Kan teorier bekräftas eller vederläggas av erfarenheten?

Vid första påseende kan denna fråga förefalla besynnerlig. Vad annat än just erfarenheten kan någonsin bekräfta en teori? Men i den debatt som förts på Henrik Sundholms blogg och som jag själv tog upp tidigare har vi flera gånger fått höra att teorier inte kan falsifieras av några fakta och att fakta är ovidkommande när det gäller att verifiera en teori. Detta påstås också vara en av grundbultarna i den ”österrikiska” nationalekonomiska skolan, så att den som inte begriper detta inte heller begriper något annat av ”österrikisk” ekonomi (inte ens om man som jag har studerat den i över trettio års tid). Ju mer jag tänker på det här, desto absurdare blir det i mina ögon.

För om teorier varken kan bekräftas eller vederläggas av erfarenheten, vad ska vi då med erfarenheten till? Det borde räcka med att teoretisera utan hänsyn till någon erfarenhet. Eller vad ska vi med teorier till, ifall det inte finns någon erfarenhet att tillämpa teorierna till? Det skulle vara ett oöverstigligt svalg befästat mellan teori och praktik – det skulle inte finnas något att praktisera teorierna på.

Så låt mig nu försöka bena ut det här.

Både Henrik Sundholm och jag själv har tagit fasta vid en enda specifik tes hos Hans-Hermann Hoppe, nämligen denna:

A prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten (och logiken tar överhand över observationen) och inte vice versa.

Men hur kommer Hoppe fram till det? Vilket stöd anför han för sin tes? Det enklaste är att helt enkelt citera hela det stycke som avslutas med ovanstående citat:

Examples of what I mean by a priori theory are: No material thing can be at two places at once. No two objects can occupy the same place. A straight line is the shortest line between two points. No two straight lines can enclose a space. Whatever object is red all over cannot be green (blue, yellow, etc.) all over. Whatever object is colored is also extended. Whatever object has shape has also size. If A is a part of B and B is a part of C, then A is a part of C. 4 = 3 +1. 6 = 2 (33 – 30). Implausibly, empiricists must denigrate such propositions as mere linguistic-syntactic conventions without any empirical content, i.e., ”empty” tautologies. In contrast to this view and in accordance with common sense, I understand the same propositions as asserting some simple but fundamental truths about the structure of reality. And in accordance with common sense, too, I would regard someone who wanted to ”test” these propositions, or who reported ”facts” contradicting or deviating from them, as confused. A priori theory trumps and corrects experience (and logic overrules observation), and not vice-versa.

Men ingen människa har, och ingen människa kan ha någon erfarenhet av ett materiellt ting som befinner sig på två platser samtidigt, eller av en yta som bara begränsas av två linjer, eller ett föremål som samtidigt är helt rött och helt grönt, eller av ett föremål som helt saknar utsträckning. Sådana saker finns helt enkelt inte, och följaktligen kan man inte ha någon erfarenhet av dem. Så vad finns det för erfarenhet här att ”övertrumfa och korrigera”? Eller observationer som logiken skulle behöva ”ta överhand över”. Allt det Hoppe skriver här är fullständigt korrekt, men det stöder helt enkelt inte hans tes.

Så ingen av de aprioriska självklarheter Hoppe räknar upp kan vederläggas eller falsifieras av erfarenheten, eftersom sådan erfarenhet är omöjlig. Men hur är det med idén att de inte heller kan bekräftas eller verifieras av erfarenheten? Jag skulle säga att de bekräftas av all erfarenhet. All erfarenhet av geometriska figurer säger oss t.ex. att de avgränsas antingen av en enda linje (t.ex. en cirkel eller en ellips) eller också av minst tre. Den säger oss att alla föremål vi stöter på har utsträckning. Den säger oss att ett enfärgat föremål är och förblir enfärgat, så länge ingen sätter dit en ny färgklick på det. Den säger oss också att man snabbast kommer fram till en punkt i rummet, ifall man har möjlighet att följa en rät linje och inte behöver gå i kringelikrokar. Och om någon påstår sig ha erfarenhet av fyrkantiga cirklar, drar vi rimligen slutsatsen att han behagar skämta – Den enda vettiga invändningen mot detta resonemang är att det är för självklart för att alls behöva nämnas. Men den här gången behöver det tydligen nämnas.

Jag går vidare i Hoppes text:

More importantly, examples of a priori theory also abound in the social sciences, in particular in the fields of political economy and philosophy: Human action is an actor’s purposeful pursuit of valued ends with scarce means. No one can purposefully not act. Every action is aimed at improving the actor’s subjective well-being above what it otherwise would have been. A larger quantity of a good is valued more highly than a smaller quantity of the same good. Satisfaction earlier is preferred over satisfaction later. Production must proceed consumption. What is consumed now cannot be consumed again in the future. If the price of a good is lowered, either the same quantity or more will be bought than otherwise. Prices fixed below market clearing prices will lead to lasting shortages. Without private property in factors of production there can be no factor prices, and without factor prices cost-accounting is impossible. Taxes are an imposition on producers and/or wealth owners and reduce production and/or wealth below what it otherwise would have been. Interpersonal conflict is possible only if and insofar as things are scarce. No thing or part of a thing can be owned exclusively by more than one person at a time. Democracy (majority rule) is incompatible with private property (individual ownership and rule). No form of taxation can be uniform (equal), but every taxation involves the creation of two distinct and unequal classes of tax-payers vs. tax-receiver-consumers. Property and property titles are distinct entities, and an increase of the latter without a corresponding increase of the former does not raise social wealth but leads to a redistribution of existing wealth.

Allt det här stämmer väl bra, men jag vill ändå sticka ut hakan och säga att allt detta ständigt bekräftas av erfarenheten och att man letar förgäves efter erfarenheter som motsäger det. Vad som kan komplicera bilden är det jag tog upp i min förra bloggpost, nämligen att teorier stämmer ”allt annat lika” och att allt annat sällan är lika, och att en bra teori också måste kunna förklara undantagen. Låt mig ta ett exempel:

En god potatisskörd leder till att priset på potatis sjunker, men om potatisskörden slår fel, stiger i stället potatispriset. Mises har detta exempel någonstans i Human Action, men han tillägger att det är fullständigt omöjligt att förutsäga exakt hur mycket priset på potatis sjunker eller stiger; det finns alltför många andra faktorer som spelar in – alltför mycket som är ”vartannat olika”. Men har någon människa någon erfarenhet av att det motsatta inträffar? Skulle knappast tro det.

Ja, det kan hända att potatispriset står stilla, hur dålig skörden än är; nämligen om staten går in med ett dekret om maximipris på potatis. Men då inträffar ju något annat som ”österrikisk” teori (eller vanligt sunt bondförstånd) kan förklara; nämligen att all potatisen snart tar slut och folk får äta annat till maten (spagetti, ris, couscous, bulgur, kanske kålrötter eller rovor). Det blir också svårt att få tag på andra produkter som görs av potatis, som t.ex. chips och brännvin som görs av potatis.

Och vad skulle vara ett ”empiriskt motexempel” mot tesen att allt mänskligt handlande är målinriktat? En sinnesförvirrad eller dement person som irrar omkring på måfå? Eller någon som går i sömnen? Men i de fallen kallar vi det inte för handlande.

Eller ta ”kalkyleringsproblem” som Hoppe också nämner ovan. Det här är förstås mer komplicerat än de förra exemplen – Men inte finns det väl någon erfarenhet som motsäger att socialistiska ekonomier inte kan göra kalkyler och att priserna i en sådan ekonomi måste sättas genom att kopiera en kapitalistisk (eller åtminstone blandekonomisk) omvärld?

Ett naturvetenskapligt exempel också, för att visa hur skenbara undantag från en korrekt teori lätt kan förklaras: Galileo hade en teori om att föremål faller med samma hastighet oavsett hur tunga eller hur lätta de är, och han utförde ett berömt experiment för att bekräfta sin teori vid lutande tornet i Pisa. Men om han samtidigt med ett normaltungt föremål skulle ha släppt en fjäder eller ett vissnat löv från tornet, skulle fjädern eller lövet singla ned betydligt långsammare. Skulle det vara en vederläggning av teorin, ett litet faktum som sparkar ifrån sig? Visst inte; det betyder bara att luftmotståndet, som i normala fall är försumbart, här spelar in.

Det här bör vara nog för att förklara min poäng, så jag slutar här. – En bra teori ska passa som hand i handske med erfarenheten. Att även bra teorier inte alltid gör det beror på att verkligheten är – vad ska jag säga? – en smula komplicerad.

$ $ $

Uppdatering 12 juni: Jag stänger kommenteringen till denna bloggpost nu, eftersom jag varken har lust eller ork att rådbråka hjärnan med Hoppes teorier (jag har så mycket annat att rådbråka hjärnan med, och dessutom har jag ett liv utanför bloggen som också kräver sin tid). Och det verkar ju som om Carl Jakobsson i stort sett är ense med mig om Hoppes historietolkning, och den enda oenigheten är om jag har övertolkat Hoppe utifrån ett enda citat. Men jag menar att jag har visat här i posten att Hoppes exempel inte stöder hans tes. Att sedan svenska Misesinstitutet rekommenderar honom så starkt är ju inget jag kan göra mycket åt.

Introduktionen till Hoppes bok, varifrån jag har citerat, finns på nätet, så intresserade kan läsa där och själv ta ställning till om jag övertolkat honom eller ej.

Ett försvar för absolut monarki

(En lite lättsammare uppföljare till en tidigare bloggpost.)
Gästskribent: Frank Heller.

Det här försvaret för absolut monarki eller envälde eller privatägd statsapparat har jag hittat i Frank Hellers Storhertigens finanser. Envåldshärskaren i det fiktiva storhertigdömet Minorca sitter vid frukostbordet och resonerar med sin finansminister:

– Magen är världens medelpunkt, sade han i filosofisk ton. Se på mig, Paqueno, hur verkligt god jag för närvarande är! Jag är beredd till de ädlaste och mest excentriska handlingar – exempelvis att förlåta dem jag skyldig är eller att giva mitt folk en konstitution. Det senaste nekar jag dem endast därför att de är alldeles för goda för den. Under min spira lever de lugnt och fridfullt som sina fäder och tänker bara på vad deras mage behöver. Fick de en konstitution skulle de börja tänka på andra saker som är fullkomligt onödiga. Därför skall jag i det längsta undvika att ge dem en. Har jag inte rätt, Paqueno?

– Ers höghet har alldeles rätt. Parlamentarismen strider helt och hållet mot vår historia, och genom alla omsorger som ers höghets familj slösat på folket har den gjort sig förtjänt av att styra det enväldigt.

– Ni pratar, Paqueno, min familj har oftast burit sig åt som slynglar mot folket. Tänk på Luis X som sålde dem till Västindien. Jag håller inte på enväldet för min egen skull utan för folkets. Jag älskar det med den kärlek som följer av långt ägande, djupt, om också inte på ytan. Jag vill se dem lyckliga. Jag vet att de knotar mot skatterna – inte mycket, men i alla fall. Men jag inser att det är mycket bättre för dem att betala skatter till mig än att få en konstitution på halsen. Ty på samma gång skulle de få industrien på halsen, och då skulle de bli verkligt olyckliga. Det har jag sett nog exempel på under mina resor. Nu lider ingen nöd på Minorca. De har endast nog ekonomiska svårigheter för att ge krydda åt livet och jag är den krönte syndabocken som bär allt folkets skuld i sällskap med er. Paqueno. Men jag gör det gärna, ty jag älskar dem, särskilt efter frukosten. (S. 17f i min upplaga av Storhertigens finanser.)

Tidigare i boken hittar vi följande ur detta fiktiva storhertigdömes annaler:

Don Luis X […] tvekade sålunda ej att under spanska successionskriget sälja sina samtliga trupper till Spanien. De deltog med heder i fälttåget mot Gibraltar och förflyttades efter freden i Utrecht till Västindien, där de visade tapperhet mot de infödda, men Minorcas citronlundar och det blå Medelhavet  återsåg de aldrig. Ej nöjd med denna första transaktion förnyade Don Luis den några år senare genom att […] pantsätta de tio närmast uppväxande årgångarna av Minorcas ungdom; de influtna pengarna förstörde han på ett lättfärdigt leverne och dog hastigt (av apoplexi) år 1721. […] Knappt hade [hans efterträdare] bestigit tronen, förrän han (med tillstånd av påven) förklarade sin faders kontrakt […] ogiltigt – Minorcas ungdom var räddad från försäljning. (S. 11.)

Så här kunde alltså en enväldig furste göra, eftersom hela hans land och hela hans folk var hans privata egendom. – Vidare om näste storhertig, Don Jeronimo den Lycklige:

”Aldrig […] har en furste bättre förstått att liva och elda sitt folk till stora dåd; aldrig har furstens nit mötts av en härligare förståelse från folkets sida.” – Aldrig (så mycket är säkert) hade storhertigdömet Minorca bättre affärer än under Don Jeronimos första regeringsår – det är bara en sak som den förträfflige hävdatecknaren i sin Storhertigdömet Minorcas Historia glömmer att omtala: arten av de ansträngningar, vari furste och folk så lyckligt möttes. Helt begripligt för övrigt, ty det var sjöröveri, varken mer eller mindre, varigenom Don Jeronimo den Lycklige såg sig i stånd att i 49 år föra ett hovliv, jämförligt med Ludvig XV:s och nödtorftigt amortera hertigdömets statslån. Vid ett hemligt möte strax efter sin tronbestigning (”det nattliga mötet i Ciudadela”) förklarade Don Jeronimo i sin egenskap av den Heliga Gravens beskyddare, tiden vara kommen att återtaga denna från de otrogna, och utrustade till den ändan tolv kaparfartyg med full och fri rätt att angripa de otrognas skepp varhelst de kunde anas eller misstänkas. Affären gick glänsande och skulle fyllt kassavalven för en mindre slösande furste; aldrig för Don Jeronimo den Lycklige. (S. 12.)

OK, det här är fiktion, och Storhertigens finanser är en skälmroman. Så ta för allt i världen inte detta som den slutgiltiga bekräftelsen eller vederläggningen av Hans-Hermann Hoppes idéer om monarki versus parlamentarisk demokrati!

Och kom inte och säg att inte också demokratier kan vara otroligt slösaktiga!

Politikernas folkförakt

Det talas ofta om politikerförakt, och det anses som ett problem för demokratin och en grogrund för missnöjespartier, som kanske rentav kan komma in i riksdagen och ställa till oreda.[1] Men detta politikerförakt är ju bara en återspegling av politikernas eget förakt för folket. Några exempel ur min egen erfarenhet:

På den tiden jag bodde i Strängnäs var det en årligen återkommande följetong om torghandlaren Nedzad Jazic skulle få fortsätta stå med sitt grönsaksstånd på Gyllenhielmstorget. Var detta resultatet av en folklig opinionsstorm mot hans stånd? Visst inte: kampanjen drevs huvudsakligen av en kristdemokratisk lokalpolitiker, som menade att ståndet var ett schabrak och kunde skrämma turister från staden.[2]

Här i Eskilstuna har vi den långa följetongen om Fristadstorgets utformning. Korvkiosken har blivit jämnad med marken. Har någon sett röken av någon folklig proteststorm mot denna kiosk? Nej då. Namnlistor för bevarande av kiosken har däremot cirkulerat.

Och nu senast frågan om Allan Ebelings Smederna ska flyttas tillbaka till Fristadstorget eller placeras i någon rondell i stadens utkant. Har Eskilstunaborna förfasat sig över denna skulptur och begärt att den ska avlägsnas? Inte vad jag har märkt i alla fall. Jag har inte ens upptäckt någon Facebookgrupp där man pläderar för att den ska avlägsnas och ersättas med en röd pinne.

Allt det här kan man raljera om – men visst är det ett allvarligt problem att politikerna fullständigt struntar i hur det arbetande (eller i mitt fall pensionerade) folket vill ha det.

(Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.)

Uppdatering: Insändaren blev publicerad i Eskilstuna-Kuriren idag, 21 maj.


[1]) Det här ska förstås inte tas som något stöd för Sverigedemokraterna. Jag är medlem i Liberala Partiet, som bl.a. har fri invandring på sitt program. Liberala Partiet är också missnöjt med den nuvarande samhällsordningen.

[2]) Det var en del insändardebatt om detta, där jag själv också deltog; men dessa insändare finns inte på nätet. Det enda jag hittat är ett debattinlägg från 2011 och en kort bloggpost av Marit Urtegård. – Det upprörande med detta är att en kommunpolitiker är beredd att beröva en hårt arbetande familj deras levebröd bara för att tillfredsställa en egen estetisk preferens.

Ett annat upprörande fall var behandlingen av Veli Caglayan, som ägde en korvkiosk vid Västervikstorget på den tiden busshållplatsen låg där. När denna sedan flyttade och Västervikstorget gjordes om, fick han ett muntligt löfte av Strängnäs kommunpolitiker att han skulle få lov att öppna sin kiosk igen, men det löftet vägrade politikerna senare att infria. Veli försökte länge få juridisk upprättelse för detta men utan att lyckas, och rättegångskostnaderna gjorde honom ordentligt skuldsatt. – Också om detta skrevs det en hel del i tidningen, men inte heller dessa skriverier finns längre tillgängliga på nätet.

Om kartan inte stämmer med terrängen…

… så är det terrängen som gäller; så lyder ett gammalt talesätt. Ett annat talesätt är att ”fakta sparkar”. Det handlar alltså om att man har en teori som verkar väldigt fin; och så dyker det upp något faktum som verkar motsäga teorin. Vad gör man då? Antingen (a) är teorin alldeles åt pepparn fel och bör överges snarast möjligt; eller (b) så är ens teori i varje fall på rätt spår, men bör revideras i ljuset av detta nya faktum (eller dessa nya fakta). Men det finns ett tredje alternativ, till vilket jag återkommer.

Vad som får mig att tänka på detta är Henrik Sundholms senaste bloggpost, En kritik mot [Hans-Hermann] Hoppes rationalism.[1] Hoppe menar uppenbarligen – i varje fall om man ska ta honom på orden – att om kartan (teorin) inte stämmer med terrängen (erfarenheten, de ”fakta som sparkar”), då är det kartan som stämmer och terrängen som har fel. Så här skriver han nämligen:

A priori theory trumps and corrects experience (and logic overrules observation), and not vice-versa. [Democracy: The God That Failed, s. xvi, Hoppes egna kursiveringar.]

Eller på svenska:

A prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten (och logiken tar överhand över observationen) och inte vice versa.

Som exempel på hur ”a prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten” anförde Hoppes försvarare i debatten:

Vad han menade och menar var att empiri […] inte kan falsifiera en teori. Ta FEDs penningtryckande på 1920-talet t.ex. Penningmängden ökade med ca 70 procent men konsumentpriserna hölls relativt stabila eller till och med sjönk.

En empirist skulle säga att detta bevisar att penningtryckande inte leder till högre priser. Men det gör det givetvis inte, eftersom priserna påverkas av en mängd olika faktorer. Att penningtryckande har en höjande inverkan på priser följer av ren logik: en större mängd kronor som jagar en statisk mängd varor och tjänster. Att priserna inte steg lika mycket som penningmängden ökade motbevisar inte denna tes.

Det här är förstås ”österrikisk teori 101” och det skulle aldrig falla mig in att förneka det. Men det stöder inte Hoppes tes. Det övertrumfar och korrigerar inte erfarenheten: allt det korrigerar är en felaktig tolkning av de fakta erfarenheten ger oss; allt en korrekt teori gör är att övertrumfa och korrigera en felaktig teori. I det här fallet teorin att inflation skulle bestå i en allmän ökning av prisnivån, vilket i själva verket bara är en av många effekter av den ökning av penningmängden som inflation utgör.

En annan sak som stöttes och blöttes i det replikskifte Henrik återger var Hoppes idé att enväldiga monarkier vore att föredra framför våra moderna demokratier. Hoppes huvudargument för denna tes är två:

För det första att enväldiga monarker betraktar sitt land som sin egen privata egendom – och det är ju allmänt känt att det som ägs privat sköts mycket bättre än det som ägs kollektivt.

För det andra att politiker i en demokrati är oförmögna att se längre än näsan räcker; deras diktan och traktan är att bli omvalda i nästa val, och därför ser de inte längre än så. En enväldig monark behöver inte bekymra sig om det; hans tidshorisont är betydligt längre, eftersom han också bekymrar sig om att lämna sitt land i bästa möjliga skick till sina avkomlingar.

En implikation av detta är att enväldiga monarker inte för fullt så meningslösa krig som våra moderna demokratier har fört under den tid de dominerat det politiska landskapet.

Den här idén kan man ju rikta hur många faktabaserade invändningar som helst emot – fakta inte bara sparkar, de slår bakut. Många av invändningarna tas upp i replikskiftet. – En sak jag själv tänkt på är att om ett land är monarkens privata egendom, finns det då något utrymme för medborgarnas (eller snarare undersåtarnas) privata ägande? Kan det finns något sådant som självägande bönder i ett sådant land, eller är alla bönder bara monarkens arrendatorer? Kan någon öppna och driva en fabrik på egen hand, eller blir sådana fabriker automatiskt monarkens egendom? Eller är det månne bara själva statsapparaten (polis, krigsmakt, domstolsväsende) som är monarkens privata egendom? Min gissning är så god som någons härvidlag; vad jag kan minnas är det inte något som Hoppe ens tar upp.

Men är det ändå inte så att mycket av det som Hoppe säger faktiskt stämmer? Att det privatägda sköts bättre än det allmänägda är ju faktiskt sant. Och ”tidspreferens” är en fullt giltig idé. Hög tidspreferens är detsamma som en låg grad av framtidsorientering, och vice versa. Och allt annat lika blir ens tidspreferens högre, ju äldre man blir. Om man varit framtidsorienterad under hela sitt föregående liv och sparat och investerat klokt för att ha pengar att leva av på ålderns höst, och sedan denna ålderns höst faktiskt kommer och man har få år kvar att leva, vad ska det tjäna till att vara framtidsorienterad? Bättre då att ta sina besparingar och unna sig den där jorden-runt-resan med besök på alla världens gourmetrestauranger (eller hur man nu vill avnjuta sina sista levnadsår). Men om man också har arvingar som man bryr sig om, då vill man säkert lämna kvar en del åt dem också, och avstår därför från det där suset och duset, och fortsätter att vara framtidsorienterad på sina efterkommandes vägnar.

Men är inte Hoppes resonemang i linje med vad Ludwig von Mises har lärt oss? Mises förespråkade ju också ”apriorism”. Jodå – men han menade att en ”apriorisk” teori är nödvändig för att tolka och förstå och förklara våra erfarenheter. Ingenstädes hos Mises har jag hittat något om att en teoris funktion skulle vara att korrigera erfarenheten – bara (ja, jag upprepar mig) att korrigera felaktiga tolkningar av erfarenheten eller andra, felaktiga teorier.[2]

Men – för att återgå till det tredje alternativ jag nämnde ovan – är det ju också så att ekonomiska (eller, som Mises kallar den, ”katallaktiska”) teorem gäller ”ceteris paribus”, ”allt annat lika”. Och i verkligheten händer det ju sällan eller aldrig att allt annat är exakt lika. Så var gör man om ens teorem inte är exakt tillämplig på någon viss situation – om det är något litet faktum som sparkar? Man söker efter den faktor som inte är riktigt lika. I bästa fall har man också något annat katallaktiskt teorem som förklarar den avvikande faktorn. I sämsta fall har man det inte, och då får man ta sig en ordentlig funderare och kanske komma fram till ett nytt teorem.[3]

Summan av denna långa kardemumma är att det världshistoriska skeendet inte låter sig förklaras med ett litet fåtal katallaktiska teorem, hur sanna dessa katallaktiska teorem än må vara; det finns alldeles för många faktorer, allt för många sparkande fakta och alldeles för litet som är ”allt annat lika”.

Det sägs ibland att verkligheten är alltför komplex för att låta fånga sig i formler – med implikationen att det är lönlöst att teoretisera, eftersom teorierna ändå ingenting förklarar. Ingenting kan vara längre från sanningen. Vad världens komplexitet implicerar är att vi behöver fler formler, fler teorem, bättre och mer uttömmande teorier för att förklara all denna komplexitet.[4]

Någon har sagt att ”ingenting är så praktiskt som en bra teori”. Ingenting är heller så opraktiskt som en dålig teori, eller för den delen som en felaktigt tillämpad teori. Nog sagt.

(Mer om Hoppe på min engelska blogg.)

$ $ $

Uppdatering 19 maj: I gårdagens Eskilstuna-Kuriren läste jag en intressant artikel av Åke Wredén, som handlade om hur det karolinska enväldet i början av 1700-talet övergavs till förmån för ett mer demokratiskt styrelseskick – ett där riksdagen bestämde och kungahuset mer var som en ”fernissa”. Jag saxar:

Konceptet till ”Kungabalk” finns kvar från 1690-talet. Det är ett totalitärt dokument, kungen hade all lagstiftningsmakt, finansmakt och, om han ville det, domstolsmakt i sina händer. Maktkoncentrationen var total. När den sattes på papper var det för att formalisera den redan uppkomna envåldsmakten.

Detta är alltså vad det innebär att statsapparaten (lagstiftningsmakt och domstolsmakt) är monarkens eller kungahusets privata egendom. Hoppe måste rimligen mena att övergivandet av enväldet var ett steg i fel riktning. Ändå är det väl oomtvistat att Frihetstiden i Sverige var en vetenskaplig och kulturell blomstringstid. Och hur rimmar det med idén att enväldiga monarker för meningsfullare och mer humanitära krig än demokratier? Det fördes några krig också under Frihetstiden, men de var långt ifrån lika katastrofala som Stora nordiska kriget.

(Åke Wredén medverkar rätt regelbundet med krönikor i Eskilstuna-Kuriren, men det är sällan jag har anledning hålla med honom. Den här gången gjorde jag det.)

$ $ $

Uppdatering 25 maj: Stefan Karlsson kommenterar både min och Henriks bloggpost på sin egen blogg. Han håller med oss och har sedan några egna reflexioner, som jag i min tur håller med om. (Eventuellt kommer jag själv att reflektera vidare över en av dessa reflektioner.)

Och svenska Misesinstitutet har publicerat en artikel under rubriken Mer makt åt kungen!, som möjligen är avsedd som satir även om den ser allvarligt menad ut.

$ $ $

Uppdatering 15 maj 2016: Länken till Henrik Sundholms blogg fungerar inte längre.


[1]) Henriks bloggpost är rätt lång, eftersom den också återger ett långt replikskifte mellan anhängare av och motståndare till Hoppe; men det väsentliga finns i början av posten.

[2]) Jag är inte helt ense med Mises vad gäller ”apriorismen”, men det är ett invecklat ämne som det kommer att ta mig åratal att reda ut, om jag ens hinner med det innan jag dör. Ett par stapplande försök har jag gjort: Is Action an A Priory Category? och Induction in Economics.

[3]) Mina ord och min tankegång, inte Mises. Jag tror ändå Mises skulle hålla med mig. I Epistemological Problems of Economics, s. 92–95, diskuterar Mises ett skenbart undantag från Greshams lag, som alltså liksom alla ekonomiska lagar gäller ”allt annat lika”, men där det i en specifik situation fanns något som var olika. (Möjligen kan jag gräva fram fler exempel nästa gång jag läser igenom Mises samlade skrifter.)

[4]) Ett exempel är den s.k. ”metodstriden” som fördes mellan Carl Menger och den ”tyska historiska skolan” under slutet av 1800-talet. Denna skola menade att den ekonomiska verkligheten var alltför komplex för att fångas i formler eller teorem och avvisade därför ekonomisk teori till förmån för empiriska, historiska studier. Menger genmälde (bland mycket annat) att detta vore som att avvisa studiet av geometri bara för att de föremål man iakttar i verkligheten är mer komplexa än de figurer som studeras i geometrin. Så här skriver han:

To want to test the pure theory of economy by experience in its full reality is a process analogous to that of the mathematician who wants to correct the principles of geometry by measuring real objects, without reflecting that the latter are indeed not identical with the magnitudes which pure geometry presumes or that every measurement of necessity implies elements of inexactitude. (Investigations into the Method of the Social Sciences, s. 40. [s. 70 i pdf-filen jag länkar till.])

Här har vi alltså en matematiker som vill låta erfarenheten korrigera geometrin – till skillnad då från Hoppe, som vill låta geometrin korrigera erfarenheten. Två sidor av samma falska mynt.

Intervjusvar

Nyligen blev jag intervjuad per e-post av Liberala partiets Ambjörn Hedblom och resultatet av intervjun finns nu att läsa på Liberala partiets blogg. [1] Eftersom min långa karriär som andre biträdande bibliotekarie är av intresse för mig själv och möjligtvis kan vara av intresse för några av mina medmänniskor, lägger jag här ut mina fullständiga intervjusvar, med ett antal tillägg i fotnoter och några förhoppningsvis allmänbildande länkar.[2]

Du gick ganska nyligen i pension. Kan du berätta litegrann om vad du jobbade med och hur du trivdes på jobbet?

Jag tar det här rätt utförligt, eftersom det kan vara bra att ha det nedtecknat.

Jag jobbade på Roggebiblioteket i Strängnäs, som är en filial till Kungliga biblioteket. Jag började i augusti 1984, så det blev 25 år sånär som på ett par månader. Roggebiblioteket är Strängnäs tidigare stifts- och läroverksbibliotek, vilket innebär att merparten av böckerna år från äldre tider, från slutet av 1400-talet och fram till slutet av 1800-talet eller möjligen början av 1900-talet. Sedan var böckerna magasinerade under några decennier, innan Kungliga biblioteket tog över vid slutet av 60-talet.

Min huvudsakliga arbetsuppgift var att katalogisera böckerna; till att börja med på gammaldags maskinskrivna kataloglappar, men med tiden blev det alltmer datoriserat.

Jag vadade igenom och ”lappkatalogiserade” åtskilliga fack: naturvetenskap och matematik, teknik, ekonomi, bokväsen, biografi och några till. Jag gick också igenom och kompletterade åtskilliga fack som redan var katalogiserade.

Sedan fick jag också i uppdrag att katalogisera vissa ”specialsamlingar”. Först av allt vårt 1500-talstryck (inklusive ett tiotal volymer från 1400-talet), och sedan allt svenskt 1600-talstryck. Och därefter vår samling av elzevierer. (Elzevier var en berömd boktryckarfamilj, verksam i Amsterdam och Leiden under 1600-talet; deras böcker var den tidens kvalitetspocketböcker och är idag samlarobjekt bland bibliofiler.) Och sedan en samling som kallas Thuns donation, betydelsefull därför att den var den första stora bokdonationen till stifts- och läroboksbiblioteket. – För dessa samlingar gjorde jag upp databaser i Paradox, men senare övergick vi till Access. – Det finns också en specialsamling för böcker tryckta i Strängnäs; den hade en kollega till mig ansvaret för, men när han gick i pension 2005 tog jag över den och gjorde den klar.[3]

Ett annat projekt, där jag också använde Paradox och senare Access, var Roggebibliotekets ”lucktryck”. Perioden 1700–1829 går i svensk biblioteksvärld under benämningen ”luckan”. Alla svenska böcker t.o.m. 1600-talets slut har grundligt inventerats och katalogiserats av förre riksbibliotekarien Isak Collijn, och från 1830 har också allt funnits redovisat, men perioden däremellan har utgjort en lucka. (På nationell nivå är detta nu åtgärdat.) Det projektet blev jag tyvärr inte helt klar med, men det mesta är gjort.

En sak som ingick i katalogiseringsarbetet var ”proveniensforskning”, d.v.s. att identifiera tidigare ägare till våra böcker. Det finns några stora donatorer till biblioteket, och sedan finns det också s.k. ”sterbhusprovenienser”: det var kutym att när en präst i stiftet avled skulle en eller ett par böcker från sterbhuset skänkas till stifts- och läroverksbiblioteket. Sedan finns det också en del böcker som var krigsbyten från 30-åriga kriget och andra krig. (Somliga av de här provenienserna är rätt intressanta därför att de tidigare ägarna varit kända personer.)

Från början av 90-talet lade jag och ett par av mina kolleger också ner en eller ett par timmar om dagen på att mata in KB:s gamla kataloglappar i det nationella bokdatasystemet LIBRIS. Och de sista åren började vi också att lägga in Roggebibliotekets eget bestånd i LIBRIS. Så ”specialsamlingarna” jag nämnde ovan finns nu också i LIBRIS.

I samband med detta kom en ny arbetsuppgift i början av 2000-talet: att skapa ”auktoritetsposter”. En auktoritetspost är en kort sammanfattning av en författare (eller annan person) som innehåller födelse- och dödsdatum plus en väldigt kortfattad sammanfattning av vem personen var (typ ”August Strindberg, 1849–1912; ej helt okänd svensk författare”). Det finns ofta olika namnvarianter på författarna, och då ska man bestämma vilken namnform som är den ”auktoriserade” namnformen, därav benämningen. Jag gjorde mängder av sådana auktoritetsposter under de senaste åren på jobbet. Det roade mig att leta rätt på data om personer, både i skriftliga källor och ute på nätet.

På frågan om jag trivdes med jobbet kan jag svara kortfattat: I huvudsak, ja.

Vet du vad som hände med din tjänst när du tvingades i pension? Tror du att din ersättare gör ett bättre jobb än du gjorde?

Det finns egentligen ingen ersättare. Fastän det var 3½ år sedan jag gick i pension har min tjänst inte blivit utlyst. Jag kan tänka mig två orsaker till detta: Antingen har KB insett att jag är oersättlig, och i så fall nyttar det ju inget till att försöka hitta en ersättare. Eller också betraktar KB mina arbetsuppgifter som så fullständigt perifera och oväsentliga att de inte ens behöver utföras.

Jag hade en kollega som sysslade med liknande saker som jag och som också var väldigt duktig, men han avled hastigt i hjärtinfarkt för knappt ett år sedan. Inte heller hans tjänst har blivit utlyst.

Ett par personer har tagit över jobbet med att föra in vårt eget bestånd i LIBRIS, och de gör säkert så gott de kan, men att de skulle kunna göra tillnärmelse lika mycket som jag (eller den ovannämnde kollegan) finns inte på kartan. Den ene av dem var tidigare växeltelefonist och gjorde en del andra enklare uppgifter också; och den andre var tidigare vaktmästare men tvingades amputera ena benet för några år sedan och har därför fått ta över den här arbetsuppgiften (och han går också snart i pension).

Med risk för att bli tjatig skulle jag vilja räkna upp några av de kvalifikationer man behöver för att sköta mitt jobb:

Man ska vara någotsånär bevandrad i äldre svenska, så att man inte blir helt ställd av att stavning och ordförråd skiljer sig från modern svenska; och man bör också kunna läsa fraktur obehindrat, eftersom äldre svenska böcker oftast är tryckta med fraktur. (Detsamma gäller tyska böcker, och man bör veta tillräckligt om äldre tyska att man inte blir ställd när t.ex. ”Deutschland” får heta ”Teutschland”. Eller äldre franska böcker, när det står ”françois” i stället för ”français”.)

Man ska ha tillräckligt mycket hum om latin och forngrekiska för att åtminstone förstå vad som står på titelsidorna. (Jag läste både latin och grekiska på gymnasiet, vilket inte betyder att jag kan läsa språken men åtminstone att jag kan förstå titelsidorna. Idag är det väl väldigt få som läser latin på gymnasiet och knappast någon som läser grekiska.)

Man ska kunna lägga upp databaser i Paradox och/eller Access. Att mata in poster i en databas är ju inte så svårt, men databasen måste vara upplagd.

Och man måste vara bra på att slå i diverse uppslagsverk för att hitta personuppgifter. Det här är förstås en färdighet som man övar upp under arbetets gång.

Jag tjatar om detta, därför att man så ofta hör sägas att vi äldre inte ska stå i vägen för de yngre som också kan behöva jobb. Men mitt jobb kan ju ingen gärna komma in direkt från gymnasiet eller ens från universitetet och bara ta över. Det behövs åtminstone en lärlingsperiod.

Hur känns det att inte längre få arbeta och bidra till att skapa något?

Det finns ett par aspekter av den här frågan. Något jag grämer mig över (när jag inte har något bättre för mig än att gräma mig) är att jag inte fick tid att fullfölja ett par av mina projekt.

Ta t.ex. projektet att föra in allt vårt ”lucktryck” i LIBRIS. Strax innan jag gick i pension gjorde jag en överslagsberäkning över hur lång tid det skulle ta mig, och jag kom fram till att det skulle ta högst ett halvår, ifall jag fick arbeta vidare på halvtid. (Att föra in hela vårt bestånd i LIBRIS skulle ta betydligt längre tid; beståndet är ca 70 000 volymer. Men kanske om jag fått jobba till 75. Fast jag försökte aldrig räkna på det.)

Ett annat projekt som jag aldrig riktigt kom igång med var att inventera och katalogisera Roggebibliotekets Plantintryck. Plantin var också en berömd boktryckarfamilj som verkade i Antwerpen, Leiden och Paris vid slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Det finns en del sådana tryck på facket teologi, så jag hade tänkt mig att gå igenom all vår teologiska litteratur och plocka ut Plantintrycken. Men det facket är ungefär hälften av vårt totala bestånd, så det skulle ha tagit rätt lång tid.

Den andra aspekten är lite mer filosofisk. Det är ju väldigt viktigt för en människa att kunna ställa upp och eftersträva mål, stora eller små. Om man inte har några mål alls i livet, blir ju tillvaron tämligen kaotisk. Man vet aldrig riktigt vad man ska prioritera.[4] Så de här målen jag skrev om ovan har helt enkelt berövats mig. Jag får sätta upp betydligt mindre och kortsiktigare mål idag, som t.ex. att det kommer mat på bordet och att min lägenhet blir dammsugen då och då.

Ett annat långsiktigt mål jag hade förr i tiden var att översätta alla uppsatser av Ayn Rand till svenska; men det målet blev jag berövad av Leonard Peikoff när han hotade mig med en kostbar rättegång ifall jag envisades med att fullfölja det målet.[5]

Sedan gillar jag också att livet blir lite inrutat, som det blir när man har arbetstider att passa. Och så länge man arbetar är semestrar och helger välkomna avbrott; men det är inte alls lika kul när livet blir en enda lång semester.[6] (Ifall man inte är ohyggligt rik, så att man kan ägna sig åt att resa jorden runt och besöka all världens gourmetrestauranger.) – Som det nu är, sover jag bort förmiddagarna och sitter uppe alldeles för länge om nätterna.

Har du hittat någonting annat att ersätta arbetet med?

Det enda är att jag arbetar med att översätta George Reismans essäer till svenska.[7] Det är åtminstone en liten aning långsiktigt. Annars blir det mest Facebook och bloggen och att läsa en del böcker som står och skräpar olästa i min bokhylla.

Till sist: Eftersom min lön (och för den delen min pension) kommer från skattebetalarna, kan man ju verkligen fråga sig vad skattebetalarna har för glädje av mitt arbete. Hur många av dem har det ringaste intresse av vilka elzevierer och Plantintryck som finns i Roggebiblioteket? Eller vilka de tidigare ägarna till alla våra böcker var? Inte så många, skulle jag tro. Så kanske hela verksamheten borde anmälas till Slöseriombudsmannen?


[1] Som framgår av länken har jag blivit utnämnd till ”Liberala partiets ålderman” och på Facebook även till ”den svenska objektivismens mysfarbror”; det sistnämnda en välbehövlig motvikt till att jag blivit skälld för ”bitter och arg”, uppmanad att ”slänga mig i väggen och dö”, påstås ”ge objektivismen dåligt rykte i Sverige”, m.m. i samma stil. (Se Den lärda världens utlåtelser om POS.)

[2] I några fall har jag funnit att länkar till ”Ugglan”, d.v.s. Nordisk familjebok. 2. uppl., 1904–1926, är betydligt mer allmänbildande än länkar till Wikipedia.

[3] Se Ur mitt yrkesverksamma liv på min hemsida. Med undantag för Strängnästrycket kan dessa kataloger laddas upp i wordformat och läsas. Det gick tyvärr inte att omvandla dem till pdf-filer. Att omvandla wordfiler till pdf-filer är normalt något som kan göras på en kafferast, men här gick det inte, därför att det var alldeles för mycket wordformatering som pdf-programmet inte klarade av.

[4] Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen som är mödan värd

– som Karin Boye så riktigt skaldar. Men utan mål och mening blir det ju heller inte mycket till väg; man bara irrar omkring.

Ayn Rand tar också upp detta i sin Playboyintervju (jag citerar på engelska, eftersom det kan ta lite tid att få till en bra svensk översättning):

A central purpose serves to integrate all the other concerns of a man’s life. It establishes the hierarchy, the relative importance, of his values, it saves him from pointless inner conflicts, it permits him to enjoy life on a wide scale and to carry that enjoyment into any area open to his mind; whereas a man without a purpose is lost in chaos.

Det här handlar förstås om centrala mål som t.ex. en viss karriär; men jag tror det kan vara tillämpligt även på mindre mål. Ett möjligtvis lite skruvat exempel är att om man inte bestämt sig för vad man ska ha för mat på bordet, har man heller ingen värdehierarki att rätta sig efter, när man går ut och handlar, ingen möjlighet att bedöma den relativa vikten av olika varor; och man blir ett rov för meningslösa inre konflikter.

[5] Bakgrunden till detta finns redovisad på den engelskspråkiga delen av min hemsida. Se också My Life as a Translator. – Det är förstås sådant som gör mig ”bitter och arg” och berövar mig delar av min livslust – det ”får min eld att slockna, den ena oersättliga gnistan efter den andra”. Dock tänker jag inte än så länge slänga mig i väggen och dö.

[6] Helger och semester har ett värde som avkoppling så länge man har ett arbete att koppla av ifrån. Om man inte har något arbete, vad finns det då att koppla av ifrån?

[7] Tyvärr är det för få som läser dem. Hittills, i alla fall. – Men det var likadant på den tiden jag hade lov att översätta Ayn Rand. Objektivistisk skriftserie hade bara strax under 100 prenumeranter, och det är ju alldeles för lite för att åstadkomma någon sorts ”objektivistisk revolution” här i landet. Men jag översätter inte för att rädda mänskligheten, utan för mitt eget höga nöjes skull.