Knut Wicksell om brännvinsskatten

Jag har flera gånger påpekat att punktskatter – inbegripet då skatterna på alkohol och tobak, men också skatterna på energi och drivmedel – drabbar dem värst som har sämst råd att betala dem, och därmed knappast bidrar till att hjälpa de fattiga eller utjämna inkomstklyftorna – tvärtom, förstås. Och det här är inget nytt.

Knut Wicksell skriver så här i sin pamflett från 1894 (under pseudonymen Sven Trygg), Våra skatter. Hvilka betala dem, och hvilka borde betala dem?:

Hvad beträffar tullen på vin, konjak och annan finare sprituosa är det väl sant, att denna tull, ensam för sig betraktad, öfvervägande drabbar de förmögnas konsumtion. Men också inbragte denna tull icke mera än 11/4 million kronor, under det att ensamt tillverkningsskatten på brännvin samma år lämnade nära 14 millioner kronor och följande år steg till nära 16 millioner kronor.

Detta sammanhänger nu visserligen med de ytterligt låga tullar, som under franska handelstraktatens[1] tid åsattes vin och fransk konjak. Men även efter den senaste tullförhöjningen (1892) är förhållandet i väsentlig mån detsamma. Tullen beräknas nämligen fortfarande efter varans mängd, d.v.s. efter dess alkoholhalt, icke efter dess värde. Medan sålunda de dyrare vin- och konjakssorterna fortfarande endast draga en tullskatt af några få procent av värdet, så utgör, som bekant, redan tillverkningsskatten på brännvin flera hundra procent (cirka 270 proc.) af tillverkningsvärdet.[2] Jämfördt med saluvärdet utgör skatten följaktligen 70 proc. af detta, men stiger vid utminutering och utskänkning till 80 à 90 procent. Äfven skatten på spirituosa är således i högsta måtto regressiv d.v.s. utgår med stigande procent i samma mån som förmögenheten och köpkraften aftaga. (S. 47.)

Och det fanns fler tullar som drabbade de fattiga betydligt värre än de rika:

Och för att detta skall gälla konsekvent från hufvudet till fotabjället, möter oss till sist den mycket omskrifna sulläderstullen (tullinkomst omkring ½ million kronor) omkring fem gånger högre i förhållande till värdet af tullen på finare läder. Ja, utsträckes jämförelsen jämväl till de finaste pälsvarorna, så påträffa vi den egenheten, att denna artikel, ehuru i genomsnitt åtminstone 8 gånger dyrare än sulläder likväl drager nästan på öret samma tull (respektive 25 och 24 öre pr kg.)[3] Att den förmögna för sitt pälsverk icke batalar mer än den fattiga arbetaren för sina grofstövlar, synes påfallande nog, men står i full överensstämmelse med vårt tullsystem i det hela. (S. 48.)

Min enda kommentar till detta är att det tydligen var ännu värre år 1894 än idag. Ren utplundring av arbetarklassen! (Att inte heller de rika ska plundras ut har jag skrivit om förr och översatt flera uppsatser av George Reisman som förklarar varför.)

$ $ $

Från det ena till det andra: Jag fick den här boken som fjärrlån från Carolina Rediviva i Uppsala. Dit har boken kommit från Nationalekonomiska institutionen (eller Ekonomikum) därstädes, och dessförinnan tillhörde den professor David Davidson. Och varifrån fick Davidson i sin tur boken?

Professor D. Davidson med vänskap från förf.

Ja, det här är ju om möjligt bättre än att ha en bok som en gång ägts av Hugo Grotius!

$ $ $

Och medan vi är inne på provenienser kan jag ju avsluta med lite självskryt. I mitt ex. av Reismans Capitalism: A Treatise on Economics står det så här:

To Per-Olof Samuelsson,

One man of integrity, courage, and intelligence among a crowd of pretenders.

With sincerest appreciation and admiration.

George Reisman

Någon gång i en avlägsen framtid kommer George Reisman att vara erkänd som tidernas främste nationalekonom – eller i varje fall den näst främste, näst efter Ludwig vom Mises. Och då kommer mina efterkommande att kunna sälja detta exemplar för dyra pengar!


[1] Denna traktat ingicks 1865 och innebar Sveriges definitiva övergång till frihandelssystemet. (Detta är tyvärr den enda upplysning jag lyckats hitta på nätet.)

[2] En liter renadt bränvin af normalstyrka torde i tillverkning kosta cirka 18 à 19 öre. Tillverkningsafgiften är för närvarande 50 öre pr liter. [Wicksells egen fotnot.]

[3] De dyraste slagen pälsverk, blåräf, sobel o.s.v. beskattas visserligen något högre, men på intet sätt i förhållande till varans värde. [Wicksells egen fotnot.]

Bloggrekord för Reismanbloggen

I gårdagens Aftonbladet kunde man läsa en kort notis av Petter Larsson om de stora inkomstskillnaderna i Tyskland och att de blivit än större under de senaste tio åren – och sådant kan ju en skribent i Aftonbladet aldrig acceptera! Fredrik Segerfeldt hade en bra kommentar om detta på Facebook:

Tyskland är det land som utan jämförelse skapat flest jobb i Europa det senaste decenniet. Det var reformer under sossen Schröder som la grunden för framgången. Viktigast var möjligheten till låglönejobb. Den här diskussionen finns inte i Sverige. Arbetarrörelsen lyckas undvika att erkänna dilemmat mellan ökad lönespridning och fler jobb, och få i borgerligheten har guts nog att driva linjen. Det är synd, för jag tror att om dilemmat blir tydligt och makthavarna tvingas ta ställning så kommer vi att få en debatt som inte bara är mer intellektuellt hederlig utan som också kan ge fler jobb. I stället får vi sådana här artiklar.

Vänstern har alltid satt minskade inkomstskillnader före jobben, och lyckades komma undan med det även i denna valrörelse.

Larsson hänvisade till en ”Piketty-inspirerad forskningsrapport”. Så jag lade in denna syrliga kommentar på Aftonbladet:

Inte för att Aftonbladets redaktion någonsin kommer att fatta någonting, men jag vill ändå rekommendera den här artikeln [Thomas Piketty rättvänd].

I vanliga fall har jag bara några ströbesök på min Reismanblogg, och jag hade inte väntat mig annat den här gången heller. I stället fick jag 320 besök! (Det är hittills betydligt färre idag, men fortfarande fler än vanligt.) [Det blev till sist 62, och det är ju inte så pjåkigt det heller.]

Ibland lönar det sig att länka!

$ $ $

De av er som läst Reisman – det må vara i original eller i mina översättningar – vet förstås att stora förmögenhetskoncentrationer inte alls leder till att de fattiga blir fattigare, utom tvärtom till att de fattiga kan resa sig ur fattigdomen, och att de relativt fattiga med tiden blir relativt rika. Och detta på två sätt:

  1. Genom att de stora förmögenheterna till stor del investeras i köp av arbetskraft, d.v.s. att de skapar jobb. Och detta är väl inte så svårt att förstå?
  2. Genom att en annan stor del av dem investeras i köp av kapitalvaror – fabriker och maskiner och mycket annat – vilket leder till att fler och bättre konsumtionsvaror produceras till billigare pris, vilket i sin tur leder till att reallönerna – löner uttryckta i faktisk köpkraft – fortlöpande stiger. Detta är möjligen lite svårare att förstå, men inte mycket.

Petter Larsson ondgör sig, i artikeln jag länkade till, över att de rikaste i Tyskland för tio år sedan tjänade 50 gånger mer än ”Medelmüller”, medan de nu tjänar 80 gånger mer; och Fredrik Segerfeldt observerar att Tyskland under samma tidsperiod skapat fler jobb än några andra länder i Europa. Sambandet är solklart; men det innebär ju inte att Petter Larsson eller någon annan av Aftonbladets skribenter någonsin kommer att fatta det.

Och ändå är det ju redan nu så att de makthavande skamlöst utplundrar de förmögenheter framgångsrika företagare byggt upp – Reisman brukar nämna sådant som den progressiva inkomstskatten, bolagsskatten, fastighetsskatten, m.m. – och på alla möjliga sätt försöker hindra dem från att bygga upp sina förmögenheter, ofta bara för att vara den civilisationsfientliga miljörörelsen till lags. Allt Thomas Piketty och hans vapendragare på Aftonbladet har att komma med är att få till stånd ytterligare utplundring.

Det är något av ett under att vi ändå åtnjuter den levnadsstandard vi faktiskt åtnjuter, och att vi har råd med ett och annat som sätter guldkant på tillvaron. Men tänk då också ett ögonblick över vilken levnadsstandard vi skulle ha, om vi sluppit all denna utplundring!

Som Ayn Rand skrev en gång:

Kapitalismen? Var ser du den någonstans, bortsett från några tilltufsade kvarlevor som fortfarande lyckas hålla oss alla vid liv? (”Comprachicos” i Den nya vänstern: Den anti-industriella revolutionen.)

Och George Reisman är ju inte den ende som begriper sammanhangen här (även om jag ofta är frestad att tro det). Häromdagen stötte jag på en artikel av Thomas Sowell, ur vilken jag saxar:

Those who imagine that profits first benefit business owners — and that benefits only belatedly trickle down to workers — have the sequence completely backward. When an investment is made, whether to build a railroad or to open a new restaurant, the first money is spent hiring people to do the work. Without that, nothing happens.

Nog om detta för den här gången.

$ $ $

Uppdatering 28 oktober 2026: Idag har Aftonbladet tagit bort kommentarsfunktionen på sina artiklar.

Och idag kan man också läsa George Reismans utförliga uppgörelse med Piketty på svenska. Håll till godo!

Och läs också gärna allt jag själv skrivit om George Reisman på svenska och på engelska.

Mina kataloger finns på nätet!

Under de sista tjugofem åren av mitt yrkesverksamma liv gjorde jag (bland mycket annat) kataloger över Roggebibliotekets ”specialsamlingar”. Jag har länkat till dessa kataloger på min hemsida, men tyvärr är de i wordformat och kan därför vara bökiga att ladda ner.

Döm därför om min förtjusning när jag häromdagen upptäckte att ett par av dessa kataloger har lagts ut på nätet. (Nätsidan där de ligger är på kinesiska, eller möjligen japanska, men innehåller många länkar till saker som är skrivna på för mig relativt begripliga språk.) Mina kataloger har tydligen scannats in och ser därför ut precis som jag vill att de ska se ut. Här har ni dem:

Inkunabler och 1500-talstryck (”Vaggtryck och koltålderstryck”) i Robbebiblioteket

(”Vaggtryck” är en direktöversättning av det latinska ”inkunabel”, d.v.s. en bok tryckt medan boktryckarkonsten ännu låg i sin vagga. (På tyska säger man ”Wiegendruck”.) Till denna kategori hör böcker tryckta senast 31 december 1500. ”Koltålderstryck” för böcker tryckta mellan 1501 och 1600 är ett ord jag själv hittat på.)

Bibliotheca Thuniana. Katalog över Roggebibliotekets äldsta bokdonation

Josef Thun (1661–1721) var prost i Nyköping och tidigare lektor i Strängnäs och testamenterade sin boksamling till dåvarande stifts- och läroverksbiblioteket (nuvarande Roggebiblioteket) i Strängnäs. Donationen kom till oss 1724 och utgör Roggebibliotekets ”hårda kärna”; före 1724 innehöll biblioteket endast ett ytterst fåtal böcker,

[Också min katalog över Svenskt 1600-talstryck fanns tidigare utlagd på nätet, men den länken har upphört att fungera.]

Det enda som nu saknas är katalogen över Elzeviersamlingen. Lite synd, eftersom den innehåller ett flertal illustrationer – boktryckarmärken, vinjetter och anfanger.

Katalogerna är förstås mest av intresse för boknördar. Vem annars skulle vara intresserad av att vårt exemplar av Carmina, tryckt i Antwerpen 1567 av ingen mindre än Christophe Plantin, ursprungligen ägts av Gutmundus Petreius Saluerpianus Smalander († 1619), och att denne flytt till Strängnäs stift från Småland ”undan liturgin”? För att förstå vad som menas med att ”fly undan liturgin” måste man veta en del om 1500-talets kyrkohistoria och Johan III:s försök att närma Sverige till katolicismen.

Av större intresse är kanske att vårt exemplar av Lactantius Firmianus Divinæ institutiones från 1555 ursprungligen tillhört ingen mindre än Hugo Grotius:

Huius libri herus Hugeranus Grotius. [På titelsidan finns även anteckningen ”εκ των μεγαλου”, ”ur den stores” (underförstått: boksamling). Sådana anteckningar finner man ofta i böcker som tillhört Hugo Grotius. Hans efternamn (på holländska ”de Groot”) betyder just ”den store”. Initialerna ”J.T.” kan möjligen stå för ”Johannes Tuningius” som var en vän till Grotius. Dessa upplysningar har välvilligt meddelats av H. Nellen, red. för Grotius’ korrespondens vid Koninklijke Nederlandse Akademie van Wetenschappen i Haag.]

Och till avdelningen kuriosa hör att vårt exemplar av Flavius Josephus Opera, tryckt i Köln 1524, utöver ett torkat blad också innehåller en ihjälslagen fluga! (Denna flugas proveniens är dock oklar.)

RoggeKort Rogges vapen

Visdomsord från Knut Wicksell

Jag har precis läst en kort skrift av Knut Wicksell, Om en ny princip för rättvis beskattning.[1] Vilken den nya principen är framgår av en kapitelrubrik:

Principen om (relativ) enhällighet och frivillighet i skattebevillningen

Wicksells förslag är att nya skatter eller skattehöjningar inte ska kunna klubbas igenom med enkel majoritet, utan att det ska behövas kvalificerad majoritet. Exakt hur kvalificerad den ska vara, 2/3 eller 3/4 eller rentav 9/10, specificerar han aldrig, även om han nämner alla tre möjligheterna. Men i varje fall måste förstås enhälligheten vara relativ, för absolut enhällighet skulle innebära att en enda person skulle kunna stjälpa ett skatteförslag bara genom att rösta emot det.

Wicksells bakomliggande resonemang är rätt intressant. Han säger att vilken samhällsklass som än för tillfället innehar regeringsmakten, kommer den att utforma skattepolitiken så att den egna klassen gagnas på bekostnad av den andra klassen. Så när borgerligheten, eller ”de besittande klasserna”, sitter vid makten, kommer skatterna på arbete att vara relativt höga och skatterna på det de besittande klasserna besitter (sådant som kapital, fastigheter och jordagods) relativt låga, om det ens beskattas alls. Men när så arbetarklassen kommer till makten, blir det tvärtom: höga skatter på det de besittande klasserna besitter och motsvarande låga skatter på arbete.[2]

På den här punkten har förstås historien gett Wicksell fel. Det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet i vårt land har ju sannerligen inte lett till låga skatter på arbete – och de jobbskatteavdrag som införts av alliansregeringen har ju inte direkt mötts av stormande applåder från socialdemokraterna.

Vare därmed hur som helst, så menade Wicksell att skatterna ska ge alla (eller åtminstone de allra flesta) ”valuta för pengarna”. Den nytta varje enskild (eller åtminstone de allra flesta enskilda) har av en viss skatt måste vara större eller i sämsta fall lika stor som den uppoffring det innebär att betala skatten. Med hans egna ord:

Om man […] utgår från antagandet, att den planerade statliga verksamheten i och för sig måste betraktas som allmännyttig, så gäller det därnäst att avväga dess förväntade nytta mot de erforderliga uppoffringarna. De olika medborgarkategoriernas bedömning av denna fråga kommer emellertid att bli i högsta grad beroende av den avsedda fördelningen i kostnaderna, både på grund av deras olikartade förmögenhetsförhållanden och den därmed sammanhängande olika styrkan av deras behov och på grund av olika värderingar av själva det ifrågavarande kollektiva behovet.

Om man skulle hålla fast vid en i förväg bestämd fördelning av skatterna som den i alla lägen enda riktiga, kan det därför […] hända att förslaget inte ens får den enkla majoritet som under nuvarande ordning vanligen erfordras för beslutsfattande och som måhända skulle vara mycket lätt att uppnå vid någon annan fördelning av skatterna. Och det är praktiskt taget säkert att beslutet under sådana förhållanden nästan alltid kommer att särskilt gynna eller missgynna vissa gruppers intressen. (S. 50; min kursivering.)

Men med Wicksells eget förslag om kvalificerad majoritet

… blir det här […] alltid möjligt att komma överens om en sådan fördelning av kostnaderna, att utgiften i fråga, så snart den över huvud taget ger löfte om en nytta som överstiger kostnaderna, av alla parter betraktas som obestridligt fördelaktig och följaktligen rent av kan godkännas enhälligt. Men om detta skulle visa sig alldeles omöjligt, så ligger enligt min uppfattning i detta förshållande ett aposterioriskt bevis, och det enda möjliga beviset, för att ifrågavarande statliga verksamhet inte kulle ge samhället en nytta som motsvarar den erforderliga uppoffringen och därför rationellt sett bör avvisas. (S. 51; min kursivering.)

Många onödiga skatter skulle ha kunnat undvikas med Wicksells förslag, och Slöseriombudsmannen skulle ha mycket mindre att göra!

Lite tidigare i texten:

Om det gäller att fatta beslut om en föreslagen ny eller en redan existerande statsutgift, kan och bör man väl i allmänhet utgå från förutsättningen att denna i och för sig, sålunda tills vidare bortsett från medlen att täcka kostnaderna, är avsedd för en verksamhet som är till gagn för hela samhället samt att den av alla klasser utan undantag uppfattas som sådan. Om detta inte är fallet, om en större eller mindre del av folket ställer sig likgiltig eller rent av fientlig till den planerade statliga verksamheten, så kan jag för min del inte se annat än att denna verksamhet i och med detta inte längre kan hänföras till de kollektiva behoven i ordets egentliga mening, utan tills vidare, om den alls skall tolereras, bör överlåtas åt det privata initiativet. Det förefaller ju att vara en uppenbar orättvisa, om någon skulle nödgas medverka till finansieringen av åtgärder som inte gagnar hans välförstådda intressen, utan kanske rent av går stick i stäv mot dessa. (S. 49f.)

Javisst. Ja och amen.

$ $ $

Ett annat citat jag fastnat för:

Målet för denna rörelse [den parlamentariska] är likhet inför lagen, största möjliga frihet, ekonomisk välfärd och fredlig samverkan mellan alla människor. Det är inte rörelsens mål, och det skulle strida mot den anda som från början inspirerade den, om den skulle försöka byta ut de frihetsfientliga och ljusskygga oligarkiernas ok, som den helt eller delvis har avskuddat, mot tillfälliga parlamentsmajoriteters knappast mindre tryckande tyranni.

Den nutida parlamentarismen kan knappast beskyllas för sådana tendenser. Den småaktiga regleringen, den närgångna inblandningen i alla privatlivets förhållanden har för det mesta försvunnit eller lever endast kvar som en efterklang, som bortdöende rester från gångna epoker. Den fria flyttningsrätten, näringsfriheten, religionens, forskningens och pressens frihet är värden som förhoppningsvis för all framtid skall bli bestående i den civiliserade världen. (S. 47f.)

Men här har historien återigen gett Wicksell fel. För hur är det idag med ”den småaktiga regleringen, den närgångna inblandningen i alla privatlivets förhållanden”? Ja, inte har den försvunnit! De andra friheter han nämner är ju accepterade i retoriken, men de är också allvarligt hotade i vår tid. – Wicksell var, i likhet med så många andra under den gyllene era som tog sitt slut med Första världskriget, alldeles för optimistisk.

$ $ $

Och från slutkapitlet:

Syftet med förslaget har […] varit – och detta får jag kanske tillräkna mig som en förtjänst – att föra talan för rättvisa åt båda hållen – både åt den sida som jag genom födsel och uppfostran tillhör och åt den som mer och mer tilldragit sig min mognare ålders sympatier. (S. 106.)

Wicksell hade borgerlig bakgrund men kom att ansluta sig till socialdemokratin. Man skulle bara önska att dagens socialdemokrater lyssnade mer till honom! Vi skulle, om inte annat, ha betydligt lägre skatter än vi har idag.

De besittande klasserna, som ju obestridligen omfattar en betydande del av ett lands intelligens och dess ekonomiska styrka och som i inte alldeles sällsynta fall har egna ansträngningar att tacka för sin gynnade ställning, bör inte genom obetänksamma krav från en framstormande demokrati nödgas att ensamma bära hela samhällets skattebörda – men lika litet bör medlemmarna av de fattigare klasserna, som ju också har en viss omdömesförmåga och som inte är lastdjur, utan människor, någonsin nödgas att betala för utgifter, om vilkas nytta och nödvändighet de – kanske av mycket bärande skäl – inte låter sig övertygas. (S. 106; återigen mina kursiveringar.)

$ $ $

Mer om Wicksell en annan gång. Kanske.

$ $ $

Uppdatering 30 oktober: I pamfletten jag nämnde i en fotnot är det faktiskt bara sista kapitlet som tar upp förslaget om kvalificerad majoritet; resten handlar huvudsakligen om hur dåtidens skatter och tullar huvudsakligen drabbade de lägre samhällsklasserna (se Knut Wicksell om brännvinsskatten). Men så här står det:

Hvad åter angår beviljandet av nya utgifter, så synes det oss hvarken nödvändigt eller önskvärdt, att besluten härom allt framgent skola fattas med enkel majoritet. Man kunde alltför väl, just för att skydda minoriteternas rätt, göra en mer eller mindre utsträckt kvalificerad majoritet till grundlagsenligt villkor för bifall. Det blefve sedan regeringens uppgift att genom ett lämpligt val af de skattetitlar, som skulle anlitas för mötande av de nya utgifterna, med andra ord genom en lämpligt afpassad beskattning, i hvarje fall försäkra sig om det erforderliga antalet röster. Kan den icke detta, så tyckes man häri äga ett tämligen starkt kriterium på, att utgiften i fråga icke är af allmännyttig art, och då faller den icke heller inom statsverksamhetens område.

I saknad af en dylik bestämmelse torde i själfva verket regeringarna – åtminstone i de länder där de icke uppfatta sitt kall såsom en blott verkställande myndighet utan snarast sätta sin ära i att uppnå så stora anslag som möjligt – hafva ett alltför lätt spel med folkförsamlingarna. Det är nästan alltid möjligt att vid nya anslagsfordringar foga sådana tilläggsbestämmelser, som gör dem antagliga för en majoritet, om denna blott behöfver bestå i en enda eller några få rösters öfvervikt, och om nämligen minoritetens intressen få desto hänsynslösare trampas under fötterna. Genom ett skickligt manipulerande med de olika partierna skall det på detta sätt efterhand kunna lyckas att uppskrufva statsbudgeten, måhända långt öfver det belopp, som motsvarar landets verkliga bästa. (S. 92f.)

Ja, nog är väl statsbudgeten idag uppskruvad långt utöver vad som svarar mot landets verkliga bästa!

Här är ett stycke till som jag vill citera, även om det är långt:

[S]tatens verksamhet, det inre och yttre skydd den förlänar o.s.v. är af en så vital betydelse för individen, att någon jämförelse mellan den nytta som härigenom tillföres honom och de offer, han för ändamålet får underkasta sig, icke egentligen kan komma i fråga. Detta må vara fullt riktigt, men man måste komma ihåg, att vid det i praktiken viktigaste och oftast förekommande fallet, debatterna om nya anslag och sätten för deras täckande, det aldrig gäller frågan, huruvida statsverksamheten i det hela skall fortsättas eller upphöra, utan endast om en eller annan utvidgning däraf. Det är, för att använda den moderna nationalekonomiens språk, icke den samfällda nyttan af sagda verksamhet, som kommer under ompröfning, utan nyttan af det sista elementet, ”gränsnyttan”. Eller för att uttrycka detsamma utan alla lärda termer: om också ett ordnat samhällsskick med dess högre och lägre ämbetsmän samt här och flotta, är en oundgängligen nödvändig sak och måste upprätthållas till hvad pris som helst, så gäller icke detsamma om hvarje tillökning i ämbetsmännens löner eller i deras antal, icke om hvarje ny utgift för militära ändamål. Sant är visserligen, att det för individen är en ytterst svår sak att med full visshet afgöra, huruvida statsutgifterna öfverstiga den gräns, där hvarje ny tillökning skulle för honom personligen medföra förlust i stället för vinst. Men om detta är svårt för den enskilde individen, så är det uppenbarligen ännu långt svårare för någon annan att göra det i hans ställe. (S. 90.)

Ja, om den enskilde inte ens själv vet vad som är bäst för honom, hur ska då statliga ämbetsmän kunna veta det bättre än han?

Ämbetsmannens eller statsmannens högre kunskap gäller dock till sist endast det tekniska. Han vet, hvad han kan åstadkomma med det och det penningebeloppet, som i skatteväg ställes till hans disposition. Men om frågans ekonomiska sida, huruvida den föreslagna åtgärden skulle för samhället, d.v.s. för dess medlemmar, medföra ett gagn motsvarande uppoffringarna, därom vet han i regeln icke mera än hvarje annan enskild individ – oftast mindre, eftersom han själf vanligen tillhör de samhällslager, som blott i ringa mån erfara skatternas tryck. (S. 90f.; den sista kursiveringen min.)

Och på den punkten är det precis likadant idag! Statsmännen och ämbetsmännen tillhör inte de samhällslager som själva erfar skatternas tryck. (Se min ”nätnattväktare” Skattefrihet för offentliganställda och min bloggpost Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.)


[1]) Ursprungligen skriven på tyska och ingår i Finanztheoretische Untersuchungen (Jena 1896); översatt av Leif Björk och publicerad av Ratio (Timbro) 1987. – År 1894 gav Wicksell (under pseudonymen Sven Trygg) ut en pamflett på svenska, Våra skatter. Hvilka betala dem och hvilka borde betala?, där samma förslag framförs.

[2]) En invändning man gott kan komma med här är att skatter på kapital är precis lika förödande för det arbetande folket som för kapitalägarna. Men hur skulle Wicksell ha kunnat veta det, när han aldrig haft en chans att läsa George Reisman?

All offentlig makt går ut över folket

Jag måste säga att jag är något förbryllad över portalparagrafen i vår nuvarande grundlag:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Först utgår alltså den offentliga makten från folket, och sedan utövas den under lagarna. Rimligen måste då alla våra lagar utgå från folket. Men gör de det?

Den senaste upplagan av Sveriges Rikes Lag är 3000 sidor lång, och texten är väldigt finstilt. Hur många av paragraferna i lagen utgår från folket? Hur många av dessa lagparagrafer har folket någonsin fått ta ställning till? Hur många av dessa lagparagrafer känner gemene man överhuvudtaget till?

Men om nu den offentliga makten a) utgår från folket, och b) utövas under lagarna, då vore väl det rimliga att vartenda nytt lagförslag går till folkomröstning? Men så är det ju inte. Ett axplock av de folkomröstningar vi har haft i Sverige:

År 1922 var det folkomröstning om rusdrycksförbud, och där vann nej-sidan knappt (51%–49%) – till stor förtret för Maj-Lis Lööw[1] och till ännu större förtret för den organiserade brottsligheten, som aldrig fick en chans att bli den maktfaktor i Sverige som den blev i Förenta staterna.

År 1955 hade vi folkomröstning om omläggning till högertrafik, och där röstade inte mindre än 82,9% nej till högertrafik – och därför har vi fortfarande vänstertrafik i Sverige. (Eller hur var det nu?)

Pensionsomröstningen 1957 gjorde att vi fick ett pensionssystem som var uppbyggt som ett pyramidspel i stället för ett system på försäkringsmässiga grunder – och det pensionssystemet höll som bekant så länge det höll.

Och så hade vi en omröstning om kärnkraften år 1980, där vi i nåder fick välja mellan att avveckla kärnkraften på 10 år eller låta den vara kvar i 25 år – någon ”linje noll” – Kärnkraften avvecklas inte – fanns inte med bland alternativen. (Det har alltså gått 34 år sedan dess; så någon kärnkraft har vi inte längre. Eller hur var det nu?)

Och de båda senaste folkomröstningarna innebär a) att den offentliga makten nu inte utgår från svenska folket utan (med några undantag) från allt folk i Europa; b) att urholkningen av den svenska kronans värde däremot fortfarande utgår från svenska folket.

Men de här sakerna – rusdrycksförtäring, trafikregler, energiförsörjning, etc. – utgör ju bara en bråkdel av vad som bestäms av lagen och utövas under lagarna.

$ $ $

Somliga lagar är förstås så självklara att de knappast behöver läggas ut till folkomröstning – och om de gjorde det, skulle utgången vara given på förhand. Lagen förbjuder oss att mörda, misshandla eller våldta varandra, att råna eller stjäla från varandra och att lura av varandra pengar under falska förespeglingar. Den sätter också gränser för hur mycket skit vi får prata bakom ryggen på varandra – det finns förtalsparagrafer som sätter stopp för detta. Det enda man kan tvista om här är påföljden: Dödsstraff för mord? Eller livstids straffarbete? Eller räcker det möjligen med samhällstjänst och fotboja?

Men dessa självklara lagar utgör ju också bara en bråkdel av hela lagboken.

$ $ $

Ett konkret exempel som jag har haft anledning fundera över på sida tiden:

Alkohollagen innehåller en hel uppsjö föreskrifter som jag inte tror många känner till (eller ens har anledning sätts sig in i). Bl.a. är det förbjudet att inmundiga medhavda alkoholdrycker när man går på pub eller restaurang.

Den bestämmelsen kan ju förefalla rimlig – men behöver det verkligen stå i lagen? Jag föreställer mig att restauranger och pubar under alla omständigheter ser med mycket oblida ögon på att folk dricker medhavda drycker i stället för att beställa pubens eller restaurangens egna drycker.

Men det är faktiskt också förbjudet att alls ta med sig egna alkoholhaltiga drycker på pubar och restauranger – helt oavsett om man dricker dem eller ej. Handlar man alltså på Systemet innan man går på puben, måste man alltså först gå hem med varorna.

Har man råd med en lägenhet mitt i stan är det här förstås inget problem: då går man bara först hem och sedan ner på puben. Men bor man en bit från centrum eller i utkanten av stan (där jag föreställer mig att hyrorna är billigare), då måste man alltså ta en promenad fram och tillbaka – eller också sitta på puben och snegla ängsligt på klockan, så att man hinner till Systemet innan stängningsdags.

Nåja – den här lagen har säkert en funktion: den ska förebygga att pub- eller restauranggästerna smyger in på toaletten och halsar sin medhavda öl eller sitt medhavda vin, i stället för att beställa en Staropramen, en karaff vin, en snaps eller en Irish Coffee från puben eller restaurangen.

Men den stora faran här är ju faktiskt inte att gästerna ska göra så med sin medhavda systempåse, utan att de ska ha en plunta i innerfickan, som de sedan går på toaletten för att halsa. För att förebygga detta måste förstås alla gäster kroppsvisiteras innan de går in. Inte för att detta sker alltför ofta – men det är ju faktiskt vad lagen innebär!

Somliga pubar och restauranger struntar blankt i den här bestämmelsen, och andra säger åt en att man ska ställa sina medhavda drycker bakom disken. Men det står inte ett dugg i lagen om att detta skulle vara tillåtet. De flesta pubar och restauranger borde därför mista serveringstillståndet, eftersom de antingen inte följer lagen eller försöker kringgå den.

Det här var ett konkret exempel som jag nämner, bara för att jag haft anledning reta mig på det. Andra kan kanske hitta andra exempel.

Och att det här skulle gå till folkomröstning – det håller jag inte för troligt.

Uppdatering 16 oktober: Fler exempel lät inte vänta på sig. Om en krog vill ordna dans, måste den ansöka om tillstånd; och glömmer den det eller inte vet om det, blir det böter. Jaha – och är detta också ett uttryck för folkviljan?

$ $ $

Grundlagens portalparagraf är m.a.o. en ren fiktion – precis lika mycket en fiktion som att offentliganställda skulle betala skatt. Den offentliga makten utgår inte från folket – den går ut över folket.

Mao Zedong var betydligt mer realistisk när han skrev att ”den politiska makten växer ur en gevärspipa”. Och detta är sant om all politisk makt: Skulle vi någonsin nå därhän att vi får en legitim nattväktarstat, skulle det fortfarande vara sant. Skillnaden är bara vart gevärspipan är riktad: I en nattväktarstat skulle den bara vara riktad mot brottslingar och inte, som nu, mot fullständigt oskyldiga medborgare undersåtar.

Lika realistisk var Friedrich Nietzsche när han skrev så här:

Staten är det kallaste av alla kalla odjur. Kallt krälar denna lögn ur dess mun: ”Jag, staten, är folket”. (Så talade Zarathustra,)

Och jag kan inte låta bli att göra reflexionen att det här citatet visar att Nietzsche var långt ifrån att (som man ofta får höra) vara någon sorts chefsideolog för nazisterna. Lögnen krälar förvisso kallt ur alla staters munnar; men kallast av allt krälar den ur munnen på en nationalsocialistisk stat.


[1]) Om ni händelsevis skulle prenumerera på Eskilstuna-Kuriren förstår ni säkert vad jag menar. Om inte, så skriver hon aldrig om annat än alkohol, och tänker förmodligen aldrig heller på något annat.

Jubileum

Det är idag exakt fyra år sedan jag började blogga. (Min första bloggpost skrevs i och för sig först dagen efter.) Sedan dess har jag haft nästan 45 000 besök på bloggen (lite drygt 10 000 om året, och det är kanske inte mycket att skryta med). Sammanfaller dessutom med tantvännens födelsedag.