Hyllning till elektriciteten

I århundrade efter århundrade, alltsedan Prometheus dagar, levde människor utan andra ljuskällor än solen, månen, stjärnorna och elden. Sedan kom elektriciteten.

Idag är vi så vana vid elektriciteten att vi inte ens reflekterar över vad den betyder för oss. En liten inventering bara:

Vi kan läsa böcker till sent på kvällen utan att behöva överanstränga ögonen. Vi kan sätta på teven och titta på rörliga bilder i färg. Vi kan knäppa på datorn och interagera med hela världen över nätet. Vi kan stoppa in en CD i skivspelaren och när som helst njuta av den musik vi gillar mest. Vi har kyl och frys som hindrar våra matvaror från att bli skämda eller ruttna. Vi kan lätt ta tåget och resa till andra platser, när vi behöver miljöombyte (eller måste pendla till jobbet). Och hur tror ni sjukvården skulle klara sig, ifall det inte fanns elektricitet på lasaretten?

Om nu någon tycker allt detta är lappri och att vi gott skulle klara oss utan elektricitet, föreslår jag att all elektricitet stängs av, inte bara under en kort timme, utan en hel vecka eller en hel månad. Då skulle nog alla förstå vad vi skulle gå miste om och få mer än en försmak av den misär det skulle leda till.

Vi andra ska i stället hylla elektriciteten genom att den 31 mars, mellan 20.30 och 21.30, tända varenda lampa i våra lägenheter och placera ut strålkastare på våra balkonger.

(Jag har skickat det här till Eskilstuna-Kuriren, Folket, DN, SvD, Expressen, Aftonbladet och Sydsvenskan.)

Insändaren är inspirerad av Keith Lockitch på ARI. Så här skriver han bl.a.:

We, in the West, take our abundant energy for granted. It is hard for us to imagine what life would actually be like under the sort of draconian restrictions on energy use that global warming activists are demanding. Earth Hour clouds the issue even more by making the renunciation of energy seem like a big party. People spend a fun hour in the dark, safe in the knowledge that the comforts and life-saving benefits of industrial civilization are just a light switch away.

What we really need to raise awareness about is just how indispensable carbon-based energy is to human life. Forget one measly hour with just the lights off. How about ”Earth Month,” without any form of fossil fuel energy? Let those who claim that we need to stop emitting carbon dioxide try spending a month shivering in the dark without heating, electricity, refrigeration; without power plants or factories, grocery stores or hospitals; without any of the labor-saving, time-saving, and therefore life-saving products that industrial energy makes possible.

Och vad gäller den moraliska aspekten av “Earth Hour” vs. ”Human Achievement Hour” vill jag citera ett par rader ur George Reismans Den giftiga miljörörelsen:

Jag vet inget värre någon kan göra än att, efter att ha blivit född in i världshistoriens mest storartade materiella civilisation, nu ta del i dess förstörelse genom att samarbeta med miljörörelsen och därmed göra sig medskyldig till outsäglig misär och död under kommande årtionden och för kommande släktled.

Av samma skäl finns det, om man blivit medveten om vad saken gäller, få saker man kan göra som är bättre än att ta ställning för de värden varav mänskligt liv och välbefinnande beror. Detta är tyvärr något som man i dagens värld får vara beredd att göra med få kamrater. Det stora flertalet av dem som borde kämpa för mänskliga värden – de professionella intellektuella – vet antingen inte tillräckligt mycket för att göra det, har blivit rädda för att göra det eller, än värre, har själva blivit fiender till mänskliga värden och arbetar aktivt på miljörörelsens sida.

Jag kan också rekommendera vad Johan Norberg skrev i Metro om det här för två år sedan.

Och jag ska heller inte glömma Henrik Sundholms bloggpost från i fjol, När mörkrets apostlar står för dörren.

(I fjol skrev jag bara en väldigt kort bloggpost om det här.)

PS. På Facebook finns det ett evenemang som heter Life Hour 2012, där man kan anmäla sitt deltagande.

Uppdatering: Min insändare blev publicerad i Sydsvenskan 27 mars. (Men rubriken som tidningen satte är fånig. Som det är nu, är det vi som tänder lyset som går mot strömmen. De flesta går mörkrets makters ärenden.)

Uppdatering 2: Insändaren kom också in i Eskilstuna-Kuriren 30 mars.

Men mörkrets makter segrade i år igen. Drygt 736 000 deltagare i Earth Hour enligt Facebook mot bara ynka 613 deltagare i Life Hour. Vilket föranleder mig att komplettera citatet från George Reisman ovan.

Uppdatering 3: Insändaren kom också in i Svenska Dagbladet idag, 11 april. Svenskans insändarsida finns inte i nätupplagan, men en fotostatkopia har lagts ut på Facebook.

Rökförbud dödar livsglädjen

”Rökning dödar” står det med braskande bokstäver på vartenda tobakspaket man köper. Och ”Rökning under graviditeten kan skada fostret” eller ”Låt inte barnen andas in din tobaksrök”. För att inte tala om hur djäkla impotent man blir av att röka, och hur oförmögen till barnalstring överhuvudtaget.

Men båda mina föräldrar rökte och fick ändå tre barn. Min mor rökte under graviditeten[1]; och jag och mina syskon utsattes för passiv rökning under hela vår uppväxt, fram till 17-årsåldern, då vi började röka aktivt. (Mina syskon har slutat, men inte jag.)

Så hur kommer det sig att vi alla tre fortfarande lever och har hälsan? Jag är född 1942, och syskonen 1944 respektive 1955. Enligt alla varningstexter – och all forskning som lär ligga bakom dem – borde åtminstone jag vara död för länge sedan, eller åtminstone stappla på gravens rand.

Men en sak är säker, och det är att livslusten och livsglädjen sakta men säkert avtar för varje ny höjning av tobaksskatten och varje ny förbudslag som syftar till att driva oss rökare allt längre ut i ödemarken.

Men vad bryr sig våra förmyndare om livslust eller livsglädje, så länge de kan visa handlingskraft och folkhälsomedvetande genom att ge sig på sina försvarslösa myndlingar? De få glädjeämnen vi har i livet väger lätt mot deras maktberusning.

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren och Folket.

Bakgrunden till detta är att centerpartisten Anders W. Jonsson på nytt aktualiserat frågan om att förbjuda rökning även utomhus, inklusive rökning på den egna balkongen. Ytterligare ett steg ska tas mot målet att driva ut rökarna i yttersta skärgården och/eller arkebusera dem. Liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren sympatiserar med målsättningen men menar att prioriteringen är fel: först ska vi se till att folk slutar dricka alkohol. Jag citerar:

I grunden är dock ett utökat rökförbud positivt, även om avgränsningen kan diskuteras, och även om många enskilda rökare känner frustration. (Min kursivering.)

Där ser man vilken roll liberalsocialisterna (eller socialliberalerna, som de kallar sig själva) tillmäter den enskilde. Han är blott och bart en bricka i ett folkhälsopolitiskt spel. Varje enskild, rökare eller icke-rökare, borde känna frustration över detta.

Det har kommit en del vettiga reaktioner på det här utspelet, t.ex. från Sakine Madon i Expressen 17 mars och Oisin Cantwell i Aftonbladet 15 mars.

Naturligtvis är det också läge att rekommenderas Mattias Svenssons bok Glädjedödarna – en bok om förmynderi.

Och så finns det en nätsida som heter World’s Oldest – All Smokers. Det är förstås en överdrift; en och annan har säkert blivit 110 eller mer utan att ha tagit ett bloss i hela sitt liv. Men det här citatet gillar jag:

Mme Jeanne Calment, who was listed as the world’s oldest human whose birth date could be certified, died at 122. She had begun smoking as a young woman. At 117 she quit smoking (by that age she was just smoking two or three cigarettes per day because she was blind and was too proud to ask often for someone to light her cigarettes for her). But she resumed smoking when she was 118 because, as she said, not smoking made her miserable and she was too old to be made miserable. She also said to her doctor: ”Once you’ve lived as long as me, only then can you tell me not to smoke.”

Krutgumma!

Uppdatering 12 juni: Insändaren blev publicerad i dagens Eskilstuna-Kuriren.

Uppdatering 29 juni: Jag fick ett svar i gårdagens Eskilstuna-Kuriren, men jag har ingen lust att käbbla vidare. Jag har annat att tänka på också.


[1]) Hon drack också under graviditeten. Inga kopiösa mängder, förstås; men alkohol under graviditeten är ju också något folkhälsofanatikerna skjuter in sig på. Kanske jag blev alkoholiserad redan i livmodern? (Däremot rökte hon aldrig brass.)

Vem läser mina bloggar?

WordPress har börjat redovisa statistik över varifrån bloggbesökarna kommer. Det överväldigande flertalet besökare är förstås från Sverige med ströbesök från Norge och Finland (men märkligt nog ingen från Danmark). Men jag har också ströbesök från USA, Tyskland, Nederländerna, Storbritannien, Hongkong, Indonesien, Libanon, Frankrike och Brasilien.

min engelska blogg dominerar USA före Sverige och Canada. Men mängder av ströbesök från många olika länder: Norge, Indien, Filippinerna, Frankrike, Irland, Sydafrika, Thailand, Danmark, Ryssland, Spanien, Polen, Jersey, Libanon, Taiwan och Kenya.

Varför behöver vi Ayn Rand?

Idag, 6 mars, är det exakt 30 år sedan Ayn Rand gick ur tiden. Jag hedrar hennes minne med en repris av min uppsats Varför behöver vi Ayn Rand?