Julhälsning från Ayn Rand

Nedanstående stod att läsa i The Objectivist Calendar, december 1976. (The Objectivist Calendar var ett litet nyhetsblad som gavs ut under åren 1976–79.) Jag skickade ut det som bilaga till Objektivistisk skriftserie julen 1988. (På den tiden hade jag fortfarande tillåtelse att översätta Ayn Rand till svenska.)

Flera läsare har ställt frågan: Är det riktigt av en ateist att fira jul?

Ayn Rand svarar: Javisst, det är klart. En nationell helgdag kan inte i vårt land ha en uteslutande religiös innebörd. Julhelgens världsliga innebörd är vidare än någon särskild religions läror: dess innebörd är god vilja mot människor – en sinnesstämning som den kristna religionen inte har ensamrätt på (den antas visserligen vara en del av kristendomen, men är en tämligen obeaktad del).

Det charmerade med julen är att den uttrycker god vilja på ett glatt och muntert, välvilligt, icke-uppoffrande sätt. Man säger: ”God jul” – inte ”Gråt över dina synder”. Och denna goda vilja uttrycks i en materiell, jordisk form – genom att man ger presenter till sina vänner eller skickar dem kort för att visa att man kommer ihåg dem. (Att ge julklappar är charmerande endast så länge det inte innebär någon uppoffring. O. Henrys berömda ”De vise männens gåva”[1] är en sadistisk skräckhistoria, även om detta inte var hans avsikt; denna berättelse är ett bra exempel på altruismens fåfänglighet.)

Det bästa med julen är den aspekt som mystikerna oftast rackar ner på: detta att julen blivit kommersialiserad. Julhandeln är bra för affärslivet och för landets ekonomi; men viktigare i detta sammanhang är att den stimulerar en enorm och flödande uppfinningsrikedom för att skapa produkter ägnade ett enda syfte: att skänka människor nöje. Och de gatudekorationer som sätts upp av varuhus och andra institutioner – julgranar, blinkande lyktor, glittrande färger – skapar en fantastisk feststämning i staden som endast ”kommersiell girighet” har råd att skapa. Man måste vara fruktansvärt deprimerad för att kunna motstå den underbara glättigheten i detta skådespel.

God Jul och Gott Nytt År till er alla.

Copyright © 1976 Ayn Rand
Copyright © 1988 Ayn Rands dödsbo

Ayn_Rand1


[1]) Finns på svenska i Den rätta blandningen (Atlantis 1979).

Avanonymisera AFA!

Jag har väldigt lite till övers för människor som skriver anonymt på nätet, eftersom jag anser att man ska stå för det man skriver, och kan man inte det, ska man inte skriva alls. Men jag kan ha förståelse för det, ifall man riskerar att bli hotad, trakasserad eller misshandlad, ifall man skriver under eget namn. Lika lite har jag till övers för sverigedemokrater, nationaldemokrater och ännu värre s.k. patrioter. Allra minst har jag till övers för dem som inte bara yttrar sig hatiskt och hotfullt under anonymitetens täckmantel utan faktiskt går ut och misshandlar sina medmänniskor under anonymitetens täckmantel.

Därför hade jag till en början svårt att känna någon upprördhet, när Expressen för kort tid sedan hängde ut ett antal sverigedemokrater som skrivit anonymt på diverse ”invandringskritiska” sajter. Men det var bara till en början.

Det visade sig ju snart att Expressen hade anlitat en grupp som kallar sig ”Researchgruppen” och vars medlemmar själva också har ett förflutet inom Rånarluvevänstern!

Nåväl, om detta gäller alla som är med i Researchgruppen eller bara dess mest namnkunniga medlemmar, det vet jag inte säkert. För när man ber dem presentera sig med namn, svarar de inte alls på frågan. Andras identitet kan de avslöja, men sina egna identiteter hemlighåller de.

Alltnog; för att få lite klarhet i saken lade jag in det följande på Researchgruppens Facebooksida:

Jag har ett litet uppdrag till Researchgruppen, ifall ni skulle ha tid och lust att åta er det. Jag skulle vilja att ni avanonymiserar de personer som kallar sig aktionsgruppen Autonoma Arbetare i Skåne och de som ligger bakom bloggen Motkraft.

Den här aktionsgruppen attackerade för en tid sedan ett par arbetsförmedlare i Skåne genom att hälla ammoniak i deras brevlådor och skrev i samband med det följande på Motkraft:

”Revolutionen kommer inte att ske med vita handskar och våra metoder kommer inte att vara ’mjuka’ eller politiskt korrekta. Vi i aktionsgruppen Autonoma Arbetare i Skåne påstår att direkta angrepp på chefer, politiker och kapitalister är den bäst lämpade metoden utifrån dagens situation.”

(Denna bloggpost har tagits bort nu, men jag hann kopiera texten ovan, innan den försvann. Och varför den tagits bort kan jag ju bara spekulera över.)

Jag tror ni håller med mig att hur illa det än är att sprida hatbudskap på nätet, så är det ännu ett snäpp värre att på detta sätt låta hatet ta sig uttryck i handling.

Ett antal småfåglar har kvittrat i mitt öra att ni själva skulle ha någon sorts samröre med denna och liknande grupperingar. Men sådana rykten sätter jag inte någon tilltro till, ifall jag inte skulle få otvetydiga bevis på att de faktiskt stämmer. [Som otvetydigt bevis räknar jag då att Researchgruppen skulle vägra att ta emot uppdraget.]

Tyvärr är jag inte särskilt rik, så jag kan bara erbjuda en symbolisk summa – låt oss säga 100 kronor – i vederlag för detta uppdrag. För den goda sakens skull hoppas jag ändå att ni åtar er det.

Researchgruppens svar:

Vi befinner oss just nu i ett läge där vi inte kan ta på oss fler uppdrag. Men tack för omtanken och god jul.

POS:

Nämen, vad synd. Och jag som hade ställt sådana förhoppningar på er. Men är ni också så överlupna med uppdrag att ni inte ens har tid att presentera er med namn, så som jag bad er om igår? Som det är nu känner jag bara till namnen Martin Fredriksson och Mathias Wåg, men ni måst ju vara några fler?

En annan debattör:

Om det nu är så att du är så oroad över Autonoma Arbetares åsikter så kanske du kan ta kontakt med dem och diskutera med dem, istället för att vara dryg mot Researchgruppen.

POS igen:

Tror du de talar om för mig vad de heter, om jag frågar dem snällt? Jag trodde i min enfald att Researchgruppen skulle vara intresserad av att avanonymisera anonyma våldsverkare. Och om du missat min poäng för jag väl lov att upprepa den: det är illa nog att hota med våld under anonymitetens täckmantel, men det än ännu lite värre att också utföra våld under anonymitetens täckmantel.

Det finns för övrigt en liknande aktionsgrupp i Eskilstuna som för snart två år sedan misshandlade två yngre kamrater till mig och utsatte en tredje för hot om misshandel. Att jag inte själv blev misshandlad var en tillfällighet: jag hade suttit och pratat med dem på ett kafé, men tog en annan väg hem. Mina kamrater blev misshandlade. därför att de tillhörde ett litet politiskt parti som har fri invandring på programmet, så inte ens med den sjukaste fantasi kan man ta detta som ett led i kampen mot rasismen. Den aktionsgruppen skulle jag gärna se avanonymiserad, men det lär jag inte få någon hjälp med här.

Researchgruppen igen:

Vår sida är inte din privata projektionsvägg. Försök hålla dig saklig.

POS igen:

Jag har inte gett annat än sakupplysningar här. Om ni inte uppskattar vad jag skriver, kan ni ta bort mina inlägg och blockera mig.

Ja, sedan tog debatten slut, och någon anledning att käbbla vidare har jag inte. De otvetydiga bevisen har jag ju ändå: Researchgruppen skulle aldrig lyfta ett finger för att avanonymisera de anonyma våldsverkare som döljer sig bekom pseudonymen AFA; och att överhuvudtaget påpeka att de existerar kallas för ”osaklighet”.

$ $ $

Somliga av dem som hängts ut av Expressen via Researchgruppen har inte ens uttalat sig rasistiskt eller främlingsfientligt, utan hängts ut för att de alls varit inne på Avpixlat och sagt något. Två sådana fall tas upp på Merit Wagers blogg. En av dem har försökt hyfsa debatten, och den andre har uttalat sig kritiskt om SD:s ekonomiska politik. Det verkar inte vara så viktigt för dem vem som hängs ut för näthat, bara att någon hängs ut.

$ $ $

Lika goda kålsupare?

Är rånarluvesocialisterna lika goda kålsupare som de nationella socialisterna vad gäller våldshandlingar? Nej, det kan man inte säga. Rånarluvesocialisterna har mig veterligen ännu inte lyckats ta livet av något av sina offer; däremot har ett antal mord begåtts av nationella socialister. Vi har dödsmisshandeln av Ronny Landin 1986, dödsmisshandeln av John Hron 1995, mordet på Björn Söderberg 1999 och polismorden i Malexander samma år.

Men om allt rånarluvesocialisterna kan säga till sitt försvar är att de nationella socialisterna är ännu värre, då är det ju inte mycket till försvar.

Men skulle någon av dessa grupperingar någonsin ta ledningen och makten, då kommer vi att få se betydligt fler mord, oavsett vilken av grupperingarna som gör det.

Alltnog; på ledarplats i Aftonbladet 19 december skrev Anders Lindberg bl.a.:

Många i det borgerliga Sverige driver en form av kålsuparteori där nazister och antifascister egentligen ses som samma sak. Det blev tydligt i kommentarerna efter söndagens nazistattack. Det är en analys som i princip likställer nazistiska brottslingar men de vanliga barnfamiljer i Kärrtorp som var deras tilltänkta offer, vilket blir ­moraliskt ohållbart.

Det här måste ses som ett bottenrekord i intellektuell ohederlighet.

Vad ”många i det borgerliga [d.v.s. icke-socialistiska] Sverige” är förstås just de våldshandlingar, typ ammoniakattacken på skånska arbetsförmedlare, som de påstådda ”anti-fascisterna” gjort sig skyldiga till. Så vem fan är det som buntar ihop dem med barnfamiljer i Kärrtorp? Inte ”det borgerliga Sverige”, utan Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg!

Att det här ens ska behöva sägas…

Och Aftonbladets kulturskribent Petter Larsson skriver så här i Aftonbladet 16 december:

Extremvänstern är alltså – […] extremistiskt mycket emot rasism, nazism och sexism.

Så extremt emot rasism att de misshandlar medlemmar av ett parti som förespråkar fri invandring?

$ $ $

Det har skrivits en del vettigt (eller åtminstone relativt vettigt) om de här sakerna också.

Johan Lundberg skrev i Svenska Dagbladet 19 december under rubriken Expressen silar mygg och sväljer kameler. Expressen borde bl.a. ha grävt

… lite djupare i den explicita antisemitism som frodas inom påstått antirasistiska organisationer.

Aftonbladets egen reporter Oisín Cantwell gör en sansad bedömning i Aftonbladet 19 december.

Fredrik Segerfeldt bloggar om saken här och här. Likaså Stefan Karlsson här och här.

Anna-Lena Lodenius skriver också bra på SvT Debatt.

Också Dagens Nyheter tar upp det på ledarplats 21 december.

Också Expressens egen Anna Dahlberg skriver på tidningens ledarsida 22 december. Jag citerar slutklämmen:

Jag hoppas bara att talarna [i Kärrtorp] också tar tillfället i akt att betacka sig för det våld som utövas i antifascismens namn.

Märkligt bara att hon inte nämner att hennes egen tidning använt sig av en grupp med kopplingar till de påstådda ”anti-fascisterna” för sitt senaste stora scoop.

Och just innan jag ska lägga ut det här på bloggen ser jag att Eskilstuna-Kuriren har en riktigt bra ledare om att våld är oacceptabelt, oavsett om det kommer från nationella socialister eller rånarluvesocialister.

$ $ $

En obligatorisk länk i alla dessa sammanhang: Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär.

$ $ $

Det här blev en rätt lång bloggpost. Men jag ville ha det här sagt före julen, så att jag nu kan fira jul i lugn och ro.

$ $ $

Uppdatering 15 januari 2014: Piratpartiets Anna Troberg skriver i gårdagens Expressen bl.a.:

Inför namnpubliceringarna samarbetade Expressen med Researchgruppen. Det är ett nätverk som inte berättar mycket om sig själv vare sig på sin hemsida eller på Facebook.

Klart är dock att några av eldsjälarna kommer från vänsterextremistiska AFA. Extremism kan dock inte bekämpas med extremism. Tar man sitt journalistiska uppdrag på allvar bör man därför välja bättre sängkamrater.

Researchgruppen länkar till denna artikel på sin Facebooksida, men har inget att säga om att de själva inte törs gå ut med sina namn eller om att AFA huvudsakligen ägnar sig åt att, under anonymitetens täckmantel, prygla upp meningsmotståndare, som tydligen automatiskt ska bli fascister, bara för att det misshandlas av påstådda ”anti-fascister”. Däremot hävdar den att AFA var med och grundade Piratpartiet, vilket tydligen ska förlåta deras missgärningar.

$ $ $

Uppdatering 8 mars 2014: Tack vare att Researchgruppen nominerats till årets Guldspade vet jag nu namnen på de som ingår i den: Martin Fredriksson, Mathias Wåg, My Vingren, Carl Tullgren, Måns Nilsson och Loan Sundman. Jag vet inte om alla dessa har anknytning till till AFA/Revolutionära Fronten, men jag misstänker det.

(PS. Jag skrev också på Researchgruppens egen Facebooksida och undrade över deras anknytning till AFA och om de ställer sig bakom deras våldshandlingar. Men det inlägget har de tagit bort. Möjligen har de tagit bort mina tidigare inlägg, citerade ovan, också.)

Personligen hoppas jag att Guldspaden går till Eskilstuna-Kurirens Mathias Ståhle.

$ $ $

Uppdatering 19 mars 2015: Läs gärna Ola Sandstigs reportage om Researchgruppen, det som först refuserades av Fokus men nu publicerats i Dagens Samhälle.

Sörja för sin egen välfärd?

I debatten om högskattehycklerietMedelklassupprorets Facebooksida fick jag följande replik:

Vänd på steken… Alla som inte vill ta del av välfärden som skola, dagis, sjukvård kan ju betala det själva liksom brandkår, polis, militär, etc.… Sen inte heller ta del av pension, a-kassa, bostadsbidrag, etc.. Men det vill ni ju…

Jag ställde då frågan om det är meningen att vi ska få dra av det vi lägger ned på vår egen välfärd på skatten, eller om det är meningen att vi ska betala dubbelt: dels vår egen välfärd ur egen ficka, dels andras välfärd via skattsedeln. Men det fick jag inget svar på.

Låt oss ta det här lite långsamt:

Polis, försvar och rättsväsendet är statens kärnfunktioner, och dem ska vi betala via skatten. På lång sikt bör också dessa skatter göras frivilliga, i enlighet med Ayn Rands förslag i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd. På kort och mellanlång sikt bör skatterna begränsas till att endast betala dessa ”nattväktarfunktioner”.

Men vad gäller det övriga: är det ens möjligt i vårt skattesubventionerade samhälle att ställa oss utanför och sörja för vår egen välfärd?

Ta skolan som ett exempel. I dagens samhälle finns två alternativ: att låta barnen gå i den vanliga, kommunala skolan, eller att sätta dem i någon av våra friskolor. Men båda dessa skolformer är skattefinansierade via systemet med skolpeng.

Återstår alltså att bedriva hemundervisning. Men om man undervisar sina barn hemma, får man då lov att göra ett skatteavdrag som tack för att man inte tär på de kommunala skolornas eller friskolornas resurser?

Visst inte. Vad som händer är att man riskerar att polisen knackar på dörren och släpar iväg barnen till skolan. Enda sättet att komma ifrån detta är att emigrera. (Flera hemundervisare har emigrerat till Åland, eftersom just Åland är svensktalande och Finland inte har något förbud mot hemundervisning.) Men vad som då händer är att myndigheterna kräver stora summor i vite för att man varit så olydig att man valt bort den svenska skolan (”världens bästa skola”, som politikerna säger sig ha en ambition att skapa) till förmån för hemundervisning.

De enda länder som idag förbjuder hemundervisning är för övrigt Sverige och Tyskland – och den tyska förbudslagen daterar sig från 1938. (Minnesgoda läsare kanske erinrar sig vilket samhällssystem som rådde i Tyskland vid den tiden.)[1][2]

Situationen är inte mycket annorlunda när det gäller sjukvård – för vare sig man söker sig till den offentliga vården eller till någon privatpraktiker, täcks ju det mesta av kostnaden av landstingsskatten. Men om man står i kö för någon viktig operation eller annan behandling, kan man ju söka sig utomlands för att söka vård. Det fordrar förstås att man har någotsånär gott om pengar, eller också hjälpsamma vänner som har gott om pengar. Inget alternativ för mig som lägre mellanpensionär utan förmögna vänner. Och får man något skatteavdrag för det? Inte vad jag vet.

Men det mest fantastiska och upprörande med citatet jag inledde med är att alla vi som är kritiska mot det nuvarande skattesubventionerade systemet och vill se något som åtminstone närmar sig laissez-faire-kapitalism också ska avstå från att ta ut pensioner, a-kassa och bostadsbidrag. Vi ska alltså välja mellan att stillatigande acceptera det rådande systemet eller också tvingas svälta! – Som Leon Trotskij lär ha sagt: ”Den som inte lyder ska inte heller äta.”[3]

Människor som idag är unga ska naturligtvis se till att pensionsspara i försäkringsbolag, eftersom det nuvarande pensionssystemet förr eller senare kommer att haverera. De ska också se till att spara i guld och silver, så att de har något att leva på den dag hyperinflationen slår till och utplånar värdet av alla papperspengar.

Men vi lägre mellanpensionärer – av vilka många var för unga för att rösta i folkomröstningen om ATP år 1957, och som aldrig haft råd att lägga undan särskilt mycket i någon privat pensionsfond – vi får allt tacka och ta emot vår pension, för om vi avstår från den kommer vi att svälta.

Och att bostadsbidrag överhuvudtaget behövs, det är ju inget de bidragstagande själva ska lastas för. Att bostäder blir allt dyrare och dyrare beror ju på att Riksbanken hela tiden håller de digitala sedelpressarna igång.

Som socialdemokraternas gamla valslogan lyder:

Alla ska med! Ingen kommer undan![4]


[1]) Mer om hemundervisning på ROHUS (Riksorganisationen för hemundervisning i Sveriges) hemsida.

[2]) Det har inte direkt med den här bloggposten att göra, men jag vill ändå rekommendera Maciej Zarembas inlägg om ”skolkrisen” i gårdagens DN.

[3]) Jag har försökt kolla om citatet är autentiskt. Det finns i varje fall med i en citatsamling jag hittade på nätet, tyvärr dock utan närmare källangivelse.

[4]) Formuleringen har jag plankat från Daniel Lindsäth; om han i sin tur plankat det från någon annan vet jag inte.

George Reisman skriver till Warren Buffett

Min förra Reismanöversättning – Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin – presenterar vad jag betraktar som Reismans mest grundläggande insikt: att vinster, inte löner, är den primära och ursprungliga inkomstformen, och att löner utgör ett avdrag från vinster, inte – som både Adam Smith och Karl Marx menade – tvärtom. Något som bekymrade mig var att mycket i denna uppsats kanske går över huvudet på åtskilliga läsare, därför att den fordrar kännedom om flera äldre nationalekonomer. Och doktrinhistorikerna vid våra universitet hittar förmodligen inte fram till någon av mina bloggar. Så därför bestämde jag mig för att också översätta hans öppna brev till Warren Buffett, som tar upp samma sak men utan dessa hänvisningar till äldre ekonomer.

Bakgrunden till det öppna brevet är att Buffett hävdat att det råder klasskamp, precis som marxisterna hävdar, och att hans egen klass, de rika, håller på att vinna den, och att kapitalisterna, han själv inberäknad, måste sona sina brott mot resen av mänskligheten genom att ge bort minst häften av sina förmögenheter. Som Reisman skriver visar detta att han är lika okunnig om ekonomisk teori som han är genialisk när det gäller handel med värdepapper.

Så Reisman börjar med att förklara för Buffett vad utsugningsteorin faktiskt går ut på: att kapitalisterna lever som parasiter på sina arbetare och dessutom driver dem allt djupare ned i fattigdom och misär – och frågar honom sedan hur han alls kan leva med sig själv, ifall det är så han ser på sin egen verksamhet.

Sedan övergår han till att förklara det verkliga sammanhanget: att det är först med företagares och kapitalisters ankomst som löner och produktionskostnader i pengar uppkommer, och att detta leder till stadigt ökad produktion, att fler och fler varor kommer ut på marknaden, att priserna därmed blir allt lägre och att detta i sin tur gagnar löntagarna, som kan köpa mer och mer för sin lön.

Detta i sin tur innebär att företagare och kapitalister är mänsklighetens sanna välgörare, och att varken Warren Buffett eller någon annan kapitalist har det ringaste att skämmas över utan i stället borde känna stolthet för vad de uträttat.

Och det är just de stora förmögenheter som framgångsrika företagare och kapitalister samlar på sig som framför allt driver utvecklingen framåt. Det allra mesta av dessa förmögenheter återinvesteras, vilket leder till ökad produktion, till införandet av nya och förbättrade produkter och produktionsmetoder, vilket i sin tur gör att varorna blir ännu bättre och ännu billigare. Så därför ska Warren Buffett inte (som han faktiskt gör) klaga över att han betalar för lite i skatt; i själva verket betalar han alldeles för mycket. Skattesänkningar för de rika är på lite sikt betydligt viktigare än skattesänkningar på löner (även om de skatterna förstås också borde sänkas).

Till slut ger Reisman Buffett en läslista, som innehåller de gamla välkända namnen. Han uppmanar också Buffett att hjälpa till att göra dessa böcker tillgängliga både för studerande och för intelligenta medlemmar av den breda allmänheten. På så sätt skulle Buffett göra den skada ogjord som han vållat genom sina uttalanden om klasskamp och sina uppmaningar till andra kapitalister att sona sina påstådda illgärningar genom att skänka bort en stor del av sina förmögenheter.

Ett kort citat:

Att köra bil under inflytande av alkohol och andra substanser som försämrar omdömet är farligt och olagligt. Att stifta lagar under inflytande av marxismen, utan konstitutionella säkerhetsåtgärder som gör sådan lagstiftning olaglig, är mycket farligare. Det betyder att man släpper loss fysiskt tvång mot oskyldiga offer: hotet om att släpas i fängelse av beväpnad polis för att göra vad som tjänar till ens fredliga strävan efter egenintresse och för att vägra göra vad man anser vara emot ens egenintresse. Om Ni vill veta varför vårt ekonomiska system är i trångmål och hamnar i värre och värre trångmål, Mr. Buffett, så beror det på att staten mer och mer hindrar människor från att göra vad som ligger i deras egenintresse och mer och mer tvingar dem att göra vad som strider mot deras egenintresse. Så enkelt är det. Och när den hindrar dem som är i stånd att revolutionera det ekonomiska systemet genom att införa storartade nya produkter och produktionsmetoder och att grunda hela nya industrier från att eftersträva sitt egenintresse, är dess handlande ett angrepp på allas egenintresse.

Läs hela uppsatsen och se om jag har missat något väsentligt i denna korta sammanfattning!

Både för denna och alla mina tidigare översättningar vill jag rikta ett tack till min ”tantvän”, Inger Dreifaldt, vars invändningar mot klumpig och styltad svenska bidragit till att göra dessa översättningar läsvänliga också på svenska.

Fast om ni undrar över att jag har en fotnot om ordet ”skäppa”, så beror det på att Inger inte tror att den moderna ungdomen längre vet vad en skäppa är.

Arbetsvärdelärans absurditet

Marxismens bakvända värld

Arbetsvärdeläran – som utgör en grundbult i den marxistiska utsugningsteorin – säger att det ekonomiska värdet[1] av en vara eller tjänst helt och hållet bestäms av den mängd arbete, eller den arbetstid, som går åt för att producera varan eller tjänsten. Något som bara tar sex timmar att tillverka är värt oerhört mycket mindre än något som tar sex år att producera (man kan tänka på byggen av broar eller tunnlar eller vägar eller järnvägar). Om inte min miniräknare bedragit mig är den senare produkten värd drygt 13 000 gånger mer än den förra.[2]

david-ricardoJag har tidigare bloggat om arbetsvärdeläran, både på svenska och på engelska, efter det att jag läste David Ricardos Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper. Ricardo är förmodligen den vettigaste förespråkaren av denna lära; men att han är så vettig visas framför allt av att han måste förse den med åtskilliga undantag och förbehåll.[3] Här tänker jag skriva om den i ”ren” form, utan undantag eller förbehåll.

Det finns onekligen ett intimt samband mellan värdet av en vara eller tjänst och det arbete och den tid man lägger ned på att producera varan eller tjänsten. Men orsakssambandet är det rakt motsatta mot vad arbetsvärdeläran hävdar. Man lägger ned tid och arbete på att producera en vara, därför att man väntar sig att varan ska ha ett ekonomiskt värde och gå att sälja. Hur mycket tid och arbete man än lägger ned på en vara eller tjänst som visar sig olönsam, är den tiden bortkastad och det arbetet förspillt.

Föreställ dig t.ex. att ett arbetslag lägger ned en massa tid på att gräva hål eller diken i marken, och sedan lägger ned ännu mer tid och arbete på att fylla igen hålen. Hur hårt och hur länge de än jobbar med detta, blir det ingen säljbar produkt av det.

Nu invänder säkert någon att ingen människa någonsin skulle ägna sig åt något så meningslöst. Jovisst – man varför? Därför att de mycket väl inser att sådant arbete skulle vara förspilld möda! Människor som varken studerat Ricardo eller Marx förstår mycket väl det.

Något som däremot inträffat i verkliga livet är att människor tvingats att gräva diken, där de sedan lagts efter att ha blivit arkebuserade, varefter soldaterna skyfflat igen dikena. Två arbetsinsatser har gjorts; den första av offren för arkebuseringen, den senare av soldaterna. Men har denna massgrav då det allra minsta ekonomiska värde? (Den kan möjligen ha ett värde för framtida arkeologer och historiker, som kan skaffa information om den historiska epok då detta skedde; men det är ju inte något kommersiellt eller ekonomiskt värde.)

Men det finns andra problem med arbetsvärdeläran som inte är fullt så drastiska. Arbetsvärdeläran talar bara om arbetstid. Men arbetsmängd och arbetskvalitet sammanfaller inte med arbetstid. Även när det gäller de allra enklaste manuella arbeten är det ju så att vissa arbetare kan ha starkare armar och/eller flinkare händer än andra arbetare och därför för mer uträttat per arbetsperiod. De bidrar uppenbarligen mer än de andra till slutproduktens värde, men mäter man bara i arbetstid är varje arbetares insats exakt lika mycket värd som varje annan arbetares. – Och att hitta en mätmetod som också tar hänsyn till dessa faktorer är inte det lättaste.

När det gäller enkelt kroppsarbete, som dikesgrävning, gräsklippning eller gruvarbete, eller att tillverka enkla produkter som knappnålar, är kanske skillnaden mellan olika starka eller olika flinka arbetare inte så stor; och då är arbetstid inte ett exakt mått på arbetsmängd och arbetskvalitet, men åtminstone ett approximativt mått. Men somliga sysslor är mer kvalificerade än så och kan fordra viss utbildning för att utföras. Läkare, lärare, advokater och många andra yrken fordrar åratals utbildning. Inom industrier som producerar varor finns det arbetsledare och ingenjörer, vilkas arbete också ska räknas in i den arbetsmängd som ingår i slutprodukten. För att arbetsvärdeläran alls ska stämma måste då hela utbildningstiden räknas in  – och det går inte att göra, ens som en approximation. För att nu inte tala om uppfinnare. Hur lång tid en uppfinnare behöver för en viss uppfinning har inte det ringaste att göra med slutproduktens värde. En uppfinnare kan ha lagt ned ett årtionde på sin uppfinning, medan en annan kanske bara fått en plötslig snilleblixt. Men slutprodukten av snilleblixten blir inte därför ett dugg mindre värd än slutprodukten av det tioåriga uppfinningsarbetet.

Karl MarxLåt oss nu se hur Marx försöker slingra sig ur det här:

Det enkla genomsnittsarbetet självt växlar karaktär i olika länder och under olika kulturepoker men är dock i varje existerande samhälle något givet. Komplicerat arbete betecknar endast potentierat eller snarare multiplicerat enkelt arbete, sålunda att ett mindre kvantum komplicerat arbete är lika med ett större kvantum enkelt arbete. Att denna reduktion ständigt försiggår, visar erfarenheten. Även om en vara är produkten av det mest komplicerade arbete, så är dock dess värde likvärdigt med produkten av enkelt arbete och representerar därför självt endast ett bestämt kvantum enkelt arbete. (Kapitalet i Ivan Bohmans översättning, s. 39.)

Det är m.a.o. bara att multiplicera! Och det lärde vi oss att göra i skolan!

Men vänta nu ett ögonblick… Med vilken siffra ska det komplicerade eller kvalificerade arbetet – det som kräver utbildning och mer skicklighet än det enkla – multipliceras för att reducera det till enkelt arbete? Det finns ingen möjlighet i världen att räkna ut vad den siffran skulle vara.

Jo, möjligen skulle man kunna räkna ut det, ifall man kunde räkna ut med exakt hur mycket mer det komplicerade eller kvalificerade arbetet bidrar till slutproduktens värde. Men då är vi ju tillbaka till att det är slutproduktens värde som bestämmer, både vilken tid som läggs ned på att producera den och vilken yrkesskicklighet som krävs för att producera den. M.a.o., att slutproduktens värde bestämmer arbetstidens värde och inte tvärtom.

Böhm-BawerkInte heller är det här någon ny eller originell kritik mot Marx. Så här kommenterar Eugen von Böhm-Bawerk det stycke i Kapitalet jag citerade ovan:

Good! We will let that pass for the moment and will only inquire a little more closely in what manner and by what means we are to determine the standard of this reduction, which, according to Marx, experience shows is constantly made. Here we stumble against the very natural, but for the Marxian theory the very compromising circumstance that the standard of reduction is determined solely by the actual exchange relations themselves. But in what proportions skilled is to be translated into terms of simple labor in the valuation of their products is not determined, nor can it be determined à priori by any property inherent in the skilled labor itself, but it is the actual result alone which decides the actual exchange relations. (Shorter classics of Böhm-Bawerk, p. 272; finns även separat under titeln Karl Marx and the Close of His System, p. 45; engelsk översättning Alice Macdonald.)[4]

Böhm-Bawerk är lite mångordigare än jag; men ni ser säkert att det är samma idé.

Nu för det vara nog om detta. Jag har inte suttit med tidtagarur och kollat exakt hur lång tid det tog mig att svarva ihop denna bloggpost; och att räkna ut hur mycket tid och ansträngning jag lagt ned på mina studier i nationalekonomi är ändå ogörligt. Något ekonomiskt värde har bloggposten inte heller, om inte någon blir så imponerad av den att han/hon donerar en större summa pengar till mig. Annars ligger dess värde mest i den tillfredsställelse jag och/eller mina läsare kan finna i den.


[1]) Det ekonomiska värdet, eftersom det finns värden som inte är ekonomiska. Det är inte för pengarnas skull som man värdesätter sina vänner – ifall man inte skulle ha någon överenskommelse med Stasi om att få betalt för att skvallra på dem. Detsamma gäller förstår ens äkta hälft och ens barn – man erbjuder inte sin äkta hälft på äktenskapsmarknaden, och man säljer inte sina barn som slavar, om man inte befinner sig i en fullständigt desperat ekonomisk situation. Få har så många barn som pappan i Monty Pythonsketchen som måste sälja dem alla till vetenskapliga experiment. Nog skämtat om detta.

[2]) Järnvägstunneln genom Hallandsåsen måste förstås vara ännu mer värd, eftersom arbetet påbörjades 1992 och inte beräknas bli färdig förrän 2015. Men då måste förstås också några år dras ifrån för den tid arbetet avstannat.

[3]) Som Böhm-Bawerk skriver:

… Ricardo places such restrictions on the field in which it [the labor theory of value] has validity, and so interlards his comments with exceptions to this principle that one is hardly justified in maintaining that he held forth labor as the general and exclusive factor on which the value of goods is placed. (Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest, i översättning av George D. Huncke och Hans F. Sennholtz, vol. I, s. 287.)

Böhm-Bawerk påpekar också att varken Smith eller Ricardo någonsin ens försökte bevisa arbetsvärdeläran:

Smith and Ricardo did not furnish any proof of the principle at all, but merely stated its validity as something quite self-evident. (S. 287)

[4]) Det tyska originalet. Zum Abschluβ des Marxschen Systems, finns också tillgängligt på nätet, märkligt nog på en marxistisk nätsida.