Kärt besvär förgäves?

Långt om länge har jag blivit klar med översättningen av George Reismans fullständiga vederläggning av Thomas Piketty. Nu är den uppsatsen inte bara lång utan också väldigt teoretiskt, så jag är rädd att den helt enkelt går över folks huvuden. (Att den inte går över mitt huvud beror på att jag läst Reisman och är förtrogen med hans resonemang.)

Det svåraste för människor att ta till sig är förmodligen insikten om kapitalackumulationens betydelse och det faktum att stora, ja rentav enorma, förmögenheter är bra för oss alla. En sak har Karl Marx verkligen haft framgång med, och det är idén att kapitalackumulation innebär utsugning och att lösningen är att ta ifrån kapitalisterna deras kapital. Sanningen är den rakt motsatta: ja, de rikare blir allt rikare i ett kapitalistiskt samhälle, men också de fattiga blir allt rikare och kan lyfta sig ur sin fattigdom – och detta är väsentligen de rika kapitalisternas förtjänst.

Man kan ju fråga sig varför man ska öda tid på att vederlägga Marx, när historien gång på gång visat hur fel han har. Långt ifrån att nå det stadium av utarmning där proletärerna inte har annat val än att resa sig och kasta kapitalismen över ända har levnadsstandarden stadigt ökat (och skulle ha ökat ännu mer, om kapitalisterna hade sluppit bli slagna i bojor av stater och regeringar). Men faktum är att människor som inte alls skulle kalla sig marxister ändå köper hans utsugningsteori och ser det som nödvändigt att klavbinda kapitalismen.

Min stora önskan är att denna poäng ska gå hem. Men det kommer säkert att ta tid.

Att översätta Reisman har hur som helst varit mig ett kärt besvär.

Annonser

Alternativ historieskrivning

Uppföljare till Är Molotov-Ribbentrop-pakten ett falsarium?

Sovjetunionen vann Andra världskriget. Visserligen med lite hjälp från västmakterna, men den hjälpen var så liten att den inte är mycket att orda om.

Alltså var det Sovjetunionen som krossade nazismen och som hindrade att Europa blev ett lydrike under Adolf Hitler, med allt vad det skulle innebära av Gleichschaltung och fortsatt judeutrotning (ja, då med undantag för de judiska läkare som konspirerade för att ta livet av Josef Stalin).

Återigen då med en smula hjälp från västmakterna – men, som Åsa Linderborg med sedvanlig klarsynthet noterat, så skulle ju västmakterna lika väl ha kunnat lierat sig med Nazityskland för att sätta stopp för Sovjetunionen. Att det inte blev så, utan tvärtom, var bara en tillfällighet, en slump.

Men belöningen för denna beundransvärda insats uteblev inte. Återigen med viss hjälp från västmakterna lade Sovjetunionen under sig hela Östeuropa. Flera decennier fick man på sig att skapa ett socialistiskt mönstersamhälle. Fullt ut lyckades det aldrig. Västmakterna gav inte tillräcklig hjälp med det.

Och somliga grät den dag muren föll. Många var vi som jublade, men Åsa Linderborg grät.

(Detta inspirerades – om man nu kan kalla det inspiration – av Jan Guillous senaste krönika i Aftonblaskan. – Vad Jan Guillou gjorde när muren föll förmäler inte historien.)