Analytiska satser a posteriori

(Repris från 2002)

Immanuel Kant(3)Som ni förmodligen känner till menade Immanuel Kant att vi aldrig kan veta något om verkligheten ”i sig” utan bara om hur den ter sig [eller framträder] för oss. För att citera honom själv:

Alla förnimmelser, som uppstå hos oss oberoende av vårt eget godtycke (såsom t.ex. sinnenas) lära oss icke känna tingen annat än så, som de påverka oss, varvid det förblir okänt för oss, vad de äro i sig själva. Och vad detta slags förnimmelser beträffar, kunna vi således även med den noggrannaste uppmärksamhet och den tydlighet, som de kunna vinna genom att bearbetas med förståndet, endast få kunskap om fenomen, aldrig om tingen i sig. Så snart vi en gång för alla hava gjort denna skillnad […] så följer av sig självt, att man bakom fenomenen måste medgiva och antaga något annat, om vi också tillstå – alldenstund de aldrig själva kunna bliva oss bekanta, utan endast, huru de verka på oss – icke kunna komma dem in på livet och aldrig få veta, vad de i sig själva äro. (Grundläggning av sedernas metafysik, s. 99f i den översättning jag har.)

En fråga man skulle kunna ställa är varför verkligheten inte skulle kunna vara just som den ter sig. När jag sitter här i mitt rum och skriver detta tvivlar jag inte ett ögonblick på att bordet jag sitter vid är precis så rörigt och ostädat som det ter sig för mig, att det är så halvskumt i rummet som det ter sig för mig, att musiken jag hör i bakgrunden är precis som den låter, etc. Men naturligtvis kan skenet ibland bedra. Det ter sig för mig som om jorden jag lever på står stilla, fastän jag mycket väl vet att den befinner sig i oavlåtlig rörelse både runt sin egen axel och runt solen. Eller, för att ta ett annat exempel: det kan te sig för mig som om jag hade mångdubbelt högre lön idag än för tjugo-trettio år sedan, fastän jag mycket väl vet att det mesta av denna löneökning består av inflationsluft.

Men detta är inte vad Kants filosofi går ut på. Vad jag har exemplifierat ovan är att hur saker och ting ter sig för mig vid en första anblick är något som jag själv kan modifiera och korrigera med ökad kunskap. Vad Kant säger är att all kunskap är kunskap om hur tingen ter sig, inte om hur de är. M.a.o., och för att hålla mig till samma exempel som ovan: att jorden rör sig är precis lika illusoriskt som mitt första intryck av att den står stilla; att det råder inflation, och att inflationen gröpar ur värdet av min lön, är precis lika illusoriskt som illusionen att min lön har stigit kraftigt över åren. All kunskap är en kunskap om hur tingen ter sig; det finns ingen kunskap om hur de faktiskt är.

Kants förklaring är (vilket jag också förutsätter som bekant) att det material våra sinnen förser oss med s.a.s. filtreras av våra åskådningsformer (rum och tid) och av ett antal ”kategorier” vi helt enkelt inte kan tänka utanför; en av dessa kategorier är ”kausalitet”; vi kan inte göra något annat än att ordna vårt varseblivningsmaterial i orsaker och verkningar, men vi kan inte veta ett dyft om ifall tingen själva (tingen som de inte bara ter sig utan verkligen är) har något orsakssamband med varandra.

Kant kan naturligtvis, på dessa premisser, inte ens själv veta om hans egen filosofi är sann eller ej (om den stämmer med verkligheten eller ej); men det bekymrar honom inte heller nämnvärt. Han accepterar sin egen filosofi som en trossats, och det är det han vill att vi också ska göra. Ett av hans mest berömda och mest citerade uttalanden är: ”Jag har funnit det nödvändigt att upphäva kuskapen för att ge plats åt tron.”

Icke desto mindre förstod Kant att han inte kunde göra en sådan filosofi plausibel utan att prestera någon sorts resonemang, några argument som åtminstone kan te sig förnuftiga. Så jag vill ta en titt på resonemanget. (För dem som redan vet allt om Kant, efter att ha tagit en grundläggande översiktskurs i filosofi, är detta skåpmat. För dem som är helt nya är det följande nödvändigt att känna till.)

Kant börjar med att analysera tre typer av satser som han kallar ”analytiska a priori”, ”syntetiska a posteriori” och ”syntetiska a priori”. (Ni kan ju fråga er varför han utelämnar den fjärde möjligheten, ”analytiska a posteriori”; jag återkommer till den saken.)

En ”analytisk” sats är en sats vars sanning man inser bara genom att analysera vad orden i satsen betyder. Typexempel: ”skalliga har inget huvudhår”. Eftersom ”skallig” betyder just att man saknar huvudhår är satsen analytisk.

En ”syntetisk” sats skulle då kunna vara ”skalliga har större behov av huvudbonad än icke skalliga”. Att ha behov av huvudbonad ingår inte i definitionen av ”skallig”; vi måste s.a.s. kombinera (eller ”syntetisera”) ”skallighet” med ”behov av huvudbonad” för att nå fram till denna häpnadsväckande slutsats.

”A priori” betyder ”före erfarenheten” eller ”oberoende av erfarenheten”, och ”a posteriori” betyder ”efter erfarenheten” eller ”beroende av erfarenheten”. Det bör tilläggas att ”a priori” (så som Kant använder termen) inte betyder ”före någon specifik erfarenhet” (som t.ex. när en meteorolog förutspår ett åskväder dagen innan det inträffar, eller ett högtryck veckan innan det kommer in); det betyder ”före all erfarenhet”; ”oberoende av all erfarenhet”.

Nu påstår Kant att det finns vissa påståenden som är ”syntetiska” (de kombinerar saker som inte hör ihop ”rent definitionsmässigt” som ”skallighet” med ”hårlöshet”) men som icke desto mindre inte låter sig härledas ur erfarenheten utan är sanna ”före erfarenheten”. Han menar att matematiska satser (t.ex. ”2+5=7”) och grundläggande satser inom naturvetenskapen (t.ex. ”varje verkan har en orsak”) hör hit. Och det är härifrån han härleder den fantastiska idén att vi egentligen ingenting vet om verkligheten sådan den verkligen är, bara om hur den oundvikligen måste te sig för oss.

Låt mig nu skärskåda det här argumentet.

Ta satsen ”skalliga saknar huvudhår”. Att satsen är analytisk låter sig knappast förnekas. Att vara skallig betyder att sakna huvudhår. Men Kant påstår att den också är a priori, d.v.s. ”före erfarenheten, före all erfarenhet”. Men detta är absurt. Utan erfarenhet av människor som saknar huvudhår skulle vi aldrig ha kunnat bilda ett sådant begrepp som ”skallig”.

För att se detta klart, beakta följande stringenta uttalande: ”att vara prallig är att vakna utomhårs”. Förutsatt att vi definierat ”prallig” som ”att vakna utomhårs”, är satsen förvisso analytisk. Men vi har ingen som helst erfarenhet av hur det är att vakna utomhårs (eller att somna utomhårs, eller att göra någonting som helst utomhårs) och har därför heller ingen möjlighet att bilda ett sådant begrepp som ”prallig”. Hur analytisk satsen än må vara (eller snarare te sig), har den inte ett dyft med verkligheten att göra.

Vi kan därav dra slutsatsen att alla analytiska satser, hur analytiska de än må vara, är a posteriori. Är de inte a posteriori (grundade i erfarenheten) är de helt enkelt meningslösa. ”Prallighet” och ”utomhårs” är meningslösa begrepp – eller snarare tomma ord, eftersom begrepp utan mening inte gärna kan kallas begrepp.

Ta nu en av Kants ”syntetiska satser”: satsen att kroppar har tyngd. Hans argument här är att satsen ”kroppar har utsträckning” är analytisk – för med ”kropp” menar vi just ”något utsträckt”. Men att kroppar har tyngd är ”syntetiskt”, för det ligger enligt Kant inte i definitionen av ”kropp” att ha tyngd; man måste ta hjälp av erfarenheten för att komma underfund med den saken. Men hur vet vi i verkligheten att kroppar har utsträckning? Genom att titta på dem, förstås. Hur vet vi att de har tyngd? Genom att försöka lyfta dem, förstås. Båda dessa satser kommer ur erfarenheten.

Vad Kant väljer som definierande kännetecken för ”kropp” här är fullständigt godtyckligt. Det skulle gå precis lika bra att definiera ”kropp” som ”något med tyngd” och sedan kalla det ”syntetiskt” att påstå att de dessutom har utsträckning.

Den hemska sanningen (hemsk för Kant och hans anhängare, men ofarlig eller rentav välgörande för oss andra) är att all kunskap kommer ur erfarenheten, och att all kunskap dessutom är analytisk: den består i att analysera vad det är erfarenheten säger oss. Jag har ett trivialt och vardagligt exempel som kan tjäna till att belysa detta: ta satsen: ”Öl är gott” (som jag får höra varje gång jag och min kropps älskade går ut och tar en öl och studerar hundlivet i centrala Strängnäs). Varifrån kommer denna sats? Från erfarenheten; den är m.a.o. ”a posteriori”. Är satsen analytisk eller syntetisk?

Enligt Kant kan satsen inte vara analytisk: han skulle säga att det varken ligger i begreppet ”öl” att det är ”gott” eller i godhetens begrepp att inkludera öl. Kant skulle säga att vi bildar oss ett begrepp om ”öl” och ett begrepp om ”godhet” och sedan slår ihop de båda begreppen och företar en syntes. Men är det så det går till? Jag skulle svara nej. Man smakar på ölen, analyserar sin smakupplevelse och säger sedan: ”Öl är gott.”

Det finns bara en sorts sanna satser: analytiska satser a posteriori. Och den sortens satser tar Kant inte ens i beaktande.

Ett annat exempel

Kant tog som bekant sin utgångspunkt i David Humes filosofi. (Han accepterade Humes värsta sofismer som dagsens sanning och ”löste” sedan dennes ”problem” på sitt alldeles egna vis.)

Motsättningen ”analytiskt–syntetiskt” hos Kant har sin motsvarighet i Humes motsättning mellan ”relations of ideas” och ”matters of fact”. Låt mig citera en expert här, Hans Larsson i Kants deduktion av kategorierna:

  1. Några satser (s.k. demonstrative reasonings) hava en fullkomlig visshet. Till dem räknas matematikens. Sådana satser röra sig om förhållanden mellan föreställningar (relations of ideas). Att kvadraten på hypotenusan är lika med kvadraterna på de båda kateterna är en sats, som endast uttrycker en relation mellan de nämnda figurerna. Om en sådan relation kunna vi avgöra med vår blotta tankes operation utan att därvid behöva en bekräftande erfarenhet. Tanken stöder sig vid detta avgörande på motsägelselagen; en annan relation mellan de nämnda figurerna vore motsägande och otänkbar.

  2. Andra satser (s.k. moral reasonings) röra sig om fakta och deras verklighet (matters of fact). I dylika frågor kan intet omdöme fällas på grund endast av motsägelselagen. Motsatsen till ett faktum är i och för sig alltid tänkbar. Att solen icke skall gå upp i morgon, är ingen motsägelse. Våra omdömen i fråga om fakta stödja sig endast på erfarenheten. (S. 8 i 2. uppl., Lund 1914.)

Låt oss ta Pythagoras sats först. Om det inte funnes rätvinkliga trianglar i verkligheten, skulle Pythagoras sats aldrig kunna formuleras. Så mycket för idén att den satsen är ”analytisk a priori”. Pythagoras sats har dessutom en mångfald tillämpningar. En enkel tillämpning är om man vill räkna ut hur högt upp ett fönster sitter på ett hus. Man tar en stege av känd längd, ställer upp den mot fönstret, mäter avståndet från stegen till byggnaden, och vips! kan man räkna ut hur högt det är till fönstret. Är det här blott och bart en ”relation mellan idéer”? Visst inte. Det är en relation mellan en stege, en byggnad och ett fönster!

Om det skulle vara nödvändigt kan man bekräfta uträkningen med erfarenheten. Man kan ställa sig vid fönstret och sänka ned ett måttband till marken och på det sättet konstatera att uträkningen stämmer. Naturligtvis är denna extra bekräftelse onödig, eftersom vi vet att Pythagoras sats alltid stämmer. Så låt gå för att den är ”a priori” i förhållande till sina tillämpningar (vi kan lita på tillämpningarna, därför att vi redan vet att satsen är sann). Men det gör den inte till ”a priori” i Kants bemärkelse, sann ”före all erfarenhet” – för utan erfarenhet av trianglar skulle varken Pythagoras eller någon annan geometriker ha kunnat formulera satsen. Och om satsen är ”faktaoberoende” och bara handlar om ”idéer” och hur idéer förhåller sig till varandra, då är det något av en gåta att den så ofta visar sig stämma med fakta!

Ta det där med solen sedan. Att påstå att solen inte kommer att gå upp i morgon är visst en motsägelse: det motsäger vår samlade kunskap om solens beteende, inklusive vår kunskap om de astronomiska fakta som får solen att gå upp varje morgon. Att påstå att det inte ligger någon motsägelse i att förneka att solen kommer att gå upp i morgon är ett kardinalexempel på ”context-dropping”: endast genom att ”droppa” varje sammanhang och bortse från precis all annan kunskap vi besitter om sol och om morgnar kan vi tänka oss något så idiotiskt som vad Hume och Kant och Hans Larsson tar för självklart.

Så vad är det grundläggande misstaget här? Man tror att idéer inte bara är abstraktioner utan ”fritt svävande abstraktioner”. Men abstraktioner är abstraherade ur konkreter och har ingen mening bortsett från de konkreter de är abstraherade ur. All kunskap börjar med erfarenheten, med det för sinnena givna, och ingen giltig abstraktion, det må nu vara ett enskilt begrepp, en idé eller en hel teori, kan vara frikopplad från erfarenheten eller bygga på något ”erfarenhetsfrämmande”. Att tro något sådant är att klyva mänsklig kunskap i två delar – för att sedan få ett väldigt sjå med att lappa ihop dessa båda delar, att åstadkomma en ”syntes” mellan två saker som strängt taget inte ens ”analyserats” utan snarare ”analyserats sönder”.

Falska dikotomier vimlar det av i filosofihistorien, med denna är en av de inflytelserikaste. Vill ni läsa mer om den, läs gärna Leonard Peikoffs uppsats ”Dikotomin mellan analytiskt och syntetiskt” (på svenska i Objektivistisk skriftserie nr 18; annars ingår det engelska originalet i Introduction to Objectivist Epistemology).

Det finns ett stycke i den uppsatsen som sammanfattar saken på ett väldigt bra sätt:

I en bemärkelse är inga sanningar ”analytiska”. Ingen sats kan valideras blott och bart genom ”begreppsanalys”: begreppets innehåll – d.v.s. kännetecknen hos de existenter det integrerar – måste upptäckas och valideras genom iakttagelse, innan någon ”analys” är möjlig. I en annan bemärkelse är alla sanningar ”analytiska”. När något av en entitets kännetecken har upptäckts, ser man att den sats som tillskriver entiteten kännetecknet är ”logiskt sann” (motsatsen skulle motsäga betydelsen av det begrepp som betecknar entiteten). I båda fallen kollapsar dikotomin mellan analytiskt-logiskt-tautologiskt och syntetiskt-faktiskt.

Annonser