Hur lever man i enlighet med naturen?

(Gästskribent Samuel Johnson)

Jag har en del olästa eller halvlästa böcker i min bokhylla; och häromdagen hade jag tröttnat på att läsa deckare, och då hittade jag en halvläst bok som jag hade glömt bort att jag ens ägde: Samuel Johnsons Prins Rasselas av Abessinien[1]; så jag läste ut den och läste om början.

Boken handlar om en ung man som ger sig ut i världen för att försöka utröna vilket levnadssätt han ska välja, men utan att lyckas. Den är smårolig, och det småroligaste är följande satir över filosofer som använder många ord men ändå pratar i vädret:

Sättet att bli lycklig på är att leva i enlighet med naturen, lydande den allmänna och oföränderliga lag som från början finns i varje hjärta; som inte inskrivits där på någons befallning utan ristats av ödet, inte ditkommen som resultat av uppfostran, utan ingjuten där vid vår födelse. Den som lever i enlighet med naturen kommer inte att lida av bedrägligt hopp eller besväras av åtrå; med lika lugnt sinne kommer han att motta som avstå och handla eller lida så som tingens ordning kommer att föreskriva. Må andra roa sig med spetsfundiga definitioner eller invecklade förnuftsslut. Låt dem lära sig bli lyckliga på enklare sätt: låt dem iaktta skogens hind och dungens hämpling;  låt dem studera djurens liv, vars växlingar är instinktsbestämda: de följer instinkten och är lyckliga. Låt oss därför omsider upphöra att diskutera och lära oss att leva; kasta av det hinder föreskrifter utgör och vilka de som med så stor stolthet och pompa framför dem inte förstår och bära med oss denna enkla och lätt förståeliga maxim: att avvika från naturen är att avvika från lyckan!

När han talat, såg han sig lugnt omkring och njöt av medvetandet om sin egen dygd.

Många och långa visdomsord, men vi vet ju fortfarande inte exakt vad det innebär att leva i enlighet med naturen, utöver möjligen att vi ska dra lärdom av hindar och hämplingar och följa vår instinkter och lägga av med att diskutera frågan. – Vidare i texten:

– Min herre, sade prinsen med stor försynthet, eftersom jag i likhet med den övriga mänskligheten önskar blir lycklig, har jag med största uppmärksamhet följt Er utläggning; jag tvivlar inte på sanningen i en tes som en så lärd man lagt fram på ett så trosvisst sätt. Låt mig bara få veta vad det innebär att leva i enlighet med naturen.

– När jag finner så ödmjuka och så läraktiga unga män, sade filosofen, kan jag inte neka dem sådan upplysning som mina studier gjort det möjligt för mig att ge. Att leva i enlighet med naturen är att alltid handla med vederbörlig hänsyn till den lämplighet som har sin grund i sambandet mellan och i egenskaperna hos orsak och verkan; att bidra till den stora och oföränderliga grundritningen för allmän lycka; att samverka med den allmänna inriktningen och tendensen hos tingens nuvarande ordning.

Blev ni klokare av det? Jag blev det inte, och inte heller Rasselas:

Prinsen insåg snart att detta var en av de visa män som han skulle förstå mindre, ju längre han lyssnade till honom. Han bugade därför och blev tyst; och filosofen, som trodde att han var nöjd och att de övriga var övertygade, reste sig och gick ut med minen hos en man som samverkat med tingens nuvarande ordning. [Kap. 22; s. 74f.]

Förhoppningsvis lättfattligt för er alla. Skulle det inte vara lättfattligt, får ni i stället invänta min kommande avhandling

Slutgiltig vederläggning av all hittillsvarande filosofi

vilken ehuruväl förmodligen kommer att utges postumt, enär jag knappt hunnit påbörja den.


[1]) Stockholm, Natur och kultur, 1964. Översättning Ann Marie Vinde; efterskrift av Daniel Andreae. – Originalet utkom 1759, samma år som Voltaires Candide; grundidén är liknande, men annars är böckerna mycket olika varandra.

Annonser

Fosterländskt barbari

All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt.
Esaias Tegnér, Sång den 5 april 1836

Detta citat från vår nationalskald har kommit på tapeten, sedan Fredrik Reinfeldt fällde ett liknande uttalande efter ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” (Se DN 15.11.2006, så uttalandet har några år på nacken.[1]) Det här förstås väckt ont blod bland sverigedemokrater och andra ”nationellt sinnade”. Så t.ex. har Ingrid Carlqvist nämnt det i ett inlägg på Dispatch International. (Finns också i en engelsk version, vilket jag nämner därför att jag själv skrev lite grann i kommentarsfälten. [PS. Denna engelska version finns inte längre kvar.])

En annan sak som väckt ont blod är ett uttalande från en miljöpartist: ”Det svenska kulturarvet skulle jag vilja påstå att det inte finns. Det finns ingenting som kan kallas det svenska kulturarvet”. Möjligen är detta citat ryckt ur något sammanhang som jag inte alls känner till; men taget för sig är det fullständigt absurt. Det är förstås svårt att dra en exakt gräns mellan de delar av vårt kulturarv som är specifikt svenska och de delar som kommit utifrån – men all litteratur som genom tiderna skrivits på svenska språket måste ju höra till det specifikt svenska kulturarvet. Kan man inte svenska, kan man inte läsa det annat än i översättning – och hur mycket av den svenska litteraturen finns översatt, ifall man bortser från världsberömda svenskar som Strindberg, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf och några till?[2] (Danskar och norrmän har i och för sig inga större svårigheter att läsa svenska, men hur många av dem gör det? Vi svenskar läser alldeles för lite av deras litteratur, liksom de läser för lite av vår.)

Det här togs bl.a. upp i en insändare i Eskilstuna-Kuriren 11.4.2013 av en sverigedemokrat, så jag passade på att fråga hur sverigedemokraterna ställer sig till Tegnércitatet. Något svar från sverigedemokraten fick jag inte; däremot en bisarr invändning från en person jag för övrigt inte vet något alls om:

Ett märkligt val [av] poet att citera i denna fråga. Vit maktrörelsen i Sverige har två favoritpoeter. Esaias Tegner och Erik Gustaf Geijer. Båda var framstående medlemmar i Götiska förbundet. I dikten Svea gick Geijer för långt för Svenska akademin när han uppmanade till krig mot Ryssland. Han tvingades att ändra en rad till att inom Sveriges gräns erövra Finland åter.

Välj en för ändamålet lämpligare poet nästa gång!

Sådana här idiotkommentarer får adrenalinet att strömma till. Bortsett från att denne eminente litteraturvetare inte ens vet att Svea skrevs av Esaias Tegnér och inte av Erik Gustaf Geijer, är ju logiken i resonemanget helt absurd. Mitt eget svar:

Somliga håller sig med mycket märklig logik. Nazisterna inom vit maktrörelsen beundrar – eller snarare påstår sig beundra[3] – Götiska förbundet och i synnerhet då Geijer och Tegnér. Så om jag citerar Tegnér betyder det att jag går vit maktrörelsens ärenden? Är det så det ska tolkas? (Fast då måste ju alla svensklärare som tar upp Geijer och Tegnér i sin undervisning också gå vit maktrörelsens ärenden.)

Eller också betyder det att jag inte har lov att dänga ett Tegnércitat i huvudet på vit maktanhängare eller sverigedemokrater, utan jag ska låtsas som om Tegnér aldrig skrivit de här raderna. Men folk med en gnutta intelligens i skallen måste ju förstå att det var just därför jag citerade honom; alltså just för att påvisa det motsägelsefulla i deras anspråk att stå för vårt svenska kulturarv.

Men är det sant som Tegnér skriver att ”blott barbarit var en gång fosterländskt”? (Den frågan är intressantare och viktigare än att bemöta idiotkommentarer för att kanalisera adrenalinflödet.) Tillbaka till Ingrid Carlqvist, som inleder med att skriva:

Det var en gång ett land som hette Sverige. En lugn liten avkrok i norra Europa där folk var stolta över sitt vikingaarv och extremt arbetsamma och hederliga. [Min kursivering.]

Vikingarna var sjörövare och livnärde sig på plundring. Sjöröveri är ociviliserat, m.a.o. barbariskt[4]. Skulle det arvet vara något att yvas över?

Jag är ingen anhängare av kristendomen (eller av någon religion alls), men det måste ändå medges att vi svenskar gradvis blev lite mer civiliserade efter kristendomens införande. Prästerskapet och klostren förde oss i kontakt med kulturströmningarna nere på kontinenten. Och dessförinnan hade vi ingen annan litteratur än runinskrifterna. Nu fick vi ett skriftspråk, och det blev möjligt att teckna ned landskapslagarna och att skriva Erikskrönikan och bisp Thomas Frihetssång och mycket annat.

Går man framåt i historien hittar man mångfaldiga exempel på att vår bildning och vår civilisation står på ”ofri” (d.v.s. osvensk eller utländsk) grund. Under Hansatiden bosatte sig tyska köpmän i Stockholm och Visby, vilket betydde ett uppsving för hantverk och handel och dessutom gav en hel del avtryck i vårt språk (många vanliga svenska ord är inlånade från tyskan). Längre fram i tiden hade vi ”arbetskraftsinvandingen” av valloner. Ostindiska kompaniet gav oss inga invandrare, men gav oss kinesiskt porslin vilket i sin tur inspirerade till inhemsk porslinstillverkning. Och exemplen kan säkert mångfaldigas.[5]

Dagens invandrare då? Det tar lite tid – det kan ofta ta en eller ett par generationer – att rota sig i ett nytt land. De helt nyanlända har inte hunnit bidra till vårt kulturarv.[6] Men ta en invandrare som Cornelis Vreeswijk: han är definitivt en del av vårt kulturarv. Och det finns också sådana som Theodor Kallifatides och Jonas Hassen Khemiri. Och jag har säkert glömt någon.

Skalar vi bort allt detta, ja, då är vi tillbaka vid vikingatidens barbari, det som en gång var så fosterländskt.

Kort utvikning om Tegnérs Svea

Att Svenska akademien fick Tegnér att ”tona ner” det revanschistiska budskapet i Svea och sätta in den kända raden ”och inom Sveriges gräns erövra Finland åter” är allmänt känt. Vad Tegnér skrev från början vet jag inte, och jag har förgäves sökt efter det på nätet. Men ett par kommentarer:

Uttrycket ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter” är grammatiskt tvetydigt. Det kan betyda att inom Sveriges gränser göra något som kompenserar för förlusten av Finland, men det kan ju faktiskt också läsas som att återerövra Finland så att det åter hamnar inom Sveriges gränser. Men att den första tolkningen är den avsedda framgår av sammanhanget:

Gråt, Svea, vad du mist, men skydda, vad du äger!
Från Sundets rika strand längst upp till fjällhög nord,
där lappen flyttar kring sin frihet och sin hjord,
vad skogbekrönta berg, vad fält, med skördar prydda!
O, älska vi vårt land, nog ha vi land att skydda.
Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt,
låt skörden blomstra opp i dina skogars natt.
Led flodens böljor kring som tamda undersåter,
och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!

Men Svea innehåller också en andra del, som inte är lika mycket läst och citerad som den första. Tegnér skildrar här hur han ser i en syn hur Sverige krigar och går segrande ur kriget. Så ”revanschismen” i dikten är inte helt borttagen.

(Hela dikten kan läsas på Wikisource.)

Kort utvikning om barbari och civilisation

George Reisman drar i sin uppsats Utbildningen och den rasistiska vägen mot barbari gränsen mellan barbari och civilisation vid utvecklingen av ett skriftspråk. Han gör det, därför att det är skriftspråket som gör det möjligt att överföra kunskap och information från en generation till en annan och därmed gör det möjligt för en civilisation att inte bara överleva utan också utvecklas. (Före skriftspråket var ett samhälle hänvisat till det fåtal som hade förmågan att memorera berättelser och myter ur det förflutna, och den metoden måste ju ha haft sina begränsningar.)

Man skulle kunna tillämpa ett strängare kriterium och säga att gränsen mellan barbari och civilisation går när människor och politiker umgås civiliserat med varandra och avstår från all form av tvång och all form av plundring. Men med ett så strängt kriterium skulle jag säga att vi fortfarande är barbarer och att civilisationen fortfarande befinner sig i sin linda.


[1]) Ett tipstack till Martin Persson, som länkade till DN-artikeln på Facebook.

[2]) Hur många översättningar till främmande språk finns det t.ex. av Gunno Eurelius Dahlstierna? Eller av Skogekär Bergbo? Eller ens av välkända svenska klassiker som Georg Stiernhielm eller Lars Wivallius?

[3]) Jag skriver så, eftersom jag inte tror att de är tillräckligt litterata för att ens kunna läsa Geijer eller Tegnér.

[4]) Jag kan tänka mig att göra undantag för Ragnar Danneskjöld, men så är han också en fiktiv gestalt utan motsvarighet i verkliga livet.

[5]) Man kan också tänka på målare som David Klöcker Ehrenstrahl och tonsättare som Joseph Martin Kraus. Och vår främste medeltida konstnär, Albertus Pictor, kom också han från Tyskland.

[6]) Och det ska vi inte heller begära av dem – helst inte då så länge de lever i skräck för att bli hemskickade eller när de, även sedan de fått permanent uppehållstillstånd eller rentav svenskt medborgarskap, hindras av allehanda regler att ta sig in på arbetsmarknaden. Det var lättare för medeltidens tyska köpmän och för 1600-talets valloner.

George Reisman om deflation

I en tidigare bloggpost nämnde jag att det är ytterst olyckligt att man använder termen ”deflation” både om fallande priser som beror på att produktionen ökar mer än penningmängden och om det kraftiga prisfall som inträffar när en inflationsbubbla till sist spricker och ekonomin kastas ut i depression. Dessa båda företeelser är fullständigt väsensskilda.

Nu har jag översatt en artikel av George Reisman som behandlar detta: Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation. Just det: motgiftet.

Om ni finner resonemanget ”alltför teoretiskt” vill jag påminna om att ingenting är så praktiskt som en bra teori.

Vad jag ska översätta härnäst har jag ännu inte ens bestämt mig för.

30 000 besök…

…har jag haft på bloggen sedan starten i oktober 2010. Nu väntar jag på att få 30 000 besök om året, 30 000 i månaden och 30 000 i veckan. Men om jag får 30 000 i veckan, kommer det säkert att drösa in kommentarer som jag måste moderera och besvara, och det jag inte lust med.