Några smärre inlägg från 1978

Låt skiten stänka!

(En osedvanligt vulgär ”satiriker” vid namn Rolf Börjlind roade sig i slutet av 70-talet med att skriva fiktiva intervjuer med kända personer som publicerades i Aftonbladet. Numera skriver han i stället vulgära sketcher som framförs av Stefan Sauk i Lorry.[1] En av ”intervjuerna” var med dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin: han framställdes som mentalsjukhuspatient. Fälldin stämde Aftonbladet och begärde ett symboliskt skadestånd på 1 kr; han förlorade målet.)

I den pågående satirdebatten förtjänar följande att uppmärksammas:

År 1961 blev Vilhelm Moberg utsatt för en fingerad intervju i Arbetet och Kvällsposten. Intervjun blev flitigt citerad i den övriga pressen och lände författaren till allvarlig skada. Moberg överlämnade ärendet till pressens självsaneringsorgan, Opinionsnämnden, mot förbindelse att inte dessutom lagsöka tidningarna. Den falska intervjun blev fälld och skarpt fördömd av nämnden; utslaget publicerades givetvis i de berörda tidningarna, men förbigicks med relativ tystnad av de citerande tidningarna, med resultatet att inte alla fick klart för sig att det rörde sig om ett falsarium. Moberg ångrade då att han valt denna väg i stället för åtalsvägen. (Händelsen finns beskriven i Berättelser ur min levnad, s. 237-238.)

Vilhelm Moberg (Rid i natt! Det gamla riket) kan knappast beskyllas för att vara motståndare till satiren som politiskt vapen eller förespråkare för taksänkning av det fria ordet; hans ånger borde därför kunna sakligt diskuteras.

Fallet Fälldin skiljer sig från fallet Moberg däri att ingen trott att intervjun med honom var äkta. (Ingen som yttrat sig, bör kanske tilläggas.) Somliga lär däremot ha trott på den tidigare intervjun i samma serie, den med Kerstin Thorvall. Hon har bestämt sig för att avstå från att väcka åtal. I en (av allt att döma autentisk) intervju i Expressen härförleden motiverar hon detta sålunda: om Aftonbladet fälls för att den skriver skit om henne, kan detta senare hindra skriverier riktade mot mera lovliga satirobjekt, exemplifierade med Curt Nicolin.

I sann, klassmedveten oegennytta offrar sig Kerstin Thorvall på det att Curt Nicolin fritt ska kunna smutskastas!

Vad är (i detta sammanhang) meningen med att tala om yttrandefrihetens takhöjd? Högt nog i tak för att skiten ska stänka ordentligt när den slår i golvet – högt nog i tak för att lämna den kastande obefläckad.

För offren: försvarslöshet.

28 februari 1978

Badkaret rinner över

Det här är en dum historia, lämpad för nästsista sidan i Expressens söndagsbilaga:

”Hördu, varför fortsätter du att tappa i badkaret, när det redan är fullt?”
”Jo, jag måste ju hela tiden ersätta det vatten som rinner ut på golvet!”

Det här, däremot, är ett ordagrant citat ur Folket i Bild/Kulturfront nr 9, artikeln om myntverket:

”Sen är det förstås inflationen också. Detta att pengarna blir mindre och mindre värda. Du behöver fler och fler tioöringar för att kunna köpa en glass. Därför måste myntverket tillverka nya mynt varje år.”

4 maj 1978

FiB/K:s redaktion förstod inte vad jag menade, så jag blev tvungen att förklara det:

Avsikten var förstås avsedd att locka (eller reta) till eftertanke och till att jämföra inflationen med den absurda historien om det fulla badkaret. Jag ska med nöje precisera min kritik.

I båda fallen rör det sig om en omkastning av orsak och verkan. Den alltför vanliga förklaringen på inflationen är denna: allting blir dyrare och dyrare; därför måste fler och fler mynt spottas ut, fler och fler sedlar tryckas upp. Under tiden rinner det ut vatten i hela lägenheten, och trossbottnen murknar.

I själva verket är det just tillverkningen av fler och fler pengar som gör att pengarna mister sitt värde. Tillströmningen av tioöringar gör att glassgubben inte har något annat val än att höja priset på glassen.

Mitt förslag till omformulering blir därför detta:

”Sen är det förstås inflationen också. Detta att myntverket tillverkar alldeles för många mynt varje år. Därför blir pengarna mindre och mindre värda, och du behöver fler och fler tioöringar för att kunna köpa en glass.”

Detta skulle ge det rätta sambandet mellan orsak och verkan. Och mer kan man knappast begära i en kort faktaruta på en barnsida.

Såvitt jag kan se gör våra ekonomer inget annat än försöker dölja inflationens verkliga orsaker. Man påstår t.ex. vanligen, eller låter i varje fall påskina, att inflationens orsak är pris- och lönespiralen. Och förespråkar prisstopp, eller återhållsamhet i löneförhandlingarna. Men i själva verket befinner sig både affärsmän och löntagare i glassgubbens predikament: att tvingas höja sina priser och kräva högra löner, eftersom penningvärdet redan är urholkat.

Ekonomerna talar ett mer komplicerat språk än FiB/K:s barnsida. Men den grundläggande villfarelsen är den samma.

1 juni 1978

(Men om Handelshögskolans professorer inte begriper detta – eller också ljuger rent ut om det – kan man väl inte vänta sig något bättre av vänsteraktivisterna på Folket i Bild/Kulturfront?)

Ännu ej offentliggjorda utredningar

(Gunnar Adler-Karlsson är bl.a. känd för ett förslag som går ut på att alla medborgare ska åläggas samhällelig arbetsplikt fram till 35 årsålder, varefter de ska släppas fria och få leva sina liv som de själva vill; detta är hans idé om hur man ”förenar det bästa” i socialism och kapitalism. Adler-Karlsson är dessutom en riktigt otäck altruistisk moralist.)

Gunnar Adler-Karlsson har framträtt i TV och förklarat att det finns icke mindre än ett trettiotal utredningar som visar att egypter och eskimåer inte är mindre lyckliga än medborgare i västerländska överflödssamhällen.

Vi väntar nu bara på undersökningar som visar:

  • att de fornegyptiska arbetare som släpade stenblock till pyramiderna var lika lyckliga som vilken svensk byggnadsarbetare som helst.
  • att en fånge i Gulag, som skickats dit för någon politisk avvikelses skull, är lika lycklig som en västerlänning när han i valurnan lägger sin röst på något minoritetsparti.
  • att en torparfamilj i det förkapitalistiska samhället, som avlat fram femton barn i hopp om att fem ska nå vuxen ålder och om möjligt trygga deras ålderdom, var lika lycklig som en normal svensk tvåbarnsfamilj.
  • att offren för digerdöden var lika lyckliga som en modern långvårdspatient.
  • att Gunnar Adler-Karlsson, när han ser sitt senaste alster på bokhandelsdiskarna, är lika lycklig som Adam Smith efter utgivandet av Wealth of Nations.
  • samt slutligen: att en medborgare i Gunnar Adler-Karlsson Utopia, som efter fullgjord arbetsplikt släpps ut till ett fritt, kapitalistiskt pensionärsliv, är lika lycklig som en vingklippt fågel som sparkas ut ut sitt bo för att börja flyga.

9 maj 1978


[1] Jag skrev det här för länge sedan. Numera skriver han deckare och manus till TV-serier tillsammans med hustrun Cilla. Men det vet ni väl?

Annonser