Money and Credit bör man nog spara till sist.]

The Essential von Mises av Murray N. Rothbard ger en utmärkt översikt över Mises idéer och den österrikiska skolan i dess helhet [samt visar fram Rothbard själv från hans bättre sida].

Två böcker av Mises lärjungar som är både roande, lärorika och relativt lättillgängliga är Economics in One Lesson av Henry Hazlitt [av många vettiga personer betraktad som den bästa nybörjarboken i ekonomi] och The Government Against the Economy av George Reisman. [Och idag, snart 35 år senare, kan jag ju inte låta bli att också rekommendera Reismans Capitalism: A Treatise on Economics.]

[Ett par andra böcker av Mises har faktiskt översatts till svenska, men var man idag kan få tag i dem vet jag inte. Böckerna är Den antikapitalistiska mentaliteten och Kapitalism och socialism i de liberala idéernas belysning, på tyska rätt och slätt Liberalismus. Också Hazlitts bok finns på svenska med titeln Sunt förnuft i nationalekonomi, men också den i en gammal och förmodligen svåröverkomlig översättning.]

[Och idag finns också en samlingsvolym på svenska under titeln Ludwig von Mises: Medelvägens motståndare.]