Självbespeglande själviskhet?

En uppfattning man ofta stöter på är att individualism och egoism innebär narcissism, eller i varje fall utmynnar i narcissism. Så vad är då narcissism?

Enligt Wikipedia är narcissism

en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan.

Och en narcissistisk personlighetsstörning är

en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattande självbild, sitt stora behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati.

Själva ordet kommer från legenden om den bildsköne grekiske ynglingen Narkissos (latiniserat Narcissus) som fick se sin spegelbild i en källa och blev så betagen av den att han famnade efter den, föll ned i källan och drunknade. Så den närmaste svenska synonymen är ”självbespegling”.

Är det detta vi individualister och rationella egoister sysslar med – tittar oss i spegeln dagarna i ända? Är detta den ”personlighetsstörning” vi lider av?

Att se sig i spegeln är förstås bra i vissa sammanhang – t.ex. när man rakar sig eller sminkar sig eller knyter slipsen. Men utöver det? Skulle det vara rationell egoism att tillbringa hela dagen framför spegeln?

Nu är ju ”självbespegling” oftast en metafor som står för överdriven introspektion. Sak samma här: ibland måste man ägna sig åt introspektion, men om man gör det hela dagarna och halva nätterna – alltså med avbrott för att sova, kanske också drömma – innebär det ju bara att man mister kontakten med yttervärlden och med andra människor och med sin hund och sin katt och sin häst, om man nu har sådana husdjur.

Är det här särskilt rationellt? Och om vi definierar ”själviskhet” som ”att ta tillvara sina egna intressen” eller ”att ta ansvar för sitt eget liv”, på vad sätt tar man tillvara sina intressen eller tar ansvar för sitt liv genom att – bokstavligt eller bildligt – försöka dränka sig i sin egen spegelbild?

Lägg också märke till definitionen på den där personlighetsstörningen: bristande självkännedom parad med överdriven självkänsla och överskattande självbild.

Objektivismen talar om ”självaktning” och ”pseudo-självaktning”. Genuin självaktning kommer av att man vet med sig att man gjort, sagt eller tänkt en del bra saker; pseudo-självaktning av att man vet med sig att man inte gjort något sådant men försöker kompensera för detta, vilket kan leda till att man blir väldigt skrytsam och till att man gärna försöker sätta sig på andra och nedvärdera dem och vad de har gjort för att förtjäna självaktning.

Summan av kardemumman är att vi rationella egoister inte speglar oss mer än nödvändigt.

$ $ $

Något liknande gäller termen ”egocentricitet”, med de svenska synonymerna ”självcentrering” och ”självupptagenhet”.

I en viss bemärkelse är vi alla självcentrerade och kan inte annat vara. ”Var och en är sig själv närmast”, var och en är mittpunkten i sin egen tillvaro, var och en måste tänka själv, precis lika mycket som var och en måste gå och stå på egna ben och andas genom sin egen näsa. Det här är inget man behöver rekommendera eller uttala någon ”böra-sats” om; för hur skulle det låta om jag sade: ”Andas med din egen näsa, gå på dina egna ben och tänk med din egen hjärna, och lämna min näsa, mina ben och min hjärna i fred!” Nej, det är en metafysisk nödvändighet.

För inte säger vi att existensen borde existera, eller att saker och ting borde vara vad de är och ingenting annat, eller att specifika orsaker borde leda till specifika verkningar, eller att existensen borde äga företräde över medvetandet. Möjligen kan vi säga att somliga medvetanden borde vara mer medvetna än de faktiskt är; men vi säger knappast att det borde vara medvetet snarare än medvetslöst. Lika lite säger vi att var och en borde vara mittpunkten i sin egen tillvaro, även om altruismen lär ut att vi borde vara det motsatta.

Men att vara alltför självupptagen är inte så bra, lika lite som alltför mycket självbespegling är det (det är egentligen samma sak fast med ett annat ord). Martin Luther klagade över att människan var ”incurvatus in se”, d.v.s. ”inkrökt i sig själv”; det var människans stora synd att hon brydde sig mer om sig själv än om medmänniskan, och framför allt att hon brydde sig mer om sig själv än om Gud.

Och även om vi inte accepterar kristendomen eller lutheranismen, är det ju inte bra att vara helt och hållet upptagen av sig själv och sina egna bekymmer; det är inte vad vi menar med att vårt egenintresse ska vara rationellt.

$ $ $

Somliga går ett steg längre och menar att individualism eller egoism innebär (eller leder till) solipsism.

Solipsism är idén att bara man själv existerar och att andra människor bara är något man själv fantiserat ihop. Men ingen människa har, törs jag säga, någonsin förfäktat något sådant. (Möjligen med undantag för svåra fall av schizofreni.) Solipsism är bara ett tankeexperiment.

$ $ $

Därmed lämnar jag denna fråga åsido, slutar spegla mig i mina tankar, och går ut i yttervärlden för att göra några saker som ligger i mitt välförstådda egenintresse: går ut och handlar och förbereder kvällens middagsmat.

Slaveriet under passionerna

Att känslorna tar överhand över förnuftet – att man blir alltför arg eller rädd eller ledsen för att kunna tänka klart, eller att man blir överentusiastisk över något – det har vi säkert alla varit med om. År det bra eller dåligt? ”Vad är det för en fråga?” frågar ni säkert. Det är klart att det är dåligt. Man kan så lätt handla överilat, säga eller göra något som man sen får ångra. Bättre då att knyta näven i byxfickan, svälja gråten och (om man är engelsman) hålla överläppen styv.

En som inte höll med om detta var David Hume. Ett berömt (eller beryktat) citat är detta:

Förnuftet är, och bör inte vara, annat en slav under passionerna. [Min kursivering.][1]

Men är detta ens begripligt?

Hade Hume sagt att förnuftet inte kan vara annat än slav under passionerna, skulle detta bara vara en pessimistisk iakttagelse om människonaturen. Vi kan försöka att styra eller tygla våra känslor eller passioner, men det tjänar inget till, för vi kommer hursomhelst aldrig att lyckas med det. Lika bra att ge upp alla sådana försök.

Men nu säger han alltså att vårt förnuft bör slaviskt underordnas passionerna. Men det betyder ju att vi har ett alternativ: antingen låta förnuftet styra eller låta känslorna styra – och vi bör göra det senare. Hade vi inget alternativ och inte kunde göra annat än låta känslorna ta överhand, då vore ju en sådan här rekommendation fullständigt meningslös.

Nu beror det förstås lite grann på vad för sorts passioner man har. Om man är sadist och drivs av en överväldigande passion att plåga, tortera och förödmjuka sina medmänniskor – ja, då borde man ta sitt förnuft tillfånga och försöka tygla eller undertrycka den passionen, och kanske uppsöka en psykoterapeut. Men om man drabbas av en överväldigande passion för en viss kvinna (eller man, om man själv är kvinna eller homosexuell), då skulle man kunna tänkas ställa sitt förnuft i den passionens tjänst i hopp om att kärleken är besvarad; men det är ju inte säkert att den är det, och då riskerar man att bli väldigt besviken. Och ska man då ställa förnuftet i besvikenhetens tjänst? Nej bättre då att lägga kärleksmisslyckandet bakom sig och gå vidare i livet. (Och om passionen är svartsjuka?)

Och somliga har ju ett väldigt passionerat förhållande till alkohol eller ännu tyngre droger. En alkoholist eller heroinist som känner suget efter spriten eller drogen ställer sitt förnuft i denna passions tjänst. Det tänkte nog inte Hume på, när han skrev det här. Och tunga droger som heroin och kokain var ju inte ens uppfunna på hans tid. Men alkoholister fanns det redan då!

Och vad är det som driver somliga att råna banker, misshandla, förgripa sig på kvinnor och barn eller t.o.m. mörda? Inte är det väl att de vägrar lyda sina passioner och i stället sätter förnuftet i högsätet?

Och vad tror ni driver mig att raljera så här mycket över David Hume? Inte kan det väl bara vara att jag hyser ett så passionerat hat mot honom? Eller är det att jag hyser en glödande passion att roa mig på andras bekostnad?

Nu vet jag inte vilka passioner Hume själv hade; men jag tror inte att han hade sadistiska passioner; förmodligen tänkte han sig inte att det var just sådana passioner förnuftet skulle vara slav under. Kanske tänkte han sig bara ”välvilliga” passioner, sådana som den passionerade kärleken, eller en brinnande passion för rättvisa eller något liknande. (På det vanligast förekommande porträttet av honom ser han ju onekligen rätt godmodig ut. Vad jag vet var han aldrig gift, så det var nog inte kärlekspassioner han gjorde sitt förnuft till slav under.)

$ $ $

Det är förstås inte fel att ge sina känslor utlopp – att uttala en kraftig kötted om man blir förbannad, eller ta till lipen, eller låta sin sprudlande glädje manifestera sig i glada skutt och hurrarop. Förnuftet har inte så mycket emot att man gör så. Och ett gammalt gott råd är att om man blir riktigt urförbannad på någon, ska man skriva ett riktigt urförbannat brev, och sedan riva det och slänga det i papperskorgen. Sedan kan man skriva ett nytt brev, där förnuftet fått ta överhand över vreden, men där man ändå märker att vreden bultar mellan raderna.

Men att vi lätt vandrar vilse i känslornas och passionernas värld är ställt utom tvivel.

$ $ $

Idealet är förstås att förnuft och känsla (eller tanke och känsla) befinner sig i harmoni. Då skulle vi bara vredgas när det finns ett objektivt skäl att vredgas (att en orättvisa begås); vi skulle bara sörja när det finns ett objektivt skäl att sörja (när något stort värde, som en nära vän eller livskamrat, gått förlorat); vi skulle bara bli rädda, när det verkligen är fara å färde; vi skulle bli glada och belåtna, endast när något värde har uppnåtts, t.ex. när vi verkligen lyckats med något vi företagit oss; och uttråkade skulle vi bli bara när boken vi läser eller TV-programmet vi tittar på faktiskt inte innehåller något av intresse[2]. Förnuftet eller tanken leder; känslorna följer efter.

Men ofta börjar det med en känsla, och förnuftet kan ha allt sjå i världen att klura ut varifrån känslan kommer, vad det egentligen är som gör oss så arga, så sorgsna, så rädda eller så glada och belåtna.

Men visst går det att klura ut det! Vi behöver minsann inte slava under passioner som vi inte begriper.

(Jag borde kanske stoppa in det här i min längre uppsats om Hume.)


[1] I original:

…reason is, and ought only to be the slave of the passions…[A Treatise on Human Understanding, D. 2.]

[2] Ideliga reklamavbrott både tråkar ut och irriterar!

Begreppet ”hund”

Något som länge förvånat mig är att ingen tycks ha några svårigheter att bilda eller tillgodogöra sig begreppet ”hund”, detta med tanke på hur olika hundar är.

Det måste vara betydligt enklare med begreppet ”människa”, med tanke på vår karaktäristiska kroppsbyggnad, som ingen gärna kan ta miste på. Sedan finns det ju hur många mått som helst att utelämna: hur långa och tjocka olika människor är, hur mycket hår de har på huvudet och i ansiktet, hur långa naglar de har, hur kloka eller dumma de är, o.s.v., o.s.v. – Att sedan män och kvinnor skiljer sig åt i vissa kroppsliga avseenden utgör inte (eller borde inte utgöra) något hinder för bildandet av begreppet ”människa”.

Ta ”elefant”. Det finns afrikanska och indiska elefanter, och i forntiden har det funnits mammutar och mastodonter. Men sådana kännetecken som snabeln och de enorma betarna kan man inte gärna missa, så de smärre skillnaderna till trots inordnar man alla dessa raser under ett enda begrepp.

Eller ”häst”. Att se att gotlandsrussen, ardennerhästen, det arabiska fullblodet, m.fl., m.fl. hör samman under detta begrepp är inte svårt att se.

Eller ”orm”. Det finns större och mindre ormar; somliga är giftiga, andra inte; somliga kramar sakta ihjäl sina offer (så som miljörörelsen gör med vår civilisation); andra är fullständigt ofarliga. Det finns mått att utelämna här, som t.ex. graden av giftighet.

Ja, så kan man fortsätta med fåglar eller katter eller nyckelpigor, eller, eller, eller …

Men de där vovvarna? De kan växla i storlek från en chihuahua till en grand danois; deras svansar kan vara längre eller kortare, mer eller mindre yviga; detsamma gäller pälsen; de uppträder i alla möjliga färgkombinationer, och även kroppsformen växlar avsevärt från den ena hundrasen till den andra. Och hur är det med öronen? De kan vara spetsiga eller slokande; de kan vara väldigt långa, som hos en basset, eller lite kortare, hos en spaniel, eller väldigt korta, som hos en uffsa-luffsa-tuffsa – förlåt, hår av hin – förlåt, papillon.[1] Så vad finns det för gemensamt som får oss att utan större svårigheter subsumera dem allihop under begreppet ”hund”?

Det enda gemensamma som vi direkt varseblir är att de kommunicerar med omvärlden genom att skälla, gläfsa och morra. (Här kan man utelämna en del mått, som hur grovt eller gällt skallet är.)

Det finns en del saker i deras beteende man kan ta fasta på. De är ofta väldigt folkkära, även om det inte gäller generellt (de kan också vara folkilskna eller avvaktande mot människor). De är för det allra mesta tillgivna husse och matte och hela den familj de bor hos. De lyfter på bakbenet när de kissar (men det gäller bara hannar). De bekantar sig med varandra genom att nosa varandra i baken. (inga andra djur gör det, vad jag känner till.) I varmt väder sträcker de ut tungan och flåsar. Allt detta är ju direkt observerbart, även om det kan ta tid för ett litet barn (eller var och en som tidigare varit obekant med hundar) att observera allt detta.

Eller förmedlas all denna kunskap om vovvar från den ena generationen till den andra. Pappa eller mamma pekar ut den ena vovven efter den andra, från chihuahua till papillon till tax till cockerspaniel till schäfer till grand danois, etc. och säger: ”Lille vän, det här är också en voffs”. Och barnet svarar: ”Hur fan vet man det?”, och pappa eller mamma säger först till barnet att inte svära och förklarar sedan de saker jag tog upp ovan.

Allra första gången begreppet ”hund” bildades någon gång i den grå forntiden fanns det kanske bara en enda hundras, eller på sin höjd ett fåtal, och då var det förstås betydligt lättare. Och sedan har begreppet s.a.s. utvidgats till att omfatta alla raser som tillkommit genom korsavel, och så har ordet/begreppet vandrat vidare från släktled till släktled.

Kom nu inte och säg att jag inte tar begreppsbildningsteori på allvar! 😉


Stella

[1]) Detta är alltså en uffsa-luffsa-tuffsa, alternativt hår av hin.

Och här är en annan sorts voffs. Är likheten ostensivt uppenbar?

Katjavoffs

Tidspreferens och nettokonsumtion

Det här har jag saxat från årgång 6[1] av Nattväktaren. Jag skrev det, därför att det finns dumhuvuden här i världen: sådana som säger att George Reisman inte kan vara någon riktig ”österrikare”, eftersom han teori om tidspreferens inte är den gängse.

Först en kort ordförklaring: Med ”tidspreferens” menas benägenheten att (allt annat lika) föredra en behovstillfredsställelse nu eller i den nära framtiden framför samma behovstillfredsställelse längre fram i framtiden. (Se min tidigare bloggpost Kristendomen och tidspreferensen.) – Med ”nettokonsumtion” menas kapitalisternas och företagarnas konsumtion; se min bloggpost om nettokonsumtionsteorin.

Allt annat lika har fattiga människor högre tidspreferens (och därmed mindre framtidsorientering) än rika. Ta som exempel en person som lever på att plocka tombuteljer ur stadens papperskorgar: en sådan person är fullt upptagen av blotta överlevnaden för dagen och kan knappast planera för nästa vecka, än mindre då sätta pengar åt sidan för sin pension. En medel- eller höginkomsttagare kan göra både detta och spara ihop till en ny lägenhet, en ny bil, nästa års semester, sina barns skolutbildning, etc. Och i andra ändan av skalan har vi en mångmiljardär som Bill Gates eller George Soros: en sådan person har inga som helst bekymmer för hur han ska klara sig idag eller denna vecka eller detta år eller ens under hela sin livstid; han kan ha tillräckligt mycket pengar för att ens behöva bekymra sig om sina barnbarns eller barnbarnsbarns utkomst.

Givetvis finns det undantag. Även en mycket fattig människa kan gneta och spara för att få en chans att få det bättre i framtiden. Och även en mycket rik människa (t.ex. en oduglig arvtagare) kan leva för dagen och slösa bort sina ärvda rikedomar, för att plötsligt en dag finna sig på fattighuset eller gäldstugan. Men dessa undantag är försumbara vad gäller ekonomin som helhet.

En ändring i fattiga människors tidspreferens gör väldigt lite för ekonomin i dess helhet. Det lilla fåtalet slösaktiga rika gör det inte heller. Det är de välbeställdas och de flitiga rikas tidspreferens som betyder något. Så länge dessa människor har låg tidspreferens och (vilket är detsamma) en hög grad av framtidsorientering kommer de att investera, och det är deras investeringar som driver ekonomin framåt.

Enligt Reismans teori är profiten i ekonomin lika med kapitalisternas nettokonsumtion (jag lämnar nettoinvesteringarna åsido, för jag tror inte de påverkar mitt resonemang). Så länge kapitalisterna har låg tidpreferens, håller sig också nettokonsumtionen på samma låga nivå: merparten av deras rikedomar går till produktiva investeringar. Och ju rikare de blir, desto lägre blir deras tidspreferens, och desto mer blir investerat, desto mer blir producerat, desto fler människor blir satta i arbete, och till desto högre löner. Men anta att kapitalisternas tidspreferens skulle bli större (och deras framtidsorientering mindre); detta skulle kunna inträffa om det förelåg ett allvarligt hot att alla deras rikedomar skulle bli konfiskerade (eller om världens undergång vore nära förestående). Då skulle det motsatta inträffa: de skulle konsumera upp sina rikedomar i stället för att investera dem, produktionen skulle sjunka, arbetslösheten skulle stiga i höjden, och det skulle också den allmänna profitnivån och därmed räntorna.

Det är alltså därför som tidspreferensen inte är en direkt utan en indirekt orsak till räntenivån. Den verkar via kapitalisternas nettokonsumtion.

$ $ $

Uppdatering 26 december: George Reisman själv har påpekat för mig att det inte är alldeles sant att kapitalisterna fortsätter att spara och investera i all oändlighet. Så länge då bygger upp sin förmögenhet sparar de en stor del av sin inkomst och konsumerar i motsvarande grad mindre av den; men när förmögenheten är så stor att hela deras (och barnens och barnbarnens) framtid är tryggad, har de allt mindre anledning att fortsätta spara och kan till sist komma därhän att de inte sparar alls utan konsumerar hela sin inkomst. (Se härom Capitalism: A Treatise on Economics, s. 739–744.)

En reflektion jag själv har gjort är att detta förklarar varför så många av de verkliga storkapitalisterna skapat fonder för utbildning och andra former av välgörenhet (t.ex. Rockefeller och Carnegie och, i vår egen tid, Bill Gates och George Soros). Ur kapitalisterna egen synvinkel är detta en form av konsumtion: de gör det inte för att ytterligare förmera sitt kapital utan för att ge de pengar de inte längre själva behöver (ens för att säkra efterkommandes trygghet) en vettig och nyttig användning.

Doktrinhistoriskt tillägg (2015)

Äran att ha upptäckt tidspreferensens roll tillkommer Eugen von Böhm-Bawerk. Senare ”österrikare”, som Mises, har betraktat hans förklaring av orsakerna till tidspreferensen som bristfällig. Men den som slår huvudet på spiken här är återigen George Reisman:

The nature of human life implies time preference, because life cannot be interrupted. To be alive two years from now, one must be alive one year from now. To be alive tomorrow, one must be alive today. Whatever value or importance one attaches to being alive in the future, one must attach to being alive in the present, because being alive in the present is the indispensable precondition to being alive in the future. The value of life in the present thus carries with it whatever value one attaches to life in the future, plus whatever value one attaches to life in the present for its own sake. In the nature of being alive, it is thus more important to be alive now than at any other, succeeding time, and more important to be alive in each moment of the nearer future than in each moment of the more remote future. If, for example, a person can project being alive for the next thirty years, say, then the value he attaches to being alive in the coming years carries with it whatever value he attaches to being alive in the following twenty-nine years, plus whatever value he attaches in the coming year for its own sake. This is necessarily a greater value than he attaches to being alive in the year starting next year. Similarly, the value he attaches to being alive from next year on is greater than the value he attaches to being alive starting two years from now, for it subsumes the latter value and represents that of an additional year besides.

The greater importance of life in the nearer future is what underlies the greater importance of goods in the nearer future and the perspective-like diminution in the value we attach to goods available in successively more remote periods of the future. (Capitalism: A Treatise on Economics, p. 56.)

Ska översätta det här till svenska när jag får tid …

Men för att uttrycka det utan den karaktäristiska reismanska omständligheten: Att vara vid liv idag och i år är en nödvändig förutsättning för att vara vid liv i morgon eller om femtio eller hundra år. Allt annat lika måste vi värdera livet idag högre än livet i framtiden, för om vi inte gör det kommer vi inte att ha något liv i framtiden heller. Alltså måste vi ha varor eller pengar nog för att överleva dagen, innan vi kan börja tänka på att spara för framtiden.

$ $ $

Uppdatering 24 november: Det finns nu också en engelsk version av denna bloggpost.

$ $ $

Uppdatering 25 november: På Facebook fick jag en invändning som gick ut på att det finns många ”framåtsträvande fattiga” i världen, och att deras låga tidspreferens påverkar den allmänna tidspreferensen i ekonomin som helhet. Som exempel nämndes migranter som skapar sig en framtid i sitt nya hemland.

Jovisst: en liten smula gör de det. Men multimiljardärernas tidspreferens gör det en mycket stor smula.

Här ovan tog jag bara upp ytterligheterna: å ena sidan buteljplockaren eller ”bag-ladyn” som lever ur hand i mun och nätt och jämnt kan planera för morgondagen eller veckan; å andra sidan multimiljardären som kan planera för hela sitt liv och rentav för kommande generationers liv.

Men i verkligheten finns det ett helt spektrum. Det finns en ”framåtsträvande fattig” som smäller upp ett enkelt korvstånd, lägger undan en slant och avancerar till att öppna en Sibyllabar. Det finns mängder av småföretagare med låg tidspreferens. Det finns de som öppnar ett litet möbelvaruhus (t.ex. i Älmhult) och går vidare till att skapa en kedja av sådana varuhus som sträcker sig över hela landet och senare till hela världen. Eller också öppnar han en klädaffär eller en matbutik och avancerar till en hel kedja av klädvaruhus eller en livsmedelskedja. Eller någon som börjar med en enkel ”bed-and-breakfast” och sedan bygger upp en världsomfattande hotellkedja. Det finns hur många varianter som helst av detta. Men det påverkar inte mitt (eller Reismans) resonemang. Det är ändå de rikas tidspreferens och framtidsorientering som gör mest för den genomsnittliga tidspreferensen i ekonomin som helhet.

Och om man tar det från andra hållet: arvingen till ett miljardimperium gör som Mandeville rekommenderar och förslösar sitt arv på storslagna fester, fala kvinnor, m.m. istället för att fortsätta plöja ned pengarna i nyinvesteringarna; eller arvingen till ett småföretag som tar till flaskan och super bort företaget. I båda dessa exempel påverkas den allmänna, genomsnittliga tidspreferensen, men den som ärvt ett småföretag gör det bara en lite smula; den som ärvt ett miljardimperium gör det en väldigt stor smula.


[1]) Vill ni läsa hela meningsutbytet, bläddra ner till underrubriken ”Debatt om Reisman”. Men det illustrerar bara att somliga begriper, andra inte.

Språkspel och familje(o)likheter

Som ni förstår av rubriken ska detta handla om (den senare) Wittgenstein. Jag börjar med att citera det centrala stycket i Filosofiska undersökningar[1]:

I stället för att ange något som är gemensamt för allt vi kallar språk, säger jag att dessa företeelser inte alls har något gemensamt som gör att vi om dem alla använder samma ord – utan de är besläktade med varandra på många olika sätt. Och på grund av denna släktskap eller dessa släktskapsförhållanden kallar vi dem alla för ”språk” Jag skall försöka att förklara det.

Betrakta t.ex. de företeelser som vi kallar ”spel”. Jag menar sådant som brädspel, kortspel, bollspel, tävlingslekar, osv. Vad har de alla gemensamt? – Säg inte: ”Det måste finnas något gemensamt för dem, annars kallades de inte ’spel’” – utan se efter om de alla har något gemensamt. – Ty när du ser på dem, kommer du inte att se något som är gemensamt för dem alla utan du kommer att se likheter, släktskapsförhållanden, och det i ett stort antal. Som sagt: tänk inte, utan se efter! – Se t.ex. på brädspelen med deras många släktskapsförhållanden. Gå så över till kortspelen, här finner du många motsvarigheter till den första klassen, men många gemensamma drag försvinner och andra dyker upp. När vi sedan går över till bollspelen, så finns mycket av det gemensamma kvar men mycket har gått förlorat. – Är de alla ”underhållande”? Jämför schack med kvarnspel. Eller är det alltid frågan om att vinna och förlora eller om en konkurrens mellan de spelande? Tänk på patiens. I bollspelen förekommer det att man vinner eller förlorar; men när ett barn kastar en boll mot en vägg och åter fångar den, är detta drag försvunnet. Uppmärksamma vilken roll skicklighet och tur spelar. Och hur olika är inte skicklighet i schack och skicklighet i tennis. Tänk nu på ringlekarna:[2] Här finns underhållningselementet, men hur många av de övriga karaktäristiska dragen har inte försvunnit! Och så kan vi fortsätta genom de många, många andra grupperna av spel. Se likheter dyka upp och försvinna.

Och resultatet av denna betraktelse lyder nu: Vi ser ett komplicerat nät av likheter som griper in i och korsar varandra. Likheter i stort och i smått.

Jag kan inte karaktärisera dessa likheter bättre än genom ordet ”familjelikheter”; ty det är så som de olika likheter, vilka består mellan medlemmarna av en familj, griper in i och korsar varandra: växt, anletsdrag, ögonfärg, sätt att gå, temperament, etc., etc. Och jag kommer att säga: ”spelen” bildar en familj. (S. 42f.)

För att uttrycka detta med lite gammalmodigare termer: Det tjänar inget till att definiera ett spel, det må vara schack eller fotboll eller vad det vara må, i termer av genus och differentia – för det går inte att hitta något genus som stämmer in på alla spel; det finns – för att hårdra bara en smula – lika många genus som jag har anfäder och anmödrar.

En som antagit Wittgensteins utmaning här är David Kelley. I The Art of Reasoning ägnar han några sidor (s. 48ff) åt den saken, och jag ska försöka sammanfatta hans resonemang.

Man börjar med att söka efter genus. Spel (och lekar) är mänskliga aktiviteter, men det är förstås också arbete. Finns det andra mänskliga aktiviteter som på ett avgörande sätt skiljer sig från arbete? Ja, det finns t.ex. hobbies, resor, dans, m.m. Finns det något sammanfattande begrepp för dessa olika aktiviteter? Ja, det skulle vara rekreation (man arbetar för brödfödan, men man rekreerar sig inte för brödfödan); så detta för duga som genus för ”spel”.

Sedan gäller det att hitta differentia som avskiljer spel från andra former av rekreation. Och det måste också vara differentia som själva är gemensamma för alla former av spel (annars skulle Wittgenstein få sista ordet i trätan). Vad som skiljer spel från andra former av rekreation är att spel, dels har ett mål (göra mål i fotboll, gå i mål i en löpartävling, sätta motståndarens kung matt i ett schackparti, få en patiens att gå ut), dels styrs av bestämda regler. Så Kelleys definition blir denna:

Ett spel är en form av rekreation som konstitueras av en uppsättning regler som specificerar ett mål som ska uppnås och de tillåtliga medlen att uppnå det.

(Denna definition utesluter förstås vad vi på svenska kallar lekar och som jag nämnde i fotnoten.)

$ $ $

Jag har en egen invändning mot Wittgenstein, och det är själva begreppet ”språkspel”.

Ett språk är inget spel. Det finns ingen likhet mellan dessa båda företeelser – annat än de båda utgör mänskliga aktiviteter; men det gör ju också arbete och alla dessa olika former av rekreation.

Även språket kan väl sägas konstitueras av en mängd regler (grammatiska regler, alltså) och språket har ett syfte: man använder det både för att tänka själv och för att meddela sina tankar till andra. Men här tar likheten slut.

Satser i språket har olika funktioner. Det är t.ex. skillnad på påståenden, frågor och uppmaningar. Och tittar man på språket under lupp, kan man upptäcka fler funktioner. Det finns t.ex. en ”performativ” funktion, där talakten utgör en handling; typexempel ”Jag döper dig till (t.ex. Ludwig) – sats som, uttalad av en präst eller annan auktoriserad dopförrättare, får personen att heta just Ludwig. – En krigsförklaring utgör en performativ funktion; och ni kan säkert komma på fler exempel på egen hand. (T.o.m. en knapp på datorn som säger ”Spara” eller ”Skicka” ger dessa ord en performativ funktion.)

Men allt detta kan man klura ut på egen hand – eller också läsa sig till det i en bra och utförlig grammatikbok. Man behöver inte Wittgenstein; allra minst då hans idé att språket är ett spel.

$ $ $

Filosofiska undersökningar är ett sammelsurium. Den består av en anhopning spridda tankar som är ännu mer spridda än mina egna tankar. Och Wittgenstein själv var medveten om detta. Några ord ur förordet:

Efter många misslyckade försök att sammansvetsa mina resultat till en […] helhet insåg jag att detta aldrig skulle lyckas. Att det bästa jag kunde skriva alltid skulle förbli filosofiska anmärkningar [och] att mina tankar snabbt förlamades när jag försökte tvinga dem i en bestämd riktning mot deras naturliga böjelse. […] Om och om igen har jag från skilda håll kommit tillbaka till samma punkter, eller nästan samma […] Det är med en känsla av tvekan jag överlämnar [mina tankar] till allmänheten. […] Jag skulle gärna ha åstadkommit en god bok. Det har inte blivit så; men nu är den tid förbi, då jag kunde ha förbättrat den.

$ $ $

Och så det – vad jag vet – oftast citerade stycket i boken:

Vad är ditt mål i filosofin? – Att visa flugan vägen ut ur flugfångstflaskan. (S. 120.)

Har Wittgenstein inte misslyckats med någonting annat, så har han väl i varje fall misslyckats med detta?

I Tractatus Logico-Philosphicus skriver han så här:

Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem – på dem – bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.)

Hur man tar sig ned igen när man kastat bort stegen sägs det ingenting om. Men jag förmodar att Wittgenstein själv hittade vindstrappan, tog sig ned på bottenvåningen och ut på gatan, och sedan började arbetet med Filosofiska undersökningar.


[1]) Översättning Anders Wedberg. Originalet utgavs 1953 (postumt; Wittgenstein dog 1951) i en tvåspråkig upplaga: Philosophical Investigations/Philosophische Untersuchungen.

[2]) På svenska kallar vi ju inte ringlekar o.dyl. (som t.ex. det tidigare exemplet med barn som studsar en boll mot en vägg) för ”spel” utan för ”lek”. Men det här skiljer sig från språk till språk. På norska heter det ”OL”, d.v.s. ”Olympiske leker” och inte ”OS”, ”Olympiska spel”. På tyska (Wittgensteins modersmål) heter både ”spel” och ”lek” ”Spiel”. Och på engelska kan ”game” användas i båda fallen.

Retrospektion

Jag håller på och lägger ut gamla uppsatser som sidor här på bloggen. Det finns underavdelningar för filosofi och ekonomi, och en särskild underavdelning för gamla bokrecensioner.

Dessutom har jag lagt ut min gamla tidskrift Nattväktaren (”pappersnattväktaren” och ”pdf-nattväktaren”) som sidor:

Årgång 1     Årgång 2     Årgång 3     Årgång 4     Årgång 5     Årgång 6−10

Sedan kan ni klicka vidare till de enskilda numren.

Nya oförgripliga tankar och uppriktiga utlåtelser kommer som vanliga blogginlägg.

55 555 visningar

Jag har idag passerat riktmärket 55 555 visningar på bloggen.

Nästa mål är 666 666 visningar. och därefter 7 777 777 visningar, 88 888 888 visningar, o.s.v.

Uppdatering 4 mars 2016, kl. 21.13: Just i detta ögonblick har jag kommit upp i exakt 60 000 visningar.