Är vi alla lika lite värda?

Nej, så kan det ju inte vara. Den som skadar mitt liv och välbefinnande måste ju vara mindre värd – åtminstone för mig – än den som gagnar mitt liv och välbefinnande. Skulle någon försöka mörda mig, måste han väl vara mindre värd än den läkare som sedan räddar mitt liv? Massmördare, sådana som Hitler, Stalin, Pol Pot, Robespierre (ni får komplettera listan själva), är väl ändå mindre värda än vanligt, hyggligt, fredligt folk? Och hur är det med nationalekonomer? Marx och Keynes är väl ändå mindre värda än Mises och Reisman?

Ändå upprepas ständigt ”allas lika värde” som ett mantra. Men vad menas med det? Är vi alla lika mycket värda – så att massmördarna är lika mycket värda som mänsklighetens välgörare? Eller är vi lika litet värda – så att ingen ska kunna betrakta sig som bättre än en massmördare? Jag misstänker att det är det senare som avses; för vem har något att vinna på detta betraktelsesätt, annat än de som vet med sig att de är fullständigt värdelösa, och alltså han någon sorts egenintresse av att dra ner oss andra till sin egen nivå?

Det här kom jag att tänka på när jag läste ett debattinlägg i Aftonbladet 20 maj av Stefan Löfven och Ibrahim Baylan. Det handlade om frågan ifall Nationalsocialistisk Front Svenskarnas Parti ska ha lov att besöka våra offentliga skolor för att sprida sitt budskap, precis som alla andra politiska partier. Så här skriver de till att börja med:

Ska judiska barn behöva sitta och höra i sin egen skola att de inte har samma människovärde som andra? Ska romska barn höra i sina egna klassrum att de inte har en rätt att existera? Ska homosexuella barn få känna hatet i de lokaler som ska stå för trygghet och lärande?

Ja och amen, så långt.[1] Men så kommer detta:

Tvärtom har vi en plikt som människor och demokrater att i varje läge stå upp för alla människors lika värde och rätt. [Min kursivering.]

Men nazister är ju – vad man än må anse om dem för övrigt – människor. Så om alla människor har lika värde och rätt, då borde det ju också vara vår obetingade plikt som demokrater att stå upp också för deras lika värde och lika rätt att föra ut sitt budskap i våra skolor, precis som andra politiska partier – och detta till på köpet i varje läge, alltså även i dagens läge.

Nåja – motsägelsen här torde ligga i öppen dag.

Men så var det detta med alla människors lika rätt. Begreppen ”värde” och ”rätt” eller ”rättighet” buntas ofta ihop med varandra, som om de vore samma sak. Så lite begreppsanalys kan vara på sin plats.

Vad menar vi när vi säger att något är av värde för oss? Att det gagnar vårt liv och välbefinnande. Det som i stället skadar vårt liv och välbefinnande är ett ”anti-värde” eller ”ovärde”, för att mynta ett nytt ord.[2] Men saker och ting kan gagna eller skada detta liv och välbefinnande mer eller mindre – värden låter sig m.a.o. graderas.

Så t.ex. är vår familj och våra vänner av större värde för oss än flyktiga bekanta eller främlingar; och våra ovänner och fiender är av större ”ovärde” för oss än bekanta och främlingar. Om inte så vore, varför skulle vi bry oss om att bilda familj och skaffa vänner? Och varför hålla oss på avstånd från våra ovänner och värja oss mot våra fiender?

Nu finns det säkert de som invänder att det här är subjektivism, eftersom det innebär att vi ska betrakta människorna – vänner som främlingar eller ovänner – ur vårt eget alldeles personliga och privata perspektiv. OK, men ur vilket perspektiv ska vi då betrakta det?

Låt oss säga att det faktiskt finns en allsmäktig och evig Gud – en sådan som ”låter solen gå upp över onda och goda, och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”. En sådan Gud har inget behov av värden: hans liv och välbefinnande är redan garanterat, eftersom han är odödlig, och inget skulle kunna skada det. För honom skulle olika människors värde vara likgiltigt; vi skulle alla vara lika mycket eller lika litet värda i hans ögon.[3]

Men samme Gud tvekar ju inte att skicka somliga av oss till Himlen och andra till Helvetet efter vårt frånfälle; så uppenbarligen fäller han värdeomdömen fastän ingen av oss vare sig kan gagna eller skada honom. Och han grundar detta på sin vetskap om huruvida vi tror på honom eller ej – som om han skulle gagnas av tron och skadas av otron, fastän ingenting borde kunna gagna eller skada honom, allsmäktig och odödlig som han är.

Än värre: Vem som tror på Gud och vem som inte tror på honom bestäms av Gud själv! I varje fall är detta vad både Jean Calvin och Martin Luther säger.[4]

Men det här var en utvikning för att visa att en sådan Gud, om han fanns, långt ifrån att vara det högsta av alla värden är det lägsta av alla ovärden. Och frågan om det är ”subjektivism” att ta tillvara sina egna intressen och välja livsledsagare/ledsagarinna och vänner med omsorg och utan att hänge sig åt önsketänkande, tror jag mig ha rett ut förr – och om inte jag har gjort det, har Ayn Rand gjort det.[5]

En utvikning till: Är det månne politikerna själva som tar detta evighetsperspektiv och betraktar varenda kotte som precis lika mycket värd? Nej, så kan det heller inte vara. Om en politiker vill bli omvald, måste han rimligen sätta större värde på dem som röstar på honom än på dem som röstar på andra kandidater. Om så inte vore, varför lägga ned så mycket tid och möda på röstvärvning (och pengar också, pengar som ursprungligen kommer från valmännen i deras egenskap av skattebetalare). Och om det måste bildas en koalitionsregering, sätter då inte statsministerkandidaten större värde på dem som kan tänkas ingå i koalitionen än på dem det är uteslutet att samregera med?

Och varför är för övrigt politiker så angelägna om att detaljreglera våra liv, om det inte vore för att de betraktar sig själva som lite högre stående varelser än vi andra?

Nog ironiserat.

Åter till rättigheter. Till skillnad från värden och ovärden låter sig inte rättigheter graderas: antingen har man en rättighet, eller så har man det inte. Det finns inget ”mer eller mindre” här. Det enda som kan hända med en rättighet är att den förverkas. Den som tar en annans liv kan inte åberopa sin egen rätt till liv, och den som stjäl kan inte åberopa sin egen rätt till egendom.[6]

Alla är vi lika inför lagen – till dess att domen fallit och somliga av oss blir bötfällda eller får krypa in i kurran. Allas likhet inför lagen betyder inte att vi alla måste få vår egendom konfiskerad eller sättas i fängelse.

Detta var en lång utläggning om något som faktiskt borde vara nästintill självklart.


[1]) Om skolväsendet vore privatiserat skulle förstås ägarna kunna säga stopp och belägg. Men nu är skolväsendet i stort sett offentligt, och då blir det här en politisk fråga.

[2]) På engelska kan man säga ”disvalue”, men det har vi ingen bra motsvarighet till på svenska.

[3]) I ”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd har Ayn Rand ett exempel med en oförstörbar robot; men det är ju precis lika tillämpligt på en allsmäktig och odödlig gud.

[4]) Se Luthers bok Om den trälbundna viljan. – I skolan fick jag lära mig att predestinationsläran – idén att somliga är förutbestämda till evig salighet och andra till evig fördömelse – var Calvins idé, men Luther ansåg faktiskt detsamma. Samma idé finns också i Koranen.

[5]) T.ex. här:

De flesta människor tror […] att abstrakt tänkande måste vara ”opersonligt” – vilket betyder att idéer inte får ha någon personlig innebörd, värde eller vikt för den tänkande. Denna uppfattning vilar på premissen att ett personligt intresse är en förvrängande kraft. Men ”personlig” betyder inte ”icke-objektiv”; det beror på vad för slags person du är. Om ditt tänkande bestäms av dina känslor, då kommer du inte att kunna bedöma någonting, personligt eller opersonligt. Men om du är den sorts person som vet att verkligheten inte är din fiende, att sanning och kunskap är av avgörande, personlig, självisk betydelse för dig och för ditt eget liv – då är ditt tänkande klarare och sannare ju mer lidelsefullt personligt det är. (”Filosofiskt detektivarbete”; min översättning. Originalet finns i Philosophy: Who Needs It; och just det här citatet återges också i The Ayn Rand Lexicon.)

[6]) Ett kort ord om dödsstraff: Om domstolar aldrig gjorde några fel, skulle dödsstraff vara det rätta straffet för mord. Men nu gör domstolar ofta fel, och dömer man då till livstid finns fortfarande möjligheten att rätta en felaktig dom i efterhand. Hade vi dödsstraff i Sverige, skulle Thomas Quick/Sture Bergwall för länge sedan varit avrättad, och herrar Kwast, Penttinen m.fl. kunde sova lugnt om natten och inte behöva bekymra sig om Hannes Råstams och Dan Josefssons avslöjanden. (De av er som har all objektivistisk litteratur i bokhyllan kan slå upp The Objectivist Newsletter, januari 1963, för en kort notis om dödsstraffet.)

Ska vi förbjuda stål?

Jag har åtskilliga gånger sagt att miljörörelsens mål är att driva oss tillbaka till förindustriell tid. (Många miljövänner är säkert omedvetna om detta, eftersom de har huvudet nedstucket i sanden.) En närmast övertydlig illustration av detta hittade jag på bloggen Cornucopia? (Lars Wilderäng). Miljöpartiet vill förbjuda all brytning och all import av kol i Europa från år 2030. Stål är en legering av järn och kol (ibland ingår också andra ämnen i legeringen, men en huvudingrediens är alltid kol). Alltså innebär detta också ett förbud mot stål, även om miljöpartisterna inte orkat tänka så långt.

Ta nu bara ett exempel på vad detta skulle innebära i praktiken. Miljörörelsen och miljöpartiet brukar ju vara väldigt angelägna om att vi ska ta tåget i stället för bilen, eftersom detta skulle skona miljön. Men hur ska man kunna byta ut gammal räls, än mindre då bygga nya järnvägsspår, utan att använda stål? Tackjärn skulle knappast duga, eftersom det rätt snabbt rostar. Ska man försöka göra räls av plast? Tror knappast det; och dessutom är ju miljörörelsen inte särskilt förtjust i plast heller. Det kanske går att göra räls av kolfiber? Nej, det duger förstås inte heller, men man kanske kan prova glasfiber, om nu inte tillverkning av glas också tär på jordens resurser. – Tja, ni uppfattar säkert sarkasmen.

Vad som händer i slutändan är förstås att vi får gå tillbaka till häst och vagn. Förindustriell tid.

Så här kan man fortsätta att ironisera. Men det hjälper knappast. Ingen miljövän kommer ändå att lyfta upp huvudet ur sanden och övergå till att observera verkligheten ovanför sanddynerna.

Som vanligt några lästips:

Den giftiga miljörörelsen

Miljörörelseförödelsens aritmetik

Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises

Och kan man inte förbjuda kol och stål, kan man i stället förbjuda barnalstring.

Habanero i lösvikt

(Man måste blogga om vardagsnära ting också.)

Eftersom det är lönlöst att försöka prata förstånd med socialister, tänkte jag i stället försöka prata förstånd med kapitalister; närmare bestämt de kapitalister som förser oss med de matvaror vi inhandlar på ICA, Coop eller Hemköp.

Varför är det stört omöjligt att få tag i habanero i lösvikt?

Habanero är en förträfflig smaksättare i köttfärsröra, chili con carne och allehanda andra gryträtter. Men man måste vara väldigt försiktig och bara ta en liten strimla, för annars blir det för starkt och dränker alla andra smaker. Och det är ju inte varje dag man äter just dessa rätter; ofta blir det stekt fläsk (med bruna bönor eller löksås), fläskkotletter, biff med lök (ifall man skulle hitta bra biffstek till överkomligt pris), kanske falukorv eller fiskpinnar eller pyttipanna eller bacon med ägg – rätter som inte vinner något på att smaksättas med habanero.

Ändå säljs habanero bara i förpackningar om två, ibland tre. Resultatet blir att det mesta av habaneron blir liggande i kylskåpet och förfars, så att kanske häften av det man köpt måste slängas.

För vem använder någonsin två eller tre habanero i matlagningen? Det skulle vara om man vill laga mexikansk djävulskyckling, en rätt som ibland serveras på mexikanska restauranger med varningen att man äter den på egen risk.

För det kan väl inte vara så som socialisterna skulle hävda, att våra matkapitalister gör detta med flit, så att de kan sälja mer habanero än vad som faktiskt går åt?

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren. Tyvärr har jag inte adressen till några matkapitalister.

Uppdatering 22 maj: Kom in i Eskilstuna-Kuriren idag.

Den autonoma vänsterns tystnad

Janne Josefsson klädde av Revolutionära Fronten och visade upp den i all dess nakenhet i senaste Uppdrag Granskning. För det blev han sedan anklagad för att gå nazisternas ärenden, fastän han hade gjort precis samma sak med Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen veckan innan. Det här är förstås rent larv och inte mycket att fästa avseende vid.

Något (om än inte mycket) seriösare är den kritik som riktats mot honom av en grupp forskare vid Södertörns Högskola. Så här skriver de bl.a.:

I linje med såväl internationell forskning som svenska myndigheters beskrivningar vill vi understryka att beteckningen ”den autonoma vänstern” avser ett relativt brett rörelsesammanhang som inkluderar feminister, syndikalister, djurrättsaktivister och anti-fascister som aldrig använt politiskt våld.

Detta ignorerar UG, och omtalar enbart RF och AFA som exempel på ”den autonoma vänstern”.

M.a.o.: Den ”autonoma vänstern” omfattar betydligt fler än Revolutionära Fronten/”Anti-fascistisk” Aktion, och de allra flesta är alls inte lika våldsbenägna eller kanske inte alls våldsbenägna. (Att djurrättsaktivister brukar ta till våldsmetoder mot pälshandlare och minkfarmer ska vi tydligen inte låtsas om.)

Men om så vore, då borde vi ju i all rimlighets namn vänta oss att resten av denna ”autonoma vänster” tydligt och högljutt tar avstånd från våldsverkarna inom Revolutionära Fronten! Har vi någonsin sett skymten av ett sådant avståndstagande? Har vi någonsin sett en debattartikel med lydelsen ”Vi inom Autonoma vänstern tar klart och tydligt avstånd från Revolutionära Fronten och protesterar mot att den talar i vårt namn”, undertecknat av ett antal portalgestalter inom den autonoma vänstern?

Givetvis inte. För utmärkande för alla grenar av denna ”autonoma vänster” är att de opererar under anonymitetens täckmantel. Vad de än gör, har de rånarluvor på sig när de gör det. Deras namn kommer inte fram annat än när de ertappas på bar gärning och får stå till tals för det i domstol.

Södertörnforskarna skriver också:

Den mening som citerades [av Janne Josefsson i programmet] ingår i ett resonemang om att demokratiska värderingar aldrig kan främjas av att myndigheter misstänkliggör ungdomar som engagerar sig för just demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är alltså mänskliga rättigheter djurrättsaktivister engagerar sig för när de attackerar pälshandlare och minkfarmar! Det är för demokrati hela den ”autonoma vänstern” kämpar utom då för den lilla svans som utgörs av AFA/RF? Men, som sagt: inte ett enda litet protestpip från resten av den ”autonoma vänstern”.

Nog om det.

$ $ $

Somliga reaktioner på Uppdrag Gransknings rapportering är sorglustiga. Så t.ex. skriver Kajsa Ekis Ekman i tidningen Etc.:

Josefsson har, utan att vilja det, gjort en reklamfilm för Revolutionära fronten (RF). Att vara med där ter sig som ett liv fyllt av action, spänning, sammanhållning och övertygelse. Där folk verkligen gör något, där man står upp för varandra, även mot sexister som jävlas mitt i natten. Där man blir hjälte om man attackeras av nazister eller fängslas och får vara med i hiphopvideos. Trista möten, interna bråk och konsekvenser för psyket är bortredigerade.

Så resultatet av Josefsson granskning kommer att bli att mängder av unga huliganer kommer att flockas till Revolutionära Fronten för att få lite action, spänning och sammanhållning – för att nu inte tala om en övertygelse som de kan åberopa för sin huliganism? Nej, jag tror inte det. Det går nog bra att fortsätta utöva huliganism på våra fotbollsarenor utan några politiska eller ideologiska förtecken.

Ja, och så kallar hon Josefssons granskning för ett ”demoniseringsförsök”. Snacka om att skjuta budbäraren!

Och:

Men Uppdrag Granskning blandar, som så många andra, ihop våld och skadegörelse.

Så när Revolutionära Fronten gör sina ”hembesök”, krossar fönster eller hugger sönder ytterdörrar med yxa, är det minsann inte våld, det är ”bara” skadegörelse”. Och skadegörelse måste väl accepteras som ett led i den revolutionära kampen för ett framtida, ack så fredligt, socialistiskt samhälle?

Men när de misshandlar meningsmotståndare, verkliga eller inbillade, då är det kanske också ”bara” skadegörelse, så länge de misshandlade klarar sig med livet i behåll? På den här punkten är er gissning så god som min.

Och så ställer Ekis Ekman den retoriska frågan

Är inte tystnad [om nazismen, alltså, inte om Revolutionära Fronten] också en sorts militans?

Som om Janne Josefsson, en vecka efter sitt reportage om den svenska nynazismen, skulle ha varit tyst om saken.

Nåja – intellektuell hederlighet har aldrig varit utmärkande, vare sig för Kajsa Ekis Ekman eller för vänstern i största allmänhet.

$ $ $

En annan sak som ofta sägs är att den ”autonoma västern” och AFA/Revolutionära Fronten i själva verket bara agerar i självförsvar mot ett ”strukturellt våld” som alla andra sägs utöva mot dem. Så när Liberala Partiet eller Moderata Ungdomsförbundet pläderar för ökat frihet för individen, är det i själva verket en våldshandling riktad mot arbetarklassen de välbeställda snorvalparna inom Revolutionära Fronten. Inte mycket att orda om, men jag kan rekommendera en bloggpost om saken av Mons Krabbe.

$ $ $

En annan bloggare som diskuterar detta är Göran Fröjdh. – Expressens Anna Dahlberg har också vettiga synpunkter i dagens Expressen.

$ $ $

Kort uppdatering: En gren av den ”autonoma vänstern” är Reclaim the Streets, en grupp som ägnar sig åt att ockupera gator och torg och försöker få oss att tro att det är de som äger gatorna och torgen. De är också väldigt pigga på fönsterkrossning (kanske har de läst Bastiat eller Hazlitt och missat poängen). Nämner det här därför att de för bara ett par dagar sedan gjorde sig skyldiga till ett våldsdåd i Lund. Om resten av den ”autonoma vänstern” kommer att hålla tyst om det också återstår att se, men det är väl högst troligt.

Butiksinnehavare borde förresten sätta ut skyltar med texten:

Inga fönsterkrossare på våra gator!

Vi behöver våra miljardärer!

Tove Lifvendahl har skrivit en riktigt bra ledare i SvD 4 maj 2014 under rubriken Miljardärer är inte problemet, ur vilken jag saxar:

1) Förra onsdagen skrevs rättshistoria i Sverige, när Högsta domstolen för första gången dömde ut skadestånd till en person som fått sina grundlagsrättigheter kränkta av staten. Detta efter tolv års kamp i sex rättsinstanser.

Den unika domen hade inte kommit till stånd utan insatserna från Centrum för rättvisa. Det är en insamlingsstiftelse som helt förlitar sig på gåvor och anslag från enskilda. Den tar inte emot bidrag från stat eller kommun, politiska partier eller intressegrupper, som fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Ofta är dessa instanser nämligen svarande part, vilket skulle försvåras om det fanns finansiella beroenden.

2) Många av Sveriges muséer hade exempelvis heller aldrig existerat om inte somliga konstsamlare valt att ställa sina konstskatter till förfogande, både genom att låna ut konsten, men också genom att donera till eftervärlden. Sven-Harrys konstmuseum som öppnade i mars 2011 är ett av dem. Filantropiska insatser möjliggör också för de smalare segmenten inom kulturutövandet att skapas, bland annat ljudteatern Audiorama – den första i sitt slag i norra Europa.

3) Baltic Sea 2020 är en privat, oberoende stiftelse grundad 2005 av finansmannen Björn Carlson som gjorde en privat donation på 500 miljoner kronor. Stiftelsen är inte knuten till någon statlig, privat eller annan aktör, och har som mål att fram till år 2020 ha förbrukat kapitalet på konkreta åtgärder för att bidra till att vända den negativa utvecklingen i Östersjön. De fyra områden som prioriteras är restaurering av kustzoner, fiske, övergödning, film/opinion.

Utan miljardärer hade inget av detta kunnat komma till stånd. Vi hade varit hänvisade till smulorna från den rike mannens bord, och ”den rike mannen” vore i det fallet politikerna – och de skulle inte lämna många smulor åt dem som fått sina grundlagsrättigheter kränkta av staten, d.v.s. av dem själva. Några smulor skulle måhända gå till våra museer; och pengar till miljöförbättrande åtgärder skulle slängas ut på vindkraftverk och liknande, som inte gör ett dugg för att förbättra vår miljö, utan till sådant som ”miljövännerna” favoriserar för att i mesta mån göra jorden obeboelig. Privata miljardärer är vår räddning!

Miljardärerna har helt enkelt alltför många miljarder för att de ens ska vara frestade att svira upp varenda en av sina miljarder i sus och dus. De har tillräckligt många miljarder för att deras egen ålderdom ska vara tryggad och tillräckligt för att också tryga sina barns och barnbarns ålderdom och ge sina barnbarnsbarn en bra start i livet. Om det som därefter blir över av deras förmögenheter ska göra någon nytta alls, måste de helt enkelt hitta projekt av den här typen att investera i.

Men hur bra det än är, är det ändå bara toppen på ett väldigt isberg. Även om de inte gav ett öre till välgörenhet, eller för att grunda museer eller finansiera utbildning, skulle de ändå vara allas våra välgörare.

För vad gör miljardärerna – och de som ännu inte är miljardärer men på god väg att bli det – med sina pengar, utöver att svira upp dem i sus och dus? De sparar dem och lägger dem på hög (det kallas ”kapitalackumulation”), och sedan investerar de sparkapitalet. Investeringarna går till löner och bereder arbetstillfällen; de går till kapitalvaror – byggnader och maskiner; arbetsbesparande maskiner leder till att mer och mer blir producerat med mindre och mindre arbetsinsats; det kommer ut fler och fler produkter på marknaden, och produkterna blir allt bättre och/eller allt billigare; arbetarna kan i slutändan köpa allt fler och allt bättre produkter även med bibehållna löner. Inget av allt detta vore möjligt, om det inte fanns miljardärer och/eller människor som ännu inte är miljardärer men strävar efter att bli det. Och det är så vår industricivilisation har avancerat alltsedan den industriella revolutionen tog sin början.

Ja, miljardärerna kostar nog på sig lite rysk kaviar, gåsleverpastej och en flaska Mouton Rothschild vid högtidliga tillfällen; de tar nog lite dyrare semesterresor än vi andra; och en eller annan herrgård och Rolls Royce skaffar de sig säkert också.. Men också denna lyxkonsumtion är en ren spottstyver i jämförelse med allt de sparar och återinvesterar. Och det är just därför att det är en spottstyver för dem som de kan kosta på sig det. Och alla de som ännu inte är miljardär utan bara aspirerar på att bli det har inte råd med så dyra vanor; möjligen en välhängd entrecôte och ett lite enklare slottsvin för att fira någon framgång på vägen mot miljardärskapet.

Kapitalismens belackare – av vilka det som bekant går tretton på dussinet – brukar med förakt avfärda detta och kalla det för ”nedsippringsteorin”; som om det överflöd kapitalisterna skänkt inte bara sig själva utan alla oss andra bara skulle ha sipprat ned i små, små droppar över oss. Jag bemötte detta i en engelsk bloggpost för ett par år sedan. Men kapitalismens belackare läser förstås inte mina bloggposter.

Än mindre läser de då George Reisman. Men Reisman är den som bäst förklarar varför stora förmögenheter är så bra, inte bara för dem som äger förmögenheterna utan lika mycket för oss andra. En kort sammanfattning finns i De ytterst välförtjänt superrika, och en längre utläggning i De en procenten och de nittionio. Den bakomliggande teorin sammanfattas kort i Vederläggning av Smith och Marx, och behandlas utförligt i den (förhoppningsvis) epokgörande uppsatsen Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin.

Men inte ens miljardärerna själva tycks förstå vilken nytta de faktiskt gör, utan sväljer den marxistiska utsugningsteorin med hull och hår. När de skänker pengar till olika välgörande ändamål, gör de det tydligen för att freda sitt dåliga samvete; de tycks själva tro att de skapat sina förmögenheter på bekostnad av oss andra. Det var därför som Reisman också skrev ett långt öppet brev till Warren Buffett. Om Buffett läst detta och tagit budskapet till sig, är det i varje fall inget jag har hört talas om; inte hittills, i alla fall. (Och känner ni själva några miljardärer eller miljonärer, så gör dem gärna uppmärksamma på vad Reisman skriver.)

Men om inte ens miljardärerna själva förmår försvara sig mot Karl Marx och hans många efterföljare, hur ska då vi andra kunna göra det?

PS. En miljardär jag skulle vilja att andra miljardärer lyssnar på är förstås Hank Rearden i Atlas Shrugged. I sitt försvarstal (när han tas till domstol för att ha sålt mer av sin metall till Ken Danagger än han hade lov att göra; del 2, kap. 4 i boken) säger han bl.a.:

Jag skulle kunna säga att jag har gjort mina medmänniskor mer gott än vad ni någonsin kan hoppas åstadkomma – men jag tänker inte säga det, eftersom jag inte eftersträvar andras goda som sanktion för min rätt att existera … (For the New Intellectual, s. 98; min översättning och min kursivering.)

Varken Hank Rearden eller någon annan miljardär med självaktning är i första hand ute efter att ”göra gott för andra” eller att höja den allmänna levnadsstandarden. De eftersträvar att göra stora vinster och/eller att förverkliga någon vision (ofta en kombination av bådadera). Att vi andra drar nytta av det och att levnadsstandarden höjs är ur miljardärernas egen synvinkel en biprodukt. Men det är en ofantligt stor biprodukt!

Och det är som bekant inte slaktarens eller bagarens välvilja som ger oss mat på bordet, utan deras egenintresse och vinstbegär. Lika lite är det kapitalisternas välvilja som gett oss den höga levnadsstandard vi idag åtnjuter här i Västerlandet, utan deras egenintresse och vinstbegär.

Vi under skatter digna ner …

… sjungs det i Internationalen; men i sitt förstamajtal i år säger Stefan Löfven att om (s) vinner valet i höst är skattesänkningarnas tid förbi.

Betyder detta att vi numera inte dignar under skatter utan under skattesänkningar? Men vem kan digna under skattesänkningar? Inte de som betalar skatterna, förstås; fastmer då de som tar emot skatterna, d.v.s. politikerna själva och vi offentliganställda, som för vårt dagliga bröd är beroende av politikernas välvilja.

Men socialmoderaterna har ju också sagt att det inte ska bli några fler skattesänkningar framöver. Det spelar m.a.o. ord ingen roll vilket av blocken vi röstar på i det kommande riksdagsvalet: det blir ändå ett oförändrat skattetryck – eller rentav höjt, eftersom höjda punktskatter också har aviserats utan att det mött några högljuddare protester.

Så det är bara att fortsätta digna ner under skatterna. Internationalen får vi sjunga i badrummet, där inga politiker lyssnar.

Jag har skickat detta till ett antal dagstidningar runt om i landet. Jag har förstås ingen möjlighet att bevaka dem, så om ni skulle se det publicerat någonstans kan ni väl meddela mig?

Uppdatering 7 maj: Insändaren har publicerats i Eskilstuna-Kuriren, Sydsvenskan och Borås Tidning (samt också i Katrineholms-Kuriren, men jag kan inte länka dit, eftersom jag måste vara prenumerant för att komma åt den i nätupplagan). (Också i Norrländska Socialdemokraten och i Folket, men det är sak samma där: jag kan läsa den i papperstidningen men kommer inte åt den på nätet.)

Däremot har Expressen tackat nej, varav vi kan dra slutsatsen att Expressen dignar mer under skattesänkningarna än under skatterna.

Uppdatering 9 maj: Jag sökte på nätet och fann att insändaren också kommit in i Gefle Dagblad.

Uppdatering 10 maj: I dagens Eskilstuna-Kuriren publicerades en insändare av ”En gammal sosse som undrar” som undrade över varför ingen sjunger Internationalens text första maj. Tyvärr finns insändaren bara i papperstidningen, inte på nätet. Hur som helst skrev jag ett svar:

Det är nog inte så underligt att man inte sjunger Internationalen, när den innehåller raden ”Vi under skatter digna ner”. När Internationalen översattes till svenska år 1902 var det totala skattetrycket strax under 10%, och under den långa socialdemokratiska hegemonin steg det till strax över 50%. Alliansen har sedan lyckats pressa ner det några ynka procent, något som dagens socialdemokrater opponerar sig emot.

10% var säkert rätt mycket redan 1902, speciellt då för arbetarna. Men hur mycket vi än dignade under skattetrycket då, så måste vi ju digna så mycket mer idag, när det är nästan femdubbelt så högt.

(Ja, jag vet att jag skrev om det här häromdagen.)

(Uppgifter om skattetryckets utveckling hittar ni på Ekonomifakta.)