Stoppa alkoholreklamen i skolorna!

Tycker du att graven är för djup,
nå välan, så tag dig då en sup,
tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
så dör du nöjdare.

De här raderna får våra barn lära sig i skolorna, och de ingår också i svenskundervisningen vid våra universitet och högskolor. Och skulle de till äventyrs inte finnas med, finns det åtskilligt av samme författare som förmedlar samma budskap – att alkohol ger liv och är det enda som gör livet uthärdligt. Det finns t.ex. en dikt som handlar om en man som ligger i rännstenen och förbannar sina föräldrar för att de satt honom till världen; men så snart krogen öppnat och han fått sig ett par järn, blir det annat ljud i skällan. Eller ta det här:

Gumman Noak, gumman Noak
var en heders fru.
Hon gav man sin dricka;
fick jag sådan flicka,
gifte jag mig, gifte jag mig
just på stunden nu.

Aldrig sad` hon, aldrig sad` hon:
Kära far nå nå,
sätt ifrån dig kruset.
Nej, det ena ruset
på det andra, på det andra
lät hon gubben få.

Ja, ni kan säkert själva komma på fler exempel.

Det enda som kan förklara detta är förstås alkohollobbyns (och Timbros) inflytande. Enorma penningsummor måste vräkas ut för att förmå skolorna att förmedla detta budskap.

Somliga dillar förstås om ”kulturarvet”. Men detta dryckeskulturarv är väl något vi snarast måste befria oss från och slänga på historiens skräphög?

Alkoholen är (tillsammans med den allmänna skörlevnad som besjungs av samme författare) vår tids stora gissel. Muslimerna gör helt rätt i att totalförbjuda alkoholförtäring[1]. Kurirens ledarredaktion och Maj-Lis Lööw gör rätt i att ständigt varna för skadeverkningarna och peka ut alkohollobbyn.

Barnen är vår framtid och måste hållas borta från alkoholen. Det är bättre att stämma i bäcken än i ån.

Och stämmer det ens att några supar gör att vi dör nöjdare? Ja, vem vet? De enda som skulle kunna vittna om det är ju redan döda!

(Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.)


[1] Och i stället fokusera på att locka med paradiset och varna för helvetet, att inte döda månggudadyrkare förrän de fridlysta månaderna är till ända och inte judar annat än när de gömmer sig bakom stenar och träd. (Se min gamla bloggpost Islam en fredens religion?)

Hundens naturalhistoria enligt Första Mosebok

Så här ska en riktig vovve se ut. Alla andra vovvar är mer eller mindre lyckade efterapningar.

I begynnelsen skapade Gud hunden.

Och hunden var hungrig och törstig; och Gud skapade människan till att ge den mat och vatten; till husse och matte skapade han henne.

Och hunden behövde motion; och Gud skapade katten till att ge hunden någonting att jaga.

Och hunden var sysslo- och arbetslös; och Gud skapade får och getter till att ge den någonting att valla; gjorde somliga blinda till att göra den till ledarhund; förde in döden i världen till att göra den till likhund; skapade brottslingar till att göra den till polishund; skapade narkotika – och lagar mot bruket av narkotika – till att ge den anställning vid Tullverket.

Och Gud såg på hunden och fann att den var ganska god.

Och allra sist skapade Gud TV-reklamen, på det att alla vi som inte har egen hund ska få små glimtar av hur hunden ser ut och beter sig.

(Se också Begreppet ”hund”.)

En liten dikt om filosofiundervisningen vid Lunds universitet på 60-talet

universum döden & den logiska analysen
svuro sig häftigt samman mot den lille pysen
– ingen hade han som körde

hans tillflykt blev narkotikan & spriten
hallucinogenerna & aqvaviten

& än så slank hans studier hit
& än så slank hans studier dit
& än så slank de ända ner i diket

Låna av sig själv?

Jag har på sistone haft väldigt hög tidspreferens och därför levt över mina tillgångar.

Så t.ex. har jag skippat falukorven och fläsket (med löksås eller bruna bönor) till förmån för oxfilé, entrecôte, tournedos och rumpstek – helst då närproducerat, eftersom det är saftigare och smakar bättre. Emellanåt har jag varierat med gös, lake eller sjötunga. En och annan tesked rysk kaviar har det också blivit.

Likaså har jag slutat med billiga lådviner och i stället köpt hem Mouton-Rotschild. När det inte har räckt för att dränka sorgerna och bekymren, har jag kompletterat med långlagrad whisky (12–18 år).

Och i stället för att rulla mina cigaretter har jag köpt Havannacigarrer.

En och annan semesterresa Thailand tur och retur har det också blivit.

Och eftersom jag månar om de fattiga och utsatta i vårt samhälle har en del också gått till välgörenhet – och varje gång jag passerat en tiggare på stan har han eller hon fått en femhundring i koppen.

Det här har förstås grävt en del hål i min ekonomi – speciellt som jag är lägre mellanpensionär. Jag skulle behöva ta ett lån för att täppa till hålen. Men när jag går till banken får jag veta att min kreditvärdighet inte längre är den bästa, så den möjligheten är stängd för mig.

Men så får jag läsa i avisen att det går alldeles utmärkt att låna av sig själv, och att detta är lösningen på alla problem, inklusive problemet att kunna fortsätta att idka välgörenhet.

Så jag tittar i kassakistan, men där finns bara småslantar, men desto fler kravbrev och utmätningshot från kronofogden. Så vad göra?

Men idag sker ju de allra flesta penningöverföringar digitalt, och många, även jag själv, har en nätuppkoppling till banken. Så vad är enklare än att hacka mig på mitt konto och lägga till en eller ett par nollor på kreditsidan och/eller ta bort ett eller par nollor på debetsidan?

Nu har jag aldrig lärt mig hacka, men jag kan säkert hitta någon duktig hackare som kan bistå mig för en rimlig avgift.

Ja, det här går säkert bra – ända tills någon upptäcker vad jag håller på med och jag får betydligt värre saker i brevlådan än utmätningshot från kronofogden.

$ $ $

Allt det här är förstås fiktion – jag äter fortfarande fläsk (helst med löksås, men bruna bönor kan också få duga), jag handrullar fortfarande mina cigaretter, jag är måttlig med alkoholen, jag reser sällan längre än till Stockholm, och jag tar ibland en macka med Kalles kaviar. – Jag lever som den lägre mellanpensionär jag är, och visserligen krymper min tidshorisont en smula för varje år som går, men den är ännu inte så snäv att jag ser någon mening med att leva som om var dag var den sista.

Men vad som inte är fiktion är att staten gör precis som i min fiktiva berättelse. Staten kan minsann låna av sig själv! Staten behöver inte bekymra sig om utmätningshot från kronofogden eller ens oroa sig för att behöva krypa i fängelse när någon blåser i visselpipan och avslöjar vad den sysslar med.

Frank Heller skrev en gång (i Storhertigens senare finanser) att staten har ett stort försteg framför den enskilde medborgaren: den kan göra saker som är förbjudna för oss medborgare. Stjäl den kallas det skatt; mördar den kallas det krig; och ägnar den sig åt falskmynteri kallas det inflation.

$ $ $

Artikeln jag länkade till var förstås skriven av ett gäng keynesianer. Det kom ett genmäle från två ”österrikare”, Hans Palmstierna och Martin Moraeus. Det kom också en slutreplik från keynesianerna, men – särskilt med tanke på att en av skribenterna är professor och de båda andra doktorander i ekonomisk historia – är den direkt skamlös.

Så här börjar de:

Hans Palmstierna och Martin Moraeus torde vara i minoritet om att anse att det ”helt enkelt inte är sant” att deflation är farligare än inflation i dagsläget. Samtliga större internationella affärstidningar har återkommande varnat för deflationshotet de senaste åren, liksom ett flertal tunga ekonomer, myndigheter och finansiella aktörer.

Till att börja med är ju detta ett vanligt simpelt auktoritetsargument. Befinner man sig i minoritet, har man fel! Speciellt då om auktoriteterna också är tunga. (Det är också vad Ayn Rand kallade ett ”intimidationsargument” eller ”skrämselargument”[1]: endast lättviktiga debattörer kan påstå något sådant.)

Vad värre är att dessa människor inte kan se den ringaste skillnad mellan prisnedgångar som orsakas av ökad produktion i förhållande till penningmängden och prisnedgångar som är resultatet av att en inflationsbubbla spricker, så att skulder inte kan återbetalas och företagen därför tvingas skära ned på verksamheten, avskeda arbetare och, om inte ens det hjälper, gå i konkurs. Detta är två vitt skilda företeelser; de är bokstavligt talat olika som natt och dag; och man ska inte bunta ihop dem under den gemensamma termen ”deflation”. Till yttermera visso är prissänkningar under en verklig deflation (en recession eller depression) ett nödvändigt medel för att komma ur svackan.[2]

Sedan får vi höra att

den negativa räntan är […] en konsekvens av den marknadsfundamentalism som rått de senaste decennierna , som företrätts av monetarismen.

Centralbankernas manipulation av räntan är alltså marknadsfundamentalism! Och det enda marknadsfundamentalistiska i monetarismen jag kan hitta är att den inte är alltigenom keynesiansk.

Eller det här:

Trots negativ ränta och kraftig expansion av penningmängden har Riksbanken misslyckats med att uppnå sitt inflationsmål. […] Det enda som inflateras är bostadspriserna.

M.a.o.: Riksbankens uppgift är att urholka penningvärdet med 2% per år. Om inte denna urholkning slår igenom fullt ut i konsumentpriserna, ska Riksbanken kompensera med att urholka penningvärdet ännu mer.

Eller ta detta stycke:

Det är uppenbart att Palmstierna och Moraeus inte riktigt har förstått pengars roll i en marknadsekonomi. Pengar skapas så att säga ur intet både av staten och det privata banksystemet. Pengar kan både vara sedlar och mynt, men också en siffra på ett bankkonto. Pengar i sig skapar inte resurser, men de kan vara ett smörjmedel för att befintliga resurser utnyttjas. Problemet idag är att det privata banksystemet har misslyckats att skapa pengar för nödvändiga investeringar. Istället går lånen till en skenande bostadsmarknad. [Min kursivering.]

Här medger alltså keynesianerna själva att de fiatpengar och de omloppsmedel (bråkdelsreserver) centralbankerna prånglar ut är skapade ur tomma intet, m.a.o. att hela det moderna penningväsendet alltsedan guldmyntfotens avskaffande är ett enda gigantiskt falskmynteri. (Möjligheten att återgå till ”äktapengar” och återinföra guldmyntfoten övervägs förstås inte; den nämns inte ens.) Inte ett ord om att det som skapats ur tomma intet kan försvinna ut i samma tomma intet. (Detta är vad som händer när en inflationsbubbla spricker, när omloppsmedlen (bråkdelsreserverna) försvinner och det blir omöjligt att betala tillbaka de lån företagen narrats att ta tidigare, när räntan var artificiellt låg.) Och termen ”omloppsmedel” har man döpt om till ”smörjmedel”. Och att de pengar som skapats ur tomma intet sedan försvinner ut i tomma intet, det har döpts om till ”likviditetsfälla”.

Och fortsatt och intensifierat falskmynteri skulle också

… dämpa prisuppgången på bostäder och därmed hushållens skuldsättning,

Och hur skulle stora mängder nytryckta pengar kunna dämpa prisuppgången på någonting som helst?

Det skulle även hjälpa Sverige på traven att nå de klimatmål som satts upp i Paris.

Den ena gigantiska bluffen hjälper den andra. Kan det förvåna någon att de som vill förstöra penningväsendet också vill förstöra vår industricivilisation.

Liknande tongångar [som dem man finner hos Ludwig von Mises och hans adepter Palmstierna och Moraeus] fanns även i början av 1930-talet. Det bidrog till massarbetslöshet, nazism, världskrig och gaskamrar.

Men det här är ju en gigantisk verklighetsförfalskning. Lärda doktrinhistoriker[3] måste ju känna till att de enda som korrekt förutspådde börskraschen 1929 och den följande depressionen var just Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek. Och det var de som förklarade att och varför detta skulle leda till massarbetslöshet.

Och att påstå att det var Mises idéer som orsakade nazismen, Andra världskriget och gaskamrarna – för det finns bara ett ord för detta: lumpet. (Som dessa lärda doktrinhistoriker säkert vet förföljdes Mises av nazisterna, inte bara för sina ekonomiska teorier utan också för sin judiska härkomst, och fann sig nödsakad att emigrera; medan däremot John Maynard Keynes försökte ställa sig in hos nazisterna genom att i förordet till sin General Theory förklara att hans teori lämpade sig bättre för ett totalitärt samhällsskick än vad laissez-faire skulle göra. Så jag upprepar mitt omdöme: lumpet.)

Och så anklagas Mises och den ”österrikiska” skolan för att inte ta vederbörlig hänsyn till empirin. Då måste man ju fråga sig varför det är just ”österrikare” som både förutspått och förklarat alla bubblor som uppstått på senare år, från IT-bubblan till fastighetsbubblan; medan keynesianerna bara gnuggat sig i huvudet och undrat varför döbelnsmedicinen[4] inte verkat; och deras enda lösning när bubblan spruckit har varit att rekommendera att man blåser upp en ny bubbla. Och att den empiri keynesianerna åberopar ser ut som den idag gör beror faktiskt till allra största delen på keynesianismens dominans och på att regeringar varit så ivriga att använda dess döbelnsmedicin.

Så avslutar de magistralt med:

Ekonomin existerar i en verklighet, och har verkliga konsekvenser. Vi har inte råd med en kris till.

Ja, ekonomin existerar i en verklighet, men inte i den verklighet keynesianerna tror sig leva i. Och vi har inte råd med de kriser som keynesiansk ekonomisk politik leder till, har lett till och kommer att leda till.

$ $ $

Det allra mest olycksbådande med allt detta är att undervisningen i nationalekonomi och ekonomisk historia bedrivs av charlataner.[5] Vad man lär ut är endast och allenast sofistikerade försvar för falskmynteri.

$ $ $

Närbesläktad bloggpost: Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard.


[1] En ordagrann svensk översättning skulle vara ”blyggörandeargument”, men det låter ju väldigt otympligt. Men det går i alla fall ut på att få en meningsmotståndare att blygas för sina åsikter i stället för att bemöta dem i sak. Och det ”biter” bara på meningsmotståndare som redan har ett mindervärdeskomplex.

[2] Se om detta George Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

[3] Professorn i gänget, Lars Pålsson Syll, har gett ut en bok som heter Ekonomisk doktrinhistoria.

[4] Det är kanske inte alla som vet vad som menas med ”döbelnsmedicin”, men det kommer från ett par rader ur Runebergs dikt ”Döbeln vid Jutas” i Fänrik Ståls sägner:

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!

[5] Att kalla dem charlataner är förstås ett intimidationsargument. Men det har backats upp av sakargument.

Skåningar är inte svenskar!

Åke Wredén skrev ett bra svar till Björn Söder i Eskilstuna-Kuriren 16 december.

Det är inte alltid jag håller med Åke Wredén; men jag uppskattade hans uppgörelse med Björn Söder och SD i tisdagens tidning.

Något Söder uppenbarligen missat i sin folksjälsanalys är att skåningar inte heller är svenskar. Efter mer än 350 år under svenskt styre har de fortfarande inte lärt sig språket, utan envisas med att tala någon sorts mellanting mellan svenska och danska. Dessutom äter de spettekaka (spettekaga), vilket aldrig skulle falla någon riktig svensk in, lika lite som vi äter koshermat eller avstår från fläsk. (Inte heller har vi salt i kaffet, men att samerna skulle ha det lär vara en faktoid.)

Assimilationspolitiken har uppenbarligen misslyckats! I Skåne är den Herderska folksjälen fortfarande dansk!

Att Söder underlåter att nämna detta beror kanske på att Skåne är ett starkt sverigedemokratiskt fäste. Eller kanske på att han själv är född i trakten av Höganäs.

(Om någon skåning till äventyrs skulle läsa detta, hoppas jag att han/hon har sinne för ironi. Om sverigedemokrater har jag däremot inget hopp.)

Uppdatering 18 december: Eskilstuna-Kurirens insändarredaktion mejlar och skriver så här:

Tyvärr tror jag inte att ironin i insändaren skulle nå fram, på önskat sätt.

Hm …

Insändarredaktören har förresten ett estniskt namn; så kanske borde jag ha tagit upp frågan om flyktingar från Baltikum och deras ättlingar är tillräckligt assimilerade för att betraktas som svenskar i Björn Söders samhälle. Men sådan ironi skulle nog också vara bortkastad.

Klassanalys av Pelle Svanslös

(Ett lite lättsammare inlägg för omväxlings skull.)

Det sägs ju att Pelle Svanslös är en nyckelroman – att Pelle är Gösta Knutssons alter ego, Maja Gräddnos hans blivande hustru, Elaka Måns sedermera radiochefen Olof Rydbeck, o.s.v. Vare därmed hur som helst, så har ingen tidigare uppmärksammat att Pelle Svanslös också är en klasskampsroman.

Pelle är en familjekatt; han får strömming och mjölk eller grädde varenda dag utan att behöva anstränga sig det minsta; han behöver inte jaga råttor för att klara livhanken, och blir följaktligen aldrig heller särskilt skicklig på att jaga råttor.

Måns och gänget runt omkring honom – Bill och Bull, Fritz och Frida – är inga familjekatter. De bor i ett skjul vid Åsgränd; ingen ger dem någon strömming, utan de måste masa sig ned till torget och hoppas finna någon överbliven strömming; annars får de i stället jaga råttor.

Så när Måns och hans kompisar tycker att Pelle är mallig är det ett uttryck för underklassens lätt förstådda ressentiment mot de mer lyckligt lottade i kattsamhället.

Pelle själv tycks vara lyckligt omedveten om sin privilegierade ställning. Om somrarna tar familjen med honom på sommarnöje, och då frågar han Måns om inte han också ska åka på sommarnöje. Att somliga inte har råd med dyra semesterresor faller honom inte in. Typiskt för överklassen! Tänk på Marie Antoinette och bakelserna!

Såå – var har alla marxistiska litteraturanalytiker hållit hus i alla dessa år?

(Att jag intresserar mig för Pelle Svanslös beror på att tantvännen går i barndom, så jag läser barnböcker för henne.)

(Äsch förresten – ta inte det sista på alltför stort allvar!)

Håll efter rökarna!

Det har föreslagits att införa rökförbud på Fristadstorget i Eskilstuna, när renoveringen av torget är klar i höst.

Signaturen ”S” (EK 23.9) ifrågasätter idén att införa rökförbud på Fristadstorget, eftersom det ändå inte kan kontrolleras. Då föreslår jag att man anställer ett tiotal vakter med uppgift att gå omkring och säga åt folk som ändå tänder en cigarett på torget.

Det skulle betyda att tio arbetslösa kan beredas meningsfull sysselsättning – och det finns säkert många idag arbetslösa som inget hellre önskar än att kunna gå omkring och tala om för folk vad de inte får göra.

Finansieras lämpligen med en rejäl höjning av tobaksskatten, som idag inte är hög nog att avhålla andra än de allra fattigaste från att röka.

(Jag tvekar i det längsta att skicka in detta, eftersom risken är stor att någon politiker ska ta förslaget på allvar.)

Det här kom in på Eskilstuna-Kurirens insändarsida idag, men alla insändare är numera bakom en betalvägg, så att endast prenumeranter kan läsa dem på nätet. Sista stycket ströks, så nu väntar jag bara på att politikerna ska ta mitt förslag på allvar.

Hur lever man i enlighet med naturen?

(Gästskribent Samuel Johnson)

Jag har en del olästa eller halvlästa böcker i min bokhylla; och häromdagen hade jag tröttnat på att läsa deckare, och då hittade jag en halvläst bok som jag hade glömt bort att jag ens ägde: Samuel Johnsons Prins Rasselas av Abessinien[1]; så jag läste ut den och läste om början.

Boken handlar om en ung man som ger sig ut i världen för att försöka utröna vilket levnadssätt han ska välja, men utan att lyckas. Den är smårolig, och det småroligaste är följande satir över filosofer som använder många ord men ändå pratar i vädret:

Sättet att bli lycklig på är att leva i enlighet med naturen, lydande den allmänna och oföränderliga lag som från början finns i varje hjärta; som inte inskrivits där på någons befallning utan ristats av ödet, inte ditkommen som resultat av uppfostran, utan ingjuten där vid vår födelse. Den som lever i enlighet med naturen kommer inte att lida av bedrägligt hopp eller besväras av åtrå; med lika lugnt sinne kommer han att motta som avstå och handla eller lida så som tingens ordning kommer att föreskriva. Må andra roa sig med spetsfundiga definitioner eller invecklade förnuftsslut. Låt dem lära sig bli lyckliga på enklare sätt: låt dem iaktta skogens hind och dungens hämpling;  låt dem studera djurens liv, vars växlingar är instinktsbestämda: de följer instinkten och är lyckliga. Låt oss därför omsider upphöra att diskutera och lära oss att leva; kasta av det hinder föreskrifter utgör och vilka de som med så stor stolthet och pompa framför dem inte förstår och bära med oss denna enkla och lätt förståeliga maxim: att avvika från naturen är att avvika från lyckan!

När han talat, såg han sig lugnt omkring och njöt av medvetandet om sin egen dygd.

Många och långa visdomsord, men vi vet ju fortfarande inte exakt vad det innebär att leva i enlighet med naturen, utöver möjligen att vi ska dra lärdom av hindar och hämplingar och följa vår instinkter och lägga av med att diskutera frågan. – Vidare i texten:

– Min herre, sade prinsen med stor försynthet, eftersom jag i likhet med den övriga mänskligheten önskar blir lycklig, har jag med största uppmärksamhet följt Er utläggning; jag tvivlar inte på sanningen i en tes som en så lärd man lagt fram på ett så trosvisst sätt. Låt mig bara få veta vad det innebär att leva i enlighet med naturen.

– När jag finner så ödmjuka och så läraktiga unga män, sade filosofen, kan jag inte neka dem sådan upplysning som mina studier gjort det möjligt för mig att ge. Att leva i enlighet med naturen är att alltid handla med vederbörlig hänsyn till den lämplighet som har sin grund i sambandet mellan och i egenskaperna hos orsak och verkan; att bidra till den stora och oföränderliga grundritningen för allmän lycka; att samverka med den allmänna inriktningen och tendensen hos tingens nuvarande ordning.

Blev ni klokare av det? Jag blev det inte, och inte heller Rasselas:

Prinsen insåg snart att detta var en av de visa män som han skulle förstå mindre, ju längre han lyssnade till honom. Han bugade därför och blev tyst; och filosofen, som trodde att han var nöjd och att de övriga var övertygade, reste sig och gick ut med minen hos en man som samverkat med tingens nuvarande ordning. [Kap. 22; s. 74f.]

Förhoppningsvis lättfattligt för er alla. Skulle det inte vara lättfattligt, får ni i stället invänta min kommande avhandling

Slutgiltig vederläggning av all hittillsvarande filosofi

vilken ehuruväl förmodligen kommer att utges postumt, enär jag knappt hunnit påbörja den.


[1]) Stockholm, Natur och kultur, 1964. Översättning Ann Marie Vinde; efterskrift av Daniel Andreae. – Originalet utkom 1759, samma år som Voltaires Candide; grundidén är liknande, men annars är böckerna mycket olika varandra.

Debatt med foliehattar

Jag har hamnat i en debatt med foliehattarLibertySilvers debattforum. En populär teori bland foliehattarna är att terrorattacken 11 september 2001 var ett ”inside job” och att tvillingtornen rasade, inte för att det flög in flygplan i dem, utan att det var fråga om en kontrollerad explosion inne i själva byggnaderna.

Då frågar jag mig förstås om det var en ren tillfällighet att dessa båda saker inträffade, inte bara samma dag, utan så gott som på sekunden samtidigt. Den enda förklaring jag kan tänka mig är att det var fråga om ett samarbete mellan USA:s regering och al-Qaida – och att motivet måste vara att USA sökte en förevändning för att starta ett krig mot terrorismen, inbegripet då ett krig mot just al-Qaida.

Tycker inte det här låter särskilt sannolikt – men när jag framförde det i debatten fick jag till svar att det var precis så det gick till.

Vet inte om jag ska arkivera den här bloggposten under ”humor”…

Den här debatten kom igång därför att LS publicerade en hel artikelserie om Greklands skuldkris, skriven av en foliehatt, som kulminerade i den här artikeln, som presenterade de flesta av de foliehatteorier som är i svang. Så den allvarliga frågan är varför LS – som annars förefaller vara en rationell webbplats med en hel del bra information – ändå släpper fram foliehattar och varför deras debattforum blir till en tummelplats för foliehattar.

Dagens horoskop…

… säger att jag idag gärna söker osjälviska motiv för mina själviska handlingar och därför möjligen anfäktas av lite dåligt samvete.

I själva verket är det ju tvärtom: Jag letar ständigt efter själviska motiv för mina mest osjälviska handlingar.

Bara ett belysande exempel: Det händer att jag travar hela vägen upp till Coop på Sveaplan bara för att köpa kardemummaskorpor. Själv äter jag sällan skorpor, men tantvännen gör det, och Coops kardemummaskorpor är de enda som riktigt faller henne på läppen. Alltså tar jag promenader till Sveaplan, fastän de ligger i tantvännens intresse, inte i mitt.

Alltså letar jag febrilt efter ett själviskt motiv för denna osjälviska handling. Att säga att jag gör det för att vara tantvännen till lags duger inte: det skulle vara andrahandsmentalitet och social metafysik.

Jag intalar mig därför att det är nyttigt för mig personligen att få lite motion. Att jag får motion kan väl inte gagna tantvännen, än mindre då resten av mänskligheten?

Och det är ju inte första gången jag har haft anledning klaga på horoskopen.

Skämt åsido, så visar väl detta vilket grepp altruismen och självuppoffringsmoralen fortfarande har över människorna. Själviska motiv är per definition onda!

Egoismen är det uronda. För att inte tala om att den förintades redan 1807.