En seger för antisemitismen (eller kanske inte)

Den 7 september skulle det hållas en manifestation för Israel och mot antisemitismen på Celsiustorget i Uppsala. Men den manifestationen har inställts. Säpo har avrått med motiveringen att det skulle kunna bli våldsamma motdemonstrationer.

Samtidigt har Nationalsocialistisk Front (som numera verkar under täcknamnet Svenskarnas Parti) inga som helst svårigheter att få demonstrationstillstånd, och detta fastän polisen måste lägga ned enorma resurser för att skydda dem mot våldsamma motdemonstranter. Ingen förklaring på varför inte motsvarande resurser kan läggas ned på att skydda en proisraelisk demonstration.

En stor seger för antisemitismen – liksom för de ”Israelkritiska” röster som inte har kurage nog att identifiera sig som antisemiter.

Jag har skickat detta till några representanter för den ryggradslösa svenska pressen. Som vanligt har jag inte möjlighet att bevaka alla tidningar, så skulle ni se det publicerat, meddela mig gärna, antingen här eller på Facebook.

PS. Uppgiften att det var Säpo som avrådde från manifestationen har ifrågasatts på Facebook. Orsaken skulle i stället vara en historia som valsat runt den senaste tiden, nämligen att organisatören skulle ha blivit misshandlad i Uppsala för att ha burit en Davidsstjärna. Och den misshandeln påstås dessutom ha varit ett påhitt. (Metros ”viralgranskare” har tagit upp saken.[1]) Men den förklaringen är också besynnerlig. Det finns, som jag ser det, två alternativ:

  1. Ja, misshandelshistorien är faktiskt påhittad. Men varför i all världen skulle den i så fall lägga hinder i vägen för manifestationen?
  2. Misshandelshistorien är sann, och manifestationen inställdes för att skydda organisatören och hennes familj. Men i så fall är det ju ännu värre!

Nu visste jag inte om detta när jag skrev insändaren, så jag var kanske lite väl snabb på tangentbordet. Och kanske jag får mothugg om detta; men i så fall finns ju mitt svar här ovan.

Kanske jag får mothugg om detta; men i så fall finns ju mitt svar här ovan.


[1]) Också den ”viralgranskningen” har ifrågasatts på Facebook. (En detalj är att ”viralgranskaren” börjar med att säga att det var en judinna som misshandlats/påstått ha blivit misshandlad, när det i själva verket var en svenska som sympatiserar med Israel. Kanske inte den viktigaste detaljen, men det tyder i varje fall på slarv.)

Valrörelsen är olaglig!

Repris från 2010.

Jag plockade åt mig en liten broschyr nere på Stadsbiblioteket häromdagen, ”Valet i fickformat”, och till min häpnad fick jag läsa följande:

Vad är olagligt?

Brott som ska anmälas till polisen är t.ex. om någon […] ger eller tar emot belöning för att rösta på ett visst sätt eller för att inte rösta alls.

Men detta måste ju innebära att alla vallöften som politikerna ställer ut – som att sänka någon skatt eller höja något bidrag eller utlova den ena eller andra formen av ekonomisk stimulans – är olagliga! De är ett sätt att muta väljarna att ”rösta på ett visst sätt”. Och vad innehåller en valkampanj egentligen annat än att ställa ut löften till väljarna? Jo, det förstås: att övertyga väljarna att de löften andra partier kommer med är just detta: tomma löften.

Och till yttermera visso måste det ju vara olagligt att rösta, eftersom det innebär att man tar emot de av våra politiker utlovade belöningarna för att rösta på just dem och alltså tar emot deras mutor!

Vad kan nu politikerna tänkas svara på det här resonemanget? Varför får jag som privatperson inte erbjuda alla som vill rösta som jag (eller inte vill rösta alls) en tia var? Gjorde jag det, skulle jag bli polisanmäld för tilltaget. Men politiker lovar mycket, mycket mera, och dessutom inte med sina egna pengar, utan med de pengar vi välvilligt ställt till deras förfogande genom att snällt betala vår skatt. Och då har jag ändå inte berört de gigantiska summor som går till att trycka upp valpropaganda, köpa reklam i radio och TV, eller snickra upp de valstugor som de närmaste veckorna kommer att förfula våra torg.

Ju mer jag tänker på det här, desto mer djupgående förefaller mig hyckleriet.

Men det enda svar jag kan förvänta mig från våra politiker är förmodligen att P.O. Samuelsson är en kuf som ägnar sig åt att spä på politikerföraktet.

Om man ska ta det här på allvar, så är det ju faktiskt också ett effektivt sätt att hindra nya partier (t.ex. Liberala Partiet) från att komma in i riksdagen. Betänk: LP har inga skattemiljoner att lägga ut ens på att trycka valsedlar, än mindre då på att skräpa ner miljön med valaffischer. Pengarna måste komma ur kandidaternas egen ficka. Men även LP måste ju utlova skattesänkningar (och kraftiga sådan i just detta fall). Så att LP:s kandidater mutar väljarna ur egen ficka och inte med skattemedel – det måste väl vara olagligt?

Det här har jag skickat runt till ett antal tidningar; så får vi se om det resulterar i att alla politiska partier blir polisanmälda.

Islam en fredens religion?

Nytt försök till cirkulärinsändare.

Jag förstås inte hur någon kan hävda att islam är en ”fredens religion”. Jag har läst Koranen (i Zetterstéens översättning), och jag har inte hittat ett enda fredligt ord i den. Däremot har jag hittat följande:

Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sina färde! Gud är förvisso överseende och barmhärtig. – Sura 9:5

Vad är det för fredligt i det? Ja, talet om ”fridlysta månader” tycks ju antyda att islam är en ”fredens religion” vissa månader om året. Vilka månader som är fridlysta framgår dock inte av texten, bara att de är fyra till antalet. Lite längre fram i samma sura:

Striden mot dem som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig. – Sura 9:29

Fred blir det alltså först när vi har ödmjukat oss och underkastat oss islam.

Eller ta det här – som visserligen inte står i själva Koranen, utan är en ”hadith”, d.v.s. ett uttalande som härstammar från profeten själv:

Domedagen kommer inte förrän muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden ska säga O Muslimer, o Abdulla, det är en jude bakom mig, kom och döda honom.

Och varför skulle judarna behöva gömma sig bakom stenar och träd? Den enda rimliga förklaringen är att de ska förföljas, tills de inte har något annat att gömma sig bakom.

Hursomhelst visar detta citat att judehatet inom islam inte började med staten Israels bildande 1948 eller med bosättningspolitiken; det är lika gammalt som islam självt.

Kritik mot islam avfärdas allt som oftast som ”islamofobi” – och fobier ska man ju inte ha. Men vad är islamofobt med att citera Allahs och hans profets egna ord?

$ $ $

Så långt insändaren. På engelska finns det en sammanställning av Korancitat och ”hadithar” som alla handlar om ”berättigat” muslimskt våld, både mot judar och mot otrogna i allmänhet. (Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon liknande sammanställning på svenska.)

$ $ $

Någon idiot mindre läskunnig på Facebook hänvisade mig till Muhammeds sista predikan som ett exempel på hur fredlig islam är. Så här står det t.ex.:

Hela människosläktet är från Adam och Eva, en arab är inte överlägsen en icke arab inte heller är en icke arab överlägsen en arab; en vit är inte överlägsen en svart inte heller är en svart överlägsen en vit – förutom när det gäller fromhet och goda handlingar. Lär er att varje muslim är en broder till varje muslim och att muslimer utgör ett broderskap. Ingenting ska bli lagligt för en muslim som tillhör en annan muslim om det inte givits frivilligt och villigt. Tillfoga därför inte er själva någon orättvisa.

Så det skulle alltså visa att allt prat om att döda månggudadyrkarna och judarna bara var tomt prat och att islam inte vill döda en enda varelse? Men alla som kan läsa ser ju att det bara handlar om att muslimer är bröder med andra muslimer, inte att alla människor är bröder.

Ja, någon sorts fred kommer det att bli den dag islam vinner världsherravälde och det inte finns några månggudadyrkare eller judar – eller några otrogna alls – kvar att döda.

Och detta är ju något som är gemensamt för alla totalitära ideologier, religiösa eller (som kommunismen) sekulariserade: Man inbillar sig att så snart den egna ideologin segrat och tagit ledningen och makten, kommer det att bli fred på jorden.

Antisemitism eller ”bara” Israelkritik?

Att Aftonbladets kultursida är ondskans hemvist i svensk samhällsdebatt – ja, det är väl allom bekant. På sista tiden har den publicerat ett par synnerligen osmakliga antisemitiska skämtteckningar (har ni Facebook, kan ni se dem här). Med anledning av detta har Svenska kommittén mot antisemitism publicerat en bloggpost, ur vilken jag citerar:

I skuggan av kriget mellan Israel och Hamas och parallellt med en massiv men överlag icke-antisemitisk kritik av Israels politik, upplever Europa en stark antijudisk våg med åtskilliga angrepp på judar, judiska institutioner och en omfattande spridning av fördomar och hat på sociala medier, även i Sverige. […] Det är utan tvekan så att antisemitism-begreppet ibland används slarvigt eller missbrukas av politiska skäl i debatten om Israel. […] Däremot är det en ogrundad generalisering att antyda eller påstå att alla som kritiserar Israels politik anklagas för antisemitism […] [Man] väljer […] att på nytt ge näring till myten att de som försöker väcka uppmärksamhet kring att judefientlighet är ett allvarligt problem idag bara är ute efter att tysta kritiken mot Israel.

Man skiljer alltså på antisemitism och ”legitim” Israelkritik och beklagar att det sätts antisemitstämpel på all kritik mot Israels politik.

På ett allmänt plan kan påståendena om att kritik mot Israel ”tystas ner” med anklagelser om antisemitism ses som en spegelbild av den propaganda som förekommer i främlingsfientlig eller antimuslimsk argumentation och som gör gällande att man i Sverige ”inte får” diskutera invandringspolitik eller islam och att alla som gör det automatiskt anklagas för rasism och islamofobi. I båda fallen förefaller i själva verket syftet bakom sådana påståenden ofta vara att tvärtom tysta eller avlegitimera debatt om fördomar och hat.

Men går det verkligen att dra en så skarp skiljelinje mellan antisemitism och ”legitim” Israelkritik?

Så gott som all Israelkritik jag sett framföras i svenska media har gått ut på att Israel har ”gått för långt” och att Israel borde visa ”återhållsamhet” och ”förhandlingsvilja” – och inte särskilt mycket, om ens något, om att Hamas gått för långt och borde visa återhållsamhet och förhandlingsvilja. Översatt till icke-eufemistisk svenska: Israel har inte rätt att lyfta så mycket som ett finger för att försvara sig – och det mot terrororganisationer som på sitt program inte bara har staten Israels utplåning utan rentav att hela Mellanöstern ska göra ”judenrein”. (Se både PLO:s stadga från 1968 och Hamas stadga från 1988; liksom också min tidigare bloggpost Vad Hamas vill.[1])

”Israelkritik” som går ut på att Israel ska vika ner sig för sådana organisationer måste väl ändå kallas antisemitisk?

Och jo – jag kan också rikta kritik mot Israels politik.

Från staten Israels grundande 1948 fram till Osloavtalet 1993 var Israel kompromisslöst i sitt försvar. Israel vann krigen: Kriget som arabländerna förde mot den nyblivna staten 1948–1949, Sexdagarskriget 1967, Yom Kippurkriget 1973, Libanonkriget 1982. För att inte tala om fritagningen i Entebbe 1976 och bombningen av en misstänkt irakisk kärnvapenanläggning 1981.

Men så kom då Osloavtalet; och sedan dess har det varit eftergift efter eftergift – varvat då med försvarsåtgärder de gånger det varit absolut nödvändigt.

Utöver att Osloavtalet renderade Yassir Arafat ett delat fredspris (en av många skandaler i fredsprisets historia), påstås den ha inlett en ”fredsprocess” och ha varit första steget mot en ”tvåstatslösning”. Har vi kommit ett enda steg närmare vare sig fred eller tvåstatslösning sedan dess?

”Fred i vår tid!” utropade Neville Chamberlain efter Münchenöverenskommelsen med Hitler år 1938. Den gången tog det inte mer än ett år för världen att inse att det inte var inledningen på någon fredsprocess – det var liksom lite för svårt att missa. Men Osloavtalet, som skulle ge Israel fred med sina grannar, kallas fortfarande för inledningen på en ”fredsprocess”, hur ofta Israel än blivit attackerat sedan dess.

Detta är min Israelkritik. Men om jag skickade detta i form av en debattartikel till någon av våra tidningar, hur stora tror ni chanserna är att få den publicerad? Ja, frågan är retorisk.

$ $ $

Just nu läser jag Henrik Bachners ”Judefrågan”. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige (Stockholm: Atlantis, 2009). Genomgående för den debatten var att den fördes enligt en (med en fin akademisk term) ”antisemitisk diskurs”. Med detta menas att vissa schablonartade uppfattningar om judarna – som t.ex. att de hade ett oproportionerligt stort inflytande inom pressen och inom finansvärlden, och att de i någon mån själva bar skulden till att de blivit så hatade – accepterades och fördes till torgs, inte bara av nazister och uttalade antisemiter, utan också av anti-nazister och av sådana som protesterade mot judeförföljelserna i Nazityskland. Vissa uppfattningar om judar togs helt enkelt för givna, även av dem som annars försvarade judarna. Hela boken är fylld av varierande yttringar av detta. T.o.m. Alf Ahlberg – en av den tidens stridbaraste anti-nazister – föll ibland in i detta schablontänkande.[2] [PS. Enda undantaget tycks vara Herbert Tingsten.]

Är det då inte detsamma vi bevittnar idag? Långt ifrån alla skribenter är ju lika antisemitiska som Aftonbladets kulturredaktion – men de accepterar ändå en ”anti-israelisk diskurs”, där ansvar och skuld schablonmässigt läggs på Israel, och där judeförföljelser och hot om judeutrotning visserligen är att beklaga men ändå någons sorts ”naturlig reaktion” på staten Israels påstådda förbrytelser (varav den grundläggande förbrytelsen måste vara att den överhuvudtaget existerar).

$ $ $

Uppdatering 21 augusti: Angående den växande antisemitismen i allmänhet och på Aftonbladet i synnerhet kan jag rekommendera den här debattartikeln av Aron Flam.

$ $ $

Uppdatering 6 februari 2015: Matti Friedman har skrivit en uppsats som väl belyser den s.k. ”Israelkritikens” antisemitiska rötter (översatt till svenska av Paul Widén). Jag citerar:

Vandalisering av palestinsk egendom har nyhetsvärde. Nynazistiska möten på palestinska universitet eller i palestinska städer har det inte – jag har sett bilder från sådana demonstrationer hemlighållas vid mer än ett tillfälle. Judiskt hat mot araber har nyhetsvärde. Arabiskt hat mot judar har det inte. Vår policy, till exempel, var att inte nämna påståendet i Hamas grundstadgar att judarna var ansvariga för båda världskrigen samt de ryska och franska revolutionerna, trots den uppenbara insikt detta ger i resonemanget som förs av en av de mest inflytelserika aktörerna i konflikten.

100 hus i en bosättning på Västbanken har nyhetsvärde. 100 raketer som smugglas in i Gaza har det inte. Hamas militära uppbyggnad mitt i och under civilbefolkningen i Gaza saknar nyhetsvärde. Men Israels militära åtgärder som svar på detta hot – det har nyhetsvärde, som vi alla såg i somras. Israels ansvar för civila dödsoffer som kom till följd av detta – det har nyhetsvärde. Hamas ansvar för dödsfallen har det inte. Varje reporter i den internationella presskåren i Israel, vare sig han eller hon arbetar för AP, Reuters, CNN, BBC, eller någon annanstans, kommer att känna igen de exempel som jag har citerat här, om vad som har nyhetsvärde och vad som inte har det, som standardförfarande.

Och senare i texten:

I slutet av 1800-talet, till exempel, var det franska samhället splittrat av konflikten mellan kyrkans och arméns gamla Frankrike, och liberalismens och rättsstatsprincipens nya Frankrike. Fransmännen var besatta av frågan om vem som var att betrakta som fransk och vem som inte var det. De plågades av sin militära förnedring under preussarna. Alla dessa känslor vällde fram runt en jude, Alfred Dreyfus, anklagad för att ha förrått Frankrike som spion för Tyskland. Hans anklagare visste att han var oskyldig, men det spelade ingen roll; han var en symbol för allt de ville fördöma.

För att ge ett annat exempel: tyskar på 1920- och 1930-talet var besatta av sin förnedring i det Stora kriget. Detta blev en diskussion om judiska förrädare som hade knivhuggit Tyskland i ryggen. Tyskarna var även besatta av deras ekonomiska bekymmer – detta blev en diskussion om judisk rikedom och judiska bankirer.

Under åren när kommunismen växte sig starkare och under det kalla kriget pratade kommunister som oroade sig över sina ideologiska motståndare om judiska kapitalister och kosmopoliter, eller judiska läkare som smidde ränker mot staten. På precis samma gång i kapitalistiska samhällen som hotades av kommunismen fördömde folk judiska bolsjeviker.

Men läs hela!

(Tipstack till mina FB-kompisar Ted Sjövall och Håkan Karlsson.)


[1]) Liksom också mina tidigare bloggposter Den ryggradslösa svenska pressen och Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna.

[2]) Även den besynnerliga idén att förmå alla judar att utvandra till Madagaskar dryftades på allvar, och inte bara av nazister.

Svar till Göran Rosenberg

Jag har skickat detta till Expressens insändarsida; till vad gagn återstår att se.

Göran Rosenberg avslutar sin artikel på Expressens kultursida 12.8 med orden:

Antisemitism är inte att leka med.
Inte Israels armé heller.

Nej, det får vi verkligen hoppas. Om Israels armé vore att leka med, skulle PLO och Hamas för länge sedan ha lyckats i sitt uppsåt att utplåna staten Israel och förjaga eller utrota alla judar i området.

Till allmänhetens tjänst ska jag också översätta Rosenbergs artikel till begriplig svenska:

Den antisemitism som riktar sig mot judar som tar Israels parti och menar att Israel har rätt till självförsvar – antisemitism som maskerar sig som ”Israelkritik” – är fullt acceptabel antisemitism.

Den antisemitism som däremot riktar sig mot de judar som inte tar Israels parti – sådana som Rosenberg själv eller Dror Feiler – är inte acceptabel.

Så om alla judar (och alla vi andra. för den delen) tog parti för PLO och Hamas mot Israel, skulle vi bli kvitt antisemitismen?

$ $ $

PS 15 augusti: Ett par citat till ur Rosenbergs artikel:

Med detta sagt har judar förmodligen aldrig levt så skyddat och haft så stor frihet och mött så stor erkänsla och respekt som i dag.

Jämfört med vad? Med nazitidens Tyskland? Med Ryssland under tsartiden, då pogromer var vanligt förekommande? Med Polen i slutet av 60-talet, då antisemitismen fick många polska judar att utvandra? Eller, för den delen, i Sovjetunionen? – Men med tanke på hur antisemitismen sprider sig idag, även i Sverige, är ju Rosenbergs uttalande närmast barockt.

Och måste tilläggas, under 2 000 år aldrig haft så stor makt.

Vafalls? Hade inte Rosenberg strax innan konstaterat vad vi ändå alla vet (utom i arabvärlden), nämligen att Sions vises protokoll är ett falsarium, skulle man ju tro att det är därifrån han fått det.

Nej, Rosenbergs svenska är inte alldeles begriplig …

Hans Larsson och George Berkeley om begreppsbildning

För att i någon mån skingra tankarna från Israel och Gazakonflikten ska jag blogga om något som är åtminstone lite lättsammare.

Hans Larsson (1862–1944) (även känd som ”Kloge Hans” – på skånska, eftersom han var skåning) var professor i teoretisk filosofi i Lund 1901–1927 samt ledamot av Svenska akademien från 1925. Tillsammans med Alf Ahlberg och Alf Nyman räknas han som den främste svenske ”nykantianen”[1] men mottog också influenser från Platon och Spinoza, och tänkte dessutom en hel del alldeles på egen hand[2]. Jag har just läst ett av hans mest kända verk, Poesiens logik (1899; återutgiven 1966), ur vilken jag saxar:

Felet i den vanliga […] åsikten rörande begreppets natur, ligger enligt min mening däri, att man i första rummet fäst sig vid begreppets bildinnehåll, om jag så får säga, och ansett dettas beskaffenhet vara av någon väsentlig vikt. Man har då framför allt gett akt därpå, att de konkreta föreställningsbilderna, av exempelvis särskilda djur, blekna och schematiseras, när jag vill tänka mig djur i allmänhet. Det ser ut, som om medvetandets konkreta bildinnehåll måste avskiljas vid begreppsbildningen. Begreppet skall ju blott upptaga det lika och gemensamma. Att detta icke kan destilleras ut alldeles rent utan alltid blir bemängt med en liten rest av det konkreta, brukar medgivas, men man är gärna böjd för den tanken, att ju mindre denna rest kan vara, desto renare blir begreppet. Och om man fäster sig blott vid bild- eller schemainnehållet, finner jag denna mening både naturlig och nödvändig. Men då drives man ock att fordra en begreppsluttring ända därhän, att begreppet helt och hållet söker emancipera sig från det konkreta och därvid hemfaller det under den kritik, som Berkeley riktade mot abstraktionen. Ty däri måste åtminstone jag ge Berkeley rätt, att det allmänna icke kan föreställas såsom skilt från det konkreta; en triangel som varken är rätvinklig, trubbvinklig eller spetsvinklig kunna vi icke föreställa oss; abstrakta föreställningar i denna mening hava vi icke. (S. 77 i nyutgåvan.)

Hängde ni med?

George Berkeley (1685–1753) vände sig mot abstraktioner som sådana, och ett av hans argument var just det ”triangelexempel” som Hans Larsson nämner. Berkeley citerar först John Locke:

[…] Ty när vi noggrant tänker över dem [de abstrakta idéerna] skall vi finna, att allmänna idéer är något som medvetandet uppdiktat och funnit på, vilket medför svårigheter, och att de inte ger sig själva så lätt som vi är benägna att föreställa oss. Fordras det t.ex. inte någon möda och skicklighet för att bilda den allmänna idén om en triangel (som ändå inte är en av de mest abstrakta, omfattande och svåra)? Den får nämligen varken vara snedvinklig eller rätvinklig, varken liksidig, likbent eller oliksidig, utan på samma gång allt detta och ingenting därav. […]

Och fortsätter själv:

Om någon har förmåga att i sitt medvetande bilda en sådan idé om en triangel som här beskrivits, är det fåfängt att genom diskussion få honom att överge den, och inte heller skulle jag vilja gripa mig an därmed. Allt jag önskar är, att läsaren ville fullt och klart ta reda på om han har en sådan idé eller inte. Och detta kan, tror jag, inte vara någon svår uppgift för någon att utföra. Vad är lättare för envar av oss än att iakttaga våra egna tankar en smula och därvid se efter, om vi har eller kan få en idé, som motsvarar den beskrivning som här givits på den allmänna idén om en triangel, som varken är snedvinklig eller rätvinklig, varken liksidig, likbent eller oliksidig, utan på samma gång allt detta och ingenting därav? (Om principerna för mänsklig kunskap i George Berkeley, Valda skrifter, Stockholm 1990, s. 38f; kursiveringen är Berkeleys egen.)

Några sidor tidigare i texten:

Då det vidare finns en stor mängd andra varelser [än människor], som har en del men inte alla kvaliteter, som ligger i den sammansatta idén människa, så kan medvetandet utelämna de kvaliteter som är utmärkande för människorna och bibehålla endast sådana som är gemensamma för alla levande varelser, och på så sätt bilda idén levande varelse, som abstraherar inte blott från alla särskilda människor utan också från alla fåglar, fyrfotadjur, fiskar och insekter. Beståndsdelarna i den abstrakta idén levande varelse är kropp, liv, sinnen och egenrörelse. Med kropp menas en kropp utan någon särskild form eller figur, eftersom det inte finns någon form eller figur, som är gemensam för alla levande varelser, en kropp utan beklädnad av vare sig hår eller fjädrar eller fjäll o.s.v. och likväl inte naken. Beklädnad av hår, fjädrar och fjäll eller nakenhet är egenskaper, som särskiljer de olika varelserna, och de är för den skull utelämnade i den abstrakta idén. (S. 34)

Och Berkeley ger mängder av andra exempel för att visa att det helt enkelt inte går att abstrahera.[3]

Men det här är förstås begreppsstöld i stor skala[4] – för hur kan man yttra en enda mening, än mindre då skriva filosofiska avhandlingar, utan att använda sig av abstraktioner? Gå gärna igenom citaten ovan och se om ni hittar ett enda ord som inte står för en abstraktion. Om det är för jobbigt, ta sådana ord som ”möda”, ”skicklighet”, ”beståndsdel”, ”beklädnad” eller ”nakenhet” – eller, för den delen, ”hår”, eftersom det finns så många olika sorters hår av så många olika färger, av så olika längd och uppsatta i så många olika frisyrer.

Ett annat exempel: Säg att någon kommer fram till dig och säger: ”Låt bli att tänka på en elefant!” Det första du kommer att tänka på är förstås just en elefant. Förmodligen fladdrar också en bild av en elefant förbi för din inre blick. Men hur ser den elefanten ut? Ja, den har förstås snabel och betar, en förhållandevis kort och smal svans, grova, kraftiga ben men inte mycket till tassar längst ned på benen. Men hur är det med öronen? Är de relativt långa, som hos den afrikanska elefanten, eller lite kortare, som på den indiska? Och hur är det med huden? Förmodligen är den slät som hos våra moderna elefanter, men den skulle ju också kunna ha päls, som forna tiders mammutar.

Så Berkeley skulle säga att eftersom vi måste tänka oss elefanten antingen långörad eller kortörad, och antingen med eller utan päls – för vi kan inte föreställa oss en elefant som har både långa och korta öron, eller som både har och saknar päls, än mindre då en elefant som varken har det ena eller andra – så kan vi omöjligen bilda en så vid abstraktion som ”elefant”; vi får snällt hålla oss till de elefanter som är givna i vår varseblivning och inte ens – om vi drar ut resonemanget till sin yttersta spets – kalla dem för ”elefanter”, för det vore ju att subsumera dem under en abstraktion!

Eller för att ta ett annat av Hans Larssons exempel i citatet ovan: Om vi tänker på en katt, kan vi se den för vårt inre öga och höra den jama eller spinna för vårt inre öra; tänker vi på en häst kan vi se den galoppera eller slå bakut och höra den gnägga; men går vi till den vidare abstraktionen ”djur” blir detta hart när omöjligt; vi kan ju inte gärna se alla djur vi har stött på – fåglar och fiskar och reptiler och insekter, m.m., m.m. – för vårt inre öga eller höra dem för vårt inre öra; och än värre om vi går vidare till abstraktionen ”organism”, där vi dessutom får försöka se alla blommor, träd, buskar, svampar, lavar och mossor, o.s.v. för det inre ögat, var gång vi tänker på denna synnerligen vida abstraktion. Och än värre blir det förstås med de allra vidaste abstraktionerna, sådana som ”entitet” eller, på mera vardaglig svenska, ”saker och ting”.

Och Hans Larsson är förstås på helt rätt spår, när han säger att ”det ser ut, som om medvetandets konkreta bildinnehåll måste avskiljas vid begreppsbildningen”, eftersom begreppet blott ska ”upptaga det lika och gemensamma”. Och om begreppet ” helt och hållet söker emancipera sig från det konkreta”, ja, då betyder ju begreppet inte längre någonting alls: det har inte längre några referenter i verkligheten!

Så vad är haken här? Vad kan det vara för missuppfattning av begreppens natur som får George Berkeley att hävda att det alls inte går att abstrahera och som får ”Kloge Hans” att grubbla över detta?

Ta någon annan abstraktion, som t.ex. ”rättvisa”. Fladdrar det någon bild förbi din inre blick, när du tänker på det begreppet? Ja, möjligen ser du framför dig den välkända bilden av en gudinna med förbundna ögon och en vågskål i handen; sådana bilder kan vara till god hjälp; men det är ju en bild och inte en definition på rättvisa. Eller ta sådana abstrakta begrepp som ”åsikt” och ”mening”. Fladdrar det verkligen förbi en bild av någon som står i Hyde Park Corner eller på något torg eller i ett gathörn och ger luft åt sina åsikter och meningar – eller sitter och plitar ner dem i någon debattartikel eller bloggpost? Knappast.

Eller ta alla dessa små ord som vårt språk vimlar av: ”ju”, ”nog”, ”väl”, ”kanske”, ”förmodligen”, etc., etc., eller de enkla ”ja”, ”nej”, ”jaså”, ”jaha”, ”jovisst”. Alla dessa ord är delar av vårt abstrakta tänkande, men inte motsvaras de av några förbifladdrande bilder.

Ja, nu ser ni nog (kanske, förmodligen eller rentav förvisso) vart jag vill komma: Begrepp eller abstraktioner är inte alls några avbildningar av de ting de står för. Men Ayn Rands ord är ett begrepp

… en mental integration av två eller flera enheter som besitter samma särskiljande kännetecken (ett eller flera), med deras särskilda mått utelämnade. (Introduction to Objectivist Epistemology, s. 13; min egen illegala översättning.)

En ”mental integration” är ingen avbildning. Vore begreppen avbildningar, då skulle begreppet ”blå” behöva vara blått till färgen, begreppet ”röd” rött, o.s.v. – och vi skulle behöva skriva dem med blå respektive röda bokstäver för att undvika missförstånd.

Exakt varifrån denna missuppfattning av begreppens natur härstammar vet jag tyvärr inte. Men en alternativ titel på denna bloggpost skulle kunna vara ”Begreppsbildningens olidliga lätthet”. Begreppet ”elefant” väger ju onekligen mindre än alla de elefanter, nu levande, utdöda och kommande, som det subsumerar. Och inte är det särskilt svårt att bilda begreppet heller!


[1] De som lägger ansvaret för nazismen på Immanuel Kant kan ju ta sig en funderare över varför ingen av dess tre herrar visade den ringaste sympati för nazismen. Hellre det än att uppmana mig att ta mig en funderare över hur jag kan vara så vilseförd att jag inte accepterar vartenda ord av Rands och Peikoffs Kantkritik. (Se vidare om detta pdf-nattväktaren 2004 under rubriken ”Till frågan om Immanuel Kants fördärvbringande inflytande”.)

[2] Kanske följde han bara Immanuel Kants uppmaning att tänka själv; Kant har skrivit att den första regeln för allt filosoferande är ”Selbst denken”. (I Anthropologie in pragmatischer Hinsicht.)

[3] Berkeley gjorde en distinktion mellan abstrakta idéer och allmänna idéer. Så även om vi inte kan ha en abstrakt idé om en triangel, kan vi ändå ha någon sorts allmän idé om vad en triangel är – hur skulle vi annars kunna komma fram till sådana allmänna sanningar som att alla trianglar (i planet) har samma vinkelsumma? Men jag kan inte se denna distinktion som annat än en lek med ord. Hur kan vi komma fram till ett allmänt begrepp utan att abstrahera – se likheter och skillnader och ta fasta på det som är väsentligt och gemensamt och skilja det från vad som är oväsentligt och tillfälligt? Att byta ut ordet ”abstrahera” mot ”förallmänneliga” ändrar ju ingenting i sak.

[4] Leonard Peikoff använde i någon av sina filosofihistoriska föreläsningar uttrycket ”conceptual grand larceny”; tyvärr minns jag inte om det var på tal om George Berkeley eller någon annan.

Den ryggradslösa svenska pressen

OK, jag har inte möjlighet att följa all svensk press, så om det finns någon tidning som inte är fullständigt ryggradslös vad beträffar konflikten mellan Israel och Hamas ber jag om ursäkt på förhand. Men jag misstänker att de exempel jag tar upp nedan är blott alltför representativa.

Och en tidning som inte gärna kan kallas ryggradslös är oberoende nazistiska Aftonbladet, som konsekvent lägger all skuld på Israel. Ta t.ex. Henning Mankells ”svar” till ambassadör Isaac Bachman i Aftonbladet 24 juli, vilket jag finner alltför vämjeligt att bemöta. (Bachmans eget svar finns här.) Eller Peter Kadhammars kolumn i Aftonbladet 30 juli – som säger att det är Hamas, inte Israel, som behöver försvara sig.

Men i övrigt… Ta som exempel denna ledare i liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren 22 juli, ur vilken jag citerar:

Hamas, som utövar diktatur över Gazas befolkning, är inget att ömma för. Organisationen är en fiende till fred i allmänhet och i synnerhet till en fredlig tvåstatssamvaro mellan Israel och Palestina. Hamas har skadat den palestinska befolkningen oerhört. Dels har Hamas gjort Israels avslut av Gazaockupationen för en del år sedan till en startpunkt för raketbeskjutning mot Israels städer, och därmed till en upprepad torpedering av möjligheterna till fredsprocess. Dels har Hamas, som vid flera tidigare tillfällen, visat upp sin metod att riskera eller offra civilbefolkning i Gaza genom att ha den som skydd för raketer och annan militär verksamhet.

Så åtminstone en del av skulden vilar på Hamas! Men så fortsätter man:

Vägen tillbaka till meningsfull fredsprocess måste däremot innebära att man försöker att stärka och inte undergräva de palestinska ledare som faktiskt valt fredens väg. Detta har USA och andra försökt, men Israels regering har inte sällan lagt krokben […] Så har Hamas motpol på palestinsk sida undergrävts.

Och vilka palestinska ledare har valt fredens väg???

Ja, gräver man ett par år tillbaka i läggen, till en tidigare ledare (20 november 2012), så finner man att ”Hamas motpol” som ”valt fredens väg” är – den palestinska myndigheten och dess ledare Mahmoud Abbas.

Man måste häpna över Eskilstuna-Kurirens naivitet här. Att Fatah och palestinska myndigheten idag ligger lågt (och överlämnar terrorverksamheten åt Hamas) betyder ju inte att de på minsta vis övergett det slutmål de har gemensamt med Hamas: staten Israels utplåning och judarnas utjagade i havet. Att vänta på att Hamas ska göra grovjobbet är sannerligen inte att ”välja fredens väg”. Men detta tog jag upp i min bloggpost Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna, så jag behöver inte upprepa mig.

Men låt mig lämna oberoende ryggradslösa Eskilstuna-Kuriren för oberoende ryggradslösa Expressen.

I dagens Expressen (1 augusti) kan man läsa det här från ledarskribenten Johannes Forssberg under rubriken Israels flykt från ansvar:

Hamas är en fundamentalistisk skitsekt som bara har fört olycka med sig till Gaza. De förtrycker oliktänkande [… }. Hamas har, i stället för att bygga upp Gaza, investerat sina pengar i ett meningslöst och urskiljningslöst krig mot israeliska civila där det alltid är palestinierna som i slutändan dör. Hamas vill utradera Israel, även om de inte ens har kapacitet att tillfoga landet ytliga skråmor.

Så något fel är det tydligen också med Hamas. Tidigare i samma artikel kan man läsa följande:

Det folkliga stödet [inom Israel] för kriget i Gaza är fortfarande nästan enhälligt och opåverkat av de höga civila palestinska dödstalen. Flertalet israeler delar nämligen regeringen Netanyahus uppfattning att det i själva verket är Hamas som är direkt ansvarigt för varje dödat palestinskt barn.

Netanyahu, hans talesperson, och otaliga andra försvarare av Israels krig har upprepat föreställningen oavbrutet i världens medier de senaste veckorna: Det är givetvis en stor tragedi när barn dödas men allt är Hamas fel, som gömmer sig och sina vapen bland civila.

Och fortsätter:

I påståendet finns ett korn av sanning.

Ett korn av sanning? Ett korn av sanning?? Ett korn av sanning???

Man har hittat raketer som Hamas har gömt i andra FN-skolor i Gaza, även om dessa byggnader varit tomma på folk. Hamaskrigare lever och verkar bland civila Gazabor. De vaknar och går och lägger sig i vanliga bostadshus, i den mån de inte gömmer sig under jorden.

Var inte det mer än ett enstaka litet korn av sanning?

Moraliskt är det förkastligt att de inte i stället huserar på egna militärförläggningar i öknen, även om detta är förståeligt ur ett strategiskt perspektiv – de skulle i så fall ha förgjorts för länge sedan.

Javisst. T.o.m. Expressens ryggradslöse ledarskribent kan förstå att detta är moraliskt förkastligt. Men:

… Hamas är ingen moralisk rörelse.

Och av en rörelse som inte är moralisk, ska man förstås inte vänta sig moral! Helt annorlunda är det förstås med Israel:

Men ingenting av allt detta gör det moraliskt försvarbart att lägga det direkta ansvaret för alla palestinska dödsoffer på Hamas.

Och:

Hur många dödsoffer krävs för att Israel ska bli moraliskt ansvarigt för den strategi som går ut på att hantera konflikten med militär överlägsenhet utan att göra det minsta för att försöka lösa den? [Min kursivering.]

Hur ska det här kunna tolkas annat än som att man inte kan ställa moraliska krav på Hamas, eftersom Hamas ändå inte har någon moral?

Jag utelämnade den här raden tidigare:

… och [Hamas] står för samma slags vidrig moralfanatism som tyvärr vinner mark även i Israel …

Jag tyckte det här var lite väl vidrigt för att citera. För vad betyder det, annat än att israeler är lika goda och lika fanatiska kålsupare som Hamas, bara för att de äntligen gör något för att bemöta hotet från Hamas? Och om Hamas ska urskuldas eftersom de ändå inte har någon moral, hur rimmar det med att de skulle vara ”moralfanatiker”? Det finns ingen rim och reson i den moraliska relativismen här.

Men åter till den kursiverade delen av citatet ovan. Vad har Israel inte gjort i sina fåfänga försök att bilägga konflikten på fredlig väg? Ja, det började med den där överenskommelsen som ingicks i München – f’låt Oslo – år 1993, som bara ledde till att PLO under Yassir Arafat tog kommandot i Gaza och på Västbanken, och definitivt inte, som stadgades i avtalet, att terrorism och våldshandlingar från palestinsk sida skulle upphöra.[1] Och sedan, 2005, fick Gaza självstyre och de israeliska bosättningarna utrymdes, och vad det lett till vet vi ju idag alltför väl. Och allt detta ska alltså Israel snällt ta på sig skulden för och sedan fortsätta med en eftergiftspolitik som aldrig får en ända förrän staten Israel slutgiltigt upplösts och alla judar flyttat ut i havet eller till andra tillflyktsorter.

Och idag? Israel har accepterat den ena humanitära vapenvilan efter den andra, och varenda gång har Hamas brutit vapenvilan. Men eftersom skuldbördan ändå ska fördelas lika, är det Israel som varje gång får skulden.

Summa summarum: Oavsett vad som kommer fram om Hamas – och oavsett hur Hamas behandlar den egna civilbefolkningen – är ändå allt som händer Israels fel, bara för att Israel inte varit nog undfallande gentemot Hamas.

Vad är det all denna moraliska relativism innebär? Att det rätta att göra i alla världens konflikter är att fördela skulden lika, att försöka sitta på båda stolar samtidigt och vänta sig något annat än att ramla mellan stolarna. De moraliska relativisterna kallar det förstår ”nyanserat” och menar att allt annat skulle vara ”fanatiskt”. Men det är inte ett dugg nyanserat. Det är bara fegt. Bottenlöst fegt.


[1]) Det här citatet, som väl sammanfattar situationen, hittade jag på Sveriges Radios hemsida:

Egentligen var allt mycket bättre före den fredsprisbelönade Osloöverenskommelsen. Då kunde palestinierna trots israelisk ockupation resa relativt fritt och ekonomin fungerade förhållandevis väl. Och inte heller i Israel tycker man att Osloöverenskommelsen har fört nått gott med sej. Det palestinska motståndet har hårdnat. Självmordsbombare gör livet osäkert för alla israeler. Och freden är i dag lika avlägsen som för tio år sedan.

Och den här bilden säger det mesta:

Compromise