Fönsterkrossningsfelslutet

(Nationalekonomer för Usama bin Laden)

Repris från 2001.

Jag skrev för några veckor sedan att akademiska ekonomer (den sorts ekonomer som George Reisman kallar ”pseudoekonomer”) ägnar sig åt att dölja sanningen i stället för att avslöja den och presentera den. Jag har nyligen sett ett verkligt skräckexempel på den saken. Men först lite historik:

En av nationalekonomins klassiker är en kort uppsats av Frédéric Bastiat som heter ”Vad man ser och vad man inte ser” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Den är en vederläggning av idén att förstörelse någonsin kan vara bra för ekonomin. Bastiats exempel är att en gatpojke krossar en fönsterruta i en butik. Vad folk nu ser är att butiksinnehavaren måste punga ut några tusenlappar för att byta ut rutan och att det ger glasmästaren jobb och alla som glasmästaren i sin tur handlar med, som t.ex. kittfabrikören. Så man drar slutsatsen att fönsterkrossningen är bra för ekonomin och ger arbetstillfällen som annars inte skulle funnits. Vad man inte ser är vad butiksinnehavaren skulle kunna ha gjort med de här tusenlapparna i stället, ifall rutan fått förbli hel – t.ex. köpa en välbehövlig ny kostym, vilket skulle gett hans skräddare arbete och tygfabrikanten skräddaren köper sitt tyg från, och dem som föder upp de får ullen kommer ifrån. (Exemplen kan variera, men ni fattar säkert poängen.) Henry Hazlitt tog senare Bastiats exempel och byggde hela sin bok Economics in One Lesson (Sunt förnuft i nationalekonomi) på det.

Principen gäller förstås inte bara fönsterkrossning utan precis lika mycket den mera omfattande form av förstörelse som går under benämningen krig. I krig observerar människor att vissa industrier blomstrar – de som producerar vapen, ammunition, stridsvagnar, stridsflygplan, o.s.v., och alla deras arbetare och underleverantörer. Så man talar om en ”krigsboom”. Vad man inte ser är att andra industrier måste göra motsvarande neddragningar. Man ser t.ex. inte alla personbilar och civila lastbilar som förblir oproducerade därför att industrin nu är så inriktad på stridsvagnar. Man ser alla nya vapen som smids; man ser inte hur många plogbillar som förblir osmidda.

Man hör ibland (jag hörde det så sent som igår) att krig åtminstone har det goda med sig att det råder bot på arbetslösheten. Det här är väl nästan det allra värsta argument man kan höra. Sättet att råda bot på arbetslösheten är att lämna arbetsmarknaden fullständigt fri och att tillåta människor att arbeta för exakt den lön de kan få. Men våra ”humanitära” blandekonomer – som skulle skria i högan sky mot en sådan lösning och tala om ”de grymma marknadskrafterna” och ”marknadens tyranni” och jag vet inte allt – har ingen annan lösning på arbetslöshetsproblemet än att skicka ut unga män att dö på slagfälten.

Inget av detta är väl särskilt svårt att förstå? Men det är inte vad akademiska ekonomer lär ut. John Maynard Keynes, allmänt hyllad som förra århundradets främste ekonom, ägnar ett helt kapitel i sin General Theory åt att försöka visa att pyramidbyggen, jordbävningar och krig är bra för ekonomin – de stimulerar konsumtionen och skapar arbetstillfällen. Det är sådant som prånglas ut från lärostolarna i ekonomi och både köps och sväljs av våra beslutsfattare.

Så till själva skräckexemplet, som vid det här laget inte behöver någon kommentar. Paul Krugman, en uppburen keynesiansk pseudoekonom, skriver följande i The New York Times:

Hur hemskt det än må låta kan [förstörelsen av World Trade Center] t.o.m. åstadkomma en viss ekonomisk nytta… Den drivande kraften bakom den ekonomiska avmattningen har varit en skarp nedgång i affärsinvesteringarna. Ny behöver vi plötsligt några nya kontorsbyggnader.

Det är sådant som gäller för ekonomisk visdom i våra dagar! Samtidigt som ekonomer som Bastiat och Hazlitt (vid sidan av giganter som Mises och Reisman) helt enkelt förtigs eller på sin höjd förlöjligas. Vilket öde är världen egentligen värd?

Citatet från Krugman har jag från en artikel av Robert Tracinski, The Economics of War. Frédéric Bastiat finns numera, tack vare den i vissa avseenden förträfflige Johan Norberg, tillgänglig i svensk översättning. Boken heter Det man ser och det man inte ser men innehåller även andra av Bastiats uppsatser.

Post scriptum 2016: Sedan detta skrevs har Paul Krugman dels tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne, dels föreslagit att det borde spridas ett rykte att vi hotas av en invasion av utomjordingar för att ge ekonomin en skjuts.

Sparparadoxen

Det finns en variant av samma felslut som går under benämningen ”sparparadoxen” och som också prånglas ut av keynesianska pseudoekonomer. Den går ut på att sättet att klara en ekonomisk kris är att slösa sig ur krisen. Den kallas en paradox, därför att den strider mot allt sunt förnuft.

Sparparadoxen formulerades ursprungligen av den skotske 1700-talsfilofen Bernard de Mandeville i en skrift med namnet The Fable of the Bees. Mandeville presenterade ett exempel med två bröder som får ärva en förmögenhet. Den ene brodern sätter genast igång att leva upp sitt arv i sus och dus, medan den andre sparar sitt kapital, investerar det och förräntar det. Nu påstår Mandeville på fullt allvar att det är den förre brodern som gör ekonomin och mänskligheten en tjänst. Tänk bara på alla kypare som får rundhänt med dricks på alla krogar han besöker! Eller vilket uppsving det kan bli för prostitutionen! Och detta är också vad man ser. Vad man inte ser är att hans sparsamme bror vårdar sina jordagods, får säden att växa och bli till mjöl och bröd, kanske grundar en fabrik eller investerar i en redan existerande fabrik – och därmed skapar nya arbetstillfällen eller i allra sämsta fall åtminstone bevarar redan existerande arbetstillfällen. Den slösaktige broderns del av arvet är snart slut, och allt är tillbaka vid det gamla igen – kyparna och gatflickorna är snart lika fattiga som förut; den sparsamme broderns arvedel finns kvar och växer till sig och bidrar till att hela ekonomin växer till sig.

Hur absurd denna sparparadox än är, är det precis detsamma John Maynard Keynes lär ut. En av hans huvudteser i General Theory är att sparande är direkt skadligt för ekonomin och att det är spendering av pengar för konsumtion (ju mer och ju slösaktigare konsumtion, desto bättre) som håller ekonomin igång. Att allt som sparas investeras, och att det är investeringar som skapar nyproduktion och arbetstillfällen är ett faktum så uppenbart att Keynes och hans anhängare helt enkelt förnekar det. Att ett slut på sparandet skulle leda till att det snart heller inte finns pengar att lägga ut på konsumtion (och att vi alltså måste svälta) – en sådan tanke går inte in i deras huvuden. Och det är också Keynes recept politiker följer. Varje gång det uppstår en kris eller en lågkonjunktur, handlar det bara om att få igång konsumtionen, inte om att samla i ladorna och få igång produktionen.

Sådan är den ekonomiska vägledning vi erbjuds. Finns det någon vetenskap som är i behov av ordentlig upprensning, är det ekonomin – om nu någon fortfarande undrar över att jag tjatar om att vi behöver George Reisman (och även om jag anser att han är den bäste, är han inte den ende vi behöver).

Informationen om Mandeville har jag från Henry Hazlitts The Failure of the ”New Economics” (New York 1959) som är en grundlig uppgörelse med Keynes teorier. Exemplet med de båda bröderna finns också med i Sunt förnuft i nationalekonomi (s. 189ff i den svenska översättningen).

Post scriptum 2016: Det finns mera sofistikerade varianter av sparparadoxen, men de är just det: varianter – och inte heller särskilt sofistikerade.

Keynes och hans anhängare ställer ”sparbenägenhet” mot ”konsumtionsbenägenhet” – och eftersom det, enligt dem, är konsumtionen som driver ekonomin framåt, är förstås ökat sparande något som skadar ekonomin. (För vederläggning av denna idé hänvisar jag till George Reismans uppsats Produktion versus konsumtion.)

Sparande är förstås inget annat än uppskjuten konsumtion. Man lägger t.ex. undan pengar för att ha något att leva på den dag man inte längre är arbetsför (eller förbjuds att arbeta vidare). Och det man sparar på bank går direkt till investeringar.

Man kan också spara pengar genom att hamstra dem – sy in dem i madrassen eller gräva ner dem på oländiga platser i skogen, där rövare och skattmasar inte kan komma åt dem. Men i normala fall är hamstring en synnerligen marginell företeelse, även om Keynes tycks tro annorlunda: han menar att sparpengar läcker ut ur systemet och att dessa läckor måste kompenseras med fler papperspengar.

En bra uppsats om detta av Ola Nevander hittar ni på svenska Misesinstitutets hemsida.

$ $ $

Detta inlägg ingår också i Nattväktaren, årgång 5, nummer 1.

Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard

Riksbanken har upptäckt att vi har alldeles för låg inflation här i landet och att penningvärdet inte urholkas i den takt den betraktar som önskvärd. För att råda bot på detta missförhållande har den nu sänkt reporäntan (den ränta affärsbankerna betalar, när de lånar från Riksbanken) till 0%. Det kostar inte längre något alls för affärsbankerna, när de lånar av Riksbanken, och det ska leda till att affärsbankerna också sänker sin utlåningsränta.

Om detta handlar en ledare i Eskilstuna-Kuriren 29 oktober, en ledare som jag tror är representativ för hur pressen i allmänhet ser på saken. Jag citerar:

Nollräntan är rätt beslut av Riksbanken. […] Svenska deflationstendenser har därför tvingat [min kursivering] Riksbanken att sänka räntan till noll. Nollränta nu och riksbanksprognos om att hålla den på noll i nästan två år, ger en stark signal till marknaden. […] En riksbank har förstås många fler verktyg för att elda på efterfrågan och driva på inflationen.

Citaten är selektiva, eftersom ledarskribenten också pekar på andra faktorer och inte menar att denna nollränta är allena saliggörande. Men han säger ju faktiskt att detta är rätt beslut.

Min kommentar:

Om nu räntesänkningar är så bra för att sätta fart på ekonomin, varför inte ta ett steg till och göra reporäntan negativ? Då skulle affärsbankerna få betalt för att låna pengar från Riksbanken. Om denna räntesänkning görs tillräckligt stor, skulle affärsbankerna i sin tur följa efter, så att även vi vanliga konsumenter får negativ ränta och alltså får betalt varje gång vi tar ett lån för att köpa en bostad, eller en ny bil, eller en ny dator, eller vad vi nu kan tänkas ha lust att konsumera. Ju mer konsumtion, desto bättre för ekonomin, enligt alla ekonomer som följer John Maynard Keynes [eller Paul Krugman] i spåren.

Ett ännu enklare sätt att sätta fart på konsumtionen vore att trycka upp nya sedlar och sedan dela ut dem direkt till konsumenterna, utan att pengarna passerar bankerna. 10 000 i handen på varje konsument skulle betyda mycket mer konsumtion. Eller 100 000. Eller 1 miljon. Eller rentav någon miljard. Erfarenheten från Tyskland i början av 1920-talet lär ju oss att det blir väldigt mycket konsumtion på det sättet: folk körde pengar i skottkärror till butikerna, bara för att kunna köpa konsumtionsvaror innan andra kom dit med ännu mer fullastade skottkärror senare på dagen.

Nej, något fel måste det väl vara på det här resonemanget …

Att Kurirens ledarredaktion skulle förstå vad det är för fel på resonemanget håller jag dock inte för troligt.

Men när ledaren kommer in på ämnet ”deflation” blir det än värre. Citat:

Gårdagens räntebeslut av Riksbanken är en följd av oroväckande tecken i ekonomin. Låg inflation är vanligtvis något positivt. Det ger stigande realinkomster, möjliggör låga räntor, gynnar investeringar och håller igång efterfrågan.

Men en låg inflation som slår över i deflation skapar problem. När framtidens priser förväntas bli lägre än dagens väntar hushållen med att köpa och företagen att investera, vilket förstärker deflationen och fortsätter så i en spiral som blir mycket svår att bryta. Fråga japanerna.

Samma sak skrev New York Times 1 november 2008:

Samtidigt som dussintals länder glider djupare ned i finansiellt trångmål kan ett nytt hot vinna kraft i den amerikanska ekonomin – utsikten att varor kommer att travas på hög i väntan på köpare och att priserna kommer att sjunka, vilket kväver nyinvesteringarna och förvärrar arbetslösheten under månader eller t.o.m. år.

Ordet för detta är deflation, eller sjunkande priser, en term som ger ekonomerna frossa.

Deflation åtföljde 1930-talets depression. Ständigt fallande priser var också kärnan i Japans så kallade förlorade decennium efter den katastrofala kollapsen av dess fastighetsbubbla i slutet av 80-talet – en period i vilken somliga experter nu finner paralleller med det amerikanska predikamentet.

Detta citeras av George Reisman i inledningen till Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation, så för vederläggning hänvisar jag dit.

Min egen kommentar till Kuriren:

Fallande priser som beror på ökad produktion är inte deflation. Deflation är vad som inträffar den dag en inflationsbubbla spricker. Då faller priserna överlag kraftigt, men det är inte det enda. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar, och det leder till att en mängd företag går i konkurs och till omfattande arbetslöshet.

Men när priserna faller därför att produktionen ökar, innebär det att vi får det bättre, eftersom vi helt enkelt har råd att köpa mer. Och denna förbättring av vår levnadsstandard ska alltså Riksbanken bekämpa!

Konkret exempel: Datorer och mobiler har med åren blivit inte bara allt bättre uran också allt billigare. En smart mobil av idag innehåller mer datorkraft än en datamaskin som fyllde ett helt rum i datorålderns barndom och kostar ändå inte mer än vad de flesta har råd med. Men det är alltså detta Riksbanken vill bekämpa, bara för att upprätthålla en urholkning av penningvärdet på 2% om året!

För trogna läsare av denna blogg och för kännare av ”österrikisk” ekonomi är detta förstås skåpmat. Begreppsförvirringen rörande begreppen ”inflation” och ”deflation” har jag tagit upp förr. Repetitionskurs:

Ordet ”inflation” kommer av det latinska ”inflatio”, som betyder ”uppblåsning” (eller ”väderspänning”), och detta i sin tur är en substantivering av verbet ”inflo”, ”blåsa upp”, ”komma att svälla”, även ”göra uppblåst, övermodig, stolt”. Blåser man upp något, spricker det till sist (tänk såpbubblor, tuggummi eller ballonger). Det som blåses upp och fås att svälla i ekonomin är förstås penningmängden. Motsatsen, ”deflation”, är förstås när såpbubblan, tuggummit eller ballongen till sist blåses upp så mycket att den spricker. Samma med penningmängden. – Men prisfall som beror på ökad produktion innebär ju inte alls att något spricker! Allt det betyder är att varor och tjänster blir billigare, och att det därmed blir en ökning i levnadsstandarden.

Verklig deflation är en helt annan sak. Ja, priserna faller kraftigt, när en inflationsbubbla spricker – men varför? Inflationsfasen kännetecknas av artificiell kreditexpansion, vilket innebär att det skapas omloppsmedel (”fiduciary media” på engelska), d.v.s. sedlar eller andra betalningsmedel som ger sig ut för att vara pengar, men i själva verket är fordringar utan verklig täckning. När bubblan spricker, försvinner dessa omloppsmedel ut i det tomma intet varur de skapats. Och detta är ju långt ifrån det enda som händer när bubblan spricker. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar; företagen som gjort felinvesteringarna går i konkurs; och vi får omfattande arbetslöshet.

Det här är ”österrikisk ekonomi 101”. Att det bästa man kan göra när inflationsbubblan spricker är att låta recessionen/depressionen ha sin gång är kanske ”österrikisk ekonomi 102”. Och att stater och centralbanker skulle ta till sig den insikten, det finns f.n. inte på kartan.

Slut på repetitionskursen. Men jag ska vidareutveckla de konkreta exemplen:

För ett tjugotal år sedan köpte jag en begagnad dator för 10 000 kronor. Operativsystemet var Windows 3.11, RAM-minnet var 4 kB, och för ordbehandling användes MS Works (hur många av er kommer ens ihåg MS Works?); till detta kom en matrisskrivare som stod och knattrade i evighet när jag ville ta en utskrift. Den datorn var alltså begagnad; vad tror ni den kostade när den var ny? 40 000 kronor!

Och de allra första datamaskinerna (som t.ex. ENIAC) var stora som hus och måste säkert ha kostat åtskilliga miljoner. De dög till väderprognoser och folkbokföring och en del annat, men inte dög de till att surfa på nätet, eller mejla eller skicka SMS, eller ens till ordbehandling eller kalkylblad eller att bygga upp databaser. Idag klarar varenda laptop av detta, och t.om. de mera avancerade mobilerna klarar av det. Inte kostar de några miljoner, bara några få tusenlappar. Och det som i början var stort som ett hus kan man nu bära med sig i fickan.

Samma sak med TV-apparater. Jag köpte en tjock-TV för ett tiotal år sedan för ca 5000 kronor. För ett par veckor sedan var den uttjänt, så jag köpte en platt-TV. Och den kostade bara ett par tusen – och ändå är skärmen betydligt större och bildkvaliteten bättre.

Men det är alltså summan av dessa allt billigare och allt bättre produkter som Riksbanken kallar ”deflation” och menar utgör ett hot som till varje pris måste bekämpas!

$ $ $

Andra har också skrivit om Riksbankens nollränta. På svenska Misesinstitutet har Klaus Bernpaintner skrivit under rubriken Så saboterar nollränta ekonomi. (Samme Bernpaintner förutspådde också år 2011 att reporäntan skulle sjunka till noll, när Stefan Ingves påstod att den år 2014 skulle hålla sig runt 3,5–4%.)

Också Stefan Karlsson har bloggat om detta under rubriken Riksbankens farliga nollränta.

Och säkert finns det flera som jag ännu inte sett.

$ $ $

Uppdatering 6 november: På tal om de där japanerna vi ska fråga, läs gärna vad Andreas Cervenka skriver i SvD 4 november. Idén är tydligen att ”monetarisera skulden”, d.v.s. ersätta de omloppsmedel som skapas när någon tar ett lån med papperspengar. Men vadå? Falskmynteri som falskmynteri! Och varför inte göra som jag (sarkastiskt) föreslog ovan, d.v.s. ge de nytryckta sedlarna direkt till konsumenterna och låta dem köpa så många varor de hinner köpa, innan priserna gått upp? Eller, som Cervenka skriver:

Om allt detta låter sinnessjukt, skulle det kunna bero på att det är det.

$ $ $

Uppdatering 13 februari 2015: Jaha, nu har vi minusränta – visserligen bara -0,1%, men vad säger att det kommer att sluta med det? Och Eskilstuna-Kuriren fortsätter att applådera denna vanvettiga inflationspolitik. Min kommentar:

Inte för att jag för ett ögonblick inbillar mig att ni ska lyssna – men jag vill ändå påpeka att fallande priser som beror på produktionsökningar inte är deflation. Långsamt men stadigt prisfall är det normala i en fri ekonomi, så länge penningvärdet är åtminstone någotsånär stabilt. Fler varor och tjänster betyder billigare varor och tjänster. Detta är faktiskt rätt enkel matematik.

Deflation är vad som inträffar när en inflationsbubbla spricker. Deflation inträffar när de omloppsmedel centralbankerna skapat ur tomma intet försvinner ut i samma tomma intet. De företag som byggts upp med artificiell kreditexpansion kan inte längre betala av sina lån och tvingas i konkurs, med bl.a. omfattande arbetslöshet som resultat.

Vill ni veta mera (vilket jag som sagt inte tror att ni vill) går det bra att läsa mina bloggar: ”Hemma hos POS” och ”George Reisman på svenska”. Det går bra att börja med [denna] bloggpost och Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

Annars tillönskar jag er en fortsatt keynesiansk slummer.

I stort sett är detta förstås en upprepning av min förra kommentar.

$ $ $

Mest för att det roar mig ska jag ge ett enkelt matematiskt exempel.

Anta något – hm – överförenklat att det bara produceras en vara i ekonomin, nämligen ägg, och att valutan består av enkronor. 100 ägg och 100 enkronor betyder att varje ägg kostar 1 krona. Fördubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 50 öre styck. Fyrdubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 25 öre styck. Ja – ni förstår säkert.

Men nu drabbas centralbanken i denna överförenklade ekonomi av deflationsskräck och fördubblar eller fyrdubblar antalet enkronor, så att priset på ägg hålls stabilt på 1 krona/styck.

Och vad händer då om äggproduktionen en vacker (eller regnig) dag sjunker? Någon gång måste ju det också inträffa. Äggen kommer att kosta mer än 1 krona/styck! Riksbanken och Eskilstuna-Kuriren jublar över att inflationen äntligen tar fart!

Även om mitt exempel är otroligt överförenklat, så gäller ju detsamma i en avancerad ekonomi med biljoner olika varor och tjänster och biljoner på biljoner enkronor.

$ $ $

Uppdatering 12 februari 2016: Nu ska alltså räntan sänkas till -0,5%, och det kan komma fler sänkningar framöver.

Ekonomiskt charlataneri i Aftonbladet

John Maynard Keynes var en charlatan som bl.a. menade att krig, jordbävningar och pyramidbyggen är till gagn för ekonomin, eftersom de bereder arbetstillfällen. Hans mest kände och mest konsekvente lärjunge idag är Paul Krugman. Som om vi inte redan hade nog med krig som ger arbete inom rustningsindustrin (och dessutom sänder soldater i döden och kräver en hel del civila offer också), menar Krugman att de vore bra med en invasion av utomjordingar – då blir det verkligen fart på ekonomin (och kanske en ordentlig decimering av folkmängden också).

Det är väl knappast ägnat att förvåna att Krugman är en hjälte inom vänstern. I gårdagens Aftonbladet recenseras hans nyutkomna bok Bankrutt? av vänsterikonen Göran Greider under rubriken: Stora investeringar och inflation bäst för ekonomin. Så vill Paul Krugman lösa depressioner i världen. Jag saxar:

Under många år hade ledande ekonomer hävdat att världens ekonomier trätt in i Det stora lugnet och att inga kriser av 1929 års magnitud längre kunde inträffa. Numera fanns de subtila instrumenten för att rädda oss undan makroekonomins kriser, det hade vi självaste Ben Bernankes ord på. Trollkarlarna på Wall Street beundrades. Men så hände det. Hjärtstillestånd över hela den västliga ekonomin.

Plötsligt fick man se konservativa regeringar agera socialister för att rädda banker. Och keynesfobin, som rått sedan nittiotalet, tycktes för en kort tid bortblåst.

Frisk luft strömmade in genom den sönderslagna rutan, även om landskapet som växte fram därute var beklämmande: snabbt växande arbetslöshet, varsel, nedläggningar. Jag menar att den nyliberala avregleringsutopin dog där, den hösten.

Att både denna och tidigare finanskriser förutspåtts av den ”österrikiska” skolan (som ju brukar räknas till ”nyliberalismen”) måste förstås till varje pris förtigas, i varje fall om man vill fortsätta vara vänsterikon. (Inte för att jag tror att Greider vet något om denna skola. Men det finns väl de som skulle kunna upplysa honom om dess existens?) Vidare i texten:

Den amerikanske ekonomen Paul Krugman ser, i sin nya bok Bankrutt? 2010 som en vändpunkt: Då hade Obamas välmenande men helt otillräckliga stimulanspaket klingat ut […]

Det enda felet med stimulanspaketen (eufemism för inflation) är alltså att de är otillräckliga? Mer och mer stimulans, mer och mer inflation, är alltså receptet. Ja, att Krugman menar det, det vet vi redan; han har sagt det otaliga gånger.

Faktum är att [Krugman] knappast ens tror att den ökande ojämlikheten i sig bidrog till finanskrisen och den depression västvärlden är kvar i. Snarare ser han det som så att den våldsamt ökande rikedomen hos den översta procenten i USA gett de rika ett extremt starkt inflytande över politik och ekonomi. […]

Krugman är en av få ekonomer som vågar hävda det självklara att en högre inflation i sig skulle vara ytterst välgörande när den får skulder att smälta bort och låneviljan att öka. Rädslan för inflation och offentliga skulder är de vanföreställningar som driver världen mot allt värre problem.

Det är de redan rika som gagnas av inflation och de fattiga som drabbas. För vilka är det som får ta gigantiska, inflationsfinansierade lån? Ja, inte är det mannen på gatan; det är inte gruvarbetare; det är inte underbetalda undersköterskor; det är inte fattiga biblioteksassistenter; det är inte poliser eller väktare; det är definitivt inte fattig- eller lägre mellanpensionärer, sådana som jag (och ni får komplettera listan). De som får lånen är redan rika, och de blir ännu rikare därigenom att de kan spendera de nya pengarna innan priserna har hunnit stiga, medan vi andra får ta smällen när priserna redan stigit. (Förhoppningsvis skåpmat för läsarna av denna blogg.)

Det är här det rena hyckleriet kommer in. Vem i svensk samhällsdebatt är det som skryter mest med att ha ett ”underklassperspektiv” på allting. Det är förstås Göran Greider. Och så sitter han på sin breda bak och hyllar ekonomiska teorier som inte kan annat än drabba just underklassen.

Så en detalj för fullständighetens skull. Greider och Krugman hävdar att inflation ”får skulder att smälta bort”. Men inflationen handlar ju faktiskt om att bygga upp ett gigantiskt skuldberg. Så vad menar de? Förmodligen avser de det som kallas ”monetarisering av skuld” – d.v.s. att centralbanken trycker upp nya pengar för omvandla bråkdelsreserverna till reda pengar. Ja, då smälter ju skulderna i någon mening bort. Annars finns de kvar tills depressionsfasen sätter in och långivarna går bankrutt. Eller också fortsätter centralbankerna att ”monetarisera skuld” tills hyperinflationen sätter in. (Återigen förhoppningsvis skåpmat.)

Att man överhuvudtaget ska behöva orda om det här! Men den ekonomiska okunnigheten är bottenlös, och likaså hyckleriet bland ekonomer i mittfåran.

$ $ $

Det är förresten inte bara vänsterikoner som är ekonomiska idioter. Eskilstuna-Kurirens Alex Voronov är ibland rätt vettig; men i dagens Eskilstuna-Kuriren skriver han så här:

Obamas stimulanspaket och räddning av bilindustrin var centrala inslag för att vända en ekonomi som befann sig i fritt fall.

Det är presidentval idag, så vi får väl se om Obama får fyra år till att köra ekonomin i botten med keynesianska stimulanspaket, hur många fler misskötta företag som kommer att få konstgjord andning, m.m., m.m.

Floskler om ekonomin

Världen, eller i varje fall stora delar av den, står inför ett ekonomiskt sammanbrott. Vi har sett hur fastighetsbubblan sprack i USA för ett par år sedan (tidigare spruckna bubblor att förglömma), och idag ser vi hur Greklands ekonomi håller på att totalhaverera, och andra EU-länder riskerar snart att följa efter. Förklaringen på detta ligger i den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin; och vore den allmänt känd och accepterad, skulle sammanbrottet kunna förhindras. Men världen lyssnar hellre till Paul Krugman, vars enda ”lösning” på problemen är mer och mer inflation. Rasmus Fleischer[1] har läst ett par nyutkomna böcker som han recenserar i Expressen 17 juni 2012: Vad är pengar? av Andreas Cervenka och Papperspengarnas kollaps av Detlev Schlichter. Jag har inte läst någon av dessa böcker [eller hade inte gjort det när jag skrev denna bloggpost] (däremot har jag läst och uppskattat några av Cervenkas krönikor i Svenska Dagbladet), men jag är ju inte helt okunnig om den ”österrikiska” ekonomiska skolan. Ett kort citat, där Fleischer refererar Cervenka:

Vi lever nu i ett permanent undantagstillstånd, kännetecknat av negativ realränta. Pengarna på ett vanligt bankkonto krymper i stället för att växa. Världens största låntagare, USA, får betalt för att låna. Pensionskapitalet hetsas att ta större risker på aktiemarknaden genom att räntepapper knappt ger någon utdelning. Allt detta är ett resultat av stimulanspaketens penningtsunami, som nu är i full färd att blåsa upp ännu större finansbubblor än de som senast sprack.

Javisst, så är det ju. Fleischer har en rätt rolig kommentar:

Andreas Cervenka återkommer till hur de extremlåga räntorna drabbar framtida pensionärer. Som läsare stärks jag i mina tvivel på att alls få se skymten av en pensionsutbetalning och antecknar snabbt de återstående alternativen: 1) bli stormrik och bunkra guld; 2) lev snabbt och dö ung; 3) sätt en redig barnaskara till världen, i förhoppning om att de kommer att sörja för din ålderdom.

Synd att jag inte är i en position att följa något av Fleischers tre råd… Vidare i texten:

Så vad är alternativet? Andreas Cervenka ger en vink genom att hänvisa till Papperspengarnas kollaps av Detlev Schlichter, som händelsevis just har utkommit i svensk översättning. Boken är ett manifest för återgång till guldmyntfot och predikar den synnerligen hårdnackade form av liberalism som blivit känd som den österrikiska skolan. Fantasin om den rationellt handlande individen ges här ett absolut företräde. Andra ideal som normalt omhuldas av liberaler (inklusive tillväxt och demokrati) får bryskt träda åt sidan. Detlev Schlichter menar att ingenting fjättrar individen så som statens möjlighet att skapa pengar ur intet. Likt vissa marxister räknar han med att saker kommer att ordna sig efter den ofrånkomliga kollapsen, då de rationella individerna kommer att återgå till guld som betalningsmedel.

Jag har svårt att hitta något argument i den tiraden. Att Fleischer inte håller med visas genom ordvalen: den österrikiska skolan är ”hårdnackad”; rationellt handlande är en ”fantasi”; att saker kommer att ordna sig efter kollapsen är en sorts marxism. (Att gå djupare in på de här sakerna skulle kräva för mycket utrymme.) Ett sista citat:

Vad är pengar? lyckas fint med att förklara vad pengar är, men är alltför fixerad vid pengarna i sin analys av krisen. En hel del saker lyser med sin frånvaro: arbete, företagande, teknik, politik, energi, miljö och mellanmänsklig omsorg. Allt detta måste tänkas in om det alls ska bli tal om en lösning.

Jovisst, det finns annat här i världen än pengar. Men vem har förnekat det? Men att det finns andra värden här i livet är en klen tröst, den dag hyperinflationen slår till och alla ens pengar blir värdelösa. (Sedan hänger ju alla de saker Fleischer radar upp här intimt samman med pengar.) OK, det är en positiv sak att den ”österrikiska” skolan alls nämns på Expressens kultursida. Synd bara att den avfärdas med floskler.

$ $ $

Uppdatering 29 juni 2012: Cervenkas bok recenseras även av Lars Linder på Dagens Nyheters kultursida idag, och dessutom relativt floskelfritt! Min kommentar:

Andreas Cervenka är bra; men det han säger har sagts i decennier av representanter för den ”österrikiska” nationalekonomiska skolan. (I själva verket i exakt 100 år, eftersom Ludwig von Mises’ epokgörande avhandling Die Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel publicerades 1912.) Folk borde ha lyssnat på Mises och hans efterföljare för länge sedan; då kanske vi hade sluppit dagens desperata situation och den ännu värre situation som väntar oss längre fram.

Jag skrev ”relativt floskelfritt”, men vad sägs om det här stycket i slutet av recensionen?

Det är till och med lite frestande att glänta på dörren till gamle Marx, som ju förutspådde att just kapitalets ständiga ackumulation en vacker dag skulle göra marknadsekonomin så topptung att den med nödvändighet skulle gå över styr.

Som om Marx och inte Mises satt inne med lösningen på dagens finansiella kris! Och som om inflation vore en form av kapitalackumulation! Kapitalackumulation innebär att pengar sparas och sedan investeras; går investeringarna med vinst, sparas vinsten och återinvesteras. Det är på så sätt en ekonomi växer och alltmer välstånd skapas. Inflation urholkar sparkapitalets värde. Hyperinflation leder till att sparkapitalets värde helt utplånas. Marxismen har inget att hämta här!

$ $ $

Uppdatering 1 augusti 2012: Rasmus Fleischer har tydligen läst den här bloggposten. för han nämner den på Twitter. Dessutom kallar han mig ”Sveriges renlärigaste objektivist”, vilket förstås bara är ytterligare en floskel.

$ $ $

Uppdatering 20 mars 2014: Rasmus Fleischer fortsätter att leverera floskler. I något som ska föreställa en bokrecension i Expressen 19 mars 2014 skriver han så här:

Eller ta den högerpopulistiska Tea party-rörelsen, vars ledare förvaltar arvet från Ludwig von Mises (1881-1973) mannen som gjorde liberalismen till en religion och som lustigt nog blir upphöjd som liberal auktoritet i ”Därför hatar alla liberaler”.

Inte en tillstymmelse till argument här, och det är förstås inte heller avsikten. Avsikten är helt enkelt att ”fula ut” Mises och den ”österrikiska” skolan, så att ”mainstream”ekonomer i godan ro kan fortsätta att urholka penningvärdet till dess att hyperinflationen (eller den djupa depressionen, vilket det nu till slut blir) är ett faktum.

Bästa sättet att fula ut Rasmus Fleischer är förstås att citera honom.


[1]) Jag vet inte mycket om denne Rasmus Fleischer, men jag kan nämna att Henrik Sundholm har polemiserat mot honom.