Vem förnekar att vi har ett klimat?

I ett ledarstick i Eskilstuna-Kuriren den 26 september, signerat Susanne Nyström kan man läsa det här:

För allt som får tryckas bör faktiskt inte göra det och alla uppgifter bör inte bemötas av en meningsmotståndare, exempelvis att klimatförändringarna är här. Dels för att det är bekräftat. Dels för att man annars aldrig kommer vidare i debatten och kan diskutera olika lösningar, vilket länge var fallet, eftersom faktauppgifterna ideligen skulle bemötas av klimatförnekare. (Min kursivering.)

Men vem har någonsin förnekat att vi har ett klimat? Eller att klimatet har förändrats med tidens gång och kommer att fortsätta att förändras för evärdliga tider?

Var och en som inte är helt faktaresistent vet förstås att en dramatisk klimatförändring inträffade för ca 10 000 år sedan, när inlandsisen började dra sig tillbaka. Eller att denna istid, liksom alla tidigare istider, inte bara hade ett slut utan också en början.[1] Vi vet också att vi i Sverige hade ett betydligt varmare klimat – rentav Medelhavsklimat – under bronsåldern. Vi känner också till den lilla istiden, som kulminerade under 1600-talet och bl.a. gjorde det möjligt för Karl X Gustavs armé att tåga över Bälten.

Vem förnekar allt detta?

Avsikten med att använda termen ”klimatförnekare” är att bunta ihop alla kritiker med förintelseförnekare. Den totala skamlösheten i detta torde ligga i öppen dag – bortsett från att alarmisterna aldrig skulle tillåta att det kommer fram i dagsljuset. (Somliga alarmister menar förresten redan nu att opposition mot dem bör kriminaliseras och leda till fängelsestraff.) Lika skamlöst är det att nämna detta i samma andedrag som alla rasistiska kommentarer som man får.

Inte är det bättre att använda den till synes mer neutrala termen ”klimatskeptiker”. Lika lite som någon förnekar att vi har ett klimat och att det förändras finns det någon som tvivlar på detta. Allt som betvivlas är graden av mänsklig påverkan. Men ingen kan gärna hävda att de återkommande istiderna och de mellanliggande värmeperioderna – varav de allra flesta inträffade långt innan det fanns människor på jorden – orsakades av människan.

Alternativa förklaringar på klimatförändringarna är sådant som solens aktivitet eller ändringar i jordaxelns lutning. Om de stämmer eller inte vill jag låta vara osagt (till skillnad från alarmisterna undviker jag tvärsäkerhet); men alla klimatförändringar som ägt rum i äldre tid måste ju förklaras med något annat än människans eller civilisationens påverkan. Men när det gäller det senaste århundradets jämförelsevis obetydliga uppvärmning söker politiker och opinionsbildare inte efter något annat än just mänsklig påverkan. Närsyntheten är slående.

Och solen eller jordaxeln är inget som politiker och opinionsbildare – eller människofiender i största allmänhet – kan göra något åt. Det är bara människans aktiviteter de kan stoppa, och också vill stoppa, oavsett de förödande konsekvenserna.

Så var det då de olika lösningar på klimatförändringarna som måste diskuteras. Men den enda lösning man hör från politiker och opinionsbildare är att avveckla all användning av fossila bränslen på ett par decenniers sikt och ersätta dem med sol-, vind- och vågkraft – idag, och för överskådlig framtid, kraftigt subventionerade med skattemedel.

Låt mig då påpeka att användningen av fossila bränslen (kol, olja, naturgas) är grunden för vår avancerade industriella civilisation.[2] Att avveckla dem skulle bokstavligen innebära civilisationens undergång och en återgång till de förhållanden som rådde före den industriella revolutionen. För mer om detta, läs Alex Epsteins bok The Moral Case for Fossil Fuels, eller George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik, översatt av undertecknad.

Bara för att ta några exempel bland hundratals möjliga: Idag har vi inga större problem med att hålla oss varma under de kalla vintermånaderna, eftersom vi har centralvärme. I äldre tid, liksom i många u-länder idag, var vi tvungna att elda med ved (eller med kreatursspillning), vilket gjorde att vi fick andas in stora mängder rök, dag ut och dag in. Vi behövde inte röka cigaretter för att dra på oss lungsjukdomar!

Eller ta för den delen våra sjukhus, där den mesta av apparaturen drivs med fossila bränslen. All avancerad sjukvård skulle försvinna, om vi avvecklar de fossila bränslena!

Bil och buss och flyg och sånt – det kan vi bara glömma. Och radio och TV, mobiler och internet. Vill vi kommunicera med varandra på avstånd, får vi lita till postgång med diligenser. Och långa, avkopplande semestrar kan vi också bara glömma.

Mig personligen gör naturligtvis allt detta detsamma. Jag fyller 75 nästa år och kommer säkert att vara död, innan civilisationen tippar ned i den miljöpolitiska avgrunden. (Jag har inga barn att bekymra mig om, och mina syskonbarn och syskonbarnbarn har jag väldigt lite kontakt med.)

Men kom inte efteråt och säg att jag inte har varnat er!

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren på vinst och förlust. Tidningen kanske törs men inte vill publicera det.

$ $ $

Uppdatering 1 oktober: I dagens Eskilstuna-Kuriren skriver Susanne Nyström bl.a. följande:

Det största problemet med det alarmistiska tonläget är inte debatterna i sig, utan att det ger en skev bild av verkligheten. Om något upprepas tillräckligt många gånger blir det lätt en kollektiv mental sanning.

Detta handlade om andra former av alarmism, men det är ju fullt tillämpligt på klimatalarmismen. Där ska inga andra perspektiv få komma till tals utom det människo- och civilisationsfientliga.

Vi fick också ett smakprov på vilka vi kommer att buntas ihop med, ifall vi envisas med att försvara vår avancerade industricivilisation mot attackerna från miljörörelsen:

Självklart har alla rätt till sin egen upplevelse [nämen vad snällt], men för att säga något om samtiden måste den sättas i ett sammanhang. För det är lätt att konstatera att jorden är platt när man blickar ut över en åker. Det krävs ett betydligt vidare perspektiv, och tilltro till siffror och vetenskap, för att acceptera att den är rund. Därför ska vi inte föra en debatt där den ena sidan säger rund, den andra platt, och i opartiskhetens namn landa i att sanningen ligger någonstans mittemellan.

Lite ”off topic”, men hur många hävdar på allvar att jorden är platt? Redan under antiken visste man att jorden är rund – man grundade det på sådana iakttagelser som att skepp försvinner eller dyker upp vid horisonten. Vad man inte visste var att jorden inte är universums medelpunkt.

Men varför ska då inte just klimatet ”sättas in i ett sammanhang” och fordra ”ett betydligt vidare perspektiv”, ett perspektiv som åtminstone sträcker sig tillbaka till den senaste istiden?

Och så slutklämmen:

I själva verket behövs det mer demokratisk anständighet i debatten. (Min kursivering.)

Anständighet var ordet! Inte mera skamlöshet.

$ $ $

Uppdatering 10 oktober: Till dem som vill driva oss tillbaka till förindustriella förhållanden sällar sig numera Mattias Svensson. I en gästkrönika i dagens Eskilstuna-Kuriren refererar han en psykologisk studie som ska förklara hurdana vi som ifrågasätter klimatalarmismen egentligen är funtade:

{Vi] är i hög grad män med trångsynt och kallhamrad personlighet. […] [Vi] accepterar också hierarkier och skillnader mellan grupper. […] [Vi är] i hög grad vita, äldre män, lågutbildade och med låg socioekonomisk status. [Vi] har låg empati, auktoritära värderingar och räds förändring. (Min kursivering.)

Detta alltså från personer som använder minsta lilla förändring i klimatet till att skrämma oss till underkastelse under miljörörelsens dekret!

Det finns fler konstigheter i det ovan citerade. Jag själv, t.ex. är utan tvivel lågutbildad, eftersom jag bara har en sketen fil.kand. i bagaget plus några betyg i engelska och blocksvenska från Mälardalens högskola, och mina kunskaper i filosofi och ekonomi kommer inte från något universitet utan från flitig läsning av filosofer och ekonomer. Och min socioekonomiska status som lägre mellanpensionär är inte särskilt hög. Men hur är det med professorer i meteorologi som Lennart Bengtsson och Tage Andersson?

Och vem betvivlar att det finns hierarkier i vårt samhälle? Det gör det visst! Politiker står högst i rangordningen, och vanligt folk (valboskap) står lägst. Och visst är det skillnad mellan grupper. Politiker är en grupp, bibliotekarier en annan, IT-tekniker en tredje, grovarbetare en fjärde, o.s.v., o.s.v. Den stora likheten mellan dessa grupper är att de alla består av människor. Men det var nog inte så det var menat, utan tanken var nog att olika grupper skulle vara olika mycket värda (som t.ex. att politiker står högre i rangordning därför att de är mer värda än vi andra). Se om detta mina bloggposter Är vi alla lika lite värda? och Mer om allas lika värdelöshet.

Så följer den obligatoriska hopbuntningen och brunkletningen:

Men inget tycks fascinera som Sverigedemokrater – eller anhängare till Trump, Le Pen eller Brexit i motsvarande länder. Enkäter och valutvärderingar får ge svaret på frågan: Vilka är dessa människor? Vad tjänar de? Var bor de? Vad har de för utbildning?

Mattias själv är förståndig nog att ta den här ”psykologiska studien” med en rejäl skopa salt – om inte annat så för att den grundar sig på en enkät med bara hundra svarande. Han skriver:

Jag känner en hel del klimatskeptiker, som de kallar sig själva. Jag har själv varit en, även om jag förkastat omprövat dessa slutsatser. De jag känner är ofta äldre män [som t.ex. mig], men snarare utbildade över snittet. De är absolut inte negativa till förändring eller hierarkiska, utan närmast notoriskt ifrågasättande […].

Låt mig lämna därhän att vi är like lite ”skeptiker” som vi är ”förnekare” – för jag ska väl inte behöva upprepa vad jag skrev om detta tidigare i detta inlägg?

Jag har inte den blekaste aning om vad som fått Mattias att förkasta ompröva sina tidigare slutsatser. Med all sannolikhet har han inte läst Alex Epsteins bok som jag länkade till tidigare. Men det har i varje fall gjort honom salongsfähig nog att tämligen regelbundet medverka på Aftonbladets kultursida (där han kallas ”Sveriges sista nyliberal”). Det är väl där han hör hemma numera.

$ $ $

Uppdatering 15 oktober: Susanne Nyström menar allvar när hon buntar ihop dem som ifrågasätter klimatalarmismen med förintelseförnekare. I dagens Eskilstuna-Kuriren berättar hon först ett skräckexempel på förintelseförnekelse och fortsätter sedan:

När två personer inte ens kan enas om grundläggande fakta, som att den globala uppvärmningen pågår eller att Förintelsen har ägt rum, finns det helt enkelt inte särskilt mycket att prata om.

Att någonting pågår är ställt utom tvivel: det är alltid något som pågår – och klimatförändringarna har som sagt pågått sedan urminnes tider. Men vad som verkligen pågår idag är ett lågintensivt krig mot kapitalismen och mot vår avancerade industricivilisation. Susanne Nyström befinner sig i förtrupperna av detta krig.

$ $ $

Se också Jorden blir allt varmare… Eller sök under kategorin Klimatbluffen.


[1] En hypotes – i och för sig mycket omstridd – är att hela jorden för ca en halv miljard är sedan var täckt av ett istäcke.

[2] Redan har jag mötts av invändningen att vi i Sverige också använder stora mängder vattenkraft. Men det gäller alltså Sverige, inte resten av världen. Och numera används ju också kärnkraft. Men varken vattenkraft eller kärnkraft är något som miljörörelsen är särskilt förtjust i.

Annonser

Axel Hägerströms socialistiska framtidsvision

Axel Hägerström 2Åren 1908–1909 höll Axel Hägerström en serie föreläsningar om De socialistiska idéernas historia; hans föreläsningsanteckningar redigerades sedermera och utgavs postumt (Stockholm: Natur och kultur, 1946) av samme Martin Fries som tidigare redigerat Socialpolitiska uppsatser. Jag saxar ett stycke som handlar om förhållandet mellan individ och stat i ett kommande socialdemokratiskt samhälle:

Det finns ännu i det moderna samhället kvar ett område, där de individuella krafterna icke äro socialiserade, och det är det ekonomiska. Här äro ännu individernas intressen skarpt avskilda från samhällets. Socialdemokratien vill nu endast, att även den materiella produktionen ställes i samhällets tjänst, regleras ut från dess ändamål, såsom redan är fallet med en stor mängd andra kulturgrenar. Behöver nu därför den överlägsna individen känna sig nedtryckt av att han även på detta område arbetar i statens tjänst och därför av densamma uppehålles? Skulle då t.ex. den överlägsne vetenskapsmannen nödvändigt behöva känna sig förtryckt, därför att han står i statens tjänst och därmed av denna uppehålles? Tvärtom måste man väl säga, att den ekonomiska begåvningen i en socialiserad ekonomi har betydligt större möjlighet att göra sin överlägsenhet gällande. Ett större verksamhetsfält står honom ju därmed i själva verket öppet. (S. 60.)

Det här skrevs alltså i början av 1900-talet, knappt ett halvsekel innan Atlas Shrugged kom ut. Annars finns det ju ett exempel i denna bok på en överlägsen vetenskapsman som ställde sig i statens tjänst och därmed av den uppehölls: Robert Stadler. Ett större verksamhetsfält stod honom – trodde han – öppet. Och hur det gick för Robert Stadler, det vet ni ju, ifall ni läst boken.

Det där är bara litteratur! Det är bara fiktion! säger ni kanske. Men ta då några verkliga fall! Ta Bill Gates eller Steve Jobs! Skulle de ha kunnat revolutionera datorindustrin och därmed vårt vardagsliv – skulle de ha gjort det möjligt för mig att knacka ned dessa rader på en ordbehandlare för att sedan publicera det på nätet utan att behöva ta omvägen om en förläggare – om de ställt sin överlägsna begåvning i statens tjänst? Skulle staten ens ha insett deras överlägsna begåvning? Nej, naturligtvis inte. Och de är ju långtifrån de enda stora namnen.

Men jag ska låta Hägerström fortsätta:

För övrigt bör i detta avseende anmärkas, att individen ingalunda växer därigenom att han i avskildhet från det allmännas intressen endast arbetar för att skaffa sig och sin familj fördelar. Människan växer med vidden av sina intressen. Härtill kommer slutligen, att det under det privatekonomiska systemet alldeles icke är nödvändigt beroende av den individuella skickligheten, huruvida en person kommer i tillfälle att få en framskjuten placering på det ekonomiska området. Helt andra omständigheter, arvsförhållanden eller en lycklig slump kan härvid spela huvudrollen. Men i ett socialdemokratiskt samhälle skulle givetvis principiellt sett den ekonomiska ledareställningen tilldelas den, som ådagalagt den största skickligheten. (S. 60f; min kursivering.)

Det här trodde alltså Axel Hägerström på!

Det dryga sekel som gått sedan detta skrevs har kommit hans förhoppningar på skam. Svensk socialdemokrati ger knappast syn för sägen här. Varken Mona Sahlins senaste klavertramp eller Göran Perssons insatser som godsägare tyder på att den ekonomiska ledarställningen tilldelats dem som ådagalagt den största skickligheten.

Men så har ju svensk socialdemokrati tagit den reformistiska vägen – produktionsmedlen har inte överförts i ”folkets” (d.v.s. dess representanters) ägo; många produktionsmedel är fortfarande privatägda. Så hur ser det ut i de länder där folkrepresentanterna verkligen tagit över produktionsmedlen?

Somliga av dessa länder – hela det forna östblocket, t.ex. – har övergett marxismen. Kvar finns länder som Nordkorea, Cuba, Zimbabwe och Venezuela. Vilka tecken finns det där på att den ekonomiska ledarställningen tilldelats dem som ådagalagt den största skickligheten?

Så hur kom Hägerström fram till sin verklighetsfrämmande slutsats? Jag backar bandet ett par sidor:

[Motsättningen] mellan samhället och den överlägsne individen var för båda skadlig. Å ena sidan gick samhället förlustig den insats i det allmänna arbetet, som den senare kunde prestera. Å andra sidan kunde individen icke vinna den utveckling och användning av sina krafter, som varit möjlig om han kunnat deltaga i och befruktas av en allmän samhällskultur.

[Den moderna socialdemokratien är] i väsentlig grad utmärkt för ett strävande att socialisera den överlägsna individen, att leda hans överlägsenhet in i den allmänna samhällsfåran, så att den blir av social betydelse. För att förstå detta bör man taga hänsyn till det moderna samhällets utvecklingstendenser. Tänker man på de nyare samhällsförhållandena i motsats till de äldre, så frapperas man av de starka kulturella förbindelser, som äga rum mellan kultursamhällena och som göra att de i vissa hänseenden bilda ett kultursamhälle. Det är klart, att det enskilda samhällets kulturella mål därigenom är fritt från den trånga begränsning, som utmärker ett i sträng avskildhet levande samhälle. Det kulturella samhällsändamålet har vidgat sig till en omfattning och en komplicering, som för ett antikt betraktelsesätt skulle te sig som alldeles obegripligt. Men därigenom har också förhållandet mellan den överlägsna individen och samhället blivit ett helt annat. Samhället behöver honom, behöver så mycket som möjligt intensifierad hjärnkraft och är också mäktigt att tillgodogöra sig densamma. Dess matsmältningsapparat har så att säga blivit så stark, att det kan smälta de mest heterogena element. Nu behöver man åtminstone icke skicka våra stora begåvningar i landsflykt utan försöker använda dem i samhällets tjänst. Å andra sidan behöver icke den överlägsna individen i förhållande till det sociala kulturarbetet känna leda vid dess litenhet, utan hur vittfamnande hans intressen än äro, alltid kan han infoga dem i detta arbete och söka sig en plats däri.

Detta förhållande är givetvis nyttigt för såväl samhället som individen. För den senare är det nyttigt både därigenom, att han har ett rikt material att ösa ur, och därigenom, att han till följd av den allmänna kulturens relativa enhetlighet vinner ett fäste för sina strävanden. Alltså, utvecklingstendensen går i riktning mot ett användande av den individuella kraften i samhällets tjänst – mot individens socialisering, en riktning som till sin egen natur löper jämsides med ett förhöjande av individens egna möjligheter till utveckling.

[Den moderna socialdemokratien går] i samma riktning som den allmänna samhällsutvecklingen, att socialisera individen och därmed förhöja dess möjligheter. (S. 58ff.)

Och sedan följer alltså det ovan citerade stycket, det som handlar om att individerna inte är socialiserade på det ekonomiska området.

Men vad man än i övrigt anser om saken, så står det ju inget om att det är just staten som socialiserat individerna på andra områden än det ekonomiska.

Vad är det då som gjort att vårt samhälle nu har blivit till ett kultursamhälle? Vi får gå tillbaka till övergången från feodalism till kapitalism:

Den medeltida produktionen var ursprungligen knuten vid små bondekommuner. Några byar hörde tillsammans till en gemenskap. Den därtill hörande marken, såsom betesängar, skogar och i viss mån även åkermark, tillhörde dels enskilda personer i gemenskapen, dels hela kommunen. Alla som nu inom denna, från varje annan dylik gemenskap strängt avskilda kommun producerades, användes blott till omedelbar förbrukning, vare sig av den enskilde producentens familj eller av hela kommunen eller av feodalherren, markens överägare, till vilken kommunen var skattepliktig och som använde böndernas naturaprestationer till underhåll framför allt av de krigsföljen, som han behövde för att försvara borgen eller för att företaga plundringar på andras område. (S. 77; min kursivering.)

Men detta kom att ändras:

I städerna koncentrerade sig en ny medeltida klass, som sedan skulle få så stor betydelse och till slut spränga hela den medeltida samhällsordningen, nämligen handelskapitalisternas. Alltid hade under medeltiden en viss förbindelse ägt rum mellan väster- och österlandet. Dessa handelsförbindelser hade emellertid mest karaktären av plundringar. Korstågen hade i väsentlig grad till motiv hoppet om att i Östern förvärva skatter. (S. 77.)

Men med handelns utbildande till världshandel fingo penningarna en allt större betydelse som bytesmedel. Det kunde nu ej vidare gå för sig att direkt utbyta naturabruksvärden mot varandra. Därmed kommo penningar i omlopp och blevo den egentliga grundvalen för rikedom. För penningar kunde man få allt det, för vilket annars tarvades särskilda makträttigheter. Alltså blev det ekonomiska intresset naturligt nog inriktat på förvärvet av penningar. En sådan vara kunde man lägga sig till med i obegränsad mängd. Den möglade inte genom att ligga utan hade alltjämt sitt värde kvar. (S. 78.)

Människorna levde m.a.o. inte längre helt avskilda från varandra, och plundringen fick ge vika för handeln.

Handeln hade nu icke till syfte att byta ut de egna överflödiga naturliga bruksvärdena mot sådant som behövdes utan att förvärva penningar in infinitum. Så uppstod då en särskild klass, handelskapitalistklassen, som använde sina penningar som kapital, d.v.s. som medel att förvärva ytterligare penningar genom handel. Det var nu också naturligt, att denna klass särskilt skulle koncentreras i de fria städerna, de i ekonomiskt avseende mest livaktiga av de medeltida kommunerna. Därigenom steg också välmågan i dessa.

Men lägg nu märke till att handelns intresse erfordrade andra samhällsformer än de medeltida. Först var den skarpa avsöndring, som ägde rum mellan de särskilda kommunerna, hindrande för handelskommunikationerna. Vidare behövdes för skyddet av handelsintressena å främmande platser en stark makt, som verkligen var i stånd att skydda dem. Ävenledes behövdes en centraliserad förvaltning för att reglera det komplicerade nätet av handelsförbindelser. Slutligen behövdes en dylik centralisering till skydd mot feodalherrarnas anspråk på särskilda tributer och till skydd mot deras plundringståg. (S. 78f.)

Och så bröts alltså feodalsystemet sönder och fick ge vika för en mer kapitalistisk samhällsordning.

Men i ett särskilt beroende av handelskapitalet kommo furstarna genom behov av lån från de rika bankirerna. De medel, som kunde uppbringas från stånden, räckte icke för de ständiga krigsbehoven och för de stigande lyxbehoven. Så infördes statsskuldssystemet.

Men det var ej blott på denna väg som kapitalet fick stor samhällelig betydelse. Det verkade i själva verket revolutionerande på hela det medeltida feodalsystemet. Då penningen nu var det bytesmedel, för vilket man kunde erhålla allt och som man också måste ha för att kunna förvärva de behövliga bruksvärdena, kom produktionen i det hela att få till ändamål förnämligast förvärv av penningar och icke produkter att omedelbart förbruka. (S. 79f.)

Det var m.a.o. övergången från övervägande naturahushållning till övervägande penninghushållning som gjorde att människorna knöts närmare samman och att de olika kultursamhällena blev till ett enda kultursamhälle. Under feodaltiden var människorna alltför avskilda från varandra för att något sådant skulle kunna ske.

Men Hägerström vore inte Hägerström om han inte åberopade Karl Marx:

Storindustrien leder under närvarande samhällsförhållanden å ena sidan till en hejdlös anarkisk produktion, å andra sidan till en just därav framkallad disproportion mellan produkterna och marknaderna, varigenom hela det ekonomiska livet råkar i stagnation. (S. 103; min kursivering.)

Att produktionen var ”anarkisk” betyder att den inte var centralplanerad. Det skulle falla på Ludwig von Mises’ lott att visa att produktionen under kapitalismen är så långt ifrån ”anarkisk” man gärna kan komma – att alla kapitalister (liksom alla vi andra) planerar och att planerna samordnas genom prismekanismen; och att ”centralplanering” betyder att alla vi som inte är diktatorer förbjuds att planera och att endast diktatorns plan gäller; och att diktatorn i ett socialistiskt samhälle inte heller han kan planera, eftersom den samordnande prismekanismen är satt ur spel. Men Hägerström läste aldrig Mises. Han fortsätter:

Detta sker i handelskriserna, som enligt den marxistiska åskådningen måste tilltaga i styrka, ju mera ett utvidgande av marknadsområdet blir omöjligt och ju mera rikedomen genom kapitalets uppsugningsförmåga samlas på några få händer och sålunda antalet av verkligt köpkraftiga konsumenter minskas. I dessa handelskriser, som måste sluta med en fullständig krasch, måste produkterna förstöras, därför att de finnas i överflöd, under det att samhället i det hela lider kris. Detta är en samhällets onaturliga självförstörelse. Det producerar in infinitum, men låter produkterna, trots att det själv lider brist, gagnlöst rinna bort i sanden. (S. 103f.)

Vad är det för ”handelskriser” Marx och Hägerström talar om? Jag citerar ur första upplagan av Nordisk familjebok:

Handelskris, polit. ekon., en plötslig förlamning  af affärs- och näringslifvet. Dess vanliga symtom  äro prisfall på och hämmad afsättning af varor,  inskränkning af krediten, konkurser, en mängd  nedlagda affärer, ringa affärslust, låg arbetslön  och arbetsbrist o. s. v.[1]

M.a.o. vad vi idag kallar depression. Och återigen föll det på Ludwig von Mises’ lott att förklara vad dessa handelskriser beror på. De har inget alls med bristen på central ”planering” att göra utan beror på statlig manipulation av kreditväsendet. Men Hägerström kunde ju inte gärna ha läst en bok som kom ut först 1912, när han skrev detta.[2] Så jag låter honom fortsätta:

Detta förhållande visar på nödvändigheten av ett annat samhällsskicks ankomst. Att vårt samhälle befinner sig i döende visar vidare den skarpa och dock naturliga klasstriden, som delar samhället i två fientliga läger. Denna motsats är ett tecken till en dödlig motsägelse i själva samhällsordningen. Båda de nu nämnda sociala orimligheterna ha en gemensam källa: den sociala motsägelse som ligger däri, att produktionen är storproduktion, sålunda social, tillägningssättet individuellt. Endast genom upphävande av denna grundmotsägelse kan samhället komma i naturliga förhållanden. När grundmotsägelsen fullständigt kommit till genombrott i sina konsekvenser och kriser, måste det också följa onaturliga kapitalsamlingar och upprivande klasstrider. (S. 104.)

Inget annat här än Marx’ förutsägelse att socialismen skulle födas fram ut kapitalismens eget sköte genom dess egen inneboende motsägelse!

Vidare i texten:

Marxismen betraktar nu ävenledes samhället som det primära i förhållande till individerna. Dessas beskaffenhet blir bestämd av samhällsförhållandena, som utveckla sig i en linje, som överensstämmer med och bestämmes av samhällets förhandenvarande produktionskrafter, av teknikens utveckling och marknadens storlek. Denna utveckling är alltigenom lagbestämd och oberoende av osinnliga realiteter sådana som folksjälen och dylika till den historiska skolan hörande begrepp. [… ] [Marxismen] återupptar den medeltida åskådningen av individens beroende av samhället, men detta beroende uppfattas icke som ett beroende av gudomliga makter utan endast som ett fortskridande – en uppfattning av samhällets naturliga karaktär, varigenom des lagbundenhet i likhet med andra företeelser konstateras. (S. 105; Hägerströms egen kursivering.)

Ja, enligt Marx skulle socialismen komma med en naturlags obeveklighet.

Det är att märka att individualismen, såvitt den yttrar sig såsom en tro på individerna förmåga att godtyckligt inrätta sig i samhället, innebär en kvarleva av supranaturalism, i det att individerna därvid betraktas isolerade såsom självständiga enheter, upphöjda över det naturliga sammanhang, till vilket de höra. (S. 105f.)

Nu ligger det väl knappast något ”supranaturalistiskt”, d.v.s. övernaturligt, i att betrakta individen som samhällets minsta byggsten. Men jag avbryter Hägerström:

Människorna måste samverka för att leva. Därav uppstår med nödvändighet samfällda riktningar mot gemensamma mål. Dessa riktningar äro icke att härleda ur något särskilt socialt sinne, blott ur den allmänna nödvändigheten att leva. Däri ligger materialism. Men de bero ej heller på något fritt beslut av den enskilde i samhället och klassen att i eget intresse samverka med andra. Det primära i individens liv är icke alls hans privata beslut utan dylika naturnödvändigt samfällda riktningar, av vilka likaledes naturnödvändiga utveckling individens medvetna liv bestämmes. Däri ligger då Marx’ sociala, icke individualistiska syn på det sociala sinnet liksom ock på samhällsutvecklingen. (S. 106.)

Javisst måste vi samverka för att leva. Men följer det verkligen härav att vi aldrig väljer vem vi ska samverka med, hur denna samverkan ska gå till eller mot vilket mål denna samverkan ska sträva? Att vi som individer bara driver med strömmen? Eller med produktivkrafterna? Ja, det är ju faktiskt vad Marx och Hägerström hävdar här. Vidare i texten:

Den moderna socialdemokratien har […] en tendens att alldeles frigöra sig från idéen om människans naturliga, eviga rätt, vilkens förverkligande skulle utgöra målet för det nya samhället. Denna tendens har sin grund i dess strävan att fatta människan såsom ren naturprodukt och samhället såsom förändrande sig efter naturlagar. [Vissa reflekterade rättsidéer hos Marx och hans efterföljare] äro bestämda av betraktelsen av samhället såsom produkt av en utveckling och såsom ägande vissa utvecklingstendenser, i förhållande till vilka individerna själva blott äro verktyg. Individen har visserligen inga rättigheter för sig, men samhället självt har rättigheter, nämligen att kräva att individerna befordra dessa utvecklingstendenser. De ha historiskt bestämda uppgifter. (S. 107; min kursivering.)

Vi ha inga rättigheter, vi äro blott verktyg för samhällsutvecklingen!

Så har nu också arbetarklassen en historisk uppgift, nämligen att underlätta födseln av det nya samhället. Men om samhället i det hela bestämmer en viss verksamhet från individernas sida såsom den under historiska förhållanden riktiga, så ha också individerna såsom leder i samhället de rättigheter som stå i överensstämmelse med de rättsanspråk, som samhället självt under bestämda förhållande har. (S. 107; min kursivering.)

Som oss själva har vi inga rättigheter, men som leder i samhällskroppen har vi det! Rättigheter är inte något som vi delegerar till samhället (staten) utan något som samhället (staten) delegerar till oss!

Hägerström insåg det säkert inte själv, men detta är inget annat än ett recept för totalitär diktatur. För vad händer med oss som sätter oss på tvären? Som hävdar våra alldeles egna rättigheter, även när de går stick i stäv med den (påstådda) samhällsnyttan? Som vägrar att hjälpa det ”nya samhället” att födas? Om det är samhället som har rättigheterna kan vi inte åberopa några egna rättigheter, och samhället kan då göra vad det behagar med oss: spärra in oss eller ta livet av oss. (För mer om detta, se George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär – en uppsats som Hägerström förstås kan ursäktas för att inte ha läst.)

Vill man nödvändigtvis ursäkta Axel Hägerström, kan man förstås notera att det här skrevs alldeles i början av 1900-talet och att han inte med egna ögon kunnat se hur hans framtidsvision brutit samman och vilket lidande det orsakat på vägen till sammanbrottet.[3]

Om man tvunget vill ursäkta honom, alltså.

$ $ $

Alla mina bloggposter om Axel Hägerström hittar ni här.


[1] Uppsatsen i Nordisk familjebok är ett par sidor lång och författad av David Davidson.

[2] Inte för att han läste Mises senare heller.

[3] Låt er inte vilseledas av att Hägerström talar om ”den moderna socialdemokratien”. Så som han åberopar Marx är det tydligt att det inte är någon ”reformistisk” socialism han pläderar för. Och dessutom handlar det om den socialdemokrati som var förhärskande runt år 1905, och den var betydligt mer marxistisk än dagens socialdemokrati.