Fönsterkrossningsfelslutet

(Nationalekonomer för Usama bin Laden)

Repris från 2001.

Jag skrev för några veckor sedan att akademiska ekonomer (den sorts ekonomer som George Reisman kallar ”pseudoekonomer”) ägnar sig åt att dölja sanningen i stället för att avslöja den och presentera den. Jag har nyligen sett ett verkligt skräckexempel på den saken. Men först lite historik:

En av nationalekonomins klassiker är en kort uppsats av Frédéric Bastiat som heter ”Vad man ser och vad man inte ser” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Den är en vederläggning av idén att förstörelse någonsin kan vara bra för ekonomin. Bastiats exempel är att en gatpojke krossar en fönsterruta i en butik. Vad folk nu ser är att butiksinnehavaren måste punga ut några tusenlappar för att byta ut rutan och att det ger glasmästaren jobb och alla som glasmästaren i sin tur handlar med, som t.ex. kittfabrikören. Så man drar slutsatsen att fönsterkrossningen är bra för ekonomin och ger arbetstillfällen som annars inte skulle funnits. Vad man inte ser är vad butiksinnehavaren skulle kunna ha gjort med de här tusenlapparna i stället, ifall rutan fått förbli hel – t.ex. köpa en välbehövlig ny kostym, vilket skulle gett hans skräddare arbete och tygfabrikanten skräddaren köper sitt tyg från, och dem som föder upp de får ullen kommer ifrån. (Exemplen kan variera, men ni fattar säkert poängen.) Henry Hazlitt tog senare Bastiats exempel och byggde hela sin bok Economics in One Lesson (Sunt förnuft i nationalekonomi) på det.

Principen gäller förstås inte bara fönsterkrossning utan precis lika mycket den mera omfattande form av förstörelse som går under benämningen krig. I krig observerar människor att vissa industrier blomstrar – de som producerar vapen, ammunition, stridsvagnar, stridsflygplan, o.s.v., och alla deras arbetare och underleverantörer. Så man talar om en ”krigsboom”. Vad man inte ser är att andra industrier måste göra motsvarande neddragningar. Man ser t.ex. inte alla personbilar och civila lastbilar som förblir oproducerade därför att industrin nu är så inriktad på stridsvagnar. Man ser alla nya vapen som smids; man ser inte hur många plogbillar som förblir osmidda.

Man hör ibland (jag hörde det så sent som igår) att krig åtminstone har det goda med sig att det råder bot på arbetslösheten. Det här är väl nästan det allra värsta argument man kan höra. Sättet att råda bot på arbetslösheten är att lämna arbetsmarknaden fullständigt fri och att tillåta människor att arbeta för exakt den lön de kan få. Men våra ”humanitära” blandekonomer – som skulle skria i högan sky mot en sådan lösning och tala om ”de grymma marknadskrafterna” och ”marknadens tyranni” och jag vet inte allt – har ingen annan lösning på arbetslöshetsproblemet än att skicka ut unga män att dö på slagfälten.

Inget av detta är väl särskilt svårt att förstå? Men det är inte vad akademiska ekonomer lär ut. John Maynard Keynes, allmänt hyllad som förra århundradets främste ekonom, ägnar ett helt kapitel i sin General Theory åt att försöka visa att pyramidbyggen, jordbävningar och krig är bra för ekonomin – de stimulerar konsumtionen och skapar arbetstillfällen. Det är sådant som prånglas ut från lärostolarna i ekonomi och både köps och sväljs av våra beslutsfattare.

Så till själva skräckexemplet, som vid det här laget inte behöver någon kommentar. Paul Krugman, en uppburen keynesiansk pseudoekonom, skriver följande i The New York Times:

Hur hemskt det än må låta kan [förstörelsen av World Trade Center] t.o.m. åstadkomma en viss ekonomisk nytta… Den drivande kraften bakom den ekonomiska avmattningen har varit en skarp nedgång i affärsinvesteringarna. Ny behöver vi plötsligt några nya kontorsbyggnader.

Det är sådant som gäller för ekonomisk visdom i våra dagar! Samtidigt som ekonomer som Bastiat och Hazlitt (vid sidan av giganter som Mises och Reisman) helt enkelt förtigs eller på sin höjd förlöjligas. Vilket öde är världen egentligen värd?

Citatet från Krugman har jag från en artikel av Robert Tracinski, The Economics of War. Frédéric Bastiat finns numera, tack vare den i vissa avseenden förträfflige Johan Norberg, tillgänglig i svensk översättning. Boken heter Det man ser och det man inte ser men innehåller även andra av Bastiats uppsatser.

Post scriptum 2016: Sedan detta skrevs har Paul Krugman dels tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne, dels föreslagit att det borde spridas ett rykte att vi hotas av en invasion av utomjordingar för att ge ekonomin en skjuts.

Sparparadoxen

Det finns en variant av samma felslut som går under benämningen ”sparparadoxen” och som också prånglas ut av keynesianska pseudoekonomer. Den går ut på att sättet att klara en ekonomisk kris är att slösa sig ur krisen. Den kallas en paradox, därför att den strider mot allt sunt förnuft.

Sparparadoxen formulerades ursprungligen av den skotske 1700-talsfilofen Bernard de Mandeville i en skrift med namnet The Fable of the Bees. Mandeville presenterade ett exempel med två bröder som får ärva en förmögenhet. Den ene brodern sätter genast igång att leva upp sitt arv i sus och dus, medan den andre sparar sitt kapital, investerar det och förräntar det. Nu påstår Mandeville på fullt allvar att det är den förre brodern som gör ekonomin och mänskligheten en tjänst. Tänk bara på alla kypare som får rundhänt med dricks på alla krogar han besöker! Eller vilket uppsving det kan bli för prostitutionen! Och detta är också vad man ser. Vad man inte ser är att hans sparsamme bror vårdar sina jordagods, får säden att växa och bli till mjöl och bröd, kanske grundar en fabrik eller investerar i en redan existerande fabrik – och därmed skapar nya arbetstillfällen eller i allra sämsta fall åtminstone bevarar redan existerande arbetstillfällen. Den slösaktige broderns del av arvet är snart slut, och allt är tillbaka vid det gamla igen – kyparna och gatflickorna är snart lika fattiga som förut; den sparsamme broderns arvedel finns kvar och växer till sig och bidrar till att hela ekonomin växer till sig.

Hur absurd denna sparparadox än är, är det precis detsamma John Maynard Keynes lär ut. En av hans huvudteser i General Theory är att sparande är direkt skadligt för ekonomin och att det är spendering av pengar för konsumtion (ju mer och ju slösaktigare konsumtion, desto bättre) som håller ekonomin igång. Att allt som sparas investeras, och att det är investeringar som skapar nyproduktion och arbetstillfällen är ett faktum så uppenbart att Keynes och hans anhängare helt enkelt förnekar det. Att ett slut på sparandet skulle leda till att det snart heller inte finns pengar att lägga ut på konsumtion (och att vi alltså måste svälta) – en sådan tanke går inte in i deras huvuden. Och det är också Keynes recept politiker följer. Varje gång det uppstår en kris eller en lågkonjunktur, handlar det bara om att få igång konsumtionen, inte om att samla i ladorna och få igång produktionen.

Sådan är den ekonomiska vägledning vi erbjuds. Finns det någon vetenskap som är i behov av ordentlig upprensning, är det ekonomin – om nu någon fortfarande undrar över att jag tjatar om att vi behöver George Reisman (och även om jag anser att han är den bäste, är han inte den ende vi behöver).

Informationen om Mandeville har jag från Henry Hazlitts The Failure of the ”New Economics” (New York 1959) som är en grundlig uppgörelse med Keynes teorier. Exemplet med de båda bröderna finns också med i Sunt förnuft i nationalekonomi (s. 189ff i den svenska översättningen).

Post scriptum 2016: Det finns mera sofistikerade varianter av sparparadoxen, men de är just det: varianter – och inte heller särskilt sofistikerade.

Keynes och hans anhängare ställer ”sparbenägenhet” mot ”konsumtionsbenägenhet” – och eftersom det, enligt dem, är konsumtionen som driver ekonomin framåt, är förstås ökat sparande något som skadar ekonomin. (För vederläggning av denna idé hänvisar jag till George Reismans uppsats Produktion versus konsumtion.)

Sparande är förstås inget annat än uppskjuten konsumtion. Man lägger t.ex. undan pengar för att ha något att leva på den dag man inte längre är arbetsför (eller förbjuds att arbeta vidare). Och det man sparar på bank går direkt till investeringar.

Man kan också spara pengar genom att hamstra dem – sy in dem i madrassen eller gräva ner dem på oländiga platser i skogen, där rövare och skattmasar inte kan komma åt dem. Men i normala fall är hamstring en synnerligen marginell företeelse, även om Keynes tycks tro annorlunda: han menar att sparpengar läcker ut ur systemet och att dessa läckor måste kompenseras med fler papperspengar.

En bra uppsats om detta av Ola Nevander hittar ni på svenska Misesinstitutets hemsida.

$ $ $

Detta inlägg ingår också i Nattväktaren, årgång 5, nummer 1.

Tidspreferens och nettokonsumtion

Det här har jag saxat från årgång 6[1] av Nattväktaren. Jag skrev det, därför att det finns dumhuvuden här i världen: sådana som säger att George Reisman inte kan vara någon riktig ”österrikare”, eftersom han teori om tidspreferens inte är den gängse.

Först en kort ordförklaring: Med ”tidspreferens” menas benägenheten att (allt annat lika) föredra en behovstillfredsställelse nu eller i den nära framtiden framför samma behovstillfredsställelse längre fram i framtiden. (Se min tidigare bloggpost Kristendomen och tidspreferensen.) – Med ”nettokonsumtion” menas kapitalisternas och företagarnas konsumtion; se min bloggpost om nettokonsumtionsteorin.

Allt annat lika har fattiga människor högre tidspreferens (och därmed mindre framtidsorientering) än rika. Ta som exempel en person som lever på att plocka tombuteljer ur stadens papperskorgar: en sådan person är fullt upptagen av blotta överlevnaden för dagen och kan knappast planera för nästa vecka, än mindre då sätta pengar åt sidan för sin pension. En medel- eller höginkomsttagare kan göra både detta och spara ihop till en ny lägenhet, en ny bil, nästa års semester, sina barns skolutbildning, etc. Och i andra ändan av skalan har vi en mångmiljardär som Bill Gates eller George Soros: en sådan person har inga som helst bekymmer för hur han ska klara sig idag eller denna vecka eller detta år eller ens under hela sin livstid; han kan ha tillräckligt mycket pengar för att ens behöva bekymra sig om sina barnbarns eller barnbarnsbarns utkomst.

Givetvis finns det undantag. Även en mycket fattig människa kan gneta och spara för att få en chans att få det bättre i framtiden. Och även en mycket rik människa (t.ex. en oduglig arvtagare) kan leva för dagen och slösa bort sina ärvda rikedomar, för att plötsligt en dag finna sig på fattighuset eller gäldstugan. Men dessa undantag är försumbara vad gäller ekonomin som helhet.

En ändring i fattiga människors tidspreferens gör väldigt lite för ekonomin i dess helhet. Det lilla fåtalet slösaktiga rika gör det inte heller. Det är de välbeställdas och de flitiga rikas tidspreferens som betyder något. Så länge dessa människor har låg tidspreferens och (vilket är detsamma) en hög grad av framtidsorientering kommer de att investera, och det är deras investeringar som driver ekonomin framåt.

Enligt Reismans teori är profiten i ekonomin lika med kapitalisternas nettokonsumtion (jag lämnar nettoinvesteringarna åsido, för jag tror inte de påverkar mitt resonemang). Så länge kapitalisterna har låg tidpreferens, håller sig också nettokonsumtionen på samma låga nivå: merparten av deras rikedomar går till produktiva investeringar. Och ju rikare de blir, desto lägre blir deras tidspreferens, och desto mer blir investerat, desto mer blir producerat, desto fler människor blir satta i arbete, och till desto högre löner. Men anta att kapitalisternas tidspreferens skulle bli större (och deras framtidsorientering mindre); detta skulle kunna inträffa om det förelåg ett allvarligt hot att alla deras rikedomar skulle bli konfiskerade (eller om världens undergång vore nära förestående). Då skulle det motsatta inträffa: de skulle konsumera upp sina rikedomar i stället för att investera dem, produktionen skulle sjunka, arbetslösheten skulle stiga i höjden, och det skulle också den allmänna profitnivån och därmed räntorna.

Det är alltså därför som tidspreferensen inte är en direkt utan en indirekt orsak till räntenivån. Den verkar via kapitalisternas nettokonsumtion.

$ $ $

Uppdatering 26 december: George Reisman själv har påpekat för mig att det inte är alldeles sant att kapitalisterna fortsätter att spara och investera i all oändlighet. Så länge då bygger upp sin förmögenhet sparar de en stor del av sin inkomst och konsumerar i motsvarande grad mindre av den; men när förmögenheten är så stor att hela deras (och barnens och barnbarnens) framtid är tryggad, har de allt mindre anledning att fortsätta spara och kan till sist komma därhän att de inte sparar alls utan konsumerar hela sin inkomst. (Se härom Capitalism: A Treatise on Economics, s. 739–744.)

En reflektion jag själv har gjort är att detta förklarar varför så många av de verkliga storkapitalisterna skapat fonder för utbildning och andra former av välgörenhet (t.ex. Rockefeller och Carnegie och, i vår egen tid, Bill Gates och George Soros). Ur kapitalisterna egen synvinkel är detta en form av konsumtion: de gör det inte för att ytterligare förmera sitt kapital utan för att ge de pengar de inte längre själva behöver (ens för att säkra efterkommandes trygghet) en vettig och nyttig användning.

Doktrinhistoriskt tillägg (2015)

Äran att ha upptäckt tidspreferensens roll tillkommer Eugen von Böhm-Bawerk. Senare ”österrikare”, som Mises, har betraktat hans förklaring av orsakerna till tidspreferensen som bristfällig. Men den som slår huvudet på spiken här är återigen George Reisman:

The nature of human life implies time preference, because life cannot be interrupted. To be alive two years from now, one must be alive one year from now. To be alive tomorrow, one must be alive today. Whatever value or importance one attaches to being alive in the future, one must attach to being alive in the present, because being alive in the present is the indispensable precondition to being alive in the future. The value of life in the present thus carries with it whatever value one attaches to life in the future, plus whatever value one attaches to life in the present for its own sake. In the nature of being alive, it is thus more important to be alive now than at any other, succeeding time, and more important to be alive in each moment of the nearer future than in each moment of the more remote future. If, for example, a person can project being alive for the next thirty years, say, then the value he attaches to being alive in the coming years carries with it whatever value he attaches to being alive in the following twenty-nine years, plus whatever value he attaches in the coming year for its own sake. This is necessarily a greater value than he attaches to being alive in the year starting next year. Similarly, the value he attaches to being alive from next year on is greater than the value he attaches to being alive starting two years from now, for it subsumes the latter value and represents that of an additional year besides.

The greater importance of life in the nearer future is what underlies the greater importance of goods in the nearer future and the perspective-like diminution in the value we attach to goods available in successively more remote periods of the future. (Capitalism: A Treatise on Economics, p. 56.)

Ska översätta det här till svenska när jag får tid …

Men för att uttrycka det utan den karaktäristiska reismanska omständligheten: Att vara vid liv idag och i år är en nödvändig förutsättning för att vara vid liv i morgon eller om femtio eller hundra år. Allt annat lika måste vi värdera livet idag högre än livet i framtiden, för om vi inte gör det kommer vi inte att ha något liv i framtiden heller. Alltså måste vi ha varor eller pengar nog för att överleva dagen, innan vi kan börja tänka på att spara för framtiden.

$ $ $

Uppdatering 24 november: Det finns nu också en engelsk version av denna bloggpost.

$ $ $

Uppdatering 25 november: På Facebook fick jag en invändning som gick ut på att det finns många ”framåtsträvande fattiga” i världen, och att deras låga tidspreferens påverkar den allmänna tidspreferensen i ekonomin som helhet. Som exempel nämndes migranter som skapar sig en framtid i sitt nya hemland.

Jovisst: en liten smula gör de det. Men multimiljardärernas tidspreferens gör det en mycket stor smula.

Här ovan tog jag bara upp ytterligheterna: å ena sidan buteljplockaren eller ”bag-ladyn” som lever ur hand i mun och nätt och jämnt kan planera för morgondagen eller veckan; å andra sidan multimiljardären som kan planera för hela sitt liv och rentav för kommande generationers liv.

Men i verkligheten finns det ett helt spektrum. Det finns en ”framåtsträvande fattig” som smäller upp ett enkelt korvstånd, lägger undan en slant och avancerar till att öppna en Sibyllabar. Det finns mängder av småföretagare med låg tidspreferens. Det finns de som öppnar ett litet möbelvaruhus (t.ex. i Älmhult) och går vidare till att skapa en kedja av sådana varuhus som sträcker sig över hela landet och senare till hela världen. Eller också öppnar han en klädaffär eller en matbutik och avancerar till en hel kedja av klädvaruhus eller en livsmedelskedja. Eller någon som börjar med en enkel ”bed-and-breakfast” och sedan bygger upp en världsomfattande hotellkedja. Det finns hur många varianter som helst av detta. Men det påverkar inte mitt (eller Reismans) resonemang. Det är ändå de rikas tidspreferens och framtidsorientering som gör mest för den genomsnittliga tidspreferensen i ekonomin som helhet.

Och om man tar det från andra hållet: arvingen till ett miljardimperium gör som Mandeville rekommenderar och förslösar sitt arv på storslagna fester, fala kvinnor, m.m. istället för att fortsätta plöja ned pengarna i nyinvesteringarna; eller arvingen till ett småföretag som tar till flaskan och super bort företaget. I båda dessa exempel påverkas den allmänna, genomsnittliga tidspreferensen, men den som ärvt ett småföretag gör det bara en lite smula; den som ärvt ett miljardimperium gör det en väldigt stor smula.


[1]) Vill ni läsa hela meningsutbytet, bläddra ner till underrubriken ”Debatt om Reisman”. Men det illustrerar bara att somliga begriper, andra inte.

Kärt besvär förgäves?

Långt om länge har jag blivit klar med översättningen av George Reismans fullständiga vederläggning av Thomas Piketty. Nu är den uppsatsen inte bara lång utan också väldigt teoretiskt, så jag är rädd att den helt enkelt går över folks huvuden. (Att den inte går över mitt huvud beror på att jag läst Reisman och är förtrogen med hans resonemang.)

Det svåraste för människor att ta till sig är förmodligen insikten om kapitalackumulationens betydelse och det faktum att stora, ja rentav enorma, förmögenheter är bra för oss alla. En sak har Karl Marx verkligen haft framgång med, och det är idén att kapitalackumulation innebär utsugning och att lösningen är att ta ifrån kapitalisterna deras kapital. Sanningen är den rakt motsatta: ja, de rikare blir allt rikare i ett kapitalistiskt samhälle, men också de fattiga blir allt rikare och kan lyfta sig ur sin fattigdom – och detta är väsentligen de rika kapitalisternas förtjänst.

Man kan ju fråga sig varför man ska öda tid på att vederlägga Marx, när historien gång på gång visat hur fel han har. Långt ifrån att nå det stadium av utarmning där proletärerna inte har annat val än att resa sig och kasta kapitalismen över ända har levnadsstandarden stadigt ökat (och skulle ha ökat ännu mer, om kapitalisterna hade sluppit bli slagna i bojor av stater och regeringar). Men faktum är att människor som inte alls skulle kalla sig marxister ändå köper hans utsugningsteori och ser det som nödvändigt att klavbinda kapitalismen.

Min stora önskan är att denna poäng ska gå hem. Men det kommer säkert att ta tid.

Att översätta Reisman har hur som helst varit mig ett kärt besvär.

Konsumtionsvaror och kapitalvaror

Det finns två sorters varor, konsumtionsvaror och kapitalvaror. För att ta enklast möjliga exempel är en brödlimpa en konsumtionsvara. Bageriet som bakar brödet är en kapitalvara; likaså kvarnen som mal mjölet till limpan och bondgården som odlar den säd som sedan mals till mjöl. De ugnar bageriet använder är kapitalvaror, liksom fabriken som tillverkar ugnarna; kvarnen är en kapitalvara, liksom det byggföretag som bygger upp kvarnen; det konstgödsel bonden använder är en kapitalvara, liksom den fabrik som producerar konstgödseln. Och listan kan säkert göras längre.

Men det här är väl för självklart för att ens orda om?

Men vad mitt enkla exempel visar är vilken mängd olika kapitalvaror som behövs för att ens skapa en så enkel konsumtionsvara som en limpa bröd. Och det visar en sak till: att produktion av kapitalvaror är en absolut nödvändighet för att det ens ska finnas konsumtionsvaror att köpa i butikerna.

I äldre tid var det inte så här. Människorna var hänvisade till att baka sitt eget bröd; de måste själva mala mjölet till brödet; de måste själva odla säden; det fanns inget konstgödsel, så de fick använda det naturgödsel deras egen boskap kunde tillhandahålla.

Och detta visar, om inget annat, vikten av arbetsdelning.

Naturligtvis har många ekonomer uppmärksammat detta. Carl Menger skrev utförligt om detta i sin Principles of Economics (Grundsätze der Volkswirthschaftslehre). Menger kallar konsumtionsvaror för ”varor av första ordningen” och kapitalvaror ”varor av högre ordning”. Och hans huvudpoäng är att det är värdet av ”varor av första ordningen” som ytterst bestämmer värdet av ”varor av högre ordning”. Värdet av bageriet, kvarnen, bondgården etc. i exemplet ovan beror av hur stort värde vi sätter på bröd. Skulle vi upphöra att äta bröd, skorpor, rån, bullar och allt vad en brödbutik kan erbjuda, skulle bageriet, kvarnen och bondgården tappa sitt värde eller allvarligt minska det. (Inte för att detta är ett realistiskt scenario, så ta det som ett tankeexperiment; men effekten skulle bli liknande om vi drog ned på vår konsumtion av bröd och andra bakverk, t.ex. till förmån för mer kött.)

Det här är alltså ett mynt med två sidor. Å ena sidan bestäms kapitalvarornas värde ytterst av konsumtionsvarornas värde. Å andra sidan är kapitalvaror livsnödvändiga för produktionen av dessa konsumtionsvaror. Observera också att kapitalvaror inte bara används till att producera konsumtionsvaror utan lika mycket för att producera andra kapitalvaror. Ta exemplet med fabriken som tillverkar bakugnar eller byggföretaget som bygger upp kvarnar, eller fabriken som producerar konstgödsel. Det är också så att kapitalvaror med tiden slits ut och måste repareras eller ersättas.

Men är ekonomer i allmänhet klart medvetna om detta? Inte om man ska tro George Reisman, och honom har jag ju all anledning att tro på, eftersom han så ofta har rätt. Reisman menar att de klassiska ekonomerna (framför allt David Ricardo) hade en bättre förståelse av denna aspekt än vad några moderna ekonomer har. (Utom då Reisman själv, förstås.)

Att den här poängen missas leder till misstag i uträkningen av nationalinkomst och bruttonationalprodukt. Moderna ekonomer varnar för något de kallar ”dubbelräkning”. I mitt exempel ovan innebär detta att man bara räknar in själva brödet i bruttonationalprodukten. Man räknar alltså inte in mjölet och säden, ugnarna och kvarnarna och konstgödseln, etc. Man menar att detta skulle betyda att man räknar in samma produkt två eller flera gånger; härav termen ”dubbelräkning”. Och detta i sin tur leder till det allbekanta misstaget att man ser allt i ekonomin som en fråga om konsumtion, fastän det väsentliga är att allt som konsumeras först måste ha producerats, och att en stor mängd kapitalvaror fordras för att ens producera en så enkel konsumtionsvara som en brödlimpa.

Reisman ägnar ett avsnitt i Capitalism åt att reda ut det här; så de som vill läsa vidare hänvisas till s. 674–682 i hans bok. Det nämns också några gånger i den uppsats jag just nu översätter, så det är därför jag tar upp det just nu.

Nettokonsumtionsteorin

Jag skrev sist att jag tänkte skriva ett par bloggposter som förberedelse för nästa översättning. Så jag ska göra ett försök att presentera Reismans vinstteori så kort och så gott jag kan.

Frågan här är vad som utgör vinst i ekonomin som helhet (”in the aggregate”, som man säger på engelska). Om ett enskilt framgångsrikt företag gör stor vinst så är det alltid på bekostnad av andra, mindre framgångsrika, företag som gör mindre vinst eller rentav går med förlust. Om en viss bransch går med stor vinst (idag t.ex. datorindustrin) är det alltid på bekostnad av att andra branscher gör mindre vinster eller börjar gå med förlust. Men vad förklarar att det blir vinst i ekonomin som helhet?

Reismans resonemang är i all korthet följande:

Företag lägger ut pengar på två saker: kapitalvaror och arbetskraft. De köper t.ex. nya maskiner eller bygger nya fabriker; och de betalar ut löner till arbetstagarna.

Först kapitalvaror: Varje gång ett företag köper en kapitalvara är detta en produktionskostnad för företaget men samtidigt en lika stor försäljningsintäkt för det företag som säljer kapitalvaran. I ekonomin som helhet jämnar produktionskostnader och försäljningsintäkter helt och hållet ut varandra. De är, för att använda Reismans egen metafor, som två trianglar med en gemensam sida.

Så lönerna: Med viss överförenkling kommer de löner som betalas ut alltid tillbaka till företagen (i ekonomin som helhet, nota bene) i form av att löntagarna använder lönerna till konsumtion. Också här jämnar de båda sakerna ut varandra och är som två trianglar med en gemensam sida..

Överförenklingen här består i att även löntagare sparar en del av sina pengar och sällan eller aldrig konsumerar upp hela lönen. Men i den mån de sparar, är också de kapitalister, låt vara i mycket blygsam skala.

Men även företagarna och kapitalisterna måste ju själva konsumera. Slutade de helt upp med att konsumera skulle de förstås helt enkelt svälta ihjäl.

Så det enda som inte jämnar ut sig i denna ekvation är företagarnas och kapitalisternas egen konsumtion – det som Reisman kallar nettokonsumtion. Det är nettokonsumtionen som utgör vinsten eller vinstkvoten i ekonomin som helhet.

Nu är nettokonsumtion inte den yttersta orsaken till vinsten. Alltsedan Böhm-Bawerks dagar vet vi att den yttersta orsaken är tidspreferensen – det faktum att vi, allt annat lika, värderar en behovstillfredsställse i nuet framför samma behovstillfredsställelse i framtiden. Reismans bidrag här är att visa att tidspreferensen verkar via företagarnas och kapitalisternas nettokonsumtion.

Skulle företagare och kapitalister ha en väldigt hög tidspreferens skulle det innebära att de lägger ned väldigt mycket pengar på konsumtion, och då skulle den allmänna vinstnivån i ekonomin som helhet vara väldigt hög. Men normalt har företagare och kapitalister rätt låg tidspreferens och hög framtidsorientering.

Fattiga människor har normalt hög tidspreferens. För att ta ett extremt exempel har en hemlös person eller ”bag lady” ingen möjlighet att planera för framtiden, än mindre då lägga undan pengar för framtiden. Men deras höga tidspreferens har ingen nämnvärd inverkan på ekonomin som helhet.

Och det är inte heller så att det är den genomsnittliga tidspreferensen som är avgörande för vinstnivån eller vinstkvoten. Det är de rikaste kapitalisternas tidspreferens som betyder mest.

Nu skulle man ju kunna komma med invändningen att någon kapitalist skulle kunna höja vinstnivån helt enkelt genom att börja konsumera för glatta livet. Men om han, eller en grupp likasinnade kapitalister, skulle göra detta, skulle den enda effekten vara att de förslösar sina egna pengar, och pengarna skulle i stället gå till andra, sparsamma kapitalister.

Om alla företagare och kapitalister skulle få väldigt hög tidspreferens och börja konsumera för glatta livet i stället för att spara och återinvestera, skulle förstås vinsterna skjuta rejält i höjden. Men hur realistiskt är ett sådant scenario? Det enda jag kan tänka mig är att det kommer säkra underrättelser om jordens nära förestående undergång – i vilket fall det förstås blir meningslöst att alls planera för framtiden eller lägga undan sparpengar. Och det lär ju inte inträffa än på några miljoner år. Den dagen den sorgen!

Ett något mindre orealistiskt scenario skulle vara säkra underrättelser om ett nära förstående kommunistiskt maktövertagande. Då skulle möjligen de rika kapitalisterna välja att leva upp sina tillgångar i sus och dus, eftersom dessa tillgångar ändå snart kommer att bli konfiskerade.

Båda de här exemplen är förstås väldigt drastiska, och de är rena tankeexperiment från min sida. Men de saker som sker i verkliga livet, att kapitalet ständigt urholkas och skattas bort (minns mitt Reismancitat i förra bloggposten) har en liknande effekt – de uppmuntrar inte direkt till nyinvesteringar och nyanställningar och planering för framtiden; tvärtom.

En viktig implikation av nettokonsumtionsteorin är att den ekonomiska utvecklingen drivs framåt när företagare och kapitalister drar ner på sin konsumtion. Detta betyder att fler pengar går till inköp av kapitalvaror och arbetskraft – och det betyder fler produkter och högre reallöner. Och detta förklarar förstås varför – fastän höga vinster för ett visst företag eller en viss bransch är något positivt och en belöning för framgångsrikt arbete – en hög vinstkvot i ekonomin som helhet är något negativt; det visar att alltför lite går till nyinvesteringar, nyanställningar och löner.

Mycket av det här var mina egna reflexioner, även om de utgått från vad Reisman skriver.

Det finns ytterligare en komponent i den samlade vinsten i ekonomin som helhet, nämligen nettoinvestering. Den huvudsakliga källan till nettoinvesteringen är nya pengar som kommer in i ekonomin. Även under en metallisk myntfot (guld och/eller silver) ökar penningmängden och därmed spenderingsvolymen en smula, och detta är ytterligare en vinstkälla. Ökning av mängden papperspengar (något som vi ju är väldigt vana vid idag) åstadkommer en artificiell ökning av den samlade vinsten i det ekonomiska systemet.

Reismans egen framställning – som naturligtvis är betydligt längre och utförligare än denna korta sammanfattning – hittar ni i Capitalism: A Treatise on Economics, kap. 16.

$ $ $

Det kan väl i förstone förefalla paradoxalt att en hög vinstnivå i ekonomin som helhet är något negativt, när höga vinster för ett visst företag eller en viss industri uppenbarligen är något positivt som visar att företaget eller industrin i fråga har lyckats väl. Men det följer ur principen om ”vinstens primat” – det faktum att i ”det ursprungliga och primitiva samhällsstadiet” all inkomst var vinst, och att det var först med ankomsten av företagare och kapitalister som det kom löner, och att löner därför är ett avdrag från vinsten. Det här har jag själv skrivit om i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?, och Reismans egen framställning finns i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, Vederläggning av Smith och Marx, och nämns också i flera andra av de artiklar jag översatt.

Kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande

Jag lägger just nu sista handen vid min översättning av George Reismans uppgörelse med Thomas Piketty. Men den uppsatsen är lång och väldigt teoretiskt, så den kan möjligen gå över huvudet på läsare som är obekanta med Reismans teorier. Därför tänkte jag skriva ett par bloggposter som försöker presentera dessa teorier. Först ut det ömsesidiga förhållandet mellan kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande.

Var och en som ens ägnat saken en tanke inser förstås att det är de tekniska framsteg som gjorts sedan den industriella revolutionen som lagt grunden för den levnadsstandard vi åtnjuter idag. Ta bara en sådan sak som att vi idag har elektriskt lyse och inte behöver anstränga ögonen med att läsa eller arbeta i skenet av vaxljus, facklor eller ens fotogenlampor. Att vi har centralvärme och inte behöver värma oss med rökiga eldstäder. Att vi har rinnande kallt och varmt vatten och inte behöver gå till brunnen vareviga dag och sedan värma upp vattnet. Att vi har bilar och bussar och tåg och flygplan och inte längre är hänvisade till hästdroskor. För att inte tala om modern sjukvård: vi har narkos och smärtstillande medel som gör operationer uthärdliga, medan de förr var ytterst smärtsamma och det enda tillgängliga bedövningsmedlet var alkohol. Idag sitter jag och skriver detta med en ordbehandlare, inte med en gammaldags skrivmaskin, än mindre då med gåspenna på pergament. Och ni kan själva göra listan betydligt längre.

Vad ytterst få begriper är vikten av kapitalackumulation – att det behövs ansenliga kapitaltillgångar för att alls genomföra alla dess tekniska framsteg.

Ett exempel som Ludwig von Mises brukade nämna i sitt seminarium var att en bonde i något fattigt u-land mycket väl kan ha hört talas om traktorer – han kan ha läst om dem eller sett dem på TV. Han begriper mycket väl vilken nytta han skulle kunna ha av en traktor. Om han hade en, skulle det inte vara någon större konst för honom att lära sig använda den. Att han inte skaffar en traktor beror endast och allenast på att han inte har råd att köpa den. Han har inget tillräckligt sparkapital. Inte heller kan han låna pengar till köpet, för bor han i ett fattigt u-land finns det ingen eller mycket liten kapitaltillgång och inga pengar att låna ut till honom.

Samma sak gäller andra kapitalvaror. Om vår fattige bonde behöver utföra något större grävningsarbete, inser han förstås att en grävmaskin är snabbare och effektivare än spadar och hackor. Men det båtar föga, så länge han inte har råd att skaffa en grävmaskin. Och det gäller förstås än mer för än mer avancerade kapitalvaror, som t.ex. att bygga den fabrik som ska producera traktorerna och grävmaskinerna. Utan kapital kommer det tekniska framåtskridandet helt enkelt aldrig igång, oavsett hur många nya uppfinningar som görs.

Men förhållandet är alltså ömsesidigt. Vi kan vända på steken och se vad kapitalackumulation utan tekniska framsteg skulle innebära.

Ta grävmaskinsexemplet en gång till. Säg att grävmaskiner ännu inte är uppfunna, så att man helt enkelt är hänvisad till att gräva med hackor och spadar. Att ha ett stort sparkapital bakom detta grävarbete båtar föga. Varje arbetare kan ju ändå inte använda mer än en hacka eller en spade åt gången – så det tjänar helt enkelt inget till att investera i 10 eller 100 hackor/spadar per arbetare. Som mest skulle man kunna investera i en reservhacka eller reservspade per arbetare, ifall den första hackan/spaden skulle gå sönder under arbetet. Allt kapitalet skulle kunna användas till här vore att anställa fler arbetare för att påskynda arbetet.

Eller ta sjöfart som ett exempel. För inte alltför många århundraden sedan fanns det i stort sett bara två typer av fartyg: segelfartyg och fartyg som drevs av roddare (galärer), eller en kombination av dessa. På den tiden, innan vi också fick ångfartyg, fanns det stora begränsningar för vilka förbättringar av fartygen som kunde göras, oavsett hur stort kapital man hade till sitt förfogande. Seglen kunde kanske göras lite större för att ta in mer vind, och antalet åror (och galärslavar) kunde möjligen utökas en smula. Men inte mer än så. Så kapitalet kunde inte gå till förbättrade fartyg utan måste användas till att i stället köpa in fler segel- och roddfartyg.

Så kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande betingar varandra ömsesidigt. Kapitalackumulationen fortskrider genom att kapital sparas och investeras, och så länge det går med vinst sparas och återinvesteras kapitalet igen gång efter annan. Tekniskt framåtskridande gör det möjligt att hitta nya lukrativa användningsområden för kapitalet.

Och det tekniska framåtskridandet fortskrider på grundval av tidigare tekniska framsteg. Ett enkelt exempel på detta är att den moderna datorindustrin – som ständigt ger oss bättre och snabbare datorer och t.o.m. ger oss telefoner som fungerar som datorer – aldrig skulle ha kommit igång, ifall vi inte redan haft det stora tekniska framsteg som elektriciteten innebär. (Fler exempel på detta finns i Reismans uppsats.)

Ju mer kapital som finns ackumulerat, desto fler tekniska framsteg kan genomföras. Och ju fler tekniska framsteg som görs, desto fler blir det ackumulerade kapitalets användningsområden.

Det här var väl egentligen inte särskilt svårt att begripa?

Hur viktig kapitalackumulationen är för det ekonomiska framåtskridandet har ju andra ekonomer poängterat – framför allt då Ludwig von Mises. Men just den här poängen – att kapitalackumulationen och de tekniska framstegen ömsesidigt förstärker varandra – har jag faktiskt aldrig sett hos andra ekonomer än just Reisman. Så hur enkelt det än verkar, är det ändå ett framsteg inom den ekonomiska vetenskapen.

Men utanför den ”österrikiska” och den ”austro-klassiska” skolan finns det ingen insikt alls om vad kapitalackumulation betyder för det ekonomiska framåtskridandet. Allt som kan göras för att skatta bort kapitalet görs också. Som Reisman skriver i början av den uppsats jag översätter:

Under loppet av åtskilliga generationer har Förenta staternas regering skattat bort biljoner efter biljoner dollar som annars skulle ha sparats och investerats och därmed lagts till den amerikanska ekonomins kapital. Kapital är de rikedomar som ägs av affärsföretag och som används för syftet att göra försäljningsintäkter och vinster. Det består av bondgårdar, gruvor, fabriker, maskiner, verktyg, material, komponenter, halvfabrikat, fortskaffningsmedel, lagerlokaler, affärer, handelsvaror av alla de slag, och mer därtill. Det inbegriper de penningmedel som används till att betala löner till affärsföretagens anställda och de penningmedel som används till att finansiera inköp av dyrbara konsumtionsvaror, som t.ex. hus, bilar och större apparater. Biljonerna har tagits bort genom den progressiva personliga inkomstskatten, bolagsskatten, fastighetsskatten, skatten på kapitalvinster, socialförsäkringssystemet och dess skatter. Utöver detta har Förenta staternas regering avlett biljoner dollar av besparingar från att investeras och in i sina egna penningkistor för att kunna finansiera sina kroniska budgetunderskott. Och dess politik av kronisk inflation och kreditexpansion har förorsakat att en ansenlig del av den kraftigt reducerade kapitaltillgång som finns kvar har förslösats.

Trots allt detta har ju den allmänna levnadsstandarden stigit även i vår tid, och vi har konsumtionsvaror idag som förr i tiden inte ens existerade. Man kan bara drömma om hur ännu mycket bättre vi skulle ha haft det, om det inte satts mängder av pinnar i hjulet för kapitalackumulationen.

(I Reismans Capitalism tas detta upp på s. 631f.)

$ $ $

Uppdatering 8 juni 2015: Mises och Reisman är förstås inte ensamma om att förstå detta samband. Se t.ex. den här artikeln på Misesinstitutets hemsida av Frank Shostak.

Men sambandet är som sagt ömsesidigt; utan tekniskt framåtskridande finns det inte så mycket att göra med det ackumulerade kapitalet. Om detta har Shostak inget annat att säga än det här:

Many experts hold that because of the limited amounts of capital and labor, without technological progress, the opportunities for growth will eventually run out.

Och det är ju också sant.

Bloggrekord för Reismanbloggen

I gårdagens Aftonbladet kunde man läsa en kort notis av Petter Larsson om de stora inkomstskillnaderna i Tyskland och att de blivit än större under de senaste tio åren – och sådant kan ju en skribent i Aftonbladet aldrig acceptera! Fredrik Segerfeldt hade en bra kommentar om detta på Facebook:

Tyskland är det land som utan jämförelse skapat flest jobb i Europa det senaste decenniet. Det var reformer under sossen Schröder som la grunden för framgången. Viktigast var möjligheten till låglönejobb. Den här diskussionen finns inte i Sverige. Arbetarrörelsen lyckas undvika att erkänna dilemmat mellan ökad lönespridning och fler jobb, och få i borgerligheten har guts nog att driva linjen. Det är synd, för jag tror att om dilemmat blir tydligt och makthavarna tvingas ta ställning så kommer vi att få en debatt som inte bara är mer intellektuellt hederlig utan som också kan ge fler jobb. I stället får vi sådana här artiklar.

Vänstern har alltid satt minskade inkomstskillnader före jobben, och lyckades komma undan med det även i denna valrörelse.

Larsson hänvisade till en ”Piketty-inspirerad forskningsrapport”. Så jag lade in denna syrliga kommentar på Aftonbladet:

Inte för att Aftonbladets redaktion någonsin kommer att fatta någonting, men jag vill ändå rekommendera den här artikeln [Thomas Piketty rättvänd].

I vanliga fall har jag bara några ströbesök på min Reismanblogg, och jag hade inte väntat mig annat den här gången heller. I stället fick jag 320 besök! (Det är hittills betydligt färre idag, men fortfarande fler än vanligt.) [Det blev till sist 62, och det är ju inte så pjåkigt det heller.]

Ibland lönar det sig att länka!

$ $ $

De av er som läst Reisman – det må vara i original eller i mina översättningar – vet förstås att stora förmögenhetskoncentrationer inte alls leder till att de fattiga blir fattigare, utom tvärtom till att de fattiga kan resa sig ur fattigdomen, och att de relativt fattiga med tiden blir relativt rika. Och detta på två sätt:

  1. Genom att de stora förmögenheterna till stor del investeras i köp av arbetskraft, d.v.s. att de skapar jobb. Och detta är väl inte så svårt att förstå?
  2. Genom att en annan stor del av dem investeras i köp av kapitalvaror – fabriker och maskiner och mycket annat – vilket leder till att fler och bättre konsumtionsvaror produceras till billigare pris, vilket i sin tur leder till att reallönerna – löner uttryckta i faktisk köpkraft – fortlöpande stiger. Detta är möjligen lite svårare att förstå, men inte mycket.

Petter Larsson ondgör sig, i artikeln jag länkade till, över att de rikaste i Tyskland för tio år sedan tjänade 50 gånger mer än ”Medelmüller”, medan de nu tjänar 80 gånger mer; och Fredrik Segerfeldt observerar att Tyskland under samma tidsperiod skapat fler jobb än några andra länder i Europa. Sambandet är solklart; men det innebär ju inte att Petter Larsson eller någon annan av Aftonbladets skribenter någonsin kommer att fatta det.

Och ändå är det ju redan nu så att de makthavande skamlöst utplundrar de förmögenheter framgångsrika företagare byggt upp – Reisman brukar nämna sådant som den progressiva inkomstskatten, bolagsskatten, fastighetsskatten, m.m. – och på alla möjliga sätt försöker hindra dem från att bygga upp sina förmögenheter, ofta bara för att vara den civilisationsfientliga miljörörelsen till lags. Allt Thomas Piketty och hans vapendragare på Aftonbladet har att komma med är att få till stånd ytterligare utplundring.

Det är något av ett under att vi ändå åtnjuter den levnadsstandard vi faktiskt åtnjuter, och att vi har råd med ett och annat som sätter guldkant på tillvaron. Men tänk då också ett ögonblick över vilken levnadsstandard vi skulle ha, om vi sluppit all denna utplundring!

Som Ayn Rand skrev en gång:

Kapitalismen? Var ser du den någonstans, bortsett från några tilltufsade kvarlevor som fortfarande lyckas hålla oss alla vid liv? (”Comprachicos” i Den nya vänstern: Den anti-industriella revolutionen.)

Och George Reisman är ju inte den ende som begriper sammanhangen här (även om jag ofta är frestad att tro det). Häromdagen stötte jag på en artikel av Thomas Sowell, ur vilken jag saxar:

Those who imagine that profits first benefit business owners — and that benefits only belatedly trickle down to workers — have the sequence completely backward. When an investment is made, whether to build a railroad or to open a new restaurant, the first money is spent hiring people to do the work. Without that, nothing happens.

Nog om detta för den här gången.

$ $ $

Uppdatering 28 oktober 2026: Idag har Aftonbladet tagit bort kommentarsfunktionen på sina artiklar.

Och idag kan man också läsa George Reismans utförliga uppgörelse med Piketty på svenska. Håll till godo!

Och läs också gärna allt jag själv skrivit om George Reisman på svenska och på engelska.