Bloggtorka …

… kommer att råda på denna blogg för överskådlig tid framöver. Jag har drabbats av stroke och kan inte använda min högerhand.

Min gamla hemsida, Nattväktaren, finns inte längre kvar. Det viktigaste finns utlagt på bloggen och ni hittar länkar uppe i sidhuvudet. Mer kommer att läggas ut, bara jag blir bra i handen.

Uppdatering 15 juni 2017: Bloggtorkan är relativ. En det urgamla inlägg klarar jag av att lägga ut med vänster hand. Men inget mer avancerat än så.

Senaste nygamla: Frihet från att ta Ayn Rand i försvar.
Och på engelska kan låsa Storm In A Glass of Water.

Till minnet av Gunnar Carlsson

Gunnar CarlssonDet här är den enda dödsruna jag skrivit, och den handlar om en person som få känner till, ifall de inte gått i skola i Eskilstuna och tillhör min egen generation.

Gunnar Carlsson (1922–1986) var min lärare i svenska under de sista gymnasieåren. Han undervisade också i tyska. Han drabbades tidigt av svår diabetes, vilket ledde till att han så småningom blev blind och var tvungen att amputera ett ben. Enligt vad jag hört fortsatte han att undervisa också som blind (med hjälp av en assistent) och var fortfarande en mycket duktig, för att inte säga superb, lärare.

Innan han blev sjuk var han rätt rundlagd och fick därför smeknamnet ”Korven”.

Och det är idag, 28 maj, exakt 30 år sedan han dog.

Det finns en fråga som ibland brukar dyka upp som uppsatsämne, i centrala prov eller som ”räddningsplanka” i den gamla studentexamen: ”Hur ska en bra lärare vara?”

Det finns så mycket som kan sägas om det: han ska kunna sitt ämne, han ska ha en brinnande entusiasm för det, av det slag som smittar av sig och tänder en gnista av samma eld hos eleverna, han ska alltid vara omutligt rättvis, aldrig ha en gullgris eller en hackkyckling, han ska kunna ställa höga krav och se till att de blir uppfyllda, han ska bry sig om sina elever och se dem som medmänniskor, men aldrig dalta med dem och behandla dem som vårdfall, etc., etc.

För den som har gått på S:t Eskils skola (och jag är säker på att jag inte bara talar för mig själv utan för en lång rad årskullar) – för oss är inga sådana långa uppsatser nödvändiga. Vi har ett enkelt svar och ett konkret exempel att peka på: En bra lärare ska vara som Gunnar Carlsson.

Mer behöver kanske inte sägas. Men det finns mer att säga.

Jag träffade Gunnar vid många strödda tillfällen efter det att jag lämnat skolan – på studentjubileer, bemärkelsedagar och under mina egna vikariat på S:t Eskil. Jag såg hur han sakta och obevekligt bröts ned av sin svåra sjukdom. Aldrig någonsin har jag hört honom yttra ett klagande ord. Och mer: aldrig har jag hört ett klagande tonfall i hans röst. Aldrig har jag mötts av något annat än ett smittande gott humör – och en övertygelse (som inte behövde uttryckas i ord, ty den fanns i själva hans grundpersonlighet) om att livet var värt att leva, att arbetet var värt att utföra, och att skolan var den rätta platsen för honom att utföra detta arbete.

”Hjältemod” är ett stort ord, och man bör aldrig tillåta att det går inflation i det. Men när det gäller Gunnar Carlsson är det trots allt det mest passande ordet.

Eskilstuna 5 juni 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerades i Eskilstuna-Kuriren 9 juni 1986.

Länge leve optativen!

”Leve” i rubriken är en optativform. Optativ är en verbform – ett modus – som uttrycker förhoppning, en förväntan eller en önskan. I svenskan, liksom de flesta språk jag känner till, sammanfaller optativ med konjunktiv. Ett undantag är forngrekiskan, där det fanns särskilda former både för konjunktiv och optativ. (Hur det är i nygrekiskan vet jag inte.) Konjunktiv uttrycker en möjlighet – t.ex. ”om så vore” eller ”finge jag blott som jag ville” eller ”vunne jag den där miljonen på trisslotten”. Den vanligast förekommande verbformen kallas indikativ, eftersom den bara indikerar (d.v.s. påstår) att något är si eller så, inte att det skulle kunna vara så eller att man får hoppas att det så skulle vara.

Båda i svenskan och i engelskan (där det kallas ”subjunctive mode”) är konjunktiv och optativ på utdöende. Vi säger sällan ”vore”, ”finge” eller ”vunne”; och i engelskan blir det allt ovanligare att skriva eller säga ”if it were so”, utan man använder ”was” också i if-satser. (Hur det är i andra moderna språk vet jag inte.) Numera säger de flesta ”om det var så”, ”om jag fick …” och ”om jag vann …”.

Ett enkelt exempel på optativ är ”tage dig fan”, som ju inte uttrycker ett sakförhållande utan en önskan eller förhoppning. Och än idag säger vi ”fan ta dig”, inte ”fan tar dig”.

Ett välkänt exempel för alla kyrkobesökare är den välsignelse som förekommer i slutet av varje gudstjänst:

Herren välsigne eder och bevare eder.
Herren låte sitt ansikte lysa över eder och vare eder nådig.
Herren vände sitt ansikte till eder och give eder frid.

Men i förslaget till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan föreslås alternativet:

Herren välsignar er och beskyddar er.
Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd.
Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin fred.

Alltså med indikativ i stället för optativ. Men visst är det skillnad mellan vad Herren Gud faktiskt gör för oss och vad vi bara hoppas eller önskar att han ska göra?

Förslaget har fått svidande kritik av Svenska Akademien. Så här skriver den på lagom knastertorr akademisvenska:

Det är kanske inte Svenska Akademiens sak att komma med påpekanden om det teologiska innehållet, men stundom kan språkfrågorna ha teologiska implikationer. Exempelvis ger förslaget till kyrkohandbok frihet att välja mellan två versioner av Välsignelsen, den traditionella och en nyare variant. Det som skiljer mest är verbformerna. Den äldre versionen innehåller optativformer (välsigne etc.), medan den yngre genomför presens indikativ (välsignar). Dessa verbformer står inte i paritet med varandra, och detta är ingen stilfråga. Optativen uttrycker en förhoppning, med presens görs ett konstaterande.

Akademien noterar att den äldre versionen av Välsignelsen överensstämmer bättre med grundtextens andemening (4 Mos. 6:24–26).[1] Den nyare versionen lämnar alltså ett annat budskap och kan med andra ord redan på rent språkliga grunder anses vara underlägsen. Den äldre är mera korrekt, och det finns inget utrymme för någon förhandling på den punkten. Härtill kan man foga invändningen att den naturliga tolkningen av respektive version eventuellt avspeglar något olika gudsuppfattningar. Med optativformulering uttrycks en förhoppning om att Herren skall välsigna församlingen (men avgörandet ligger utanför den talandes makt), i alternativet är välsignandet ett faktum. Även den präst som läser Välsignelsen får sin roll modifierad, och ytterst påverkas relationen mellan Herren, prästen och församlingen. Detta förefaller vara en teologiskt icke trivial fråga.

Härvarande bloggare har förstås inga synpunkter på de teologiska implikationerna, eftersom härvarande bloggare ändå inte tror på Gud. Det är de språkliga implikationerna som intresserar mig. Varför vill Svenska kyrkan genomföra denna förändring? Svenska Akademien igen:

Det viktigaste skälet till att optativformer diskvalificeras i det nya förslaget tycks emellertid inte vara teologiskt utan verkar bestå i att dessa verbformer inte anses vara »inkluderande» nog. Förslaget genomsyras nämligen av en strävan mot ett »inkluderande» gudstjänstspråk (Kommentarer kapitel 2). Resonemanget har ett vällovligt syfte, men beteckningen »inkluderande» får aldrig någon tillfredsställande definition, och det är därför svårt att bedöma i vilken utsträckning förslagets lösningar medför någon förbättring på punkter där tidigare alternativ anses brista. Det är rentav omöjligt att bilda sig en rättvisande uppfattning om det berättigade i att språkligt fullödigare formuleringar utdöms som otillräckligt »inkluderande».

Så vad menas med att gudstjänstspråket ska vara ”inkluderande” och att optativformer på verben skulle vara ”exkluderande”? Språkbruket här är möjligen exkluderande för den breda allmänheten, men för mig som begriper främmande ord är innebörden glasklar: Dagens gudstjänstbesökare begriper inte optativformerna! Indikativformerna, däremot, begriper de fortfarande. Om detta skriver akademien:

Kanske måste man göra upp med den illusion som består i att gudstjänstens språk skulle kunna vara omedelbart tillgängligt för alla kyrkobesökare och i stället försvara en position som räknar med en långsamt växande förtrogenhet. Inget språk, det må vara religiöst eller litterärt, som utsatts för minsta stilisering kan vara omedelbart tillgängligt för alla. [Min kursivering.]

Här använder alltså akademien den enda optativform som idag är begriplig för den breda massan av gudstjänstbesökare, nämligen ”må”. Och därför borde väl den moderniserade varianten av välsignelse vara ”Herren må välsigna er, etc.”. (Imperfektformen ”måtte” skulle också fungera.)

Men att konjunktiv/optativ försvinner ut språket är ju inget annat än ett tecken på att vårt språk håller på att utarmas. Svenska kyrkan gör här inget annat än att cementera denna utarmning. Gud nåde Svenska kyrkan!

$ $ $

Presensformen av konjunktiv/optativ har allt som oftast en ”performativ” funktion. Några exempel:

Gud sade: ”Varde ljus”, och det vart ljus.[2]

Eller:

Gånge hatt till och huva ifrån.

Eller som det sedan ändrades till:

Syster ärve hälften mot broder.

Eller som Nietzsche skriver i Zarathustra:

Övermänniskan vare jordens mening!

Eller på tyska:

Der Übermensch sei der Sinn der Erde!

Men någon särskild verbform eller något särskilt modus som kallas ”performativ” finns inte i något språk jag känner till.

$ $ $

Också verbens pluralformer har försvunnit ur vårt språk, och ingen varken säger eller skriver numera ”voro”, ”gingo”, ”fingo”, o.s.v. Men detta utarmar ju inte språket alls lika mycket som de bortdöende konjunktiv- eller optativformerna, eftersom de inte ändrar betydelsen det minsta. Däremot gör det att det blir svårt att läsa äldre svensk litteratur. På den tiden jag jobbade som svensklärare fick jag klagomål om att det var omöjligt att förstå Hemsöborna. Och alla citat jag ger i mina bloggposter om Axel Hägerström kan vara svårförståeliga för nutida läsare.


[1] Också i den senaste bibelöversättningen har man här bytt ut optativ mot indikativ.

[2] I den senaste bibelöversättningen har detta ändrats till:

Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.

Min pappa skulle ha fyllt 110 år idag

Elis Samuelsson skulle ha fyllt 110 år idag om han fått leva; tyvärr avled han redan 1972.

Han föddes i Moheda och växte upp i Ljungby, där farfar (Johan Samuelsson, 1872–1949) var folkskollärare. Han tog studenten vid Lunds privata elementarskola (”Spyken”)[1] och studerade sedan länge i Lund innan han blev prästvigd i slutet av 40-talet. Efter några kortare tjänstgöringar på andra håll blev han 1954 komminister i Vallby och Hammarby, därefter från 1962 i Ärla och till sist, en tid före sin död, åter i Vallby.

I tjugoårsåldern drabbades han av ledgångsreumatism, vilket gjorde att han alltid rörde sig långsamt och möjligen också bidrog till hans för tidiga död.

Han gifte sig med mamma Märta 1942 och fick tre barn (Pelle, f. 1942, Johan, f. 1944 och Maria, f. 1955). Vi lever alla och har hälsan. (Mamma dog i januari 1999 vid 83 års ålder.)

Den enda dödsruna jag har sett över honom publicerades i Strängnäs stiftsblad[2]. Eftersom den är ganska intressant, återger jag den här:

Gestalter, präglade av lågkyrklighet eller frikyrklighet, av barndomens upplevelser, av grupprörelse, ungkyrkosyn eller högkyrkotankar, är de vanligen förekommande i minnesteckningarna för vårt av ålder av skiftande rörelser och inflytelser kännetecknade stift.

Nu träder fram en hos oss ovanligare fromhetstyp: den sydsvenska gammalkyrkligheten, sådan den kom till uttryck hos Elis Samuelsson, tjänstgörande i Vallby många år, sedan som ordinarie i Ärla, som emeritus återigen i Vallby.

Fromheten från sin barndomsbygd övergav han aldrig, och den skepsis han visade både mot frikyrklighetens andlighet och mot vad han kallade för ”besynnerliga rörelser” inom kyrkan var i direkt linje med den småländska, lutherska gammalkyrkligheten. Och vad han från barndomen förvärvat, byggde han på i Lund, där han tillhörde kretsen kring prof. Odeberg och tidskriften Erevna.

Båda de nämnda levnadssfärerna är ju kännetecknade av vördnaden för det fasta ordet och Elis Samuelsson var en ”skriftlärd” av gammal skola. Det var Skriften han stödde sig på i sin argumentation mot skiftande meningar, helst det grekiska Novum[3]. Och i sin predikan, starkt kristocentrisk, ville han ge endast biblisk undervisning, intet annat, om tiden, världen och evigheten.

Betecknande för gammalkyrkligheten är också den starka känslan för lagens betydelse och kallelsetrohet. Vad han var övertygad om, kunde han inte förmås att vika ifrån, inte ens som yttre strategi för tillfället, och råkade därför inte sällan i konflikt med högmod och världslig klokskap under sin gärning. Han kunde vara ganska bitande i sin kritik av sådant, men det fanns hos honom också en ådra av luthersk humor, inte så obetydlig, och ofta i form av självironi.

En man av stora kunskaper, inte bara i Skriften, gav han inte efter utan undervisade gärna dem han ansåg vara inte så väl grundade i vetandet och insikterna och fick understundom mot förmodan rätt. Hans studiegång var lång och besvärlig på grund av fattigdom och genom hans grundlighet.[4] Den gav honom rikt utbyte i hans gedigna och högt betygsatta kunskaper och genom minnen från universitetsstaden, inte minst från sångarkretsar. Men den verkade också genom en tyngande skuldsättning. Men till sist kunde han göra var man rätt och ingen förlorade på honom, ett mirakel, säger en vän som kände honom bättre än jag och varit min meddelare, men också ett uttryck för den gammalkyrkliga insikten om Guds lags förpliktande bud.

Han hade en fast tro, att vad han än gick till mötes här i livet så skulle det till sist ändas i glädje, bara han var trogen och gjorde sitt.

Välkomnad tillbaka till Vallby efter sin pensionering, fick han verka där en kort tid, innan ändens tid kom, och han enligt sin uttalade önskan fick sin vila vid Hammarby urgamla lilla kyrka, restaurerad under hans tid, vilken han älskade, och där generationer mottagit det Ord ”som är plantat i eder och som kan frälsa edra själar”.

Hur mycket av det här som har gått i arv till mig får ni själva avgöra. ”Skriftlärd” är måhända också jag, om än i andra skrifter än han.

Gammalkyrkligheten har inte gått i arv: varken jag eller mina syskon är kyrkliga alls, än mindre då gammalkyrkliga. Och inte märkte jag av gammalkyrkligheten heller; men så har jag aldrig intresserat mig för olika fromhetstyper inom Svenska kyrkan.

Fattigdomen märkte jag heller inte mycket av. Vi var förstås inte stormrika, men vi kunde bo i stora prästgårdar – i Vallby omgiven av en enorm gräsmatta med körsbärsträd och andra fruktträd, trädgårdsland och ett litet skogsområde; i Ärla lite mindre. Vi var inte heller fattigare än att vi hade råd med hembiträde och senare städhjälp, vilket säkert var nödvändigt, eftersom båda föräldrarna förvärvsarbetade.

Min far var väldigt intresserad av trädgårdsskötsel, och jag såg honom nog oftare i trädgårdslandet än på pastorsexpeditionen. Han ägnade sig också ibland åt att brygga äppelvin, vad jag mins med tvivelaktigt resultat.

Han hade en utmärkt och stark sångröst (bas) och i kyrkan överröstade han med lätthet församlingen vid psalmsång.

Han spelade också piano, och när vi bodde i Vallby köpte han en flygel. Han väckte mitt intresse för klassisk musik genom att ständigt haka upp sig på exakt samma ställe i första satsen av Beethovens Appassionata.[5]

På sätt och vis väckte han också mitt intresse för filosofi, när han någon termin hoppade in som vikarie för Benkt-Erik Benktson[6], och det var då jag först kom i kontakt med de stora filosoferna.

Att hans lärdom var uppskattad fick jag bevis på i slutet av 70-talet, när jag tog några av hans böcker till Törngrens antikvariat på Köpmangatan i Eskilstuna. Sam Törngren kunde inte ta emot böckerna därför att de skulle vara svårsålda; men han beklagade det verkligen; han kände min far från frimurarlogen och sade att det var två personer vilkas kunskaper han uppskattade: den ene var min far och den andra var David Tabachowitz, då lektor i Eskilstuna men sedermera professor i grekiska i Uppsala.

Restaureringen av Hammarby kyrka minns jag mycket väl; han samarbetade med den legendariske kyrkorestaureraren Ivar Schnell.

Det var sällan han blev arg, men när han blev det blev han det med besked:

Det skiter jag i, så tunt att du kan gurgla dig i det!


Denna teckning av Hammarby kyrkogård i snöskrud är gjord av min brorson Petter Lawenius i samband med mammas begravning i januari 1999. (Om ni undrar varför han heter Lawenius, så har några i släkten, bl.a. min bror, tagit mormors flicknamn,)

Och de här båda medeltida gubbarna kom fram vid restaureringen av kyrkan vid mitten av 50-talet.


Några ord om farfar också. Han föddes i Fröderyd och hans far var skräddare. I sin ungdom var han bonddräng, men så upptäcktes det att han hade läshuvud och då fick han chansen att utbilda sig till folkskollärare. Han gifte sig med Helga Johansson från Moheda och fick två barn: min far och Anna (1908–1993). Själv minns jag honom förstås bara från hans sista levnadsår, men jag minns honom med värme.

Min far hade stor respekt för honom och brukade säga att ”han kunde allt”. En sak han kunde var att tälja visselpipor åt oss småbarn – jag och min bror och våra kusiner. Och när min två år äldre kusin beskyllde mig för att vara barnslig, förklarade han för mig att det är bra att vara barnslig, för det betyder att man är ”lik ett barn”, och det ska man ju vara enligt Bibeln.

Vid sin död innehade han också det svenska rekordet i antal bevistade julottor.

Min far var väldigt konservativ när det gällde politik. Min farfar, däremot, var med i Frisinnade folkpartiet (som sedermera slogs ihop med Liberala riksdagspartiet till Folkpartiet). Men min far påstod att han ändå var ”konservativ i sina tänkesätt”.

Han lärde mig också min första psalm:

Din spira, Jesu, sträckes ut
så långt som dagen hinner.
Ditt rike står till tidens lut,
det står då allt försvinner.
Ditt namn bekänns med himmelskt mod,
och för ditt kors, din segerstod
nedfalla folk och kungar.

Men sedan dess har jag, som bekant, avskuddat mig religionens ok.


[1] Som ett kuriosum kan nämnas att han var klasskamrat med Gunnar Jarring.

[2] Jag fotokopierade den men glömde tyvärr anteckna författarnamnet.

[3] D.v.s. Nya Testamentet. Gamla Testamentet kallas Vetus.

[4] När han fick frågor om varför han låg så länge vid universitetet,  brukade han svara: ”Jag satte mig in i mina ämnen.”

[5] För att ni ska få höra hur den låter utan upphakningar länkar jag till en inspelning med Claudio Arrau.

[6] Benkt-Erik Benktson (1918–1988) var Sveriges främste expert både på Karl Barth och Martin Heidegger; han fick så småningom professors namn. (Och jag hade honom också som lärare i kristendom och filosofi.)

“Översättningar”

Facebook använder ett översättningsprogram från Bing, ifall man skulle stöta på något på ett språk man inte behärskar. Översättningarna brukar vara väldigt konstiga, men jag tänkte att det ändå skulle kunna prestera en hyfsad översättning från norska. Så här skrev en norrman:

I anledning ‪‎[av] kvinnedagen ønsker jeg å fremheve et av verdenshistoriens aller største genier og tenkere: filosofen og forfatteren Ayn Rand. Hun gjennomførte en ubeskrivelig bragd: å danne et helhetlig system av ideer for å leve et godt, fornuftig, langsiktig og lykkelig liv her på Jorda. Dette systemet kalte hun Objektivismen, og er filosofien jeg følger.

Så här blev det på svenska:

I tillfälle ‪‎kvinnodagen, jag önskar att jag kunde hitta en av de mest ultimata verdenshistoriens genier och tänkare: filosofen och författaren Ayn Rand. Hon utförde en obeskrivligt prestation: för att bilda ett omfattande system av idéer för att leva ett bra, förnuftigt, långsiktig och lyckligt liv här på jorden. Detta system ringde hon objektivismen, och är den filosofi jag följer.

Inte så lyckat. Hur kan t.ex. den alldeles självklara översättningen ”framhäva” bli till ”hitta”? Och varför ska ”allra största” bli till ”ultimata”? Och hur i all världen kan ”kalla” bli till ”ringa”? Ringde hon upp sin filosofi?

Men danska då? Norskt bokmål har ju utvecklats ur danskan, efter alla århundraden som Norge varit ett danskt lydrike; så danskan måste ligga ännu närmare än svenskan. Jo, så här blev det:

I lejlighed ‪‎kvinders dag, jeg ville ønske, jeg kunne finde en af de mest ultimative verdenshistoriens genier og tænkere: den filosof og forfatter Ayn Rand. Hun udførte en ubeskrivelig bedrift: at danne et omfattende system af idéer for at leve en god, fornuftig, langsigtet og lykkeligt liv her på jorden. Dette system, der kaldes hun objektivismen, og der er den filosofi, som jeg følger.

Något bättre, men inte mycket. ”Aller største” borde rimligen bli detsamma på danska, och ändå blev det ”ultimative”. Och hur kunde aktivformen ”kalte” (”kallade”) bli till passivformen ”kaldes”?

Inte heller klarar programmet av elementär skandinavisk grammatik. Alla germanska språk[1] har omvänd ordföljd i första meningen (”ønsker jeg å fremheve”), och ändå har ordföljden blivit rak på alla de germanska språken. (Och till råga på allt omvänd i de romanska språken, där den ska vara rak.)

Jag tänkte testa nynorsk också, men någon funktion för översättning till nynorsk finns inte. (Detsamma gäller isländska och färöiska och många andra språk.)

Hur är det på de stora språken då? Först engelska:

In Occasion ‪‎Women’s day, I wish I could find one of the most ultimate verdenshistoriens geniuses and thinkers: the philosopher and author Ayn Rand. She performed an indescribably accomplishment: to form a comprehensive system of ideas for living a good, reasonable, long-term and happy life here on earth. This system called she objektivismen, and is the philosophy I follow.

Programmet kan inte skilja på adjektiv och adverb! ”Indescribable” skulle det förstås ha stått. Och på tal om grammatik: här har det blivit omvänd ordföljd (”called she”) när det ska vara rak på engelska!

Och på tyska:

In Anlass ‪‎Frauentag, ich wünschte, ich könnte einen finden, der die ultimative Verdenshistoriens Genies und Denker: der Philosoph und Autor Ayn Rand. Sie trat ein unbeschreiblich Leistung: zu bilden ein umfassendes System von Ideen für das Leben einen guten, vernünftigen, langfristigen und glückliches Leben hier auf Erden. Dieses System, nannte sie objektivismen und ist die Philosophie, die mir folgen.

Ordföljden igen (det ska förstås vara „wünshte ich”). Och infinitivfrasen ”zu bilden” ska i tyskan flyttas fram till slutet av meningen. Och den naturliga översättningen ”aller größte” har återigen fått lämna plats för ”ultimative”. Och så borde det förstås ha stått ”eine unbeschreibliche Leistung”, eftersom ord på -ung i tyska är feminina. (Kallas ”kongruensböjning”.)

Franska då?

À l’occasion ‪‎femmes ‘ s day, j’aimerais pouvoir trouver l’un des plus ultimate verdenshistoriens génies et penseurs : le philosophe et auteur Ayn Rand. Elle a exécuté une réalisation : indescriptible pour former un système complet d’idées pour vivre un bon, raisonnable, à long terme et heureuse vie ici sur terre. Ce système appelé elle objektivismen, et est la philosophie de vous suivre.

Jag är ingen hejare på franska, men jag vet i alla fall att det heter ”une vie” (femininum), men bara för att det står några ord emellan har det blivit ”un vie” (maskulinum). Och ”framhäva” har återigen blivit ”hitta” (”trouver”). Och ordföljden har blivit omvänd där den på franska ska vara rak (”appelé elle”).

Och så spanska:

En ocasiones ‪‎el día de la mujer, me gustaría poder encontrar una de las más ultimate verdenshistoriens genios y pensadores: el filósofo y autor Ayn Rand. Ella realizó una indescriptiblemente logro: para formar un sistema integral de ideas para vivir una buena, razonable, a largo plazo y feliz vida aquí en la tierra. Este sistema llamado ella objektivismen, y es la filosofía que me siga.

Jag är ingen hejare på spanska heller, men jag vet i alla fall att alla ord på spanska som slutar på -o är maskulina[2] och att det alltså borde heta ”un logro”. (”Logro” betyder förresten ”framgång”, men det måste jag slå upp.) Däremot har man faktiskt lyckats få rätt på ”una vida”.

Katalanska kan jag inte, men det ligger ju rätt nära spanskan:

En ocasió ‪dones és el dia, m ‘ agradaria poder trobar una de les més ultimate verdenshistoriens genis i pensadors: el filòsof i autor Ayn Rand. Ella es realitza una indescribably èxit: per formar un sistema integral d ‘ idees per viure una bona, raonable, llarga i feliç vida aquí a la terra. Aquest sistema anomenada ella objektivismen, i és la filosofia de seguir-te.

“Framhäva” blev “hitta” (“trobar”) här också. Och också här blev ordföljden omvänd där den borde vara rak (”anomenada ella”). Däremot blev kongruensböjningen rätt (”una vida”).

Portugisiska kan jag inte heller, men så här blev det:

Na ocasião ‪‎mulheres ‘ s day, eu desejo que eu poderia encontrar um dos mais derradeiro verdenshistoriens génios e pensadores: o filósofo e escritor Ayn Rand. Ela realizou um indescritivelmente realização: para formar um sistema completo de ideias para viver um bom, razoável, a longo prazo e vida feliz aqui na terra. Este sistema chamado ela objektivismen, e é a filosofia que eu sigo.

Här har det också blivit “um vida” i stället för “uma vida”. Dessutom måste ”realização” vara femininum och föregås av “uma”. I alla romanska språk gäller att den typen av ord är feminina.

För fullständighetens skull tar jag italienska också (inte heller ett språk jag behärskar):

In occasione di ‪‎women’s day, vorrei poter trovare uno dei più ultimate verdenshistoriens geni e pensatori: il filosofo e autore Ayn Rand. Indescrivibilmente ha eseguito una forma a compimento: un sistema completo di idee per vivere una buona, ragionevole, a lungo termine e vita felice qui sulla terra. Questo sistema chiamato lei objektivismen, ed è la filosofia mi segui.

Det verkar som att ordföljden blivit tokig här också: “ chiamato lei” borde rimligen vara ”lei chiamato”.

Holländska är ett språk jag inte kan men där jag ofta kan gissa mig till betydelsen:

In gelegenheid ‪‎vrouwendag, ik wou dat ik kon vinden een van de meest ultieme verdenshistoriens genieën en denkers: de filosoof en schrijver Ayn Rand. Ze deden een onbeschrijflijk prestatie: om de vorm van een uitgebreid systeem van ideeën voor een goede, verstandige, langdurige en gelukkig leven hier op aarde. Dit systeem noemde ze objektivismen, en is de filosofie die ik volg.

Här blev också ordföljden rak i första meningen, där den också på holländska, liksom på svenska, danska och tyska, borde varit omvänd.

Genomgående är föstås att programmet inte klarar av sammansatta ord (“verdenshistorien” får stå kvar oöversatt). Och att “objektivismen” får stå kvar på norska.

$ $ $

Ett annat exempel: För ett par dagar sedan lade jag ut min översättning av Carl Jonas Love Almqvists ”Gatugångsreglemente” på min engelska blogg. Nu har jag roat mig med att låta Bing översätta tillbaka till svenska. Så här lyder originalet:

Vi Ormus, enligt benäget åtagande &c. &c. &c. När människor! J haven byggt eder städer, och mellan husen anlagt gator, över vilka tvärgator böra löpa; så skall eder åligga, att icke ständigt sitta inne, utan måsten J besöka varandra och utöva samhällighet, jämte umgängelse, därtill brukande samtal, vari som oftast bör inmängas beskrivning över alla varelsers fel, vilkas framhållande i dagen är av högsta vikt. Men då J begiven eder åstad på gatorna, kan det icke varda eder efterlåtet att gå på vilka gator som helst, enär sådant kunde störa allmän ordning, efter månge av eder kunde på en gång få det infallet att beträda samma gränd, så att ingen där komme fram. Likväl, och på det ingen må lida inskränkning i friheten, tillstädjes envar att en gång om året, skattskrivningstiden, uppgiva vilken gata han under kommande året önskar välja åt sig, för att på den färdas till torget, och vilken annan, för att gå till hamnen, vilken tredje till apoteket: ävensom han då bör angiva de vänner, han under året vill besöka, jämte gatan han, för att komma till varje av vännerna, önskar gå; varefter Vi vele låta Oss ansökningarna föredrags, och efter gottfinnande fastställa varje persons gatugång för året. Kommandes den lösen, som erlägges för utslagen häröver, att användas till avlöning åt den uppsyningspersonal, som i varje gatuhörn nödvändigt måste anställas, för att efterse, det var och en stadsbo går sin gata, och fordra honom till böter om han avviker.

Och så här blev tillbakaöversättningen:

Vi Ormus, av nåd vår egen välvilja & c. & c. & c. När, oh män! du har byggt själva städer, och mellan ditt hus har upprättat gator, som bör bilda en korsande mönster; då är det åligger dig att du sitter inte alla tid inomhus, men du måste betala varandra besök och praxis socialitet, samt samlag, använder för att syftet samtalet, som så ofta som möjligt bör samsas med beskrivningar av alla varelser fel, få till ljuset som är av yttersta vikt. Men när du ger dig ut på gatorna, du får inte gå på någon vilken gata du gillar, för sådan kan störa publick beställa, eftersom det kan hända att flera av er att trampa på den samma körfältet, så att ingen kan göra hans väg dit. Aldrig mindre, och så att ingen kan drabbas av en begränsning av hans frihet, var och en av er begärs en gång om året, för den skatt registrering, för att rapportera vilka street han önskar att välja för det kommande året för att få till den marknaden, vilka andra en att komma till hamnen, som tredje man till apoteket : och han bör också på den som tidrapport de vänner han vill besöka under året, liksom gatan han vill gå för att nå varje vän; varefter vi kommer att låta de program som presenteras för oss, och upprätta, eget gottfinnande, varje persons street-walking för året. Stämpel-avgift betalas för beslut som hereupon kommer att användas som löner för att arbetsledande personal som behöver ställas i varje gathörn skall övervaka att varje stad-dweller går hans gatan och exakta för honom böter ifall han avviker.

Tja – vad sägs?

Utöver allt annat kan man notera att Bing lämnar flera ord oöversatta som borde kunna översättas. Och bara för att jag stavar ”publick” på gammaldags vis (det stavades så på Almqvists tid), så kan programmet inte översätta det och tar nästa ord för ett verb i stället för ett substantiv och dessutom i icke avsedd betydelse. Ändrar jag till ”public order” så blir det rätt: ”allmän ordning”.

Och eftersom jag översätter ”fordrar honom till böter” med ”exact from him fines” blir tillbakaöversättningen helt obegriplig.

Att ”umgängelse” blev till ”samlag” är ju lite lustigt; men så blir det när jag själv översätter det med ”intercourse”.

$ $ $

Någon slutsats av allt detta kan knappast dras – annat än det kommer att dröja länge än innan översättare kan ersättas av datorer. Det är förmodligen rentav omöjligt, eftersom alla språk innehåller mängder av idiomatiska uttryck som blir alldeles helknasiga, ifall man försöker översätta dem ordagrant. Klarar man inte av enkla saker som ordföljd och kongruensböjning, hur ska man klara av satsflätor? Eller uttryck som ”Jag har ont om pengar” eller ”Nu är du allt ute i ogjort väder”?


[1] Med undantag för engelska, men så är också engelskan en salig blandning av fornnordiska och franska, med en del inslag av latin.

[2] Med ett enda undantag: ”handen” heter ”la mano”.

Nytt projekt

Jag funderar på att lägga över innehållet på min hemsida (eller i varje fall det som är värt att bevara för eftervärlden) på bloggen som sidor. Det kommer nog att ta lång tid, men jag har gjort en början med att lägga ut uppsatsen Varför behöver vi George Reisman? De övriga pdf-fierna följer  härnäst. (Länk till sidor finns allra överst och också till sidopanelen till höger.)

Och jag ska väl nämna att jag har börjat lägga in Nattväktaren som sidor. Fortfarande bara inne på första årgången, dock

PS. Har nu också lagt in Varför behöver vi Ayn Rand?

PS 16 oktober: Nu också Kan mänskliga rättigheter bevisas? och Gastronomi och moral.

PS 17 oktober: Nu också Rand versus Popper eller Om vådan av att spå i kaffesump.

PS 27 oktober: Nu också Vad ska vi med begrepp till? Kort inledning till Ayn Rands Inledning till objektivismens kunskapsteori. .

50 000 besök …

… har det blivit sedan jag började blogga i oktober 2010. Inte mycket att skryta om.