Ludwig von Mises om anarkism och secessionsrätt

Ursprungligen skrivet i mars 2011 och avsett som uppföljare till Ludwig von Mises on Anarchism.

Jag har nyligen läst den svenska översättningen av Mises’ Liberalismus från 1927, vilken, bland mycket annat, innehåller en del om att liberalismen (den klassiska liberalismen) inte ska förväxlas med anarkism. (Den svenska översättningen har den något otympliga titeln Kapitalism och socialism i de liberala idéernas belysning och den kom ut 1930, vilket ni kommer att märka.)

Först lite citatexercis:

Det är sålunda långt ifrån fallet, att liberalismen bestrider nödvändigheten av en statsapparat, av en rättsordning och av en regering. Det är en elak missuppfattning att sätta liberalismen i något som helst samband med anarkism. För liberalismen framstår ett statligt förbund av människor som en oavvislig nödvändighet, ty på staten vilar de allra mest viktiga uppgifterna: skyddandet av privategendomen och av freden, genom vilken privategendom ensamt förmår låta sina verkningar träda fram.

Härav framgår utan vidare, huru staten måste vara inrättad för att svara mot liberalismens ideal. Den skall icke blott kunna skydda privategendomen. Den måste också vara inrättad så, att utvecklingens fredliga gång aldrig störes av inbördeskrig, revolutioner eller kupp. (S. 42f.)

I varje slag av författning finnes det ett medel att i sista hand göra regeringen definitivt beroende av de styrdas vilja: inbördeskriget, revolutionen, kuppen. Men det är denna utväg, som liberalerna vilja utestänga. En varaktig uppgång av det ekonomiska livet är aldrig möjlig, om affärslivets fredliga utveckling gång efter annan störes och avbrytes genom inre strider. Ett sådant tillstånd, som rådde i England under rosornas strid, skulle inom kort störta det moderna England i djupaste och svåraste elände. Den ekonomiska utvecklingens nuvarande ståndpunkt skulle aldrig ha kunnat uppnås, om man icke lyckats göra slut på inbördeskrigen. En revolution, sådan som den franska år 1789, har kostat ofantliga offer av gods och liv. Det moderna ekonomiska livet skulle aldrig kunna uthärda sådana störningar. Befolkningen i en modern storstad skulle under en revolutionär rörelse, vilken t.ex. avskar tillförseln av livsmedel och stenkol och omöjliggjorde befolkningens förseende med vatten, gas och elektricitet, utsättas för så svåra lidanden, att blotta farhågorna för, att dylika oroligheter skulle kunna bryta ut, skulle komma att lamslå allt storstadsliv.

Det är här, som demokratiens samhälleliga funktion griper in. Demokrati är den form av statlig författning, som gör det möjligt att utan våldsamheter anpassa regeringen efter de styrdas önskningar. Om regeringen i ett demokratiskt land ej längre föres så, som folkets flertal vill det, behöves intet inbördeskrig för att föra de män till regeringsmakten, vilka äro villiga att arbeta på det sätt, som flertalet väljer. Valapparaten och parlamentarismen sörja för, att regeringsombytena försiggå glatt och utan störningar, utan våld och utan blodsutgjutelse. (S. 45.)

Staten är en tvångs- och undertryckningsapparat. Det är något, som har giltighet icke blott för ”nattväktarestaten”, utan i lika grad för varje på annat sätt uppbyggt statsväsen. I all synnerhet gäller det den socialistiska staten. Allt vad staten är och förmår, det är att använda tvång och makt. A och o i all statlig verksamhet är att undertrycka sådant, som är farligt för samhällsordningens bestånd. I det socialistiska samhällsväsendet kommer härtill förfogandet över produktionsmedlen. (S. 60.)

Liberalismen varken vill eller kan bestrida, att statsmakt och domstolar äro inrättningar, vilka samhället under inga omständigheter kan undvara. (S. 61.)

Självbestämmanderätt och secessionsrätt

Det följande stycket vill jag titta lite närmare på, eftersom det ofta används som argument för idén att Mises ”egentligen” var anarkist eller i varje fall att anarkism logiskt följer ur hans teorier.

Självbestämningsrätt med hänsyn till statlig anslutning betyder sålunda: om invånarna i ett område, en by, en provins eller en rad av sammanhängande områden, genom folkomröstning, som är politiskt fri, förklara, att de ej vilja kvarstanna i det statsförbund, som de tillhöra för tillfället, utan att de vilja bilda en självständig stat eller ansluta sig till en annan stat, har man att taga full hänsyn till denna önskan. Endast på detta sätt kan man förhindra inbördes krig, revolutioner och krig mellan stater. (S. 109f.)

Den självbestämningsrätt, varom vi tala, är icke nationernas självbestämningsrätt, utan den självbestämningsrätt, som tillkommer invånarna i varje område, som är stort nog att utgöra ett eget förvaltningsområde. Vore det på något sätt möjligt att inrymma denna självbestämningsrätt åt varje enskild människa, måste det ske. Men då detta är helt ogenomförbart, alldenstund den statliga förvaltningen av ett landområde på grund av ofrånkomliga förvaltningstekniska orsaker måste vara enhetligt ordnad, blir det nödvändigt att begränsa självbestämningsrätten till flertalsviljan hos invånarna i ett område, som är stort nog att uppträda såsom områdesenhet i politiskt förvaltningshänseende. (S. 110; min kursivering; det är denna enda mening anarkokapitalisterna tar till intäkt för att Mises står på deras sida.)

Det här behöver nog granskas med förstoringsglas.

För det första: Vad är det för ”ofrånkomliga förvaltningstekniska orsaker” som gör det omöjligt att utsträcka secessionsrätten till varje enskild individ? Jag har min egen förklaring, men jag kan förstås inte veta om det var just den förklaring Mises själv hade i tankarna. Men hursomhelst:

Hur skulle en enskild individ kunna utgöra ett statligt förvaltningsområde? Som jag skrev i Vägen till laglöshet skulle detta innebära att varje enskild individ stiftar sina egna lagar och tar hand om sitt eget domstols- och polisväsende och beväpnar sig mot eventuella intrång från andra stater; och då skulle det inte bli minsta tid över för produktiv verksamhet.

Men nu nämner ju Mises också ”en by, en provins eller en rad av sammanhängande områden” som genom folkomröstning skulle kunna bryta sig ur en existerande stat och antingen bilda sin egen stat eller ansluta sig till någon annan stat. Och jag kan för all del tänka mig att en by skulle kunna utgöra ett statligt förvaltningsområde. Eller en stad. Eller, för den delen, en stadsdel eller rentav ett kvarter inom en stadsdel. Men ett så litet förvaltningsområde skulle stöta på liknande problem som den enskilde individen i stycket ovan. Varje liten by, stadsdel eller kvarter skulle vara tvungen att inrätta sitt eget domstolsväsende, sin egen polis, sitt eget försvar mot främmande inkräktare. Hur mycket tid finns då över till att odla den egna marken – eller att driva en frisersalong i stadsdelen eller kvarteret? Eller ens att driva en kvarterskrog?

Det här problemet blir förstås mindre, ju större förvaltningsområdet är. Det är väl inte helt orimligt att tänka sig att skåningarna tröttnar på att vara styrda från Stockholm och inte heller är särskilt förtjusta i att ansluta sig till Danmark och styras från Köpenhamn och därför, efter folkomröstning, utropar republiken Skåne. Om inte svenskar eller danskar godtar detta och försöker tvinga Skåne tillbaka, skulle förstås väldigt mycket av skåningarnas energi bli inriktad på snapphaneverksamhet; men om självbestämmanderätten fungerar så som Mises vill att den ska fungera, skulle väl en sådan situation inte uppstå.

Men den fråga jag måste ställa mig är om det ligger något egenvärde i att ha så små statliga förvaltningsområden som möjligt. (Om det finns någon optimal storlek vill jag låta vara osagt; men jag finner det rimligt att ett folk som bor i ett sammanhängande geografiskt område och dessutom talar samma språk bör utgöra ett statligt förvaltningsområde.)

Men vad jag ser som den springande punkten här är varför en provins eller ett landskap eller vilket mindre område som helst skulle vilja bryta sig ur och bilda en egen stat. I en diskussion vi hade på Facebook om detta menade en intelligent person (Hans Palmstierna) att rätten till secession kan utgöra en spärr, ifall den existerande staten överskrider sina kärnfunktioner (nattväktarfunktioner) och börjar ägna sig åt rättighetskränkningar; själva rätten till secession skulle i så fall utgöra en spärr. Det ligger en del i det argumentet; men det finns också ett stort problem med det.

Vi befinner oss i och för sig i tankeexperimentens förlovade land här, men ändå: Antag att vi har en stat organiserad efter äkta liberala principer, en nattväktarstat. I så fall finns det ju inget som helst skäl att bryta sig ur den staten. Men antag i stället att den stat vi vill bryta oss ur är en ordinär förtryckarstat; i så fall skulle den inte tillåta oss att bryta oss ur; den skulle sätta in militär för att hindra oss.

Mises eget huvudargument för secession medelst folkomröstning är att det skulle bespara oss blodspillan; det enda alternativet skulle vara uppror och inbördeskrig. Och hur god den tanken än är, förefaller den mig orealistisk; för att upprepa: om vi hade secessionsrätt, skulle vi inte behöva utnyttja den; om vi behöver utnyttja den, finns det inget sätt att göra det med fredliga medel.

För att lämna tankeexperimentens förlovade land har jag funderat över om det finns historiska exempel att dra lärdom av. Ett sådant exempel som ligger nära i tiden är att jämföra Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Slovakien skildes från Tjeckien på helt fredlig väg, genom folkomröstning. Att det förhåller sig helt annorlunda med Jugoslavien vet vi bara alltför väl. Och att det gick bra med Tjeckoslovakien men illa med Jugoslavien är inte så svårt att förstå: Tjeckoslovakien (med ledare som Havel och Klaus) är relativt liberalt; Jugoslavien (med ledare som Milosevic och Tudjman) var det inte. (Samma sak gäller forna Sovjetunionen; vore det landet liberalt, skulle Tjetjenien och de andra regionerna i området ha fått göra sig oberoende utan blodspillan; men nu är alltså det landet inte liberalt.)

Ett längre tillbaka liggande exempel är förstås unionsupplösningen mellan Sverige och Norge år 1905. Men nu var denna union en personalunion, och de båda länderna hade i stort sett bara kungahuset och utrikespolitiken gemensamt; så länderna utgjorde redan före 1905 olika statliga förvaltningsområden. Så exemplet är egentligen irrelevant.

(Ett annat historiskt exempel, som jag tyvärr inte vet mycket om, är Slesvig-Holstein och frågan om dessa områden ska höra till Danmark eller Tyskland; där har både folkomröstning och krig kommit till användning.)

Men den springande punkten var alltså varför man skulle vilja bryta sig ur. Som jag påpekat förr skulle det enda skälet att bryta sig ur en genuin nattväktarstat vara en önskan att ägna sig åt rättighetskränkningar; det skulle blott och bart vara en protest eller ett uppror mot den kompletta avsaknaden av tyranni i nattväktarstaten. I en genuin nattväktarstat skulle endast kriminella gäng ha ringaste intresse av secession. (Men försök att förklara den här poängen för anarkokapitalister…)

Här finns ett historiskt exempel att titta på. Det diskuteras väldeliga om Nordamerikanska inbördeskriget verkligen handlade om att avskaffa slaveriet, eller om det i stället handlade om sydstaternas rätt till secession. Men det enkla svaret är ju faktiskt att det handlade om bådadera. Sydstaterna ville bryta sig ur därför att de ville behålla slaveriet. Här handlar det alltså om secession, inte för att få mer frihet utan om att bevara en redan existerande form av ofrihet.

Ett exempel på berättigad secession är förstås Nordamerikanska frihetskriget.

En annan sak som är värd att notera: Om liberalismen (den klassiska laissez-faire-liberalismen) vore den förhärskande ideologin, skulle statsgränser sakna ekonomisk betydelse. Det skulle framför allt inte finnas några tullar, och det skulle inte finnas några hinder att bosätta sig och arbeta i ett annat land än det egna. Så låt mig citera ytterligare ett par stycken ur Mises bok:

Om vi taga fram en karta över språk- och nationalitetsgränserna i Mellan- och Östeuropa och undersöka t.ex. de nordliga och västliga delarna av Böhmen, iakttaga vi lätt, att språkgränserna där ofta skäras av järnvägslinjer. Man kan i en interventionistisk och etatistisk stat ej anpassa statsgränserna efter folkgränserna. Det går ej för sig att låta den tjeckiska statens statsbanor gå över den tyska statens område. Ännu mindre är det möjligt att upprätthålla en järnvägslinje, som var eller varannan kilometer står under olika förvaltning. Det är lika otänkbart, att resandena efter några minuters eller en kvarts järnvägsresa skulle flera gånger passera en ny tullgräns med alla därmed sammanhängande formaliteter. Det är därför lätt att begripa, att ett sådant områdes ”geografiska” eller ”ekonomiska” enhet ej får brytas sönder, utan att hela området måste läggas under en herre. (Det är också alldeles självklart, att varje folk söker att bevisa, att det ensamt är kallat att spela denna herreroll.) Men för liberalismen existerar här intet problem alls. Få privatjärnvägar lov att vara fria och obehindrade av myndigheternas inblandning, erbjuder det dem inga svårigheter att passera flera olika staters områden. Saknas tullgränser och får samfärdsel av människor, husdjur och varor försiggå utan inskränkande bestämmelser, har det ingen betydelse alls, om ett järnvägståg mer eller mindre ofta har att passera statsgränser.

Språkkartan ger oss upplysning om de nationella enklaverna. Folksamhällen bo här i sluten samling på språköar, vilka sakna samnationell landförbindelse med sitt folks huvudstam. Under nutida statliga förhållanden kan man ej tillåta dem att ansluta sig till stamlandet. En liten ”ytterbesittning” skulle komma att ekonomiskt förtvina på grund av den isolering från angränsande område, som tullpolitiken medför. Men med fullt fri ekonomisk samfärdsel och med statsuppgifterna begränsade till att upprätthålla privategendom vore intet enklare att lösa än detta problem. Inga språköar behövde då underkasta sig nationellt förtryck enbart av den anledningen, att de ej äga förbindelse med sin huvudstam genom område, som bebos av stamförvanter.

Det beryktade ”korridorproblemet” är blott möjligt i ett imperialistiskt-etatistiskt-interventionistiskt system. En fastlandsstat tror sig behöva en korridor till havet för att bevara sin utrikeshandel fri från verkningarna av interventionistisk och etatistisk politik från de staters sida, som skilja det från havet. Om fri handel rådde, fanns ingen anledning för en fastlandsstat att låta besittandet av en ”korridor” framstå som önskvärt. (S. 112f.)

Sammanfattningsvis: I en värld där genuin liberalism är den förhärskande ideologin skulle det finnas secessionsrätt, men det skulle heller aldrig eller ytterst sällan finnas anledning att utnyttja denna secessionsrätt. Men när etatism och interventionism är den förhärskande ideologin, skulle det inte finnas någon secessionsrätt; de som vill bryta sig ur och skapa ett bättre och friare samhälle, får bereda sig på uppror och krig.[1]

Och, för att runda av: Ingenstans tar Mises upp eller pläderar för anarkokapitalisternas favoritidé: konkurrerande stater (eller ”skyddsorganisationer”) inom samma geografiska område.

Satiriskt appendix

Det följande skrev jag under arbetets gång och lade ut som anteckning på Facebook:

Jag kan inte låta bli att måla upp följande scenario som skulle kunna inträffa ifall man tillämpade Mises idé om obegränsad secessionsrätt:

Vi sörmlänningar är inte trakterade av att låta oss styras från Stockholm, så vi utropar republiken Sörmland. Huvudstad blir då lämpligen Nyköping, eftersom den staden redan är residensstad, och landshövdingen får bli statsöverhuvud i vår nyutropade republik.

Men vi som bor i norra Sörmland upplever efter ett tag att vi inte är trakterade av att styras från Nyköping heller; vi folkomröstar om saken och ja-sidan vinner. Vi har nu republiken Nordsörmland och republiken Sydsörmland.

Nu finns två alternativ till huvudstad i Nordsörmland: Eskilstuna och Strängnäs. Men vi kan inte komma överens om vilken av dessa båda städer vi ska välja; så det blir till ett Nordvästsörmland med Eskilstuna som huvudort och ett Nordostsörmland med Strängnäs som huvudort. Det blir vissa problem med var gränsen ska dras; men förmodligen kommer den att dras antingen mellan Kjula och Barva, eller också mellan Barva och Härad. En folkomröstning i Barva blir nödvändig, så att Barvaborna själva får bestämmer vart de ska höra.

Samma sak kommer att inträffa i Sydsörmland, när invånarna i Katrineholm, Flen och/eller Vingåker inte längre är trakterade av att låta sig styras från Nyköping.

Men låt oss inte förlora oss i detaljer utan återvända till Nordvästsörmland.

Varför skulle landsbygden runt Eskilstuna vilja låta sig styras av stadsborna i Eskilstuna? Det vill de kanske inte, och då kommer Kafjärden, Rekarne, Näshulta och Tumbo snart att folkomrösta om att bilda egna statliga förvaltningsområden. Eftersom Jäder är den största socknen i Kafjärden är det rimligt att Jäder får bli huvudort och säte för det statliga förvaltningsområdet Kafjärden. Men varför skulle folket i Vallby och Hammarby vilja styras från Jäder? Ja, ni får själva ta det vidare…

Likadant förhåller det sig inne i Eskilstuna. Enskilda stadsdelar vill kanske inte låta sig styras från Stadshuset vid Fristadstorget. Så republiken Nyfors, republiken Fröslunda, republikerna Sahl-Skiftinge, Skogstorp, Snopptorp, Viptorp, m.m., m.m. utropas.

I republiken Nyfors (där jag själv bor, och likaså Henrik Sundholm) uppstår snart misshälligheter mellan de olika kvarteren och bostadsrätterna. Så min bostadsrätt utropar sig till autonom republik under namnet republiken Flundran. Min granne Torbjörn, som är ordförande i bostadsrättsföreningen, får bli statsöverhuvud. Torbjörn är en trevlig och hjälpsam farbror som är lätt att samarbeta med, så det bör inte uppstå några problem här. Men antag att vi i stället hade en otrevlig och tyrannisk ordförande som får bli statsöverhuvud. I så fall ser jag ingen annan råd än att utropa min och tantvännens gemensamma lägenhet till autonom republik.

Men nu uppstår nya problem. Jag och tantvännen kanske inte kommer överens om allting. Jag tycker t.ex. att vi ska göra pyttipanna av våra matrester, men tantvännen är inte så trakterad av pyttipanna. Jag föredrar fast potatis framför mjölig, men tantvännen föredrar mjölig. Jag är laissez-faire-liberal, men tantvännen lutar åt det socialliberala hållet. Det finns frön till allehanda misshälligheter här.

Antag nu att dessa misshälligheter leder till att någon av oss bestämmer sig för att avrätta den andre. Nu kommer ingen, vare sig republiken Flundran, republiken Nyfors, stadsstaten Eskilstuna, förvaltningsområdena Nordvästsörmland, Nordsörmland eller Sörmland, det gamla, nu upplösta kungariket Sverige, än mindre då EU eller FN, att kunna ingripa och ställa mördaren till svars: det vore att ingripa i vår gemensamma stats inre angelägenheter – och glöm inte här att det är jag och tantvännen som stiftar lagarna i vår gemensamma stat, och den lagen utmäter inte nödvändigtvis straff för mord eller avrättning.

Vi har förstås ingående diskuterat den här frågan och funderat på hur vi skulle kunna dela in vår lägenhet i två statliga förvaltningsområden. Kontoret, där jag sitter framför datorn  och har mina egna böcker, får tillfalla mig. Sovrummet, där tantvännen har eget skrivbord och de flesta av sina egna böcker, får tillfalla henne (vår gemensamma säng får då fungera som ambassad). Men hur vi ska dela upp vardagsrummet, köket, toaletten och badrummet, den knäckfrågan har vi inte lyckats lösa.


[1] För att ingen ska förledas att tro att jag är en självständigt tänkande individ vill jag nämna att Leonard Peikoff resonerade på ungefär samma sätt, när han en gång fick en fråga om rätten till secession.  Det var i en frågestund i hans gamla grundkurs ”The Philosophy of Objectivism”.