Mer ur Nietzsches tankevärld

Friedrich Nietzsche2Ett år efter Bortom gott och ont, 1887, utkom Till moralens genealogi, och den handlar bl.a. om ”skuld” och ”dåligt samvete”:

Men hur har då denna andra ”dystra sak”, skuldmedvetandet, hela detta ”dåliga samvete” kommit till världen? – Och härmed återvänder vi till vår moralgenealogi. Ännu en gång – eller har jag redan sagt det? – de duger inte till någonting. En fem famnar lång egen, blott ”modern” erfarenhet; ingen kunskap, ingen vilja att få kunskap om det förflutna; ännu mindre historisk insikt, detta här så nödvändiga ”andra synsätt” – och ändå bedriver de moralhistoria: det kan rimligen bara leda till resultat som förhåller sig mer än bräckligt till sanningen. Har dessa hittillsvarande moralgenealoger haft ens den blekaste aning om att till exempel det moraliska huvudbegreppet ”skuld” har sitt ursprung i det synnerligen reella begreppet ”skulder”?[1] Eller att straffet som vedergällning har utvecklats helt vid sidan av alla förutsättningar för viljans frihet eller ofrihet? – och detta till den grad att det alltid först krävs ett högt stadium av mänsklig utveckling innan djuret ”människa” börjar göra de långt primitivare åtskillnaderna mellan begreppen ”avsiktlig”, ”oaktsam”, ”slumpartat”, ”tillräknelig” och deras motsatser och ta med dem i beräkningen av straffets utmätande. Denna numera helt simpla, naturliga och ofrånkomliga tanke, som till förklaring hur rättskänslan över huvud taget har kommit till stånd här på jorden måste hävda att ”förbrytaren förtjänar att straffas därför att han skulle ha kunnat handla annorlunda”, är i själva verket en raffinerad form av mänsklig omdömes- och slutledningsförmåga som uppnåtts mycket sent. Under den längsta tiden av mänsklighetens historia har man inte utdelat straff därför att brottslingen hölls ansvarig för sitt brott, det vill säga inte under förutsättning att endast den skyldige skulle straffas: – utan tvärtom så som föräldrar straffar sina barn, där vreden över en åsamkad skada går ut över skadegöraren – men denna vrede tyglad och modifierad av idén att varje skada har sin ekvivalent i något och faktiskt kan betalas, om det så skulle vara genom skadegörarens egen smärta. Varifrån har då denna urgamla, djupt rotade, kanske numera outrotliga idé, idén om en ekvivalens mellan skada och smärta, hämtat sin makt? Jag har redan avslöjat det: i fördraget mellan borgenär och gäldenär som är lika gammal som det över huvud taget finns ”rättssubjekt”; detta visar i sin tur tillbaka på grundformerna för köp, försäljning, byte, handel och handlingssätt. (S. 228f.)

Zur Genealogie der MoralVi behandlar m.a.o. ”skuld” som ett ”stulet begrepp”! Men resonemanget grundar sig faktiskt på att både ”guilt” och ”debt” heter ”Schuld” på tyska och (givetvis) ”skuld” på svenska.[2]

Men vad gör då Nietzsche med denna insikt?

Känslan av skuld och personlig förpliktelse, för att återuppta vår undersökning, har som vi såg haft sitt ursprung i de äldsta och ursprungligaste personförhållanden som finns, i förhållandet mellan köpare och säljare, mellan borgenär och gäldenär: här stod för första gången person mot person, här mätte sig för första gången mot en annan. Man har inte påträffat någon civilisation av så låg grad att inte något av detta förhållande har gjort sig märkbart. Att sätta pris, att uppskatta värden och tänka ut något som motsvarar detta, att byta – det har i så hög grad upptagit människans allra tidigaste tänkande att det i viss mening har blivit tänkandet självt: här har den äldsta typen av skarpsinne utvecklats, här kan man också vänta sig att finna den första ansatsen till mänsklig stolthet, människans känsla av företräde framför andra djur. Kanske uttrycker vårt ord ”människa” (manas[3]) ännu något av denna självkänsla: människan betecknade sig själv som det väsen som mäter värden, som värderar och mäter, som det ”värderande djuret i sig”. Köpa och sälja, samt deras psykologiska tillbehör, är äldre till och med än upprinnelsen till alla slags samhällsorganisationer och föreningar: ur personrättens mest rudimentära form har den uppspirande känslan för byte, fördrag, skuld, rätt, förpliktelse, likvid överförts på de grövsta och ursprungligaste gemenskapskomplexen (i deras förhållande till andra komplex), tillika med vanan att jämföra, mäta och beräkna makt mot makt. (S. 236).

Grundläggande nationalekonomi! Och det var ekonomen Hayek som en gång noterade att ”handeln är äldre än staten” (i Det stora misstaget).

$ $ $

På tal om idén att straffet skulle ha till avsikt att väcka det dåliga samvetet:

Det äkta samvetskvalet är något ytterst sällsynt bland just förbrytare och straffångar, fängelser och tukthus är inte direkt platsen där detta species av samvetsagg växer och frodas. (S. 246.)

$ $ $

I förbigående: till och med i det kantska begreppet ”tingens intelligibla karaktär” finns ännu kvar något av denna vällustiga asket-tvetydighet som älskar att vända förnuftet mot förnuftet: ”intelligibel karaktär” hos Kant betyder nämligen ett slags beskaffenhet hos tingen, om vilket intellektet begriper så pass det för intellektet är – fullständigt obegripliga. (S. 280.)

$ $ $

Från och med nu bör vi nämligen, mina herrar filosofer, bättre vara på vår vakt mot det farliga gamla begreppsfabulerandet som skapat ett ”rent, viljelöst, smärtlöst, tidlöst kunskapssubjekt”, låt oss vara på vår vakt mot de utsträckta fångstarmarna från sådana kontradiktoriska begrepp som ”rent förnuft”, ”absolut andlighet”, ”kunskap i sig”: – här krävs alltid tanken på ett öga som är helt otänkbart, ett öga som inte kan se åt något håll och för vilket den aktiva och tolkande förmågan, genom vilket först seendet förvandlas till att se något, är hämmad; det som här krävs av ögat är alltid fullständigt meningslöst och orimligt. Det finns enbart ett perspektiviskt seende, enbart en perspektivisk ”kunskap”; och ju fler affekter vi låter komma till tals om en sak, ju fler ögon, ju fler olika slags ögon som vi observerar en och samma sak med, desto fullständigare kommer värt ”begrepp” om denna sak att vara ock likaså vår objektivitet. Men att helt och hållet eliminera all vilja, att upphäva affekterna, varendaste en, under förutsättning att vi nu vore i stånd till det: skulle det inte vara samma sak att kastrera intellektet? (S. 281.)

Så sant.

$ $ $

Det som egentligen är upprörande med lidandet är inte lidandet i sig, utan det meningslösa i lidandet […], (S. 234.)

Mer om samma sak:

Människan, det tappraste djuret av alla och också det som är mest vant vid att lida, förnekar inte lidandet i sig: hon önskar det, hon letar själv upp det, under förutsättning att hon ser att det har en mening, ett lidandets därför. Det meningslösa i lidandet, inte lidandet självt, var den förbannelse som hittills hade vilat över mänskligheten […} (S. 317.)

$ $ $

Något som Nietzsche gör stor sak av är att i herremoralen – de förnäma människornas moral – ställs ”gott” mot ”dåligt”, medan i slavmoralen – den moral som bottnar i ressentiment – ”gott” ställs mot ”ont”. Men detta stämmer ju inte på svenska: vi ställer ”dåligt” mot ”bra” och ”ont” mot ”gott”. Tål att tänka på.

$ $ $

Att jag skrivit två bloggposter senaste veckan kan ju tyckas motsäga att det skulle råda bloggtorka. Men de är skrivna med viss möda och med vänster hand. Jag är fortfarande dålig i motsats till bra – inte ond alltså, utan just precis dålig.

$ $ $

Enda skälet till att jag skriver om Nietzsche är att jag just nu läser honom. Och något särskilt skäl till att jag läser honom finns inte. Nyfikenhetens vägar äro outgrundliga.


[1] På engelska ”guilt” respektive ”debts”. På tyska i båda fallen ”Schuld”.

[2] Det går inte ens att översätta till engelska. I den engelska översättningen står ”Schuld (guilt) och ”Schulden (debts)”.

[3] Sanskrit för ”medvetande”.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.