Till frågan om den ”österrikiska” skolans subjektivism

(Skrivet 2001; några smärre revideringar har gjorts.)

Jag blev ursprungligen intresserad av ”österrikisk” nationalekonomi därför att flera av Ludwig von Mises verk stod med i förteckningen över rekommenderad litteratur i Kapitalismen: det okända idealet. Jag har därför alltid läst Mises och andra ”österrikare” med objektivistiska premisser s.a.s. i bakhuvudet.

Det är en omtvistad sak om objektivism och ”österrikisk” ekonomi är förenliga eller ej. Å ena sidan är ”österrikarna”, i synnerhet Mises, kompromisslösa förespråkare för laissez-faire, och hans kritik mot blandekonomi eller ”interventionism” sammanfaller i stort sett med objektivismens (att statliga kontroller nödvändiggör fler och fler statliga kontroller, och att den logiska slutpunkten är total etatism). Å andra sidan finns det uppenbara filosofiska brister hos Mises och andra ”österrikare”: de förkastar ”naturrätten” (idén om oförytterliga individuella rättigheter) till förmån för utilitarism; de hävdar att de yttersta målen för mänsklig strävan ligger utanför vetenskapens eller filosofins domän, och att därför endast medlen kan diskuteras rationellt; de hävdar att den ekonomiska vetenskapen måste vara ”värdefri”; hos Mises finns ett starkt drag av kantianism, i idén att mänskligt handlande utgör en särskild ”kategori” som vi inte kan ”tänka utanför”.

En av Mises främsta lärjungar, Friedrich von Hayek, har hävdat sådana saker som att felet med socialism eller ”social ingenjörskonst” är en övertro på förnuftet. En annan av dem, Murray Rothbard, är upphovsman till ”anarkokapitalismen”, idén att staten ska avskaffas till förmån för konkurrerande ”beskyddarorganisationer”. Om ”österrikisk ekonomi” kan leda intelligenta människor till sådana vanvettigheter, är det uppenbart att något måste vara fel.

Vad är barn och vad är badvatten här?

Frågan är för omfattande och för komplicerad för att kunna besvaras i en kort uppsats. Jag ska nöja mig med att behandla en aspekt och på åtminstone en punkt rädda barnet från att spolas ut med badvattnet.

Objektivismen hävdar, inte helt oväntat, att (rationella) värden är objektiva, d.v.s. rotade i verkligheten. Den hävdar att värdeomdömen impliceras av fakta. ”Österrikare” hävdar å andra sidan att värden är subjektiva, och detta är en grundbult i deras syn på ekonomiska värden och på prisbildning. Om något ser ut som en absolut motsägelse mot objektivismen, är det väl detta?

Eller är denna motsägelse ”rent semantisk”? Beror den enbart på att vi och ”österrikarna” använder termerna ”objektiv” och ”subjektiv” i olika bemärkelse, så att vi pratar förbi varandra? Den frågan vill jag försöka besvara.

Varför kallar ”österrikarna” sin värdeteori ”subjektiv”? Det enklaste svaret är att varje värdeomdöme förutsätter ett värderande subjekt. Men varje värdeomdöme förutsätter ju också ett objekt som kan värderas eller ”sättas pris på”.

Ett annat skäl är att olika individer kan värdera samma sak olika, och att samma individ kan värdera samma sak olika vid olika tillfällen; slutsatsen blir att ett objekts värde inte kan finnas ”i objektet” som sådant och därför måste finnas ”i subjektet”.

Ett tredje, ofta förekommande argument är att om en vara hade ett ”objektivt” värde, skulle inget varuutbyte av något som helst slag vara möjligt. T.ex.: om en glass kostar 10 kr, och detta betydde att glassen objektivt är värd 10 kr (eller omvänt, om en tia objektivt är värd en glass), skulle jag aldrig kunna bestämma mig för om jag ska köpa glassen eller ej – glassen och tian är ju exakt lika mycket värda. Det skulle försätta mig i samma situation som Buridans bekanta åsna, som svälte ihjäl mellan två hötappar. Det faktum att jag köper glassen bevisar 1) att glassen i det ögonblicket är värd mer för mig (subjektivt) än tian, och 2) att tian för glassförsäljaren (subjektivt) är värd mer än glassen. Om jag avstår från att köpa glassen (eller försäljaren från att sälja den) visar det på det omvända förhållandet.

Men givetvis kan värderingar skilja sig från person till person, eller från tid till annan, och ändå vara rotade i fakta. Ta följande drastiska exempel:

Två personer träffar på varandra mitt ute i öknen. Den ene är törstig men har inget vatten kvar, bara en limpa bröd. Den andre är hungrig men har inget bröd kvar, bara en kagge vatten. Vad tror ni händer? Ett varuutbyte äger rum! Den törstige får vatten, den hungrige bröd.

Varuutbytet äger rum därför att de båda värderar vattnet resp. brödet olika. Men gör detta deras respektive värderingar subjektiva? Självfallet inte. I detta fall gäller varuutbytet inget mindre än livet självt. Om det inte äger rum, kommer den ene att svälta ihjäl, den andre att törsta ihjäl. Men att bröd och vatten är nödvändiga för människans överlevnad är ett objektivt faktum, inte en subjektiv nyck. Att de båda personerna värderar varorna olika hindrar inte att bådas värdering är objektiv, rotad i verkligheten, grundad på fakta.

Egentligen borde jag kunna sluta här, för jag har ”gjort min poäng”. De varuutbyten som förekommer i dagliga livet är inte så drastiska och så direkt kopplade till frågan ”liv eller död” som i exemplet ovan, men principen är densamma. Min önskan att köpa en glass i exemplet ovan kan t.ex. vara rotad i det objektiva faktum att dagen är het och solen gassar; glassförsäljarens önskan att sälja den är uppenbart rotad i det objektiva faktum att han måste tjäna sitt levebröd.

Men en separat fråga är varför ”österrikarna” själva inte begriper att deras ”subjektiva” värden i själva verket är objektiva.

Jag vill först påpeka att en objektiv, rentav objektivistisk, värdeteori är implicit i vad ”österrikarna” själva skriver.

Det finns ett berömt citat från Mises som lyder:

Var och en som föredrar livet framför döden, lycka framför lidande, välbefinnande framför misär, måste acceptera samhället. Och var och en som önskar att samhället ska existera och utvecklas måste också, utan inskränkningar eller reservationer, acceptera privat ägande av produktionsmedlen. (Socialism, s. 515.)

Livet som självändamål och värdemätare är uppenbart implicit i detta citat; problemet med Mises är att han, utifrån sina filosofiska premisser, måste betrakta ”valet att leva” som ytterligare en ”subjektiv preferens”.

Men kopplingen mellan den ”österrikiska” skolans värdeteori och den objektivistiska principen om ”livet som värdemätare” är starkare än så.

Den ”österrikiska” skolan föddes med Carl Mengers upptäckt av ”marginalnytteteorin”. Teorin tillkom för att lösa en skenbar paradox inom den ekonomiska vetenskapen: hur kommer det sig att (t.ex.) guld betingar ett oerhört mycket högre pris än (t.ex.) järn, fastän järn har många fler användningsområden än guld och därför är av större nytta för människan och därför egentligen borde kosta mer? Lösningen ligger som bekant i att man aldrig betalar för allt guld i världen eller för allt järn i världen utan för ett specifikt stycke guld eller järn, och att detta stycke har ett ”marginalvärde” som är lika med värdet av det minst betydelsefulla användningsområdet. Jag vill fästa uppmärksamheten på ett berömt exempel som Mengers främste lärjunge, Böhm-Bawerk, använde för att illustrera marginalnytteteorin.

Exemplet är som följer: tänk dig en bonde som äger fem säckar säd. Säckarna är lika stora och kvaliteten på säden är densamma, så uppenbarligen är varje säck lika mycket värd som varje annan säck; de är utbytbara mot varandra. Vår bonde använder en av sina säckar till att baka det bröd han behöver för att inte svälta ihjäl och en annan till att baka så mycket extra bröd att han dessutom känner sig någorlunda mätt och belåten. Den tredje säcken använder han till att utfodra sina höns, så att han kan dryga ut sin diet med ägg och kött. Den fjärde säcken använder han till att destillera whisky; och den femte till att utfodra några papegojor som han har för nöjes skull. Eftersom säckarna är exakt lika är det värde bonden åsätter varje säck detsamma, och det är lika med värdet av den i hans ögon minst viktiga säcken, ”papegojsäcken”. (Någon nykterhetsivrare kan möjligen invända att papegojor är viktigare än whisky, men det påverkar inte resonemanget.)

Om bonden skulle drabbas av eldsvåda eller översvämning eller tjuvar och blir av med (låt oss säga) två säckar, då kommer han att avstå från whiskyn och papegojorna, och värdet av varje säck kommer i hans ögon nu att vara lika med värdet av ägg och fågelkött. Blir han av med tre säckar, blir värdet lika med det värde han sätter på en extra brödlimpa. Skulle han bli av med fyra säckar och bara har en säck kvar, då blir den säckens värde lika med värdet av själva hans liv, eftersom han behöver den för att alls hålla svälten borta. – Saken skulle vara densamma ifall han behövde hjälp av en snickare med att reparera sitt hönshus och bara hade sina sädessäckar att erbjuda i utbyte. Vilken säck han betalar med spelar ingen roll, men han skulle i första hand dra ned på papegojfodret och/eller whiskykonsumtionen, inte på brödet eller äggen eller hönsen; hade han bara en, två eller tre säckar skulle han avstå från att alls anlita snickaren; skulle han avstå från ”hönssäcken” skulle det ju inte vara någon vits alls med att reparera hönshuset!

Böhm-Bawerk använder detta exempel för att illustrera varför livsförnödenheter som säd eller mjöl kan vara så billiga, bara de existerar i tillräckligt stor mängd: priset bestäms alltid av det minst viktiga användningsområdet. Jag vill bara göra två observationer: 1) att exemplet förutsätter att livet är den yttersta värdemätaren, även om Böhm-Bawerk inte säger det uttryckligen, och 2) att det inte finns något subjektivt i detta resonemang. Om vi bortser från att whisky graderas högre än papegojor (vilket kan kallas en ”smaksak”) är det ingen ”subjektiv preferens” eller nyck som avgör ordningen mellan säckarna. Om vår bonde vore djupt alkoholiserad och därför fortsätter att destillera whisky även när han bara har en säck kvar (och därför dör i en kombination av svält och alkoholförgiftning), skulle jag vara beredd att kalla det för subjektivism, om det nu inte räckte med att kalla det irrationellt eller livsfientligt.

Ta ett annat exempel från Böhm-Bawerk. Han skriver i något sammanhang så här:

Jag tror inte jag behöver något bevis för det faktum att i förhållandet mellan medel och ändamål är det ändamålet som ger medlet dess vikt, inte vice versa. Det är självklart att en skeppsbruten sätter högt värde på en livboj därför att han sätter högt värde på sitt liv och hoppas att livbojen kommer att rädda det; självfallet kan ingen anta att han sätter högt värde på sitt liv för livbojens skull. Det kan inte råda något tvivel om att det finns ett orsaksförhållande mellan ändamålets vikt och medlets vikt. Och det går lika lite att ifrågasätta att i detta förhållande sätter vi inte värde på ändamålet därför att medlet för att uppnå det är viktigt för oss, utan medlet blir viktigt därför att ändamålet är viktigt för oss. (Capital and Interest, Vol. III, s. 111; min kursivering.)

Citatet bör tala för sig självt.

Nu var Böhm-Bawerk ekonom och inte moralfilosof, och det kan väl förklara att han inte, som Ayn Rand, byggde upp en etik med ”livet som värdemätare” i botten. Förklaringen (eller ursäkten, om ni så vill) är denna: ekonomer är, qua ekonomer, bara intresserade av en viss sorts värden: ekonomiska värden, m.a.o. värden som kan erbjudas i utbyte mot varandra, värden som kan köpas och säljas, värden vi kan sätta pris på. Men detta är ju bara en underavdelning av det vidare begreppet ”värde” (”det som man handlar för att vinna och/eller bevara”). Det finns mängder av värden här i livet som det skulle vara absurt att marknadsföra eller sätta pris på. Värdet av en god bok består inte bara av det pris man betalt i bokaffären; värdet av en teaterpjäs eller ett symfoniuppförande är inte identiskt med inträdesavgiften; ingen vettig människa skulle komma på tanken att sälja sin bäste vän eller sin livskamrat för pengar, än mindre då sätta ett pris på sitt eget liv, det värde som alla dessa andra värden i slutändan ska befrämja. Men ekonomer behandlar inte dessa icke-ekonomiska värden; hela deras fokus är på de ekonomiska värdena. (Detta är åtminstone en delförklaring. En annan förklaring är att Böhm-Bawerk dog 1914 och därför aldrig fick tillfälle att ta del av vad Ayn Rand skrivit om värden. Det är lättare för mig, som har turen att vara född senare, att pussla ihop begreppen.)

Låt mig hoppa till en senare representant för den ”österrikiska” skolan, Friedrich von Hayek. Hayek är faktiskt medveten om att livet är ett självändamål; på s. 176 i Det stora misstaget kan man läsa: ”Livet har inget annat syfte än sig självt.” Han tycks också (i likhet med Böhm-Bawerk) vara medveten om att detta har implikationer för ekonomin, för strax innan (s. 174) skriver han: ”Kostnadskalkylen måste innebära en människolivskalkyl”, vilket rimligen måste innebära att kalkyler och ekonomiska värderingar ytterst har uppehållandet av livet som måttstock. Hayeks uttalade motiv för att bekämpa socialismen är också att den utgör en fara för mänskligt liv:

Grälet mellan marknadssystemet och socialismen är ingenting mindre än en fråga om överlevnad. Att följa den socialistiska moralen skulle förinta en stor del av mänskligheten och göra resten av den mycket fattigare. (Det stora misstaget, s. 15; det finns fler liknande formuleringar i boken.)

Men vad som aldrig faller Hayek in är att försöka bygga en etik på insikten att ”livet har inget annat syfte än sig självt” – eller att försöka knyta sina ekonomiska insikter till Ayn Rands etik, vilket ju vore möjligt för honom till skillnad från Böhm-Bawerk. Hayeks ”etik” består i stället av sådant som att hävda att kapitalismen är ”amoralisk”, att marknaden är ”varken rättvis eller orättvis”, o.s.v. Och som motto för boken tar han ett citat av – av alla tänkbara moralfilosofer – David Hume: ”moralreglerna är inte vårt förnufts slutsatser”. (Vad Hayek har att säga om moralen i sin bok löper ganska parallellt med vad han har att säga om förnuftet, så den intresserade kan ta del av uppsatsen ”Hayek och förnuftet” i Nattväktaren årg. 1 nr 12. Jag hade tänkt komplettera med en uppsats om ”Hayek och etiken”, men orken tog slut.)

Denna amoralism eller aversion mot moral är något Hayek delar med Ludwig von Mises. Mises kan skriva saker som följande (ur förordet till den postumt utgivna Interventionism: An Economic Analysis):

Problemet är inte om det kapitalistiska systemet (d.v.s. marknadsekonomin) är bra eller dåligt. Den verkliga frågan är om det skulle ligga i folkmassornas intresse att ersätta marknadsekonomin med något annat system.

Vilket innebär att det skulle kunna råda någon motsättning mellan vad som är bra eller dåligt och vad som ligger i vårt intresse. (Citatet är ett av en mängd citat jag skulle kunna använda som illustration; det råkar helt enkelt vara det jag senast stött på.)

Ayn Rand skrev en hel del ilskna kommentarer i marginalen till Human Action; en av dem var: ”Han hatar moral, eller hur?” (Ayn Rand’s Marginalia, s. 114). Och jag tror hon har rätt; men det öppnar en ny fråga: varför skulle en god människa som Mises hata all moral? Somliga hatar moral därför att de själva är omoraliska eller helst skulle vilja vara det, men hur det skulle vara tillämpligt på Ludwig von Mises, en man som aldrig kompromissade med sina övertygelser och som alltid föredrog sanningsenlighet framför popularitet, är mig en gåta.

Min bästa gissning är att Mises jämställer ”etik” med kantiansk eller kristen pliktetik – och gör han det är det inte att undra på om han hatar etiken! Jag vet inte om jag slutgiltigt kan bevisa att det är så, men en indikation är följande citat (Economic Freedom and Interventionism, s. 3):

Det är uppenbart att moralens förmaningar och tillrättavisningar [the exhortations and admonishments of morality] ger mening endast om man riktar sig till individer som är fria agenter. De är fåfänga om de riktas till slavar. Det tjänar inget till att tala om för en träl vad som är moraliskt gott och vad som är moraliskt dåligt.

Så moralen består av ”förmaningar och tillrättavisningar”?

För all del: ska man vara petnoga med orden kan man väl säga att också en rationell etik ”förmanar” oss att sträva efter vår egen lycka och ”tillrättavisar” oss när vårt handlande leder till olycka. Men det är knappast det Mises har i åtanke här. Ytterligare ett citat ur samma bok, ett som handlar om profitmotivet:

Det är ett bristfälligt sätt att behandla saken [d.v.s. profitmotivet] som om det vore en fråga om etik. Folk undrar: ”Varför skulle entreprenören inte vara nöjd med att sälja sin produkt för ett pris som inte ger rum för någon vinst alls eller, i bästa fall, inte ger honom mer än en anställds genomsnittliga inkomst?” […] Frågan är inte om det är rättvist eller ej att en person som lyckats med att tillgodose sina medmänniskor på billigaste och bästa sätt bör bli rik. Frågan är inte om den här personen förtjänar sitt överflöd ur någon metafysisk synvinkel. Frågan är endast om något annat system än det som gör den framgångsrike tjänaren av konsumentens önskningar rik bättre skulle befrämja den fortskridande förbättringen av massornas levnadsstandard. (S. 232f)

Och, som om detta inte vore nog:

Naturligtvis är kapitalister och entreprenörer också syndare.

Enligt vilken kodex? Enligt vilken måttstock? Syndare mot vad? Födda i synd och på mångfaldigt sätt syndande i alla sina livsdagar?

Men ekonomerna förespråkar inte marknadsekonomi för dessa människors skull. De avser inte att belöna någon påstådd dygd från affärsmännens sida genom att ge dem större portioner av rikedom och inkomst. De fastslår helt enkelt det faktum att frimarknadssystemet är bättre lämpat att befrämja massornas välbefinnande än någon annan samhällsordning. (S. 233)

Det rätta svaret är naturligtvis att det är fullständigt rättvist att den framgångsrike entreprenören blir rik. Så varför inte säga just det? Men Mises har en helt annan måttstock för moral och rättvisa mot vad vi har (”vi objektivister” alltså). Ayn Rand har säkert fullständigt rätt i att Mises hatar denna måttstock. Men han förkastar den inte, och han ersätter den inte med en bättre och rationellare måttstock. Han försöker i stället lösa dilemmat genom att frikoppla ekonomin från etiken. Och det är förstås precis samma sak vi ser hos Hayek och hos många andra frimarknadsekonomer. (Milton Friedman lär t.ex. ha tagit avstånd från objektivismen av just detta skäl – att vi betraktar ekonomisk frihet och kapitalism som en fråga om moral.)

Ett riktigt bisarrt exempel på Mises subjektivism förekommer i en uppsats som ingår i Austrian Economics: An Anthology från 1996. På tal om Böhm-Bawerks exempel med de fem sädessäckarna skriver han:

I Böhm-Bawerks berömda exempel […] är det inte fråga om någon rangordning i objektiv korrekthet, utan en rangordning av subjektiva önskningar.

Att blotta livsuppehället är viktigare än att hålla sig med papegojor skulle vara något enbart subjektivt?!?

Låt oss då också se på hur Mises och andra ”österrikare” ser på begreppet ”objektivitet”.

I Human Action säger Mises på ett ställe att den ekonomiska vetenskapens objektivitet består just i dess subjektivism, d.v.s. i att den har en subjektiv värdeteori. Det ser ut som en självmotsägelse (och det är det också), men så här förklarar sig Mises:

Eftersom den [den ekonomiska vetenskapen] är subjektivistisk och tar handlande människors värdeomdömen som yttersta data som inte är öppna för ytterligare kritisk granskning, står den själv ovanför alla parti- och fraktionsstrider, den är likgiltig inför alla konflikter mellan dogmatiska skolor och etiska doktriner, den är fri från värderingar och förutfattade meningar, den är universellt giltig och absolut och helt enkelt mänsklig. (S. 22 i min upplaga av Human Action, 3. red. ed. från 1963.)

(För dem som inte redan är förtrogna med Mises skrifter bör jag nämna att han anser att de yttersta ändamålen för mänsklig strävan ligger utanför filosofins och vetenskapens domän och att vetenskapen endast kan diskutera de medel vi använder för att uppnå dessa ändamål och säga om de verkligen leder dit eller ej. Detta är också ett misstag, men jag nämner det här bara för att göra citatet ovan mer begripligt.)

Det är uppenbart att Mises här ser ”objektivitet” endast som en fråga om att hålla sig neutral och opartisk (att ”stå ovanför” alla strider), att aldrig engagera sig för eller emot. (Vad som är fel med det hoppas jag ni vet; annars tar jag upp det i artikeln ”Vanliga missuppfattningar om ’objektivitet’” i Nattväktaren årg. 1 nr 7.)

Ytterligare ett citat:

Praxeologin [”praxeologi” är Mises egen term för ”läran om mänskligt handlande”] och historien låtsas inte veta någonting om ett absolut och objektivt medvetandes avsikter, om någon inneboende objektiv mening i händelsernas gång och i den historiska utvecklingen, och om de planer som Gud eller Naturen eller Världsanden eller Det Manifesta Ödet försöker förverkliga i styrelsen av universum och av mänskliga angelägenheter. De har ingenting gemensamt med vad som kallas historiefilosofi. De gör inte, som Hegels, Comtes, Marx’ och en mängd andra författares verk, anspråk på att avslöja livets och historiens sanna, objektiva och absoluta mening. (S. 28f.)

Här ges begreppet ”objektiv” en mystisk innebörd. Att vara ”objektiv” är att vara Gud! Och eftersom människan inte är Gud, är förstås sådan ”objektivitet” ouppnåelig.

Det är på sin plats med en kort rekapitulation av objektivismens syn på ”objektivitet” här: att yttervärlden existerar oberoende av medvetandet, och att medvetandets uppgift är att identifiera det som existerar. Så när Mises talar om ”objektivitet” menar han något helt annat: att på något sätt ”gå ut ur sig själv” och bli ett med ett allvetande medvetande. (Och med en sådan syn på detta begrepp har han ju god anledning att hata det, precis som han har god anledning hata en moral som grundar sig på sådan mysticism.)

Låt mig avrunda med ett citat från den ”österrikiska” skolans grundare, Carl Menger. Uppsatsen jag citerar ingår i Investigations into the Method of the Social Sciences (Untersuchungen über die Methode der Sozialwissenschaften); den presenterar en teori om hur lagar ursprungligen uppstått, en mycket intressant teori och troligen i huvudsak korrekt; att jag citerar ett stycke jag inte håller med om ska inte hindra någon från att ta del av uppsatsen. Mengers idé, i mycket kort sammandrag, är att lagar uppstår därför att människor inser att de behöver bestämda regler för sitt umgänge med varandra, men att lagarna senare kommer att uppfattas som om de dikterats av någon ”gudomlig laggivare”.

Vad varje individ upplevt hos sig själv och skapat utifrån sig själv har på så sätt enligt nationens åsikt gradvis blivit till något objektivt, något gudomligt som står ovanför mänsklig visdom och mänskliga intressen […] De [lagarna] framstår inte längre för folkets medvetanden som någonting de upplevt, som ett uttryck för deras insikt och deras övertygelse, som något subjektivt. I stället framstår det som någonting oberoende som erbjudits dem utifrån, som något objektivt. (S. 216 i den engelska översättningen.)

M.a.o.: termen ”objektiv” betyder för Menger i bästa fall ”opersonlig” eller ”utifrån kommande”, i värsta fall ”av gudomligt ursprung”.

Efter denna långa genomgång kan det vara dags att besvara den fråga jag ursprungligen ställde: är motsättningen mellan objektivismens värdeteori och ”österrikarnas” rent semantisk? Pratar vi bara förbi varandra?

Svaret måste bli ett rungande ”ja och nej”. Det är sant att vi använder termerna ”subjektiv” och ”objektiv” i skilda bemärkelser och alltså pratar förbi varandra. Det är sant att om ”österrikarna” bara bytte ut ordet ”subjektiv” mot exempelvis ”personlig” eller ”individuell”, skulle det bara vara frid och fröjd oss emellan. Men tyvärr är det inte fullt så enkelt. Olikheterna i ordval speglar filosofiska olikheter. ”Österrikarnas” ordval och resonemang speglar vad jag i all vänlighet skulle vilja kalla en ”förrandiansk” syn på objektivitet och på etik.

Kan denna subjektiva värdeteori göras objektiv? I princip: ja. I princip är det mycket enkelt: ”livet som värdemätare” är implicit i deras resonemang, även om de aldrig själva lyckats göra det explicit. Att gå igenom hela den ”österrikiska” ekonomin och reformera den i objektivistisk riktning skulle vara ett jättearbete. Så allt jag idag vill binda mig vid är att detta arbete principiellt är möjligt att utföra.

Och även om denna uppsats huvudsakligen bestått av kritik mot ”österrikarna” menar jag att denna ekonomiska skola förtjänar ett bättre öde än att spolas ut med badvattnet.

Några slutanmärkningar:

Jag hade från början tänkt kalla denna uppsats ”Österrikarnas subjektiva värdeteori är objektiv” (alternativt ”är inte subjektivistisk”). Men under arbetets gång insåg jag att jag inte bevisar detta: jag ger på sin höjd en ledtråd. Och om de själva kallar sig ”subjektivister” (och gör det på de grunder de gör) får vi ta dem på orden: vi kan inte göra som mormonerna och postumt döpa om dem till den rätta läran; gjorde jag det, skulle det vara jag som var subjektivist! Därav den mer anspråkslösa och något ”akademiska” rubriken.

Låt mig säga att i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics finns inte ett spår av subjektivism. Å andra sidan tar Reisman inte upp de frågor jag behandlat här. De dåliga aspekterna av Mises filosofi nöjer han sig med att avfärda i en kort fotnot (s. 61, fotnot 12). Jag säger inte detta som kritik: detta är en avhandling i ekonomi, inte i moralfilosofi. Och Reisman ska överhuvudtaget inte kritiseras, om man inte först säger att hans bok är det bästa som hänt nationalekonomin sedan 1776.

En objektivistisk ekonom som behandlat det här ämnet (objektivismens värdeteori tillämpad på ekonomin) är M. Northrup Buechner, i en föreläsningsserie som heter ”Objective Value vs. Modern Economics”. En av Buechners huvudpunkter är att medan moderna ekonomer behandlar värden som en fråga om blott och bart ”subjektiva preferenser”, begick de klassiska ekonomerna det motsatta, ”intrinsikalistiska” misstaget: att se värden som ”inneboende” i varor, tjänster och arbetsinsatser och oberoende av hur individer värderar dem från sina egna individuella ståndpunkter. Jag håller allmänt med om det; men även när det gäller de klassiska ekonomerna menar jag att den verkliga uppgiften är att rädda barnet från att spolas ut med badvattnet.[1] (Jag ska återkomma till ämnet när jag har gått i pension och fått tid att läsa alla nationalekonomins klassiker från pärm till pärm.)


Citaten: Hayekcitaten är hämtade från den svenska översättningen av Det stora misstaget. Övriga citat är översatta av mig. Citaten från Menger och Böhm-Bawerk är från engelskan (jag har inte tillgång till de tyska originalen).


Se också uppföljaren ”Österrikarnas” subjektivism än en gång samt på engelska Objectivism versus ”Austrian” Economics on Value.


[1] Buechner har sedermera publicerat en bok, Objective Economics: How Ayn Rand’s Philosophy Changes Everything About Economics, men den har jag inte last, och jag ställer mig ytterst skeptisk till idén att Ayn Rand förändrat allt i ekonomin. (En del har hon förändrat, men långtifrån allt.)