Vem förnekar att vi har ett klimat?

I ett ledarstick i Eskilstuna-Kuriren den 26 september, signerat Susanne Nyström kan man läsa det här:

För allt som får tryckas bör faktiskt inte göra det och alla uppgifter bör inte bemötas av en meningsmotståndare, exempelvis att klimatförändringarna är här. Dels för att det är bekräftat. Dels för att man annars aldrig kommer vidare i debatten och kan diskutera olika lösningar, vilket länge var fallet, eftersom faktauppgifterna ideligen skulle bemötas av klimatförnekare. (Min kursivering.)

Men vem har någonsin förnekat att vi har ett klimat? Eller att klimatet har förändrats med tidens gång och kommer att fortsätta att förändras för evärdliga tider?

Var och en som inte är helt faktaresistent vet förstås att en dramatisk klimatförändring inträffade för ca 10 000 år sedan, när inlandsisen började dra sig tillbaka. Eller att denna istid, liksom alla tidigare istider, inte bara hade ett slut utan också en början.[1] Vi vet också att vi i Sverige hade ett betydligt varmare klimat – rentav Medelhavsklimat – under bronsåldern. Vi känner också till den lilla istiden, som kulminerade under 1600-talet och bl.a. gjorde det möjligt för Karl X Gustavs armé att tåga över Bälten.

Vem förnekar allt detta?

Avsikten med att använda termen ”klimatförnekare” är att bunta ihop alla kritiker med förintelseförnekare. Den totala skamlösheten i detta torde ligga i öppen dag – bortsett från att alarmisterna aldrig skulle tillåta att det kommer fram i dagsljuset. (Somliga alarmister menar förresten redan nu att opposition mot dem bör kriminaliseras och leda till fängelsestraff.) Lika skamlöst är det att nämna detta i samma andedrag som alla rasistiska kommentarer som man får.

Inte är det bättre att använda den till synes mer neutrala termen ”klimatskeptiker”. Lika lite som någon förnekar att vi har ett klimat och att det förändras finns det någon som tvivlar på detta. Allt som betvivlas är graden av mänsklig påverkan. Men ingen kan gärna hävda att de återkommande istiderna och de mellanliggande värmeperioderna – varav de allra flesta inträffade långt innan det fanns människor på jorden – orsakades av människan.

Alternativa förklaringar på klimatförändringarna är sådant som solens aktivitet eller ändringar i jordaxelns lutning. Om de stämmer eller inte vill jag låta vara osagt (till skillnad från alarmisterna undviker jag tvärsäkerhet); men alla klimatförändringar som ägt rum i äldre tid måste ju förklaras med något annat än människans eller civilisationens påverkan. Men när det gäller det senaste århundradets jämförelsevis obetydliga uppvärmning söker politiker och opinionsbildare inte efter något annat än just mänsklig påverkan. Närsyntheten är slående.

Och solen eller jordaxeln är inget som politiker och opinionsbildare – eller människofiender i största allmänhet – kan göra något åt. Det är bara människans aktiviteter de kan stoppa, och också vill stoppa, oavsett de förödande konsekvenserna.

Så var det då de olika lösningar på klimatförändringarna som måste diskuteras. Men den enda lösning man hör från politiker och opinionsbildare är att avveckla all användning av fossila bränslen på ett par decenniers sikt och ersätta dem med sol-, vind- och vågkraft – idag, och för överskådlig framtid, kraftigt subventionerade med skattemedel.

Låt mig då påpeka att användningen av fossila bränslen (kol, olja, naturgas) är grunden för vår avancerade industriella civilisation.[2] Att avveckla dem skulle bokstavligen innebära civilisationens undergång och en återgång till de förhållanden som rådde före den industriella revolutionen. För mer om detta, läs Alex Epsteins bok The Moral Case for Fossil Fuels, eller George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik, översatt av undertecknad.

Bara för att ta några exempel bland hundratals möjliga: Idag har vi inga större problem med att hålla oss varma under de kalla vintermånaderna, eftersom vi har centralvärme. I äldre tid, liksom i många u-länder idag, var vi tvungna att elda med ved (eller med kreatursspillning), vilket gjorde att vi fick andas in stora mängder rök, dag ut och dag in. Vi behövde inte röka cigaretter för att dra på oss lungsjukdomar!

Eller ta för den delen våra sjukhus, där den mesta av apparaturen drivs med fossila bränslen. All avancerad sjukvård skulle försvinna, om vi avvecklar de fossila bränslena!

Bil och buss och flyg och sånt – det kan vi bara glömma. Och radio och TV, mobiler och internet. Vill vi kommunicera med varandra på avstånd, får vi lita till postgång med diligenser. Och långa, avkopplande semestrar kan vi också bara glömma.

Mig personligen gör naturligtvis allt detta detsamma. Jag fyller 75 nästa år och kommer säkert att vara död, innan civilisationen tippar ned i den miljöpolitiska avgrunden. (Jag har inga barn att bekymra mig om, och mina syskonbarn och syskonbarnbarn har jag väldigt lite kontakt med.)

Men kom inte efteråt och säg att jag inte har varnat er!

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren på vinst och förlust. Tidningen kanske törs men inte vill publicera det.

$ $ $

Uppdatering 1 oktober: I dagens Eskilstuna-Kuriren skriver Susanne Nyström bl.a. följande:

Det största problemet med det alarmistiska tonläget är inte debatterna i sig, utan att det ger en skev bild av verkligheten. Om något upprepas tillräckligt många gånger blir det lätt en kollektiv mental sanning.

Detta handlade om andra former av alarmism, men det är ju fullt tillämpligt på klimatalarmismen. Där ska inga andra perspektiv få komma till tals utom det människo- och civilisationsfientliga.

Vi fick också ett smakprov på vilka vi kommer att buntas ihop med, ifall vi envisas med att försvara vår avancerade industricivilisation mot attackerna från miljörörelsen:

Självklart har alla rätt till sin egen upplevelse [nämen vad snällt], men för att säga något om samtiden måste den sättas i ett sammanhang. För det är lätt att konstatera att jorden är platt när man blickar ut över en åker. Det krävs ett betydligt vidare perspektiv, och tilltro till siffror och vetenskap, för att acceptera att den är rund. Därför ska vi inte föra en debatt där den ena sidan säger rund, den andra platt, och i opartiskhetens namn landa i att sanningen ligger någonstans mittemellan.

Lite ”off topic”, men hur många hävdar på allvar att jorden är platt? Redan under antiken visste man att jorden är rund – man grundade det på sådana iakttagelser som att skepp försvinner eller dyker upp vid horisonten. Vad man inte visste var att jorden inte är universums medelpunkt.

Men varför ska då inte just klimatet ”sättas in i ett sammanhang” och fordra ”ett betydligt vidare perspektiv”, ett perspektiv som åtminstone sträcker sig tillbaka till den senaste istiden?

Och så slutklämmen:

I själva verket behövs det mer demokratisk anständighet i debatten. (Min kursivering.)

Anständighet var ordet! Inte mera skamlöshet.

$ $ $

Uppdatering 10 oktober: Till dem som vill driva oss tillbaka till förindustriella förhållanden sällar sig numera Mattias Svensson. I en gästkrönika i dagens Eskilstuna-Kuriren refererar han en psykologisk studie som ska förklara hurdana vi som ifrågasätter klimatalarmismen egentligen är funtade:

{Vi] är i hög grad män med trångsynt och kallhamrad personlighet. […] [Vi] accepterar också hierarkier och skillnader mellan grupper. […] [Vi är] i hög grad vita, äldre män, lågutbildade och med låg socioekonomisk status. [Vi] har låg empati, auktoritära värderingar och räds förändring. (Min kursivering.)

Detta alltså från personer som använder minsta lilla förändring i klimatet till att skrämma oss till underkastelse under miljörörelsens dekret!

Det finns fler konstigheter i det ovan citerade. Jag själv, t.ex. är utan tvivel lågutbildad, eftersom jag bara har en sketen fil.kand. i bagaget plus några betyg i engelska och blocksvenska från Mälardalens högskola, och mina kunskaper i filosofi och ekonomi kommer inte från något universitet utan från flitig läsning av filosofer och ekonomer. Och min socioekonomiska status som lägre mellanpensionär är inte särskilt hög. Men hur är det med professorer i meteorologi som Lennart Bengtsson och Tage Andersson?

Och vem betvivlar att det finns hierarkier i vårt samhälle? Det gör det visst! Politiker står högst i rangordningen, och vanligt folk (valboskap) står lägst. Och visst är det skillnad mellan grupper. Politiker är en grupp, bibliotekarier en annan, IT-tekniker en tredje, grovarbetare en fjärde, o.s.v., o.s.v. Den stora likheten mellan dessa grupper är att de alla består av människor. Men det var nog inte så det var menat, utan tanken var nog att olika grupper skulle vara olika mycket värda (som t.ex. att politiker står högre i rangordning därför att de är mer värda än vi andra). Se om detta mina bloggposter Är vi alla lika lite värda? och Mer om allas lika värdelöshet.

Så följer den obligatoriska hopbuntningen och brunkletningen:

Men inget tycks fascinera som Sverigedemokrater – eller anhängare till Trump, Le Pen eller Brexit i motsvarande länder. Enkäter och valutvärderingar får ge svaret på frågan: Vilka är dessa människor? Vad tjänar de? Var bor de? Vad har de för utbildning?

Mattias själv är förståndig nog att ta den här ”psykologiska studien” med en rejäl skopa salt – om inte annat så för att den grundar sig på en enkät med bara hundra svarande. Han skriver:

Jag känner en hel del klimatskeptiker, som de kallar sig själva. Jag har själv varit en, även om jag förkastat omprövat dessa slutsatser. De jag känner är ofta äldre män [som t.ex. mig], men snarare utbildade över snittet. De är absolut inte negativa till förändring eller hierarkiska, utan närmast notoriskt ifrågasättande […].

Låt mig lämna därhän att vi är like lite ”skeptiker” som vi är ”förnekare” – för jag ska väl inte behöva upprepa vad jag skrev om detta tidigare i detta inlägg?

Jag har inte den blekaste aning om vad som fått Mattias att förkasta ompröva sina tidigare slutsatser. Med all sannolikhet har han inte läst Alex Epsteins bok som jag länkade till tidigare. Men det har i varje fall gjort honom salongsfähig nog att tämligen regelbundet medverka på Aftonbladets kultursida (där han kallas ”Sveriges sista nyliberal”). Det är väl där han hör hemma numera.

$ $ $

Uppdatering 15 oktober: Susanne Nyström menar allvar när hon buntar ihop dem som ifrågasätter klimatalarmismen med förintelseförnekare. I dagens Eskilstuna-Kuriren berättar hon först ett skräckexempel på förintelseförnekelse och fortsätter sedan:

När två personer inte ens kan enas om grundläggande fakta, som att den globala uppvärmningen pågår eller att Förintelsen har ägt rum, finns det helt enkelt inte särskilt mycket att prata om.

Att någonting pågår är ställt utom tvivel: det är alltid något som pågår – och klimatförändringarna har som sagt pågått sedan urminnes tider. Men vad som verkligen pågår idag är ett lågintensivt krig mot kapitalismen och mot vår avancerade industricivilisation. Susanne Nyström befinner sig i förtrupperna av detta krig.

$ $ $

Se också Jorden blir allt varmare… Eller sök under kategorin Klimatbluffen.


[1] En hypotes – i och för sig mycket omstridd – är att hela jorden för ca en halv miljard är sedan var täckt av ett istäcke.

[2] Redan har jag mötts av invändningen att vi i Sverige också använder stora mängder vattenkraft. Men det gäller alltså Sverige, inte resten av världen. Och numera används ju också kärnkraft. Men varken vattenkraft eller kärnkraft är något som miljörörelsen är särskilt förtjust i.

Axel Hägerströms socialistiska framtidsvision

Axel Hägerström 2Åren 1908–1909 höll Axel Hägerström en serie föreläsningar om De socialistiska idéernas historia; hans föreläsningsanteckningar redigerades sedermera och utgavs postumt (Stockholm: Natur och kultur, 1946) av samme Martin Fries som tidigare redigerat Socialpolitiska uppsatser. Jag saxar ett stycke som handlar om förhållandet mellan individ och stat i ett kommande socialdemokratiskt samhälle:

Det finns ännu i det moderna samhället kvar ett område, där de individuella krafterna icke äro socialiserade, och det är det ekonomiska. Här äro ännu individernas intressen skarpt avskilda från samhällets. Socialdemokratien vill nu endast, att även den materiella produktionen ställes i samhällets tjänst, regleras ut från dess ändamål, såsom redan är fallet med en stor mängd andra kulturgrenar. Behöver nu därför den överlägsna individen känna sig nedtryckt av att han även på detta område arbetar i statens tjänst och därför av densamma uppehålles? Skulle då t.ex. den överlägsne vetenskapsmannen nödvändigt behöva känna sig förtryckt, därför att han står i statens tjänst och därmed av denna uppehålles? Tvärtom måste man väl säga, att den ekonomiska begåvningen i en socialiserad ekonomi har betydligt större möjlighet att göra sin överlägsenhet gällande. Ett större verksamhetsfält står honom ju därmed i själva verket öppet. (S. 60.)

Det här skrevs alltså i början av 1900-talet, knappt ett halvsekel innan Atlas Shrugged kom ut. Annars finns det ju ett exempel i denna bok på en överlägsen vetenskapsman som ställde sig i statens tjänst och därmed av den uppehölls: Robert Stadler. Ett större verksamhetsfält stod honom – trodde han – öppet. Och hur det gick för Robert Stadler, det vet ni ju, ifall ni läst boken.

Det där är bara litteratur! Det är bara fiktion! säger ni kanske. Men ta då några verkliga fall! Ta Bill Gates eller Steve Jobs! Skulle de ha kunnat revolutionera datorindustrin och därmed vårt vardagsliv – skulle de ha gjort det möjligt för mig att knacka ned dessa rader på en ordbehandlare för att sedan publicera det på nätet utan att behöva ta omvägen om en förläggare – om de ställt sin överlägsna begåvning i statens tjänst? Skulle staten ens ha insett deras överlägsna begåvning? Nej, naturligtvis inte. Och de är ju långtifrån de enda stora namnen.

Men jag ska låta Hägerström fortsätta:

För övrigt bör i detta avseende anmärkas, att individen ingalunda växer därigenom att han i avskildhet från det allmännas intressen endast arbetar för att skaffa sig och sin familj fördelar. Människan växer med vidden av sina intressen. Härtill kommer slutligen, att det under det privatekonomiska systemet alldeles icke är nödvändigt beroende av den individuella skickligheten, huruvida en person kommer i tillfälle att få en framskjuten placering på det ekonomiska området. Helt andra omständigheter, arvsförhållanden eller en lycklig slump kan härvid spela huvudrollen. Men i ett socialdemokratiskt samhälle skulle givetvis principiellt sett den ekonomiska ledareställningen tilldelas den, som ådagalagt den största skickligheten. (S. 60f; min kursivering.)

Det här trodde alltså Axel Hägerström på!

Det dryga sekel som gått sedan detta skrevs har kommit hans förhoppningar på skam. Svensk socialdemokrati ger knappast syn för sägen här. Varken Mona Sahlins senaste klavertramp eller Göran Perssons insatser som godsägare tyder på att den ekonomiska ledarställningen tilldelats dem som ådagalagt den största skickligheten.

Men så har ju svensk socialdemokrati tagit den reformistiska vägen – produktionsmedlen har inte överförts i ”folkets” (d.v.s. dess representanters) ägo; många produktionsmedel är fortfarande privatägda. Så hur ser det ut i de länder där folkrepresentanterna verkligen tagit över produktionsmedlen?

Somliga av dessa länder – hela det forna östblocket, t.ex. – har övergett marxismen. Kvar finns länder som Nordkorea, Cuba, Zimbabwe och Venezuela. Vilka tecken finns det där på att den ekonomiska ledarställningen tilldelats dem som ådagalagt den största skickligheten?

Så hur kom Hägerström fram till sin verklighetsfrämmande slutsats? Jag backar bandet ett par sidor:

[Motsättningen] mellan samhället och den överlägsne individen var för båda skadlig. Å ena sidan gick samhället förlustig den insats i det allmänna arbetet, som den senare kunde prestera. Å andra sidan kunde individen icke vinna den utveckling och användning av sina krafter, som varit möjlig om han kunnat deltaga i och befruktas av en allmän samhällskultur.

[Den moderna socialdemokratien är] i väsentlig grad utmärkt för ett strävande att socialisera den överlägsna individen, att leda hans överlägsenhet in i den allmänna samhällsfåran, så att den blir av social betydelse. För att förstå detta bör man taga hänsyn till det moderna samhällets utvecklingstendenser. Tänker man på de nyare samhällsförhållandena i motsats till de äldre, så frapperas man av de starka kulturella förbindelser, som äga rum mellan kultursamhällena och som göra att de i vissa hänseenden bilda ett kultursamhälle. Det är klart, att det enskilda samhällets kulturella mål därigenom är fritt från den trånga begränsning, som utmärker ett i sträng avskildhet levande samhälle. Det kulturella samhällsändamålet har vidgat sig till en omfattning och en komplicering, som för ett antikt betraktelsesätt skulle te sig som alldeles obegripligt. Men därigenom har också förhållandet mellan den överlägsna individen och samhället blivit ett helt annat. Samhället behöver honom, behöver så mycket som möjligt intensifierad hjärnkraft och är också mäktigt att tillgodogöra sig densamma. Dess matsmältningsapparat har så att säga blivit så stark, att det kan smälta de mest heterogena element. Nu behöver man åtminstone icke skicka våra stora begåvningar i landsflykt utan försöker använda dem i samhällets tjänst. Å andra sidan behöver icke den överlägsna individen i förhållande till det sociala kulturarbetet känna leda vid dess litenhet, utan hur vittfamnande hans intressen än äro, alltid kan han infoga dem i detta arbete och söka sig en plats däri.

Detta förhållande är givetvis nyttigt för såväl samhället som individen. För den senare är det nyttigt både därigenom, att han har ett rikt material att ösa ur, och därigenom, att han till följd av den allmänna kulturens relativa enhetlighet vinner ett fäste för sina strävanden. Alltså, utvecklingstendensen går i riktning mot ett användande av den individuella kraften i samhällets tjänst – mot individens socialisering, en riktning som till sin egen natur löper jämsides med ett förhöjande av individens egna möjligheter till utveckling.

[Den moderna socialdemokratien går] i samma riktning som den allmänna samhällsutvecklingen, att socialisera individen och därmed förhöja dess möjligheter. (S. 58ff.)

Och sedan följer alltså det ovan citerade stycket, det som handlar om att individerna inte är socialiserade på det ekonomiska området.

Men vad man än i övrigt anser om saken, så står det ju inget om att det är just staten som socialiserat individerna på andra områden än det ekonomiska.

Vad är det då som gjort att vårt samhälle nu har blivit till ett kultursamhälle? Vi får gå tillbaka till övergången från feodalism till kapitalism:

Den medeltida produktionen var ursprungligen knuten vid små bondekommuner. Några byar hörde tillsammans till en gemenskap. Den därtill hörande marken, såsom betesängar, skogar och i viss mån även åkermark, tillhörde dels enskilda personer i gemenskapen, dels hela kommunen. Alla som nu inom denna, från varje annan dylik gemenskap strängt avskilda kommun producerades, användes blott till omedelbar förbrukning, vare sig av den enskilde producentens familj eller av hela kommunen eller av feodalherren, markens överägare, till vilken kommunen var skattepliktig och som använde böndernas naturaprestationer till underhåll framför allt av de krigsföljen, som han behövde för att försvara borgen eller för att företaga plundringar på andras område. (S. 77; min kursivering.)

Men detta kom att ändras:

I städerna koncentrerade sig en ny medeltida klass, som sedan skulle få så stor betydelse och till slut spränga hela den medeltida samhällsordningen, nämligen handelskapitalisternas. Alltid hade under medeltiden en viss förbindelse ägt rum mellan väster- och österlandet. Dessa handelsförbindelser hade emellertid mest karaktären av plundringar. Korstågen hade i väsentlig grad till motiv hoppet om att i Östern förvärva skatter. (S. 77.)

Men med handelns utbildande till världshandel fingo penningarna en allt större betydelse som bytesmedel. Det kunde nu ej vidare gå för sig att direkt utbyta naturabruksvärden mot varandra. Därmed kommo penningar i omlopp och blevo den egentliga grundvalen för rikedom. För penningar kunde man få allt det, för vilket annars tarvades särskilda makträttigheter. Alltså blev det ekonomiska intresset naturligt nog inriktat på förvärvet av penningar. En sådan vara kunde man lägga sig till med i obegränsad mängd. Den möglade inte genom att ligga utan hade alltjämt sitt värde kvar. (S. 78.)

Människorna levde m.a.o. inte längre helt avskilda från varandra, och plundringen fick ge vika för handeln.

Handeln hade nu icke till syfte att byta ut de egna överflödiga naturliga bruksvärdena mot sådant som behövdes utan att förvärva penningar in infinitum. Så uppstod då en särskild klass, handelskapitalistklassen, som använde sina penningar som kapital, d.v.s. som medel att förvärva ytterligare penningar genom handel. Det var nu också naturligt, att denna klass särskilt skulle koncentreras i de fria städerna, de i ekonomiskt avseende mest livaktiga av de medeltida kommunerna. Därigenom steg också välmågan i dessa.

Men lägg nu märke till att handelns intresse erfordrade andra samhällsformer än de medeltida. Först var den skarpa avsöndring, som ägde rum mellan de särskilda kommunerna, hindrande för handelskommunikationerna. Vidare behövdes för skyddet av handelsintressena å främmande platser en stark makt, som verkligen var i stånd att skydda dem. Ävenledes behövdes en centraliserad förvaltning för att reglera det komplicerade nätet av handelsförbindelser. Slutligen behövdes en dylik centralisering till skydd mot feodalherrarnas anspråk på särskilda tributer och till skydd mot deras plundringståg. (S. 78f.)

Och så bröts alltså feodalsystemet sönder och fick ge vika för en mer kapitalistisk samhällsordning.

Men i ett särskilt beroende av handelskapitalet kommo furstarna genom behov av lån från de rika bankirerna. De medel, som kunde uppbringas från stånden, räckte icke för de ständiga krigsbehoven och för de stigande lyxbehoven. Så infördes statsskuldssystemet.

Men det var ej blott på denna väg som kapitalet fick stor samhällelig betydelse. Det verkade i själva verket revolutionerande på hela det medeltida feodalsystemet. Då penningen nu var det bytesmedel, för vilket man kunde erhålla allt och som man också måste ha för att kunna förvärva de behövliga bruksvärdena, kom produktionen i det hela att få till ändamål förnämligast förvärv av penningar och icke produkter att omedelbart förbruka. (S. 79f.)

Det var m.a.o. övergången från övervägande naturahushållning till övervägande penninghushållning som gjorde att människorna knöts närmare samman och att de olika kultursamhällena blev till ett enda kultursamhälle. Under feodaltiden var människorna alltför avskilda från varandra för att något sådant skulle kunna ske.

Men Hägerström vore inte Hägerström om han inte åberopade Karl Marx:

Storindustrien leder under närvarande samhällsförhållanden å ena sidan till en hejdlös anarkisk produktion, å andra sidan till en just därav framkallad disproportion mellan produkterna och marknaderna, varigenom hela det ekonomiska livet råkar i stagnation. (S. 103; min kursivering.)

Att produktionen var ”anarkisk” betyder att den inte var centralplanerad. Det skulle falla på Ludwig von Mises’ lott att visa att produktionen under kapitalismen är så långt ifrån ”anarkisk” man gärna kan komma – att alla kapitalister (liksom alla vi andra) planerar och att planerna samordnas genom prismekanismen; och att ”centralplanering” betyder att alla vi som inte är diktatorer förbjuds att planera och att endast diktatorns plan gäller; och att diktatorn i ett socialistiskt samhälle inte heller han kan planera, eftersom den samordnande prismekanismen är satt ur spel. Men Hägerström läste aldrig Mises. Han fortsätter:

Detta sker i handelskriserna, som enligt den marxistiska åskådningen måste tilltaga i styrka, ju mera ett utvidgande av marknadsområdet blir omöjligt och ju mera rikedomen genom kapitalets uppsugningsförmåga samlas på några få händer och sålunda antalet av verkligt köpkraftiga konsumenter minskas. I dessa handelskriser, som måste sluta med en fullständig krasch, måste produkterna förstöras, därför att de finnas i överflöd, under det att samhället i det hela lider kris. Detta är en samhällets onaturliga självförstörelse. Det producerar in infinitum, men låter produkterna, trots att det själv lider brist, gagnlöst rinna bort i sanden. (S. 103f.)

Vad är det för ”handelskriser” Marx och Hägerström talar om? Jag citerar ur första upplagan av Nordisk familjebok:

Handelskris, polit. ekon., en plötslig förlamning  af affärs- och näringslifvet. Dess vanliga symtom  äro prisfall på och hämmad afsättning af varor,  inskränkning af krediten, konkurser, en mängd  nedlagda affärer, ringa affärslust, låg arbetslön  och arbetsbrist o. s. v.[1]

M.a.o. vad vi idag kallar depression. Och återigen föll det på Ludwig von Mises’ lott att förklara vad dessa handelskriser beror på. De har inget alls med bristen på central ”planering” att göra utan beror på statlig manipulation av kreditväsendet. Men Hägerström kunde ju inte gärna ha läst en bok som kom ut först 1912, när han skrev detta.[2] Så jag låter honom fortsätta:

Detta förhållande visar på nödvändigheten av ett annat samhällsskicks ankomst. Att vårt samhälle befinner sig i döende visar vidare den skarpa och dock naturliga klasstriden, som delar samhället i två fientliga läger. Denna motsats är ett tecken till en dödlig motsägelse i själva samhällsordningen. Båda de nu nämnda sociala orimligheterna ha en gemensam källa: den sociala motsägelse som ligger däri, att produktionen är storproduktion, sålunda social, tillägningssättet individuellt. Endast genom upphävande av denna grundmotsägelse kan samhället komma i naturliga förhållanden. När grundmotsägelsen fullständigt kommit till genombrott i sina konsekvenser och kriser, måste det också följa onaturliga kapitalsamlingar och upprivande klasstrider. (S. 104.)

Inget annat här än Marx’ förutsägelse att socialismen skulle födas fram ut kapitalismens eget sköte genom dess egen inneboende motsägelse!

Vidare i texten:

Marxismen betraktar nu ävenledes samhället som det primära i förhållande till individerna. Dessas beskaffenhet blir bestämd av samhällsförhållandena, som utveckla sig i en linje, som överensstämmer med och bestämmes av samhällets förhandenvarande produktionskrafter, av teknikens utveckling och marknadens storlek. Denna utveckling är alltigenom lagbestämd och oberoende av osinnliga realiteter sådana som folksjälen och dylika till den historiska skolan hörande begrepp. [… ] [Marxismen] återupptar den medeltida åskådningen av individens beroende av samhället, men detta beroende uppfattas icke som ett beroende av gudomliga makter utan endast som ett fortskridande – en uppfattning av samhällets naturliga karaktär, varigenom des lagbundenhet i likhet med andra företeelser konstateras. (S. 105; Hägerströms egen kursivering.)

Ja, enligt Marx skulle socialismen komma med en naturlags obeveklighet.

Det är att märka att individualismen, såvitt den yttrar sig såsom en tro på individerna förmåga att godtyckligt inrätta sig i samhället, innebär en kvarleva av supranaturalism, i det att individerna därvid betraktas isolerade såsom självständiga enheter, upphöjda över det naturliga sammanhang, till vilket de höra. (S. 105f.)

Nu ligger det väl knappast något ”supranaturalistiskt”, d.v.s. övernaturligt, i att betrakta individen som samhällets minsta byggsten. Men jag avbryter Hägerström:

Människorna måste samverka för att leva. Därav uppstår med nödvändighet samfällda riktningar mot gemensamma mål. Dessa riktningar äro icke att härleda ur något särskilt socialt sinne, blott ur den allmänna nödvändigheten att leva. Däri ligger materialism. Men de bero ej heller på något fritt beslut av den enskilde i samhället och klassen att i eget intresse samverka med andra. Det primära i individens liv är icke alls hans privata beslut utan dylika naturnödvändigt samfällda riktningar, av vilka likaledes naturnödvändiga utveckling individens medvetna liv bestämmes. Däri ligger då Marx’ sociala, icke individualistiska syn på det sociala sinnet liksom ock på samhällsutvecklingen. (S. 106.)

Javisst måste vi samverka för att leva. Men följer det verkligen härav att vi aldrig väljer vem vi ska samverka med, hur denna samverkan ska gå till eller mot vilket mål denna samverkan ska sträva? Att vi som individer bara driver med strömmen? Eller med produktivkrafterna? Ja, det är ju faktiskt vad Marx och Hägerström hävdar här. Vidare i texten:

Den moderna socialdemokratien har […] en tendens att alldeles frigöra sig från idéen om människans naturliga, eviga rätt, vilkens förverkligande skulle utgöra målet för det nya samhället. Denna tendens har sin grund i dess strävan att fatta människan såsom ren naturprodukt och samhället såsom förändrande sig efter naturlagar. [Vissa reflekterade rättsidéer hos Marx och hans efterföljare] äro bestämda av betraktelsen av samhället såsom produkt av en utveckling och såsom ägande vissa utvecklingstendenser, i förhållande till vilka individerna själva blott äro verktyg. Individen har visserligen inga rättigheter för sig, men samhället självt har rättigheter, nämligen att kräva att individerna befordra dessa utvecklingstendenser. De ha historiskt bestämda uppgifter. (S. 107; min kursivering.)

Vi ha inga rättigheter, vi äro blott verktyg för samhällsutvecklingen!

Så har nu också arbetarklassen en historisk uppgift, nämligen att underlätta födseln av det nya samhället. Men om samhället i det hela bestämmer en viss verksamhet från individernas sida såsom den under historiska förhållanden riktiga, så ha också individerna såsom leder i samhället de rättigheter som stå i överensstämmelse med de rättsanspråk, som samhället självt under bestämda förhållande har. (S. 107; min kursivering.)

Som oss själva har vi inga rättigheter, men som leder i samhällskroppen har vi det! Rättigheter är inte något som vi delegerar till samhället (staten) utan något som samhället (staten) delegerar till oss!

Hägerström insåg det säkert inte själv, men detta är inget annat än ett recept för totalitär diktatur. För vad händer med oss som sätter oss på tvären? Som hävdar våra alldeles egna rättigheter, även när de går stick i stäv med den (påstådda) samhällsnyttan? Som vägrar att hjälpa det ”nya samhället” att födas? Om det är samhället som har rättigheterna kan vi inte åberopa några egna rättigheter, och samhället kan då göra vad det behagar med oss: spärra in oss eller ta livet av oss. (För mer om detta, se George Reismans uppsats Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär – en uppsats som Hägerström förstås kan ursäktas för att inte ha läst.)

Vill man nödvändigtvis ursäkta Axel Hägerström, kan man förstås notera att det här skrevs alldeles i början av 1900-talet och att han inte med egna ögon kunnat se hur hans framtidsvision brutit samman och vilket lidande det orsakat på vägen till sammanbrottet.[3]

Om man tvunget vill ursäkta honom, alltså.

$ $ $

Alla mina bloggposter om Axel Hägerström hittar ni här.


[1] Uppsatsen i Nordisk familjebok är ett par sidor lång och författad av David Davidson.

[2] Inte för att han läste Mises senare heller.

[3] Låt er inte vilseledas av att Hägerström talar om ”den moderna socialdemokratien”. Så som han åberopar Marx är det tydligt att det inte är någon ”reformistisk” socialism han pläderar för. Och dessutom handlar det om den socialdemokrati som var förhärskande runt år 1905, och den var betydligt mer marxistisk än dagens socialdemokrati.

Överviktig sockerskattförespråkare anser att vi är dumma

Ja, Göran Greider har ju kommit ut och pläderat för sockerskatt, eftersom en rejäl skatt är det enda som kan stoppa hans godissug och få honom att gå ner i vikt. Att karln inte drar ner på sin godiskonsumtion och börjar motionera är ju Den Stora Gåtan i Nutida Svensk Samhällsdebatt. Eller gåta, förresten: det skulle öka skattetrycket, och det är ju huvudsaken.

Alltnog, och på tal om gåtor: På Aftonbladets kultursida 21 juli skriver han under rubriken Trump är ingen gåta om att Donald Trump är

exakt så galen och obehaglig som en populistisk politiker vid slutet av en lång era av nyliberalism, antipolitik och rusande klassklyftor kan förväntas vara.

Och:

Tea Party-rörelsen tog det republikanska partiet som gisslan.

Och:

Donald Trump är den amerikanska vägkorsning där trettio år av nyliberalism möter ett årtionde av neokonservatism. Punkt slut. Vid en annan avfart i den där korsningen dök socialisten Bernie Sanders oväntat upp med ett helt annat budskap, det som Amerika i dag behöver höra.

Men huvudpunkten är att Donald Trump helt enkelt är dum i huvudet:

Den som läser kapitlet om klimatfrågor i hans senaste bok står inför en oöverstiglig mur av förnekelse och ofattbar dumhet: ”Våldsamma ’klimatförändringar’ är inget nytt. Vi har till och med haft istider. Jag råkar bara tro att de inte är människoskapade.”

Vad som är så ”ofattbart dumt” med detta uttalande går Greider inte in på. Och varför skulle han behöva göra det? Att jorden går sin undergång till mötes om vi inte tar krafttag mot användningen av fossila bränslen och helt avvecklar dem inom ett par årtionden betraktas ju i Nutida Samhällsdebatt som ett axiom, mera grundmurat än att ”existensen existerar”. Om man lämnar detta ”axiom” därhän skulle man ju annars kunna ställa ett par frågor:

Är det ofattbart dumt att säga att vi har haft istider?

År det ofattbart dumt att säga att dessa istider inte varit människotillverkade?

Den senaste istiden upphörde för ca 10 000 år sedan (och gav oss flyttblock och moräner och en del annat). Det fanns människor på jorden på den tiden, men särskilt mycket fossila bränslen använde de inte, och därmed blev det inte heller särskilt mycket utsläpp av koldioxid. Men de tidigare istiderna som inträffade innan det ens fanns människor? – Att påpeka sådant är emellertid, om vi ska tro Greider, ”ofattbart dumt”.

$ $ $

Nåja, att Göran Greider skriver en massa strunt är ju inte precis något nytt. Men ”axiomet” att jorden kommer att koka över om vi inte upphör med all användning av fossila bränslen delas ju av långt fler än honom.

Ta t.ex. smutskastningen av alla som ifrågasätter detta axiom som ”klimatförnekare”. Som om någon någonsin skulle ha förnekat att vi har ett klimat. Eller att detta klimat långsamt förändras under århundradenas lopp. Avsikten med denna smutskastning är förstås att bunta ihop oss med förintelseförnekare. Och när detta väl är gjort, är steget inte långt till att förneka oss vår yttrandefrihet.

Målar jag fan på väggen här? Nej då, visst inte. I USA försiggår just nu en kampanj som går ut på att förmå ”klimatskeptiker” att helt enkelt knipa käft. Tjuvtricket här består i att anklaga energiproducenter, som oljebolag, för bedrägeri – eftersom de inte gått ut med de ”ödeläggande konsekvenserna” av sin verksamhet och eftersom de gett pengar till diverse tankesmedjor som påstås förneka att vi har ett klimat eller att klimatet förändras, och alltid har förändrats, med tiden. M.a.o.: att inte konsekvent – i alla väder och under alla klimatförhållanden – gå miljörörelsens ärenden ska betraktas som bedrägeri och bestraffas och – framför allt – tystas ned.

Fuck off, fascistEn tankesmedja som ska tystas ned är Center for Industrial Progress, ledd av Alex Epstein, författare till The Moral Case for Fossil Fuels. När Epstein fick order om att avslöja sin korrespondens med oljebolagen – ett nödvändigt led i nedtystningen – gav han det enda svar uppmaningen var värd:

Fuck off, fascist.

Ni kan läsa om det på Epsteins egen hemsida, i The Objective Standard och på Forbes hemsida.

Epstein har också utmanat Al Gore på debatt och erbjudit honom $100 000 bara för att ställa upp. Men Gore vägrar debattera med ”skeptiker” och kommer att vägra nu också.

$ $ $

Att politiker i allmänhet och vänsterdebattörer som Greider i synnerhet hakar på miljörörelsen och klimatalarmismen hör inte till De Stora Gåtorna i Samhällsdebatten. Politikerna i allmänhet gör det för att det ger dem en ursäkt för deras favoritsysselsättning: att påta i våra privatliv (och ta ohemult betalt för det). Vänstern i synnerhet gör det därför att det ger dem en ursäkt för införandet av global socialism. Det är ett led i kampen för att krossa kapitalismen. ”Kapitalism eller klimat” är vad som gäller. Om ”klimat” sedan handlar om att undvika värmeböljor eller (som för inte alltför många årtionden sedan) att undvika en ny istid är egalt. Dags för ett Randcitat:

”…vissa vetenskapsmän […] tycker om att leka med idén att om inte miljöförstö­ringen hejdas, kommer resultatet att bli en global katastrof. Enligt ett scenario är vår planet redan på god väg mot ett fenomen som kallas ’växthuseffekten’. Koncentrationer av koldioxid byggs upp i atmo­sfären, säger man, allteftersom världens vegetation, som livnär sig på CO2, avverkas mer och mer. Kol­dioxiden blir hängande i atmosfären och bildar en barriär som håller planetens värme instängd. Som resultat, hävdar växthusteoretikerna, hotas världen av en höjning av medeltemperaturen som, om den nådde 2 till 3 grader, skulle kunna smälta istäckena runt polerna, höja havsnivån med så mycket som 100 meter och vålla en världsomfattande översvämning. Andra vetenskapsmän ser en motsatt fara: att polarisen kommer att breda ut sig och återigen sända glaciärer till de tempererade zonerna. Denna teori antar att jordens molntäcke kommer att fortsätta att tätna, allteftersom mer damm, avgaser och vatten­ånga spys ut i atmosfären av industriskorstenar och jetplan. Avskärmad från solvärmen kommer plane­ten att svalna, vattenångan kommer att sjunka och frysa till is, och en ny istid kommer att randas.”

Detta är vad som kallas ”vetenskap” idag. Det är på grundval av nonsens av det här slaget du drivs mot en ny mörk medeltid. (”Den anti-industriella revolutionen” i Den nya vänstern: Den anti-industriella revolutionen.)

Det här skrevs 1971. Det som då var nonsens och ett reductio ad absurdum av miljörörelsens anspråk kommer snart, om miljörörelsen får som den vill, att vara förbudet att ens ifrågasätta.

Se också min tidigare bloggpost Sol, vind, vågor och socialism. Och notera gärna att en av de ledande kapitalismkrossarnas, Naomi Kleins, senaste bok har titeln This Changes Everything; Capitalism vs. The Climate.

$ $ $

George Reisman har liknat miljörörelsen vid en ”boa constrictor som långsamt kramar livet ur sitt offer”. Tecknen på detta är otvetydiga. Det går inte en dag utan att vi möts av uppmaningar som ”Ta ett grönt år”, ”Välj ekologiskt” eller ”Handla klimatsmart”. Näringslivet fogar sig också: Allt som oftast får vi höra att någon produkt är ”100% klimatkompenserad” (vad som nu menas med det).

Att miljörörelsen också vill strypa vår yttrandefrihet – så att vi inte ens ska kunna skrika när vi blir ihjälkramade – är bara fullt logiskt.

$ $ $

Ett ”klimathot” har vi förvisso idag – men det består inte i att jorden skulle bli någon enstaka grad varmare (eller kallare); det består i att den gröna vänstern ska lyckas med det som den röda vänstern inte lyckats åstadkomma: att avveckla kapitalismen och driva oss tillbaka till tiden före den industriella revolutionen. Läs återigen George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik och försök föreställa er vad som döljer sig bakom de torra siffrorna i den uppsatsen.

Förhoppningsvis kommer det aldrig att gå så långt. Förhoppningsvis kommer det att gå som med avvecklingen av kärnkraften. År 1980 lovade våra politiker att avveckla kärnkraften och lät oss gnabbas över om det skulle ske på 10 år eller 25. Det blev 25, och de åren har gått och vi har fortfarande kvar kärnkraften. Avvecklingen av alla fossila bränslen planeras med ett liknande tidsperspektiv, och under den tiden kommer kanske t.o.m. våra politiker att inse vilken katastrof det skulle innebära. Men det är förhoppningsvis; avsikten finns där onekligen. Under tiden kommer gastkramningen att fortsätta. Och fler och fler subventioner, utpressade av skattebetalarna eller finansierade med nytryckta pengar, kommer att ösas ut till ”alternativen”, sol- och vindkraft. Bensinskatter och sådant kommer bara att öka.

Som George Reisman skriver i sista meningen av sin uppsats:

De som inser miljörörelsens häpnadsväckande onda natur får aldrig upphöra att bekämpa den.

$ $ $

Tidigare inlägg i detta ämne hittar ni här.

Guldmyntfoten och lögnen

Repris från 2006.

Det hör till socialisternas standardrepertoar att beskylla kapitalismen för alla missförhållanden i samhället, fastän samtliga dessa missförhållanden i själva verket ska tillskrivas blandekonomins socialistiska komponent. Beskyllningar som att kapitalismen är orsak till slaveri och krig är bara alltför välbekanta; liksom att den bär skulden för inflation och arbetslöshet, fastän dessa företeelser helt och hållet beror på statlig interventionism, statliga ingripanden i ekonomin.

Och vad gör icke-socialistiska politiker och ekonomer när de möts av denna propaganda? Jamar med.

Myten att 30-talsdepressionen berodde på kapitalismen har ni säkert fått er till livs förr. En del av denna myt är att depressionen berodde på guldmyntfoten, på att man alltför länge klängde sig fast vid denna ”barbariska kvarleva” (som John Maynard Keynes kallade den).

Jag hittade några exempel på ett diskussionsforum där jag är med [Liberal debatt; numera avsomnat]. Först ett par citat från moderna ekonomer:

The current judgment of economic historians (see, for example, Barry J. Eichengreen, Golden Fetters) is that attachment to the gold standard played a major part in keeping governments from fighting the Great Depression, and was a major factor turning the recession of 1929–1931 into the Great Depression of 1931–1941. (Bordo, M., ”Monetary Policy Regimes, the Gold Standard, and the Great Depression”, NBER Reporter, 1999.)

The depression is seen today as a consequence of the Federal Reserve’s adherence to the flawed real-bills doctrine and to gold standard orthodoxy. It led policymakers to shun expansionary monetary policy, and it transmitted the U.S. depression across the globe. (Samme Bordo.)

The most important barrier to actions that would have arrested or reversed the decline [during the Great Depression] was the mentality of the gold standard. (Eichengreen själv.)

(Eichengreens Golden Fetters är ett standardverk för guldmyntfotens belackare. Den har utsatts för en förödande kritik av Richard Salsman; se lästipsen nedan.)

Personen som levererade dessa citat är, vad jag förstår, doktorand i ekonomisk historia. Här är vad han själv skriver (med vissa lättare redigeringar för sammanhangets och grammatikens skull; de ändrar inte innebörden):

Är ni objektivister säkra på att vi alla skall gå över till guldmyntfot? Be careful what you wish for…

De länder som vidhöll sin guldmyntfot längst, t.ex. USA och Frankrike, drabbades allra värst under stora depressionen, och ett återinförande riskerar skapa ekonomisk kris och politiskt kaos. De flesta ekonomer är nog överens att guldmyntfot är lika förlegat som socialism.

Orsakerna till den stora depressionen är den fråga som behandlas mest inom nationalekonomin.

Visste du verkligen inte att en av de vanligaste tolkningarna av den stora depressionen var att den förvärrades av guldmyntfoten?

En majoritet av de som studerat den stora depressionen har kommit till slutsatsen att guldmyntfoten borde ha övergetts tidigare. Detta är vad jag tror i alla fall; de artiklar jag har aktuella, och som jag citerade ovan, är alla av denna uppfattning. Har aldrig gett mig in på detta område, och har ingen ”egen” uppfattning i frågan.

Det är väl mer välmotiverat att lita på Barry Eichengreen, som jag anser vara en mycket god ekonomisk historiker, och vad han har sagt om guldmyntfoten än vad t.ex. en romanförfattare kan ha sagt om dito. [Mises och Reisman är romanförfattare?[1]]

[Som svar på invändningen ”Sedan ska man ha klart för sig att guldmyntfoten i praktiken avskaffades redan under Första världskriget.”:] Fast icke desto mindre höll vissa länder fast vid en guldmyntfot som satte hämsko på deras ekonomiska politik. Jag tror de flesta argumenterar att givet hur systemet var utformat efter Första världskriget (d.v.s. satt i kaos) gynnades de länder som helt övergav guldmyntfoten så tidigt som möjligt (vilket alltså inte USA gjorde). Såg någonstans att någon, tror den var Eichengreen, som hade försökt visat att den helt skulle avskaffats under 50-talet även om den stora depressionen (och Andra världskriget) uteblivit.

Lägg gärna märke till sådan formuleringar som ”en majoritet”, ”de flesta”, ”de vanligaste tolkningarna”. Notera gärna också att doktoranden inte har någon ”egen uppfattning”; han bara upprepar vad han blivit matad med.[2]

Hur förhåller det sig nu med allt detta?

Guldmyntfot betyder att guld är pengar. Under guldmyntfot använder man guld att betala med. Använder man i stället sedlar, så är dessa sedlar inlösbara i guld. Skriver man ut checker, är checkerna inlösbara i guld. Om vi någonsin får tillbaka en riktig guldmyntfot, kommer vi fortfarande att handla med betal- och kreditkort, men de skulle ha full guldtäckning. Och under guldmyntfot skulle det självfallet inte finnas några restriktioner i rätten att äga guld – detta skulle vara liktydigt med restriktioner i rätten att äga pengar.

En sådan guldmyntfot var vad vi hade under perioden fram till 1914. Det var guld man använde att betala med, och använde man sedlar eller något annat, var de inlösbara i guld. Och de valutaenheter de olika länderna använde var definierade i termer av guld: en dollar var t.ex. 1/20 ounce guld, och ett pund var ¼ ounce (eller en aning mindre). Några problem med att räkna om sina pengar i främmande valuta förelåg därför inte heller.

Vad hände med denna guldmyntfot? Nåväl: att krig bekostas med inflationspengar är vanligt förekommande. De krigförande staterna gick helt sonika ifrån guldmyntfoten och tryckte upp papperspengar utan täckning. I ett fall (Tyskland) ledde detta till hyperinflation efter kriget. Men även i andra länder ledde det till att penningvärdet sjönk, om än inte fullt så dramatiskt.

Den enkla och sunda lösningen på detta problem borde ha varit (utöver att inte trycka upp fler papperspengar) att gå tillbaka till den guldmyntfot som rådde före kriget och justera sedlarnas värde i förhållande till guldet för att spegla den nya verkligheten. Förenta staterna gjorde faktiskt så: en dollar som tidigare varit definierad som 1/20 ounce guld omdefinierades nu till 1/35 ounce.

Men i det stora hela gjorde man inte alls så. Man övergav i stället guldmyntfoten till förmån till vad som kallas ”gold exchange standard” (”guldutbytesmyntfot”, om man översätter direkt; men jag har faktiskt inte sett termen på svenska). I stället för cirkulerande guldmynt och sedlar inlösbara i guld övergick man till stora guldtackor som förvarades i statliga bankvalv. Guld var inte längre något som vi vanliga döda fick äga och använda fritt; det monopoliserades av stater och centralbanker. Guldtackorna användes sedan vid internationella transaktioner, men inte i den dagliga handeln. Det fanns fortfarande en nominell koppling mellan papperspengar och guld, men systemet innebar att det var lätt för stater och centralbanker att manipulera penningmängden och skapa inflation.

Systemet fungerade så att dollarns värde var direkt knutet till guldet (1/35 ounce) och att pundets värde i sin tur var knutet till dollarn; sedan fick andra valutor ”flyta” i förhållande till dollarn och/eller pundet. (Det var därför som dollar och pund under många år benämndes ”hårdvaluta” – fram till början av 70-talet, då Richard Nixon ”befriade” dollarn från varje koppling till guld.)

M.a.o.: den lögn socialister och deras medlöpare prånglar ut – att guldmyntfoten hade skuld i den stora depressionen – betyder att man skyller depressionen på en myntfot som redan var avskaffad. Fräckare lögn får man leta efter.[3]

En händelse som faktiskt inträffat brukar användas som fikonlöv för denna lögn. Före kriget hade pundet varit värd $4.86; efter kriget hade dess värde sjunkit till ungefär $3.50. År 1926 bestämde sig Storbritanniens politiker för att gå tillbaka till guldmyntfoten. Men i stället för att definiera pundet på ett sätt som motsvarade efterkrigsverkligheten – vilket skulle innebära att ett pund var värt $3.50 – fick man ett anfall av storhetsvansinne och definierade pundet som det varit definierat före kriget: som $4.86. (Det var inte bara ”storhetsvansinne” som låg bakom detta: man ville bevara och utvidga den spirande ”välfärds”staten, och man ville förhindra att löner marknadsanpassades, eftersom fackföreningsrörelsen var emot detta, och facket hade växt sig starkt.) För att ”rädda” pundet ägnade sig Federal Reserve sedan åt räntemanipulationer som skulle göra det möjligt för pundet att bli så mycket värt som det påstod sig vara. Det hjälpte förstås inte; men det var en av de faktorer som så småningom utlöste den stora depressionen.[4]

Och fikonlövet här är förstås inte bättre än den ursprungliga lögnen: centralbankers manipulationer med räntan är inte heller en del av en fri marknad utan ett socialistiskt ingrepp i marknaden.

Men det är alltså lögner av det här slaget som ekonomistuderande vid våra universitet matas med – precis som de matas med sådana lögner som att det är vår konsumtion och inte vår produktion som gör oss rika[5], eller att små inflationsdoser gör mer nytta än skada, eller att John Maynard Keynes ”räddat kapitalismen”.

Och vad gör vi åt det? På kort sikt finns väl inte mycket att göra – det är varken ”vi objektivister” eller ”vi österrikare/austroklassiker” – som tillsätter professurerna i ekonomi. På lång sikt kanske trenden kan vändas – om tillräckligt många unga människor vänder ekonomiinstitutionerna ryggen och läser in sig på riktiga ekonomer, från Adam Smith och fram till George Reisman.

Lögnen ger endast långsamt vika.


Lästips: Richard Salsman, ”The Gold Standard: Scapegoat for the Great Depression”, The Intellectual Activist, Vol. 9, Nr 1 (January 1995). (En kritisk uppgörelse med Barry Eichengreens Gold Fetters: The Gold Standard and the Great Depression; tyvärr inte tillgänglig på nätet.)

Murray N. Rothbard, What has Government Done to Our Money? (speciellt kap. 4, ”The Monetary Breakdown of the West”, som ger en kort och enkel sammanfattning av guldmyntfotens historia).

Varken Salsman eller Rothbard hör till mina hjärtevänner.[6] Men det hör liksom inte hit. Inte när de – som här – har rätt.


[1] Kängan var förstås riktad mot objektivister som bara läser Ayn Rand (i ”Galts klyfta” används bara guld- och silvermynt). Synd om grabben att några av oss också läser andra anhängare av guldmyntfoten.

[2] Kan inte heller undanhålla er följande replik från sagde doktorand, när någon (inte jag, den här gången) kom med en berättigad invändning:

Vad är ditt problem? Underkände någon lärare i ekonomisk historia eller nationalekonomi dig i någon grundkurs, och nu känner du för att ge igen? Är du upprörd eftersom din hjärna slutade utvecklas nar du var tolv, medan dina kamrater utvecklades till individer med en normal tankeförmåga?

Så när killen inte åberopar auktoriteter tar han i stället till personangrepp.

[3] Vi ska inte heller glömma att Franklin D. Roosevelt år 1933 förbjöd privatpersoner att inneha guld.

[4] Jag tar också upp det här i Nattväktaren, årgång 5, nummer 1 (bläddra ner till ”Englands ’återgång till guldmyntfoten’”). Men jag säger i stort set detsamma där som jag säger här.

[5] Se om detta George Reismans uppsats Produktion versus konsumtion.

[6] Se om Salsman Reisman Insights Without George Reisman och Objectivism and ”Austrian” Economics – Compatible or Not? Om Rothbard har jag skrivit några bloggposter på engelska. Se också Är ”Frihets”fronten anarkistisk?

Bortblandade ekonomiska kort

Häromsistens var jag uppe i Stockholm och såg en pjäs som inte är värd att kommentera. Programbladet till pjäsen var skrivet av Per Wirtén, och jag saxar:

Efter kriget samlades företrädarna [för ”nyliberalismen”] i det så kallade Mont Pèlerinsällskapet. […] Kretsen runt Mont Pèlerin försökte rädda, omformulera och förnya de gamla liberala idéerna om fria marknadskrafter, konkurrens och entreprenörskap. De var sällan särskilt eniga. Omvärlden betraktade dem som reaktionära överlevare, men deras betydelse skulle så småningom bli enorm. Under nästan tjugo år, mellan Berlinmurens fall 1989 och finanskraschen 2008, var deras synsätt helt dominerande. [Min kursivering.]

Ayn Rand […] var inte mer extrem än många av ekonomerna i Mont Pèlerinsällskapet, som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises […]

Mises’ och Hayeks idéer skulle alltså ha varit dominerande under tjugo långa år!

Mises var som bekant anhängare av guldmyntfot. Såg vi ens röken av någon guldmyntfot under den här tidsperioden?

Mises formulerade en konjunkturcykelteori som i all korthet går ut på att inflationspengar idag leder till felinvesteringar i morgon, och att felinvesteringarna kommer i dagen den dag bubblan spricker och vi får deflation och depression. Om detta synsätt varit dominerande under denna tidsperiod, då borde vi ha väntat oss avsaknad av inflationsbubblor med ty åtföljande avsaknad av felinvesteringar. Var det något sådant vi såg under denna tidsperiod?

Så tidigt som 1920 visade Mises att socialismen inte kan överleva, eftersom den är oförmögen att sätta priser och måste imitera den prissättning som görs i icke-socialistiska samhällen. Detta är åtminstone en delförklaring till att socialismen i östblocket föll samman i slutet av 80-talet. Men är detta en analys av socialismens misslyckande som någonsin varit dominerande?

OK, nu var Mises inte den ende medlemmen av Mont Pèlerinsällskapet, så kanske andra medlemmar, som Milton Friedman, faktiskt dominerade den ekonomiska debatten.

Men det blir värre:

Finanskapitalismens kollaps 2008 innebar att vurmen för privatiseringar och avregleringar kom av sig.

Vad som än orsakade denna kollaps, så inte var det ”privatiseringar och avregleringar”! Den främsta orsaken var att den amerikanska staten, via institut som Freddie Mac och Fanny Mae, förmådde bankerna att låna ut pengar för fastighetsköp till personer som inte hade någon möjlighet att betala tillbaka lånen. Det var m.a.o. just den typ av bubbla som förklaras av Mises’ konjunkturcykelteori. Och till yttermera visso var det lärjungar till Mises som förutspådde och varnade för vad som skulle komma att ske.

Och avregleringar, förresten. Enligt uppgift från George Reisman uppgår de regleringar som klavbinder den amerikanska ekonomin till 75 000 sidor. Siffran är från december 2010. Om perioden fram till 2008 utmärktes av en ”vurm för avregleringar”, då måste man fråga sig hur många sidor det var 1989, när den här vurmen påstås ha börjat.[1]

Per Wirtén skriver förstås som han har förstånd till – men det här är ett mönster som vi sett upprepas till leda: oavsett vad staten gör för att sätta käppar i hjulet för kapitalismen, så är det alltid kapitalismen som får skulden. Finns det 75 000 sidor som reglerar (d.v.s. klavbinder) kapitalismen i USA, så är det kapitalismens eget fel att det inte i stället finns 750 000 eller 7,5 miljoner sådana sidor! Och ändå ska USA fortfarande föreställa vara världens mest kapitalistiska land.

Inte blir det bättre när Wirtén kommer in på Ayn Rand:

… hon var som författare mer intresserad av den framgångsrika människan än av kurvor över marknader i jämvikt …

Om Wirtén hade brytt sig om att läsa Mises i stället för att bara visa att han känner till namnet, skulle han kanske ha upptäckt att en av huvudpoängerna är att marknader aldrig befinner sig i jämvikt. Närhelst Mises nämner ”jämvikt” (han kallar det ”den jämnt roterande ekonomin”) är han noga med att betona att det är en ”imaginär konstruktion” vars enda syfte är att fungera som kontrast mot den ekonomiska verkligheten. (Och nej: Ayn Rand var inte heller intresserad av sådana kurvor.)

Men sedan blir det riktigt besynnerligt:

Ayn Rands argument för en helt avreglerad kapitalism var inte ekonomisk, som hos de i Mont Pèlerin, men etisk och moralisk.[2] Det är bara när kapitalismen är ohindrad som den fria människan kan realiseras, den egoistiska individen resa sig och individen få sitt värde. Efter kraschen omvärderade Alan Greenspan i viss mån sin ekonomiska politik. Det skulle Ayn Rand aldrig ha gjort. Kapitalismen kunde ha kraschat hur många gånger som helst utan att ha rubbat hennes synsätt, eftersom hon inte längtade efter stabil tillväxt utan efter hjältemod.

Här ska vi alltså fås att tro att det inte är socialismen utan kapitalismen som ständigt kraschar på grund av sina inneboende motsägelser[3] – och att Ayn Rand var fullt medveten om detta men struntade i det, bara för att visa hjältemod.[4]

Det här är förstås komplett nonsens. Jag känner inte till något exempel på att Ayn Rand skulle ha varit oense med Mises i ekonomiska frågor.[5] Båda var t.ex. rörande ense om att interventionism eller blandekonomi skulle leda till socialism, om inte trenden bröts. Vad Ayn Rand tillade var att kapitalism inte är förenlig med altruism eller självuppoffringsmoral.

Vad sedan Alan Greenspan beträffar, måste han ha omvärderat allt han lärt sig av Ayn Rand allra senast när han åtog sig jobbet som centralbankschef år 1987 (fem år efter hennes död). En gång i tiden skrev han en uppsats, Guld och ekonomisk frihet, som publicerades i Kapitalismen: det okända idealet. 1987 tillfrågades han om han fortfarande stod fast vid vad han skrivit där, och hans svar var att det var hans ”personliga åsikter” som han inte ”tog med sig i ämbetet”. Och under hela sin tid som riksbankschef rörde han inte ett finger för att frångå pappersvalutan till förmån för guldet. Naturligtvis skulle det ha varit svårt för honom att göra det som riksbankschef – men vad skulle han då med det där ämbetet till, ifall det innebar att arbeta emot sin egen övertygelse?

Greenspans tid som riksbankschef skilde sig inte nämnvärt från vad som kom före honom eller efter honom. Vad Fed huvudsakligen sysslat med har alltid varit ”kvantitativa lättnader” – en eufemism för inflation. Ibland avstår Fed från sådana ”lättnader”, och då kallas det åtstramning. Någon guldmyntfot har aldrig funnits i sikte.

Vidare i texten:

Men hon vände på de sedvanliga utgångspunkterna och påstod frankt att det är de rika och framgångsrika som hålls nere – inte de fattiga. De 99 procenten förtrycker de en procent superrika.

Ja, det där hör man ju ibland ofta; men allt det vittnar om är bristande närläsning. Och det har bemötts så många gånger av andra att det är onödigt att jag gör det själv också. Men de som läst Atlas Shrugged har säkert noterat att James Taggart, Orren Boyle och Eugene Lawson hör till de ”superrika”, medan Eddie Willers, Cherryl Taggart och Jeff Allen inte gör det.[6]

Men Wirtén skriver alltså som han har förstånd till. Och mycket till förstånd är det inte.


[1] Uppgiften kommer från uppsatsen Vapenkontroll: Kontrollera statens vapen. Det finns en länk till varifrån Reisman själv hämtat uppgiften, men den länken fungerar tyvärr inte längre. Men samma uppgift finns också i en bloggpost från 2006.

[2] Vi kan bortse från den bristfälliga grammatiken i denna mening.

[3] Jag förmodar att Wirtén är marxist, även om jag inte kan veta det med säkerhet.

[4] Därmed inte sagt att Ayn Rand hade något emot hjältemod – tvärtom. Hon betraktade människan som en heroisk varelse – vilket förstås inte betyder att alla människor är hjältar utan att de har potentialen att bli det.

[5] Hon var oense med honom när det gällde den filosofiska referensramen, men det har jag tagit upp förr.

[6] De fåkunniga hänvisas också till George Reismans uppsats De en procenten och de nittionio, som visar att förtrycket av de ”superrika” i slutändan drabbar de fattiga.

”Det drabbar ingen fattig”

Det här uttrycket används när man snor en plånbok från en miljonär – eller lurar pengar av en pensionär som inte redan är alldeles utfattig. Det används också för att försvara skatter och skattehöjningar – enligt den outtalade men aldrig ifrågasatta premissen att skatt betalas av de rika och att pengarna går till de fattiga. Och det är ju också alltid – säger eller tänker man – bara de rika som hela tiden gnäller över de höga skatterna. De fattiga har ju inget skäl att gnälla.

Men så har det inte alltid varit. I den svenska översättningen av Internationalen, som kom 1902, finns raderna:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

På den tiden var det alltså arbetarna som klagade över skattetrycket.

Idag sjungs inte den här versen på Första maj. Liberala Partiet brukar däremot veckla ut en röd banderoll med den här texten. Men jämfört med det stora första majtåget är det bara ett ytterst litet fåtal som medverkar i Liberala Partiets demonstration.

Det genomsnittliga skattetrycket år 1901 var 7,3%. Idag är det uppe på 43%, och innan alliansregeringen införde sina ynkliga små jobbskatteavdrag var det nästan uppe i 50%.[1]

Hur dessa 7,3% fördelade sig på olika samhällsklasser har jag inte lyckats hitta någon uppgift om. Vid denna tid företogs en skattereform där man övergick från grundskatter till ett progressivt skattesystem.[2] Men progressiviteten kan inte ha varit särskilt kraftig, för några stora förändringar blev det inte de första åren. En topp på 13,6% nåddes under Första världskriget, då man tog ut en sorts värnskatt, men sedan sjönk siffran en smula igen, för att först därefter ta ordentlig fart. Men så hade arbetare inte särskilt höga löner på den tiden, så även ett med moderna mått mätt måttligt skattetryck kunde vara något att digna under.

Men det var alltså då det. Idag betraktas 43% av arbetarrörelsens representanter som ett oerhört lågt skattetryck som måste höjas rejält för att inte Sverige ska gå sönder.

Den här bilden lade jag ut på Facebook häromdagen och fick dessa hånfulla kommentarer:

Stackars borgerliga rikemän och medelklassfolk i Skattebetalarnas riksförbund kommer t.ex. alltid att tycka att det är för mycket.

Och de som tjänar hutlöst med pengar borde bidra med mycket mer.

Höjda skatter drabbar alltså ingen fattig! De är bara de rika som betalar skatt! Och de rika bara gnäller och tar inget samhällsansvar!

Nu ska jag ta det här lite långsamt, och jag kommer att upprepa mycket som jag sagt förr.

Vem betalar skatt?

Till att börja med finns det inga skattebetalare på bilden; det finns bara politiker. Politiker betalar ingen skatt. Detta har jag utrett tidigare, i Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt. Kort sagt är de skatter de påstås betala fiktiva.

För dem som arbetar inom den privata sektorn är en skattehöjning just en skattehöjning. Men för dem som arbetar inom den offentliga sektorn är den i själva verket en lönesänkning. De flesta offentliganställda kan inte göra något annat åt denna lönesänkning än att jobba hårdare och prestera mera, så att de får sin lön höjd. Icke så för politikerna, som kan göra sig själva skadeslösa genom att höja sina egna löner. Och ingen vill väl komma och påstå att politiker aldrig höjt sina egna löner?

M.a.o.: till de som drabbas av högre skatter hör redan fattiga (OK, relativt fattiga) offentliganställda. Men redan rika offentliganställda kan lätt göra sig skadeslösa.

Punktskatter

Låt mig gå vidare och ta upp punktskatter. Det krävs inte mycket eftertanke – om ens någon eftertanke alls – för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har minst råd med dem. Den som har råd med Havannacigarrer, Napoleonkonjak och Mouton-Rothschild behöver inte bekymra sig nämnvärt om dessa skatter; helt annorlunda är det för oss som bara har råd med billigt rödtjut och försöker spara genom att handrulla våra cigaretter. (Just det sistnämnda har betraktats som en form av skatteflykt och därför höjdes skatten på rulltobak rejält för några år sedan.)

Inte heller är det svårt att förstå att de som har råd att bo i lyxvillor – och/eller kan resa jorden runt i privata jetplan för att uppmana oss andra att ”rädda klimatet” genom att avstå alla bekvämligheter som kan göra livet lite drägligare för oss – inte har några jätteproblem med punktskatterna på el och bränsle. De som bor i små stugor ute i glesbygden och är beroende av bilen för att ta sig till jobbet och hem igen – det är de som drabbas hårdast.

Inflation

Låt mig så gå vidare till den form av dold beskattning som består i att urholka penningvärdet, d.v.s. inflation. Att inflationen leder till prisökningar förstår förstås de flesta – även om ”mainstreamekonomer” försöker få oss att förväxla orsak och verkan och försöker smäcka i oss att det är pris- och löneökningarna som leder till ökad penningmängd och inte tvärtom.

Hur kommer inflationspengarna ut på marknaden? De kommer ut i form av lån. Och vilka är det som har lättast att få lån beviljade? De som kan förväntas betala av lånen med ränta. Och ju rikare man redan är, desto troligare är det förstås att man kan betala tillbaka.

Ta något så ofta förekommande som ett bolån. I dagens läge och där jag bor behöver man en eller ett par miljoner för att komma över en normal lägenhet; i Stockholm är det mer än så. Men om en hemlös person – som naturligtvis har ett väldigt stort behov av ett boende – skulle gå in till banken och be om ett sådant lån, skulle han alldeles säkert få avslag. Man måste vara någotsånär välbeställd för att kunna byta bostad. Och lika lite skulle förstås en bank bevilja en normalinkomsttagare ett mångmiljonlån för att köpa en lyxvilla.

De största lånen går förstås till storföretagen – meningen med kreditexpansionen ska ju vara att ”stimulera” ekonomin eller att ”hålla hjulen i rullning”.

Men vad händer sedan? Priserna går upp, men de går inte upp med en gång. De som fått lånen kan fortfarande göra sina inköp till de gamla priserna eller innan priserna gått upp särskilt mycket. Men de som inte fått lånen – alltså de fattiga eller relativt fattiga – kan inte göra inköp med de nytryckta pengarna förrän efter det att priserna stigit. M.a.o. innebär inflation en omfördelning av rikedomen, inte från rika till fattiga utan tvärtom från redan fattiga till redan rika.

Men inget av detta lärs ut av våra ”mainstreamekonomer”. Det lärs bara ut av ”österrikare”.

Skatter på kapital

Punktskatter drabbar alltså de fattiga direkt, och den dolda skatt som består i att urholka penningvärdet drabbar dem på lite sikt. Men det som på lång sikt drabbar dem allra värst är skatter på ”de rika”, d.v.s. på kapitalister och företagare.

För att se detta klart måste vi fråga oss vad kapital används till. Även om storkapitalister har råd med betydligt mer lyxkonsumtion än vi andra, är det bara en bråkdel av kapitalet som går till konsumtion. Den stora merparten av kapitalet går till investeringar och till anställning av arbetskraft. Så vad händer när staten skattar bort detta kapital? Det blir färre eller mindre investeringar, och det blir färre nyanställningar, eller också nyanställningar till lägre löner. De fattiga – som man tror att skatterna på något vis skulle hjälpa – drivs ut i arbetslöshet, eller måste arbeta till lägre löner, eller har inte ens en chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

Det som driver ekonomin framåt och skapar vår levnadsstandard är kapitalbildning eller kapitalackumulation. Och hur ackumuleras kapital? Företagen skapar produkter som är oss till nytta och(eller glädje; de säljs med vinst; det allra mesta av vinsten plöjs tillbaka i produktionen; allt fler varor och tjänster som är oss till nytta och/eller glädje kommer ut på marknaden; det blir nya vinster för företagen att plöja tillbaka i produktionen, och så fortsätter det. Allt fler arbetare kan anställas till allt högre reallöner. Kapitalackumulationen gör det också möjligt att introducera nya uppfinningar som gör produktionen allt effektivare.

Så vad tror ni skulle hända om allt detta kapital skattades bort och överfördes i statens påstått välvilliga men i själva verket rovgiriga händer? All produktion skulle förstås upphöra – kanske inte med en gång men rätt snart; det skulle bli omöjligt att nyinvestera eller nyanställa och det arbetande folket skulle drivas ut i arbetslöshet. För en tid skulle staten kunna visa sig från sin välvilliga sida och omfördela rovet – d.v.s. dela ut arbetslöshetsunderstöd – men hur lång tid skulle det ta innan alla pengarna var slut? Och mer kapital att plundra ut skulle inte längre finnas.

Så konfiskatoriska skatter vågar sig knappast någon stat på, men principen förblir densamma. Beskattning av kapital är alltigenom destruktiv. Det enda ”konstruktiva” med den är att inte precis allt kapital skattas bort.

Och som det ser ut idag är skadeverkningarna osynliga. Vi ser hur bra vi har det idag, men vi ser helt enkelt inte hur mycket bättre vi skulle ha det om kapitalet finge verka fritt. Vi ser de uppfinningar som idag gör livet så mycket lättare och rikare för oss – bilar och andra fortskaffningsmedel, radio och TV och film, datorer och avancerade mobiler – men hur många andra livsbefrämjande uppfinningar vi skulle kunna ha, det kan vi förstås inte se. Vi kan t.ex. bara fantisera om vilka medicinska framsteg som skulle kunna ha gjorts – och hur många liv de skulle ha kunnat rädda och förlänga.

Men en sak är säker: de fattiga skulle inte längre behöva vara på långt när så fattiga som de är idag. I jämförelse med tidigare generationer skulle de vara stormrika.[3]

Skatt efter bärkraft

En sund princip för all beskattning är ”skatt efter bärkraft”. De fattiga ska inte betala mer skatt än de orkar med, och de rika ska inte ha några skatteförmåner. Både punktskatter och inflation strider uppenbart mot denna princip. Och skatt på kapital har sådana långsiktiga skadeverkningar att den inte borde komma på tal. Så finns det någon metod att tillämpa denna princip?

En metod är att genomföra det förslag Ayn Rand kom med i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd. Förslaget går ut på att företag som ingår kontrakt med varandra skulle försäkra sina kontrakt hos staten, och att staten skulle gå in och agera skiljedomare ifall det skulle uppstå stridigheter om kontrakten. Ingen skulle vara tvungen att försäkra sina kontrakt på det sättet, men det skulle vara en uppenbar fördel att göra det. Och eftersom de största företagen skulle ingå de största kontrakten, skulle det vara de som betalar allra mest av denna frivilliga skatt – och detta skulle alltså innebära just skatt efter bärkraft.

Att genomföra en sådan reform idag är förstås fullständigt ogörligt – det fordrar ju också att staten slimmas ned till sina nattväktarfunktioner, och en sådan idé sitter inte så väl hos våra politiker.

En annan möjlighet vore att ersätta alla andra skatter med en enhetlig moms. På så sätt skulle för det första endast konsumtion beskattas och inte produktion, och för det andra skulle det innebära att de som konsumerar mest – vilket förstås är de rika knösar vi kallar kapitalister – också skulle betala mest i skatt. En olägenhet med detta är att momsen skulle bli uppemot 50%, men det är väl överkomligt om de andra skatterna försvinner. Och skattetryckets exakta omfattning skulle vara fullt synlig varje gång vi får ett kvitto i affären.

Men så som det ser ut idag är väl det också utopiskt. Om inte annat, så därför att ingen tar till sig vad jag skrivit här och annorstädes.


[1] Siffrorna enligt Ekonomifakta.

[2] Grundskatterna grundade sig på jordinnehav och avskaffades därför att de ansågs både krångliga och orättvisa.

[3] Här hänvisar jag till åtskilliga av de uppsatser av George Reisman som jag har översatt, t.ex. De en procenten och de nittionio och De ytterst välförtjänt superrika. Eller till min egen bloggpost Vi behöver våra miljardärer!. Eller min motion till Liberala Partiet från år 2013. Det skadar inte heller att grundligt studera Reismans läromästare, Ludwig von Mises.

Hägerström om äganderätten …

… och om rätt, rättvisa och rättfärdighet i allmänhet.

Eftersom Hägerström betraktade alla våra rättigheter som vidskepelser, betraktade han förstås också äganderätten som en vidskepelse. Men först en historisk tillbakablick:

Den förste (mig veterligen) som insåg att den ursprungliga äganderätten grundar sig på det arbete man lagt ned var John Locke: det man ”blandat sitt arbete med” blev man ägare till.[1] Sedan kan man byta ut sin arbetsprodukt mot andras arbetsprodukter, d.v.s. sälja den; man kan också skänka bort den eller lämna den i arv – allt som i svensk lag kallas ”laga fång”. Men det grundar sig alltid ytterst på det arbete den förste ägaren lagt ned. Och skulle man sälja något vidare (eller ens skänka bort det) som i själva verket är stulet, kallas det häleri och är lagstridigt.

Några enkla exempel: Går jag ut i skogen och plockar bär eller svamp, blir de mina i och med att jag lägger dem i bär- eller svampkorgen. Jagar jag, blir villebrådet mitt i och med att jag nedlägger det; och fiskar jag blir fisken min när den nappar (eller fastnar i fångstnätet).

På samlar- och jägarstadiet var detta det enda sättet att förvärva egendom. Men så började människor bruka jorden, och då blev den som bröt åker ägare till åkern. Sedan började människor öppna gruvor och bryta malm; och så har det fortsatt tiderna igenom, så att vi idag har storföretag som (t.ex.) Microsoft och Apple, som grundar sig på det arbete Bill Gates och Steve Jobs ursprungligen lagt ned.

Nu var det väl under stenåldern sällan eller aldrig någon enskild person som plockade bär och frukt, jagade och fiskade, eller bröt åker, utan en större grupp, en familj eller en hel stam. Så äganderätten blev gemensam för hela gruppen och man kunde tala om egendomsgemenskap. Men det ändrar ju inte kärnan i Lockes teori.

Den viktigaste aspekten av Lockes teori är att det arbete man lägger ned förlänar föremålet ett värde som det inte tidigare hade. Så t.ex. är svampen värdelös for oss människor så länge den växer i skogen; jag förlänar den ett värde när jag plockar och sedan rensar den och gör svampstuvning av den. Och – för att ta exempel som George Reisman ofta använder – är järn eller kol eller olja, m.m. inte av ringaste värde för oss så länge de ligger slumrande i jorden; de får sitt värde först när de kan användas till att främja vårt liv och välbefinnande.

Ligger det då någon vidskepelse i allt detta? Frågan är förstås retorisk.

Hur ser då Hägerström på saken? Låt oss börja med det som Locke skrev om, alltså hur ett tidigare ägarlöst, eller, som Hägerström kallar det, herrelöst ting först får en ägare:

Låt oss först betrakta ockupationen av ett herrelöst ting såsom grundande rätten till detsamma. (S. 106.)

Ehuruväl Hägerströms språkbruk är något ålderdomligt (och hans sats- och meningsbyggnad esomoftast tyskinfluerad), måste man fråga sig varför han väljer termen ockupation här. Den idag oftast tillämpliga, rentav allenarådande, betydelsen är ju att ett land lägger under sig ett annat lands landområde. Och Svenska Akademiens ordbok ger följande som första och grundläggande betydelse:

handlingen att fysiskt bemäktiga sig ngt l. taga ngt i besittning l. lägga beslag på ngt

Men visst: ordet har andra betydelser också, och SAOB skriver också:

numera bl. jur. i fråga om besittningstagande av föremål som saknar ägare (”herrelöst gods”), t. ex. gm jakt l. fiske. ”Intagande eller Ockupation var det första och naturliga sättet at förvärfva sig EgandeRätt.” (Citatet är från Daniel Boëthius’ Utkast till föreläsningar i den naturliga sedoläran från 1782.)

Så det är förstås i denna bemärkelse Hägerström tar ordet. Så fortsätter han:

Om barn plocka lingon och en ibland dem hittar ett särskilt givande ställe, ropar man: pax för det här!

Jo, det är väl rätt och riktigt att den som upptäcker det särskilt givande lingonriset har första tjing på det. Men gör det honom till ägare av lingonriset i fråga? Är detta lingonris nu hans för evärdliga tider? Visst inte. Det är de lingon han plockar från riset som är hans – om inte för evärdliga tider, så tills lingonen är uppätna eller lingonsylten uppäten.

Vad det här är fråga om är faktiskt inmutningsrätt. Gruv- eller oljebolag kan t.ex. muta in ett område för prospektering. Men ägare blir de inte förrän det blir en gruva eller ett oljeborrtorn. Blir det ingenting av det upphör så småningom denna inmutningsrätt. Samma alltså med den lille gossen som mutat in ett lingonris.

Och ni minns säkert Rousseaus ryktbara (eller beryktade) ord:

Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga ”Detta är mitt!” och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare.

Men att bara inhägna ett markområde och sedan inte bruka det – odla upp det, bygga ett hus eller hotell, öppna en gruva eller börja borra efter olja på det, eller vad mer man kan bruka marken till – gör en inte till ägare. Detta är som allra mest just en inmutningsrätt, och en sådan måste förfalla så snart det blir klart att enda syftet med inmutningen var att hålla folk borta från markområdet. Och många är också ”nog enfaldiga” att tro att detta är vad som menas med äganderätt.

Nu var Hägerström socialist eller kanske snarare socialdemokrat, och den marxistiska bockfoten är fullt synlig:

De sociala striderna ha i nyare tid utkämpats i rättvisans tecken. Varje klass har gjort gällande sina intressen under hävdande av rättvisan däri. Därmed ha också de så kallade naturliga rättigheterna, de i människans natur liggande, kommit i förgrunden. […]

Men med denna gemensamma utgångspunkt kunna alldeles motsatta resultat utvinnas. Den liberalistiska åskådningen, sådan den framträder i de amerikanska och franska deklarationerna om människans rättigheter, hävdade friheten som den till människovärdet hörande grundrättigheten. (S. 97f.)

Om man ska vara petnoga (och det bör man vara här) var det rätten till liv som var grundrättigheten, och rätten till frihet kom in därför att frihet är en livsnödvändighet för att vi ska kunna leva lyckliga och framgångsrika liv här på jorden. – Men vidare i texten:

Däri låg nu emellertid icke blott kravet på borttagande av alla sådana skrankor för handlingsfriheten, som fordrades av hänsyn till andras lika handlingsfrihet, utan också något positivt. I frihetsrätten låg nämligen innesluten makten att fritt ingå överenskommelser med andra på sådant sätt, att man genom överenskommelse förvärvade rätten att kräva uppfyllelse. Detta var innebörden i den så kallade handels- och näringsfriheten, särskilt friheten att köpa och sälja varan mänsklig arbetskraft. […] Ytterst måste man komma därtill, att äganderätten primärt grundar sig på rätten till det en gång ockuperade, såvitt icke annans ockupation gått förut, eller på den förste ockupantens rätt.

Så länge vi översätter ”ockupation” med ”besittningstagande” finns det inga invändningar att komma med här. Men så kommer det:

Men genomförandet av den ifrågavarande rättsidén ledde till förtryck och utsugning, till uppkomsten av ett industriellt proletariat, vars svåra läge i England under förra hälften av adertonhundratalet Marx med starka färger framhävt.

Man kan bara sucka och jämra sig när man läser detta. Efter allt som sagts och skrivits av Rand, Mises, Reisman och många, många fler ska man alltså behöva bemöta Marx’ alla vidskepligheter! Jovisst var läget svårt för de arbetande massorna i 1800-talets England; men man bortser ju då från att det var oändligt mycket svårare före den industriella revolutionen. På den tiden var det bara de besittande klasserna – adel, präster, filosofiprofessorer och andra akademiker – som hade det ens någotsånär drägligt. Andra fick slita på sina torvor för blotta brödfödan och hoppas på vädrets makter: var de inte gunstiga kunde skörden slå fel och det blev hungersnöd. Och hur var det med medellivslängd och barnadödlighet under dessa tider? Och hur var det med folkmängden? Minskade den månne kraftigt i och med den industriella revolutionen? Vi vet att det var precis tvärtom. Den industriella revolutionen ledde till att människor som tidigare helt enkelt skulle ha dukat under nu åtminstone fick en chans att överleva.

Men nu handlade det alltså om handels- och näringsfrihet och dessa friheters samband med äganderätten.

Därmed frammanades den nutida sociala klassrörelsen, i vilken det gemensamma grundlaget – idén om människovärdet – fick alldeles motsatta konsekvenser. Människans grundrätt var icke friheten, utan rätten att existera, som åter blev ett krav på lika andel i det genom samhälleligt arbete förvärvade […] Emellertid korsades denna rättsidé från kommunistiskt håll av en annan, idén om rätten till arbetsproduktens fulla värde. Detta värde ansågs arbetaren berövad, därför att varan arbetskraft i den fria konkurrensen betingade blott så mycket i pris, som krävdes för uppehållandet av densamma. Marx’ sociala indignation är påverkad av denna rättsidé. (S. 98f.)

Här hänvisar jag helt enkelt till George Reismans uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin – eller (om ni inte orkar läsa en så lång text) Vederläggning av Smith och Marx – eller också Kapitalismens välvilliga natur. Idén att kapitalisterna pressar ut ett mervärde ur arbetarna är helt enkelt fel; om något skapar kapitalisterna ett mervärde, som vi alla, så länge marknaden är fri eller åtminstone halvfri, får del av.

Därefter följer i Hägerströms uppsats de långa och vindlande resonemang om ”krafter” och ”kraftkänslor” som jag tog upp i min förra bloggpost. Att försöka förklara äganderätten eller våra rättigheter överhuvud med hänvisning till våra känslor är förstås att psykologisera. Men om man som Hägerström anser att rättigheter är vidskepelser och att värden är förtäckta känsloutbrott – och att våra känslor är ”oreducerbara och primära” – ja, då finns det förstås inget annat att göra, ingen annan förklaring att ge annat än en psykologisk. Så låt oss se vad han säger:

Vad vidare angår de rättigheter, som anses uppstå på grund av fri överenskommelse, ha dessa sin psykologiska förklaring däri, att den som lovar något anses lämna ifrån sig en del av sin vilja. Men var och en har rätten att bestämma över sitt viljande, därför att viljandet är just det, vari den egna kraften primärt träder fram. Denna rätt anses man delvis kunna lämna ifrån sig. Särskilt uppenbar är saken, såvitt man genom fri överenskommelse lämnar ifrån sig sina rättigheter över ting. Dessa rättigheter äro ju inre krafter, varigenom man härskar över tinget. Naturligtvis kan jag själv förfoga över dessa krafter och lämna dem ifrån mig genom att låta andra taga tinget i besittning under förklaring, att de övertaga det såsom sin egendom. När jag inte vill utöva någon makt över tingen, försvinner för föreställningen min inre kraft såsom speciellt knuten vid detta ting. Men mottagaren synes härska på andligt sätt över detsamma, i det han tager saken i sin besittning under förklaring att han vill behålla den för sig och jag härtill lämnar mitt medgivande. (S. 107.)

Blev ni ett dugg klokare av den förklaringen? Nej, inte jag heller.

I själva verket är ju detta bara ett osedvanligt långrandigt sätt att säga att man kan ge bort en ägodel – eventuellt i utbyte mot en annans ägodel eller i utbyte mot pengar. Men vad man ger bort är ägodelen, och vad man fortsättningsvis avstår från att förfoga över är ägodelen. Det finns ingen som helst anledning att blanda in några krafter i det här resonemanget, eller någon vilja som man delvis avstår från att själv bestämma över. Den tekniska benämningen på den här sortens resonemang är ”mumbo-jumbo”.

$ $ $

Hägerström kommer nu in på saker som inte direkt har med äganderätten att göra, men som jag ändå tycker är värda att citera och kommentera.

Vad nu vidare den allmänna rätten till jämlik behandling på grund av människovärdet angår, knyter sig denna rätt såsom förut är sagt historiskt till idén om något gudomligt i människan, som höjer henne över djuren. Och det så kallade människovärdet har alltid såsom något som ovillkorligt är att respektera hos sig referensen till något absolut. Men att det gudomliga såsom sådant utmärkes av en inre makt att härska över världen är uppenbart. Då nu alla människor i lika mått är gudomliga, så ha de likmätig rätt att draga till sig av det goda, som blir till genom den samfällda samhälleliga verksamheten. Och så har vi där den så betydelsefulla rätten att existera såsom lika med vars och ens annans rätt. (S. 107.)

Ja, så blir det förstås, om man försöker härleda vårt värde och våra rättigheter ur något övernaturligt, något gudomligt. Och det leder till fanatism:

Alla dessa idéer äro nu ingenting annat än fullkomligt realitetslösa föreställningar, som uppstå genom känslornas inflytande på vår uppfattning av verkligheten och sammanhänga med primitiva föreställningssätt. Men de ha den betydelsen, att de göra den i sig naturliga klasstriden till en fanatisk kamp av samma natur som ett religionskrig. […] [Det var] fanatism, som vid hävdandet av människans rättigheter höljde marken med blod under skräckväldet i Frankrike. Naturligtvis kämpade den så kallade bourgeoisien för reella värden, för sin egen frigörelse gentemot feodalherrarna. Men […] striden utkämpades i rättens tecken och [erhöll därmed] fanatisk karaktär. (S. 108.)

Och några rader senare:

”Friheten” leder till förtryck av de från begynnelsen handikappade, jämlikheten såsom utrerad [d.v.s. till sin spets driven] kommunism till allmänt förtryck. (S. 109.)

Att friheten skulle leda till förtryck är förstås bara ett uttryck för den marxistiska utsugningsteorin.

Därför leder en social klassrörelse till en verklig höjning av det allmänna välståndet i samma mån, som man oförvillad av hetsande religion skaffar sig kunskap om verkligheten, särskilt de nationalekonomiska och de allmänna socialpsykologiska sammanhangen och målmedvetet kämpar för sina intressen.

Man skulle bara önska att Hägerström inhämtat sina nationalekonomiska kunskaper från andra än Marx, förslagsvis då Menger, Böhm-Bawerk och Mises.[2]

Så vad anvisar Hägerström då för alternativ till den primitiva religiösa vidskepelsen?

Men hur skall det vara möjligt för ett klassparti att få den nödiga entusiasmen i sin kamp, om det icke tror på rättvisan av densamma? Kan man bli upprörd över det närvarande tillståndet, om man ej tror på dess orättfärdighet?

Nej, det kan det förstås inte. Ser man inte det nuvarande tillståndet som orättfärdigt, då kan man förstås inte ilskna till över det. Så säger objektivismen, och så säger sunda förnuftet. Men Hägerström, han säger tvärtom:

I själva verket står saken så, att man icke skulle uppfatta ett tillstånd som orättfärdigt, om man icke från begynnelsen vore upprörd över detsamma.

I begynnelsen var känslan! I begynnelsen var upprördheten! Först därefter kom orättfärdigheten, som en implikation, en nödvändig följd av ens upprördhet. Och i begynnelsen kom tårarna! Först därefter kom föreställningen att man lidit en förlust! I begynnelse kom skräcken! Först senare kom föreställningen att man var utsatt för fara! Och i begynnelsen kom glädjeropen! Först efteråt kom insikten att man lyckats, att man uppnått något av värde!

Hoppas bara ni ser hur bakvänt detta är. Men Hägerström fortsätter i samma ullstrumpor spinner vidare på samma tema:

Ty idéerna om rättvisa och orättvisa bestämmas av våra känslor. För den ena klassen blir detta rättvist, därför att det står i överensstämmelse med dess intressen, för den andra motsatsen, därför att det stämmer med dess intressen. Om rättvisan och orättvisan i sociala förhållanden själva bestämmas av våra ursprungliga intressen eller känslor, kunna dessa icke förflyktigas, därigenom att sådana följdfantomer falla bort.

Så först är det känslor, sedan intressen och till sist känslor eller intressen. Tydligen behandlar Hägerström ”känslor” och ”intressen” som om de vore synonymer. Jovisst hänger de ofta ihop, men det betyder ju långtifrån att orden betecknar exakt samma sak. – Hägerström fortsätter:

Skulle inte den sociala klass, som vill fram, kunna uppröras blott och bart av själva faktum, blott och bart av sina bristande möjligheter i livskampen, blott och bart av undanskjutandet, när den känner sin egen sociala betydelse? Skulle man icke omedelbart kunna bli upprörd över mänskligt lidande utan att tro på dess orättvisa? (S. 109f.)

Upprördhet är intimt förknippad med upplevelsen av orättvisa, precis som alla känslor är intimt förknippade med värden och värdeomdömen. Att det är värdeomdömet som ger upphov till känslan och inte tvärtom, det har jag utrett tidigare (i en fotnot till en tidigare bloggpost och annorstädes). Men att som Hägerström påstå att man kan känna upprördhet utan att samtidigt uppleva en orättvisa, det är rentutav löjligt. Det blir inte bättre av att Hägerström försöker sprida ett löjets skimmer över min uppfattning:

Förnekandet därav är lika absurt som påståendet, att fågelhonan inte kan sörja för och lida med sina ungar utan att tro det vara rättvist, att detta sker. (S. 110.)

Hägerström har uppenbarligen inte lagt märke till att det föreligger uppenbara, rentav stora, skillnader mellan oss människor och de övriga djuren. Eller också tror han att skillnaden ligger i att vi har gudomligt ursprung, och när detta har bevisats vara en vidskepelse bortfaller också alla skillnader mellan oss och djuren. Egendomligt då att dessa skillnader ändock består!

Inte heller är det ju så att en hel samhällsklass samfällt känner samma upprördhet. Det är individer som har känslor, inte samhällsklasser. Inom en förtryckt samhällsklass är det nog så att somliga blir upprörda över orättvisan, medan andra apatiskt finner sig i sin lott; och i samhällen med slaveri, sådana som den amerikanska södern före inbördeskriget, är det somliga som rymmer för att annorstädes skapa sig ett liv i frihet.[3]

Så undrar Hägerström till sist hur alla dessa vidskepliga idéer om rättvisa och rättfärdighet kunnat ha ett sådant grepp om människorna:

Men huru då förklara den makt, som rättfärdighetsidén fått i sociala strider? Förklaringen är den, att den rena exploateringen av andra människor, hållandet av dem i slavställning, icke i längden blir möjligt utan hjälp av idén om den härskande klassens absoluta rätt. Allenast genom inprägling av dess egen gudomliga överlägsenhet i den förtrycktes medvetande förlamas dennes motståndskraft på ett sådant sätt, att uppror icke är att befara.

Tvivelsutan var det så i förkapitalistisk tid; tvivelsutan var det så innan sekulariseringen tog fart; tvivelsutan är det fortfarande så i teokratier och i sådana utrerade (till spetsen drivna) socialistiska samhällen som Nordkorea. Så är det dock icke i de samhällen som kapitalismen och sekulariseringen befriat. Men det var nog inte riktigt så Hägerström menade …

När nu en förtryckt klass reser sig, är det nödvändigt att först kasta undan dessa psykiska bojor, mer tryckande än alla yttre fjättrar. Detta sker genom hävdandet av idén om samma gudomliga värdighet i ett visst avseende hos alla.

Och så uppsatsens slutkläm:

Men sedan en förut undertryckt klass verkligen kommit att bli en maktfaktor i samhället, är bibehållandet av sådana fantomer för framgången av dess strävanden ett ont. Moren – människoguden – har gjort sin tjänst. Moren kan gå. (S. 111.)

Och så länge Hägerström bekämpar religiös vidskepelse, så länge gör han oss en tjänst. Men när han försöker kasta våra rättigheter, inklusive  äganderätten, på mytologins skräphög – ja, då kan han gott gå.


[1] Att ”blanda sitt arbete” är en metafor. Någon filosofisk lustigkurre (Robert Nozick, om jag minns rätt) har hävdat att om man skulle ha en burk eller flaska med tomatjuice (egentillverkad eller inköpt i butik) och hällde ut juicen i havet, skulle hela havet bli ens egendom, eftersom man ”blandat sitt arbete” med det. Men strängt taget är det ju inte sitt arbete man häller ut i havet, utan produkten av sitt (eller andras) arbete.

[2] Reisman kunde han ju inte gärna ha läst, eftersom han dog redan 1939. Human Action kom ut några år senare, men flera andra av Mises’ banbrytande verk hade han kunnat läsa, ifall någon bara hade pekat ut dem och rekommenderat dem.

[3] Frederick Douglass är det mest kända exemplet på detta.