Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard

Riksbanken har upptäckt att vi har alldeles för låg inflation här i landet och att penningvärdet inte urholkas i den takt den betraktar som önskvärd. För att råda bot på detta missförhållande har den nu sänkt reporäntan (den ränta affärsbankerna betalar, när de lånar från Riksbanken) till 0%. Det kostar inte längre något alls för affärsbankerna, när de lånar av Riksbanken, och det ska leda till att affärsbankerna också sänker sin utlåningsränta.

Om detta handlar en ledare i Eskilstuna-Kuriren 29 oktober, en ledare som jag tror är representativ för hur pressen i allmänhet ser på saken. Jag citerar:

Nollräntan är rätt beslut av Riksbanken. […] Svenska deflationstendenser har därför tvingat [min kursivering] Riksbanken att sänka räntan till noll. Nollränta nu och riksbanksprognos om att hålla den på noll i nästan två år, ger en stark signal till marknaden. […] En riksbank har förstås många fler verktyg för att elda på efterfrågan och driva på inflationen.

Citaten är selektiva, eftersom ledarskribenten också pekar på andra faktorer och inte menar att denna nollränta är allena saliggörande. Men han säger ju faktiskt att detta är rätt beslut.

Min kommentar:

Om nu räntesänkningar är så bra för att sätta fart på ekonomin, varför inte ta ett steg till och göra reporäntan negativ? Då skulle affärsbankerna få betalt för att låna pengar från Riksbanken. Om denna räntesänkning görs tillräckligt stor, skulle affärsbankerna i sin tur följa efter, så att även vi vanliga konsumenter får negativ ränta och alltså får betalt varje gång vi tar ett lån för att köpa en bostad, eller en ny bil, eller en ny dator, eller vad vi nu kan tänkas ha lust att konsumera. Ju mer konsumtion, desto bättre för ekonomin, enligt alla ekonomer som följer John Maynard Keynes [eller Paul Krugman] i spåren.

Ett ännu enklare sätt att sätta fart på konsumtionen vore att trycka upp nya sedlar och sedan dela ut dem direkt till konsumenterna, utan att pengarna passerar bankerna. 10 000 i handen på varje konsument skulle betyda mycket mer konsumtion. Eller 100 000. Eller 1 miljon. Eller rentav någon miljard. Erfarenheten från Tyskland i början av 1920-talet lär ju oss att det blir väldigt mycket konsumtion på det sättet: folk körde pengar i skottkärror till butikerna, bara för att kunna köpa konsumtionsvaror innan andra kom dit med ännu mer fullastade skottkärror senare på dagen.

Nej, något fel måste det väl vara på det här resonemanget …

Att Kurirens ledarredaktion skulle förstå vad det är för fel på resonemanget håller jag dock inte för troligt.

Men när ledaren kommer in på ämnet ”deflation” blir det än värre. Citat:

Gårdagens räntebeslut av Riksbanken är en följd av oroväckande tecken i ekonomin. Låg inflation är vanligtvis något positivt. Det ger stigande realinkomster, möjliggör låga räntor, gynnar investeringar och håller igång efterfrågan.

Men en låg inflation som slår över i deflation skapar problem. När framtidens priser förväntas bli lägre än dagens väntar hushållen med att köpa och företagen att investera, vilket förstärker deflationen och fortsätter så i en spiral som blir mycket svår att bryta. Fråga japanerna.

Samma sak skrev New York Times 1 november 2008:

Samtidigt som dussintals länder glider djupare ned i finansiellt trångmål kan ett nytt hot vinna kraft i den amerikanska ekonomin – utsikten att varor kommer att travas på hög i väntan på köpare och att priserna kommer att sjunka, vilket kväver nyinvesteringarna och förvärrar arbetslösheten under månader eller t.o.m. år.

Ordet för detta är deflation, eller sjunkande priser, en term som ger ekonomerna frossa.

Deflation åtföljde 1930-talets depression. Ständigt fallande priser var också kärnan i Japans så kallade förlorade decennium efter den katastrofala kollapsen av dess fastighetsbubbla i slutet av 80-talet – en period i vilken somliga experter nu finner paralleller med det amerikanska predikamentet.

Detta citeras av George Reisman i inledningen till Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation, så för vederläggning hänvisar jag dit.

Min egen kommentar till Kuriren:

Fallande priser som beror på ökad produktion är inte deflation. Deflation är vad som inträffar den dag en inflationsbubbla spricker. Då faller priserna överlag kraftigt, men det är inte det enda. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar, och det leder till att en mängd företag går i konkurs och till omfattande arbetslöshet.

Men när priserna faller därför att produktionen ökar, innebär det att vi får det bättre, eftersom vi helt enkelt har råd att köpa mer. Och denna förbättring av vår levnadsstandard ska alltså Riksbanken bekämpa!

Konkret exempel: Datorer och mobiler har med åren blivit inte bara allt bättre uran också allt billigare. En smart mobil av idag innehåller mer datorkraft än en datamaskin som fyllde ett helt rum i datorålderns barndom och kostar ändå inte mer än vad de flesta har råd med. Men det är alltså detta Riksbanken vill bekämpa, bara för att upprätthålla en urholkning av penningvärdet på 2% om året!

För trogna läsare av denna blogg och för kännare av ”österrikisk” ekonomi är detta förstås skåpmat. Begreppsförvirringen rörande begreppen ”inflation” och ”deflation” har jag tagit upp förr. Repetitionskurs:

Ordet ”inflation” kommer av det latinska ”inflatio”, som betyder ”uppblåsning” (eller ”väderspänning”), och detta i sin tur är en substantivering av verbet ”inflo”, ”blåsa upp”, ”komma att svälla”, även ”göra uppblåst, övermodig, stolt”. Blåser man upp något, spricker det till sist (tänk såpbubblor, tuggummi eller ballonger). Det som blåses upp och fås att svälla i ekonomin är förstås penningmängden. Motsatsen, ”deflation”, är förstås när såpbubblan, tuggummit eller ballongen till sist blåses upp så mycket att den spricker. Samma med penningmängden. – Men prisfall som beror på ökad produktion innebär ju inte alls att något spricker! Allt det betyder är att varor och tjänster blir billigare, och att det därmed blir en ökning i levnadsstandarden.

Verklig deflation är en helt annan sak. Ja, priserna faller kraftigt, när en inflationsbubbla spricker – men varför? Inflationsfasen kännetecknas av artificiell kreditexpansion, vilket innebär att det skapas omloppsmedel (”fiduciary media” på engelska), d.v.s. sedlar eller andra betalningsmedel som ger sig ut för att vara pengar, men i själva verket är fordringar utan verklig täckning. När bubblan spricker, försvinner dessa omloppsmedel ut i det tomma intet varur de skapats. Och detta är ju långt ifrån det enda som händer när bubblan spricker. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar; företagen som gjort felinvesteringarna går i konkurs; och vi får omfattande arbetslöshet.

Det här är ”österrikisk ekonomi 101”. Att det bästa man kan göra när inflationsbubblan spricker är att låta recessionen/depressionen ha sin gång är kanske ”österrikisk ekonomi 102”. Och att stater och centralbanker skulle ta till sig den insikten, det finns f.n. inte på kartan.

Slut på repetitionskursen. Men jag ska vidareutveckla de konkreta exemplen:

För ett tjugotal år sedan köpte jag en begagnad dator för 10 000 kronor. Operativsystemet var Windows 3.11, RAM-minnet var 4 kB, och för ordbehandling användes MS Works (hur många av er kommer ens ihåg MS Works?); till detta kom en matrisskrivare som stod och knattrade i evighet när jag ville ta en utskrift. Den datorn var alltså begagnad; vad tror ni den kostade när den var ny? 40 000 kronor!

Och de allra första datamaskinerna (som t.ex. ENIAC) var stora som hus och måste säkert ha kostat åtskilliga miljoner. De dög till väderprognoser och folkbokföring och en del annat, men inte dög de till att surfa på nätet, eller mejla eller skicka SMS, eller ens till ordbehandling eller kalkylblad eller att bygga upp databaser. Idag klarar varenda laptop av detta, och t.om. de mera avancerade mobilerna klarar av det. Inte kostar de några miljoner, bara några få tusenlappar. Och det som i början var stort som ett hus kan man nu bära med sig i fickan.

Samma sak med TV-apparater. Jag köpte en tjock-TV för ett tiotal år sedan för ca 5000 kronor. För ett par veckor sedan var den uttjänt, så jag köpte en platt-TV. Och den kostade bara ett par tusen – och ändå är skärmen betydligt större och bildkvaliteten bättre.

Men det är alltså summan av dessa allt billigare och allt bättre produkter som Riksbanken kallar ”deflation” och menar utgör ett hot som till varje pris måste bekämpas!

$ $ $

Andra har också skrivit om Riksbankens nollränta. På svenska Misesinstitutet har Klaus Bernpaintner skrivit under rubriken Så saboterar nollränta ekonomi. (Samme Bernpaintner förutspådde också år 2011 att reporäntan skulle sjunka till noll, när Stefan Ingves påstod att den år 2014 skulle hålla sig runt 3,5–4%.)

Också Stefan Karlsson har bloggat om detta under rubriken Riksbankens farliga nollränta.

Och säkert finns det flera som jag ännu inte sett.

$ $ $

Uppdatering 6 november: På tal om de där japanerna vi ska fråga, läs gärna vad Andreas Cervenka skriver i SvD 4 november. Idén är tydligen att ”monetarisera skulden”, d.v.s. ersätta de omloppsmedel som skapas när någon tar ett lån med papperspengar. Men vadå? Falskmynteri som falskmynteri! Och varför inte göra som jag (sarkastiskt) föreslog ovan, d.v.s. ge de nytryckta sedlarna direkt till konsumenterna och låta dem köpa så många varor de hinner köpa, innan priserna gått upp? Eller, som Cervenka skriver:

Om allt detta låter sinnessjukt, skulle det kunna bero på att det är det.

$ $ $

Uppdatering 13 februari 2015: Jaha, nu har vi minusränta – visserligen bara -0,1%, men vad säger att det kommer att sluta med det? Och Eskilstuna-Kuriren fortsätter att applådera denna vanvettiga inflationspolitik. Min kommentar:

Inte för att jag för ett ögonblick inbillar mig att ni ska lyssna – men jag vill ändå påpeka att fallande priser som beror på produktionsökningar inte är deflation. Långsamt men stadigt prisfall är det normala i en fri ekonomi, så länge penningvärdet är åtminstone någotsånär stabilt. Fler varor och tjänster betyder billigare varor och tjänster. Detta är faktiskt rätt enkel matematik.

Deflation är vad som inträffar när en inflationsbubbla spricker. Deflation inträffar när de omloppsmedel centralbankerna skapat ur tomma intet försvinner ut i samma tomma intet. De företag som byggts upp med artificiell kreditexpansion kan inte längre betala av sina lån och tvingas i konkurs, med bl.a. omfattande arbetslöshet som resultat.

Vill ni veta mera (vilket jag som sagt inte tror att ni vill) går det bra att läsa mina bloggar: ”Hemma hos POS” och ”George Reisman på svenska”. Det går bra att börja med [denna] bloggpost och Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

Annars tillönskar jag er en fortsatt keynesiansk slummer.

I stort sett är detta förstås en upprepning av min förra kommentar.

$ $ $

Mest för att det roar mig ska jag ge ett enkelt matematiskt exempel.

Anta något – hm – överförenklat att det bara produceras en vara i ekonomin, nämligen ägg, och att valutan består av enkronor. 100 ägg och 100 enkronor betyder att varje ägg kostar 1 krona. Fördubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 50 öre styck. Fyrdubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 25 öre styck. Ja – ni förstår säkert.

Men nu drabbas centralbanken i denna överförenklade ekonomi av deflationsskräck och fördubblar eller fyrdubblar antalet enkronor, så att priset på ägg hålls stabilt på 1 krona/styck.

Och vad händer då om äggproduktionen en vacker (eller regnig) dag sjunker? Någon gång måste ju det också inträffa. Äggen kommer att kosta mer än 1 krona/styck! Riksbanken och Eskilstuna-Kuriren jublar över att inflationen äntligen tar fart!

Även om mitt exempel är otroligt överförenklat, så gäller ju detsamma i en avancerad ekonomi med biljoner olika varor och tjänster och biljoner på biljoner enkronor.

$ $ $

Uppdatering 12 februari 2016: Nu ska alltså räntan sänkas till -0,5%, och det kan komma fler sänkningar framöver.

Annonser

George Reisman om deflation

I en tidigare bloggpost nämnde jag att det är ytterst olyckligt att man använder termen ”deflation” både om fallande priser som beror på att produktionen ökar mer än penningmängden och om det kraftiga prisfall som inträffar när en inflationsbubbla till sist spricker och ekonomin kastas ut i depression. Dessa båda företeelser är fullständigt väsensskilda.

Nu har jag översatt en artikel av George Reisman som behandlar detta: Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation. Just det: motgiftet.

Om ni finner resonemanget ”alltför teoretiskt” vill jag påminna om att ingenting är så praktiskt som en bra teori.

Vad jag ska översätta härnäst har jag ännu inte ens bestämt mig för.

Inflation och deflation

Ibland är det nödvändigt med definitionsexercis, eftersom en felaktig definition av ett viktigt begrepp kan leda tanken fullständigt fel.

Ett exempel på detta är om man definierar ”inflation” som pris- och löneökningar och därför mäter inflationen med konsumentprisindex som mått. Men inflation innebär ökning av penningmängden i ekonomin. ”Inflation* betyder ordagrant ”uppblåsning” och det som blåses upp är just penningmängden. Att priser och löner sedan skjuter i höjden är en effekt.

Och, som alla kännare av den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin känner till, är ju detta inte den enda effekten av att penningmängden blåses upp. Uppblåsningen skapar också en illusion av välstånd, och den leder till felinvesteringar, eftersom investeringar nu förefaller vara lönsamma fastän de inte alls är det, och det kommer att visa sig senare under konjunkturcykeln.

Dessutom kan det hända att inflationen är så måttlig att den håller jämna steg med eller rentav underskrider den allmänna produktionsökningen i ekonomin, och då slår den inte igenom i konsumentprisindex. (Man kallar ibland detta för ”dold inflation”.) Men inflationens övriga skadeverkningar finns kvar. Det var t.ex. detta som skedde under 20-talet och som gjorde att alla ekonomer utom Mises och Hayek blev helt tagna på sängen vid börskraschen 1929.

Man kan förstås rent semantiskt komma runt det här genom att skilja på ”penningmängdsinflation” och ”prisinflation” och helt riktigt konstatera att det förra orsakar det senare.

Men hur blir det då med det motsatta begreppet, ”deflation”? Definierar man inflation som pris- och löneökningar, måste man ju i konsekvensens namn definiera deflation som pris- och lönesänkningar. Vill man sedan komma runt det semantiskt, så får man skilja mellan ”penningmängdsdeflation” och ”prisdeflation”.

Men det är t.o.m. värre med en felaktig definition av ”deflation” än av ”inflation” – ”penningmängdsdeflation” är så vitt skild från ”prisdeflation” att man omöjligt kan bunta ihop begreppen så som sker. Det följande är skåpmat för dem av er som studerat Mises, och ännu mera skåpmat för dem av er som också studerat Reisman, men det förtjänar ändå att upprepas:

Med oförändrad penningmängd, och förutsatt givetvis att det också produceras nya varor och tjänster, måste priserna sjunka. (Även lönerna sjunker förstås; jag har inte tid eller plats att gå in närmare på detta, men de kommer att sjunka något mindre än priserna, så att reallönerna – lönerna i termer av köpkraft – går upp, även om de nominella lönerna sjunker.) Under en metallisk myntfot (guld och/eller silver) kommer priserna normalt också att sjunka, eftersom nyproduktionen av guld/silver normalt är mindre är produktionen av andra varor och tjänster. (Undantaget från detta är ifall det upptäcks någon ny stor guld- eller silverfyndighet, men detta undantag är synnerligen temporärt.)

En sakta men stadigt sjunkande allmän prisnivå är det normala i en fri, kapitalistisk ekonomi. Och att det inte är det normala i vår nuvarande blandekonomi är inte så konstigt.

Men ska detta kallas ”deflation”? Visst inte. Om inflation ska jämföras med en ballong som blåses upp, då är deflation vad som inträffar när det sticks hål på ballongen och inflationsluften går ur.

För vad är det som händer i en verklig deflation? Under inflationsfasen av konjunkturcykeln pumpas det in nya fiatpengar i ekonomin, och framför allt pumpas det in ”omloppsmedel” – papperslappar eller idag elektroniska bokföringsposter som endast till en bråkdel täcks av verkliga pengar, s.k. ”bråkdelsreserver”[1]. Lån till investeringar består huvudsakligen av sådana bråkdelsreserver. Löner betalas ut från dessa bråkdelsreserver. Det blir deflation, därför att dessa omloppsmedel och bråkdelsreserver helt enkelt försvinner ur hanteringen. Omloppsmedlen har skapas ”ur tomma intet”, och nu försvinner de ut i samma ”tomma intet”. Lån kan inte längre betalas av, och löner kan inte längre betalas ut. Följden blir omfattande konkurser och massarbetslöshet. Att det sedan också blir kraftiga prisfall är inte så konstigt. Men dessa kraftiga prisfall är något helt annat än den lugna och stadiga prissänkning som skulle råda under guldmyntfot.

En sak som förtjänar att nämnas är att guld (eller silver) som en gång producerats aldrig försvinner. (Enda undantaget är sådant guld som försvunnit vid skeppsbrott, men det är ju en försvinnande liten del av allt guld som finns – och dessutom kan det ju faktiskt bärgas någon gång i framtiden.) Papperspengar och omloppsmedel kan försvinna, och gör det också.

Det sägs ofta, och med all rätt, att fördelen med guldmyntfot är att den är inflationssäker. Vad som förtjänar att påpekas är att den också är deflationssäker.

Det mesta av det jag har tagit upp ovan har jag skrivit om förr i olika sammanhang. Så varför älta det en gång till just nu? Jo, jag har precis börjat läsa Detlev Schlichters Papperspengarnas kollaps, och jag hakade upp mig på den här formuleringen:

Det är sant att i ekonomier med varupengar finns en tendens till måttlig bestående deflation. (S. 21.)

Och några längre sidor fram:

I en ekonomi med oförändrad penningmängd men med stigande produktivitet, det vill säga en växande tillgång på varor och tjänster, tenderar priserna på sikt att sjunka. Detta fenomen […] kallas för bestående deflation och är förväntat i ett system med varupengar. (S. 53.)

Här kallas alltså de sakta sjunkande priserna under varumyntfot (guld och/eller silver) för ”deflation”. Men jag ska vara rättvis mot Schlichter och citera resten av det första stycket också:

I en ekonomi där penningmängden är i princip oföränderlig måste en ökad produktion av varor och tjänster med tiden leda till lägre priser. Men en sådan typ av deflation medför inte några ekonomiska problem. Den typ av deflation som Ben Bernanke […] lovar att motverka med potentiellt obegränsad penningproduktion är av en helt annan art. Den är ett krisfenomen  som uppstår i en ekonomi med alltför höga skuldnivåer och uppblåsta priser på fastigheter och finansiella tillgångar. En sådan ekonomi måste förr eller senare genomgå en deflationsdriven korrigering. Men prisbubblorna och de orimliga skuldnivåerna vore otänkbara utan en föregående kreditboom, som i sin tur bara kan uppstå genom obegränsad penningproduktion. (S. 21f.)

Ja och amen till det resonemanget. (Min enda invändning är av semantisk natur, även om det handlar om en rätt viktig semantisk poäng.)  Och lite längre ned:

Framstående ekonomer förklarade för länge sedan varför en växande penningmängd är en källa till ekonomiska störningar. De klassiska ekonomer i Storbritannien som tillhörde den så kallade valutaskolan (David Ricardo, Lord Overstone m.fl.) demonstrerade detta redan i mitten av 1800-talet. Men det var nationalekonomerna inom den österrikiska skolan, framför allt Ludwig von Mises och Friedrich August von Hayek, som mellan 1912 och 1932 utvecklade denna insikt till en fullständig teori om konjunkturcykeln. (S. 22.)

Nu har jag som sagt bara börjat läsa Schlichters bok, men det verkar väldigt lovande.

Mina egna resonemang ovan bygger mycket på vad George Reisman skrivit. (Mig veterligen är Reisman den ende som betonar det faktum att guld inte kan försvinna och att guldmyntfoten därför är deflationssäker och inte bara inflationssäker. Det är säkert implicit i vad t.ex. Mises skrivit, men Reisman har gjort det explicit.) För dem som tycker att Capitalism: A Treatise on Economics är en för tjock lunta att ta sig igenom kan jag rekommendera hans artikel Falling Prices are not Deflation but the Antidote to Deflation.

Uppdatering 13 september: Jag har läst färdigt boken nu, och jag kan varmt rekommendera den; den ”semantiska” kritik jag kom med ovan förtar inte bokens värde. För den som redan känner till den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin är resonemangen inte svåra att ta till sig, men det är ändå lärorikt hur han lyckas tillämpa dem på det historiska skeendet och på nuet. Och för dem som ännu inte känner till teorin är den en utmärkt första presentation. Det sorgliga är att de som verkligen behöver lära sig av boken – nationalekonomerna i mittfåran – aldrig kommer att läsa boken eller, om de läser den, omöjligt kan ta den till sig. Så de kommer att fortsätta att leda oss mot den slutliga kollapsen.

Uppdatering 23 april 2014: Den uppsats av Reisman jag länkade till finns nu också i svensk översättning.


[1]) Jag är översättaren, Joel Nordqvist, tack skyldig för termen ”bråkdelsreserver”. Tidigare har jag använt ”fraktionella reserver”, men ”bråkdelsreserver” är ju, som min tantvän skulle uttrycka det, ”svenskigare”.