Bortblandade ekonomiska kort

Häromsistens var jag uppe i Stockholm och såg en pjäs som inte är värd att kommentera. Programbladet till pjäsen var skrivet av Per Wirtén, och jag saxar:

Efter kriget samlades företrädarna [för ”nyliberalismen”] i det så kallade Mont Pèlerinsällskapet. […] Kretsen runt Mont Pèlerin försökte rädda, omformulera och förnya de gamla liberala idéerna om fria marknadskrafter, konkurrens och entreprenörskap. De var sällan särskilt eniga. Omvärlden betraktade dem som reaktionära överlevare, men deras betydelse skulle så småningom bli enorm. Under nästan tjugo år, mellan Berlinmurens fall 1989 och finanskraschen 2008, var deras synsätt helt dominerande. [Min kursivering.]

Ayn Rand […] var inte mer extrem än många av ekonomerna i Mont Pèlerinsällskapet, som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises […]

Mises’ och Hayeks idéer skulle alltså ha varit dominerande under tjugo långa år!

Mises var som bekant anhängare av guldmyntfot. Såg vi ens röken av någon guldmyntfot under den här tidsperioden?

Mises formulerade en konjunkturcykelteori som i all korthet går ut på att inflationspengar idag leder till felinvesteringar i morgon, och att felinvesteringarna kommer i dagen den dag bubblan spricker och vi får deflation och depression. Om detta synsätt varit dominerande under denna tidsperiod, då borde vi ha väntat oss avsaknad av inflationsbubblor med ty åtföljande avsaknad av felinvesteringar. Var det något sådant vi såg under denna tidsperiod?

Så tidigt som 1920 visade Mises att socialismen inte kan överleva, eftersom den är oförmögen att sätta priser och måste imitera den prissättning som görs i icke-socialistiska samhällen. Detta är åtminstone en delförklaring till att socialismen i östblocket föll samman i slutet av 80-talet. Men är detta en analys av socialismens misslyckande som någonsin varit dominerande?

OK, nu var Mises inte den ende medlemmen av Mont Pèlerinsällskapet, så kanske andra medlemmar, som Milton Friedman, faktiskt dominerade den ekonomiska debatten.

Men det blir värre:

Finanskapitalismens kollaps 2008 innebar att vurmen för privatiseringar och avregleringar kom av sig.

Vad som än orsakade denna kollaps, så inte var det ”privatiseringar och avregleringar”! Den främsta orsaken var att den amerikanska staten, via institut som Freddie Mac och Fanny Mae, förmådde bankerna att låna ut pengar för fastighetsköp till personer som inte hade någon möjlighet att betala tillbaka lånen. Det var m.a.o. just den typ av bubbla som förklaras av Mises’ konjunkturcykelteori. Och till yttermera visso var det lärjungar till Mises som förutspådde och varnade för vad som skulle komma att ske.

Och avregleringar, förresten. Enligt uppgift från George Reisman uppgår de regleringar som klavbinder den amerikanska ekonomin till 75 000 sidor. Siffran är från december 2010. Om perioden fram till 2008 utmärktes av en ”vurm för avregleringar”, då måste man fråga sig hur många sidor det var 1989, när den här vurmen påstås ha börjat.[1]

Per Wirtén skriver förstås som han har förstånd till – men det här är ett mönster som vi sett upprepas till leda: oavsett vad staten gör för att sätta käppar i hjulet för kapitalismen, så är det alltid kapitalismen som får skulden. Finns det 75 000 sidor som reglerar (d.v.s. klavbinder) kapitalismen i USA, så är det kapitalismens eget fel att det inte i stället finns 750 000 eller 7,5 miljoner sådana sidor! Och ändå ska USA fortfarande föreställa vara världens mest kapitalistiska land.

Inte blir det bättre när Wirtén kommer in på Ayn Rand:

… hon var som författare mer intresserad av den framgångsrika människan än av kurvor över marknader i jämvikt …

Om Wirtén hade brytt sig om att läsa Mises i stället för att bara visa att han känner till namnet, skulle han kanske ha upptäckt att en av huvudpoängerna är att marknader aldrig befinner sig i jämvikt. Närhelst Mises nämner ”jämvikt” (han kallar det ”den jämnt roterande ekonomin”) är han noga med att betona att det är en ”imaginär konstruktion” vars enda syfte är att fungera som kontrast mot den ekonomiska verkligheten. (Och nej: Ayn Rand var inte heller intresserad av sådana kurvor.)

Men sedan blir det riktigt besynnerligt:

Ayn Rands argument för en helt avreglerad kapitalism var inte ekonomisk, som hos de i Mont Pèlerin, men etisk och moralisk.[2] Det är bara när kapitalismen är ohindrad som den fria människan kan realiseras, den egoistiska individen resa sig och individen få sitt värde. Efter kraschen omvärderade Alan Greenspan i viss mån sin ekonomiska politik. Det skulle Ayn Rand aldrig ha gjort. Kapitalismen kunde ha kraschat hur många gånger som helst utan att ha rubbat hennes synsätt, eftersom hon inte längtade efter stabil tillväxt utan efter hjältemod.

Här ska vi alltså fås att tro att det inte är socialismen utan kapitalismen som ständigt kraschar på grund av sina inneboende motsägelser[3] – och att Ayn Rand var fullt medveten om detta men struntade i det, bara för att visa hjältemod.[4]

Det här är förstås komplett nonsens. Jag känner inte till något exempel på att Ayn Rand skulle ha varit oense med Mises i ekonomiska frågor.[5] Båda var t.ex. rörande ense om att interventionism eller blandekonomi skulle leda till socialism, om inte trenden bröts. Vad Ayn Rand tillade var att kapitalism inte är förenlig med altruism eller självuppoffringsmoral.

Vad sedan Alan Greenspan beträffar, måste han ha omvärderat allt han lärt sig av Ayn Rand allra senast när han åtog sig jobbet som centralbankschef år 1987 (fem år efter hennes död). En gång i tiden skrev han en uppsats, Guld och ekonomisk frihet, som publicerades i Kapitalismen: det okända idealet. 1987 tillfrågades han om han fortfarande stod fast vid vad han skrivit där, och hans svar var att det var hans ”personliga åsikter” som han inte ”tog med sig i ämbetet”. Och under hela sin tid som riksbankschef rörde han inte ett finger för att frångå pappersvalutan till förmån för guldet. Naturligtvis skulle det ha varit svårt för honom att göra det som riksbankschef – men vad skulle han då med det där ämbetet till, ifall det innebar att arbeta emot sin egen övertygelse?

Greenspans tid som riksbankschef skilde sig inte nämnvärt från vad som kom före honom eller efter honom. Vad Fed huvudsakligen sysslat med har alltid varit ”kvantitativa lättnader” – en eufemism för inflation. Ibland avstår Fed från sådana ”lättnader”, och då kallas det åtstramning. Någon guldmyntfot har aldrig funnits i sikte.

Vidare i texten:

Men hon vände på de sedvanliga utgångspunkterna och påstod frankt att det är de rika och framgångsrika som hålls nere – inte de fattiga. De 99 procenten förtrycker de en procent superrika.

Ja, det där hör man ju ibland ofta; men allt det vittnar om är bristande närläsning. Och det har bemötts så många gånger av andra att det är onödigt att jag gör det själv också. Men de som läst Atlas Shrugged har säkert noterat att James Taggart, Orren Boyle och Eugene Lawson hör till de ”superrika”, medan Eddie Willers, Cherryl Taggart och Jeff Allen inte gör det.[6]

Men Wirtén skriver alltså som han har förstånd till. Och mycket till förstånd är det inte.


[1] Uppgiften kommer från uppsatsen Vapenkontroll: Kontrollera statens vapen. Det finns en länk till varifrån Reisman själv hämtat uppgiften, men den länken fungerar tyvärr inte längre. Men samma uppgift finns också i en bloggpost från 2006.

[2] Vi kan bortse från den bristfälliga grammatiken i denna mening.

[3] Jag förmodar att Wirtén är marxist, även om jag inte kan veta det med säkerhet.

[4] Därmed inte sagt att Ayn Rand hade något emot hjältemod – tvärtom. Hon betraktade människan som en heroisk varelse – vilket förstås inte betyder att alla människor är hjältar utan att de har potentialen att bli det.

[5] Hon var oense med honom när det gällde den filosofiska referensramen, men det har jag tagit upp förr.

[6] De fåkunniga hänvisas också till George Reismans uppsats De en procenten och de nittionio, som visar att förtrycket av de ”superrika” i slutändan drabbar de fattiga.

Till minnet av Gunnar Carlsson

Gunnar CarlssonDet här är den enda dödsruna jag skrivit, och den handlar om en person som få känner till, ifall de inte gått i skola i Eskilstuna och tillhör min egen generation.

Gunnar Carlsson (1922–1986) var min lärare i svenska under de sista gymnasieåren. Han undervisade också i tyska. Han drabbades tidigt av svår diabetes, vilket ledde till att han så småningom blev blind och var tvungen att amputera ett ben. Enligt vad jag hört fortsatte han att undervisa också som blind (med hjälp av en assistent) och var fortfarande en mycket duktig, för att inte säga superb, lärare.

Innan han blev sjuk var han rätt rundlagd och fick därför smeknamnet ”Korven”.

Och det är idag, 28 maj, exakt 30 år sedan han dog.

Det finns en fråga som ibland brukar dyka upp som uppsatsämne, i centrala prov eller som ”räddningsplanka” i den gamla studentexamen: ”Hur ska en bra lärare vara?”

Det finns så mycket som kan sägas om det: han ska kunna sitt ämne, han ska ha en brinnande entusiasm för det, av det slag som smittar av sig och tänder en gnista av samma eld hos eleverna, han ska alltid vara omutligt rättvis, aldrig ha en gullgris eller en hackkyckling, han ska kunna ställa höga krav och se till att de blir uppfyllda, han ska bry sig om sina elever och se dem som medmänniskor, men aldrig dalta med dem och behandla dem som vårdfall, etc., etc.

För den som har gått på S:t Eskils skola (och jag är säker på att jag inte bara talar för mig själv utan för en lång rad årskullar) – för oss är inga sådana långa uppsatser nödvändiga. Vi har ett enkelt svar och ett konkret exempel att peka på: En bra lärare ska vara som Gunnar Carlsson.

Mer behöver kanske inte sägas. Men det finns mer att säga.

Jag träffade Gunnar vid många strödda tillfällen efter det att jag lämnat skolan – på studentjubileer, bemärkelsedagar och under mina egna vikariat på S:t Eskil. Jag såg hur han sakta och obevekligt bröts ned av sin svåra sjukdom. Aldrig någonsin har jag hört honom yttra ett klagande ord. Och mer: aldrig har jag hört ett klagande tonfall i hans röst. Aldrig har jag mötts av något annat än ett smittande gott humör – och en övertygelse (som inte behövde uttryckas i ord, ty den fanns i själva hans grundpersonlighet) om att livet var värt att leva, att arbetet var värt att utföra, och att skolan var den rätta platsen för honom att utföra detta arbete.

”Hjältemod” är ett stort ord, och man bör aldrig tillåta att det går inflation i det. Men när det gäller Gunnar Carlsson är det trots allt det mest passande ordet.

Eskilstuna 5 juni 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerades i Eskilstuna-Kuriren 9 juni 1986.

Åldersdiskriminering

Repris från 2009.

Våra politiker talar vitt och brett om något de kallar ”arbetslinjen” och som går ut på att hålla människor kvar i arbete och/eller att ge dem chans att komma tillbaka i arbete. Men det finns en mycket enkel reform som ingen tycks fundera på, och det är att göra det möjligt för äldre att arbeta vidare: det finns ingen självklar rätt för oss som fyllt 67 att fortsätta arbeta. Det är möjligt at arbeta vidare från 65 till 67, men sedan är det stopp. Det vore mycket enkelt att avskaffa denna gräns eller åtminstone förlänga den med några år, men det görs inte.

Det följande är förstås ”tal i egen sak”, men jag tror det är av allmänt intresse också.

Först ett citat jag hittat på nätet (finns tyvärr inte kvar idag, år 2016):

Diskrimineringsombudsmannen, DO, ska undersöka om det är åldersdiskriminering att en 67-åring inte har självklar rätt att stanna kvar på sitt jobb,

Olof Törnqvists anställning upphör när han fyller 67 i juni. Arbetsgivaren, Kungsbacka kommun, hänvisar till lagen om anställningsskydd (las) som slutar gälla på 67-årsdagen. Olof Törnqvist tar strid för sitt jobb genom att peka på den nya lagen om förbud mot åldersdiskriminering.

– Som samhällskunskapslärare tänkte jag testa den nya lagen mot det här automatiska avskedandet som sker vid 67. Man kan testa och visa eleverna att det går att ändra på lagar och att, ifrågasätta. Sedan är det så att jag tänkte att jag är väl slut vid 67, men jag känner mig i trim och kan tänka mig att arbeta vidare, säger Olof Törnqvist. Olof Törnqvist pekar på den jobblinje som den borgerliga regeringen driver hårt.

– Många äldre har väldigt mycket erfarenhet och kompetens som många arbetsgivare skulle må bra av att ha kvar. Kanske inte på heltid, men åtminstone till en del, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. I vilken mån känner du dig diskriminerad på grund av ålder, Olof Törnqvist?

– Rent emotionellt gör jag inte det, men i och med att arbetsgivaren säger att 67 år är deras gräns och hänvisar till las, då måste jag ju praktiskt känna mig åldersdiskriminerad, säger Olof Törnqvist.

– Lagstiftningen gör att man i dag har rätt att stanna kvar till 67, men därefter får det vara en frivillig överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren, det tänker vi däremot inte ändra på i dagsläget, säger arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.

Den lag om anställningsskydd som arbetsmarknadsministern vill ha kvar, stämmer den överens med den nya lagstiftningen mot åldersdiskriminering? Diskrimineringsombudsmannen, DO, har fått ta emot ett 50-tal anmälningar om misstänkt åldersdiskriminering sedan lagändringen vid årsskiftet.

Enligt DO:s utredare, Guillermo Carbonari, ska myndigheten nu ägna några veckor åt att utreda om lagen om anställningsskydd är åldersdiskriminerande.

Dels måste vi se vad den svenska lagen säger, och egentligen inte lagen utan lagens förarbete, alltså vilka intentionerna är med det här förbudet och hur lagstiftaren vill att det ska tillämpas. Finner vi inte svaret där måste vi också titta på EG-lagstiftningen och de fåtal EG-domar som finns när det gäller åldersdiskriminering för att se om vi kan överföra den praxisen till svenska förhållanden. Det är ett ganska omfattande utredningsarbete rent juridiskt som vi måste göra för att komma fram till någon form av slutsats om las är åldersdiskriminerande eller inte.

Så till min egen inlaga:

Till diskrimineringsombudsmannen

Jag skulle vilja att Diskrimineringsombudsmannen prövar om min arbetsgivare, Kungliga biblioteket, utsätter mig för åldersdiskriminering.

Jag har arbetat på Kungliga biblioteket (närmare bestämt Roggebiblioteket i Strängnäs, som hör till KB) i exakt 25 år. De två senaste åren har jag trappat ner till 75%. Jag fyllde 67 i augusti.

Vad jag själv skulle vilja göra är att arbeta vidare på halvtid. Detta dels för att dryga ut min pension, dels också därför att jag gillar att arbeta med det jag hittills arbetat med. Min närmaste överordnade är medveten om detta, och jag förmodar att även personalavdelningen på KB är medveten om det.

Till saken hör att jag har varit en synnerligen kompetent medarbetare på KB och att jag besitter en extremt hög arbetskapacitet. Andra personer på KB som jag har arbetat ihop med kan säkert bekräfta att detta inte bara är tomt skryt från min sida. Jag fick väldigt mycket beröm för detta, när jag för någon månad sedan avtackades. Jag uppskattar berömmet – men man kan ju inte leva på beröm. [Dessutom fick jag en guldklocka ”för nit och redighet i rikets tjänst” – som om jag skulle ha jobbat för ”riket” och inte för mitt eget levebröd.]

Det borde m.a.o. ord inte bara ligga i mitt intresse att jag får arbeta vidare, utan lika mycket i Kungliga bibliotekets intresse.

KB gör naturligtvis inget annat än följer gällande lagar och förordningar i det här fallet – och det är egentligen inte KB jag klandrar.. Men vår nuvarande regering har ju förklarat sig vara angelägen om att göra det möjligt för äldre att i mån av ork och intresse hålla sig kvar i arbetslivet. Kungliga biblioteket är som bekant en statlig myndighet – och man tycker att regeringen, om den menar allvar med sin jobblinje här, skulle kunna föregå med gott exempel genom att häva den här 67-årsgränsen inom de statliga myndigheterna.

Något större hopp om att denna anmälan ska ge snabbt resultat hyser jag förstås inte. Men jag vill gärna markera vad jag anser om saken.

Eskilstuna 15 november 2009
Per-Olof Samuelsson

Jag fick ett svar från DO, men det sade mig inget jag inte redan visste. Och som väntat blev det avslag.

En detalj jag kunde ha nämnt: när jag och den personalansvarige på KB gick igenom min förestående pensionering, blev jag ombedd att säga upp mig ”på egen begäran”. Men jag har aldrig begärt att bli uppsagd, så det gick jag helt enkelt inte med på. KB fick lov att säga upp mig! Men, som sagt, KB följer bara gällande regler och förordningar. Det är regering och riksdag som borde ändra lagen.

Lagstiftningen är från en tid då många – framför allt kroppsarbetare – var utslitna i 65-årsåldern. Men jag är inte utsliten – och det måste gälla många fler än jag. Men politikens kvarnar mal långsamt!


PS 26 augusti 2010: I dagens Rapport gjorde Alliansen ett utspel att den övre gränsen skulle höjas till 69 år, och att detta i så fall skulle kunna genomföras 2012. Så trevligt! Det betyder att jag från och med 2012 har lagstadgad rätt att arbeta till 2011. – Om det här går igenom, kan vi vänta oss en propå i valrörelsen 2014 om att höja gränsen till 71 år, vilket i så fall skulle kunna genomföras 2016. Politikens kvarnar mal långsamt!

Länge leve optativen!

”Leve” i rubriken är en optativform. Optativ är en verbform – ett modus – som uttrycker förhoppning, en förväntan eller en önskan. I svenskan, liksom de flesta språk jag känner till, sammanfaller optativ med konjunktiv. Ett undantag är forngrekiskan, där det fanns särskilda former både för konjunktiv och optativ. (Hur det är i nygrekiskan vet jag inte.) Konjunktiv uttrycker en möjlighet – t.ex. ”om så vore” eller ”finge jag blott som jag ville” eller ”vunne jag den där miljonen på trisslotten”. Den vanligast förekommande verbformen kallas indikativ, eftersom den bara indikerar (d.v.s. påstår) att något är si eller så, inte att det skulle kunna vara så eller att man får hoppas att det så skulle vara.

Båda i svenskan och i engelskan (där det kallas ”subjunctive mode”) är konjunktiv och optativ på utdöende. Vi säger sällan ”vore”, ”finge” eller ”vunne”; och i engelskan blir det allt ovanligare att skriva eller säga ”if it were so”, utan man använder ”was” också i if-satser. (Hur det är i andra moderna språk vet jag inte.) Numera säger de flesta ”om det var så”, ”om jag fick …” och ”om jag vann …”.

Ett enkelt exempel på optativ är ”tage dig fan”, som ju inte uttrycker ett sakförhållande utan en önskan eller förhoppning. Och än idag säger vi ”fan ta dig”, inte ”fan tar dig”.

Ett välkänt exempel för alla kyrkobesökare är den välsignelse som förekommer i slutet av varje gudstjänst:

Herren välsigne eder och bevare eder.
Herren låte sitt ansikte lysa över eder och vare eder nådig.
Herren vände sitt ansikte till eder och give eder frid.

Men i förslaget till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan föreslås alternativet:

Herren välsignar er och beskyddar er.
Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd.
Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin fred.

Alltså med indikativ i stället för optativ. Men visst är det skillnad mellan vad Herren Gud faktiskt gör för oss och vad vi bara hoppas eller önskar att han ska göra?

Förslaget har fått svidande kritik av Svenska Akademien. Så här skriver den på lagom knastertorr akademisvenska:

Det är kanske inte Svenska Akademiens sak att komma med påpekanden om det teologiska innehållet, men stundom kan språkfrågorna ha teologiska implikationer. Exempelvis ger förslaget till kyrkohandbok frihet att välja mellan två versioner av Välsignelsen, den traditionella och en nyare variant. Det som skiljer mest är verbformerna. Den äldre versionen innehåller optativformer (välsigne etc.), medan den yngre genomför presens indikativ (välsignar). Dessa verbformer står inte i paritet med varandra, och detta är ingen stilfråga. Optativen uttrycker en förhoppning, med presens görs ett konstaterande.

Akademien noterar att den äldre versionen av Välsignelsen överensstämmer bättre med grundtextens andemening (4 Mos. 6:24–26).[1] Den nyare versionen lämnar alltså ett annat budskap och kan med andra ord redan på rent språkliga grunder anses vara underlägsen. Den äldre är mera korrekt, och det finns inget utrymme för någon förhandling på den punkten. Härtill kan man foga invändningen att den naturliga tolkningen av respektive version eventuellt avspeglar något olika gudsuppfattningar. Med optativformulering uttrycks en förhoppning om att Herren skall välsigna församlingen (men avgörandet ligger utanför den talandes makt), i alternativet är välsignandet ett faktum. Även den präst som läser Välsignelsen får sin roll modifierad, och ytterst påverkas relationen mellan Herren, prästen och församlingen. Detta förefaller vara en teologiskt icke trivial fråga.

Härvarande bloggare har förstås inga synpunkter på de teologiska implikationerna, eftersom härvarande bloggare ändå inte tror på Gud. Det är de språkliga implikationerna som intresserar mig. Varför vill Svenska kyrkan genomföra denna förändring? Svenska Akademien igen:

Det viktigaste skälet till att optativformer diskvalificeras i det nya förslaget tycks emellertid inte vara teologiskt utan verkar bestå i att dessa verbformer inte anses vara »inkluderande» nog. Förslaget genomsyras nämligen av en strävan mot ett »inkluderande» gudstjänstspråk (Kommentarer kapitel 2). Resonemanget har ett vällovligt syfte, men beteckningen »inkluderande» får aldrig någon tillfredsställande definition, och det är därför svårt att bedöma i vilken utsträckning förslagets lösningar medför någon förbättring på punkter där tidigare alternativ anses brista. Det är rentav omöjligt att bilda sig en rättvisande uppfattning om det berättigade i att språkligt fullödigare formuleringar utdöms som otillräckligt »inkluderande».

Så vad menas med att gudstjänstspråket ska vara ”inkluderande” och att optativformer på verben skulle vara ”exkluderande”? Språkbruket här är möjligen exkluderande för den breda allmänheten, men för mig som begriper främmande ord är innebörden glasklar: Dagens gudstjänstbesökare begriper inte optativformerna! Indikativformerna, däremot, begriper de fortfarande. Om detta skriver akademien:

Kanske måste man göra upp med den illusion som består i att gudstjänstens språk skulle kunna vara omedelbart tillgängligt för alla kyrkobesökare och i stället försvara en position som räknar med en långsamt växande förtrogenhet. Inget språk, det må vara religiöst eller litterärt, som utsatts för minsta stilisering kan vara omedelbart tillgängligt för alla. [Min kursivering.]

Här använder alltså akademien den enda optativform som idag är begriplig för den breda massan av gudstjänstbesökare, nämligen ”må”. Och därför borde väl den moderniserade varianten av välsignelse vara ”Herren må välsigna er, etc.”. (Imperfektformen ”måtte” skulle också fungera.)

Men att konjunktiv/optativ försvinner ut språket är ju inget annat än ett tecken på att vårt språk håller på att utarmas. Svenska kyrkan gör här inget annat än att cementera denna utarmning. Gud nåde Svenska kyrkan!

$ $ $

Presensformen av konjunktiv/optativ har allt som oftast en ”performativ” funktion. Några exempel:

Gud sade: ”Varde ljus”, och det vart ljus.[2]

Eller:

Gånge hatt till och huva ifrån.

Eller som det sedan ändrades till:

Syster ärve hälften mot broder.

Eller som Nietzsche skriver i Zarathustra:

Övermänniskan vare jordens mening!

Eller på tyska:

Der Übermensch sei der Sinn der Erde!

Men någon särskild verbform eller något särskilt modus som kallas ”performativ” finns inte i något språk jag känner till.

$ $ $

Också verbens pluralformer har försvunnit ur vårt språk, och ingen varken säger eller skriver numera ”voro”, ”gingo”, ”fingo”, o.s.v. Men detta utarmar ju inte språket alls lika mycket som de bortdöende konjunktiv- eller optativformerna, eftersom de inte ändrar betydelsen det minsta. Däremot gör det att det blir svårt att läsa äldre svensk litteratur. På den tiden jag jobbade som svensklärare fick jag klagomål om att det var omöjligt att förstå Hemsöborna. Och alla citat jag ger i mina bloggposter om Axel Hägerström kan vara svårförståeliga för nutida läsare.


[1] Också i den senaste bibelöversättningen har man här bytt ut optativ mot indikativ.

[2] I den senaste bibelöversättningen har detta ändrats till:

Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.

”Det drabbar ingen fattig”

Det här uttrycket används när man snor en plånbok från en miljonär – eller lurar pengar av en pensionär som inte redan är alldeles utfattig. Det används också för att försvara skatter och skattehöjningar – enligt den outtalade men aldrig ifrågasatta premissen att skatt betalas av de rika och att pengarna går till de fattiga. Och det är ju också alltid – säger eller tänker man – bara de rika som hela tiden gnäller över de höga skatterna. De fattiga har ju inget skäl att gnälla.

Men så har det inte alltid varit. I den svenska översättningen av Internationalen, som kom 1902, finns raderna:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

På den tiden var det alltså arbetarna som klagade över skattetrycket.

Idag sjungs inte den här versen på Första maj. Liberala Partiet brukar däremot veckla ut en röd banderoll med den här texten. Men jämfört med det stora första majtåget är det bara ett ytterst litet fåtal som medverkar i Liberala Partiets demonstration.

Det genomsnittliga skattetrycket år 1901 var 7,3%. Idag är det uppe på 43%, och innan alliansregeringen införde sina ynkliga små jobbskatteavdrag var det nästan uppe i 50%.[1]

Hur dessa 7,3% fördelade sig på olika samhällsklasser har jag inte lyckats hitta någon uppgift om. Vid denna tid företogs en skattereform där man övergick från grundskatter till ett progressivt skattesystem.[2] Men progressiviteten kan inte ha varit särskilt kraftig, för några stora förändringar blev det inte de första åren. En topp på 13,6% nåddes under Första världskriget, då man tog ut en sorts värnskatt, men sedan sjönk siffran en smula igen, för att först därefter ta ordentlig fart. Men så hade arbetare inte särskilt höga löner på den tiden, så även ett med moderna mått mätt måttligt skattetryck kunde vara något att digna under.

Men det var alltså då det. Idag betraktas 43% av arbetarrörelsens representanter som ett oerhört lågt skattetryck som måste höjas rejält för att inte Sverige ska gå sönder.

Den här bilden lade jag ut på Facebook häromdagen och fick dessa hånfulla kommentarer:

Stackars borgerliga rikemän och medelklassfolk i Skattebetalarnas riksförbund kommer t.ex. alltid att tycka att det är för mycket.

Och de som tjänar hutlöst med pengar borde bidra med mycket mer.

Höjda skatter drabbar alltså ingen fattig! De är bara de rika som betalar skatt! Och de rika bara gnäller och tar inget samhällsansvar!

Nu ska jag ta det här lite långsamt, och jag kommer att upprepa mycket som jag sagt förr.

Vem betalar skatt?

Till att börja med finns det inga skattebetalare på bilden; det finns bara politiker. Politiker betalar ingen skatt. Detta har jag utrett tidigare, i Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt. Kort sagt är de skatter de påstås betala fiktiva.

För dem som arbetar inom den privata sektorn är en skattehöjning just en skattehöjning. Men för dem som arbetar inom den offentliga sektorn är den i själva verket en lönesänkning. De flesta offentliganställda kan inte göra något annat åt denna lönesänkning än att jobba hårdare och prestera mera, så att de får sin lön höjd. Icke så för politikerna, som kan göra sig själva skadeslösa genom att höja sina egna löner. Och ingen vill väl komma och påstå att politiker aldrig höjt sina egna löner?

M.a.o.: till de som drabbas av högre skatter hör redan fattiga (OK, relativt fattiga) offentliganställda. Men redan rika offentliganställda kan lätt göra sig skadeslösa.

Punktskatter

Låt mig gå vidare och ta upp punktskatter. Det krävs inte mycket eftertanke – om ens någon eftertanke alls – för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har minst råd med dem. Den som har råd med Havannacigarrer, Napoleonkonjak och Mouton-Rothschild behöver inte bekymra sig nämnvärt om dessa skatter; helt annorlunda är det för oss som bara har råd med billigt rödtjut och försöker spara genom att handrulla våra cigaretter. (Just det sistnämnda har betraktats som en form av skatteflykt och därför höjdes skatten på rulltobak rejält för några år sedan.)

Inte heller är det svårt att förstå att de som har råd att bo i lyxvillor – och/eller kan resa jorden runt i privata jetplan för att uppmana oss andra att ”rädda klimatet” genom att avstå alla bekvämligheter som kan göra livet lite drägligare för oss – inte har några jätteproblem med punktskatterna på el och bränsle. De som bor i små stugor ute i glesbygden och är beroende av bilen för att ta sig till jobbet och hem igen – det är de som drabbas hårdast.

Inflation

Låt mig så gå vidare till den form av dold beskattning som består i att urholka penningvärdet, d.v.s. inflation. Att inflationen leder till prisökningar förstår förstås de flesta – även om ”mainstreamekonomer” försöker få oss att förväxla orsak och verkan och försöker smäcka i oss att det är pris- och löneökningarna som leder till ökad penningmängd och inte tvärtom.

Hur kommer inflationspengarna ut på marknaden? De kommer ut i form av lån. Och vilka är det som har lättast att få lån beviljade? De som kan förväntas betala av lånen med ränta. Och ju rikare man redan är, desto troligare är det förstås att man kan betala tillbaka.

Ta något så ofta förekommande som ett bolån. I dagens läge och där jag bor behöver man en eller ett par miljoner för att komma över en normal lägenhet; i Stockholm är det mer än så. Men om en hemlös person – som naturligtvis har ett väldigt stort behov av ett boende – skulle gå in till banken och be om ett sådant lån, skulle han alldeles säkert få avslag. Man måste vara någotsånär välbeställd för att kunna byta bostad. Och lika lite skulle förstås en bank bevilja en normalinkomsttagare ett mångmiljonlån för att köpa en lyxvilla.

De största lånen går förstås till storföretagen – meningen med kreditexpansionen ska ju vara att ”stimulera” ekonomin eller att ”hålla hjulen i rullning”.

Men vad händer sedan? Priserna går upp, men de går inte upp med en gång. De som fått lånen kan fortfarande göra sina inköp till de gamla priserna eller innan priserna gått upp särskilt mycket. Men de som inte fått lånen – alltså de fattiga eller relativt fattiga – kan inte göra inköp med de nytryckta pengarna förrän efter det att priserna stigit. M.a.o. innebär inflation en omfördelning av rikedomen, inte från rika till fattiga utan tvärtom från redan fattiga till redan rika.

Men inget av detta lärs ut av våra ”mainstreamekonomer”. Det lärs bara ut av ”österrikare”.

Skatter på kapital

Punktskatter drabbar alltså de fattiga direkt, och den dolda skatt som består i att urholka penningvärdet drabbar dem på lite sikt. Men det som på lång sikt drabbar dem allra värst är skatter på ”de rika”, d.v.s. på kapitalister och företagare.

För att se detta klart måste vi fråga oss vad kapital används till. Även om storkapitalister har råd med betydligt mer lyxkonsumtion än vi andra, är det bara en bråkdel av kapitalet som går till konsumtion. Den stora merparten av kapitalet går till investeringar och till anställning av arbetskraft. Så vad händer när staten skattar bort detta kapital? Det blir färre eller mindre investeringar, och det blir färre nyanställningar, eller också nyanställningar till lägre löner. De fattiga – som man tror att skatterna på något vis skulle hjälpa – drivs ut i arbetslöshet, eller måste arbeta till lägre löner, eller har inte ens en chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

Det som driver ekonomin framåt och skapar vår levnadsstandard är kapitalbildning eller kapitalackumulation. Och hur ackumuleras kapital? Företagen skapar produkter som är oss till nytta och(eller glädje; de säljs med vinst; det allra mesta av vinsten plöjs tillbaka i produktionen; allt fler varor och tjänster som är oss till nytta och/eller glädje kommer ut på marknaden; det blir nya vinster för företagen att plöja tillbaka i produktionen, och så fortsätter det. Allt fler arbetare kan anställas till allt högre reallöner. Kapitalackumulationen gör det också möjligt att introducera nya uppfinningar som gör produktionen allt effektivare.

Så vad tror ni skulle hända om allt detta kapital skattades bort och överfördes i statens påstått välvilliga men i själva verket rovgiriga händer? All produktion skulle förstås upphöra – kanske inte med en gång men rätt snart; det skulle bli omöjligt att nyinvestera eller nyanställa och det arbetande folket skulle drivas ut i arbetslöshet. För en tid skulle staten kunna visa sig från sin välvilliga sida och omfördela rovet – d.v.s. dela ut arbetslöshetsunderstöd – men hur lång tid skulle det ta innan alla pengarna var slut? Och mer kapital att plundra ut skulle inte längre finnas.

Så konfiskatoriska skatter vågar sig knappast någon stat på, men principen förblir densamma. Beskattning av kapital är alltigenom destruktiv. Det enda ”konstruktiva” med den är att inte precis allt kapital skattas bort.

Och som det ser ut idag är skadeverkningarna osynliga. Vi ser hur bra vi har det idag, men vi ser helt enkelt inte hur mycket bättre vi skulle ha det om kapitalet finge verka fritt. Vi ser de uppfinningar som idag gör livet så mycket lättare och rikare för oss – bilar och andra fortskaffningsmedel, radio och TV och film, datorer och avancerade mobiler – men hur många andra livsbefrämjande uppfinningar vi skulle kunna ha, det kan vi förstås inte se. Vi kan t.ex. bara fantisera om vilka medicinska framsteg som skulle kunna ha gjorts – och hur många liv de skulle ha kunnat rädda och förlänga.

Men en sak är säker: de fattiga skulle inte längre behöva vara på långt när så fattiga som de är idag. I jämförelse med tidigare generationer skulle de vara stormrika.[3]

Skatt efter bärkraft

En sund princip för all beskattning är ”skatt efter bärkraft”. De fattiga ska inte betala mer skatt än de orkar med, och de rika ska inte ha några skatteförmåner. Både punktskatter och inflation strider uppenbart mot denna princip. Och skatt på kapital har sådana långsiktiga skadeverkningar att den inte borde komma på tal. Så finns det någon metod att tillämpa denna princip?

En metod är att genomföra det förslag Ayn Rand kom med i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd. Förslaget går ut på att företag som ingår kontrakt med varandra skulle försäkra sina kontrakt hos staten, och att staten skulle gå in och agera skiljedomare ifall det skulle uppstå stridigheter om kontrakten. Ingen skulle vara tvungen att försäkra sina kontrakt på det sättet, men det skulle vara en uppenbar fördel att göra det. Och eftersom de största företagen skulle ingå de största kontrakten, skulle det vara de som betalar allra mest av denna frivilliga skatt – och detta skulle alltså innebära just skatt efter bärkraft.

Att genomföra en sådan reform idag är förstås fullständigt ogörligt – det fordrar ju också att staten slimmas ned till sina nattväktarfunktioner, och en sådan idé sitter inte så väl hos våra politiker.

En annan möjlighet vore att ersätta alla andra skatter med en enhetlig moms. På så sätt skulle för det första endast konsumtion beskattas och inte produktion, och för det andra skulle det innebära att de som konsumerar mest – vilket förstås är de rika knösar vi kallar kapitalister – också skulle betala mest i skatt. En olägenhet med detta är att momsen skulle bli uppemot 50%, men det är väl överkomligt om de andra skatterna försvinner. Och skattetryckets exakta omfattning skulle vara fullt synlig varje gång vi får ett kvitto i affären.

Men så som det ser ut idag är väl det också utopiskt. Om inte annat, så därför att ingen tar till sig vad jag skrivit här och annorstädes.


[1] Siffrorna enligt Ekonomifakta.

[2] Grundskatterna grundade sig på jordinnehav och avskaffades därför att de ansågs både krångliga och orättvisa.

[3] Här hänvisar jag till åtskilliga av de uppsatser av George Reisman som jag har översatt, t.ex. De en procenten och de nittionio och De ytterst välförtjänt superrika. Eller till min egen bloggpost Vi behöver våra miljardärer!. Eller min motion till Liberala Partiet från år 2013. Det skadar inte heller att grundligt studera Reismans läromästare, Ludwig von Mises.

Ska bara de rika få röka?

Repris från 2008.

Tidigare kunde rökare spara in lite pengar genom att rulla sina egna cigaretter. Nu har emellertid de makthavande kommit underfund med att detta är en form av skattefusk, så för några månader sedan kom det en chockhöjning av skatten på rulltobak. För egen del innebär detta att om jag tidigare lade ut c:a 800 kr/månad på rulltobak, så lägger jag nu i stället ut c:a 1400. Det är inte riktigt en fördubbling, men rätt nära.

Låt oss nu se på vad detta innebär i verkligheten.

Enligt de uppgifter jag har tjänar våra statsråd c:a 100 000 kr/månad; riksdagsmännen ungefär hälften av det beloppet. (Detta är alltså deras lön; jag har inte brytt mig om alla ”fringe benefits”, som t.ex. att de kan åka första klass gratis på tåg och flyg eller hålla sig med övernattningslägenhet i Stockholm; och det förtjänar väl också att nämnas att när de går i pension, har de beviljat sig själva rätt höga pensioner också.) Även om nu hälften av denna inkomst dras i s.k. skatt, blir det ändå 50 000 över för statsråden och 25 000 över för riksdagsmännen.

Det är inte riktigt likadant för vanliga pensionärer.

När jag nästa år går i pension (efter 25 år i statlig tjänst och några år i annan tjänst), kommer jag att få ut lite knappt 8000 kr/månad i pension (efter s.k. skatt). Förmodligen finns det en del pensionärer som har det bättre, men det finns säkert också de som får ut ännu mindre.[1]

1400 kr av 8000 skulle innebära att 17,5% av min inkomst går åt till rulltobak. Men för ett statsråd blir det knappt 3 promille och för en riksdagsman knappt 6 promille! För mig är det ett avsevärt ekonomiskt avbräck; för de politiker som beslutar om skatten är det nästan ingenting alls!

Så den uppenbara avsikten med denna straffbeskattning är att bara de rika ska ha råd att röka. De fattiga ska tvingas sluta röka för att ha råd med livets övriga nödtorft (mat, vin, öl, hyra, el och vad det kan vara; jag räknar inte in brännvin och likör, för det dricker jag rätt sällan – och några utlandsresor lär det inte bli).

Men om nu våra medborgare ska tvingas sluta röka, varför då bara skjuta in sig på de fattigaste? Om nu detta är meningen, varför då inte helt enkelt förbjuda rökning helt och hållet? (Tjuvrökning kan ju alltid stävjas med hot om dödsstraff. Det hotet finns ju f.ö. redan idag på vartenda cigarettpaket.)

Men se, det skulle innebära att den mjölkkossa tobaksskatten utgör inte längre skulle finnas kvar!

Och var ska då våra politiker gräva fram pengar till sina löner och pensioner och ”fringe benefits”?

(Liknande beräkningar kan naturligtvis göras när det gäller alkoholskatten. De fattiga ska inte få supa, bara de rika!)

Tobaksskatten skadar din ekonomi allvarligt.


[1] PS 2016: I själva verket får jag ut ett par tusen till i månaden. Och förvånansvärt nog klarar jag mig rätt bra på min pension, även om det sällan blir pengar över till brännvin eller likör.