Fönsterkrossningsfelslutet

(Nationalekonomer för Usama bin Laden)

Repris från 2001.

Jag skrev för några veckor sedan att akademiska ekonomer (den sorts ekonomer som George Reisman kallar ”pseudoekonomer”) ägnar sig åt att dölja sanningen i stället för att avslöja den och presentera den. Jag har nyligen sett ett verkligt skräckexempel på den saken. Men först lite historik:

En av nationalekonomins klassiker är en kort uppsats av Frédéric Bastiat som heter ”Vad man ser och vad man inte ser” (Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas). Den är en vederläggning av idén att förstörelse någonsin kan vara bra för ekonomin. Bastiats exempel är att en gatpojke krossar en fönsterruta i en butik. Vad folk nu ser är att butiksinnehavaren måste punga ut några tusenlappar för att byta ut rutan och att det ger glasmästaren jobb och alla som glasmästaren i sin tur handlar med, som t.ex. kittfabrikören. Så man drar slutsatsen att fönsterkrossningen är bra för ekonomin och ger arbetstillfällen som annars inte skulle funnits. Vad man inte ser är vad butiksinnehavaren skulle kunna ha gjort med de här tusenlapparna i stället, ifall rutan fått förbli hel – t.ex. köpa en välbehövlig ny kostym, vilket skulle gett hans skräddare arbete och tygfabrikanten skräddaren köper sitt tyg från, och dem som föder upp de får ullen kommer ifrån. (Exemplen kan variera, men ni fattar säkert poängen.) Henry Hazlitt tog senare Bastiats exempel och byggde hela sin bok Economics in One Lesson (Sunt förnuft i nationalekonomi) på det.

Principen gäller förstås inte bara fönsterkrossning utan precis lika mycket den mera omfattande form av förstörelse som går under benämningen krig. I krig observerar människor att vissa industrier blomstrar – de som producerar vapen, ammunition, stridsvagnar, stridsflygplan, o.s.v., och alla deras arbetare och underleverantörer. Så man talar om en ”krigsboom”. Vad man inte ser är att andra industrier måste göra motsvarande neddragningar. Man ser t.ex. inte alla personbilar och civila lastbilar som förblir oproducerade därför att industrin nu är så inriktad på stridsvagnar. Man ser alla nya vapen som smids; man ser inte hur många plogbillar som förblir osmidda.

Man hör ibland (jag hörde det så sent som igår) att krig åtminstone har det goda med sig att det råder bot på arbetslösheten. Det här är väl nästan det allra värsta argument man kan höra. Sättet att råda bot på arbetslösheten är att lämna arbetsmarknaden fullständigt fri och att tillåta människor att arbeta för exakt den lön de kan få. Men våra ”humanitära” blandekonomer – som skulle skria i högan sky mot en sådan lösning och tala om ”de grymma marknadskrafterna” och ”marknadens tyranni” och jag vet inte allt – har ingen annan lösning på arbetslöshetsproblemet än att skicka ut unga män att dö på slagfälten.

Inget av detta är väl särskilt svårt att förstå? Men det är inte vad akademiska ekonomer lär ut. John Maynard Keynes, allmänt hyllad som förra århundradets främste ekonom, ägnar ett helt kapitel i sin General Theory åt att försöka visa att pyramidbyggen, jordbävningar och krig är bra för ekonomin – de stimulerar konsumtionen och skapar arbetstillfällen. Det är sådant som prånglas ut från lärostolarna i ekonomi och både köps och sväljs av våra beslutsfattare.

Så till själva skräckexemplet, som vid det här laget inte behöver någon kommentar. Paul Krugman, en uppburen keynesiansk pseudoekonom, skriver följande i The New York Times:

Hur hemskt det än må låta kan [förstörelsen av World Trade Center] t.o.m. åstadkomma en viss ekonomisk nytta… Den drivande kraften bakom den ekonomiska avmattningen har varit en skarp nedgång i affärsinvesteringarna. Ny behöver vi plötsligt några nya kontorsbyggnader.

Det är sådant som gäller för ekonomisk visdom i våra dagar! Samtidigt som ekonomer som Bastiat och Hazlitt (vid sidan av giganter som Mises och Reisman) helt enkelt förtigs eller på sin höjd förlöjligas. Vilket öde är världen egentligen värd?

Citatet från Krugman har jag från en artikel av Robert Tracinski, The Economics of War. Frédéric Bastiat finns numera, tack vare den i vissa avseenden förträfflige Johan Norberg, tillgänglig i svensk översättning. Boken heter Det man ser och det man inte ser men innehåller även andra av Bastiats uppsatser.

Post scriptum 2016: Sedan detta skrevs har Paul Krugman dels tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne, dels föreslagit att det borde spridas ett rykte att vi hotas av en invasion av utomjordingar för att ge ekonomin en skjuts.

Sparparadoxen

Det finns en variant av samma felslut som går under benämningen ”sparparadoxen” och som också prånglas ut av keynesianska pseudoekonomer. Den går ut på att sättet att klara en ekonomisk kris är att slösa sig ur krisen. Den kallas en paradox, därför att den strider mot allt sunt förnuft.

Sparparadoxen formulerades ursprungligen av den skotske 1700-talsfilofen Bernard de Mandeville i en skrift med namnet The Fable of the Bees. Mandeville presenterade ett exempel med två bröder som får ärva en förmögenhet. Den ene brodern sätter genast igång att leva upp sitt arv i sus och dus, medan den andre sparar sitt kapital, investerar det och förräntar det. Nu påstår Mandeville på fullt allvar att det är den förre brodern som gör ekonomin och mänskligheten en tjänst. Tänk bara på alla kypare som får rundhänt med dricks på alla krogar han besöker! Eller vilket uppsving det kan bli för prostitutionen! Och detta är också vad man ser. Vad man inte ser är att hans sparsamme bror vårdar sina jordagods, får säden att växa och bli till mjöl och bröd, kanske grundar en fabrik eller investerar i en redan existerande fabrik – och därmed skapar nya arbetstillfällen eller i allra sämsta fall åtminstone bevarar redan existerande arbetstillfällen. Den slösaktige broderns del av arvet är snart slut, och allt är tillbaka vid det gamla igen – kyparna och gatflickorna är snart lika fattiga som förut; den sparsamme broderns arvedel finns kvar och växer till sig och bidrar till att hela ekonomin växer till sig.

Hur absurd denna sparparadox än är, är det precis detsamma John Maynard Keynes lär ut. En av hans huvudteser i General Theory är att sparande är direkt skadligt för ekonomin och att det är spendering av pengar för konsumtion (ju mer och ju slösaktigare konsumtion, desto bättre) som håller ekonomin igång. Att allt som sparas investeras, och att det är investeringar som skapar nyproduktion och arbetstillfällen är ett faktum så uppenbart att Keynes och hans anhängare helt enkelt förnekar det. Att ett slut på sparandet skulle leda till att det snart heller inte finns pengar att lägga ut på konsumtion (och att vi alltså måste svälta) – en sådan tanke går inte in i deras huvuden. Och det är också Keynes recept politiker följer. Varje gång det uppstår en kris eller en lågkonjunktur, handlar det bara om att få igång konsumtionen, inte om att samla i ladorna och få igång produktionen.

Sådan är den ekonomiska vägledning vi erbjuds. Finns det någon vetenskap som är i behov av ordentlig upprensning, är det ekonomin – om nu någon fortfarande undrar över att jag tjatar om att vi behöver George Reisman (och även om jag anser att han är den bäste, är han inte den ende vi behöver).

Informationen om Mandeville har jag från Henry Hazlitts The Failure of the ”New Economics” (New York 1959) som är en grundlig uppgörelse med Keynes teorier. Exemplet med de båda bröderna finns också med i Sunt förnuft i nationalekonomi (s. 189ff i den svenska översättningen).

Post scriptum 2016: Det finns mera sofistikerade varianter av sparparadoxen, men de är just det: varianter – och inte heller särskilt sofistikerade.

Keynes och hans anhängare ställer ”sparbenägenhet” mot ”konsumtionsbenägenhet” – och eftersom det, enligt dem, är konsumtionen som driver ekonomin framåt, är förstås ökat sparande något som skadar ekonomin. (För vederläggning av denna idé hänvisar jag till George Reismans uppsats Produktion versus konsumtion.)

Sparande är förstås inget annat än uppskjuten konsumtion. Man lägger t.ex. undan pengar för att ha något att leva på den dag man inte längre är arbetsför (eller förbjuds att arbeta vidare). Och det man sparar på bank går direkt till investeringar.

Man kan också spara pengar genom att hamstra dem – sy in dem i madrassen eller gräva ner dem på oländiga platser i skogen, där rövare och skattmasar inte kan komma åt dem. Men i normala fall är hamstring en synnerligen marginell företeelse, även om Keynes tycks tro annorlunda: han menar att sparpengar läcker ut ur systemet och att dessa läckor måste kompenseras med fler papperspengar.

En bra uppsats om detta av Ola Nevander hittar ni på svenska Misesinstitutets hemsida.

$ $ $

Detta inlägg ingår också i Nattväktaren, årgång 5, nummer 1.

Låna av sig själv?

Jag har på sistone haft väldigt hög tidspreferens och därför levt över mina tillgångar.

Så t.ex. har jag skippat falukorven och fläsket (med löksås eller bruna bönor) till förmån för oxfilé, entrecôte, tournedos och rumpstek – helst då närproducerat, eftersom det är saftigare och smakar bättre. Emellanåt har jag varierat med gös, lake eller sjötunga. En och annan tesked rysk kaviar har det också blivit.

Likaså har jag slutat med billiga lådviner och i stället köpt hem Mouton-Rotschild. När det inte har räckt för att dränka sorgerna och bekymren, har jag kompletterat med långlagrad whisky (12–18 år).

Och i stället för att rulla mina cigaretter har jag köpt Havannacigarrer.

En och annan semesterresa Thailand tur och retur har det också blivit.

Och eftersom jag månar om de fattiga och utsatta i vårt samhälle har en del också gått till välgörenhet – och varje gång jag passerat en tiggare på stan har han eller hon fått en femhundring i koppen.

Det här har förstås grävt en del hål i min ekonomi – speciellt som jag är lägre mellanpensionär. Jag skulle behöva ta ett lån för att täppa till hålen. Men när jag går till banken får jag veta att min kreditvärdighet inte längre är den bästa, så den möjligheten är stängd för mig.

Men så får jag läsa i avisen att det går alldeles utmärkt att låna av sig själv, och att detta är lösningen på alla problem, inklusive problemet att kunna fortsätta att idka välgörenhet.

Så jag tittar i kassakistan, men där finns bara småslantar, men desto fler kravbrev och utmätningshot från kronofogden. Så vad göra?

Men idag sker ju de allra flesta penningöverföringar digitalt, och många, även jag själv, har en nätuppkoppling till banken. Så vad är enklare än att hacka mig på mitt konto och lägga till en eller ett par nollor på kreditsidan och/eller ta bort ett eller par nollor på debetsidan?

Nu har jag aldrig lärt mig hacka, men jag kan säkert hitta någon duktig hackare som kan bistå mig för en rimlig avgift.

Ja, det här går säkert bra – ända tills någon upptäcker vad jag håller på med och jag får betydligt värre saker i brevlådan än utmätningshot från kronofogden.

$ $ $

Allt det här är förstås fiktion – jag äter fortfarande fläsk (helst med löksås, men bruna bönor kan också få duga), jag handrullar fortfarande mina cigaretter, jag är måttlig med alkoholen, jag reser sällan längre än till Stockholm, och jag tar ibland en macka med Kalles kaviar. – Jag lever som den lägre mellanpensionär jag är, och visserligen krymper min tidshorisont en smula för varje år som går, men den är ännu inte så snäv att jag ser någon mening med att leva som om var dag var den sista.

Men vad som inte är fiktion är att staten gör precis som i min fiktiva berättelse. Staten kan minsann låna av sig själv! Staten behöver inte bekymra sig om utmätningshot från kronofogden eller ens oroa sig för att behöva krypa i fängelse när någon blåser i visselpipan och avslöjar vad den sysslar med.

Frank Heller skrev en gång (i Storhertigens senare finanser) att staten har ett stort försteg framför den enskilde medborgaren: den kan göra saker som är förbjudna för oss medborgare. Stjäl den kallas det skatt; mördar den kallas det krig; och ägnar den sig åt falskmynteri kallas det inflation.

$ $ $

Artikeln jag länkade till var förstås skriven av ett gäng keynesianer. Det kom ett genmäle från två ”österrikare”, Hans Palmstierna och Martin Moraeus. Det kom också en slutreplik från keynesianerna, men – särskilt med tanke på att en av skribenterna är professor och de båda andra doktorander i ekonomisk historia – är den direkt skamlös.

Så här börjar de:

Hans Palmstierna och Martin Moraeus torde vara i minoritet om att anse att det ”helt enkelt inte är sant” att deflation är farligare än inflation i dagsläget. Samtliga större internationella affärstidningar har återkommande varnat för deflationshotet de senaste åren, liksom ett flertal tunga ekonomer, myndigheter och finansiella aktörer.

Till att börja med är ju detta ett vanligt simpelt auktoritetsargument. Befinner man sig i minoritet, har man fel! Speciellt då om auktoriteterna också är tunga. (Det är också vad Ayn Rand kallade ett ”intimidationsargument” eller ”skrämselargument”[1]: endast lättviktiga debattörer kan påstå något sådant.)

Vad värre är att dessa människor inte kan se den ringaste skillnad mellan prisnedgångar som orsakas av ökad produktion i förhållande till penningmängden och prisnedgångar som är resultatet av att en inflationsbubbla spricker, så att skulder inte kan återbetalas och företagen därför tvingas skära ned på verksamheten, avskeda arbetare och, om inte ens det hjälper, gå i konkurs. Detta är två vitt skilda företeelser; de är bokstavligt talat olika som natt och dag; och man ska inte bunta ihop dem under den gemensamma termen ”deflation”. Till yttermera visso är prissänkningar under en verklig deflation (en recession eller depression) ett nödvändigt medel för att komma ur svackan.[2]

Sedan får vi höra att

den negativa räntan är […] en konsekvens av den marknadsfundamentalism som rått de senaste decennierna , som företrätts av monetarismen.

Centralbankernas manipulation av räntan är alltså marknadsfundamentalism! Och det enda marknadsfundamentalistiska i monetarismen jag kan hitta är att den inte är alltigenom keynesiansk.

Eller det här:

Trots negativ ränta och kraftig expansion av penningmängden har Riksbanken misslyckats med att uppnå sitt inflationsmål. […] Det enda som inflateras är bostadspriserna.

M.a.o.: Riksbankens uppgift är att urholka penningvärdet med 2% per år. Om inte denna urholkning slår igenom fullt ut i konsumentpriserna, ska Riksbanken kompensera med att urholka penningvärdet ännu mer.

Eller ta detta stycke:

Det är uppenbart att Palmstierna och Moraeus inte riktigt har förstått pengars roll i en marknadsekonomi. Pengar skapas så att säga ur intet både av staten och det privata banksystemet. Pengar kan både vara sedlar och mynt, men också en siffra på ett bankkonto. Pengar i sig skapar inte resurser, men de kan vara ett smörjmedel för att befintliga resurser utnyttjas. Problemet idag är att det privata banksystemet har misslyckats att skapa pengar för nödvändiga investeringar. Istället går lånen till en skenande bostadsmarknad. [Min kursivering.]

Här medger alltså keynesianerna själva att de fiatpengar och de omloppsmedel (bråkdelsreserver) centralbankerna prånglar ut är skapade ur tomma intet, m.a.o. att hela det moderna penningväsendet alltsedan guldmyntfotens avskaffande är ett enda gigantiskt falskmynteri. (Möjligheten att återgå till ”äktapengar” och återinföra guldmyntfoten övervägs förstås inte; den nämns inte ens.) Inte ett ord om att det som skapats ur tomma intet kan försvinna ut i samma tomma intet. (Detta är vad som händer när en inflationsbubbla spricker, när omloppsmedlen (bråkdelsreserverna) försvinner och det blir omöjligt att betala tillbaka de lån företagen narrats att ta tidigare, när räntan var artificiellt låg.) Och termen ”omloppsmedel” har man döpt om till ”smörjmedel”. Och att de pengar som skapats ur tomma intet sedan försvinner ut i tomma intet, det har döpts om till ”likviditetsfälla”.

Och fortsatt och intensifierat falskmynteri skulle också

… dämpa prisuppgången på bostäder och därmed hushållens skuldsättning,

Och hur skulle stora mängder nytryckta pengar kunna dämpa prisuppgången på någonting som helst?

Det skulle även hjälpa Sverige på traven att nå de klimatmål som satts upp i Paris.

Den ena gigantiska bluffen hjälper den andra. Kan det förvåna någon att de som vill förstöra penningväsendet också vill förstöra vår industricivilisation.

Liknande tongångar [som dem man finner hos Ludwig von Mises och hans adepter Palmstierna och Moraeus] fanns även i början av 1930-talet. Det bidrog till massarbetslöshet, nazism, världskrig och gaskamrar.

Men det här är ju en gigantisk verklighetsförfalskning. Lärda doktrinhistoriker[3] måste ju känna till att de enda som korrekt förutspådde börskraschen 1929 och den följande depressionen var just Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek. Och det var de som förklarade att och varför detta skulle leda till massarbetslöshet.

Och att påstå att det var Mises idéer som orsakade nazismen, Andra världskriget och gaskamrarna – för det finns bara ett ord för detta: lumpet. (Som dessa lärda doktrinhistoriker säkert vet förföljdes Mises av nazisterna, inte bara för sina ekonomiska teorier utan också för sin judiska härkomst, och fann sig nödsakad att emigrera; medan däremot John Maynard Keynes försökte ställa sig in hos nazisterna genom att i förordet till sin General Theory förklara att hans teori lämpade sig bättre för ett totalitärt samhällsskick än vad laissez-faire skulle göra. Så jag upprepar mitt omdöme: lumpet.)

Och så anklagas Mises och den ”österrikiska” skolan för att inte ta vederbörlig hänsyn till empirin. Då måste man ju fråga sig varför det är just ”österrikare” som både förutspått och förklarat alla bubblor som uppstått på senare år, från IT-bubblan till fastighetsbubblan; medan keynesianerna bara gnuggat sig i huvudet och undrat varför döbelnsmedicinen[4] inte verkat; och deras enda lösning när bubblan spruckit har varit att rekommendera att man blåser upp en ny bubbla. Och att den empiri keynesianerna åberopar ser ut som den idag gör beror faktiskt till allra största delen på keynesianismens dominans och på att regeringar varit så ivriga att använda dess döbelnsmedicin.

Så avslutar de magistralt med:

Ekonomin existerar i en verklighet, och har verkliga konsekvenser. Vi har inte råd med en kris till.

Ja, ekonomin existerar i en verklighet, men inte i den verklighet keynesianerna tror sig leva i. Och vi har inte råd med de kriser som keynesiansk ekonomisk politik leder till, har lett till och kommer att leda till.

$ $ $

Det allra mest olycksbådande med allt detta är att undervisningen i nationalekonomi och ekonomisk historia bedrivs av charlataner.[5] Vad man lär ut är endast och allenast sofistikerade försvar för falskmynteri.

$ $ $

Närbesläktad bloggpost: Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard.


[1] En ordagrann svensk översättning skulle vara ”blyggörandeargument”, men det låter ju väldigt otympligt. Men det går i alla fall ut på att få en meningsmotståndare att blygas för sina åsikter i stället för att bemöta dem i sak. Och det ”biter” bara på meningsmotståndare som redan har ett mindervärdeskomplex.

[2] Se om detta George Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

[3] Professorn i gänget, Lars Pålsson Syll, har gett ut en bok som heter Ekonomisk doktrinhistoria.

[4] Det är kanske inte alla som vet vad som menas med ”döbelnsmedicin”, men det kommer från ett par rader ur Runebergs dikt ”Döbeln vid Jutas” i Fänrik Ståls sägner:

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!

[5] Att kalla dem charlataner är förstås ett intimidationsargument. Men det har backats upp av sakargument.

Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard

Riksbanken har upptäckt att vi har alldeles för låg inflation här i landet och att penningvärdet inte urholkas i den takt den betraktar som önskvärd. För att råda bot på detta missförhållande har den nu sänkt reporäntan (den ränta affärsbankerna betalar, när de lånar från Riksbanken) till 0%. Det kostar inte längre något alls för affärsbankerna, när de lånar av Riksbanken, och det ska leda till att affärsbankerna också sänker sin utlåningsränta.

Om detta handlar en ledare i Eskilstuna-Kuriren 29 oktober, en ledare som jag tror är representativ för hur pressen i allmänhet ser på saken. Jag citerar:

Nollräntan är rätt beslut av Riksbanken. […] Svenska deflationstendenser har därför tvingat [min kursivering] Riksbanken att sänka räntan till noll. Nollränta nu och riksbanksprognos om att hålla den på noll i nästan två år, ger en stark signal till marknaden. […] En riksbank har förstås många fler verktyg för att elda på efterfrågan och driva på inflationen.

Citaten är selektiva, eftersom ledarskribenten också pekar på andra faktorer och inte menar att denna nollränta är allena saliggörande. Men han säger ju faktiskt att detta är rätt beslut.

Min kommentar:

Om nu räntesänkningar är så bra för att sätta fart på ekonomin, varför inte ta ett steg till och göra reporäntan negativ? Då skulle affärsbankerna få betalt för att låna pengar från Riksbanken. Om denna räntesänkning görs tillräckligt stor, skulle affärsbankerna i sin tur följa efter, så att även vi vanliga konsumenter får negativ ränta och alltså får betalt varje gång vi tar ett lån för att köpa en bostad, eller en ny bil, eller en ny dator, eller vad vi nu kan tänkas ha lust att konsumera. Ju mer konsumtion, desto bättre för ekonomin, enligt alla ekonomer som följer John Maynard Keynes [eller Paul Krugman] i spåren.

Ett ännu enklare sätt att sätta fart på konsumtionen vore att trycka upp nya sedlar och sedan dela ut dem direkt till konsumenterna, utan att pengarna passerar bankerna. 10 000 i handen på varje konsument skulle betyda mycket mer konsumtion. Eller 100 000. Eller 1 miljon. Eller rentav någon miljard. Erfarenheten från Tyskland i början av 1920-talet lär ju oss att det blir väldigt mycket konsumtion på det sättet: folk körde pengar i skottkärror till butikerna, bara för att kunna köpa konsumtionsvaror innan andra kom dit med ännu mer fullastade skottkärror senare på dagen.

Nej, något fel måste det väl vara på det här resonemanget …

Att Kurirens ledarredaktion skulle förstå vad det är för fel på resonemanget håller jag dock inte för troligt.

Men när ledaren kommer in på ämnet ”deflation” blir det än värre. Citat:

Gårdagens räntebeslut av Riksbanken är en följd av oroväckande tecken i ekonomin. Låg inflation är vanligtvis något positivt. Det ger stigande realinkomster, möjliggör låga räntor, gynnar investeringar och håller igång efterfrågan.

Men en låg inflation som slår över i deflation skapar problem. När framtidens priser förväntas bli lägre än dagens väntar hushållen med att köpa och företagen att investera, vilket förstärker deflationen och fortsätter så i en spiral som blir mycket svår att bryta. Fråga japanerna.

Samma sak skrev New York Times 1 november 2008:

Samtidigt som dussintals länder glider djupare ned i finansiellt trångmål kan ett nytt hot vinna kraft i den amerikanska ekonomin – utsikten att varor kommer att travas på hög i väntan på köpare och att priserna kommer att sjunka, vilket kväver nyinvesteringarna och förvärrar arbetslösheten under månader eller t.o.m. år.

Ordet för detta är deflation, eller sjunkande priser, en term som ger ekonomerna frossa.

Deflation åtföljde 1930-talets depression. Ständigt fallande priser var också kärnan i Japans så kallade förlorade decennium efter den katastrofala kollapsen av dess fastighetsbubbla i slutet av 80-talet – en period i vilken somliga experter nu finner paralleller med det amerikanska predikamentet.

Detta citeras av George Reisman i inledningen till Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation, så för vederläggning hänvisar jag dit.

Min egen kommentar till Kuriren:

Fallande priser som beror på ökad produktion är inte deflation. Deflation är vad som inträffar den dag en inflationsbubbla spricker. Då faller priserna överlag kraftigt, men det är inte det enda. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar, och det leder till att en mängd företag går i konkurs och till omfattande arbetslöshet.

Men när priserna faller därför att produktionen ökar, innebär det att vi får det bättre, eftersom vi helt enkelt har råd att köpa mer. Och denna förbättring av vår levnadsstandard ska alltså Riksbanken bekämpa!

Konkret exempel: Datorer och mobiler har med åren blivit inte bara allt bättre uran också allt billigare. En smart mobil av idag innehåller mer datorkraft än en datamaskin som fyllde ett helt rum i datorålderns barndom och kostar ändå inte mer än vad de flesta har råd med. Men det är alltså detta Riksbanken vill bekämpa, bara för att upprätthålla en urholkning av penningvärdet på 2% om året!

För trogna läsare av denna blogg och för kännare av ”österrikisk” ekonomi är detta förstås skåpmat. Begreppsförvirringen rörande begreppen ”inflation” och ”deflation” har jag tagit upp förr. Repetitionskurs:

Ordet ”inflation” kommer av det latinska ”inflatio”, som betyder ”uppblåsning” (eller ”väderspänning”), och detta i sin tur är en substantivering av verbet ”inflo”, ”blåsa upp”, ”komma att svälla”, även ”göra uppblåst, övermodig, stolt”. Blåser man upp något, spricker det till sist (tänk såpbubblor, tuggummi eller ballonger). Det som blåses upp och fås att svälla i ekonomin är förstås penningmängden. Motsatsen, ”deflation”, är förstås när såpbubblan, tuggummit eller ballongen till sist blåses upp så mycket att den spricker. Samma med penningmängden. – Men prisfall som beror på ökad produktion innebär ju inte alls att något spricker! Allt det betyder är att varor och tjänster blir billigare, och att det därmed blir en ökning i levnadsstandarden.

Verklig deflation är en helt annan sak. Ja, priserna faller kraftigt, när en inflationsbubbla spricker – men varför? Inflationsfasen kännetecknas av artificiell kreditexpansion, vilket innebär att det skapas omloppsmedel (”fiduciary media” på engelska), d.v.s. sedlar eller andra betalningsmedel som ger sig ut för att vara pengar, men i själva verket är fordringar utan verklig täckning. När bubblan spricker, försvinner dessa omloppsmedel ut i det tomma intet varur de skapats. Och detta är ju långt ifrån det enda som händer när bubblan spricker. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar; företagen som gjort felinvesteringarna går i konkurs; och vi får omfattande arbetslöshet.

Det här är ”österrikisk ekonomi 101”. Att det bästa man kan göra när inflationsbubblan spricker är att låta recessionen/depressionen ha sin gång är kanske ”österrikisk ekonomi 102”. Och att stater och centralbanker skulle ta till sig den insikten, det finns f.n. inte på kartan.

Slut på repetitionskursen. Men jag ska vidareutveckla de konkreta exemplen:

För ett tjugotal år sedan köpte jag en begagnad dator för 10 000 kronor. Operativsystemet var Windows 3.11, RAM-minnet var 4 kB, och för ordbehandling användes MS Works (hur många av er kommer ens ihåg MS Works?); till detta kom en matrisskrivare som stod och knattrade i evighet när jag ville ta en utskrift. Den datorn var alltså begagnad; vad tror ni den kostade när den var ny? 40 000 kronor!

Och de allra första datamaskinerna (som t.ex. ENIAC) var stora som hus och måste säkert ha kostat åtskilliga miljoner. De dög till väderprognoser och folkbokföring och en del annat, men inte dög de till att surfa på nätet, eller mejla eller skicka SMS, eller ens till ordbehandling eller kalkylblad eller att bygga upp databaser. Idag klarar varenda laptop av detta, och t.om. de mera avancerade mobilerna klarar av det. Inte kostar de några miljoner, bara några få tusenlappar. Och det som i början var stort som ett hus kan man nu bära med sig i fickan.

Samma sak med TV-apparater. Jag köpte en tjock-TV för ett tiotal år sedan för ca 5000 kronor. För ett par veckor sedan var den uttjänt, så jag köpte en platt-TV. Och den kostade bara ett par tusen – och ändå är skärmen betydligt större och bildkvaliteten bättre.

Men det är alltså summan av dessa allt billigare och allt bättre produkter som Riksbanken kallar ”deflation” och menar utgör ett hot som till varje pris måste bekämpas!

$ $ $

Andra har också skrivit om Riksbankens nollränta. På svenska Misesinstitutet har Klaus Bernpaintner skrivit under rubriken Så saboterar nollränta ekonomi. (Samme Bernpaintner förutspådde också år 2011 att reporäntan skulle sjunka till noll, när Stefan Ingves påstod att den år 2014 skulle hålla sig runt 3,5–4%.)

Också Stefan Karlsson har bloggat om detta under rubriken Riksbankens farliga nollränta.

Och säkert finns det flera som jag ännu inte sett.

$ $ $

Uppdatering 6 november: På tal om de där japanerna vi ska fråga, läs gärna vad Andreas Cervenka skriver i SvD 4 november. Idén är tydligen att ”monetarisera skulden”, d.v.s. ersätta de omloppsmedel som skapas när någon tar ett lån med papperspengar. Men vadå? Falskmynteri som falskmynteri! Och varför inte göra som jag (sarkastiskt) föreslog ovan, d.v.s. ge de nytryckta sedlarna direkt till konsumenterna och låta dem köpa så många varor de hinner köpa, innan priserna gått upp? Eller, som Cervenka skriver:

Om allt detta låter sinnessjukt, skulle det kunna bero på att det är det.

$ $ $

Uppdatering 13 februari 2015: Jaha, nu har vi minusränta – visserligen bara -0,1%, men vad säger att det kommer att sluta med det? Och Eskilstuna-Kuriren fortsätter att applådera denna vanvettiga inflationspolitik. Min kommentar:

Inte för att jag för ett ögonblick inbillar mig att ni ska lyssna – men jag vill ändå påpeka att fallande priser som beror på produktionsökningar inte är deflation. Långsamt men stadigt prisfall är det normala i en fri ekonomi, så länge penningvärdet är åtminstone någotsånär stabilt. Fler varor och tjänster betyder billigare varor och tjänster. Detta är faktiskt rätt enkel matematik.

Deflation är vad som inträffar när en inflationsbubbla spricker. Deflation inträffar när de omloppsmedel centralbankerna skapat ur tomma intet försvinner ut i samma tomma intet. De företag som byggts upp med artificiell kreditexpansion kan inte längre betala av sina lån och tvingas i konkurs, med bl.a. omfattande arbetslöshet som resultat.

Vill ni veta mera (vilket jag som sagt inte tror att ni vill) går det bra att läsa mina bloggar: ”Hemma hos POS” och ”George Reisman på svenska”. Det går bra att börja med [denna] bloggpost och Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

Annars tillönskar jag er en fortsatt keynesiansk slummer.

I stort sett är detta förstås en upprepning av min förra kommentar.

$ $ $

Mest för att det roar mig ska jag ge ett enkelt matematiskt exempel.

Anta något – hm – överförenklat att det bara produceras en vara i ekonomin, nämligen ägg, och att valutan består av enkronor. 100 ägg och 100 enkronor betyder att varje ägg kostar 1 krona. Fördubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 50 öre styck. Fyrdubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 25 öre styck. Ja – ni förstår säkert.

Men nu drabbas centralbanken i denna överförenklade ekonomi av deflationsskräck och fördubblar eller fyrdubblar antalet enkronor, så att priset på ägg hålls stabilt på 1 krona/styck.

Och vad händer då om äggproduktionen en vacker (eller regnig) dag sjunker? Någon gång måste ju det också inträffa. Äggen kommer att kosta mer än 1 krona/styck! Riksbanken och Eskilstuna-Kuriren jublar över att inflationen äntligen tar fart!

Även om mitt exempel är otroligt överförenklat, så gäller ju detsamma i en avancerad ekonomi med biljoner olika varor och tjänster och biljoner på biljoner enkronor.

$ $ $

Uppdatering 12 februari 2016: Nu ska alltså räntan sänkas till -0,5%, och det kan komma fler sänkningar framöver.

George Reisman svarar Thomas Piketty

Ingen har väl, i de yttersta av dessa dagar, kunnat undgå att höra talas om Thomas Piketty och hans bok Capital in the Twenty-First Century. Piketty menar att kapitalisterna gör alldeles för stora vinster och vill åtgärda detta med närmast konfiskatorisk beskattning av kapitalvinsterna. Vänstern är förstås överförtjust över detta; men läsare av min Reismanblogg förstår säkert att detta skulle vara fullständigt förödande för ekonomin.

Alltnog: Reisman har skrivit ett par korta bloggposter om Piketty, och dem har jag passat på att översätta till svenska. Inget nytt för er som läst Reisman; men det är saker som förtjänar att upprepas om och om igen, tills de slutligen går hem hos den breda allmänheten.

Reisman har sagt mig att han också planerar en utförligare kritik av Piketty; så håll ögonen på hans blogg.

(Och håll ögonen på min egen blogg också, för snart kommer en något omarbetad version av min gamla uppsats John Maynard Keynes var en charlatan.)

Uppdatering 24 juli 2014: Den utförligare kritiken mot Piketty (ca 20 000 ord) är nu tillgänglig i Kindleformat till det facila priset av $1.24.

Tyvärr gör Kindleformatet det svårt för mig att göra en översättning, eftersom det inte går att skriva ut på papper, och därför skulle inte jag och tantvännen kunna gå igenom och finslipa översättningen, så som vi alltid annars gör.

Uppdatering 31 juli 2014: Nu finns uppsatsen också att läsa på Reismans blogg. (Hur det blir med översättningen får vi se; uppsatsen är både lång och säkert jobbig att översätta.)

Uppdatering 24 september 2014: Det finns nu också en Reismaninspirerad artikel på svenska Misesinstitutets nätsida under rubriken Varför de fattiga lider mest av progressiv beskattning. Skriven av Julian Darby, ett för mig nytt namn.

Ekonomiskt charlataneri i Aftonbladet

John Maynard Keynes var en charlatan som bl.a. menade att krig, jordbävningar och pyramidbyggen är till gagn för ekonomin, eftersom de bereder arbetstillfällen. Hans mest kände och mest konsekvente lärjunge idag är Paul Krugman. Som om vi inte redan hade nog med krig som ger arbete inom rustningsindustrin (och dessutom sänder soldater i döden och kräver en hel del civila offer också), menar Krugman att de vore bra med en invasion av utomjordingar – då blir det verkligen fart på ekonomin (och kanske en ordentlig decimering av folkmängden också).

Det är väl knappast ägnat att förvåna att Krugman är en hjälte inom vänstern. I gårdagens Aftonbladet recenseras hans nyutkomna bok Bankrutt? av vänsterikonen Göran Greider under rubriken: Stora investeringar och inflation bäst för ekonomin. Så vill Paul Krugman lösa depressioner i världen. Jag saxar:

Under många år hade ledande ekonomer hävdat att världens ekonomier trätt in i Det stora lugnet och att inga kriser av 1929 års magnitud längre kunde inträffa. Numera fanns de subtila instrumenten för att rädda oss undan makroekonomins kriser, det hade vi självaste Ben Bernankes ord på. Trollkarlarna på Wall Street beundrades. Men så hände det. Hjärtstillestånd över hela den västliga ekonomin.

Plötsligt fick man se konservativa regeringar agera socialister för att rädda banker. Och keynesfobin, som rått sedan nittiotalet, tycktes för en kort tid bortblåst.

Frisk luft strömmade in genom den sönderslagna rutan, även om landskapet som växte fram därute var beklämmande: snabbt växande arbetslöshet, varsel, nedläggningar. Jag menar att den nyliberala avregleringsutopin dog där, den hösten.

Att både denna och tidigare finanskriser förutspåtts av den ”österrikiska” skolan (som ju brukar räknas till ”nyliberalismen”) måste förstås till varje pris förtigas, i varje fall om man vill fortsätta vara vänsterikon. (Inte för att jag tror att Greider vet något om denna skola. Men det finns väl de som skulle kunna upplysa honom om dess existens?) Vidare i texten:

Den amerikanske ekonomen Paul Krugman ser, i sin nya bok Bankrutt? 2010 som en vändpunkt: Då hade Obamas välmenande men helt otillräckliga stimulanspaket klingat ut […]

Det enda felet med stimulanspaketen (eufemism för inflation) är alltså att de är otillräckliga? Mer och mer stimulans, mer och mer inflation, är alltså receptet. Ja, att Krugman menar det, det vet vi redan; han har sagt det otaliga gånger.

Faktum är att [Krugman] knappast ens tror att den ökande ojämlikheten i sig bidrog till finanskrisen och den depression västvärlden är kvar i. Snarare ser han det som så att den våldsamt ökande rikedomen hos den översta procenten i USA gett de rika ett extremt starkt inflytande över politik och ekonomi. […]

Krugman är en av få ekonomer som vågar hävda det självklara att en högre inflation i sig skulle vara ytterst välgörande när den får skulder att smälta bort och låneviljan att öka. Rädslan för inflation och offentliga skulder är de vanföreställningar som driver världen mot allt värre problem.

Det är de redan rika som gagnas av inflation och de fattiga som drabbas. För vilka är det som får ta gigantiska, inflationsfinansierade lån? Ja, inte är det mannen på gatan; det är inte gruvarbetare; det är inte underbetalda undersköterskor; det är inte fattiga biblioteksassistenter; det är inte poliser eller väktare; det är definitivt inte fattig- eller lägre mellanpensionärer, sådana som jag (och ni får komplettera listan). De som får lånen är redan rika, och de blir ännu rikare därigenom att de kan spendera de nya pengarna innan priserna har hunnit stiga, medan vi andra får ta smällen när priserna redan stigit. (Förhoppningsvis skåpmat för läsarna av denna blogg.)

Det är här det rena hyckleriet kommer in. Vem i svensk samhällsdebatt är det som skryter mest med att ha ett ”underklassperspektiv” på allting. Det är förstås Göran Greider. Och så sitter han på sin breda bak och hyllar ekonomiska teorier som inte kan annat än drabba just underklassen.

Så en detalj för fullständighetens skull. Greider och Krugman hävdar att inflation ”får skulder att smälta bort”. Men inflationen handlar ju faktiskt om att bygga upp ett gigantiskt skuldberg. Så vad menar de? Förmodligen avser de det som kallas ”monetarisering av skuld” – d.v.s. att centralbanken trycker upp nya pengar för omvandla bråkdelsreserverna till reda pengar. Ja, då smälter ju skulderna i någon mening bort. Annars finns de kvar tills depressionsfasen sätter in och långivarna går bankrutt. Eller också fortsätter centralbankerna att ”monetarisera skuld” tills hyperinflationen sätter in. (Återigen förhoppningsvis skåpmat.)

Att man överhuvudtaget ska behöva orda om det här! Men den ekonomiska okunnigheten är bottenlös, och likaså hyckleriet bland ekonomer i mittfåran.

$ $ $

Det är förresten inte bara vänsterikoner som är ekonomiska idioter. Eskilstuna-Kurirens Alex Voronov är ibland rätt vettig; men i dagens Eskilstuna-Kuriren skriver han så här:

Obamas stimulanspaket och räddning av bilindustrin var centrala inslag för att vända en ekonomi som befann sig i fritt fall.

Det är presidentval idag, så vi får väl se om Obama får fyra år till att köra ekonomin i botten med keynesianska stimulanspaket, hur många fler misskötta företag som kommer att få konstgjord andning, m.m., m.m.