Hur man trollar fram pengar …

… som sedan trollas bort igen

Säkert minns ni den isländska finanskrisen år 2008 – för övrigt ett närmast perfekt exempel på den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin, där en skenbar uppgång i ekonomin oundvikligen senare leder till en krasch. Om denna handlar en deckare från 2013, Svarta korpar över Villette av Ingrid Hedström. Här ett citat:

Har ni hört den här förresten, rätt kul sammanfattning av det isländska finansundret? Thor och Steingrimur möts på en gata i Reykjavik. Thor har en katt och Steingrimur en liten hund. Thor köper hunden av Steingrimur för en miljon euro, och Steingrimur köper Thors katt för samma summa. Ingen har lagt ut några pengar, men nu äger de båda en tillgång som värderats till en miljon. Med kattfan som säkerhet tar Steingrimur ett banklån och köper … ja, en brittisk butikskedja eller så. (S.  83.)

Ja, så går det till i en värld där omloppsmedel eller bråkdelsreserver kan trollas fram ur tomma intet. Men det som trollats fram ur tomma intet kommer förr eller senare att försvinna ut i samma tomma intet:

Men vad gör han [Steingrimur] när korthuset börjar vackla, när han är belånad upp over takåsarna, när allt han köper inte ger utdelning nog att betala räntorna, när han vet att katten i själva verket är värdelös, när börsen inte stiger längre […]?

Svar:

Man kan försöka manipulera marknaderna, skapa intryck av att folk står i kö för att köpa katthelvetet till exempel. […] Om ingenting hjälper och kraschen ter sig oundviklig, då kan den som är skrupelfri se till att de tillgångar som finns kvar hamnar utom räckhåll för fordringsägarna så att bara katten och annat krafs finns kvar för dem att göra upp om. Det kan kräva lite fiffel med papper och dateringar om man vaknat upp för sent. (S. 83f.)

De där nya miljonerna som skapas när ett par islänningar träffas på gatan skapar också en illusion av välstånd, och det är viktigt att den illusionen upprätthålls:

Han tänkte också på vad tysken sagt om förtroende, om vikten av att ha det och behålla det. I efterhand hade han förstått att han själv på Birting Bank [en fiktiv isländsk bank] varit statist i en gigantisk Potemkinkuliss, avsedd att skapa just förtroende, med överdådiga fester och spektakulär konsumtion som det yttre tecknet på ständig och växande framgång. (S. 85.)

Som jag hoppas ni känner till (om inte annat, så från min bloggpost om nettokonsumtion) är den samlade (”aggregerade”) vinsten i ekonomin som helhet i stort sett lika med kapitalisternas egen konsumtion. Om alla, eller de flesta, kapitalister gjorde som Birting Bank och ställde till stora kalas i stället för att spara och investera, skulle vinstnivån i ekonomin som helhet stiga, och fortsätta att stiga tills den oundvikliga kraschen inträffar. Om bara ett litet fåtal kapitalister gjorde så skulle bara de krascha och resten av världen vandra vidare.

Lite tidigare i boken kan man läsa:

Hela finansvärlden bygger egentligen på förtroende, och förtroende bygger på psykologi. (S. 83.)

Och hela finansvärlden bygger idag på omloppsmedel eller bråkdelsreserver. Det är förmodligen därför som den engelska termen för ”omloppsmedel” (tyska ”Umlaufsmittel”) är ”fiduciary media”, d.v.s. just ”förtroendemedia”.[1] (Av latinets ”fides” som betyder ”förtroende”, ”förtröstan” eller ”tillit”.[2]) Så länge kunderna har förtroende för sin bank kan banken fortsätta att sätta omloppsmedel (bråkdelsreserver) i omlopp. Den dag kunderna mister förtroendet blir det en bankrusning och banken går omkull.

Men det här var ju bara en rolig historia? Inte är det så här det går till i verkliga livet?

Nej, man skapar förstås inte omloppsmedel/bråkdelsreserver med bara en katt och en hund som säkerhet. Utan så här går det till:

En bank har, låt oss säga, 100 kilo guld i sitt valv. Eftersom sedlar är behändigare att använda än guld, speciellt för stora betalningar över stora avstånd, trycker banken upp sedlar som ska vara inlösbara i guld. Så långt är allt gott och väl: en sedel som när som helst kan lösas in är ”så god som guld”.[3]

Men så kommer banken på att den kan trycka upp lite fler sedlar än det faktiskt finns guldbackning för. (Därav termen ”bråkdelsreserver”.) Det gör det lättare för banken att låna ut pengar; den drar åt sig lite fler kunder; och detta i sin tur gör att andra banker tar efter exemplet för att möta konkurrensen. Och så fortsätter det tills denna praxis blir norm i hela ekonomin.

Men hur ska då bankerna kunna behålla sina kunders förtroende, om de bär sig åt så här?

Det beror för det första förstås på hyr mycket bråkdelsreserver bankerna prånglar ut. Om de prånglar ut, låt oss säga, 5% mer än de har guldbackning för märks det inte särskilt mycket. Och desto mer märks det förstås om de lånar ut 95% mer än de har i sina valv.

Men än viktigare är att allmänheten måste vara omedveten om vad som försiggår; allmänheten måste tro att sedlarna fortfarande är ”så goda som guld”.

Ifall bråkdelsreserven är 5% är varje hundralapp i själva verket bara värd 95 kronor; fem av kronorna är falskmynteri. Och om bråkdelsreserven är 95% är hundralappen värd en femma; resten är falskmynteri. Men den som tar emot sedeln som betalning vet ju inte detta; bara banken själv och ett fåtal favoriserade låntagare vet om det.

Man hör ofta argumentet att bråkdelsreserver inte är något bedrägeri, eftersom det är fråga om en överenskommelse mellan banken och låntagaren; båda parter tar helt enkelt en kalkylerad risk; och det är ju inget bedrägligt med att ta kalkylerade risker. Man bortser då ifrån – eller blundar för – att resten av allmänheten blir skinnad: på 5% i det första av mina exempel, och på hela 95% i det andra exemplet. Och låntagarna är precis lika medskyldiga till bedrägeriet som långivarna.

Om bankens övriga kunder vore medvetna om bedrägeriet, skulle de förstås dra sig för att använda sedlar, när de vet att deras värde är lägre än det påstådda, ”nominella” värdet – och speciellt då om de fattar att de snart kan bli ännu mindre värde, när det kommer till fler omgångar av bråkdelsreserver. De skulle skynda sig att lösa in sedlarna mot klingande guldmynt, och bankerna skulle råka ut för en bankrusning och gå omkull.

Om ni är det minsta hemmastadda med ”österrikisk” ekonomi vet ni förstås vad inflation i allmänhet har för effekt: att de som först får de nya pengarna i handen kan använda dem innan priserna stigit, medan de som sist får dem i handen inte kan använda dem förrän priserna redan stigit. Det är fråga om en omfördelning av pengar som kan bli väldigt omfattande ifall inflationen är hög; och det är fråga om en omfördelning från de fattiga till de redan rika – för vilka är det som kan låna mest pengar om inte just de rika? Ingen fattiglapp lär kunna få ett mångmiljonlån från någon bank.

Sådan är alltså situationen med omloppsmedel/bråkdelsreserver grundade på guld (eller silver eller, för den delen, koppar). Vad vi har idag är omloppsmedel/bråkdelsreserver grundade på fiatvaluta – sedlar och mynttecken utan någon koppling till ädelmetaller. Dagens omloppsmedel/bråkdelsreserver existerar huvudsakligen i form av olika sorters värdepapper och/eller i digital form (vilket förstås också gäller för de där euromiljonerna de både islänningarna tjänade på att byta hund mot katt). Dessutom tycks ju bankerna numera sträva efter att minimera användningen av kontanter, så snart har vi kanske bråkdelsreserver som grundar sig på andra bråkdelsreserver, och var det ska sluta kan ni försöka tänka er.

Om vi hade ett fritt bankväsende – utan statlig inblandning och utan centralbanker som ”lenders of last resource” – skulle skadeverkningarna av omloppsmedel/bråkdelsreserver vara jämförelsevis begränsade. Bankerna vill förstås undvika bankrusningar och skulle därför iaktta viss försiktighet. Men idag är det just staten och centralbankerna som uppmuntrar till oskicket, och bankerna har inget annat att göra än att ”traska patrull”. En bank som idag skulle måna om att vara hederlig mot sina kunder skulle helt enkelt inte klara sig – om inte annat så för att alla andra banker har så mycket mer ”pengar” att låna ut.[4]

De som försvarar omloppsmedel/bråkdelsreserver brukar hävda att också de backas upp av reella tillgångar (så att t.ex. om en bank ger ett lån för att köpa ett hus eller en fabrik eller gruva, är huset, fabriken eller gruvan den tillgång som backar upp omloppsmedlen/bråkdelsreserverna). George Reisman tar upp det argumentet i Capitalism: A Treatise on Economics:

Now, the supporters of fiduciary media are quick to point out that fiduciary media are not without backing of any kind. They are backed, they say, by the loans and investments banks make in creating them, and in the capitals of the banks. For example, when a bank creates a checking deposit of $80 for a borrower, the bank’s assets also grows by $80 – the $80 now owed to the bank by its borrower. And the borrower may have had to put up collateral worth more than $80. In addition, the bank has its own capital that is lent out or invested, and this provides further backing, it is argued. […]

The great problem of fiduciary media is that they set up money and debt like a house of cards or row of dominoes that any breeze can knock over. Observe. The safety and value of the fiduciary media are supposed to depend on the value of the assets behind them. What is overlooked by the supporters of fiduciary media, however, is that the value of the assets behind them depends on the continued existence of the fiduciary media themselves. (S. 513.)

I den roliga historien ovan backas alltså den ena euromiljonen upp av en hund och den andra av en katt. Från att tidigare endast ha haft ett ”affektionsvärde” (som kan vara stort nog, ifall de båda ägarna och deras familjer uppskattar sina husdjur, vilket är ett värde för dem men inte ett värde som låter sig mätas i pengar) har de nu alltså fått ett helt enormt ekonomiskt värde! Men i det här fallet är det ju faktiskt de båda euromiljonerna som backar upp husdjurens värde, inte tvärtom. Och lånekarusellen måste fortsätta, med brittiska butikskedjor eller vad det nu kan handla om. Stannar lånekarusellen, så mister dessa stackars husdjur sitt ekonomiska värde. Klarare kan det inte uttryckas att de tillgångar (en hund och en katt) som påstås backa upp omloppsmedlen/bråkdelsreserverna själva backas upp av dem, ända tills lånekarusellen stannar.[5]

$ $ $

Jag har hittat en bra genomgång av den isländska finanskrisen på nätet. Här får man veta att det hela började med att det isländska fisket ”privatiserades” – i stället för att bedrivas helt i statlig regi delades i stället ut fiskekvoter till de olika fiskarna- (Att dela ut statligt bestämda kvoter är vad som idag kallas ”privatisering”.) Eftersom kvoterna var färre än antalet fiskare blev de värdefulla och förvandlades till kapital: det gick att ta banklån med kvoten som säkerhet. Man tjänade plötsligt mer på att ha en fiskekvot än på att faktiskt fiska:

Från inget hade regeringen skapat ett nytt kapital. Landet hade blivit ”rikare” fast inget egentligen var förändrat vad gäller verkligt värde. Det första fröet till en bubbla var sått.

Fiskarna bytte fiskekvoter med varandra precis som Thor och Steingrimur i den roliga historien bytte husdjur med varandra. Vips så fanns det massor av pengar att investera eller spendera!

Samtidigt privatiserade bankväsendet. Ja, det låter ju bra, men vad hände?

Ett litet gäng nya aktiva affärsmän fick ett enormt inflytande över den ekonomiska politiken på Island. De nya bankerna hade en aggressiv utlånings­politik. Av­regleringar innebar att man kunde låna till bostadshus och bilar utan egentliga säkerheter. Bankernas balans­räkningar växte, de blev större och större. De saker folk skaffade blev säkerhet för själva lånet och en spiral av ökande fastighets­priser gjorde att utlåningen kunde fortsätta.

Den aggressiva utlåningen var möjlig eftersom Islands regering stödde den och lät riks­banken fortsätta låna ut till bankerna.

Låter det bekant? Det borde det göra. Man ”privatiserar” bankväsendet men behåller förstås centralbanken, och den stöder minsann och uppmuntrar falskmynteriet.

De nya privata ägarna av bankerna genomförde parallellt en serie aggressiva uppköp runt om i Europa. Flygbolag, varuhus­kedjor, fond­mäklare och it-företag blev symbolen för en ny grupp aktiva finansmän som snart var mång­miljardärer.

De var alltså inte bara brittiska butikskedjor som köptes upp.

Eftersom alla affärer i grunden bestod av lånade pengar, vars säkerhet var aktier och andra fordringar på företag och privat­personer som i sin tur hade aktier och möjligen fastigheter som säkerhet, så var utvecklingen helt beroende av en enda sak. Kurserna måste fortsätta stiga, utlåningen och affärerna måste växa.

Borde också låta välbekant.

Av allt detta drar förstås vänstern slutsatsen att privatisering är av ondo, att allt som fortfarande är privat borde förstatligas och att det som privatiserats borde återförstatligas.

Och ingen drar den ”österrikiska” slutsatsen att falskmynteri är av ondo; allra mest då när den backas upp och praktiskt taget påtvingas bankerna av stater och centralbanker.

$ $ $

Om bråkdelsreserver eller omloppsmedel har jag skrivit en hel radda bloggposter på engelska.

Och om ”privatiseringar” som egentligen inte är några privatiseringar kan ni läsa En berättelse om två vårdbolag.


[1] En ordagrann översättning skulle vara ”circulation media”.

[2] Min latinsk-svenska ordbok ger också översättningar som ”hedersord, bindande försäkring, löfte, ed” – vilket borde innebära att bankerna ska lova på heder och samvete att sedlarna ska lösas in till det värde som anges på dem. Andra översättningar är ”trohet, pålitlighet, hederlighet, ärlighet, noggrannhet” – och rentav ”etisk personlighet”, ”redlig karaktär”, ”högsinthet” och ”ädelmod”. Allt saker som bara stämmer in på banker som avstår från att prångla ut bråkdelsreserver.

[3] Som Ludwig von Mises noterat någonstans var sedlar från början lite dyrare än det guld de stod för, eftersom det är en viss kostnad att trycka upp sedlarna, och likaså en administrativ kostnad (banktjänstemännen skulle ju också ha sin lön). Därför användes sedlarna just för stora betalningar över stora avstånd, eftersom det är mycket enklare och säkrare att skicka en sedel än att skicka en guldtacka eller en binge guldmynt. Mottagaren av sedeln fick sedan lösa in den i sin egen bank. För vanliga transaktioner, som att handla mat för dagen eller köpa en öl på puben, användes mynt. (Se Human Action, s. 435.)

[4] Helt utan skadeverkningar har det aldrig varit. På 1800-talet hände det gång efter annan att stater fick gripa in och rädda banker som var på fallrepet. Jag citerar Reisman igen:

Again and again, when banks did fail, the government stepped in and allowed them to suspend payment in specie, in flagrant violation of their agreement to pay their depositors specie on demand. This prevented the wiping out of fractional-reserve banks and enabled such banks to return to issue still more fiduciary media. (S. 515.)

Även Murray Rothbard har skrivit om detta. Se t.ex. hans The Myth of Free Banking in Scotland.

[5] Ett rent ekonomiskt värde har husdjur bara i det ögonblick de köps och säljs. Att köpa en hundvalp brukar kosta några tusenlappar. Men skulle man behöva göra sig av med hunden – om man t.ex. upptäcker att någon i familjen är allergisk, eller att man själv råkar ut för en olycka eller blir så sjuk att man inte kan ta hand om hunden – och inte gärna vill avliva den, finns det ingen annan lösning än att skänka bort den.