En julbetraktelse

Jag skrev denna julbetraktelse i januari 1994 och skickade senare ut den som bilaga till Objektivistisk skriftserie. Jag repriserar den här därför att jag själv tycker att den är bra.

Julafton är en dag då man av tradition plägar upplåta spaltutrymme i dagspressen åt företrädare för den kristna tron, för någon lagom skenhelig julbetraktelse. Årets upplaga i Svenska Dagbladet är signerad H.B. Hammar, domprost i Skara [samt bror till förre ärkebiskopen K.G. Hammar], och handlar om människovärdet och ”allas rätt till arbete”. Den ger uttryck för den kristna förvaltarskapstanken, d.v.s. att människan av Gud är satt till jorden för att ”bruka och bevara” Guds skapelse; utifrån denna tanke argumenterar betraktelsen för en politisk tes, den ”fulla sysselsättningens” politik.

I själva verket är kristen tro och människovärde oförenliga storheter. Låt mig, innan jag bemöter prosten Hammars resonemang, ge en kort skiss av en rationell syn på människans plats i tillvaron och på arbetets plats i människolivet.

Människan är, med Aristoteles’ definition, ett förnuftigt djur. Liksom de övriga djuren är hon ett resultat av evolutionen; till skillnad från de övriga djuren, som enbart vägleds av sina varseblivningar och som saknar fri vilja, är människans kunskap begreppslig och viljestyrd. Frågan hur evolutionen gett upphov till den specifika och säregna art som kallas ”människa” är en vetenskaplig fråga som jag inte tänker ge mig på att försöka besvara; men att hon är ett förnuftigt djur låter sig varken förnekas eller bortförklaras. Idén att förnuftet och den fria viljan ingjutits i människan av en gudomlig skapare är ingen förklaring alls, den är blott och bart en mystisk fantasi. Människan är ingen övernaturlig företeelse; hon är en del av naturen.

Till skillnad från växter och djur har människan ingen automatisk överlevnadsmetod; ändå måste hon överleva. Hennes överlevnadsmetod består i att tillämpa sitt förnuft och att anpassa sin omgivning efter sina egna behov; det är denna process som kallas ”arbete” eller ”produktion”. Människan måste, som prosten Hammar själv säger och belägger med bibelcitat, lägga den övriga naturen under sig: hon måste ”råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden”. Men det är människans egen natur, inte någon gudomlig befallning, som ålägger människan detta.

Eftersom det inte finns någon gudomlig skapare, kan inte heller begreppet ”människovärde” härledas ur någon gudomlig skapelseakt. Kristna propagandister har alltsedan sekulariseringen satte in klamrat sig fast vid denna iakttagelse och hävdat att människan i en värld utan Gud inte har något värde. Som Dostojevskij uttryckte saken: ”Om inte Gud finns, är allt tillåtet.” Men denna argumentation är fullkomligt bakvänd. Begreppet ”värde” förutsätter ett svar på frågorna: av värde för vem? och för vad? Värden måste bedömas efter en måttstock, och den enda rationella måttstock som finns är: människans liv. Det är endast med hänvisning till människans liv som man överhuvudtaget kan bedöma om något är människovärdigt eller ej. Frågan om människan själv besitter människovärde eller ej kan bara ha ett svar. Vad skulle svaret ”nej” innebära, annat än att människan inte är av värde för sig själv?

Det måste betonas att måttstocken ”människans liv” för varje människa betyder hennes eget korta men oersättliga människoliv. ”Människans liv” är en abstrakt måttstock, som varje enskild människa måste tillämpa för syftet att leva sitt eget liv och uppnå sin egen lycka. Detta innebär etisk egoism.

Eftersom människan måste överleva av eget arbete och egen produktion, följer det att människan måste ha en rätt att arbeta för att kunna överleva alls. (Detta betyder inte att andra har någon ”plikt” att förse mig med arbete; det betyder att de inte får hindra mig att arbeta.)

Med denna bakgrund går det att bemöta prosten Hammars anspråk på att den kristna tron skulle utgöra något slags ”garant för människovärdet”. Låt mig citera:

Genom att arbeta fungerar människan som Guds medarbetare. Det betyder att människan innehar en beroendeställning. Hon är inte sin egen herre, även om hon ständigt frestas att tro så. Hon är ”bara” förvaltare.

Vad är det för ”människovärde” som här tillskrivs människan? Människan underordnas här en mystisk fantasifigur. Vad ligger det för värde i att vara ”medarbetare” till eller ”förvaltare” åt någon som inte finns? Allt Hammar – och kristendomen – säger är att människan inte har något värde i sig själv, qua människa, och att det enda värde som kan förlänas henne är ett imaginärt värde, hämtat från en imaginär varelse i en imaginär dimension. Hammars, och kristendomens, måttstock är en imaginär måttstock, ”Guds vilja”. Ska detta föreställa ett försvar för människan och människovärdet?

Några rader längre fram skriver Hammar, som en förklaring på att arbetet här i jämmerdalen blivit så mödosamt:

Bakgrunden är människans uppror mot Skaparen, egoismens upprinnelse. När människan inte nöjer sig med att ”bara” vara förvaltare utan vill spela herre, då blir också arbetslivet strävare än vad som var avsett.

M.a.o.: människan får inte ens sätta sig upp mot Hammars och kristendomens imaginära fantasifoster: då blir hon straffad! Och hon får inte leva för sin egen skull: egoism betraktas, utan ringaste motivering, som om det vore en ren självklarhet, som något ont!

Att arbete är mödosamt och strävt beror på verklighetens natur, inte på något annat. Vad Hammar åberopar sig på är myten om Edens lustgård, där frukterna av alla träd (utom kunskapens) automatiskt står till människans förfogande utan ringaste ansträngning – eller de bekanta Jesusorden om liljorna på marken som varken så eller spinna. Vad denna myt och dessa Jesusord anbefaller är faktiskt inget annat än ren verklighetsflykt. Det är en fantasiprodukt som kristendomen erbjuder oss i utbyte mot att vi ger upp vår själviskhet, vårt ansvar för vårt eget liv och själva vår önskan att leva.

Enligt den etik jag ovan skisserat är det för sin egen skull som en människa måste arbeta: hon måste tjäna sitt eget levebröd; hon har ingen rätt att lita till allmosor från sina medmänniskor. Att mitt arbete kan komma mina medmänniskor till godo – och också gör det, via arbetsdelningen och det fria utbytet av varor och tjänster – är en oundviklig biprodukt, men det är inte och kan inte vara mitt grundläggande motiv: mitt liv är mitt, och det är jag som har ansvaret för det. Men eftersom Hammar – och kristendomen – förkastar själviskheten och ser den som ond, måste han åberopa en helt annan bevekelsegrund för att arbeta: självförglömmande omsorg om medmänniskan.

Den unga kyrkan gav en ny värdighet åt allt slags arbete som utfördes till medmänniskans tjänst. […] Martin Luther hade ett enda kriterium för hur arbete skulle bedömas. Han ställde en rak fråga inför varje tänkbart arbete, inför varje syssla: Handlar det här om ett jobb som på något sätt är till gagn för medmänniskan? Kunde den frågan besvaras jakande, så var det ”grönt ljus” från reformatorn. ”Medmänniskan” blev alltså det mått utifrån vilket arbetslivet bedömdes. […] Luthers idé att värdera jobben utifrån vad som var bra för medmänniskan är faktiskt ingen dum idé.

M.a.o.: att värdera ett jobb efter vad som är bra för en själv är en ”dum idé”, som skulle få ”rött ljus” från Martin Luther. Det är en ”dum idé” därför att det är en självisk idé; och själviskheten är ond, därför att den innebär ett ”uppror mot Skaparen”.

Men tänk nu efter en smula: om allt mitt arbete är till för medmänniskan (och inte för mig själv), med vilken rätt kan jag begära betalt för mitt arbete? Med vilken rätt kan jag begära högre lön än en som nätt och jämnt håller mig vid liv och möjliggör fortsatt slit i medmänniskans tjänst? På Hammars och Luthers premisser kan det inte finnas någon sådan rätt.

Men det finns ytterligare en invändning mot den här sortens ”medmänsklighet”, nämligen att den upphäver sig själv och rycker undan grunden för all genuin välvilja mellan människor. För om min själviska önskan att leva mitt liv är ond, hur kan då min medmänniskas önskan att leva sitt liv för sin skull vara annat än ond? Så varför ska jag utföra ett arbete som är min medmänniska till gagn, om jag därmed bara uppmuntrar och ger näring åt hennes ondska? Sanningen är lyckligtvis den rakt motsatta: det är endast insikten att medmänniskans själviskhet är god (lika god som min egen) som kan göra det värt att hjälpa henne, eller överhuvudtaget ha med henne att göra.

Vilka är implikationerna för det som sägs utgöra ämnet för prosten Hammars julbetraktelse: dagens massarbetslöshet? Låt mig citera:

Kommer ropet om ”arbete åt alla” alldeles att tystna, när uppfyllelsen av detsamma framstår som ren utopi? Mitt svar är: Vi får inte vänja oss vid någon arbetslöshet! Och kampen för den fulla sysselsättningen får aldrig avstanna! […] Tanken på allas rätt till arbete är ett genuint uttryck för kristen tro! Den som förnekar den tanken förnekar något som är typiskt för kristendomen.

Detta är tom retorik. Problemet, som Hammar ser det, är att ropen på arbete åt alla håller på att tystna, och hans lösning är att inte låta dem tystna. Men att ropa på arbete skapar inga arbeten, lika lite som böner får det att regna manna från himmelen. Sådana rop och sådana böner är förvisso genuina uttryck för kristen tro, men detta gör dem inte ett dugg effektivare.

Hammar har också ett konkret förslag som inte är tom retorik, nämligen att vi borde dela på jobben. För att kunna kommentera och bedöma det förslaget måste jag också skissera några huvudpunkter i en rationell ekonomisk teori.

Till att börja med finns det ingenting sådant som brist på arbetsuppgifter att utföra här i världen. Det verkliga problemet är det rakt motsatta: det finns fler arbetsuppgifter att utföra än vi någonsin får tid att uträtta under vårt korta jordeliv. Det finns därför ingen som helst ”brist på jobb”; det finns ”arbete åt alla” så att det räcker och blir över. Arbetslöshet, och i all synnerhet då massarbetslöshet av det slag vi idag upplever, framstår därför som en paradox. Ändå är arbetslösheten en realitet. Vad förklarar den, och vad kan vi göra för att råda bot på den?

Liksom alla andra varor eller tjänster har det arbete man utför åt någon annan ett pris (som kallas ”lön”). Och liksom för varje annan vara eller tjänst tjänar priset på lönearbete till att balansera utbud och efterfrågan. Härav följer att var och en kan få arbete, bara han eller hon är beredd att acceptera (eller tillåts acceptera) en lön som ger en arbetsgivare råd att anställa en. Vår tids massarbetslöshet är helt och hållet ett resultat av sådana saker som orimligt höga löneanspråk från fackföreningarnas sida eller av lagar som förbjuder löner under en viss nivå. Sådana anspråk och sådana lagar må motiveras av ”solidaritet” eller ”medmänsklighet”: deras enda och oundvikliga resultat är att vissa människor drivs ut i arbetslöshet, vilket varken är solidariskt eller medmänskligt.

Prosten Hammars förslag om delning av jobben är en skenlösning som inte skulle fungera, av ett mycket enkelt skäl: de allra flesta jobb i dagens samhälle låter sig inte delas, därför att de fordrar specialistkunskaper som inte alla besitter och som måste förvärvas innan arbetet alls kan utföras. Det vore t.ex. helt omöjligt för någon att komma in från gatan (eller skolbänken) och dela det jobb på vilket jag tjänar mitt levebröd – och jag föreställer mig att en domprosts sysslor ställer liknande problem. Samma sak gäller för alla jobb som kräver någon form av utbildning eller inskolning, vilket idag inbegriper de allra flesta jobb inom verkstadssektorn, vårdssektorn eller vilken annan sektor som helst.

Om vi ska nå full sysselsättning är det inte jobben vi måste dela på, utan den totala lönepotten i samhället. Och det uppnår vi genom att helt enkelt tillåta människor att erbjuda sin arbetskraft till en lön som är lägre än vad staten eller facket behagar dekretera. Det är i detta sammanhang man ska se den s.k. ”pigdebatten”: hembiträde är ett exempel på ett hedervärt men lågavlönat yrke, som det sannerligen inte är någon skam att ta i början av sin yrkeskarriär. Det är inte heller någon skam att tjäna sitt levebröd på att tvätta andras fötter eller borsta andras skor. (Att utföra sådant arbete gratis, bara för att visa sin offervilja och sin osjälviskhet, är däremot en skam och en förnedring.)

Jag vill i detta sammanhang betona att låg lön inte alls behöver innebära låg levnadsstandard. Människan lever inte av pengar, utan vad hon kan köpa för sina pengar. Om en fri arbetsmarknad kombineras med ett stabilt penningvärde (vilket skulle åstadkommas om vi övergav ”pappersmyntfoten”, och all därmed sammanhängande klåfingrig manipulation av penningväsendet, för guldmyntfot och ett fritt bankväsen), då skulle priset på varor sänkas likväl som priset på arbete; eftersom produktionen av varor och tjänster under sådana omständigheter stadigt skulle öka, skulle en oförändrad lön, eller t.o.m. en sjunkande lön, gå hand i hand med en stadigt förbättrad levnadsstandard.

Men ett program av det slag jag ovan skisserat skulle vara liktydigt med ett program för införande av laissez-faire-kapitalism. Och laissez-faire-kapitalism är det sista prosten Hammar (eller alla de som idag ropar högt på full sysselsättning) skulle plädera för. Anledningen är enkel. Mitt program vädjar till deras förnuft och till deras själviska omsorg om sitt eget bästa. Det låter sig inte förenas med den osjälviska uppoffringens ”ideal”, och det låter sig inte förenas med någon form av förnuftsfientlighet, varken med dialektisk materialism eller med kristen tro.

Alternativet är klart, och valet är ert. Men den som väljer den religiösa tron och den osjälviska uppoffringen av det egna livet för gratistvätt av medmänniskans fötter ska inte prata om ”människovärde” eller försöka framställa sig själv som människovän.

Inspirationskällor: Ayn Rand och (vad gäller de ekonomiska resonemangen) George Reisman. Ingen av dessa personer har det ringaste ansvar för eventuella misstag, missuppfattningar, olyckliga eller inexakta formuleringar som kan ha insmugit sig i denna text. De har ännu mindre ansvar för de missuppfattningar av texten som dess läsare eventuellt kan göra sig skyldiga till. Vad beträffar uppsåtligt illvilliga vantolkningar, förkastas dessa på förhand.

$ $ $

Uppdatering 10 mars 2015: Kristna Värdepartiet ogillar denna uppsats (en talesperson för partiet har meddelat mig att den underminerar all moral). Partiet har uppenbarligen lyckats identifiera sin huvudfiende: en moral som har människans liv och inte Guds outgrundliga vilja som värdemätare. (Att denna moral också låter kvinnor, snarare än diverse religiösa lobbyorganisationer, bestämma över sina egna kroppar är förstås också djupt anstötligt ur ett kristet perspektiv.)

Annonser

Rasismen breder ut sig

I årets upplaga av Kalle Anka på julafton har man tagit bort en svart docka och en figur som möjligtvis skulle kunna föreställa en jude. Innebörden av detta måste väl vara att det inte längre finns plats för vare sig svarta eller judar i Disneys värld? Konstigt sätt att bekämpa rasism – om det nu var det som var meningen.

Däremot får karikatyrerna av spanjorer i Tjuren Ferdinand och av italienare i Lady och Lufsen finnas kvar.

Uppdatering: Också publicerad i Eskilstuna-Kuriren 22 december.

Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna

För några dagar sedan skrev jag en insändare, Israels rätt till självförsvar, som Eskilstuna-Kuriren vägrade ta in. Att detta inte var någon engångsföreteelse visas av gårdagens ledare, Stöld av mark gör fred omöjlig. Det är så många fel med denna ledare att jag inte vet var jag ska börja, men så här står det i alla fall:

Palestina kunde inte bli fullvärdig medlem i FN. Det blev stopp i Säkerhetsrådet. I stället fick Palestina sin status uppgraderad från observatör till observatörsstat utan medlemskap, samma rang som Vatikanen har.

Förutom att ge Palestina en rätt att dra Israel inför Internationella brottsmålsdomstolen har statusuppgraderingen mest symbolisk betydelse. Men det är viktig symbolik. Det internationella samfundet har underförstått erkänt en palestinsk statsbildning och gett sitt stöd till en tvåstatslösning. [Min kursivering.]

Så nu vet vi på vilken sida Eskilstuna-Kuriren står: Om Israel försvarar sig är det en krigsförbrytelse. Inte ett ord om att Hamas eller Hizbollah eller Islamiska jihad eller för den delen PLO skulle kunna ställas till svars för sina handlingar. Endast Israel ska vara försvarslöst.

Kontentan av ledaren är att det är Israel och Netanyahu som sätter käppar i hjulet för en tvåstatslösning:

Premiärminister Benjamin Netanyahu har alltid varit motståndare till en palestinsk stat. Efter press från USA gav han tvåstatslösningen läpparnas bekännelse men har gjort allt för att sabotera en sådan utgång. Han kräver att den palestinska ledningen förhandlar villkorslöst samtidigt som han fortsätter bosättningsbyggena – trots att det just är bosättningarna man ska förhandla om. Genom att bygga vidare ändrar Netanyahu förutsättningarna och flyttar fram sina positioner.

Hur mycket av de senaste dryga sextio årens historia är det som ignoreras eller evaderas här?

Redan när Israel grundades 1948 var det meningen att det skulle blir en tvåstatslösning. Accepterade arabländerna det? Visst inte: de gick genast till krig mot Israel under fältropet ”jaga ut judarna i havet”. Och så har det ju fortsatt ända sedan dess.

Och ända fram till sexdagarskriget 1967 hörde Västbanken till Jordanien och Gaza hörde till Egypten. Om dessa länder hade velat ha en palestinsk stat, hade de gott om tid att skapa en. Men icke. Det var först sedan Israel erövrade dessa områden i ett rättmätigt försvarskrig som saken ens kom på tal.

Varken Hamas eller PLO önskar en tvåstatslösning; det står i stadgarna för båda dessa organisationer; målet är fortfarande att ta bort Israel från kartan. Och att den Palestinska myndigheten (som domineras av PLO) skulle vara för en tvåstatslösning är i allra högsta grad en läpparnas bekännelse: Enligt PLO:s ”trestegsplan” är tvåstatslösningen endast ett steg på vägen mot Israels definitiva utplånande.

Så här slutar ledaren:

Bosättningarna […] upprätthåller motviljan mot Israel bland palestinierna, förgiftar det israeliska politiska klimatet och stärker extremisterna på båda sidor.

Så var finns det ”moderata” alternativet i konflikten? I den tidigare ledaren var det Mahmoud Abbas och den Palestinska myndigheten som fick vara den ”moderata” kraften. Så vad vet vi om Mahmoud Abbas?

[Abbas] doktorerade 1982 vid Institutet för orientaliska studier i Moskva på en avhandling med titeln Den hemliga kopplingen mellan nazisterna och ledarna för den sionistiska rörelsen.

Så Andra världskriget och Förintelsen var ett resultat av ett hemligt samarbete mellan nazister och sionister. Fast någon Förintelse var det förstås inte:

Det förefaller emellertid som om det ligger i den sionistiska rörelsens intresse att överdriva denna siffra [på döda i förintelsen] för att nå större fördelar. Detta fick dem att betona denna siffra [6 miljoner] för att få den internationella opinionens stöd för sionismen. Många forskare har debatterat siffran sex miljoner och nått förbluffande slutsatser—man har fastställt antalet judiska offer till endast något hundratusental.

Nej, några ynka hundratusental dödade judar är förstås inte något folkmord? – Nåja, när Abbas senare pressades på saken medgav han faktiskt att Förintelsen inte var särskilt bra, oavsett om antalet offer var 6 miljoner eller bara 800000. Ska man vara snäll mot Abbas, får man väl ta detta som ett litet tecken på moderation.

Vidare från Wikipedia:

Till hans uppgifter i PLO hörde bland annat att ordna finansieringen för massakern vid Olympiska sommarspelen i München 1972, som ledde till 11 israeliska idrottsmäns död.

Men allt det här var förstås så länge sedan att vi ska glömma och förlåta? Men det här då:

Israel har stött Abbas utifrån teorin att Fatah är moderatare än Hamas. När terroristledaren George Habash avled [2008] utlyste Abbas dock tre dagars landssorg och flaggning på halvstång. Han godkände också det nya officiella Fatah-plakatet som visar hela Israel som ”Palestina” och innehåller ett automatvapen och en stor bild av Arafat. [Min kursivering.]

Eskilstuna-Kuriren har en ärofull historia av att under Andra världskriget ha gått i bräschen i kampen mot nazismen. Men när samma idéer och samma slutmål – utrotandet av judar – visar upp sitt fula tryne idag, går Kuriren i bräschen för raka motsatsen.

Om Eskilstuna-Kurirens redaktion bestod av en skock rabiata antisemiter skulle det den skriver vara oförlåtligt men ändå på något sätt begripligt. Nu tror jag inte för ett ögonblick att de är antisemiter; men förutom att vara oförlåtligt blir det då också obegripligt.