Ideologisk starr

Bilaga till Objektivistisk skriftserie 1995.

Det finns en vitt spridd vanföreställning som går ut på att Berlinmurens fall och Sovjetimperiets upplösning skulle innebära något slags ”slutgiltig seger” för kapitalism eller ”marknadsliberalism”. Det är en farlig vanföreställning, för den invaggar frihetens vänner i falsk säkerhet.

För det första har ”marknadsliberalismen” (d.v.s. kapitalismen) alls inte segrat. Hur skulle den kunna göra det, när den nätt och jämnt existerar? Vad vi har i väst idag är inte kapitalism utan blandekonomi – och blandekonomin kommer (om inte trenden bryts) att gradvis leda till fullständig socialism.

För det andra är marxismen alls inte ”död”, i den bemärkelsen att den skulle ha mist sitt grepp om människornas själar. De intellektuella har redan länge vetat vad marxismen leder till i praktiken (det var inte något de plötsligt upptäckte hösten 1989), men det har inte ruckat deras tilltro till marxismen som teori, som ”ideal” eller ”vision” eller ”dröm”. Rapporter om ohyggligheter i kommunistländer lämnar sådana mentaliteter oberörda: inga TV-reportage om barnhem i Rumänien eller flickmisshandel i Kina kan få deras ögon att vända sig mot verkligheten; deras blickar är fixerade vid deras egen skimrande hägring av ett framtida kollektivistiskt paradis.

För det tredje accepteras många av marxismens grundpremisser även av människor som aldrig skulle kalla sig marxister. De flesta människor accepterar fortfarande Marx’ nidbild av sin egen tids kapitalism. Orsakerna till detta är dels historisk okunnighet, dels det faktum att de delar Marx’ (och hela den kristna traditionens) moraliska grundpremiss: att meningen med den enskilda människans liv är att det ska offras för något ”högre”.

Om trenden inte bryts, kan resultatet bara bli ett: att vi marscherar in i marxisternas ”paradis”, en totalitär, kollektivistisk stat. Sovjetimperiets sönderfall kommer att bli en historik parentes.

Det är mot denna bakgrund det följande polemiska inlägget ska ses.

Inlägget är ett genmäle på en artikel i SvD:s modebilaga ”Tid för flärd” (27.8.95). Jag har inte brytt mig om att skicka det till SvD, av två skäl: dels att det är för långt för att beredas plats, dels skulle SvD:s redaktion ändå aldrig, över sina döda kroppar, publicera någonting jag skrivit.

Ideologisk starr i Svenska Dagbladet

Karl MarxMarxismen är en politisk filosofi med det uttalade syftet att krossa kapitalismen och ersätta den med ett slavarbetssystem, där var och en är alla andras slav. En sådan lära är alltför bisarr och ondskefull för att kunna erövra världen på egen hand; den behöver sina fienders sanktion och stöd, både ekonomiskt och intellektuellt. Ekonomiskt är marxismen beroende av det system den bekämpar; utan kapitalismen och dess förutsättning – politisk och intellektuell frihet – skulle marxismen aldrig kunna nå ut med sitt budskap: den skulle aldrig på egen hand kunna skapa de tryckpressar (eller mera avancerade media) dess förespråkare måste utnyttja för att ens bli hörda. Intellektuellt är marxismen beroende av att dess offer accepterar dess egna grundpremisser – i all synnerhet den altruistiska moralen, den moral som gör människan till ett offerdjur och utan vilken ”allas slaveri under alla” aldrig skulle accepteras.

Detta demonstreras med all önskvärd tydlighet i Svenska Dagbladets nya bilaga ”Tid för flärd”. I ett glossigt magasin, huvudsakligen ägnat åt rådande modetrender, lämnas utrymme åt en hyllningsartikel till Karl Marx, signerad Axel Odelberg. Ingen sådan modebilaga skulle bli tryckt, den dagen kapitalismen är slutgiltigt krossad, och artikeln själv demonstrerar den gängse mesigheten mot marxismen och den gängse villigheten att svälja dess grundpremisser.

Låt mig analysera Odelbergs artikel i detalj. Så här börjar den:

En tumregel inom trend- och modebranschen säger att det mossigaste stuket för dagen har stora chanser att bli morgondagens mode. Tillämpat på politiken och samhällsvetenskapen skulle principen kunna innebära en förestående renässans för Karl Marx, ty vilken tänkare är mer ute just nu än denne gamle tyske samhällsomstörtare?

Detta sägs om en filosofi och en rörelse som har tiotals miljoner liv på sitt samvete och som förslavat dem den inte kunnat ta livet av; detta behandlas som om det vore en fråga om ”modets växlingar”. Marxismens blodspillan är för Odelberg inget annat än ett ”mossigt stuk”, som när som helst kan bli högsta mode igen – och inte honom emot, vad det verkar. Skulle Odelberg betrakta nazismen som ett liknande ”mossigt stuk”? Eller inkvisitionen? Är stenåldern måhända också ett ”mossigt stuk” som när som helst kan hälsas välkommet tillbaka, som om civilisationers uppgång och fall vore en fråga om modetrender?

Vad har då Odelberg att säga om denna modefluga? I ingressen läser vi:

När den misslyckade praktiken nu är igenbommad kan man åter börja betrakta teoretikern Marx utan politisk starr. Han samhällsdiagnos var inte så tokig. Det var recepten det var fel på.

Och i själva texten:

[D]et var inte vetenskapsmannen [Marx] som vann ett unikt grepp om människors själar utan den ideologiske medicinmannen. Det var inte samhällsanalytikern Marx som lockade proselyter utan kolportören av diverse diffusa visioner om ett framtida klasslöst idealsamhälle, och som sådan är han ju i alla fall för närvarande hopplöst komprometterad. Därmed har det faktiskt öppnat sig en möjlighet att betrakta vetenskapsmannen Marx med en blick ogrumlad av ideologisk starr.

Mot alla oss som för länge sedan genomskådat Marx är det en förolämpning att anklaga oss för att lida av politisk eller ideologisk ”starr”. ”Starr” är en sjukdom som skymmer synen. Det är folk som Odelberg som lider av starr, inte vi. Och det är folk som Odelberg som hindrar denna starr från att opereras bort.

Och det är definitivt inte så att det finns två Karl Marx, en ”samhällsanalytiker” och en ”kolportör av diffusa visioner”. De var en och samma person, med en och samma filosofi. Det var kolportören som analyserade, och det var analytikern som kolporterade.

Vad är det då för diagnos som Odelberg är så förtjust i?

Och vad ser man då? Jo, framför allt att Marx var en skarpsinnig analytiker av de samhälleliga processerna. Vem skulle väl idag komma på tanken att bestrida till exempel den marknadsbaserade och kapitalistiska samhällsordningens krisbenägenhet.

Och, som exempel på ”hur rätt Marx hade”:

Marknadsekonomin har visserligen segrat över planekonomin men de samhällsförhållanden som utgjort marxismens grogrund föreligger alltjämt. Hög arbetslöshet och ständiga kriser på valuta- och penningmarknaderna har komprometterat den marknadspolitiska ordningen …

Det krävs nu inte mycket skarpsinne för att konstatera att dagens ekonomi är allvarligt sjuk. Men detta rättfärdigar inte anspråket att varje kvacksalvare som i det förflutna stött på en sjuk patient och sett att han var sjuk också ställde en korrekt diagnos på sjukdomen. Och när det gäller Marx är saken mycket värre. Vad denne ekonomiske kvacksalvare iakttog i sin egen tid var en patient som höll på att tillfriskna: kapitalismen var i full färd med att lyfta de arbetande massorna ur månghundraårigt armod. Marx själv visste att så var fallet (Odelberg måste ha glömt att läsa Kommunistiska manifestet, om han är okunnig om detta[1]); icke desto mindre behandlade han detta tillfrisknande som om det vore en sjukdom och rekommenderade offrets avlivning som botemedel.

Odelberg har uppenbarligen aldrig hört talas om någon annan ”diagnos” på ekonomins ”krisbenägenhet” än den som levereras av Marx. Han är uppenbarligen helt okunnig om att det finns en ekonomskola som kallas den ”österrikiska” och var främste företrädare, Ludwig von Mises, faktiskt har förklarat varför statliga ingripanden, framför allt i penning- och kreditväsendet, oundvikligen leder till kriser. Han är uppenbarligen okunnig om varje alternativ förklaring till massarbetslösheten som fenomen, i varje fall om varje förklaring som inte lägger skulden på friheten och kapitalismen. Han måste också vara helt okunnig om innebörden av begreppet kapitalism, eftersom han rör ihop vår moderna blandekonomi med renodlad laissez-faire-kapitalism. Uppenbarligen är Odelberg helt ur stånd att överhuvudtaget tänka i andra nationalekonomiska termer än dem som etablerats av marxismen.

Vi går vidare och uppenbarar fler skandaler i Odelbergs text:

Däremot hamnade Marx helt bort i tok när han började dra slutsatser om den framtida utvecklingen, baserade på sina skarpsynta iakttagelser om dået och historien. Det är dock en svaghet som han har gemensam med alla samhällsteoretiker, stora som små, överhuvudtaget alla som försöker sig på att spå.

Här måste man faktiskt fråga sig om Odelberg har någon levandes hut i kroppen. Var finns beläggen för att ingen samhällsteoretiker någonsin gjort en korrekt förutsägelse? Det här är ingenting annat än en retorisk figur (ett finare uttryck för ”rent bludder”) som Odelberg bara kastar in för spaltfyllnadens skull – och, får man förmoda, för att presentera något slags ursäkt för att Marx högg i sten.

Eller är Odelberg möjligtvis en modern skeptiker, av den typ som dogmatiskt accepterar David Humes idéer om att ingen ens kan förutspå morgondagens soluppgång? För all del, Odelberg: var konsekvent då! Avstå från att skriva artiklar som förutspår modetrender!

Odelberg fortsätter panegyriken med uttalanden som:

Att Marx’ visioner så svårligen låter sig omsättas i praktiken fråntar honom inte äran av att ha bidragit väsentligt till den samhällsteoretiska teoribildningen. Berlinmurens fall förvandlade Marx från en kontroversiell ideolog och samhällsomstörtare till en idéhistorisk klassiker. […] Marx hör till vårt ideologiska arvegods likaväl som John Stuart Mill, Adam Smith och andra som varit bestämmande för vårt sätt att tänka och resonera.

Vilken inställning till vårt ”ideologiska arvegods” ger en sådan fras uttryck för? Att det är viktigt att känna till det? I så fall kan man bara rekommendera Odelberg att sätta sig på sin söta ända och verkligen studera Marx och Mill och Smith i stället för att propagera för en av dem och använda de övrigas namn som spaltfyllnad. Men jag tror att Odelberg här helt enkelt är ”kulturkonservativ” i sann SvD-anda: det som ”varit bestämmande för vårt sätt att tänka och resonera” ska väl inte vi vara så högfärdiga att vi ifrågasätter? (Om denna hypotes är korrekt, kan jag också tala om vem som varit bestämmande för Odelbergs sätt att okritiskt acceptera: Edmund Burke.) Nog om den saken.[2]

Vad som förtjänar att lyftas fram och rivas i stycken är idén om Marx’ nya roll efter Berlinmurens fall.

Kommunismens praktik och Sovjetunionens oundvikliga sammanbrott har skapat ett smärre problem för marxismens apologeter: de måste erkänna sitt nederlag och gå vidare och hoppas på en ny ”renässans” för sitt tankegods; de måste hoppas att människorna på nytt kan invaggas i en slummer inför det hot deras idéer innebär. Det är dessa apologeters ärenden Odelberg går. Knepet att ”rädda” Marx går ut på att skilja Marx’ teori från hans praktik – eller, med Odelbergs ordval, hans ”diagnos” från hans ”recept”. Men en rationell filosofi accepterar ingen sådan klyfta mellan teori och praktik, mellan diagnos och recept. Inom läkarvetenskapen är korrekt diagnos en förutsättning för att kunna skriva ut ett korrekt recept – och om receptet skadar patienten och gör honom ännu sjukare, är det ett tecken på att diagnosen var felställd. Det förhåller sig naturligtvis inte annorlunda inom samhällsvetenskapen. Det blod marxismen spillt under det ett och ett halvt sekel den existerat är ett resultat av att dess samhällsdiagnos var felaktig från början; alla dess recept följer ur dess diagnos.

Men det är exakt detta som inte kan tränga in i en modern relativists och trendtyckares hjärna. Det finns en djupt rotad föreställning (rotad hos Platon) att teorier inte har med verkligheten att skaffa, att teori och praktik är två helt skilda fält. Det är detta som gör det omöjligt för människor att inse att kommunismens blodbestänkta och förkvävande praktik bottnar i Marx’ ”skarpsynta iakttagelser” – eller rättare sagt: i den ”ideologiska överbyggnad” som han använde sina förmenta ”iakttagelser” till att rättfärdiga.

Odelberg noterar att 60-talets Marxrenässans

kom bara 20 år efter det att Arthur Koestler dragit ner byxorna på marxismen i sin stora uppgörelseroman, Natt klockan tolv på dagen.

Detta är en ytlig analys. Koestlers roman handlar om en relativt begränsad aspekt av marxismen som fenomen: den handlar om marxisters förmåga till fromt självbedrägeri i den förment ”goda sakens” tjänst. Koestlers uppgörelse med sin egen och sina generationskamraters bisarra psykologi må ha sitt intresse; men någon generaluppgörelse med marxismen är det knappast fråga om. Självrannsakningar av den här typen är ingen bot mot marxismens onda; diagnosen är inte djupgående nog. (Modernare tiders ”långsamma farväl till kommunismen” ska vi bara inte tala om.)

Har då Odelberg någon kritik att komma med mot marxismen? Han ger sig ju för allt i världen inte ut för att själv vara marxist. Låt oss höra:

… det marxistiska budskapet är förföriskt. Som teori och vision är marxismen riktigt vacker. Marxismen lovar rättvisa och moral. Marknaden lovar ingenting. Att marxismen aldrig kan hålla vad den lovat utan fört med sig död, lidande, fattigdom och förtryck kan snabbt vara glömt och bortrationaliserat.

Vem är det som är ”förförd” här och rationaliserar bort ”död, lidande, fattigdom och förtryck”?

Marxismens ”vision” är inte vacker. Dess syfte är att krossa kapitalismen, och det är inte vackert. Dess syfte är att ersätta kapitalismen med ett slavarbetssystem, och det är inte vackert. När marxismen talar om ”rättvisa”, menar den att alla människor ska behandlas lika illa, oberoende av förtjänst – och det är inte vackert. När marxismen talar om ”moral”, menar den den altruistiska självuppoffringsmoralen – och den är inte vacker: den är ohygglig.

Och visst håller marxismen vad den lovar. Den lovar att utrota kapitalismen, att avskaffa den fria marknaden, och den gör sannerligen så gott den kan för att hålla detta löfte. Den utlovar en kollektivistisk bikupa eller myrstack, där individen försvinner i ”helheten”, och den får sannerligen individerna att försvinna – i slavarbetsläger eller massgravar – om de är individualistiska nog att käfta emot. Om den inte lyckats helt med att infria dessa löften, är det bara därför att sådana löften strider mot verklighetens och människans natur. Det finns ingen klyfta mellan marxismens ”diagnos” och dess ”recept”. Det finns en klyfta mellan ”diagnosen” – marxismens filosofi – och ”patienten” – offret, som fortfarande har förmåga att streta emot ”receptet”.

När Odelberg säger att marknaden ”ingenting lovar” (efter att alldeles dessförinnan ha talat om ”rättvisa och moral”), kan han bara mena en sak: att marknaden är amoralisk. Detta är naturligtvis lögn. Marknaden är ett uttryck för den rationella egennyttans moral, och marknaden är rättvis: den ger var och en vad han förtjänar, varken mer eller mindre. Odelberg sätter förmodligen likhetstecken mellan begreppen ”moral” och ”altruism” och vägrar betrakta rationell egennytta som moralisk. Men för den som fortfarande undrar över förhållandet mellan ”diagnos” och ”recept” vill jag säga följande: har man väl accepterat en moral som fördömer människans ”jag”, och hennes strävan efter personlig lycka, som källan till allt ont, och som predikar och fordrar självuppoffring – ja, då blir ”död, lidande, fattigdom och förtryck” till något eftersträvansvärt, till något gott. Så kom inte och säga att marxismen inte håller vad den lovar!

Är Odelberg en motståndare till marxismen? Inte om han delar marxismens ”ideal”, ”visioner” och moraliska grundpremisser. Är han en förkämpe för marknadsekonomin? Inte om allt han har att säga till ”försvar” för marknaden är att den saknar moral. Är Svenska Dagbladet ett bålverk mot socialismen? Frågan är retorisk.

Som ett verkligt motgift vill jag ge följande citat, ur Ayn Rands ”För den nye intellektuelle”:

[N]är Karl Marx, den som mest konsekvent översatte den altruistiska moralen i praktiskt handlande och politisk teori, förespråkade ett samhälle där alla skulle uppoffras för alla, med början med att omedelbart uppoffra de dugliga, de intelligenta, de framgångsrika, de förmögna – vilket motstånd han än mötte, var det ingen som bjöd honom motstånd på moraliska grunder. Huvudsakligen tillerkände man honom ställningen som en ädel men opraktisk idealist.

Och:

De Nya Intellektuella måste kämpa för kapitalismen, inte som en ”praktisk” fråga, inte som en ekonomisk fråga, utan med den mest rättmätiga stolthet som en moralisk fråga. Detta är vad kapitalismen förtjänar, och ingenting mindre kan rädda den.

Det är exakt denna filosofi som behövs för att rädda marknadsekonomin. Men det är också exakt denna filosofi som de flesta av marknadsekonomins föregivna företrädare ignorerar.

Detta, om något, är ideologisk starr.


[1] Ta följande citat ur Kommunistiska manifestet:

Bourgeoisien har under sitt knappt hundraåriga klassvälde skapat kolossalare produktionskrafter än alla föregående generationer tillsammans. Naturkrafternas underkuvande, maskinerierna, kemiens tillämpande på industrien och jordbruket, ångbåtarna, järnvägarna, de elektriska telegraferna, uppodlande av hela världsdelar, floderna som gjorts farbara, hela, ur marken framstampade befolkningar – vilket föregående århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i skötet av det samhälleliga arbetet? (S. 91 i Axel Danielssons översättning.)

Och ännu fler sådana produktionskrafter har tillkommit sedan 1848 – bl.a. då den dator på vilken jag knappar ner dessa rader och det nätverk som gör det möjligt för er att läsa dem.

Och de ”ur marken framstampade befolkningarna” är en metafor för det faktum att industrialismen ledde till en enorm befolkningsökning, i och med att den gjorde det möjligt för fler och fler att helt enkelt överleva.

Marx’ och Engels’ panegyrik över kapitalismens och industrialismens välsignelser står knappast Ayn Rands efter; ändå vigde de sina liv år att avskaffa detta samhällssystem.

[2] Och mer än en hypotes är förstås inte detta – kanske rentav en ”poppergissning” från min sida. Jag kan ju inte veta vad som rör sig i Axel Odelbergs hjärna utöver vad jag ser i tryck. Men eftersom jag skrev så 1995 låter jag det stå kvar. – POS 2013.

Annonser
%d bloggare gillar detta: