Pliktleveranslagen

Jag är ingen anhängare av pliktleveranslagen; den är en atavistisk kvarleva från den absoluta monarkins tidevarv och tillkom för att göra det lättare för staten att censurera misshagliga åsikter; den hör inte hemma i ett modernt, civiliserat samhälle. (Att den fortfarande är i kraft visar bara att vårt samhälle varken är särskilt modernt eller särskilt civiliserat.)

Men intet ont som inte har något gott med sig. Tack vare pliktleveranslagen (och det faktum att jag är en laglydig medborgare) finns mina översättningar av Själviskhetens dygd och Den nya vänstern: den anti-industriella revolutionen att läsa på Kungliga Biblioteket och på Universitetsbiblioteket i Lund. Framtida forskare har därmed en möjlighet att bedöma om mina översättningar är kompetenta eller ej, en möjlighet som Leonard Peikoff helst skulle vilja förvägra dem.

Uppdatering november 2013: Båda översättningarna är sökbara i LIBRIS (här och här). Dessutom finns Wikipediaartiklar om dem (här och här).

Annonser

Reismanbloggen

Alla de översättningar av George Reisman jag hittills gjort finns nu utlagda på min Reismanblogg. Jag har börjat på ytterligare en översättning, men det kan ta sin tid innan jag är klar med den.

Några citat ur uppsatserna för att locka till läsning:

Ur Den giftiga miljörörelsen:

Även om det inte är nödvändigt att ifrågasätta de goda avsikterna och uppriktigheten hos det överväldigande flertalet medlemmar av miljö- eller ekologirörelsen, är det livsviktigt att allmänheten inser att man i själva denna till synes ädla och upphöjda rörelse kan finna mer än en smula bevis på den djupaste giftighet. […] Men giftigheten hos miljörörelsen som helhet är avsevärt mycket högre än bara hundradelar. Den är med säkerhet så hög som åtskilliga tiondelar.

Om en påstådd vetenskaplig expert tror på naturens egenvärde, då är att rådfråga honom likvärdigt med att rådfråga en läkare som står på bakteriernas sida snarare än på patientens, om man nu kan föreställa sig något sådant.

Ingen har någonsin observerat, kan någonsin observera eller kommer någonsin att observera något sådant som två grupper av en miljon människor som är identiskt lika i varje avseende utom ett: att medlemmarna i den ena gruppen under en sjuttioårsperiod konsumerar äpplen besprutade med Alar, medan medlemmarna av den andra gruppen inte gör det, och att sedan 4,2 medlemmar av den första gruppen dör.

Allt vad hela människans produktiva verksamhet i grunden består av är att hon arrangerar om naturgivna kemiska grundämnen i syfte att ställa dem i ett nyttigare förhållande till sig själv – det vill säga: för syftet att förbättra sin miljö. […] Produktion och ekonomisk verksamhet är exakt de medel varmed människan anpassar sin miljö till sig själv och därmed förbättrar den.

Det onda behöver det godas samverkan för att dölja sin natur och vinna fler anhängare och större inflytande än det skulle kunna uppnå på egen hand. Alltså måste egenvärdesläran så mycket som möjligt blandas med påstådd omsorg om människans liv och välbefinnande. Genom att tillåta sig delta i propagandan för denna blandning tjänar annars goda människor till att främja egenvärdesläran och därmed förstörelsen av mänskliga värden.

Miljövännernas kampanj mot energi påminner om en boa constrictor som slingrar sig runt sitt offers kropp och långsamt kramar livet ur offret.

Det enda, menar miljörörelsen, som vetenskapen och tekniken kan göra så bra att vi har rätt att hysa obegränsat förtroende för den, är att förutsäga vädret! – för de närmaste hundra åren. Det är när allt kommer omkring och efter vad man kan förmoda på grundval av en väderleksrapport som man uppmanar oss att överge den industriella revolutionen eller, som man eufemistiskt uttrycker det, ”radikalt och på djupet ändra vår livsstil” – till enormt materiellt förfång för oss. […] [I]ndustricivilisationen ska överges, för det är vad vi måste göra för att undvika dåligt väder.

Ur Produktion versus konsumtion:

Om man ansluter sig till 1800-talets produktionistiska premiss, inser man först av allt att det inte finns något sådant problem som att ”skapa arbetstillfällen”. Det finns ett problem med att skapa lönande arbeten, men inte arbeten. Hela tiden, menar produktionisten, finns det lika mycket arbete att utföras – lika många potentiella arbetstillfällen – som det finns otillfredsställda mänskliga begär som skulle kunna tillfredsställas med större produktion av rikedomar; och eftersom dessa begär är obegränsade, är den mängd arbete som behöver utföras – antalet potentiella arbetstillfällen – också obegränsad.

Eftersom konsumtionisten föreställer sig att produktionen begränsas av önskan att konsumera (snarare än att konsumtionen begränsas av förmågan att producera), värdesätter han inte rikedomar utan avsaknad av rikedomar.

Tron att statens konsumtion gagnar och hjälper till att stödja det ekonomiska systemet står på exakt samma fot, hävdar produktionisten, som tron att slavägarens konsumtion gagnar och stöder slaven.

Produktionisten […] hävdar att för var och en som lägger ut nyskapade pengar och därigenom erhåller varor och tjänster utan att ha producerat motsvarande varor och tjänster måste det finnas andra som lider en motsvarande förlust.

De av dagens ekonomer som öppet och trotsigt förkunnar att den ekonomiska världen är ”icke-euklidisk” gör det med glatt sinne. Det är så här de skulle vilja att den ekonomiska världen vore. Om de bara trodde att det ekonomiska livet föreföll irrationellt, och inte på samma gång önskade att det vore irrationellt, skulle de aldrig förkunna är det faktiskt är det. I stället för att ila till konsumtionismens stöd efter endast den flyktigaste blick på ämnet, skulle de inte vila förrän de hade identifierat de misstag som kunde få dem att tro att det ekonomiska livet föreföll dem vara irrationellt; och ju mer irrationellt det föreföll dem, desto större skulle de inse att deras egen okunnighet var, och desto hårdare skulle de arbeta på att övervinna den och exponera misstagen. Det är detta som skiljer en ekonom från en lord Keynes.

Ur Frihet:

Frihet betyder frånvaro av initierandet av fysiskt tvång. […] För att det ska finnas frihet fordras det att det finns en stat. Staten är den samhällsinstitution vars rättmätiga funktion är att skydda individen från initierandet av tvång. […]En effektiv stat etablerar, genom att den minimerar hotet om aggression, existensen av individens frihet i relation till alla andra privatpersoner. Men detta är långt ifrån tillräckligt för att etablera frihet som ett allmänt socialt tillstånd. För ett överväldigande hot mot friheten kvarstår: nämligen aggression från staten själv.

Allt en stat gör vilar på bruket av tvång. Ingen lag är i själva verket lag om den inte backas upp av hotet om tvång. […] Så även om frihetens existens fordrar statens existens, fordrar den existensen av en mycket specifik stat: nämligen en begränsad stat, en stat som uteslutande begränsas till funktionerna försvar och vedergällning mot initierandet av tvång – det vill säga till att tillhandahålla polis, domstolar och ett nationellt försvar. I ett helt kapitalistiskt samhälle överskrider inte staten dessa funktioner. […] Kort sagt kännetecknas kapitalismen i sin logiskt konsekventa form av laissez faire. Staten i ett sådant samhälle är i själva verket blott och bart en nattväktare som den ärlige och fredlige medborgaren har mycket lite kontakt med och från vilken han ingenting har att frukta. […] Givet statens existens och dess makt att tygla privat bruk av tvång, måste begreppet frihet definieras på ett sätt som lägger särskild tonvikt på medborgarens relation till sin stat. Detta beror på att statens kapacitet att kränka friheten är ojämförligt mycket större än någon privatperson eller något gäng vars aggression den bekämpar.

Det faktum att frihet är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång betyder också att fred är ett korollarium till frihet. När frihet råder, råder fred, eftersom det inte används tvång: försåvitt som tvång inte initieras, behöver bruket av tvång som försvar eller vedergällning inte äga rum. Fred i denna bemärkelse är ett av frihetens mest önskvärda kännetecken. Ingenting kunde vara värdefullare eller ärofullare. Det finns emellertid en annan bemärkelse i vilken det kan råda en sorts fred. Här hotar en person eller grupp någon annan med initierande av tvång, och den andre bjuder inget motstånd utan lyder helt enkelt. Detta är slavars och ynkryggars fred. Det är den sorts fred som korrupta intellektuella länge yrkade på att västerlandets relativt fria folk skulle upprätthålla i relation till kommunistvärldens aggression.

För att det amerikanska folket återigen ska kunna lyckas och blomstra är det väsentligt att Förenta staterna återvänder till sin ärofulla grundläggande princip: individens frihet.

Ur Ludwig von Mises: Kapitalismens försvarare:

Mises är viktig därför att vad han lär oss är nödvändigt för att bevara den materiella civilisationen. Som han visade är grunden för den materiella civilisationen arbetsdelning. Utan den högre arbetsproduktivitet som arbetsdelningen möjliggör skulle det stora flertalet människor helt enkelt dö av svält.

När Mises framträdde på scenen åtnjöt marxismen och de andra socialistiska sekterna praktiskt taget ett intellektuellt monopol. […] När Mises framträdde fanns det därför praktiskt taget inget systematiskt intellektuellt motstånd mot socialismen eller försvar för kapitalismen. Civilisationens intellektuella skyddsvärn saknade bokstavligt talat försvar.

Mises visade i sitt främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet att socialismen inte bara avskaffar drivfjädern vinst och förlust och fri konkurrens tillsammans med privat ägande av produktionsmedlen, utan omöjliggör ekonomiska kalkyler, ekonomisk samordning och ekonomisk planering och därför resulterar i kaos.

Innan [Mises] skrev insåg människor inte att kapitalismen har ekonomisk planering. De accepterade okritiskt den marxistiska dogmen att kapitalismen är en produktionsanarki och att socialismen representerar rationell ekonomisk planering. Människorna var (och de flesta är det fortfarande) i samma position som monsieur Jourdan hos Molière som aldrig insett att vad han talat hela sitt liv var prosa.

I en betydande vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar visade Mises att det finns rum för alla i den kapitalistiska konkurrensen, även för dem vilkas förmågor är blygsammast.

Mises visade att alla de anklagelser som riktats mot kapitalismen antingen varit helt och hållet grundlösa eller i stället borde ha riktats mot statlig inblandning som förstör kapitalismens funktioner.

I ett av sina främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet visade han att depressioner var resultatet av statsstödd kreditexpansion i avsikt att sänka marknadsräntan.

Mises måste inte bara bedömas som en anmärkningsvärt lysande tänkare utan också som en anmärkningsvärt modig mänsklig varelse. Han höll sanningen i sina övertygelser över allt annat och var beredd att stå ensam till försvar för dem. Han brydde sig inte alls om personlig ryktbarhet, ställning eller finansiell vinning, ifall det betydde att tillskansa sig dessa saker genom att offra sina principer.

Ur Miljöförödelsens aritmetik:

Det råder idag ett enormt allmänt tryck att göra gemensam sak med miljörörelsen. Företag som länge hade motsatt sig den ilar den nu till mötes. Motståndet håller på att förflyktigas. Där det fortfarande finns allvarliga motståndsfickor tjänar smädelser från miljörörelsens sida till att underminera deras effektivitet. […] Den allmänna anslutningen till en så fasansfullt destruktiv rörelse som miljörörelsen påminner om hur människor ilade att ansluta sig till Hitler och nazistpartiet i Tyskland åren 1932 och 1933, när väl deras seger vid valurnorna tycktes bli oundviklig och när de sedan faktiskt kom till makten. […] Nazismen var en katastrof. Miljörörelsen har potential att bli en ännu större katastrof – en vida större katastrof än nazismen: en som kommer att resultera i att miljarder dör snarare än miljoner dör. Detta beror på att den är den diametrala motsatsen till ekonomisk liberalism i global skala.

De som inser miljörörelsens häpnadsväckande onda natur får aldrig upphöra att bekämpa den.

Ur Platonsk konkurrens:

”Ren och fullkomlig konkurrens” skiljer sig helt från allt man normalt menar med termen ”konkurrens”. Normalt tänker man sig att konkurrens betecknar rivalitet mellan producenter, där varje producent strävar efter att mäta sig med eller överträffa vad andra producenter åstadkommer. Detta är inte vad ”ren och fullkomlig konkurrens” betyder. Faktum är att förekomsten av rivalitet, av konkurrens så som den normalt förstås, är oförenlig med ”ren och fullkomlig konkurrens”. […] Medan konkurrens, så som termen normalt och med rätta förstås, vilar på en grund av individualism, är grunden för ”ren och fullkomlig konkurrens” kollektivism.

Den samtida ekonomins ideal – framfört till hälften som en imaginär konstruktion och till hälften som en beskrivning av verkligheten, utan något sätt att skilja dem båda åt – är den självmotsägande idén om en kapitalistisk ekonomi med privat företagsamhet i vilken producenterna skulle agera precis som en socialistisk diktator skulle önska att de agerade, men utan att behöva tvinga dem att göra det.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” markerar det nästan totala skiljandet av det ekonomiska tänkandet från verkligheten. Den är den återvändsgränd man hamnar i, om man försöker försvara kapitalismen på grundval av kollektivism.

Marxismen fördömde kapitalismen blott och bart för att det existerar vinster. Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” fördömer kapitalismen därför att affärsmännen vägrar att lida förluster.

Detta ”begrepp”, skilt från verkligheten, detta platonska ”fullkomlighetsideal” som hämtats från det som inte existerar för att tjäna som ”måttstock” för att bedöma det som existerar, är ett av de huvudsakliga skälen till att affärsmän har satts i fängelse, storföretag splittrats upp och andra hindrats från att expandera, och varför ekonomiskt framåtskridande har fördröjts och förbättringen av människans materiella välbefinnande avsevärt har urholkats. Detta ”begrepp” ligger till grund för antitruståtalen, vilka har tvingat affärsmän att arbeta under betingelser som närmar sig ett skräckvälde.

Sådana är mysticismens verkningar när den förs in i ekonomin. Det som inte existerar har inga konsekvenser; men de som förespråkar det har det.

Lösryckta citat kanske inte säger så mycket, men om dessa citat väcker nyfikenhet, så mycket bättre.

Mer om vardagsbrott

I dagens Eskilstuna-Kuriren (6.9.) finns två insändare som klagar på polisen: en som klagar över att hans fru blivit bötfälld för en synnerligen ringa trafikförseelse, och en som klagar över att polisen nonchalerar en, ifall man rapporterar om ett pågående brott (stölder av bilar, mopeder eller cyklar).

Det här beror på att polisens egen statistik endast handlar om antalet uppklarade brott. Trafikförseelser kan klaras upp på plats; men stölder kräver betydligt mer arbete. Uppklarningsprocenten för stölder och inbrott är låg; och den blir ju inte högre av att polisen inte lägger särskilt mycket krut på dem.

I våras startade Leif GW Persson i ”Veckans brott” en kampanj för att klara upp vardagsbrotten, även kallade ”miljonbrotten”. Hur har det gått med den kampanjen?

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.

På samma tema saxar jag ett citat ur en artikel i Arbetaren som handlar om William Petzälls död:

Att själva bruket dessutom är kriminaliserat är till nytta endast för polisen som på ett bekvämt vis kan ”plocka pinnar” och bättra på statistiken genom att gripa samma narkomaner för drogpåverkan gång på gång.

Mer om vardagsbrott här.

Uppdatering 11 september: Min insändare publicerades i Eskilstuna-Kuriren idag.

Inflation och deflation

Ibland är det nödvändigt med definitionsexercis, eftersom en felaktig definition av ett viktigt begrepp kan leda tanken fullständigt fel.

Ett exempel på detta är om man definierar ”inflation” som pris- och löneökningar och därför mäter inflationen med konsumentprisindex som mått. Men inflation innebär ökning av penningmängden i ekonomin. ”Inflation* betyder ordagrant ”uppblåsning” och det som blåses upp är just penningmängden. Att priser och löner sedan skjuter i höjden är en effekt.

Och, som alla kännare av den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin känner till, är ju detta inte den enda effekten av att penningmängden blåses upp. Uppblåsningen skapar också en illusion av välstånd, och den leder till felinvesteringar, eftersom investeringar nu förefaller vara lönsamma fastän de inte alls är det, och det kommer att visa sig senare under konjunkturcykeln.

Dessutom kan det hända att inflationen är så måttlig att den håller jämna steg med eller rentav underskrider den allmänna produktionsökningen i ekonomin, och då slår den inte igenom i konsumentprisindex. (Man kallar ibland detta för ”dold inflation”.) Men inflationens övriga skadeverkningar finns kvar. Det var t.ex. detta som skedde under 20-talet och som gjorde att alla ekonomer utom Mises och Hayek blev helt tagna på sängen vid börskraschen 1929.

Man kan förstås rent semantiskt komma runt det här genom att skilja på ”penningmängdsinflation” och ”prisinflation” och helt riktigt konstatera att det förra orsakar det senare.

Men hur blir det då med det motsatta begreppet, ”deflation”? Definierar man inflation som pris- och löneökningar, måste man ju i konsekvensens namn definiera deflation som pris- och lönesänkningar. Vill man sedan komma runt det semantiskt, så får man skilja mellan ”penningmängdsdeflation” och ”prisdeflation”.

Men det är t.o.m. värre med en felaktig definition av ”deflation” än av ”inflation” – ”penningmängdsdeflation” är så vitt skild från ”prisdeflation” att man omöjligt kan bunta ihop begreppen så som sker. Det följande är skåpmat för dem av er som studerat Mises, och ännu mera skåpmat för dem av er som också studerat Reisman, men det förtjänar ändå att upprepas:

Med oförändrad penningmängd, och förutsatt givetvis att det också produceras nya varor och tjänster, måste priserna sjunka. (Även lönerna sjunker förstås; jag har inte tid eller plats att gå in närmare på detta, men de kommer att sjunka något mindre än priserna, så att reallönerna – lönerna i termer av köpkraft – går upp, även om de nominella lönerna sjunker.) Under en metallisk myntfot (guld och/eller silver) kommer priserna normalt också att sjunka, eftersom nyproduktionen av guld/silver normalt är mindre är produktionen av andra varor och tjänster. (Undantaget från detta är ifall det upptäcks någon ny stor guld- eller silverfyndighet, men detta undantag är synnerligen temporärt.)

En sakta men stadigt sjunkande allmän prisnivå är det normala i en fri, kapitalistisk ekonomi. Och att det inte är det normala i vår nuvarande blandekonomi är inte så konstigt.

Men ska detta kallas ”deflation”? Visst inte. Om inflation ska jämföras med en ballong som blåses upp, då är deflation vad som inträffar när det sticks hål på ballongen och inflationsluften går ur.

För vad är det som händer i en verklig deflation? Under inflationsfasen av konjunkturcykeln pumpas det in nya fiatpengar i ekonomin, och framför allt pumpas det in ”omloppsmedel” – papperslappar eller idag elektroniska bokföringsposter som endast till en bråkdel täcks av verkliga pengar, s.k. ”bråkdelsreserver”[1]. Lån till investeringar består huvudsakligen av sådana bråkdelsreserver. Löner betalas ut från dessa bråkdelsreserver. Det blir deflation, därför att dessa omloppsmedel och bråkdelsreserver helt enkelt försvinner ur hanteringen. Omloppsmedlen har skapas ”ur tomma intet”, och nu försvinner de ut i samma ”tomma intet”. Lån kan inte längre betalas av, och löner kan inte längre betalas ut. Följden blir omfattande konkurser och massarbetslöshet. Att det sedan också blir kraftiga prisfall är inte så konstigt. Men dessa kraftiga prisfall är något helt annat än den lugna och stadiga prissänkning som skulle råda under guldmyntfot.

En sak som förtjänar att nämnas är att guld (eller silver) som en gång producerats aldrig försvinner. (Enda undantaget är sådant guld som försvunnit vid skeppsbrott, men det är ju en försvinnande liten del av allt guld som finns – och dessutom kan det ju faktiskt bärgas någon gång i framtiden.) Papperspengar och omloppsmedel kan försvinna, och gör det också.

Det sägs ofta, och med all rätt, att fördelen med guldmyntfot är att den är inflationssäker. Vad som förtjänar att påpekas är att den också är deflationssäker.

Det mesta av det jag har tagit upp ovan har jag skrivit om förr i olika sammanhang. Så varför älta det en gång till just nu? Jo, jag har precis börjat läsa Detlev Schlichters Papperspengarnas kollaps, och jag hakade upp mig på den här formuleringen:

Det är sant att i ekonomier med varupengar finns en tendens till måttlig bestående deflation. (S. 21.)

Och några längre sidor fram:

I en ekonomi med oförändrad penningmängd men med stigande produktivitet, det vill säga en växande tillgång på varor och tjänster, tenderar priserna på sikt att sjunka. Detta fenomen […] kallas för bestående deflation och är förväntat i ett system med varupengar. (S. 53.)

Här kallas alltså de sakta sjunkande priserna under varumyntfot (guld och/eller silver) för ”deflation”. Men jag ska vara rättvis mot Schlichter och citera resten av det första stycket också:

I en ekonomi där penningmängden är i princip oföränderlig måste en ökad produktion av varor och tjänster med tiden leda till lägre priser. Men en sådan typ av deflation medför inte några ekonomiska problem. Den typ av deflation som Ben Bernanke […] lovar att motverka med potentiellt obegränsad penningproduktion är av en helt annan art. Den är ett krisfenomen  som uppstår i en ekonomi med alltför höga skuldnivåer och uppblåsta priser på fastigheter och finansiella tillgångar. En sådan ekonomi måste förr eller senare genomgå en deflationsdriven korrigering. Men prisbubblorna och de orimliga skuldnivåerna vore otänkbara utan en föregående kreditboom, som i sin tur bara kan uppstå genom obegränsad penningproduktion. (S. 21f.)

Ja och amen till det resonemanget. (Min enda invändning är av semantisk natur, även om det handlar om en rätt viktig semantisk poäng.)  Och lite längre ned:

Framstående ekonomer förklarade för länge sedan varför en växande penningmängd är en källa till ekonomiska störningar. De klassiska ekonomer i Storbritannien som tillhörde den så kallade valutaskolan (David Ricardo, Lord Overstone m.fl.) demonstrerade detta redan i mitten av 1800-talet. Men det var nationalekonomerna inom den österrikiska skolan, framför allt Ludwig von Mises och Friedrich August von Hayek, som mellan 1912 och 1932 utvecklade denna insikt till en fullständig teori om konjunkturcykeln. (S. 22.)

Nu har jag som sagt bara börjat läsa Schlichters bok, men det verkar väldigt lovande.

Mina egna resonemang ovan bygger mycket på vad George Reisman skrivit. (Mig veterligen är Reisman den ende som betonar det faktum att guld inte kan försvinna och att guldmyntfoten därför är deflationssäker och inte bara inflationssäker. Det är säkert implicit i vad t.ex. Mises skrivit, men Reisman har gjort det explicit.) För dem som tycker att Capitalism: A Treatise on Economics är en för tjock lunta att ta sig igenom kan jag rekommendera hans artikel Falling Prices are not Deflation but the Antidote to Deflation.

Uppdatering 13 september: Jag har läst färdigt boken nu, och jag kan varmt rekommendera den; den ”semantiska” kritik jag kom med ovan förtar inte bokens värde. För den som redan känner till den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin är resonemangen inte svåra att ta till sig, men det är ändå lärorikt hur han lyckas tillämpa dem på det historiska skeendet och på nuet. Och för dem som ännu inte känner till teorin är den en utmärkt första presentation. Det sorgliga är att de som verkligen behöver lära sig av boken – nationalekonomerna i mittfåran – aldrig kommer att läsa boken eller, om de läser den, omöjligt kan ta den till sig. Så de kommer att fortsätta att leda oss mot den slutliga kollapsen.

Uppdatering 23 april 2014: Den uppsats av Reisman jag länkade till finns nu också i svensk översättning.


[1]) Jag är översättaren, Joel Nordqvist, tack skyldig för termen ”bråkdelsreserver”. Tidigare har jag använt ”fraktionella reserver”, men ”bråkdelsreserver” är ju, som min tantvän skulle uttrycka det, ”svenskigare”.

Quick och Kwast

Jag läser just nu Hannes Råstams Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare. (De som suktar efter fler djupgående analyser av Mises Theory and History får därför ge sig till tåls tills jag är klar med den.) – Det pratas om att tillsätta en ”sanningskommission” för att utreda vad som gått snett i det här fallet; men Leif GW Persson menar att detta inte är tillräckligt, utan att de huvudansvariga, Christer van der Kwast och Seppo Penttinen, ska åtalas för mened och grovt tjänstefel. Jag håller med honom.

Ta det första mordet som Bergwall/Quick påstod sig ha begått: Thomas Blomgren i Växjö pingstafton 1964. Det är idag allmänt känt att Bergwall/Quick just den dagen konfirmerades i Falun tillsammans med sin tvillingsyster. Men kanske det inte var känt för van der Kwast och Penttinen när de först utredde Bergwall/Quicks erkännande? Om det vet Råstam besked:

Även Stures tvillingsyster Gun bekräftar saken. Dessutom berättar hon att hon blivit förhörd av Quick-utredarna. De visste hur det låg till.

Det är ännu en förbluffande upplysning. Vi har begärt ut samtliga förundersökningsprotokoll och förhör från Quickutredningen, även den så kallade slasken – osorterat arbetsmaterial som inte behöver diarieföras, men som likväl måste sparas och som är offentliga handlingar. Ingenstans bland dessa tiotusentals sidor av dokumentet står detta förhör att finna. (S. 152f.)

M.a.o.: van der Kwast och Penttinen visste mycket väl att Bergwall/Quick hade ett vattentätt alibi för detta mord; men de dolde den kunskapen och ljög sig vidare genom utredningen.

Bergwall/Quick påstod ju också att han blivit skjutsad från Falun till Växjö av sin kamrat Sixten, och att denne också var delaktig i mordet. Glömde van der Kwast och Penttinen bort att förhöra denne Sixten, precis som de försökte låtsas glömma att de förhört tvillingsystern Gun? Råstam tog kontakt med Sixten:

– Allt jag har att säga om det där har jag sagt till polisen.

– Va? Är du hörd i utredningen?

– Ja, ja, Tre gånger! […]

Men inte heller dessa förhör finns någonstans i förundersökningsmaterialet. Vi hör av oss till Christer van der Kwast och Seppo Penttinen – men de känns inte vid några undangömda förhör. (S. 153.)

Någon som tror att det är Gun och Sixten som ljuger här?

Och de Växjöpoliser som utredde mordet på Thomas Blomgren var helt övertygade om att ingen Bergwall/Quick befann sig i Växjö den dagen (även om de förstås inte kunde veta att han just då konfirmerades i Falun); men de kontaktades överhuvudtaget inte av van der Kwast och Penttinen. En av dem säger till Råstam:

Om vi fått förhöra Quick hade vi kunnat beslå honom med lögn. (S. 151.)

Nog om den saken. Jag ska inte också gå igenom resten av utredningarna i Quickfallet; Råstams bok finns ju att läsa. Jag tycker det här är fullt tillräckligt för ett åtal om mened och grovt tjänstefel.

Naturligtvis ljög också Sture Bergwall, på den tiden han var Thomas Quick. Men en mordanklagad begår inte mened, enligt svensk lag, och inte heller begår han tjänstefel. Varför han diktade upp ett liv som seriemördare är en annan sak. Tydligen gjorde han det av två skäl: han ville ha uppmärksamhet från sina terapeuter, och han ville ha starka doser av bensodiazepiner. När diktandet väl var igång, var det svårt att sluta; för att inte tala om att hans terapeuter uppmuntrade honom att dikta vidare.

$ $ $

Men vad ska en ”sanningskommission” kunna uppdaga? Hur kunde det gå så här snett? – Råstam ger en ledtråd, när han redogör för van der Kwasts tidigare meriter:

Christer van der Kwast var fyrtioåtta år gammal, född och uppvuxen i Stockholm. Efter avslutade juridikstudier var han tingsnotarie vid Södertörns tingsrätt under 60-talets sista år, varefter han tjänstgjorde som åklagaraspirant i Umeå och Östersund.

Efter en strategiskt viktig kurs i företagsekonomi utsågs han 1986 till distriktsåklagare i Härnösand, med huvudsaklig inriktning på ekobrottslighet. 1990 tillkännagav Socialdemokraterna att den ekonomiska brottsligheten skulle bli ett prioriterat område inom rättsväsendet, och samma år utsågs van der Kwast till överåklagare. Hans kanske främsta insats under åren som distriktsåklagare – den så kallade Leasing Consult-härvan, med sammanlagt tjugo åtalade och ett otal olika rättegångar under 80-talet – landade dock i överklaganden, sänkta domar och frikännanden i högre instanser. Dessutom var manschettbrottsligheten i Västernorrlands län inte så omfattande, varför han även fick ägna sin tid åt andra brott. Hans dittills enda mordutredning, på den knivmördade Eva Söderström, blev resultatlös. 1992 ägnade han [sig] nästan uteslutande åt hastighetsöverträdelser. (S. 134.)

Ingen särskilt imponerande meritlista, eller vad tycks? Ekobrott och en enda resultatlös mordutredning. Hur väl han lyckades med hastighetsöverträdelserna framgår inte, men det är förmodligen så långt hans reella kompetens sträcker sig.

Det är inte mycket bättre med Penttinen:

…en narkotikaspanare från Sundsvall som efter tjugotre år i yrket fortfarande bar titeln polisassistent [och] i likhet med van der Kwast var van vid en helt annan sorts brottslighet och som fram till dess fört en så gott som anonym tillvaro. (S. 135.)

Inkompetens och ovana vid mordutredningar är nu ingen ursäkt för mened eller för att begå tjänstefel; men varför gjordes inget försök att hitta kompetentare utredare? Så ont om kompetenta mordutredare är det väl inte?

Nåväl, jag läste upp det här utdraget ur boken för ”tantvännen”, och hon var inte sen att peka ut orsaken: åklagare är inte särskilt välavlönade, om man jämför med andra karriärer som jurister kan göra. De mest begåvade juristerna söker sig till affärsjuridik eller andra områden där det finns en hel del pengar att tjäna; så det är bara de minst begåvade som blir åklagare.

Det här är naturligtvis inte bra. Som Leif GW Persson brukar säga när han är som mest bekymrad: ”Det stör mig.” Skattebetarna betalar polisen för att brott ska utredas och för att förövare av verkliga (ej imaginära) brott ska lagföras och straffas; och de betalar åklagare för att rättvisa ska skipas. En lösning skulle vara att kraftigt höja åklagarnas löner, så att karriären blir attraktiv även för de mer begåvade. Men vi har redan ett olidligt skattetryck. En sådan löneökning måste kompletteras med fler reformer – som att polisen ska fokusera på de verkliga våldsbrotten och bedrägerierna i stället för att öda kraft och tid på ”brott utan offer” eller lägga ned oproportionerligt mycket tid och arbete på hastighetskontroller, sjöfylleri och liknande.

Men vilken ”sanningskommission” i vårt land skulle rekommendera sådana reformer?

Kort uppdatering: Något åtal för tjänstefel kommer det inte att bli, eftersom tjänstefelen är preskriberade. Jag citerar ur efterskriften till Råstams bok:

Hannes Råstam inser att inte heller Sture Bergwalls kommande frikännande kommer att leda till några konkreta följder för de ansvariga, ”utöver evig vanära”. Tjänstefelen är preskriberade och flera av nyckelpersonerna, som Christer van der Kwast, är redan pensionerade.

Nåja, evig vanära är ju också ett straff…