Fortsatt ylande med de antiisraeliska ulvarna

Margot Wallström är persona non grata i Israel, och det är sannerligen inte mer än rätt. Det bästa vore förstås att Israel bröt de diplomatiska förbindelserna med Sverige, men det är nog för mycket att hoppas på.

Men Eskilstuna-Kuriren fortsätter att yla med de antiisraeliska ulvarna. Så här står det bl.a. i en ledare 19 januari 2015:

En tredje omständighet är att Israels utrikesdepartement leds av Avigdor Lieberman, en ökänd extremist. Bland hans prestationer finns en uppmaning att avrätta Knessets arabiska ledamöter.

Kollar man upp det här, finner man att vad Lieberman faktiskt föreslagit är att personer som samarbetar med Hamas och Hizbollah ska avrättas. Ja, dödsstraff kan ju alltid diskuteras, men att förvränga vad Lieberman sagt är djupt ohederligt. Och vad Hamas och Hizbollah själva inte bara förespråkar utan också verkställer varje gång de får en chans är ju dödsstraff på alla israeler de kommer i närheten av. Men att värja sig mot det, det kallar Eskilstuna-Kuriren ”extremism”.

Och både Hamas och Hizbollah, liksom även Fatah, dit Mahmoud Abbas hör, har Israels utplåning som sitt uttalade mål, inte någon tvåstatslösning. Att samarbeta med dessa grupper är självfallet landsförräderi. Men att värja sig mot det, det är också ”extremism” i Eskilstuna-Kurirens ögon.

Ett av de senaste tilltagen från Lieberman är att jämföra europeiska staters förhållningssätt till Palestina med undfallenhet gentemot Hitlertyskland över annekteringen av Tjeckoslovakien. ”Mängden av lögner, förvrängningar, felaktigheter och uppfinningar i diskussionerna i parlamenten i Europa är ytterligare ett kapitel av Sions vises protokoll”, sa den israeliske utrikesministern i ett anförande inför landets diplomatkår häromveckan.

Så rätt han har!

För att ytterligare illustrera vilka människor det är som bedriver Israels utrikespolitik kan nämnas Sverigeambassadören Isaac Bachman. Som en statusuppdatering på sin Facebooksida förra veckan lade han ut en text som kopplade muslimer som grupp till terror. En tes var att medan andra religioner lever i fredlig samexistens, skapar islam problem när den möter andra trosriktningar.

Bachman tog bort den här statusuppdateringen, eftersom han ansåg att den blivit misstolkad. Men vad är det som inte är sant här?

Jo, det är förstås riktigt att det överväldigande flertalet muslimer inte ägnar sig åt terror eller låter sig rekryteras till Islamiska Staten. De flesta muslimer är fredliga. Men med samma rätt och samma logik kan man ju säga att det överväldigande flertalet nazister inte tog anställning som lägervakter i koncentrationslägren. Men de var ju ändå medskyldiga. Och hur många muslimer opponerar sig högljutt mot jihadisterna?

Och vilka är det som är representativa för islam, det stora flertalet fredliga muslimer eller jihadisterna? Islams ”rätta ansikte” visar sig rimligen i Koranen och i hadithsamlingarna (d.v.s. yttranden av profeten Muhammed, vilka nogsamt redovisats av islamska lärde under tiden närmast efter Muhammeds död). Koranen innehåller uppmaningar att döda månggudadyrkare, och i hadithsamlingarna kan man läsa att judarna ska dödas ”när de gömmer sig bakom stenar och träd”. Klart och tydligt, och kan inte missförstås. (Se mina tidigare bloggposter Islam en fredens religion? och Vad Hamas vill.)

Texten är mycket lik en som finns på den islamofobiska amerikanska bloggen ”Stop the islamization of America”, vilket uppmärksammades av Svenska kommittén mot antisemitism.

Någon som hört talas om felslutet ”guilt by association”?

Eskilstuna-Kurirens ohederlighet i denna fråga vet inga gränser:

En [omständighet] är att Israel inte är intresserat av ett fredsavtal med Palestina. De israeliska bosättningarna, det främsta hindret för fred, har byggts på ockuperat område så gott som oavbrutet.

Det här bortser förstås från att islam grundades på 600-talet, långt innan det fanns en enda bosättning på Västbanken – och bosättarna gömmer sig ju inte heller bakom stenar och träd. Och var och en som inte har huvudet djupt nedborrat i sanden vet ju också att det är ”palestinierna” som envist motsätter sig en tvåstatslösning; ändå är det rutinmässig Israel som ges skulden. (Mer om detta i min tidigare bloggpost Vem är det som inte vill ha fred?)

En annan [omständighet] är att Israel kan företa praktiskt taget vad som helst ostraffat. USA:s permanenta plats i FN:s säkerhetsråd och internationella inflytande i övrigt, stänger effektivt vägen för verkliga internationella sanktioner mot Israel.

Har det någonsin, sedan Israels tillblivelse 1948, förekommit annat än just internationella sanktioner mot Israel? Vad man beklagar sig över här är att sanktionerna inte lyckats ta knäcken på Israel.

Och att judarna har makten och dessutom kontrollerar pressen – det har vi väl hört förr?

$ $ $

Också Expressens ledarsida ylar med ulvarna. I en ledare samma dag (19 januari) kan man läsa detta:

Det är bevars inte bara Israels fel; palestinierna har också bidragit till att underminera en fredlig lösning. Men medan tiden går håller tvåstatslösningen på att begravas under bosättningsexpansionen. Verkliga vänner av fred måste därför tänka nytt. Vi har nått en kritisk punkt där nya vägar måste prövas. (Mina kursiveringar.)

Och vilka nya vägar talar Expressen om här?

Pressen behöver ökas på Israel.

Vad är det för nytt med detta? När har någonsin något annat gjorts för att lösa konflikten än just att öka pressen på – inte Hamas, Hizbollah eller Fatah, utan just Israel? Definitionen på vansinne lär ju vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Men att kalla detta nytänkande?

Ett sätt att göra det är att stärka palestinierna diplomatiskt för att skapa två mer jämbördiga parter. Sverige uppgraderade redan år 2011 den palestinska delegationen i Stockholm till en ambassad. Året därefter röstade vi ja till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Erkännandet ligger helt i linje med denna strategi.

Nej, det bryr jag mig inte ens om att kommentera.

$ $ $

Efter allt detta negativa något positivt. I en intervju i Världen idag 20 januari säger terrorismexperten Magnus Norell ställs bl.a. den här frågan:

Du menar också att det svenska erkännandet stärkt de mer hårdföra krafterna på den palestinska sidan, hur märks det?

Och Norell svarar:

Det visar ju att du kan nå fram till det du vill utan förhandlingar. De i Hamas, och även inom Fatah, som överhuvudtaget inte är intresserade av förhandlingar stärks av detta.

De som vill förhandla får det svårare. De måste försvara sig både mot kritik att det inte går, och att en annan linje fungerar mycket bättre.

Åtminstone en person som begriper vem det är i den här konflikten som inte vill se en förhandlingslösning.

$ $ $

Tröttsamt och tjatigt blir det att ständigt behöva påpeka allt detta. Tidigare bloggposter i ämnet finns samlade här.

Mer Lambertziana

Det har skrivits så mycket om terrorattentatet i Paris häromdagen att jag knappast har något att tillföra.[1] Men via bloggaren Göran Fröjdh hittade jag en artikel som dåvarande justitiekanslern (numera medlemmen av Högsta domstolen) Göran Lambertz skrev år 2006 i samband med Muhammedkarikatyrerna. Så här står det i ingressen:

I en global dialog borde staterna verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan kränka religioner. [Min kursivering.]

Och vem avgör vad som ska anses vara en nödvändig eller en onödig kränkning? Jo, det ska avgöras av FN! Så här skriver Lambertz själv:

Man måste stå upp för yttrandefriheten så mycket att man försvarar det som bedöms rättsligt, moraliskt och politiskt riktigt.

Så mycket, men inte mer, alltså.

Såvitt jag kan förstå finns det inte någon annan väg ur krisen än ömsesidig respekt och samtal.

Vi i väst måste lyssna och visa att vi försöker förstå vidden av kränkningarna och anledningen till reaktionerna. Världens muslimer måste försöka förstå hur vi i väst tänker när någon tillåter sig att kränka deras allra heligaste.

En sådan dialog bör initieras på global basis, kanske med inriktningen att en överenskommelse träffas inom FN:s ram. I överenskommelsen skulle man kunna säga ungefär så här:

  1. Yttrandefriheten och friheten att utöva sin religion är grundläggande värden och rättigheter.

Med detta i åtanke skall staterna, inom ramen för sina lagar, verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan kränka religioner och deras företrädare. (Min kursivering.)

Översättning till begriplig svenska: Yttrandefriheten är okränkbar, så länge den inte kränker någon! Och att avgöra vilka yttranden som är kränkande är något som ska avgöras av FN!

(Det finns en punkt 2 också, men den är obegriplig; och artikeln som helhet är också tämligen obegriplig. Men vad är begripligt när det gäller Göran Lambertz?)

$ $ $

En som stod upp för yttrandefriheten så länge den bedömdes som ”politiskt riktig” men inte en tum längre var dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Hon …

… lovade arton muslimska ambassadörer att personligen be om ursäkt om en svensk tidning publicerade nidbilder av Muhammed. Det löftet höll hon. […]

Danska kritiker har beskyllt Sverige för att huka i debatten om Muhammedteckningarna. Men från den muslimska världen möter Freivalds försök att avstyra nya karikatyrer och nya våldsaktioner enbart beröm.

Ja, det är tur att vi har Göran Lambertz och Laila Freivalds som kan se till att vi inte missbrukar vår yttrandefrihet!

Nu missbrukar jag den i alla fall:

muhammedkarikatyr

Och idag är all världens politiker – t.o.m. Mahmoud Abbas – Charlie. I morgon – eller allra senast om en vecka – kommer de att vara sig själva igen.


[1]) Bland allt som skrivits kan jag rekommendera en bloggpost av Mons Krabbe och en artikel av Ayaan Hirsi Ali. Även Mark Steyn skriver bra om ”hashtagsolidtariten”. – Läs också gärna min tidigare bloggpost Islam en fredens religion?

Ryggradslösheten står Svenska Dagbladet för:

Vi har den här veckan avstått från att återpublicera rena Muhammed-karikatyrer eftersom sådana kan vara djupt stötande för många muslimer.

Men i samma tidning skriver Per Gudmundson bra om den svenska ryggradslösheten gentemot islam.

Och i Aftonbladet får vi som vanligt veta att alltihop är västvärldens eget fel.

Sverige har förresten inte monopol på ryggradslöshet. Om samma ryggradslöshet i Förenta staterna skriver Michael Hurd.

Och i det stora sammanhanget är nog det minst viktiga att Göran Lambertz är en knäppskalle. Det råkade bara vara det som inspirerade mig till bloggposten.