Allsmäktig stat och totalt krig

Omnipotent Government: The Rise of the Total State and Total War
av Ludwig von Mises
New Rochelle, N.Y.: Arlington House, 1969 (ursprungligen utg. av Yale University Press 1944).

Ingen vill ha krig, och alla fruktar krig. Det finns idag vapen nog att tillintetgöra världen, men det finns väl knappast någon, ens bland denna världens mäktiga, som vill se den tillintetgjord. Det är förklarligt att så många människor reagerar blint och tar ut den stora begravningsmarschen i förskott.

Fredsrörelsen reagerar mot vapnen och ser inte att det är de krigiska ideologierna som avgör om vapnen kommer att användas eller ej. Kärnvapnen finns, alltså blir det kärnvapenkrig, resonerar de – och ägnar samtidigt inte en tanke åt civilförsvar, skyddsrum eller antimissilsystem.

En [äh hm…] på sitt sätt mycket klok man, Jan Myrdal, tror inte på världens undergång genom kärnvapenkrig, men är övertygad om att vi har en lång period av utdragna folkkrig framför oss. Att värna om det nationella oberoendet, stärka försvarsberedskapen och stå supermakterna emot blir då den allt överskuggande uppgiften.[1]

Poängen är att inom sina egna ramar har Myrdal faktiskt helt rätt. (Myrdal är Hegels och Marx ställföreträdare i dagens Sverige och sköter uppgiften med den ”äran” [eller om det ska vara ”vanäran”].) Finns det då någon lösning utanför dessa ramar?

Ja, det finns det. Men en grundförutsättning är att vi ändrar debattklimatet. Debatten är idag helt fången i den vanvettiga idén (kläckt av Lenin cirka 1917) att det är kapitalismen som orsakar krigen i världen. (”Imperialismen är kapitalismens högsta stadium.”)

Det finns en bok som är obligatorisk läsning, om vi vill förstå de här sammanhangen och argumentera för genuin liberalism som den enda vägen till varaktig fred: Ludwig von Mises Omnipotent Government: The Rise of the Total State and Total War.

Omnipotent Government behandlar nazismens uppkomst och historia. Den ger djupa inblickar i Tysklands historia fram till Andra världskriget, och i andra länders reaktioner under mellankrigsåren likaså. Men vad som är speciellt viktigt för oss är den ideologi och framför allt den ekonomiska ideologi som ligger bakom nazismens framväxt.

De moderna krigen beror på nationalism. Mises är mycket noga med att skilja nationalism från de skenbart närbesläktade begreppen chauvinism och patriotism.

Chauvinism är vad vi känner när vi ser Stenmark susa utför backen och jublar när han sätter bröderna Mahre på plats. Chauvinismen må vara löjlig, men den leder inte till krig. På sin höjd till krogslagsmål.

Patriotism betyder fosterlandskärlek. Den sanne patrioten hatar inte andra länder bara för att han älskar sitt eget land. Han offrar inte heller det land han älskar på meningslösa krig.

Nationalismen däremot ser erövring av främmande länders territorium och underkuvande av deras befolkning som det enda sättet att främja den egna nationens intressen. I en värld av nationalistiska nationer gäller den starkare nationens rätt. Nationalismens ideologi kan sammanfattas med ett enda tyskt ord: Lebensraum.

Men nationalismen vore otänkbar utan vissa ekonomiska idéer och en viss ekonomisk politik. Den egna nationen måste vara ekonomiskt självförsörjande, det är grundidén. Ett resultat av detta är protektionism. Ett annat är expansionism. Eftersom få länder kan vara självförsörjande på alla områden, måste man erövra andra länders territorium.

Dessa faktorer gjorde den tyska nationalismen speciellt farlig för omvärlden. Tyskland var ett tättbefolkat, högt industrialiserat land, men det hade ont om råvaror och bördig åkermark. För att vara självförsörjande behövde det Lebensraum. Och det trodde sig vara starkt nog att också kunna tilltvinga sig detta Lebensraum.

Men bakom detta ligger den tyska liberalismens förfall och försvinnande vid slutet av 1800-talet. Den genuina 1800-talsliberalismen var inte nationalistisk. Den förespråkade frihandel mellan länderna. Mises presenterar på ett övertygande sätt ”den liberala utopin”: i en värld med frihandel och utan barriärer för in- och utvandring mellan länderna (en global gemensam arbetsmarknad) saknar nationsgränserna egentlig betydelse, och det finns helt enkelt inte några ekonomiska incitament till krig. (Detta är svaret på Myrdals och andras snack om att krig är ekonomiskt rationella. Det är de endast inom deras egna anti-liberala [och anti-rationella] ramar.)

1800-talsliberalernas stora misstag var att tro att segern var vunnen och ”den liberala utopins” förverkligande endast en tidsfråga. De misslyckades med att upplysa och omvända den allmänna opinionen, och var därför maktlösa mot nationalismens och protektionismens segertåg. Det är här vi måste ta vid.

Det finns mycket mer att hämta i Omnipotent Government, som t.ex. demonstrationen av att nationalsocialismen faktiskt var en syntes av nationalism och socialism, inte något slags utväxt av det kapitalistiska systemet. (Åter en punkt där debatten har fått dikteras av våra meningsmotståndare.)[2]

Där finns en plan för fred och stabilitet i Östeuropa som väcker sorgmodiga känslor så här i historiens backspegel. Som bekant kallades Mises inte till överläggningarna i Jalta.

Det ligger nära till hands att jämföra Omnipotent Government med Leonard Peikoffs The Ominous Parallels, eftersom båda har nazismen som ämne. Det finns en väsentlig skillnad: Mises förnekar att Hegel har haft något större inflytande på nazismen. Hans motivering är att Hegel var alltför obegriplig för att kunna ha något inflytande på någon. Kant, den store skurken i Peikoffs drama, betraktar Mises rentav som liberal.

På den punkten menar jag att Peikoff har rätt. Mises förstår inte till fullo elfenbenstornens inflytande på det politiska skeendet. Dessutom är Mises själv inte helt fri från det kantska spindelnätet. Men det är en annan historia.[3]

Mises och Peikoffs böcker kompletterar varandra. Vill man förstå nazismen och vår tids historia, ska man läsa båda.

Publicerad i Svensk Linje 1982:7


[1]) Var och när Myrdal skrev detta minns jag inte idag. – Förr i tiden brukade jag uppskatta Jan Myrdals skriverier (eller ”skriftställningar” som han själv kallade dem) även om jag sällan eller aldrig höll med honom. Idag tycker jag att det har blivit alltför många bisarra eller rent ut sagt ondskefulla ställningstagande. Försvar för Stalins skenrättegångar under 30-talet, för massakern på Himmelska Fridens Torg, för Pol Pots mordiska handlingar mot sitt eget folk, för Ayatollah Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie, för Faurissons historierevisionism och det ena med det andra. (Jag ska inte gräva för djupt i minnet, för då kommer jag nog bara på fler saker.)

[2]) Se om detta George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär (som i allt väsentligt bygger på Mises).

[3]) Om Mises och Kant har jag skrivit en del på senare år. Se t.ex. min engelska bloggpost Is Action an A Priori Category? (Men jag anser inte att jag har gjort mer än skrapat på ytan av detta ämne. En mer djupgående analys får vänta till mina efterlämnade skrifter.)