Gör minskande brottslighet polisen håglös?

I Eskilstuna-Kurirens ledare 16 februari kan vi läsa att – trots alla braskande rubriker om våldsbrott – statistiken visar att brottsligheten i själva verket har blivit mindre under senare år. I och för sig är detta inget konstigt: oavsett om brottslighetsnivån stiger eller sjunker eller ligger på oförändrad nivå, är det klart att grova våldsbrott uppmärksammas i pressen. Detta kommer inte att ändras förrän människor upphör att begå brott, och det lär inte ske i brådrasket.

Men sedan tittar jag på Veckans brott på TV, och där säger Leif GW Persson att han upplever att polisen har blivit alltmer håglös. Och det är inte första gången han säger det; han gjorde det också för ett par veckor sedan.

Jag kan inte få det här att gå ihop. Varför skulle sjunkande brottslighet göra polisen håglös? Tappar de modet, därför att det inte längre finns lika många brott att utreda – därför att det finns allt färre brottslingar att gripa och lagföra? Borde de inte i stället bli uppmuntrade? Och blir det färre riktigt grova brott att utreda, borde de inte lägga ner mer möda på att utreda inbrott, stölder, bedrägerier och andra s.k. vardagsbrott?

Håglösheten kan ha att göra med att det genomförs omorganisationer som inte verkar helt genomtänkta (den senaste omorganisationen har t.ex. hela 0% förtroende inom poliskåren) och att polisen måste ägna mer och mer tid åt pappersarbete i stället för att ge sig ut på fältet och bekämpa brott.

Leif GW föreslog också i samma program att mer och mer av polisarbetet borde läggas ut på entreprenad och tas över av vaktbolag – vilket han menade var helt OK, så länge vaktbolagen följer samma riktlinjer som polisen gör.[1] Fördelen skulle vara denna: en offentlig myndighet, som polisen, betalar inte något pris för att misslyckas. Ett vaktbolag skulle gå miste om sina kunder, ifall det inte lyckades utreda de brott det fått betalt för att utreda.

Tänkvärt.

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.

Det verkar som om den gode GW gått och blivit anarkokapitalist på gamla dar. Jag är som bekant ingen anhängare av anarkokapitalismen – men visst kan vaktbolag fungera som ett komplement till polisen. Och när staten inte klarar av sina nattväktarfunktioner, som brottsbekämpning, då kommer tomrummet att fyllas, eftersom brottsbekämpning är något vi inte klarar oss utan. Och vi ska vara glada ifall det är konkurrerande vaktbolag som fyller tomrummet, och inte rivaliserade brottssyndikat. (Se min tidigare bloggpost Vad är det som lurar runt hörnet?)

$ $ $

Uppdatering 3 mars: Läs också denna debattartikel i Metro.

$ $ $

Uppdatering 12 mars: Eskilstuna-Kuriren har inte tagit in min insändare. Och i dagens ledare kan man läsa följande:

Det finns inga statistiska belägg för påståenden om importerad massbrottslighet. Tvärtom har antalet brott sjunkit – även de grova våldsbrotten – under den senaste tioårsperioden. Det visar såväl undersökningarna av självdeklarerad utsatthet för brott som sjukvårdsdata.

Så därför har jag skickat denna kortare insändare:

Många människor säger sig uppleva att Sverige blir allt otryggare, fastän all tillgänglig statistik säger raka motsatsen: brottsligheten – även den grova våldsbrottsligheten – har sjunkit de senaste tio åren.

Hur kommer det sig? Desinformationskampanj? Eller kan det vara så enkelt som att de som utsätts för brott upplever sig själva som brottsoffer, inte som siffror i en statistik?

Och varför hävdar Leif GW Persson att det råder en utbredd håglöshet inom polisen – fastän sjunkande brottslighet rimligen borde ha den motsatta effekten? Han är ju annars inte den som tvekar att hänvisa till statistiken. Och jag har svårt att se honom som deltagare i någon desinformationskampanj.

Och varken jag eller Leif GW är mig veterligen Sverigedemokrater; så vi får hoppas att vi slipper ”guilt by association”.

$ $ $

Uppdatering 13 mars: Hans Palmstierna har kollat upp brottsstatistiken från BRÅ och lagt ut vad han kommit fram till på Facebook:

Antalet mordförsök ökade från 1975-1995 från 2 till 8 per 100.000 invånare och har sedan dess pendlat mellan 7 och 9.

Antalet utomhusvåldtäkter (proxy för överfall) ökade från 1975-2008 från 3 till 13 per 100.000 och har sedan fallit tillbaka till 11 per 100.000 i snitt.

Antalet rån 1975-2010 ökade från 30 till 100 per 100.000 invånare, men har senaste åren sjunkit mot 85 per 100.000 i snitt.

Antalet fall av misshandel ökade 1975-2010 från 250 till 950 för att sedan sjunka mot 850.

Av ovanstående är misshandel den som är mest tveksam, då anmälningsbenägenheten vid lättare misshandel sannolikt ökat. Sannolikt har även anmälningsfrekvensen för våldtäkt ökat markant, men detta borde inte ge särskilt stort genomslag på utomhusvåldtäkter, då man kan anta att dessa alltid i relativt stor utsträckning har rapporterats (och inte lider av det mörkertal man har antagit funnits gällande våldtäkt inom relationer)

Den intressanta slutsatsen är att vi under perioden 1975-2010 hade en mellan 3- och 4-dubbling av samtliga nämnda brott, och att det därefter planat ut eller sjunkit något.

Samhället har alltså blivit ordentligt mycket våldsammare senaste 40 åren, men majoriteten av höjningen är redan bakom oss och är det normaltillstånd vi levt i åtminstone 10-15 år. Sverige går inte åt helvete just nu, utan har i så fall redan gjort det. Det känns bevisat bortom rimligt tvivel att Sverige blivit mycket våldsammare.

Eskilstuna-Kurirens ledarredaktion borde lyfta blicken från det omedelbara ögonblicksperspektivet! Eller åtminstone från tioårsperspektivet.


[1] Han sade också att denna utveckling redan börjat, men att det sker i smyg. Men om det stämmer undandrar sig mitt bedömande. (Redan idag utför förstås vaktbolagen vissa polisiära funktioner; men de har t.ex. inte rätt att anhålla någon utan måste i stället tillkalla polisen.)

Annonser

Låglönejobb eller arbetslöshet?

Människors och beslutsfattares förmåga att blunda för enkla ekonomiska samband är hart när outtömlig. Ett sådant samband är detta: Om stat och/eller fack tvingar upp lägstalönerna över den nivå som skulle råda på en fri arbetsmarknad, kastas en mängd människor ut i arbetslöshet – och är de redan arbetslösa, hindras de effektivt från att komma in på arbetsmarknaden.

De senaste dagarna har det kommit några trevare från näringslivet och borgerliga politiker om att sänka lägstalönerna för att göra det enklare för nyanlända till Sverige att skaffa sig jobb. Detta har föranlett Åsa Linderborg att fylla nästan hela Aftonbladets kultursida med motargument mot dessa trevare. Tydligen föreställer hon sig att valet står mellan låga löner och lite högre löner, fastän det i själva verket står mellan låga löner och arbetslöshetsersättning. Så här skriver hon t.ex.:

Stor lönespridning med många som arbetar för låga inkomster minskar välfärdsförmögenheten. Det betyder att vi inte får tillräckligt med skatteintäkter som finansierar socialförsäkringar och pensioner. Det leder till ökad misstro mot staten och i värsta fall för demokratin som system.

Men att driva ut människor i arbetslöshet, eller hindra dem från att alls få något arbete, kan väl ändå inte öka skatteintäkterna? Den frågan ställer sig förstås Linderborg inte. Men naturligtvis minskar ”välfärdsförmögenheten” om färre arbetar och kan betala skatt, och vi lägre mellanpensionärer får mindre pension. Och vår misstro mot staten lär inte minska, när vi inser vad de sänkta pensionerna beror på.

Vidare:

Låga löner demoraliserar, eftersom det lönar sig mindre att arbeta. Incitamentet att stjäla ökar.

Men snälla … Om man är arbetslös, och arbetslöshetsersättningen dessutom sjunker, eftersom det finns färre som arbetar och betalar skatt, då måste väl ändå incitamentet att stjäla öka? Och kommer man ut på arbetsmarknaden, om så med låg lön, då måste väl i rimlighetens namn incitamentet att stjäla minska?

Låga löner tvingar folk att arbeta dubbelt, vilket ger sämre hälsa; ekonomisk stress förkortar människoliv.

Och hur mycket bättre hälsa, och hur mycket längre liv, får man av att vara arbetslös och inte ser minsta möjlighet att ta sig ur arbetslösheten?

Om fattigdomen växer minskar viljan att betala skatt hos dem med medelinkomster. Man väljer hellre att se om sitt eget hus med privata försäkringar. Det undergräver hela välfärdsstaten.

Men våra skatter betalar vi ju faktiskt vare sig vi vill det eller inte.[1] Att smita från skatten är olagligt, och det borde väl t.o.m. Åsa Linderborg veta. Eller föreställer hon sig att det finns enorma kryphål i vårt skattesystem som idag inte utnyttjas, men som kan komma att utnyttjas, om Linderborg inte får som hon vill?[2]

Resten av Linderborgs artikel överlåter jag åt er själva att bedöma.

Expressens ledarredaktion har vettigare synpunkter. Jag citerar slutklämmen:

Om inget av argumenten ovan biter, drar vänsterdebattörerna fram det ultimata kortet: ”Låglönejobb sliter isär samhället och hotar demokratin”. Men om det är något som hotar sammanhållningen i Sverige så är det att acceptera att en växande grupp är hänvisad till en nedbrytande tillvaro i utanförskap.

Det vore mer klädsamt om vänstern erkände som det är: försvaret för blågula löner går före solidariteten med de nyanlända.

Vettigare synpunkter kommer också från min rättänkande tantvän, som påpekar att det inte gärna kan vara meningen att de nyanlända ska jobba för låg lön livet igenom. Vad det gäller är deras möjlighet att få den första starten.


Uppdatering 22 februari: Läs också Fredrik Segerfeldts artikel Vänstern sprider myter om lägre ingångslöner i Dagens samhälle idag.


[1] Det ena du vill, det andra du skall,
så plägar det gå i dylika fall.

Så skrev änkedrottningen Kristina av Holstein-Gottorp till Ebba Brahe i ett något annat sammanhang.

[2] Enda sättet att undandra sig skatt är att ta anställning inom den offentliga sektorn, där skatterna är fiktiva. Se om detta Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

Människan och naturen

(För att inte tala om kulturen.)

Jag lyssnar aldrig på Kulturradion, eftersom jag inte anser att dagens kultur är särskilt kulturell. (Sätter jag på radion så är det för att lyssna på musik.) Men så skrev Boris Benulic (en ovanligt klok person för att vara marxist) det här på Facebook:

På Kulturradion diskuterar de Helena Granströms ”Det som en gång var”. De som diskuterar boken tycker att Granströms tankegång om att ”vi måste sluta betrakta naturen som en resurs” är lite tråkig därför att den är självklar; ”det kan väl alla skriva under på.”

Jag känner mig plötsligt ganska utanför, måste väl bero på att jag är lite korkad – för jag kan för allt i världen inte förstå hur jag ska betrakta naturen om inte som … just det … en resurs. Den finns där för att vi människor ska nyttja den.

Tanken på att naturen har något värde om det inte är i relation till oss människor och våra behov är för en enkel själ som mig svår att förstå.[1]

Men så kommer jag ihåg att det är Kulturradion – då är inte det viktiga att utröna och definiera människans förhållande till naturen, då är det viktiga att säga rätt saker för att placera sig i kulturlivet, typ: ”… vi måste låta vargen vara varg …”.

Granströms bok, och den övriga ”kulturelitens” svassande kring den, är förstås ett led i den pågående och världsomfattande kampanjen för att avskaffa alla fossila bränslen. (Se om detta min tidigare bloggpost Sol, vind, vågor och socialism eller George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik). Kampanjen har två avsikter:

  1. Att bereda väg för global socialism, och
  2. Att driva oss några århundraden tillbaka i tiden, till en tid då vi inte utnyttjade naturresurserna lika mycket som idag – en tid då vi färdades med häst och vagn, läste i skenet av vaxljus, utvann energi från väderkvarnar, plöjde marken med hjälp av dragoxar, m.m., och definitivt en tid utan bilar, bussar, spårvagnar, tåg eller flyg, och utan vare sig radio, TV eller internet.

All storskalig (och för den delen också småskalig) energianvändning innebär att vi betraktar den natur som omger oss som just en resurs. Och just fossila bränslen (kol, olja, naturgas) är vår moderna civilisations själva livsblod. (Detta kan ändras om vi fortsätter att utveckla kärnkraften – men vad miljörörelse och ”kulturelit” anser om det, det vet vi alltför väl.) Jag vill här upprepa min rekommendation av Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels.

Men i äldre tider då? Ta den tid då människor först började med gruvdrift. Eller ta den ”neolitiska revolution”, då människor först började bryta åkermark och odla säd.[2] Allt detta innebär just att betrakta och använda naturen som en resurs.

Eller ta steget tillbaka till samlar- och jägarstadiet. Den som samlar frukter, bär, nötter eller svamp betraktar och använder naturen som en resurs: likaså den som tillverkar enkla vapen för att döda djur och använda dem till mat och för att använda djurens hudar som skydd mot kylan. Hade vi redan då följt Granströms uppmaning att ”sluta betrakta naturen som en resurs” skulle mänskligheten ha dött ut, och frågan om fossila bränslen hade aldrig kunnat ställas.

Men vi kan gå längre tillbaka än till mänsklighetens tidigaste förhistoria. Också djuren utnyttjar naturen som en resurs. Det finns djur som är vegetarianer och lever av gräs eller av löv från träd eller buskar. Och sedan finns alla rovdjur som lever av att döda och äta upp de betande djuren.

Och växterna då? Ja, de lever av att utnyttja sådana naturresurser som vatten och solljus och de mineraler som finns i jorden där de växer.

Stenåldersmänniskorna hade förstås ingen möjlighet att läsa Granströms och den övriga ”kulturelitens” tirader mot mänskligt liv och välbefinnande – det fanns inget nät på den tiden, boktryckarkonsten var ännu inte uppfunnen, och det fanns inte ens någon pappers- eller pergamenttillverkning som skulle ha gjort det möjligt att sprida det människofientliga budskapet via handskrifter. Att djuren och växterna inte heller har dessa möjligheter faller av sig självt.

Så miljörörelsen och ”kultureliten” är inte bara människofientlig: den är fientlig mot allt liv överhuvudtaget.

Ayn Rand har noterat att den enda varelse som kan agera som sin egen förgörare (och som alltsomoftast också gör det) är människan. Det är i varje fall ytterst ovanligt att djur gör det – det enda exempel jag kan komma på är lämlarna, som ibland drabbas av panik och rusar sin egen undergång till mötes. Men miljörörelsens och ”kulturelitens” mål är att få oss människor att göra som lämlarna och rusa undergången till mötes.


[1] Se om detta George Reismans uppsats Den giftiga miljörörelsen.

[2] Det var då kulturen tog sin början, eftersom grundbetydelsen av ”kultur” är just ”odling”. Vad dagens ”kulturelit” odlar bör framgå av min text.

Vad är det som lurar runt hörnet?

Det har länge stått klar att staten inte mäktar med att uppfylla sin grundläggande funktioner eller ”nattväktarfunktioner”. Vårt försvar skulle inte kunna hålla stånd en vecka, om Vladimir Putin skulle få för sig att annektera Gotland. Polisen ägnar mer tid åt pappersarbete och omorganisationer än att bekämpa egendomsbrott. Rättsväsendet tar lång tid på sig att skipa rättvisa och går inte alltid i land med det.

Flyktingkrisen ställer saken på sin spets. Somliga (somliga, inte alla) flyktingar begår brott, t.o.m. ytterst grova brott. Det senaste exemplet är mordet på Alexandra Mezher i Mölndal. I samband med detta har vår s.k. rikspolischef, Dan Eliasson, gjort sig herostratiskt ryktbar genom följande uttalande:

Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar naturligtvis. Den som blir dödad och dennes anhöriga. Men också för den enskilde unge killen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen och vi får försöka hjälpa till att lösa det här efter bästa förmåga.

Se om detta Göran Fröjdhs bloggpost Grundprincipen är att det alltid är mest synd om gärningsmannen.

Sådana brott leder förstås till hämndaktioner eller krav på hämndaktioner. Inte heller dem tycks det ligga i polisens makt att stävja.

Ett inte fullt så dramatiskt men förmodligen mera grundläggande problem med flyktinginvandringen är att det är så gott som omöjligt för dessa flyktingar att komma ut på arbetsmarknaden. Det debatteras fram och tillbaka om flyktingarna kommer hit för att söka jobb eller för att söka bidrag, Naturligtvis är det inte detta de i första hand tänker på; de vill helt enkelt komma bort från sina krigsdrabbade hemländer. Men hur det än förhåller sig med den saken, kommer de till ett samhälle där arbetsmarknaden är så gott som stängd för dem.

Det är skillnad på flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring. Sunt förnuft (och en smula praxeologiskt tänkande) borde säga oss att arbetskraftsinvandring är lönsam för ekonomin i stort, medan flyktinginvandring är en belastning, ifall den inte på något sätt kan omvandlas till arbetskraftsinvandring (d.v.s. att flyktingarna får en chans att komma ut på arbetsmarknaden).

Dick Harrison har skrivit om detta. Han ger en mängd exempel på hur arbetskraftsinvandring gagnat oss: invandringen från Tyskland under senare delen av medeltiden, invandringen av valloner under 1600-talet, från bl.a. England och Skottland under 1800-talet, från Finland och Jugoslavien och många andra länder under de s.k. rekordåren. Men han glömmer bort att alla dessa vågor av invandrare har varit invandring av arbetskraft, inte invandring till bidrag.

Alltnog. Bloggaren Johan Westerholm (socialdemokrat som för det mesta är kritisk mot sitt eget parti) skrev nyligen ett inlägg under rubriken Med Nattväktarstaten runt hörnet. Han tar sin utgångspunkt i händelserna i Stockholm 30 januari, och avslutar som följer:

… oavsett om vi vill det eller inte kan många komma att tvingas in i politiska lösningar de i grunden inte tror på eller ens vill prata om idag. Nattväktarstaten lurar runt hörnet då vi snart kommer behöva alla resurser [som] tänkas kan för att garantera person- och egendomssäkerheten hos väljarna. Alternativet? Att vi kapitulerar för autonoma medborgargarden med egna domstolar och egna agendor.

Det verkar inte som om Westerholm har den blekaste aning om vad en nattväktarstat är (eller skulle vara, om det funnes någon sådan). För att rekapitulera vad ni säkert redan vet, ägnar sig en nattväktarstat uteslutande åt att skydda individens rättigheter mot yttre och inre fiender; vad gäller allt annat gäller ”håll tassarna borta!”. Konkret innebär detta försvar, polis och rättsväsende och funktioner som är direkt kopplade till dessa tre. (Jag föreställer mig att även en nattväktarstat skulle behöva en diplomatkår; diplomatins huvuduppgift är att försöka bilägga tvister innan de hunnit urarta till krig).

Nattväktarstaten är ett ideal som i dagens förtvivlade läge måste förefalla vara en utopi. (Och då försöker jag ändå vara optimistisk och inte säga att den är en utopi.) Det kommer att ta åtskilliga generationer innan vi ens är i närheten av detta ideal. För det första måste allmänna opinionen vända, och allmänna opinionen är en skuta som sannerligen inte är lätt att vända riktning på. Men även om det skulle lyckas återstår uppgiften att avveckla allt utom nattväktarfunktionerna i rätt takt. Nog om detta.

Men vad menas med att detta ideal skulle lura runt hörnet? Föreställer sig Westerholm att hela vår förvuxna välfärdsstat skulle avvecklas i ett nafs och ”att alla resurser skulle sättas in på försvar, polis och rättsväsende”? Mja, det kommer nog inte att ske.

Scenario nummer två – att vi kapitulerar för autonoma medborgargarden med egna domstolar och egna agendor – är betydligt mer realistiskt. Vi kommer i så fall att få anarkokapitalisternas önskedröm: en uppsjö av konkurrerande brottsbekämpande organisationer som alla ägnar sig åt att bekämpa varandras brottslighet.

Redan idag har vi kriminella gäng som huvudsakligen bekämpar varandra. (När de inte bedriver utpressning mot laglydiga medborgare, vill säga.) Vi har Revolutionära Fronten, som påstår sig (påstår sig) bekämpa nazism, fascism och rasism; och så har vi förstås Svenska Motståndsrörelsen, som påstår sig bekämpa svenskfientligheten och den ”judiska världskonspirationen”. Kapitulerar vi, får vi mer av samma vara. Vi får patrioter som bekämpar den brottslighet somliga invandrare gör sig skyldiga till, och vi får invandrargäng som i sin tur bekämpar patrioternas brottslighet och också låter det gå ut över oss andra.

Och hur ska de här brottsbekämpande brottsorganisationerna finansieras? På samma sätt som maffiaorganisationer gör idag: genom utpressning (det kallas ”beskyddarpengar”). För all del också som staten gör idag (i det här fallet kallas det ”skatteindrivning”). Men som tur är har vi bara en stat idag (plus ett par överstatliga myndigheter, FN och EU) som kan klå oss på våra surt förvärvade slantar. I framtiden får vi, om inte utvecklingen vänds, ett otal brottsbekämpande brottsorganisationer som alla kräver sin tribut av oss.

En betydligt bättre analys ges av Lars-Anders Johansson under rubriken Illusionen av våldsmonopolet[1]. Han börjar med:

De första som upptäcker att våldsmonopolet är satt ur spel är de kriminella. Därför är illusionen av ett fungerande våldsmonopol livsfarlig. I ett sådant samhälle är det de hederliga och rättfärdiga som drar det kortaste strået.

Våldsmonopolet är farligt. Det är hela dess syfte. Det är statens yttersta maktmedel, att bruka och missbruka mot de egna medborgarna.

Därefter följer en radda exempel på hur våldsmonopolet i dagens Sverige håller på att krackelera, men det kan ni läsa själva. Han slutar med:

Illusionen av ett våldsmonopol är livsfarlig eftersom den innebär att alla hederliga människor fortsätter att agera enligt våldsmonopolets spelregler, medan de som förväntas upprätthålla det och i ännu högre grad de kriminella vet att dessa regler är satta ur spel.

Det som verkligen oroar mig är vad som händer när en kritisk massa av allmänheten slutar att tro på våldsmonopolet.

Mer finns knappast att tillägga. Förhoppningen är att både Lars-Anders Johansson och jag själv målar fan på väggen. Men det är bara en from förhoppning.

$ $ $

Ett par randanmärkningar:

Aftonbladets Oisín Cantwell tar också upp de senaste händelserna i en kolumn, men hans lösning tycks vara att förneka problemet. Så här slutar han:

Att rasister angriper samhället är allvarligt. Än obehagligare är att se hur delar av vänstern och högern delar deras uppfattning om att rättsstaten har abdikerat.

Nej, naturligtvis har inte rättsstaten abdikerat helt och hållet. Det är en gradvis process av den ena lilla abdikationen efter den andra.

Också Leif GW Persson tog upp händelserna i gårdagens Veckans brott (spola fram cirka 2 minuter). Och lite senare i samma program nämner han att det största problemet inom polisen idag är den tilltagande uppgivenheten.

$ $ $

Jag skrev om ett liknande ämne 1997 i Nattväktaren, årgång 1, nummer 7 (bläddra ner till rubriken Tribaliserade världar av hårt sammansvetsade kollektiv).


[1] Texten lades först upp som statusuppdatering på Facebook och har till dags dato fått mer än 550 delningar, vilket visar att jag är långt ifrån den ende som fattat budskapet. Den har också publicerats i Dagens Samhälle under rubriken Låt aldrig våldsmonopolet bli en illusion. –Det finns också en uppföljare under rubriken När våldet blir verkligt.