Mördaretik lärs ut vid våra universitet

Universitetsämnet ”praktisk filosofi” inbegriper etik, och med etik menas ”läran om gott och ont”. Man borde därför vänta sig att professorer i detta ämne lär ut hur man känner igen det goda och hur man undviker eller bekämpar det onda. Vad som faktiskt lärs ut är raka motsatsen.

Professuren i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet innehas sedan ett par år av en person som gjort karriär på att plädera för mord på oskyldiga. (Han har även, mer i förbigående, pläderat för yttrandefrihetens avskaffande.) Professorn i fråga kallar sig ”konsekvensetiker”, men den enda konsekvens en sådan filosofi kan ha är att ge mördare fria tyglar.

Uppdatering 2016: Enligt Wikipedia var han professor i Göteborg åren 1995–2001 och sedan 2002 professor i Stockholm. Före 1995 var han docent i Stockholm. Han är också affilierad professor i medicinsk etik (just det!) vid Karolinska Institutet och medlem av Socialstyrelsens etiska (just det) råd. Så vem är det som här i landet bestämmer vad som är etiskt rätt och fel, vad som är gott och vad som är ont?

Mordoffer är alltsomoftast skattebetalare. Och i vårt samhälle, där universiteten är offentliga, betalas professorer med skattemedel. I slutändan innebär detta att folk betalar skatt, inte för de tjänster stat och kommun kan erbjuda i gengäld, utan för det tvivelaktiga privilegiet att bli avdagatagna med akademisk sanktion.

Det följande är ett antal artiklar jag skrivit under årens lopp för att avslöja denne mördarfilosof.


1. Neutral terror?

Följande artikel publicerades i Svensk linje 3-4/82.

Får man ta avstånd från terrorism? Nej, det får man inte. Inte om man gör det kompromisslöst och dessutom försöker göra det i Filosofisk tidskrift.

Bakgrunden till detta påstående är följande:

Torbjörn Tännsjö, docent i praktisk filosofi vid Stockholms universitet [numera promoverad till professor vid Göteborgs universitet] och tillika aktiv vpk-are, har i en samlingsvolym betitlad Filosofi och samhälle (Doxa 1978) publicerat en artikel, där han hävdar att terrorhandlingar är ”etiskt neutrala medel”. Jag ska försöka ge en kortfattad resumé av hans resonemang.

Terrorhandlingar ska inte bedömas eller fördömas som handlingar ”i sig” utan efter sina konsekvenser. För Tännsjö innebär detta att terrorhandlingar är bra om de leder till en önskvärd samhällsomdaning (i socialistisk riktning). Gör de inte det, är de dåliga.

Det är irrelevant om terrorhandlingens offer är skyldiga eller oskyldiga. Man kan m.a.o. inte fördöma en terrorhandling bara därför att den drabbar oskyldiga offer. Tännsjös argument för detta är att det inte råder något ”naturligt samband” mellan skuld och straff.

Det är värt att notera att detta argument, om det alls är giltigt, på sin höjd kan motivera mild behandling av brottslingar som överbevisats om sin skuld. Men Tännsjö använder det som argument för saklöst dödande av oskyldiga. Detta är ”brännvinsfilosofi” (ty om en advokat resonerade så, skulle det kallas ”brännvinsadvokatyr”).

Terroristens avsikter är moraliskt irrelevanta.

Det är också moraliskt irrelevant om terroristen har mandat att utföra en terrorhandling, eller om han tillhör en självutnämnd politisk grupp.

Det enda som är relevant är terrorhandlingens konsekvenser. Tännsjö kommer fram till att terror, i nuvarande läge, inte leder till den önskade samhällsomvandlingen. (Han anser dock att det kan finnas undantag.) I sin kritik av terrorismen (som alltså är praktisk, pragmatisk och helt principlös) ansluter han sig till Lenin: individuella terrorhandlingar är ”småborgerliga” – terror kan accepteras endast som ett led i partiets övergripande strategi.

Tännsjös artikel har gett upphov till vissa kritiska kommentarer. Den mest träffande kommer från Ingemar Hedenius, som menar att Tännsjö försöker

göra den praktiska filosofin till något slags lyxfnask åt det kommunistiska taktiktänkandet.

Sådan kritik skakar Tännsjö lätt och lättvindigt av sig:

Skojigt att höra men ack så svårt att bemöta.

Däremot besvarar han gärna seriös kritik, varmed menas kritik presenterad i hans egna filosofiska kategorier. Ett sådant replikskifte har förts i Filosofisk tidskrift mellan Tännsjö och Per Ericson. Dessa båda eminenta representanter för samtida svensk filosofi resonerar med varandra genom att jämföra två tänkbara världar som är identiskt lika varandra, utom att den ena världen innehåller en terrorhandling som den andra saknar.

Låter det konstigt? Plocka då fram Voltaires Candide ur bokhyllan och läs! Det är två samtida arvtagare till mäster Pangloss som sitter här och diskuterar, som om terrorismen vore ett problem i deras egna tankekonstruktioner, inte i den reellt existerande verkligheten.

Sådan är alltså bakgrunden. Undertecknad, som åtminstone har den likheten med Voltaire att han har svårt att hålla käft, skickade följande inlägg till Filosofisk tidskrift. Det refuserades med denna motivering:

Det snuddar visserligen vid argument som skulle kunna anföras mot Tännsjö, men på ett alltför ytligt och svepande sätt … Det tillför knappast något nytt, och delvis vantolkar det nog också Tännsjö. (Alla kursiveringar mina.)

Skojigt att höra men ack så svårt att bemöta. Särskilt i en publikation som inte vill veta av en öppen debatt om saken.

Svensk linjes läsare må döma själva!

$ $ $

Torbjörn Tännsjös tänkande om terrorismen är ett exempel på filosofins armod.

Tännsjös syn på terrorismen hänger samman med en samhällsfilosofi som, för att uttrycka det milt, är intellektuellt absurd och moraliskt förkastlig. Jag har diskuterat och kommer att diskutera detta i andra sammanhang och nämner det bara för att ingen ska tro att det finns skymten av grundläggande värdegemenskap mellan mig och Tännsjö.

En reflektion är dock på sin plats: Tännsjö diskuterar terror ”från vänster”, utifrån ett socialistiskt perspektiv. En fascist skulle, utifrån sitt perspektiv, kunna använda exakt samma resonemang på terror ”från höger”, och komma fram till att en kristallnatt eller en bombad järnvägsstation måste bedömas, inte som en handling ”i sig” utan efter dess effektivitet i att omvandla samhället i fascistisk riktning.

Men låt mig så långt det går bortse från de politiska ideologierna och granska Tännsjös argument rent filosofiskt.

Terrorhandlingar är etiskt neutrala medel. Deras riktighet avgörs uteslutande av vilket värde deras konsekvenser har.

Detta är Tännsjös tes.

Det framgår inte klart, vare sig av Tännsjös replik i Filosofisk tidskrift eller av hans ursprungliga artikel i Filosofi och samhälle, om han i sin konsekvenskalkyl räknar in konsekvenserna för de direkt drabbade. Vi får veta att han betraktar deras skuld eller oskuld som irrelevant. (Detta i sig självt borde vara nog för att grundligt misskreditera hans resonemang.)

De människor som dör (eller lemlästas) i en terrorattack – hör deras död (lemlästning) till handlingen själv eller till dess konsekvenser?

Om mördare X riktar pistol Y mot offer Z:s hjärta och trycker av – var ska vi då dra gränsen mellan handling och konsekvens? Endast genom att intellektuellt klyva det som i verkligheten är förenat kan vi hävda att handlingen är etiskt neutral och endast konsekvenserna etiskt kalkylerbara.

Vill man göra denna klyvning kan man hävda att alla handlingar är etiskt neutrala, eftersom handlingen är en sak, dess konsekvenser något annat. Men detta är en ren intellektuell lek (såvitt man inte förnekar att specifika orsaker leder till specifika verkningar). I verkliga livet är inga handlingar etiskt neutrala, eftersom alla handlingar har konsekvenser – och eftersom handlingens natur rimligen påverkar konsekvensernas natur.

Naturligtvis är det rimligt att räkna med en handlings indirekta konsekvenser likaväl som de direkta. Men den utilitaristiska konsekvensetiken lider av en avgörande svaghet. Att kalkylera en handlings alla konsekvenser, goda och dåliga, från nu och till tidens ände, är omöjligt för en varelse som inte är allvetande. De rena konsekvensetikerna borde därför rikta sina råd till Gud (bortsett från att denne, såsom varande allvetande, knappast behöver några goda råd).

För oss människor är sådana råd meningslösa. En balansräkning som tar in all lust och allt lidande i hela världen (och dessutom måste jämföra med ett oändligt antal tänkta världar) är omöjlig att genomföra. Om man försöker, hamnar man snart i ett hav av ”computer print-out” och ett etiskt vakuum. (Möjligen är detta rentav avsikten med resonemang sådana som Tännsjös – att ge etisk vägledning som vid närmare beskådande visar sig futil.)

Vad vi behöver är bättre formulerade principer för vad som är ”gott i sig” (självändamål) och vad som är gott som medel.

En lösning är att ställa upp ett mål utanför den enskilda människan och betrakta allt annat som medel eller hinder för uppnåendet av detta mål. Vi kan kalla denna lösning den ”millenaristiska” Det är i sammanhanget egalt om tusenårsriket fattas religiöst eller politiskt. Det betydelsefulla är att varje våldshandling med detta synsätt blir etiskt neutral ”i sig”, men försvarbar om den påskyndar tusenårsrikets ankomst.

Den andra lösningen är att betrakta människans liv – varje enskild människas liv – som ett mål i sig. Frågan om våldets berättigande blir då principiellt mycket enkel: våld är berättigat i självförsvar, och endast i självförsvar. Rätten att leva tillkommer alla som själva respekterar rätten att leva.

Jag vill naturligtvis inte hävda att denna princip är helt oproblematisk. Det kan ibland vara svårt att avgöra om en viss handling begåtts i självförsvar eller ej, eller om någon brukat mer våld än nöden krävt. (RAF:s och liknande terrorgruppers dåd hör dock inte till den kategorin.) Men principen kräver inte för sin tillämpning att man förutser allt som kommer att hända i hela världen för all framtid.

Låt mig lämna de abstrakta rymderna och titta på ett konkret fall. Torbjörn Tännsjös artikel ställer mig inför ett etiskt alternativ. Ska jag låta Tännsjö själv smaka på den medicin han själv rekommenderar? Ska jag söka upp honom och företa någon ”etiskt neutral” handling mot honom? (I den konsekvensetiskt vällovliga avsikten att förebygga ytterligare filosofisk skadeverkan på den svenska opinionskroppen.)

Detta skulle medföra obehagliga konsekvenser för mig själv – för vi har ju ett repressivt ”kapitalistiskt” etablissemang som i sin outgrundliga repressiva tolerans skyddar även Torbjörn Tännsjö från de praktiska konsekvenserna av hans tänkande.

Men anta att jag vore immun mot straffpåföljder. (Detta villkor skulle exempelvis vara uppfyllt, om jag vore obotligt sjuk och bara ville göra mänskligheten en sista tjänst.) Den rena konsekvenskalkylen ger mig faktiskt ingen vägledning. Jag skulle precis lika gärna kunna konsultera en spåkäring eller slå i I Ching – eller handla på ögonblickets impuls.

Det enda som i den situationen räddar Tännsjö från ett välförtjänt kok stryk är faktiskt principen att endast ta till våld i självförsvar. Hans idéer är ett hot mot mitt liv – men det är ännu inte för sent att värja mig intellektuellt mot dem. Han har ännu inte makt att censurera mig eller spärra in mig eller släppa loss den exekutionspatrull han försett med filosofiska vapen. Det är inte för sent att bemöta hans idéer med bättre idéer.

Därav denna artikel.


Appendix: Brevväxling med Filosofisk tidskrift

Jag försökte som jag nämnt få denna uppsats publicerad i Filosofisk tidskrift innan jag skickade den till Svensk linje. Följande korrespondens utspann sig mellan mig och Filosofisk tidskrifts chefredaktör, Lars Bergström (som också vid den tiden var professor i praktisk filosofi – han är numera emeritus och kan vila tryggt på ett långt livs samlade evasioner). Jag publicerar brevväxlingen här, eftersom den ger en viss inblick i hur akademiska filosofers tänkande skiljer sig från mitt.

Lars Bergström: Efter att ha samrått med två andra redaktionsmedlemmar har jag kommit till resultatet att jag inte bör publicera ditt inlägg mot Torbjörn Tännsjö. Det snuddar visserligen vid argument som skulle kunna anföras mot Tännsjö, men på ett alltför svepande och ytligt sätt, enligt min mening. Det tillför knappast något nytt, och delvis vantolkar det nog också Tännsjö. Exempelvis är det väl alldeles självklart att Tännsjö räknar in ”konsekvenserna för de direkt drabbade”.

17 mars 1982

POS: Tack för Ditt brev.

Du har fel. Det är inte självklart att Tännsjö inkluderar ”konsekvenserna för de direkt drabbade”. Det finns ingen indikation på det i hans ursprungliga artikel, inte ens någon indikation på att han begrundat problemet. Det finns däremot en avgörande kontraindikation, nämligen den att han betraktar de drabbades skuld eller oskuld som irrelevant. Detta kan bara betyda en sak: att deras liv är irrelevant. Det enda som är relevant för Tännsjö är om deras död gagnar eller skadar den revolutionära saken. Om vår död skadar världsrevolutionen, då får vi leva. Annars icke.

I själva verket finns det inget som skiljer Tännsjös resonemang från Raskolnikovs motiv i Brott och straff – utom att Raskolnikov gör sig mödan att välja ut ett offer som han betraktar som moraliskt belastat. Därmed står han ett pinnhål ovanför Tännsjö. Ett litet pinnhål, men dock.

Jag förstår inte att det ska vara så svårt att se detta. Tännsjö måste väl rimligtvis mena vad han säger, när han gör åtskillnad mellan handlingen ”i sig” och dess konsekvenser. Men även om Tännsjö, ifall han pressades på saken, skulle medge att även själva handlingen ska tas med i konsekvenskalkylen, gör detta saken föga bättre. Ty i så fall måste han betrakta konsekvenserna för de direkt drabbade som försumbara i jämförelse med de mera långsiktiga konsekvenserna. I annat fall ramlar hans resonemang ihop som ett korthus.

Faktum är att man kan tänka sig situationer där detta resonemang är fullt tillämpligt. Tänk Dig exempelvis att en ockupationssoldat står i begrepp att döda Dina barn, och att Din enda chans att hindra detta är att döda soldaten. I ett sådant fall är det uppenbart berättigat att väga konsekvenserna för den direkt drabbade av ditt våldsdåd (soldaten) mot de något mer indirekta konsekvenserna (att dina barn räddas). Men observera då att samtliga konsekvenser, direkta som indirekta, är omedelbart överblickbara och saknar varje inslag av millenarism. Observera vidare att soldatens skuld, lika väl som barnens oskuld, är given – och att ingen skulle kalla Din handling en terrorhandling, eftersom det är uppenbart att den sker i självförsvar.

Men detta exempel har ingenting med Tännsjös filosoferande att göra. Tännsjö är fullt beredd att offra såväl skyldiga som oskyldiga, inte för en direkt, omedelbar nödvändighets skull, utan för ett vagt, avlägset glimrande slutmåls skull. Nu tror jag att Tännsjös slutmål i realiteten består av taggtråd och tortyrredskap, och att det glimrar så vackert bara därför att all metall glimrar när det reflekteras av solljuset.

När det gäller terroroffrens skuld är det värt att notera att Tännsjö först lägger fram en tes och sedan argumenterar för en helt annan. Han ställer frågan ”Är det fel att döda oskyldiga?” och använder sedan 3½ sida åt att diskutera om det är riktigt eller ej att straffa skyldiga. Man kan tycka vad man vill om de konklusioner han når fram till på dessa 3½ sidor – men de har faktiskt inte ett dyft med den ställda frågan att göra.

Man kan naturligtvis säga att Tännsjö till sist kommer fram till att terrorism är ett opraktiskt medel för världsrevolutionen. Men:

  1. Hans slutsats är inte otvetydig, enligt hans eget medgivande.
  2. Han skulle acceptera terrorism, om läget vore ett annat.
  3. Han skulle acceptera terror om terrorhandlingarna vore ett uttryck för en kollektiv vilja och inte bara för en individuell protest (vilket, för att uttrycka det brutalt, innebär att vem som helst har rätt att slita mig i stycken, bara han kan uppbåda ett tillräckligt stort gäng för att ta hand om sönderslitandet).

Tännsjös legitimation av terrorismen vilar till stor del på insikten att även ”det etablerade samhället” ofta gör sig skyldigt till grymheter av liknande art, som emellertid aldrig fördöms som terroristiska. Men hans idé om terrorismens moraliska indifferens kullkastar parallellen. Om han hade utgått från ett fördömande av terrorismen och sedan hävdat att samma fördömande borde drabba (exempelvis) bombningen av Hiroshima, då skulle jag utan större tvekan sympatisera med hans resonemang. Men han gör ju det rakt motsatta. Existensen av Hiroshima, Dresden, Hanoi, får legitimera allt meningslöst dödande, bara det görs för en ”god sak”. Det skulle vara så enkelt att argumentera för ett vidgande av moralen till den politiska sfären. Men Tännsjö förespråkar i stället ett vidgande av den cyniska amoralismen.[1]

Den tanken framskymtar också hos Tännsjö att terrorhandlingar från vänster faktiskt är ett slags självförsvar mot förtryckarsamhället. Om detta är sakligt riktigt eller ej är förstås en politisk-ideologisk fråga. Om Tännsjö, liksom jag, accepterade våld i självförsvar och avvisade initierande av våld, då skulle diskussionen gälla om terror faktiskt är självförsvar eller ej. Men Tännsjös tes är ju att varje våldshandling är moraliskt indifferent, vare sig den begåtts i självförsvar eller ej.

Jag vill gärna tro att Ditt försvar för Tännsjö är oskuldsfullt. Jag vil gärna tro att Du fallit offer för den allmänmänskliga benägenheten att tolka allt till det bästa, och att Du därför tolkar in ett visst common-sense-tänkande i Tännsjös resonemang och tror att en sådan självklarhet som ”konsekvenserna för de direkt drabbade” är implicit i hans resonemang. Jag vill gärna tro att Du inte uppfattat att Tännsjö pläderar för den nakna ondskan.

Men det är svårt för mig att tro det. För varför kan inte mitt inlägg bemötas i en öppen debatt? Tännsjö har ju alla möjligheter i världen att vederlägga mig, ifall det finns en vederläggning.

Din refuseringsmotivering verkar så ogenomtänkt och så slentrianmässig. Vad menas med att jag argumenterar ”ytligt och svepande”? Det är sant att jag kunde ha lodat större filosofiska djup. Jag skulle ha kunnat knyta an till den gamla kontroversen mellan Leibniz och Voltaire. Det låg nära till hands. (Leibniz såg den moraliska frågan som en fråga om världen som helhet var god eller ond, inte som en fråga om hur den enskilda människan ska finna vägledning för sitt handlande i konkreta situationer. Det är i denna leibnizska kategori som Tännsjö och Ericson för sin diskussion.)

Jag tog inte upp detta, eftersom jag ville hålla mitt inlägg vid ungefär samma längd som Tännsjös eget. Men jag tvivlar på att det skulle gjort till eller från. För det är inte jag utan tidskriftens redaktion som i det här fallet definierar vad som är ”djup” och vad som är ”ytlig” filosofi.[2]

Min gissning är att Du helt enkelt håller med Tännsjö och inte vill utsätta honom för mothåll – eller i varje fall att diskussionen ska föras på Tännsjös eget territorium.

25 mars 1982

Lars Bergström: Tännsjö är utilitarist. Utilitarister lägger vikt vid alla konsekvenser för alla inblandade (i den mån de har med någons välbefinnande att göra) – alltså även ”konsekvenserna för de direkt drabbade”. Detta är elementärt. Det hindrar inte att utilitarister också betraktar skuld och oskuld som irrelevant[3]. De lägger t.ex. lika vikt vid mitt välbefinnande som vid ditt – även om det kanske är så att jag är skyldig (eller moraliskt undermålig) och du är oskyldig (och moraliskt högtstående). Du tycker nog att detta är fel. Men då räcker det inte – i en tidskriftsartikel – att bara säga det och att smäda sina meningsmotståndare. Man bör också komma med åtminstone något argument. Jag kräver inte att argumentet skall vara nytt, men något bör dock finnas om det skall vara värt att publicera artikeln.

När det gäller min egen inställning vill jag säga följande: jag delar inte Tännsjös politiska inställning (annat än till vissa delar). Däremot står jag ganska nära utilitarismen, vilket ju också han gör. Jag kan nog betraktas som utilitarist, vilket jag också redovisat i mitt inlägg i den volym där Tännsjös artikel också publicerades (Filosofi och samhälle, Doxa 1978). Jag vill gärna publicera inlägg i Filosofisk tidskrift som är kritiska till utilitarismen, och även sådana som är kritiska till sådana speciella tillämpningar av utilitarismen som Tännsjös terrorism-artikel. Men i så fall skall de som sagt (1) inte göra utilitaristerna dummare än de är, och (2) innehålla åtminstone ett minimum av argumentation, och (3) i åtminstone en del läsares ögon tillföra debatten något nytt. Kan du prestera ett sådant inlägg mot utilitarismen, så skall jag gärna publicera det. Du kunde ju t.ex. angripa mitt ovan nämnda inlägg i Filosofi och samhälle. Helst dock utan sådana tillmälen som att jag pläderar för den rena ondskan.

29 mars 1978

POS: Tack för Ditt brev.

När jag skrev min artikel betraktade jag det som en självklarhet att det är skillnad på att bruka våld mot oskyldiga och att bruka våld i självförsvar. Eller, mera exakt, att principen är självklar och att problemen endast ligger i den praktiska tillämpningen. Jag trodde också att det skulle vara så självklart att det skulle räcka med att påpeka det. På den punkten har jag tydligen räknat fel.

Vidare tänkte jag att likaväl som det logiska tänkandet har sitt reductio ad absurdum borde det moralfilosofiska tänkandet ha sitt reductio ad malevolentiam – d.v.s. att om en etisk teori leder till förespråkande av uppenbart omoraliska handlingar, borde detta föranleda en omprövning av den etiska teorins grunder.

Vidare utgick jag från att all filosofi värd namnet är en djupt personlig angelägenhet. Jag försökte därför uppmana Tännsjö att ställa sig frågan ”Skulle jag vilja leva i en värld där terrorhandlingar betraktas som etiskt neutrala?”

Nu tror jag att Tännsjö är fullt konsistent med utilitarismens grundpremisser när han hävdar att terrorhandlingar inte skiljer sig från vilka andra handlingar som helst. Han är också, tror jag, konsistent när han hävdar att inskränkningar i yttrandefriheten kan motiveras utilitaristiskt med samma rätt som Mill på sin tid yrkade på obegränsad yttrandefrihet med utilitaristiska skäl. (Jag hänvisar till den debatt som fördes i SvD för ungefär ett år sedan.) Den ”rena” utilitarismen är ett tveeggat vapen, och Tännsjö använder helt enkelt motsatt egg mot vad Mill gjorde.

Men detta borde inte leda oss till att acceptera vare sig terror eller censur. Vi borde i stället granska utilitarismens grundpremisser.

Med detta vill jag också ha sagt att varken Mill eller Bentham eller deras senare arvtagare medvetet pläderade för den rena ondskan. Långt därifrån. En av mina personliga husgudar – Ludwig von Mises – var hängiven utilitarist och såg i utilitarismen ett argument till försvar för fri marknad, fritt meningsutbyte, fredlig samverkan mellan människor och allt annat gott och fint i världen. Vad jag vill anklaga dem för är bara att inte ha tänkt igenom saken till de yttersta konsekvenserna.[4]

Icke så Tännsjö. Han har sett att utilitarismen kan användas som vapen för rakt motsatta syften, och han har girigt gripit det vapen som Mill och andra i all välmening smitt ihop åt honom.

Nu tog jag faktiskt upp den ”rena” utilitarismens svagheter i mitt ursprungliga inlägg, och jag är därför både förvånad och nedstämd [för att inte säga förbannad] över att Du menar att jag inte ens presterat ett minimum av argumentation om saken. Jag pekade också på ett alternativ (självförsvarsprincipen). Tännsjö skulle förmodligen kalla mitt resonemang ”regelutilitaristiskt”, och det må han gärna göra. Vad jag däremot vänder mig emot är Tännsjös idé (i Filosofi och samhälle) att regelutilitarismen är en sorts hybrid mellan utilitarism och deontologisk etik. Detta förefaller mig som ett val mellan Skylla och Charybdis. Dessutom vill jag hävda att Tännsjös eget resonemang i slutändan är deontologiskt. (Gör det till människans ”plikt” att verka för världsrevolutionen och det socialistiska tusenårsriket, en plikt som måste fullföljas oavsett vilka offer det kräver.)

Ett par ord om skuld, oskuld och välbefinnande. Om den skyldiges välbefinnande väger lika tungt i vågskålen som den oskyldiges, då måste både Ditt och mitt välbefinnande väga lika lite (observera ordvalet) som exempelvis Adolf Eichmanns. Jag antar att Du sätter lite högre värde på Ditt personliga välbefinnande. Jag gör det i varje fall.

Om termerna ”skyldig-oskyldig” är utbytbara mot termerna ”moraliskt högtstående – moraliskt undermålig” (och jag tolkar Din formulering som att Du faktiskt betraktar termerna som utbytbara), då ser jag inget skäl att betrakta distinktionen som irrelevant. Att termerna missbrukats i syfte att förtrycka, diskriminera och utrota är inget skäl att inte bruka dem alls. Man bekämpar inte nazism eller kommunism eller någon annan form av förtryck genom att sudda ut skillnaden mellan skyldig och oskyldig. I så fall rycker man ju undan grunden för varje moraliskt fördömande av förtryckarna.

Det utilitaristiska grundfelet här är att ”välbefinnande” överhuvudtaget inte är någon moralisk kategori. Rätt och orätt, skuld och oskuld, rättvisa och orättvisa är moraliska kategorier. Men ”välbefinnande” är snarast en psykologisk kategori och duger inte som grundval för ett moraliskt system.

Det är visserligen sant att moraliskt handlande leder till välbefinnande (”ett gott samvete är den bästa huvudkudden”) och att omoraliskt handlande leder till psykologisk misär. Men det betyder inte att man kan ta välbefinnandet som kriterium på vad som är moral eller omoral. ”Jag ska handla så att jag sover gott om natten” är ingen användbar handlingsmaxim. Den talar inte om vad jag ska göra för att sova gott. (”Jag sover gott, därför har jag handlat rätt” är möjligtvis en användbar efterkontroll.)

Jag har här bara talat om den handlandes eget personliga välbefinnande. Att handla med hela mänsklighetens välbefinnande som riktmärke faller på de minimala argument jag anförde i mitt första inlägg (det är omöjligt att kalkylera, och om man ändå försöker kalkylera det hamnar man i en millenaristisk lösning). Dessutom är faktiskt andra människors välbefinnande deras ensak, och min enda skyldighet är att inte skada dem, annat än om de försöker skada mig. (Vilket också ingick i mitt ursprungliga argumentationsminimum.)

Därmed är mina synpunkter på utilitarismen för tillfället uttömda. Jag måste dock replikera på Din antydan att min artikel inte i några läsares ögon tillför debatten något nytt. Hur vet Du det? Jag tyckte Du skrev att Du diskuterat min artikel med två redaktionsmedlemmar. Nu verkar det plötsligt som om den redan varit ute på remiss hos hela läsekretsen, och att denna samfällt gäspat och sagt att det här har vi hört tusen gånger förr.

3 april 1982

Lars Bergström: Tack för ditt brev, som nådde mig igår. Mycket av det du säger är väl värt att diskutera, men jag vill inte fortsätta denna privata diskussion – som ju inte tycks leda någonstans alls.

Låt mig i stället säga så här: jag är villig att i positiv anda bedöma ett nytt inlägg till FT av dig, kanske ett angrepp på Tännsjös idéer eller på utilitarismen i allmänhet. Jag tycker nämligen att en hel del av vad du skriver är riktigt eller tänkvärt. Jag tycker också att du skriver med en viss snärt, som jag uppskattar. Det största felet – enligt min mening – är att du är alltför lakonisk och att dina tolkningar av motståndarnas åsikter ibland är alltför lättvindiga (och illvilliga).

Dina viktigaste invändningar mot utilitarismen tycks vara att en psykologisk kategori (”välbefinnande”) inte duger som grundval för ett moraliskt system, samt att en utilitaristisk kalkyl är omöjlig. Men i en filosofisk artikel duger det inte att bara påstå detta. Du har kanske rätt, men du borde åtminstone försöka argumentera för dina ståndpunkter på ett någorlunda utförligt sätt, om det skall vara värt att publicera det du säger. Du har alltför lätt för att betrakta det ena eller det andra ”som en självklarhet”.

Odaterat (troligen april 1982)

Jag brydde mig inte om att käbbla vidare. Inte heller ägnade jag en tanke åt Bergströms förslag att skriva en ”alternativ” uppsats. Filosofisk tidskrift fick en chans att göra sig förtjänt av min medverkan, och den försatte man.


2. Tännsjö och valfriheten

Följande inlägg föranleddes av en artikel av Torbjörn Tännsjö som publicerades på SvD:s Brännpunktssida 17 mars 1987 under rubriken ”Säg nej till valfrihet”. Den gick ut på att valfrihet inom områden som boende, omsorg, utbildning inte är något att eftersträva; tvångsinkvartering i kollektivhus, tvångsomsorg på statliga institutioner och tvångsutbildning i statliga läroanstalter är helt enkelt bättre. Individen vet helt enkelt inte sitt eget bästa; men ”kollektivet” vet det; ”kollektivet” är nämligen i besittning av ”kollektiv rationalitet”.

Jag hade vissa förhoppningar om att mitt motinlägg skulle blir publicerat, eftersom en bekant till mig och påstådd Randanhängare (Mattias Bengtsson) just då vikarierade som redaktör för Brännpunkt. Men det hjälpte inte. Också Henrik Unné skrev oberoende av mig en längre replik; inte heller den blev publicerad. (Jag publicerade själv båda motinläggen som bilaga till Objektivistisk skriftserie.) De motinlägg som faktiskt blev publicerade inriktade sig mest på de ekonomiska aspekterna av Tännsjös resonemang och lämnade den grundläggande konflikten mellan individualism och kollektivism därhän.

Hela sanningen om docent Torbjörn Tännsjös praktiska filosofi är förmodligen alltför magstark för att kunna delges SvD:s läsare. Men som en enkel gärd av konsumentupplysning ska den ändå lämnas här.

Tännsjös avvisande inställning till individuell valfrihet inskränker sig nämligen inte till sådana futtigheter som boende, undervisning eller omsorg. Han tycker också att det vore bäst för oss om vi slapp välja ifall vi ska leva eller dö.

I en utförlig uppsats som heter ”Terrorism” och finns publicerad i samlingsvolymen Filosofi och samhälle (Doxa 1978) har han redogjort för sin filosofiskt grundade inställning i frågan. Den kan kort sammanfattas sålunda: en terroristhandling (som t.ex. att spränga en buss med skolbarn i luften) kan inte fördömas som ond ”i sig”. Det avgörande för vår moraliska bedömning måste vara en konsekvensetisk kalkyl. Bidrar mordet i fråga till att krossa den gamla murkna kapitalistiska samhällsstrukturen och bereda väg för samhällsutvecklingens socialistiska slutmål – eller gör den det inte? Detta är allt som räknas – det enskilda terroristoffrets liv är en i sammanhanget försumbar storhet.

Att dessa offer faktiskt mycket väl kan vara oskyldiga bekymrar inte Tännsjö nämnvärt, annat än som en invändning som måste undanröjas. I ett mycket sofistikerat avsnitt av sin uppsats försöker han visa att det inte finns, och inte kan finnas, något ”naturligt samband” mellan skuld och straff. Straffets funktion är ju när allt kommer omkring att vara allmänpreventivt (d.v.s. avskräckande) – och en avrättning kan otvivelaktigt vara avskräckande, oavsett hur oskyldig den avrättade är.

Tännsjös uppsats är så öppet ondskefull att den naturliga försvarsmekanismen är att tro att han inte menar allvar – eller också att det han skriver ”bara är filosofi” och alltså inte har med verkligheten att göra.

Det är troligt att många läsare reagerar likadant på hans Brännpunktsartikel ”Säg nej till valfrihet” (SvD 17.3.87). Men reaktionen är irrationell. Det filosoferna tänker i sina elfenbenstorn kommer på sikt att forma den verklighet vi lever i – och tiden för en filosofisk motståndsrörelse är sedan länge inne och kan snart nog vara ute.

Det finns slående likheter mellan Tännsjös båda artiklar, den om terrorism och den om valfrihet. Grundpremissen är att det finns något kollektivt gott som individen gör klokast i att foga sig efter och underkasta sig. Det är kanske lite för absurt att hävda att ett terroristoffers död djupast sett ligger i hans eget intresse, så argumentet duger inte när det gäller terror. Men det tycks duga bra när det gäller slaveri.

Hur bemöter man då Tännsjös praktiska filosofi effektivt?

Man kan naturligtvis peka ut de mer absurda inslagen. Om jag t.ex. påstod att valfrihet i boendet skulle leda till överbefolkning av Kungliga slottet (därför att väldigt många människor drömmer om att bo där), skulle ingen ta mig på allvar. Ändå är detta bara ett litet snäpp knäppare än Tännsjös spådom att vårt land skulle kunna bli översållat av enplansvillor med garage och swimmingpool.

Men metoden är ineffektiv och går inte till grunden. Den verkliga måltavlan är Tännsjös favoritbegrepp, ”kollektiv rationalitet”. Någon sådan företeelse finns nämligen inte. Förnuft eller rationalitet är en egenskap som tillkommer individen och endast kan utövas individuellt. Även om individer samarbetar, åstadkommer detta ingen ”kollektiv rationalitet”. Att man ”slår sina kloka huven ihop” innebär inte att hjärnorna växer samman till någon sorts superhjärna.

Strävan att anpassa sitt eget tänkande till en förmodad ”kollektiv rationalitet” kan bara leda till katastrofala konsekvenser. Det innebär inte bara att man överger sin ägandes enplansvilla för att bosätta sig i något av Tännsjös kollektivhus, eller offrar sina barns framtid på någon av hans kollektiva barnstugor, eller offrar sin respekt för oskyldiga medmänniskors liv för att ställa sig bakom något av hans kollektiva maskingevär. Det innebär att allt tänkande upphör. Till att börja med ersätts det med försök till tankeläsning – det gäller ju att räkna ut vad alla andra, d.v.s. ”kollektivet som helhet” tänker. Men eftersom alla andra sysslar med samma tankeläsning också, i stället för att tänka själva, finns snart inga tankar kvar att läsa.

Tännsjö har utan tvivel kopplat ett ”radikalt grepp” på nyliberalismen, och får han hållas har han snart oss alla på mattan och sedan i fängelseburen eller på bårhuset. Men bemöter man honom lika radikalt är det troligt att han lika kvickt faller på eget grepp.


3. Tännsjös planerade slakthus

Jag citerar ur en av Henrik Unnés cirkulärinsändare:

Låt oss ta ett extremt exempel för att göra principen klar. Dr Ingvar Allan Stig är chef för ett sjukhus. Han ser att patienten Andersson behöver en ny lever för att överleva. Patienten Bengtsson behöver en ny njure för att överleva. Patienten Carlsson behöver ett nytt hjärta för att överleva. Men det är brist på organ att transplantera.

Dr Ingvar Allan Stig råkar få syn på en herr Danielsson som bara är på besök. Danielsson är helt frisk. Doktorn får en idé: ”Jag kan rädda Andersson om jag ger honom Danielssons lever. Jag kan rädda Bengtsson om jag ger honom Danielssons njure. Jag kan rädda Carlsson om jag ger honom Danielssons hjärta. Då måsta jag visserligen avliva Danielsson, men i gengäld räddar jag tre personer till livet. Då gagnar jag ett flertal!”

Visst vore det horribelt om det fick gå till så inom sjukvården.

Men ingen tänker så inom sjukvården, säger ni kanske, så det där är bara tankelekar. Tyvärr måste jag upplysa om att sådana tankar finns, och att de lärs ut till våra blivande läkare, som en del av undervisningen i ”vårdetik”. Det följande är saxat ur en intervju med Torbjörn Tännsjö i DN 4 mars 1992:

Tännsjö tar upp följande exempel i sin bok ”Vårdetik”: På ett sjukhus finns en patient som behöver en ny njure, en som behöver ett nytt hjärta och en som behöver en ny lever. Hoppet för dem är nästan ute. Då införs på sjukhuset en benbrottspatient som är en perfekt organdonator för samtliga tre behövande. I enlighet med Tännsjös teori om högsta möjliga lycka borde benbrottspatienten dödas och berövas sina organ för att tre människor ska kunna leva lyckliga liv och inte bara en.

Det där är fortfarande bara tankelekar, säger ni kanske; ingen – inte ens Torbjörn Tännsjö – kan verkligen mena så illa. Då trodde ni fel. Jag citerar vidare:

I en recension av boken hävdas att Tännsjö, med sin moraliska intuition, tycks skygga för denna orimliga konsekvens. Men det förnekar han, när DN frågar. Att han trots allt inte rekommenderar slakt av benbrottspatienten har sina rent praktiska skäl:

– Man ska ha hämningar. Att slakta folk är normalt orätt, det skulle skapa osäkerhet och rädsla bland patienter om sådant skedde. Men enligt min teori vore det rätt i det här fallet, om det kunde ske i hemlighet så att ingen blev oroad.

Notera vad det är Tännsjö faktiskt pläderar för här. Det är inte bara det att vi ska mördas, ifall det skulle ”gagna folkflertalet”, utan värre: att vi ska mördas i hemlighet, så att ingen ”blir oroad” (m.a.o.: protesterar och ställer till besvär över saken).

Torbjörn Tännsjö är inte någon knäppskalle som sitter och yrar på något mentalsjukhus. Det är han som undervisar våra blivande läkare i vårdetik. Det är honom folk lyssnar på i frågor som denna. För all del, det finns de som inte riktigt håller med honom; men hurdana är deras invändningar? Ur samma intervju:

Carl-Henning] Wijkmark menar att hans resonemang är rent teoretiskt och inte bottnar i livserfarenhet. ”Det är tankelekar i ett slutet laboratorium.”

Bakterier som odlats i ett slutet laboratorium kan också döda.

För ett femtontal år sedan hävdade Tännsjö att det är helt i sin ordning att ta livet av oskyldiga människor, bara det ”gagnar världsrevolutionen”. Jag bemötte då, som ni säkert vet, hans resonemang i artikeln ”Neutral terror?”, som publicerades i Svensk linje, efter att först ha refuserats av Filosofisk tidskrift (med motiveringen att jag ”nog misstolkade Tännsjö”). Det är begripligt att somliga inte riktigt tror på vad jag skrev om honom i denna artikel; det är svårt att begripa att någon kan vara så ond. Men min artikel innehöll inga misstolkningar; han menade vad han skrev. Och det gör han idag också; han rentav undanber sig alla ”välvilliga tolkningar”.

Senare har Tännsjö i en annan, stort anlagd, uppsats (med mängder av snåriga och obegripliga resonemang som alla leder till en glasklar slutsats), hävdat att yttrandefriheten ”på sikt” bör avskaffas. Ser ni den röda tråden här? Utan yttrandefrihet och en fri press, hur mycket lättare kommer det inte att bli att ta livet av folk i hemlighet?

När vi objektivister kallar Immanuel Kant en ”metafysisk mördare” och hävdar att han var ”den ondaste människan i historien”, händer det att folk drar öronen åt sig och inte begriper vad vi talar om.[5] Och det krävs uppenbarligen en hel del kunskap och intelligens för att se att Kants filosofi är så ond som den är: det är inte uppenbart för de mindre läskunniga. Men när det gäller Tännsjö har vi en annan och på sätt och vis mer skrämmande situation: vi har en person som ställer sig upp och högt och klart talar om att han vill ta livet av folk; och ändå tycks det vara omöjligt för somliga att fatta att det är just det han säger.

Pressen (samma press som skyller oss objektivister för ”elitism” och ”övermänniskokult”) har inte ringaste betänkligheter mot att låta Tännsjö uppträda i full frihet; det enda man drar sig för är att låta någon ge honom svar på tal. Filosofer med mördarsjälar hålls bakom ryggen; vi som inget annat begär än att få leva i frihet med förnuftet som ledstjärna, vi blir förolämpade och får sällan en chans att bemöta förolämpningen.

Var och en som håller sitt liv kärt och är rädd om det bör naturligtvis göra sin protest hörd.

Post scriptum: I ett inlägg i SvD 3.6.94 skrev Tännsjö bl.a.:

Personligen har jag ofta slagits av hur svårt det kan vara att finna fram till fullgoda motiveringar också för moraliska övertygelser som jag varit fast förvissad om, såsom att man inte bör offra en patient för att rädda tre andra.

Det här uttalandet går ju faktiskt stick i stäv mot den ovan citerade intervjun. Så har DN felciterat Tännsjö? I så fall borde vi väl ha sett en dementi från Tännsjö i DN, kanske rent av ett tryckfrihetsmål mot DN för lögn och förtal; men något sådant har vi inte sett. Min gissning är så god som någons, och den gissningen är att Tännsjö inte bekymrar sig alltför mycket om konsekvens. Eller också är det precis som han själv skriver: att han en gång varit fast förvissad – men nu i stället är fast förvissad om motsatsen.


4. ”Jag gör det, därför att det är ont”

Nedanstående artikel är daterad 25 oktober 1999 och har skickats till ett 50-tal tidningar och tidskrifter.

Ni känner förmodligen till kyrkofadern Tertullianus ord om den kristna återlösningstanken, idén att Kristus sonat människornas synder genom att, själv syndfri, dö på korset: ”Credo, quia absurdum”, ”jag tror det, därför att det är absurt”. En människa som säger någonting sådant är självfallet oemottaglig för förnuftsargument. Kristna som följer Tertullianus exempel behöver aldrig överge sin tro därför att någon påpekar för dem att deras tro leder till orimliga konsekvenser. ”Det är ju precis det vi säger!” är deras svar. Inte heller tjänar det något till att påpeka det självklara för dem. Ett korollarium till Tertullianus tes är: ”Dubio, quia evidentum”, ”jag tvivlar på det, därför att det är självklart”. Många filosofer har visat sig på styva linan genom att tvivla på sina egna sinnens vittnesbörd eller på logiska slutledningar som är så enkla att ett barn kan se att de stämmer – detta samtidigt som de vräker ur sig de mest vettlösa absurditeter och väntar sig acceptans och applåder för dem (och ofta också får det).

Det finns ett talande exempel på detta från vårt eget århundrades fysik. En av kvantfysikens grundare, Schrödinger, ansåg att den version av kvantfysiken som lagts fram av hans kolleger Heisenberg och Bohr, var orimlig. För att visa att den var orimlig gjorde han ett tankeexperiment som fått namn efter honom: ”Schrödingers katt”. Tankeexperimentet går ut på att stänga in en katt i en gaskammare som är kopplad till en geigermätare och en radioaktiv isotop. När isotopen sönderfaller, ger geigermätaren utslag och aktiverar en ampull med cyanid som dödar katten. Men vi vet inte exakt i vilket ögonblick isotopen ska falla sönder, och vi kan därför inte i ett givet ögonblick veta om katten lever eller är död. Och om Heisenberg och Bohr hade rätt, skulle detta innebära att om vi inte vet om katten är levande eller död, så är katten inte heller vare sig levande eller död. Eller också är han levande och död på en och samma gång. Vilket är uppenbart orimligt.

Vad hände med Schrödingers katt? Jo, alla har glömt att tankeexperimentet var avsett att motbevisa Heisenberg och Bohr. I stället har katten blivit accepterad som dagsens sanning och citeras om och om igen som belägg för tesen att kvantfysiken slutgiltigt bevisat att den värld fysiken studerar inte styrs av orsak och verkan eller av identitetslagen – kort sagt att det är denna värld själv som är absurd, inte Heisenbergs och Bohrs besynnerliga version av kvantfysiken. Heisenberg och Bohr var de första som drog denna slutsats. Och varför inte? Det är ju just detta deras teori går ut på: att världen är absurd. Så varför påvisa det absurda i deras resonemang för dem, när de redan vet (och skryter med) att deras resonemang är absurt?

Det finns en motsvarighet inom etiken. Somliga etiska teorier är onda. För att precisera: de är sadistiska. De går ut på att göra människans liv till ett helvete på jorden. Kardinalexemplet är Immanuel Kants etik. Kant säger uttryckligen i Grundläggning av sedernas metafysik att etikens mening inte är att göra människan lycklig utan tvärtom att göra henne olycklig. Det finns ett välbekant stycke i Kants bok där han förklarar att en människas vilja att uppehålla sitt eget liv blir moraliskt lovvärd först när hennes liv blivit fullständigt outhärdligt för henne. En sådan teori kan endast motiveras av ren illvilja, av en önskan att plåga människorna, om möjligt tortera dem. Men skulle det tjäna något till att påpeka detta för Kant? Visst inte. Allt han skulle säga är: ”Javisst. Det ska göra ont att leva. Det är ju just därför jag skriver det. Jag vill inte se lyckliga människor omkring mig, och jag vill inte se människor motiveras av sådant som en önskan att bli lyckliga.”

I dagens Sverige har vi en professor i etik som lär ut ren och oförfalskad ondska till sina elever och till alla andra som gitter lyssna. Han är den av våra akademiska filosofer som flitigast publiceras både i facktidskrifter och i dagspressen. Och det han predikar är undantagslöst död och förstörelse. Professorn i fråga döljer sig bakom en etisk teori som kallas ”utilitarism” eller ”nyttofilosofi” och som i korthet går ut på att maximera den totala lyckan här i världen – skenbart alltså raka motsatsen till vad Kant predikade. Men den här professorns recept för att maximera lyckan går undantagslöst ut på att döda somliga för att andra (påstår han i varje fall) ska få det bättre. Hans favoritämne har de senaste åren varit organtransplantationer (förr i världen var det terrorism). Han vill att friska människor ska slaktas för att få friska organ att transplantera till sjuka människor. Och detta skulle göra våra korta jordeliv lyckligare? Tänk själv hur det skulle kännas att framleva sina sista år med en främmande människas hjärta i kroppen och samtidigt veta att den främmande människan inte var ett olyckligt offer för en trafikolycka utan en fullt frisk människa som bara saklöst och brutalt mördades för att du skulle få ett nytt hjärta. Jag skulle inte vilja leva med den insikten, och den som skulle vilja det är för rutten inombords för att kunna uppleva lycka alls.

Professorns namn är Torbjörn Tännsjö, men det har ni säkert redan räknat ut. Hans senaste variant av organslaktteorin, presenterad på SvD:s ”vetenskaps”sida Samtider 23.10.99 (under sedvanliga bugningar och fotskrapningar från Samtiders redaktör Anders Björnsson) är att man borde anordna ett lotteri, där de som drar nitlotterna slaktas och de som drar vinstlotterna får deras organ, något som han hoppas att ett framtida socialistiskt samhälle ska åvägabringa. (Detta samtidigt som han fördömer liberalismen som ”moraliskt oacceptabel”, därför att den inte fordrar uppoffringar av detta slag.)

Skulle det tjäna någonting till att argumentera med Tännsjö och försöka visa honom att hans teorier är ondskefulla? Visst inte – lika lite som det skulle tjäna något till att tala om för Tertullianus att hans berömda tes är absurd. Tännsjö vet att hans teorier är ondskefulla; det är just därför han för fram dem.

Men hur är det då med dem som hjälpt fram Tännsjö i hans karriär? Som rekommenderat honom till hans professur? Tidnings- och tidskriftsredaktörer som så frikostigt ger honom utrymme? De som prisar honom och kallar honom en person som ”kompromisslöst följer sitt förnuft”? Är de lika moraliskt fördärvade, lika ruttna de? Mja. På sätt och vis är de värre. De törs inte bjuda motstånd. Eller så orkar de inte bjuda motstånd, därför att de själva blivit cyniska och bittra av att leva i en atmosfär där endast irrationaliteten har möjlighet att frodas. Deras ondska är av ett annat slag: det slag som kallas feghet.

Ni har förmodligen hört uttrycket ”de goda människornas tystnad”. (Om inte, så präglades det av Martin Luther King.) När de goda låter sig kuschas av ondskan, då segrar det onda. Men när de goda väljer att tala ut, då är ondskan maktlös.

När det gäller Tännsjö är det hög tid att tala ut, innan hans idéer blivit verklighet. När den dagen kommer, då kommer var och en som reser invändningar att saklöst slaktas och plundras på sina organ, för att människor av Tännsjös eget skrot och korn ska kunna leva vidare och sprida sin ondska.

Men än är det inte för sent. Så – alla goda människor – var är ni?


Tännsjö i Smedjan

Nättidningen Smedjan publicerade 6.12.00 en artikel av Håkan Holmberg under rubriken ”Varför man bör misstro Torbjörn Tännsjö”. Även om artikeln var klart negativ mot Tännsjö fann jag den vara ett typiskt exempel på modern relativism; t.ex. fann Holmberg Tännsjös ”alltför tvärsäkra attityd” mer skrämmande än de skräckexempel ur Tännsjös produktion han själv nämnde. Jag och ett par andra personer fattade pennan och skrev några inlägg till Smedjan.

Det som förvånar mig mest…

…är att ingen ser vidden av Torbjörn Tännsjös ondska, fastän han bokstavligt talat skriver den på våra näsor. Jag skulle därför vilja ber er försöka se följande framtidsscenario för er inre blick:

Du är en hårt arbetande familjefar och har en familj som du verkligen håller av; du har en son (eller dotter) i övre tonåren som aldrig gett dig annat än glädje, som är begåvad och flitig och förefaller ha framtiden för sig. En dag knackar det på dörren, och när du öppnar står både polis och ambulanspersonal där. ”Ni har en son”, säger polismannen. ”Ja, nog har jag det. Är något på tok? Har det hänt honom något? Har han gjort något olagligt?” Du är oroad. ”Nej då, visst inte”, svarar polisen. ”Men samhället behöver organ för transplantationer, och nu har lotten fallit på er son. Vi är här för att hämta honom. Det är inget farligt. Han kommer att sövas ner innan han slaktas och styckas och kommer inte att känna någon smärta.” Du är svarslös, för att inte säga mållös. För vad ska du svara? Du lever i ett samhälle som sedan länge genomsyras av idén att ”det allmänna bästa”, eller ”majoritetens bästa” väger tyngre i varje vågskål än sådana petitesser som din eller din familjs lycka – tyngre än era liv. Du lever i ett samhälle där motsatta idéer sedan länge undertryckts. Kanhända har du själv accepterat dessa läror, i tron att de alltid ska drabba någon annan, bara inte just dig och de dina. Kanhända är du i tysthet motståndare till dessa läror. Men det är polisen som står där, och du vet att det är polisen som har vapen och handbojor, inte du.

Kanhända du gör ett försök att kontakta din advokat. Vad kan han göra? Lagarna är redan så utformade att de ger ”det allmänna” rätten att saklöst ta din sons liv. Kanhända du försöker göra saken offentlig och bilda opinion, starta protestlistor mot avrättningen av en oskyldig, skriva insändare och debattartiklar. Men det finns bara en tidning i hela landet, och bara en enda webbsida (www.folketsdagblad.se), och den är strängt censurerad: inlägg som ifrågasätter ”allmännyttan” (inklusive allmännyttig slakt av oskyldiga), tas helt enkelt inte in. (Däremot kan du nog räkna med att bli offentligt stämplad som en ”fascistoid personlighet”.) Det finns ingenting, absolut ingenting, du kan göra. Du har inte längre någon livslust, och din hustru har det inte heller och inte familjens övriga barn. Folkets Dagblad kommer att skriva att ni alla ska glädjas över att så många patienter nu kan räddas till livet som kanske inte kunde det förut.

Tänk efter noga hur det här skulle kännas! Känner du den där jublande glädjen över att du hjälpt så många medmänniskor att leva ett rikare (eller åtminstone lite längre) liv? Eller känner du det jag skulle känna i en sådan situation: vrede, bitterhet, indignation – känslor som så småningom ger vika för en oändlig, utdragen hopplöshetskänsla?

Det här är fantasier, invänder ni kanske: så långt kommer det aldrig att gå. Men att idéer är absurda har inte hindrat dem från att accepteras och genomföras. (Hur många kristna har t.ex. protesterat mot Guds befallning att Abraham skulle offra sin son? Och hur många judar har i modern tid fått sätta livet till för den absurda idén om en judisk världskonspiration? Hur många offer har kollektivismen i allmänhet krävt?) Och Torbjörn Tännsjö betraktas allmänt inte ens som en kuf. Hur skulle en kuf kunna bli professor i ett så viktigt universitetsämne som etik, d.v.s. läran om gott och ont? Hur skulle en kuf kunna bli landets flitigast publicerade filosofiske debattör? Och han är anlitad som expert på medicinsk etik; hans böcker används i läkarutbildningen. Ja, det kan ta någon generation innan mitt (och Tännsjös eget) skräckscenario blir verklighet. Men indoktrineringen har för länge sedan börjat.

Tännsjö menar inte allvar, invänder någon: det här är bara ett tankeexperiment. Men det är inte vad Tännsjö själv säger. Hans idé är ”i princip moraliskt riktig”; att den ännu inte genomförts beror på att vi är ”för blödiga”. (I en intervju i DN för några år sedan menar han att sådan här slakt av oskyldiga vore acceptabel, bara den kunde ske i hemlighet, ”så att ingen blir oroad”. Med en enda, noga censurerad, tidning i hela landet lär väl inte det vara något större problem?) Det är bara ”moralisk slapphet” som skiljer oss från dessa grymheter i namn av en ”lyckomoral”.

Och vad säger våra intellektuella om Tännsjö? (Ni vet, de där som sitter med sina breda bakar på akademiska institutioner och på tidningarnas kultursidor och ser till att inte ett ljud hörs om möjligheten av en etik som förespråkar rationell egoism eller om möjligheten av ett samhällssystem som inte bygger på uppoffring.) I DN för ett par år sedan (i samband med debatten om Peter Singers Sverigebesök) hyllades han av Johannes Åhman som ”en som konsekvent följer förnuftet”. Och i SvD för några år sedan jämfördes han, av den lärde och oändligt civiliserade Lars Lönnroth, med Thomas Stockmann i Ibsens ”En folkefiende”. (En verklig magvändare!) Och vi ska inte glömma att det var just i Svenska Dagbladet Tännsjö fick plats för sin plädering för organdonationsslakt. Hade den publicerats där den hör hemma (i någon obskyr vänsterblaska) hade vänsterblaskan kunnat bli åtalad för uppvigling. Men ett konservativt flaggskepp åtalar man helt enkelt inte för uppvigling, sak samma vad som står där.

Bör vi misstro Torbjörn Tännsjö? Visst inte. Vi bör ta honom på orden, för han menar vad han säger. Att oskyldiga människor ska tas av daga (för något påstått ”människovänligt” syfte) är inte något tillfälligt hugskott från hans sida, det är en livslång passion; det är ett tema han återkommer till (med smärre ytliga variationer) år ut och år in, decennium ut och decennium in. Och att han valt just utilitarismen som sin filosofi beror på att utilitarismen bäst förefaller rationalisera denna passion. Att lite försiktigt och lite mjäkigt ”misstro” en sådan person är självmordsmässigt. Det finns bara en sak att göra, och det är att ta avstånd. Vi borde fordra att han avsätts från sin professur – utan fallskärm, utan avgångsvederlag och utan pension – och vi borde fordra att de som rekommenderat honom till professuren ställs till svars för tjänstefel.

Gör vi inte det, förtjänar vi knappast själva bättre än att få våra organ utkarvade ur kroppen.

Det som förvånar mig näst mest…

…är hur någon kan tro att den rätta medicinen mot Tännsjös mördarfilosofi är någon form av relativism och skepticism. Det som gör Tännsjö ”till en filosof som skrämmer” är självfallet innehållet i hans filosofi (slakt av oskyldiga, avskaffande av yttrandefriheten – så att inga protester mot slaktandet ska bli hörda, försvaret för Sovjetdiktaturen). Men fastän Håkan Holmberg nämner alla dessa saker, förefaller hans huvudinvändning vara en helt annan: att Tännsjö är alldeles för absolutistisk och tvärsäker i sin tillämpning av utilitarismen.

Om jag har rätt i detta (och Holmberg inte bara uttryckt sig oklart) – om det som skrämmer honom är absolutism, kompromisslöshet, tvärsäkerhet, sak samma vad absolutismen, kompromisslösheten eller tvärsäkerheten gäller – då borde han rimligen vara precis lika rädd för mig, eller för den filosofi jag ansluter mig till, som han är för Tännsjö. Sådant som att människans liv är den yttersta värdemätaren och att initierandet av tvång måste bannlysas i alla mänskliga relationer (och att tvång eller våld endast ska användas i självförsvar) och mycket annat betraktas av mig och likasinnade som absoluta, orubbliga sanningar, sanningar som man inte bara kan schackra bort. Jag (och Jakob Meijling, Patriq Backlund och Per Nilsson, för att nämna dem som yttrat sig i denna debatt) är lika kompromisslöst för det goda som Tännsjö är så kompromisslös han kan i sin plädering för det onda. Kanhända jag är överdrivet misstänksam, men min erfarenhet av folkpartister (och av många icke-folkpartister för den delen) är att de skräms lika mycket av idén om oreglerad laissez-faire-kapitalism som de skräms av kommunistisk diktatur. Allt ska vara lagom, och helst ska man inte stöta sig med någon (utom möjligtvis med mig). Fanatiker får man minsann inte vara, även om det man är fanatiker för är det som är sant, rätt och gott.

Men det här är inget annat än eftergiftspolitik, en sorts filosofisk ”Münchenanda”; och att eftergiftspolitik inte fungerar har vi väl gott om exempel på.

Det går knappast att bevisa att Tännsjö har fel

skriver Holmberg. Men den enkla sanningen är att beviset för att Tännsjö har fel är vad han själv säger och skriver. Om en teori eller hypotes leder till konsekvenser som strider mot vad vi redan med säkerhet vet eller som är uppenbart absurda, är detta fullt tillräcklig vederläggning av teorin eller hypotesen. Detta brukar kallas ”reductio ad absurdum” eller ibland ”reductio ad impossibile”. Om en moralteori leder till konsekvenser som är uppenbart ondskefulla, är detta i sig full vederläggning av moralteorin. (Jag har själv döpt detta specialfall till ”reductio ad malevolentiam”.)

Nu säger oss sådana här reduktioner bara att något är fel med teorin, de säger oss inte vad som är fel; det måste man anstränga sig att ta reda på. (Principen här är densamma som om man får ett uppenbart orimligt resultat på ett mattetal: man får gå tillbaka och se var man räknade fel.) Men när det gäller utilitarismen (i varje fall i dess vanligaste form) är detta ganska enkelt. Felet ligger i idén om ”största möjliga lycka för största möjliga antal”. Det här är en kollektivistisk idé som innebär att man ska tänka så lite som möjligt på vad som gör en själv lycklig och tillfreds med livet, och att man ska vara beredd att offra sin egen lycka, ifall man kan tänka sig att andra på så vis blir lyckligare. Det är den idén som Tännsjö mjölkar de yttersta (och ondskefullaste) konsekvenserna ur. (Bentham själv var säkert alldeles för civiliserad för att dra Tännsjös konsekvenser. Men faktum är att han borde ha tänkt sin tanke till slut, insett absurditeten i tankegången och övergett den. Om inte annat, skulle vi idag i så fall vara rätt mycket lyckligare.)

Ingen människa kan vara ansvarig för någon annans lycka än sin egen. Det är den enda lycka som står i ens makt att maximera (och det kan vara svårt nog, men det är en annan femma). Att alla andra ska vara lyckliga också är naturligtvis högeligen önskvärt. Och man mår inte själv särskilt bra av att bara se lidande omkring sig. Men detta ändrar inte på det grundläggande, naturgivna (eller, som objektivister hellre säger, metafysiska) faktum att ”var och en står sig själv närmast”.

Att predika en moral som påstår sig gå ut på att maximera lyckan här i världen och samtidigt komma med rekommendationer (inklusive rekommendationen av ett socialistiskt samhällssystem) som garanterat bara maximerar olycka och misär är förstås också ett utsökt hyckleri. Och menar Tännsjö allvar är det väl inget som hindrar honom att gå ned på Sahlgrenska sjukhuset och erbjuda sina egna organ? Men så konsekvent och kompromisslös kan han inte vara. Inte bara skulle ett sådant handlande beröva honom hans feta professorslön; det skulle också hindra honom i hans stora projekt att göra vår tillvaro till ett helvete i ”lyckomaximeringens” namn.

Daltandet med Tännsjö

En debattör skrev ett ilsket inlägg som går ut på att det daltas med Tännsjö, vilket ju är helt sant.

Det har ju kommit några inlägg på den här sidan som inte daltar med Tännsjö. Men i det stora hela har Michael Ståhlberg rätt.

Orsaken är att alltför många människor tror att det onda försvinner, eller blir mindre ont, bara de vänder bort blicken från det. På så sätt blir Tännsjös ondska hans eget bästa skydd. Folk hör och ser honom plädera för mord, men de kan (eller törs) inte tro att någon kan vara fullt så ond, och så försöker de hitta någon sorts rim och reson hos honom som inte finns där. Eller de hör någon annan (mig t.ex.) berätta hur ond han är men kan helt enkelt inte tro det och törs inte kolla upp saken.

Ett par exempel ur min egen erfarenhet:

År 1982 skrev jag ett debattinlägg där jag angrep Tännsjös plädering för terrorism och skickade det till Filosofisk tidskrift, som refuserade det. För att göra en lång historia kort anklagades jag av den refuserande redaktören för att tolka Tännsjö ”illvilligt”. M.a.o.: att Tännsjö menar att det är i sin ordning att spränga bussar med skolbarn i luften (bara det kan ha en positiv effekt på världsrevolutionen) är inte det minsta illvilligt; det är jag som är illvillig när jag påtalar saken. Tännsjös lärde kollega och beskyddare vänder bort blicken och vägrar se vad Tännsjö faktiskt skriver. (Hans namn är Lars Bergström, och han var tidigare också professor i praktisk filosofi, d.v.s. i läran om gott och ont.)

För ett år sedan skickade jag två inlägg om Tännsjö till en debattsida på nätet; det första tog upp en artikel på DN Debatt där Tännsjö hävdar att Bibelns Gud är en lika ”pragmatisk utilitarist” som Tännsjö själv och minsann också tar kål på oskyldiga när det ”passar” honom; det andra tog upp hans organlotteriidé och bestod huvudsakligen av ett direkt citat ur den artikel i SvD där han presenterade den. Det första inlägget togs in, och det andra refuserades. Vid förfrågan fick jag höra att det varit ett misstag att ta in det första inlägget därför att det ”gränsar till förtal” och att man borde ”kollat upp saken” först. Det förklarar ju inte varför ett inlägg som belägger Tännsjös ondska med ett direkt citat refuseras. Redaktören yrar om att ”kolla upp saken” och orkar inte ens slå upp en nyligen publicerad artikel i landets näst största morgontidning! Men en slutsats kan vi väl dra av detta: att Tännsjö är så ond att han inte ens kan citeras rakt av utan att det innebär förtal. (Eftersom detta kräk till redaktör förtjänar att hängas ut offentligt kan jag nämna att det var tidningen Metros chefredaktör Sakari Pitkänen.)

Den här attityden inskränker sig förstås inte till Torbjörn Tännsjö. Det daltas t.ex. fortfarande rätt mycket med Jan Myrdal (om än inte fullt så mycket som förr om åren), t.o.m. efter det att han försvarat massakern på Himmelska Fridens Torg. Det daltas med Göran Greider, som tycker att ”lite fönsterkrossning piggar upp”. Och ni kan säkert själva hitta fler exempel. Och den ständiga anklagelsen mot Per Ahlmark är ju att han inte daltar med kommunistmedlöpare eller antisemiter; det kallas för att han ”bedriver vendetta”.

Opinionsbildningen ligger i händerna på fega krakar som tittar åt ett annat håll så fort de får se något ont, och som inte vill höra talas om att gullungar som Tännsjö, Myrdal eller Greider skulle kunna vara onda. (De är rädda för det goda också, vilket om inte annat visas av deras bemötande av Ayn Rand. De vänder blicken från det goda också, för de ser det som en förebråelse.)

Och denna feghet är ju så fullständigt onödig. Det onda är inte farligt så länge det bara befinner sig på planeringsstadiet (t.ex. i huvudet på en moraliskt imbecill filosofiprofessor – eller för den delen i huvudet på en avsigkommen österrikisk vykortsmålare). En sådan Djävul sticker svansen mellan benen vid första tecken på kompromisslöst motstånd. Riktigt farlig blir ondskan först när den tillåtits växa sig stor och stark.

Torbjörn Tännsjö kan aldrig på egen hand tillfoga oss någon skada. Vad han behöver för att bli en framgångsrik häxdoktor vid någon Attilas hov är ett samhälle av fegisar.

Sens moral: visa lite ryggrad!

Regelutilitarism och konsekvensutilitarism

Patrik Strömer skrev i ett inlägg för en tid sedan att felet med Tännsjö är att han inte vill acceptera regelutilitarism. Jag vill ta det till utgångspunkt för en utredning. (Jag ber på förhand om ursäkt ifall det här blir omständligt. Jag tänker koppla på det filosofiska mikroskopet.)

Jag håller med Strömer om att ”regelutilitarism” är en betydligt mer plausibel form av utilitarism än vad som brukar kallas ”konsekvensutilitarism”. Bara för att fortsätta exemplet med avdagatagande av oskyldiga: om det finns en regel som säger att vi när som helst kan dödas eller spärras in eller berövas vår egendom, sak samma vad vi gör, skulle vi inte kunna vara lyckliga. Vi skulle gå omkring med en ständig rädsla. (Man kan tänka på invånarna i totalitära samhällen som måste räkna med att när som helst bli väckta mitt i natten av hemliga polisen och släpas iväg vem vet vart.) En regel som säger att vi har rätt till liv, frihet och egendom – och att denna rätt är okränkbar så länge vi respekterar samma rätt hos andra – gör att vi känner oss trygga. Endast brottslingar skulle känna sig otrygga under en sådan regel. En sådan regel säger oss inte allt om hur vi bör handla, men den säger oss ändå vilken sorts handlingar (klart definierade brottshandlingar) vi bör undvika.

”Konsekvensutilitarism” å andra sidan innebär att vi inte ska hålla oss med sådana allmänna regler; innan vi utför en handling ska vi först kalkylera alla konsekvenser handlingen kan tänkas ha för oss själva och för alla andra varelser i universum, från nu och till tidens ände. Redan här kan vi se att konsekvensutilitarismen är absurd: en sådan kalkyl skulle ta så lång tid att vi skulle vara döda långt innan kalkylen var klar; och vi skulle aldrig hinna utföra en endaste liten handling. (Och vi skulle dö rätt snabbt, eftersom vi inte ens skulle hinna kalkylera konsekvenserna av ett så enkelt alternativ som att bre en macka eller i stället äta frukost nere på fiket.)

Så varför avvisar Tännsjö regelutilitarismen? I sin terroruppsats från 1978 säger han att regelutilitarism inte är någon ”riktig” utilitarism utan en hybrid mellan utilitarism och deontologi (pliktetik). Tanken måste väl vara att om vi överhuvudtaget rättar oss efter regler, hur vettiga dessa regler än må vara, så är detta en fråga om ”lydnad mot pliktens bud” eller ”hörsammande av det kategoriska imperativet” eller något liknande. Lägg märke till att konsekventa deontologer, sådana som Kant, menar att konsekvenserna av ens handlande överhuvudtaget inte ska tas med i beräkningen (speciellt inte konsekvenserna för ens eget liv och välbefinnande); det är ”plikt för pliktens egen skull” som gäller.

Vad Tännsjö här försöker pracka på oss är ett falskt alternativ: det ska bara finnas två skolor inom etiken, en som lär oss att blint följa vissa regler (”maximer” enligt Kants terminologi, ”principer” enligt objektivistisk terminologi) utan hänsyn till konsekvenser – och en annan som lär oss att vi ska kasta regler, maximer eller principer överbord och inte tänka på annat än konsekvenser. Allt annat är en ”hybrid”. Och eftersom både Kant och Tännsjö är onda filosofer innebär detta att vi ska sitta i en moralisk rävsax där vi bara har att välja mellan två former av ondska.

Låt mig då också visa varför konsekvensutilitarismen är logiskt ohållbar.

För det första kan inte ens konsekvensutilitaristerna göra sig kvitt varje regel. För ”handla så att konsekvenserna blir de bästa möjliga” är ju faktiskt en regel. En alltför allmänt hållen regel för att vara oss till någon större hjälp, men dock en regel.

För det andra: att säga ”de handlingar är goda som leder till goda konsekvenser” är uppenbart att resonera i cirkel. Hur vet vi vilka konsekvenser som är goda? De som i sin tur leder till goda konsekvenser, som i sin tur… o.s.v. i en oändlig regress? M.a.o.: konsekvensutilitarismen säger oss inte ett dyft om vilka konsekvenser som faktiskt är goda; den bara låtsas säga det.

Var och en som alls uttalar sig om gott och ont behöver någon grundläggande princip, någon måttstock för gott eller ont. Eftersom jag är objektivist (och i största allmänhet en rätt hygglig person) använder jag människans liv som måttstock: det som gagnar mänskligt liv och välbefinnande är gott, det som skadar det är ont. Jag bedömer handlingar och konsekvenser efter samma måttstock (och jag avvisar, i förbigående sagt, idén om ”onda handlingar med goda konsekvenser” som rent nonsens). En religiös person skulle använda en annan måttstock: det Gud vill är gott, det Gud förbjuder är ont (så om Gud fordrar av Abraham att han ska skicka Isak till slakt på organtransplantationskliniken, rättar sig Abraham efter det). En miljöfundamentalist skulle använda ”den orörda naturen” som måttstock (d.v.s. allt som finns i naturen utom människan). En socialist som ännu inte hunnit bli cynisk kan tänkas ha ”folkets väl” som sin måttstock; har han väl blivit cynisk är hans måttstock ”makt för maktens egen skull”. En hedonists måttstock är njutning – en njutning som han försöker mäta längs olika parametrar som intensitet och varaktighet (detta var t.ex. Jeremy Benthams måttstock).

Det skulle leda alldeles för långt att reda ut vad som är fel med alla dessa ”alternativa måttstockar”, men ett ord måste sägas om den hedonistiska måttstocken. Om vi människor bara njöt av det som främjar våra liv, skulle allt vara gott och väl. Men så funtade är ju inte vi människor. En alkoholists eller narkomans njutningar är inte alls livsbefrämjande, inte heller en pedofils. Den enda njutning en diktator kan erfara är förmodligen maktberusning. Somliga njutningar är sadistiska. Visst: det är något fel med dessa njutningar, och det finns andra och bättre njutningar: njutningen att gå i säng med rätt partner, att njuta av en god bok eller en symfoni, eller bara njutningen att klia en hund bakom öronen (av familjeskäl måste jag alltid inkludera ett sådant exempel). Men det visar att njutning inte duger som måttstock; njutningar måste bedömas med livet som måttstock.

Men det är den hedonistiska utilitarismen Tännsjö bekänner sig till. Så rimligen är njutningen hans yttersta måttstock och det är för att ”maximera njutningen” han vill ta oskyldiga av daga. Och jag tvivlar inte ett ögonblick på att han faktiskt känner en sadistisk njutning av att fästa sina orimligheter på papper, och att den njutningen förstärks varje gång han ser en elev eller kollega eller debattredaktör svälja giftet, och att den förstärks än mer av den vördnad han bestås med. (Jag har noterat Tomas Lappalainens svassande beröm i förordet till Filosofi och politik.)

Själv lider jag när jag ser det. Men det känns inte helt fel att kunna bemöta det. Och den lilla njutningen är nog inte helt irrationell.


Till sist ett par gästskribenter:

”Lagom” mycket kannibalism istället?
av Per Nilsson

Jag tycker att det är full naturligt att folk reagerar med avsky inför professor Tännsjös teorier om etik eftersom hans bisarra exempel tydligt illustrerar implikationerna av dem. Eftersom mannen verkligen väljer att vara en fullständigt konsekvent utilitarist och konsekvensetiker frambringar han också de mest magvändande bilder av hur ett samhälle baserat på utilitarismens principer kan formas. Just offrandet av vissa individer till förmån för kollektivet verkar vara en av hans största hjärtefrågor, speciellt då terrorism och organtransplantationerna som omnämndes i Holmbergs artikel. Förhoppningsvis kan de flesta se det absurda i denna vidriga behandling av människovärdet. Ytterst få skulle nog vilja leva i ett samhälle där man riskerar att bli slaktad i syfte att rädda andra patienter då man uppsöker läkarhjälp. Lyckligtvis är det fortfarande så att man inser att det ligger något sjukt i en sådan idé. Men vad händer i det långa loppet om en sådan som Tännsjö fortsätter att respekteras i den svenska debatten? Visserligen slätar han ut sitt barocka påstående om organtransplantationerna med utsagan:

Men jag säger inte att man ska göra det, bara att det i princip är en moraliskt riktig handling.

Inte ens han själv törs titta sin egen moralfilosofi ordentligt i ansiktet. Detta ändrar emellertid inte hans grundläggande uppfattning om moral – nämligen att det är motiverat att offra livet på en oskyldig stackars människa för att gynna andra människors syften. Konsekvenserna av den uppfattningen kan beskådas i de diktaturer som vi har haft genom historien, exempelvis Sovjetunionen som han själv vurmade för.

Artikelförfattaren [Holmberg] verkar däremot inte främmande för att skriva under på att Tännsjö i princip har rätt i att utilitarism är det som ska vägleda människan i sitt handlande. Invändningen är dock att det i hans resonemang görs alltför konsekvent. Om nu utilitarismen skulle vara en god moralfilosofi vore den också önskvärd i alla lägen, men av någon underlig anledning finner inte artikelförfattaren det önskvärt att alltid tillämpa denna ”hedersprincip”. Ligger då den optimala lösningen i att blanda lika delar mänskliga rättigheter och utilitarism, lika delar säkerhet och styckmord samt lika delar liv och död? Nej, att göra detta leder ingen vart, ty det enda som då uppkommer är en gradskillnad. Att delvis eller bara ibland offra mänskliga rättigheter till förmån för allmännyttan är inte heller lösningen, utan istället måste vi gå till grunden med problemet och identifiera vad vår etik skall grunda sig på. Hur skall vi annars avgöra vad som bör tillämpas för stunden – lotten, stundens nycker eller rent utav ett meddelande från en gudomlig makt? Om nu artikelförfattaren hävdar att Tännsjös värld är ”strikt inrutad” måste han själv befinna sig i ett slags icke-kausalt universum där slumpen avgör individens godtyckligt valda ställningstaganden. Det är inte lätt att vara konsekvent om ens utgångspunkter innehåller kontradiktioner förstås.

Det finns en utgångspunkt som till varje pris motarbetar förtryck av den här formen, nämligen individens okränkbara rättigheter. Att erkänna den enskilde människans rätt att själv få bestämma över sitt eget liv och ge henne ett skydd mot dem som vill skada henne – är inte den principen värd att kämpa för? Rättighetstänkandet är i det långa loppet det enda som konsekvent försvarar liberalismen och de mänskliga värdena. Visst kan en utilitarist slingra sig undan frågan om huruvida det är värt att göra sådana ofattbara uppoffringar av individen genom att hävda att det i just det specifika fallet inte skulle innebära någon nyttomaximering. I det långa loppet måste däremot utilitarismens filosofi leda till ofattbara kränkningar av vissa personer i de fall då man kan bevisa att det gagnar flertalet. Frågan är då – vad har då de stackarna gjort för att förtjäna ödet att offras på allmännyttans altare? Min lösning på problemet är att istället överge denna kannibalmoral helt och hållet och ersätta den med full respekt för varje människas okränkbara rättigheter.

Till min stora förtvivlan är det nästan ingen idag som är beredd att förespråka det rättighetstänkandet. Anledningen är väl antagligen att en sådan respekt för individen logiskt sett leder till en legitimering av laissez-faire kapitalism, något som man absolut vägrar att acceptera som följd av någon anledning.

På kollisionskurs med den mänskliga naturen
av Jakob Meijling

Jag tycker att Holmberg är fullständigt ute och cyklar i sin kritik av Tännsjö. Trots att Tännsjös gärning handlar om moralfilosofi, så undviker Holmberg att identifiera de moraliska principerna i resonemangen. Istället menar han att

väsentliga moralfilosofiska diskussioner uppstår just när vi erkänner att de principer vi bekänner oss till kan vara både motstridiga och ofullständiga och att definitiva svar på alla moraliska frågor knappast går att finna.

I mina öron låter det som samtalet kring kaffet efter en god middag; knappast ett exempel på en väsentlig diskussion. Och utan att ens ställa frågan vad som är ”moral” och vilka som skulle omfattas av detta, så släpps djur”rätts”filosofen Peter Singer in i diskussionen, varefter Holmberg mest uppehåller sig vid ”brister i resonemanget” — istället för att undersöka filosofernas grundpremisser.

Om man börjar med att fråga sig vad som gör människan till det speciella djur hon är, så rämnar grunden för både Tännsjö och Singer. Båda dessa inbillar sig uppenbarligen att det är emotionerna som är nyckeln i moralen. Hos Singer får det till följd att han suddar ut gränsen mellan människor och djur, eftersom djur, precis som människor, kan känna smärta, vara glada, bli ledsna eller deprimerade. Eftersom det ändå är uppenbart att det är en viss skillnad mellan till exempel mig själv och min katt, så kunde man ju förvänta sig att Singer skulle fortsätta sitt sökande efter svar, men det gör han inte. Det finns fog för att misstänka att vare sig Tännsjö eller Singer är speciellt intresserad av människans väl och ve.

Det finns åtminstone en filosof som presterat ett plausibelt svar på frågan vad som skiljer människan från djuren: hon heter Ayn Rand och pekar på det faktum att människan inte är utrustad med vare sig instinkter eller redskap i form av rovtänder, päls eller klor, men däremot med ett begreppsskapande förstånd – något som inte återfinns hos någon annan djurart på vår planet. Om förståndet alltså är nyckeln till människans överlevnad, så blir nästa fråga givetvis under vilka förutsättningar förståndet fungerar bäst, och under vilka förutsättningar det inte fungerar alls, och därmed har man lagt grunden för en moralfilosofisk diskussion som faktiskt handlar om människan qua människa. Eftersom moral bara är en fråga för varelser som tänker, och som är beroende av att tänka, så är det bara en fråga för människor.

Rand identifierar också under vilka generella omständigheter som förståndet blir obrukbart: tvång och hot om våld (”the use of force”). Redan på denna elementära nivå står det alltså klart att Tännsjös moralfilosofi är på kollisionskurs med den mänskliga naturen. Tännsjös Utopia med dess intellektuella centralism och ständiga hot för individen om att bli nedsövd och slaktad skulle bli ett skräckslaget samhälle där ingen, som inte hade lyckats komma åt något slags frisedel, skulle orka ägna sig åt något mer avancerat skapande än att odla potatis och bränna sprit för att försöka stå ut, en dag i taget.

Varför har Holmberg sådana svårigheter med att bemöta Tännsjös offermoral? Är det för att även han anser att handlingar, för att vara moraliska, måste ha en annan förmånstagare än aktören? Och hur skall han i så fall bemöta alla socialstatskramare som vill politisera en allt större del av samhället för att någon annan – undersåtarna – skall få förmåner/bidrag på tredje mans bekostnad? Välfärdssystemet är ett altruistiskt ”ideal” där alla kan känna sig mer eller mindre självuppoffrande, men där kraven också ständigt växer på att ”andra” skall offra allt mer. Den attityden är inte kompatibel med mänsklig kreativitet.

Uppenbarligen har altruismen en så dominerande roll att människor ibland inte ens inser att den är en morallära. Således skriver Per Skålén i sitt inlägg att ”människor i högre grad styrs av egoism än moral” – som om egoism vore något annat än en moraluppfattning! I skenet av detta är det kanske inte så konstigt att människor har problem med att identifiera Torbjörn Tännsjös ondska.

Intressant nog tar Per Skålén upp biltrafiken som ett exempel på ett ”system” där hundratals människor ”offras” varje år utan att det skulle väcka någon större uppmärksamhet. Min omedelbara invändning är förstås att trafikdöden inte är något annat än en synnerligen oönskad bieffekt, och således inte alls jämförbar med ett nitlotteri vars själva existens skulle motiveras av ”behovet” av organ för transplantationer. Skålén tycks mena att den begreppsmässiga grunden i ”trafik” och ”organnitlotteri” skulle vara ”ett system i vilket människors liv offras slumpmässigt för en samhällsekonomisk större nytta.” Den definitionen tål ingen granskning.

Men kopplingen mellan organdonation och trafikdöd finns redan idag. Notera den uppenbara orimligheten i att å ena sidan beklaga att den s.k. Nollvisionen spricker, och att å andra sidan beklaga den påstådda bristen på organ till transplantationer. Trafikolyckor måste vara det ”bästa” sättet att få tag på friska och fungerande organ. Och hur kan det överhuvudtaget vara ”brist” på organ? Alla friska människor föds med en komplett uppsättning; det finns ingen överskottsproduktion. Den som inte har tillräckligt från början brukar dö senast vid födseln.

Antag att Tännsjö istället för att slingra sig i sina moralfilosofiska resonemang skulle börja förespråka ökad dödlighet i trafiken för att säkra tillgången på material till transplantationerna. Hur länge skulle han då få hållas?

Dock förmodar jag att det skulle betraktas som ”moraliskt ointressant” eftersom trafikdöden i ytterst ringa omfattning handlar om självuppoffring.

För en tid sedan skrev några läkare en larmartikel på DN Debatt om att det råder stor brist på organ för transplantationer. Varifrån – från vem – räknar dessa läkare med att organen ska komma? – POS.


Uppdatering 6 november 2016: Se också min bloggpost Galenskap och ondska.


[1] Exemplen ”Hiroshima, Dresden, Hanoi” är förstås diskutabla, eftersom det rör sig om krigshandlingar mot nationer som själva initierat kriget. Men det finns ju andra massakrer man kan associera till: Bartolomeinatten 1572 (avsedd att göra Frankrike säkert för katolicismen), Katynmassakern 1940 (avsedd att rensa ut kontrarevolutionära polacker), massakern i Babij Jar 1941 (avsedd att motverka den judiska världshegemonin, får man förmoda), Sharpvillemassakern 1960 (avsedd, får man förmoda, att hindra de svarat från att ta makten i Sydafrika), massakern på Himmelska Friden Torg 1989 (avsedd att stabilisera Kommunistkina), Folkmordet i Rwanda 1994 (avsett att göra livet säkrare och lättare för hutuer, får man förmoda), Srebrenicamassakern 1995 (avsedd att göra livet lättare och säkrare för Bosnienserber, får man förmoda), Utøya 2011 (avsett att … ja, vad var det nu? Att rädda oss från muslimskt inflytande genom att ta kål på så många socialdemokrater som möjligt?). Alla dessa massakrer kan rättfärdigas med utilitaristiska argument, om man bara har en viss uppfattning om vad som egentligen är bäst i längden eller vad som utgör en ”godsak”.

[2] Och varför i all världen skulle jag dra in civiliserade människor som Leibniz och Voltaire, när saken gäller naket pläderande för mord?

[3] Här gör sig filosofiprofessorn skyldig till vad som brukar kallas ett divisionsfelslut, d.v.s. felslutet att hävda att det som gäller för en helhet också gäller för varje enskild del. Han menar att det som gäller för utilitarister i största allmänhet också gäller för den specifike utilitaristen Tännsjö. Om utilitarister i allmänhet inte betraktar skuld och oskuld som irrelevant, kan inte heller Tännsjö hävda något sådant – och detta fastän Tännsjö explicit hävdat just detta! Och det är förstås inte bara ett divisionsfelslut utan också bristande förmåga att läsa innantill.

[4] Och självfallet pläderar inte heller Lars Bergström för den rena ondskan; han bara gör vad som står i hans makt för att hålla den om ryggen.

[5] Om Kant verkligen var ”ondast i världshistorien” eller bara en i den långa raden av filosofer som fått det mesta om bakfoten kan förstås diskuteras. Se ”Till frågan om Immanuel Kants fördärvbringande inflytande” i Nattväktaren, årgång 6.

Annonser