50 000 besök …

… har det blivit sedan jag började blogga i oktober 2010. Inte mycket att skryta om.

Annonser

Konsumtionsvaror och kapitalvaror

Det finns två sorters varor, konsumtionsvaror och kapitalvaror. För att ta enklast möjliga exempel är en brödlimpa en konsumtionsvara. Bageriet som bakar brödet är en kapitalvara; likaså kvarnen som mal mjölet till limpan och bondgården som odlar den säd som sedan mals till mjöl. De ugnar bageriet använder är kapitalvaror, liksom fabriken som tillverkar ugnarna; kvarnen är en kapitalvara, liksom det byggföretag som bygger upp kvarnen; det konstgödsel bonden använder är en kapitalvara, liksom den fabrik som producerar konstgödseln. Och listan kan säkert göras längre.

Men det här är väl för självklart för att ens orda om?

Men vad mitt enkla exempel visar är vilken mängd olika kapitalvaror som behövs för att ens skapa en så enkel konsumtionsvara som en limpa bröd. Och det visar en sak till: att produktion av kapitalvaror är en absolut nödvändighet för att det ens ska finnas konsumtionsvaror att köpa i butikerna.

I äldre tid var det inte så här. Människorna var hänvisade till att baka sitt eget bröd; de måste själva mala mjölet till brödet; de måste själva odla säden; det fanns inget konstgödsel, så de fick använda det naturgödsel deras egen boskap kunde tillhandahålla.

Och detta visar, om inget annat, vikten av arbetsdelning.

Naturligtvis har många ekonomer uppmärksammat detta. Carl Menger skrev utförligt om detta i sin Principles of Economics (Grundsätze der Volkswirthschaftslehre). Menger kallar konsumtionsvaror för ”varor av första ordningen” och kapitalvaror ”varor av högre ordning”. Och hans huvudpoäng är att det är värdet av ”varor av första ordningen” som ytterst bestämmer värdet av ”varor av högre ordning”. Värdet av bageriet, kvarnen, bondgården etc. i exemplet ovan beror av hur stort värde vi sätter på bröd. Skulle vi upphöra att äta bröd, skorpor, rån, bullar och allt vad en brödbutik kan erbjuda, skulle bageriet, kvarnen och bondgården tappa sitt värde eller allvarligt minska det. (Inte för att detta är ett realistiskt scenario, så ta det som ett tankeexperiment; men effekten skulle bli liknande om vi drog ned på vår konsumtion av bröd och andra bakverk, t.ex. till förmån för mer kött.)

Det här är alltså ett mynt med två sidor. Å ena sidan bestäms kapitalvarornas värde ytterst av konsumtionsvarornas värde. Å andra sidan är kapitalvaror livsnödvändiga för produktionen av dessa konsumtionsvaror. Observera också att kapitalvaror inte bara används till att producera konsumtionsvaror utan lika mycket för att producera andra kapitalvaror. Ta exemplet med fabriken som tillverkar bakugnar eller byggföretaget som bygger upp kvarnar, eller fabriken som producerar konstgödsel. Det är också så att kapitalvaror med tiden slits ut och måste repareras eller ersättas.

Men är ekonomer i allmänhet klart medvetna om detta? Inte om man ska tro George Reisman, och honom har jag ju all anledning att tro på, eftersom han så ofta har rätt. Reisman menar att de klassiska ekonomerna (framför allt David Ricardo) hade en bättre förståelse av denna aspekt än vad några moderna ekonomer har. (Utom då Reisman själv, förstås.)

Att den här poängen missas leder till misstag i uträkningen av nationalinkomst och bruttonationalprodukt. Moderna ekonomer varnar för något de kallar ”dubbelräkning”. I mitt exempel ovan innebär detta att man bara räknar in själva brödet i bruttonationalprodukten. Man räknar alltså inte in mjölet och säden, ugnarna och kvarnarna och konstgödseln, etc. Man menar att detta skulle betyda att man räknar in samma produkt två eller flera gånger; härav termen ”dubbelräkning”. Och detta i sin tur leder till det allbekanta misstaget att man ser allt i ekonomin som en fråga om konsumtion, fastän det väsentliga är att allt som konsumeras först måste ha producerats, och att en stor mängd kapitalvaror fordras för att ens producera en så enkel konsumtionsvara som en brödlimpa.

Reisman ägnar ett avsnitt i Capitalism åt att reda ut det här; så de som vill läsa vidare hänvisas till s. 674–682 i hans bok. Det nämns också några gånger i den uppsats jag just nu översätter, så det är därför jag tar upp det just nu.

Nettokonsumtionsteorin

Jag skrev sist att jag tänkte skriva ett par bloggposter som förberedelse för nästa översättning. Så jag ska göra ett försök att presentera Reismans vinstteori så kort och så gott jag kan.

Frågan här är vad som utgör vinst i ekonomin som helhet (”in the aggregate”, som man säger på engelska). Om ett enskilt framgångsrikt företag gör stor vinst så är det alltid på bekostnad av andra, mindre framgångsrika, företag som gör mindre vinst eller rentav går med förlust. Om en viss bransch går med stor vinst (idag t.ex. datorindustrin) är det alltid på bekostnad av att andra branscher gör mindre vinster eller börjar gå med förlust. Men vad förklarar att det blir vinst i ekonomin som helhet?

Reismans resonemang är i all korthet följande:

Företag lägger ut pengar på två saker: kapitalvaror och arbetskraft. De köper t.ex. nya maskiner eller bygger nya fabriker; och de betalar ut löner till arbetstagarna.

Först kapitalvaror: Varje gång ett företag köper en kapitalvara är detta en produktionskostnad för företaget men samtidigt en lika stor försäljningsintäkt för det företag som säljer kapitalvaran. I ekonomin som helhet jämnar produktionskostnader och försäljningsintäkter helt och hållet ut varandra. De är, för att använda Reismans egen metafor, som två trianglar med en gemensam sida.

Så lönerna: Med viss överförenkling kommer de löner som betalas ut alltid tillbaka till företagen (i ekonomin som helhet, nota bene) i form av att löntagarna använder lönerna till konsumtion. Också här jämnar de båda sakerna ut varandra och är som två trianglar med en gemensam sida..

Överförenklingen här består i att även löntagare sparar en del av sina pengar och sällan eller aldrig konsumerar upp hela lönen. Men i den mån de sparar, är också de kapitalister, låt vara i mycket blygsam skala.

Men även företagarna och kapitalisterna måste ju själva konsumera. Slutade de helt upp med att konsumera skulle de förstås helt enkelt svälta ihjäl.

Så det enda som inte jämnar ut sig i denna ekvation är företagarnas och kapitalisternas egen konsumtion – det som Reisman kallar nettokonsumtion. Det är nettokonsumtionen som utgör vinsten eller vinstkvoten i ekonomin som helhet.

Nu är nettokonsumtion inte den yttersta orsaken till vinsten. Alltsedan Böhm-Bawerks dagar vet vi att den yttersta orsaken är tidspreferensen – det faktum att vi, allt annat lika, värderar en behovstillfredsställse i nuet framför samma behovstillfredsställelse i framtiden. Reismans bidrag här är att visa att tidspreferensen verkar via företagarnas och kapitalisternas nettokonsumtion.

Skulle företagare och kapitalister ha en väldigt hög tidspreferens skulle det innebära att de lägger ned väldigt mycket pengar på konsumtion, och då skulle den allmänna vinstnivån i ekonomin som helhet vara väldigt hög. Men normalt har företagare och kapitalister rätt låg tidspreferens och hög framtidsorientering.

Fattiga människor har normalt hög tidspreferens. För att ta ett extremt exempel har en hemlös person eller ”bag lady” ingen möjlighet att planera för framtiden, än mindre då lägga undan pengar för framtiden. Men deras höga tidspreferens har ingen nämnvärd inverkan på ekonomin som helhet.

Och det är inte heller så att det är den genomsnittliga tidspreferensen som är avgörande för vinstnivån eller vinstkvoten. Det är de rikaste kapitalisternas tidspreferens som betyder mest.

Nu skulle man ju kunna komma med invändningen att någon kapitalist skulle kunna höja vinstnivån helt enkelt genom att börja konsumera för glatta livet. Men om han, eller en grupp likasinnade kapitalister, skulle göra detta, skulle den enda effekten vara att de förslösar sina egna pengar, och pengarna skulle i stället gå till andra, sparsamma kapitalister.

Om alla företagare och kapitalister skulle få väldigt hög tidspreferens och börja konsumera för glatta livet i stället för att spara och återinvestera, skulle förstås vinsterna skjuta rejält i höjden. Men hur realistiskt är ett sådant scenario? Det enda jag kan tänka mig är att det kommer säkra underrättelser om jordens nära förestående undergång – i vilket fall det förstås blir meningslöst att alls planera för framtiden eller lägga undan sparpengar. Och det lär ju inte inträffa än på några miljoner år. Den dagen den sorgen!

Ett något mindre orealistiskt scenario skulle vara säkra underrättelser om ett nära förstående kommunistiskt maktövertagande. Då skulle möjligen de rika kapitalisterna välja att leva upp sina tillgångar i sus och dus, eftersom dessa tillgångar ändå snart kommer att bli konfiskerade.

Båda de här exemplen är förstås väldigt drastiska, och de är rena tankeexperiment från min sida. Men de saker som sker i verkliga livet, att kapitalet ständigt urholkas och skattas bort (minns mitt Reismancitat i förra bloggposten) har en liknande effekt – de uppmuntrar inte direkt till nyinvesteringar och nyanställningar och planering för framtiden; tvärtom.

En viktig implikation av nettokonsumtionsteorin är att den ekonomiska utvecklingen drivs framåt när företagare och kapitalister drar ner på sin konsumtion. Detta betyder att fler pengar går till inköp av kapitalvaror och arbetskraft – och det betyder fler produkter och högre reallöner. Och detta förklarar förstås varför – fastän höga vinster för ett visst företag eller en viss bransch är något positivt och en belöning för framgångsrikt arbete – en hög vinstkvot i ekonomin som helhet är något negativt; det visar att alltför lite går till nyinvesteringar, nyanställningar och löner.

Mycket av det här var mina egna reflexioner, även om de utgått från vad Reisman skriver.

Det finns ytterligare en komponent i den samlade vinsten i ekonomin som helhet, nämligen nettoinvestering. Den huvudsakliga källan till nettoinvesteringen är nya pengar som kommer in i ekonomin. Även under en metallisk myntfot (guld och/eller silver) ökar penningmängden och därmed spenderingsvolymen en smula, och detta är ytterligare en vinstkälla. Ökning av mängden papperspengar (något som vi ju är väldigt vana vid idag) åstadkommer en artificiell ökning av den samlade vinsten i det ekonomiska systemet.

Reismans egen framställning – som naturligtvis är betydligt längre och utförligare än denna korta sammanfattning – hittar ni i Capitalism: A Treatise on Economics, kap. 16.

$ $ $

Det kan väl i förstone förefalla paradoxalt att en hög vinstnivå i ekonomin som helhet är något negativt, när höga vinster för ett visst företag eller en viss industri uppenbarligen är något positivt som visar att företaget eller industrin i fråga har lyckats väl. Men det följer ur principen om ”vinstens primat” – det faktum att i ”det ursprungliga och primitiva samhällsstadiet” all inkomst var vinst, och att det var först med ankomsten av företagare och kapitalister som det kom löner, och att löner därför är ett avdrag från vinsten. Det här har jag själv skrivit om i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?, och Reismans egen framställning finns i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, Vederläggning av Smith och Marx, och nämns också i flera andra av de artiklar jag översatt.

Kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande

Jag lägger just nu sista handen vid min översättning av George Reismans uppgörelse med Thomas Piketty. Men den uppsatsen är lång och väldigt teoretiskt, så den kan möjligen gå över huvudet på läsare som är obekanta med Reismans teorier. Därför tänkte jag skriva ett par bloggposter som försöker presentera dessa teorier. Först ut det ömsesidiga förhållandet mellan kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande.

Var och en som ens ägnat saken en tanke inser förstås att det är de tekniska framsteg som gjorts sedan den industriella revolutionen som lagt grunden för den levnadsstandard vi åtnjuter idag. Ta bara en sådan sak som att vi idag har elektriskt lyse och inte behöver anstränga ögonen med att läsa eller arbeta i skenet av vaxljus, facklor eller ens fotogenlampor. Att vi har centralvärme och inte behöver värma oss med rökiga eldstäder. Att vi har rinnande kallt och varmt vatten och inte behöver gå till brunnen vareviga dag och sedan värma upp vattnet. Att vi har bilar och bussar och tåg och flygplan och inte längre är hänvisade till hästdroskor. För att inte tala om modern sjukvård: vi har narkos och smärtstillande medel som gör operationer uthärdliga, medan de förr var ytterst smärtsamma och det enda tillgängliga bedövningsmedlet var alkohol. Idag sitter jag och skriver detta med en ordbehandlare, inte med en gammaldags skrivmaskin, än mindre då med gåspenna på pergament. Och ni kan själva göra listan betydligt längre.

Vad ytterst få begriper är vikten av kapitalackumulation – att det behövs ansenliga kapitaltillgångar för att alls genomföra alla dess tekniska framsteg.

Ett exempel som Ludwig von Mises brukade nämna i sitt seminarium var att en bonde i något fattigt u-land mycket väl kan ha hört talas om traktorer – han kan ha läst om dem eller sett dem på TV. Han begriper mycket väl vilken nytta han skulle kunna ha av en traktor. Om han hade en, skulle det inte vara någon större konst för honom att lära sig använda den. Att han inte skaffar en traktor beror endast och allenast på att han inte har råd att köpa den. Han har inget tillräckligt sparkapital. Inte heller kan han låna pengar till köpet, för bor han i ett fattigt u-land finns det ingen eller mycket liten kapitaltillgång och inga pengar att låna ut till honom.

Samma sak gäller andra kapitalvaror. Om vår fattige bonde behöver utföra något större grävningsarbete, inser han förstås att en grävmaskin är snabbare och effektivare än spadar och hackor. Men det båtar föga, så länge han inte har råd att skaffa en grävmaskin. Och det gäller förstås än mer för än mer avancerade kapitalvaror, som t.ex. att bygga den fabrik som ska producera traktorerna och grävmaskinerna. Utan kapital kommer det tekniska framåtskridandet helt enkelt aldrig igång, oavsett hur många nya uppfinningar som görs.

Men förhållandet är alltså ömsesidigt. Vi kan vända på steken och se vad kapitalackumulation utan tekniska framsteg skulle innebära.

Ta grävmaskinsexemplet en gång till. Säg att grävmaskiner ännu inte är uppfunna, så att man helt enkelt är hänvisad till att gräva med hackor och spadar. Att ha ett stort sparkapital bakom detta grävarbete båtar föga. Varje arbetare kan ju ändå inte använda mer än en hacka eller en spade åt gången – så det tjänar helt enkelt inget till att investera i 10 eller 100 hackor/spadar per arbetare. Som mest skulle man kunna investera i en reservhacka eller reservspade per arbetare, ifall den första hackan/spaden skulle gå sönder under arbetet. Allt kapitalet skulle kunna användas till här vore att anställa fler arbetare för att påskynda arbetet.

Eller ta sjöfart som ett exempel. För inte alltför många århundraden sedan fanns det i stort sett bara två typer av fartyg: segelfartyg och fartyg som drevs av roddare (galärer), eller en kombination av dessa. På den tiden, innan vi också fick ångfartyg, fanns det stora begränsningar för vilka förbättringar av fartygen som kunde göras, oavsett hur stort kapital man hade till sitt förfogande. Seglen kunde kanske göras lite större för att ta in mer vind, och antalet åror (och galärslavar) kunde möjligen utökas en smula. Men inte mer än så. Så kapitalet kunde inte gå till förbättrade fartyg utan måste användas till att i stället köpa in fler segel- och roddfartyg.

Så kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande betingar varandra ömsesidigt. Kapitalackumulationen fortskrider genom att kapital sparas och investeras, och så länge det går med vinst sparas och återinvesteras kapitalet igen gång efter annan. Tekniskt framåtskridande gör det möjligt att hitta nya lukrativa användningsområden för kapitalet.

Och det tekniska framåtskridandet fortskrider på grundval av tidigare tekniska framsteg. Ett enkelt exempel på detta är att den moderna datorindustrin – som ständigt ger oss bättre och snabbare datorer och t.o.m. ger oss telefoner som fungerar som datorer – aldrig skulle ha kommit igång, ifall vi inte redan haft det stora tekniska framsteg som elektriciteten innebär. (Fler exempel på detta finns i Reismans uppsats.)

Ju mer kapital som finns ackumulerat, desto fler tekniska framsteg kan genomföras. Och ju fler tekniska framsteg som görs, desto fler blir det ackumulerade kapitalets användningsområden.

Det här var väl egentligen inte särskilt svårt att begripa?

Hur viktig kapitalackumulationen är för det ekonomiska framåtskridandet har ju andra ekonomer poängterat – framför allt då Ludwig von Mises. Men just den här poängen – att kapitalackumulationen och de tekniska framstegen ömsesidigt förstärker varandra – har jag faktiskt aldrig sett hos andra ekonomer än just Reisman. Så hur enkelt det än verkar, är det ändå ett framsteg inom den ekonomiska vetenskapen.

Men utanför den ”österrikiska” och den ”austro-klassiska” skolan finns det ingen insikt alls om vad kapitalackumulation betyder för det ekonomiska framåtskridandet. Allt som kan göras för att skatta bort kapitalet görs också. Som Reisman skriver i början av den uppsats jag översätter:

Under loppet av åtskilliga generationer har Förenta staternas regering skattat bort biljoner efter biljoner dollar som annars skulle ha sparats och investerats och därmed lagts till den amerikanska ekonomins kapital. Kapital är de rikedomar som ägs av affärsföretag och som används för syftet att göra försäljningsintäkter och vinster. Det består av bondgårdar, gruvor, fabriker, maskiner, verktyg, material, komponenter, halvfabrikat, fortskaffningsmedel, lagerlokaler, affärer, handelsvaror av alla de slag, och mer därtill. Det inbegriper de penningmedel som används till att betala löner till affärsföretagens anställda och de penningmedel som används till att finansiera inköp av dyrbara konsumtionsvaror, som t.ex. hus, bilar och större apparater. Biljonerna har tagits bort genom den progressiva personliga inkomstskatten, bolagsskatten, fastighetsskatten, skatten på kapitalvinster, socialförsäkringssystemet och dess skatter. Utöver detta har Förenta staternas regering avlett biljoner dollar av besparingar från att investeras och in i sina egna penningkistor för att kunna finansiera sina kroniska budgetunderskott. Och dess politik av kronisk inflation och kreditexpansion har förorsakat att en ansenlig del av den kraftigt reducerade kapitaltillgång som finns kvar har förslösats.

Trots allt detta har ju den allmänna levnadsstandarden stigit även i vår tid, och vi har konsumtionsvaror idag som förr i tiden inte ens existerade. Man kan bara drömma om hur ännu mycket bättre vi skulle ha haft det, om det inte satts mängder av pinnar i hjulet för kapitalackumulationen.

(I Reismans Capitalism tas detta upp på s. 631f.)

$ $ $

Uppdatering 8 juni 2015: Mises och Reisman är förstås inte ensamma om att förstå detta samband. Se t.ex. den här artikeln på Misesinstitutets hemsida av Frank Shostak.

Men sambandet är som sagt ömsesidigt; utan tekniskt framåtskridande finns det inte så mycket att göra med det ackumulerade kapitalet. Om detta har Shostak inget annat att säga än det här:

Many experts hold that because of the limited amounts of capital and labor, without technological progress, the opportunities for growth will eventually run out.

Och det är ju också sant.