Utsugningsteorin suger!

Det är tydligt att min översättning av George Reismans Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin ännu inte fått något genomslag i svensk samhällsdebatt. – Det hade jag förstås inte heller väntat mig, men ibland måste jag vädra min frustration över hur lite vett och sans det finns i samhällsdebatten.

Till att börja med finns det väl knappast någon teori som är så grundligt empiriskt vederlagd som exploaterings- eller utsugningsteorin. Det borde inte behövas något teoretiserande; det räcker med att se sig omkring i världen.

Teorin säger ju inte bara att kapitalisterna suger ut arbetarna, utan att de kommer att suga ut dem mer och mer, ända till den samlade arbetarklassen får nog och gör revolution, hänger kapitalisterna i deras egna tarmar och själva tar över fabrikerna och alla de andra produktionsmedlen.

Om t.ex. den genomsnittlige arbetaren behöver arbeta 6 timmar om dagen för blotta livsförnödenheterna (mat, kläder och husrum) för att orka arbeta 12 timmar i fabriken, kommer hans arbetsdag att vara 12 timmar. Men om dessa 6 timmars arbete får honom att i stället orka arbeta 18 timmar i fabriken, förlängs arbetsdagen till 18 timmar. (Får det honom att orka arbeta 24 timmar, blir arbetsdagen, får man förmoda, 24 timmar; men här tar det nog stopp.) Skulle de 6 arbetstimmarna räcka till att också försörja hustru och en skara barn, då ser kapitalisterna till att också hustrun och barnen får lov att masa sig till fabriken och arbeta.

Men långt ifrån att driva arbetarna till existensminimum för att orka arbeta dygnet runt har ju utvecklingen visat att deras levnadsstandard stadigt höjts och att arbetstiderna blivit kortare, inte längre.[1]

Inte heller har den samlade arbetarklassen någonsin gjort revolution. Revolutioner har genomförts av självutnämnda representanter för arbetarklassen, som inte själva varit arbetare. De har varit intellektuella som Lenin eller Pol Pot, eller rentav förmögna godsägare som Fidel Castro. De flesta arbetare har politiskt valt den reformistiska vägen.

Men fakta ska förstås inte tillåtas stå i vägen för en teori, i synnerhet inte för en teori som går ut på att krossa eller avveckla kapitalismen.

De finansiella kriser vi upplevt under de senaste åren har lett till ett ökat intresse för pro-kapitalistiska tänkare som Ayn Rand och den ”österrikiska” ekonomiska skolan; men den har också lett till att man dammat av tänkare som Keynes och Marx. De har ju också någon sorts ”lösning” på krisen.

Nu i helgen har det anordnats ett seminarium om Kart Marx på ABF-huset i Stockholm, och med anledning av detta publicerade Aftonbladet häromdagen en artikel under rubriken Röda stjärnans dragningskraft av seminariets moderator, Shabane Marot. Belysande citat:

Kärnan i exploateringen rör samhällets egendomsförhållanden. I det kapitalistiska samhället äger flertalet ingenting annat än sin arbetskraft. Den förfogar de fritt över: de kan sälja sin arbetskraft på marknaden som en vara (jämför här med slaven eller den livegne som saknar den möjligheten). Den som däremot förfogar över kapital, kapitalisten, har möjlighet till inköp av såväl arbetskraft som produktionsmedel (lokaler, maskiner, råmaterial för att nämna några exempel). Arbetskraften och produktionsmedlen sammanförs i produktionen, vilket i slutändan ger upphov till en mängd produkter redo att säljas på marknaden.

Vilket i sin tur leder till att marknaden översvämmas av produkter – som dessutom med tidens gång blir allt bättre och/eller billigare; ett faktum som lyser med sin frånvaro i all marxistisk analys.

Här stannar Marx upp och ställer sig två frågor: Varför är det kapitalisten snarare än arbetaren som äger produkterna, trots att det är arbetaren som har producerat dem? Och varifrån kommer egentligen den profit som kapitalisten gör anspråk på efter att produkterna sålts?

Det är förstås just den här idén som Reisman vederlägger i sin uppsats. Det är kapitalisterna och företagarna som är de primära producenterna; de kan i och för sig inte göra det utan sina arbetares hjälp; det är för denna hjälp som arbetarna får sin rättmätiga lön. Men sådant går inte in i marxisternas huvuden.

I Kapitalets första band presenteras svaren på dessa frågor: det är egendomsförhållandena som garanterar kapitalistens ägande av produkterna, och profiten uppstår ur skillnaden mellan vad det kostar att anställa arbetskraften för en viss period och det värde som arbetaren kan producera under samma period. Arbetarens lön motsvarar inte värdet på det arbetaren producerar under arbetsdagen – detta är exploateringens grundval.

Också något som inte skulle kunna skrivas, ifall man läst och förstått Reismans uppsats. Men hans grundtanke förtjänar att upprepas: Innan det fanns kapitalister och företagare i världen, skulle arbetaren vara tvungen att producera och sälja varor alldeles på egen hand; och han skulle inte få någon lön för sitt arbete; hans försäljningsintäkter skulle vara vinst, inte lön. Men dessa vinster skulle vara så ytterligt små att han nätt och jämt skulle kunna leva på dem, om ens det. Kapitalisterna och företagarna skapar inte vinster – vinster har funnits i alla tider, hur små de än varit – de skapar löner, och gör det därmed möjligt för arbetarna att få, som man brukar säga, en lön att leva på.

Jaha, och så var det det här med miljön:

Men kapitalismens irrationella sidor är ingenstans tydligare än i relation till de ändliga naturresurserna. En ”hållbar utveckling” tycks inte vara möjlig i en värld där egendomsförhållandena leder till en ansamling av inflytande och resurser i händerna på ett fåtal.

Att kravet på ekonomisk tillväxt går före varje hänsyn till miljön är uppenbart och den tröghet som präglar det svenska och internationella arbetet för en ”grön omställning” speglar det faktum att den reellt existerande kapitalismen är allt annat än grön.

Att ”den reellt existerande kapitalismen är allt annat än grön” ska vi nog vara tacksamma för! Och att den reellt existerande marxismen gör gemensam sak med miljörörelsen i ansträngningarna att avveckla industricivilisationen och driva oss tillbaka till förindustriell tid är inte heller att förvåna sig över.[2]

Marxisterna ser ändå ett ljus i mörkret:

Kapitalet är dock ingen pessimistisk bok. Marx gör en stor poäng av den utveckling som sker inom kapitalismen, framför allt avseende teknologi och organisation inom produktionen.

Jodå, Karl Marx visste rätt väl vad som var bra med kapitalismen. Så här skriver han och Engels i Kommunistiska manifestet:

Bourgeoisien har under sitt knappt hundraåriga klassvälde skapat kolossalare produktionskrafter än alla föregående generationer tillsammans. Naturkrafternas underkuvande, maskinerierna, kemiens tillämpande på industrien och jordbruket, ångbåtarna, järnvägarna, de elektriska telegraferna, uppodlande av hela världsdelar, floderna som gjorts farbara, hela, ur marken framstampade befolkningar – vilket föregående århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i skötet av det samhälleliga arbetet? (Kommunistiska manifestet i Axel Danielsson översättning, s. 21; min kursivering)

Med ”hela, ur marken framstampade befolkningar” menas just det faktum att kapitalismen (”bourgeoisien”) gjorde det möjligt för enorma människomassor att överleva, människor som under förkapitalistisk tid helt enkelt skulle ha svultit ihjäl och inte lyckats överleva länge nog för att själva bilda familj och sätta barn till världen.

Ändå vigde alltså Marx sitt liv åt att förespråka att detta samhällssystem skulle avvecklas.

Nu menade ju Marx att denna avveckling av kapitalismen var en historisk nödvändighet och att socialismen och kommunismen skulle framfödas ”ur kapitalismens eget sköte”. Men om marxisterna toge detta på allvar, skulle de förespråka fullständig, oreglerad laissez-faire-kapitalism, precis som objektivister och ”österrikare” gör – för ju mer kapitalismen lämnas fri att utvecklas, desto snarare måste ju revolutionen och socialismens framfödande komma. Men när får vi se någon marxist dra den konsekvensen?

Vad det här faktiskt demonstrerar är att socialismen är parasitisk till sin natur. Kapitalismen ska skapa alla dessa fantastiska produktionskrafter, och sedan ska socialisterna helt enkelt ta över dem. Och då ska det alltså bli så här, för att fortsätta citera Aftonbladet:

Utvecklingen av dessa så kallade produktivkrafter utgör en förutsättning för människans befrielse från arbetet, vilket kan frigöra tid för alla åt att odla sociala, intellektuella eller konstnärliga förmågor. Inom den kapitalistiska produktionen lyser den möjligheten med sin frånvaro.

Allt detta ska alltså kapitalismen skapa, innan socialisterna tar över!

Vad som verkligen kommer att hända, ifall utsugningsteoretikerna får som de vill, är något helt annat. Som Reisman skriver i slutet av sin uppsats är det socialismen, inte kapitalismen, som är det verkliga utsugningssystemet:

Alltså är individens ställning under socialismen den att han måste tillbringa sitt liv med att slita och släpa för härskarnas ändamål, och de har ingen anledning att frivilligt förse honom med någonting utöver det fysiska existensminimum. De kommer att ge honom mer (förutsatt att de har förmåga att göra det) endast om det är nödvändigt för att förhindra upplopp eller revolution, eller som ett medel att ge speciella incitament för att uppnå sina egna värden, som t.ex., framför allt, regimens makt och prestige. Alltså kommer de att förse raketforskare, hemliga polisagenter och sådana intellektuella och idrottsmän vilkas bedrifter hjälper till att sprida ära över regimen en relativt hög levnadsstandard. Genomsnittsmedborgaren har emellertid tur om de förser honom med existensminimum. Han har tur, för som Mises och Hayek har visat är socialismens brist på koordination så stor och dess kaos så omfattande att i frånvaro av en kapitalistisk värld utanför att söka hjälp ifrån skulle socialismen leda till att arbetsdelningen förstörs och därmed till en återgång till feodalismens primitiva ekonomiska tillstånd. För att låna några av marxismens klichéer och för en gångs skull använda dem sanningsenligt kan socialismen ”inte ens behålla slavarna i deras slaveri”; om den lämnas att sköta sig själv, får den den genomsnittlige arbetaren ”att sjunka djupare och djupare ned i fattigdom”, tills en massavfolkning äger rum.

Och då blir det minsann ingen tid över att ”odla sociala, intellektuella eller konstnärliga förmågor”, annat än om dessa förmågor ställs i de socialistiska härskarnas tjänst!

(Att skicka det här till Aftonbladet är förmodligen bara bortkastad tid.)


[1]) På detta svarar förstås utsugningsteoretikerna att det beror på att de lyckats sätta en del spärrar för utsugningen genom lagstiftning om sådant som minimilöner, maximiarbetstimmar, förbud mot barnarbete, m.m., m.m. Jag ska ta upp den invändningen den dag jag har gott om tid.

[2]) Ja, jag vet att jag tjatar. Men om ni inte gjort det förut, så läs gärna de uppsatser av Reisman jag översatt som handlar om detta:

Den giftiga miljörörelsen

Miljörörelseförödelsens aritmetik

Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises

40 år idag sedan Ludwig von Mises dog…

…och jag ska hylla honom genom att ge några länkar till vad jag själv skrivit om honom. (Ja, ja, det blir en hyllning till mig själv också, men om jag länkade till alla andras hyllningar, skulle det här svämma över alla bräddar.)

Artikelserie om Ludwig von Mises (SAF-tidningen, april 1982).

Mises i Clarté (Svensk Linje 1982).

Min recension av Omnipotent Government (Svensk Linje 1982).

Av och om Ludwig von Mises (Svensk Linje 1982).

Min recension av Notes and Recollections.

Ludwig von Mises om anarkismen.

George Reismans hyllning till Mises i min översättning.

(Reisman nämner ju också Mises i de flesta av de artiklar jag översatt av honom. Ett exempel är Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises.)

Samt givetvis min översättning av Ekonomisk politik. (För er som är obekanta med Mises rekommenderar jag denna bok, som är en utmärkt introduktion till hans verk.)

Och så alla bloggposter jag skrivit som handlar om eller nämner Mises. (Det finns en hel del på min engelska blogg också.)

Lycka till med läsningen!

Endräkt och tvedräkt i religionen

Gästskribenter: Edward Gibbon, Adam Smith och Voltaire.

Jag hade tänkt mig att när jag gick i pension skulle jag läsa en del tjocka böcker som jag aldrig hunnit läsa förr – eftersom jag skulle ha oceaner av tid framför mig och ett antal decennier kvar under vilka jag måste göra något åt sysslolösheten. Nu är jag ju ändå inte helt sysslolös – mat ska lagas och förtäras vareviga dag; min lägenhet ska hållas någotsånär fri från smuts och damm; mina bloggar ska uppdateras; och så har jag ju tagit på mig uppgiften att översätta George Reisman till svenska; etcetera, etcetera – så det har inte blivit mycket av dessa framtidsplaner. Men nyligen plockade jag fram ett av dessa verk som stått och samlat damm i min bokhylla: Edward Gibbons Romerska rikets nedgång och fall (i en något förkortad upplaga som bara består av fyra volymer i stället för de ursprungliga sex[1]), och där hittade jag följande intressanta synpunkter på vad som bidrar till religiös endräkt eller tvedräkt:

Vad religionen beträffar understöddes kejsarnas och senatens politik på ett lyckligt sätt av det upplysta folkelementets filosofiska betraktelser och av den vidskepliga massans seder och bruk. Alla de olika formerna av gudadyrkan som förekom i den romerska världen betraktades av folket som lika sanna, av filosoferna som lika falska och av ämbetsmännen som lika användbara. Och sålunda ledde toleransen inte bara till ömsesidigt överseende utan också till religiös endräkt.

Folkets vidskepelse skärptes inte av något inslag av religiös hätskhet, inte heller hölls den fjättrad av något spekulativt system. Den fromme polyteisten var visserligen varmt fäst vid sina nationella riter, men samtidigt godkände han med blint förtroende också jordens övriga religioner. Fruktan, nyfikenhet och tacksamhet, en dröm eller ett omen, ett sjukdomsfall eller en resa, allt sådant var omständigheter som ständigt gjorde honom beredd att mångdubbla föremålen för sin dyrkan och utöka listan på sina beskyddare. Den hedniska mytologins skira nät var genomvävt av många olika men därför inte oförenliga trådar. Så snart det blev vanligt att vise män och hjältar som hade levat eller dött för sitt land upphöjdes till en status av makt och odödlighet, erkände man överallt i världen att de hade gjort sig förtjänta av om inte dyrkan så åtminstone hela människosläktets vördnad. De gudomar som härskade i tusen olika floder, i tusen olika lundar, fick i fred och ro utöva sitt speciella lokala inflytande. Inte heller kunde romaren som genom sina böner sökte avvända guden Tibers vrede håna egyptiern som frambar sina offer åt Nilens välsignade genius. De synliga naturkrafterna, planeterna och elementen, var desamma i hela universum. Den moraliska världens osynliga härskare var oundvikligen stöpta i samma form av fantasi och allegori. Varje dygd, ja, till och med varje last, fick sin gudomliga företrädare, varje konstart och varje yrke sin skyddspatron, vars attribut redan i de mest avlägsna tider och länder hade fått sin i det stora hela identiska utformning av sina tillbedjares speciella levnadsbetingelser. En republik av gudar med så olika karaktär och intressen fordrade i varje system ett högsta väsens modererande hand, som genom framsteg i kunskap och smicker småningom fick karaktären av urfader och allsmäktig monark. Sådan var antikens toleranta anda att nationerna fäste mindre avseende vid skillnaderna än vid likheterna i sin gudadyrkan. När greker, romare och barbarer möttes inför sina respektive altaren hade de inte svårt att övertyga varandra om att de dyrkade samma gudomar, fast under olika namn och med olika ceremonier. Homeros eleganta mytologi gav den antika världens polyteism en vacker och nästan regelmässig form. (Del 1, s. 36f.)

Så alla de olika polyteistiska religionerna kunde leva i endräkt med varandra under denna period. Undantaget var de monoteistiska religionerna – alltså judendomen och kristendomen – som envisades med att hävda att just deras religion var den enda rätta. Men judendomen var, varken då eller nu, någon missionerande religion som försökte omvända hedningarna. Kristendomen var en missionerande religion, och det kan vara en förklaring till att de ofta blev förföljda i romarriket, innan den tog över och i stället blev statsreligion. (Gibbon skriver utförligt om detta senare i sitt verk.)[2]

Men så småningom blev ju kristendomen statsreligion i romarriket och sedan den dominerande religionen i hela den västerländska världen. Och så småningom splittrades också den upp i ett otal olika kyrkor och sekter, som var och en menade sig ha den enda rätta läran, den enda rätta uttolkningen av det kristna budskapet. Vi fick katoliker och protestanter, bland protestanterna fick vi lutheraner och kalvinister, vi fick så småningom metodister och baptister, vi fick kväkare, sjundedagsadventister, mormoner, Jehovas vittnen, Plymouthbröder och mycket, mycket mer. Hur är det med endräkten eller tvedräkten mellan alla dessa underavdelningar av kristendomen? Jodå: vi har haft religionskrig och religionsförföljelser i mängd. Hade de kunnat undvikas?

Nåja – att de har kunnat undvikas är uppenbart. Om vi undantar Nordirland, så går katoliker och protestanter inte längre i krig mot varandra, och det förekommer inte längre någon förföljelse av hugenotter i Frankrike. Och det har väl aldrig någonsin förekommit att kväkare och sjundedagsadventister krigat mot varandra, eller mormoner och Jehovas vittnen (fastän de båda sistnämnda otvivelaktigt är missionerande religioner som ägnar sig åt dörrknackning för att värva proselyter)? Det enda religionskrig att tala om som vi har idag är det krig islam för mot den sekulariserade västvärlden.[3] Hur kan det komma sig?

Om detta skriver Adam Smith i Folkens välstånd[4]:

Tider av våldsamma religiösa stridigheter ha vanligen även varit tider med lika våldsamma politiska partistrider. Vid sådana tillfällen har varje politiskt parti funnit eller trott sig finna, att det låg i deras intresse att alliera sig med den ena eller den andra av de stridande religiösa sekterna. Men detta ha de endast kunnat göra genom att antaga eller åtminstone gynna denna särskilda sekts bekännelse. Den sekt, som haft turen att bli allierad med det segrande partiet, har delat segerns frukter med sin allierade och har med dess gunst och skydd snart blivit i stånd att till en viss grad tysta och undertrycka alla sina motståndare. […]

Men om politiken aldrig kallat religionen till hjälp, hade det segrande politiska partiet aldrig behövt hylla den ena sekten mera än den andra, när segern blivit vunnen, utan hade sannolikt kunnat skifta rätten lika mellan alla de olika sekterna och tillåta var man att välja den präst och den religion, som han fanns mest tilltalande. I så fall skulle det tvivelsutan blivit synnerligen många sekter. Nästan varje liten församling skulle sannolikt ha bildat en sekt för sig eller åtminstone haft vissa säregna trosläror. Varje predikant skulle säkerligen ha funnit sig tvungen att göra sitt allra bästa och att bruka varje medel att bibehålla och öka antalet av sina disciplar. Men eftersom varje annan predikant skulle varit tvungen att göra detsamma, kunde aldrig någon predikant eller någon sekts predikanter ha fått synnerligen stor framgång. Religiösa lärares intresserade och flitiga verksamhet kan bli farlig och besvärlig, blott om det finnes endast en erkänd sekt i samhället, eller om ett helt stort samhälle är delat i endast två eller tre stora sekter och vardera sektens predikanter arbeta i samförstånd, disciplinerade och organiserade. Deras religiösa iver måste bli alldeles oskadlig, där samhället är fördelat på två eller tre hundra eller måhända lika många tusen små sekter, av vilka ingen kan vara stor nog att störa det allmänna lugnet. Predikanterna inom alla dessa sekter skulle se sig på alla håll omgivna av flera motståndare än vänner och därför bli tvungna att lära sig den frimodighet och moderation, som är så sällsynt bland prästerna inom de stora religionssamfund, vilkas bekännelser hyllas av den borgerliga överheten och omfattas av nästan alla inbyggarna i stora riken och hela länder, och vilka därför ser sig omgivna nästan uteslutande av sin läras efterföljare och tillhängare, av ödmjuka beundrare. När predikanterna inom varje liten sekt finge reda sig nästan alldeles själva, skulle de bli tvungna att lära sig hänsynsfullhet mot olika tänkande, och genom de medgivanden, som man efterhand skulle finna det nödigt och önskligt att ömsesidigt göra varandra, komme sannolikt med tiden de flestas troslära att förvandlas till denna rena och förnuftiga religion, fri från alla absurda, lögnaktiga och fantastiska tillsatser[5], vilken alla tiders vise män i hela världen velat se genomförd, men som aldrig ännu kommit att genomföras i någon gällande kyrkoförfattning, och väl aldrig häller kommer att bli det i något land på lagstiftningens väg, emedan den kyrkliga lagstiftningen i religiösa frågor alltid varit och väl alltid kommer att bli mer eller mindre påverkad av massans vidskepelse och fanatism. (Folkens välstånd, del 2, s. 135s.)

Voltaire har sammanfattat det så här:

Om ni har två religioner ibland er kommer de att skära strupen av varandra, om ni har trettio kommer de att leva tillsammans i frid.[6]

Vad finns det för slutsatser att dra av allt detta? Bara de uppenbara: Håll staten skild från kyrkan, och håll politiken skild från religionen.


[1]) Romerska rikets nedgång och fall i D.M Lows förkortade version, Stockholm: Forum, 1960: övers. Claës Gripenberg.

[2]) Ungefär samtidigt som kristendomen blev statsreligion rådde det tvedräkt (ja, rentav tredräkt) om treenigheten. Det var våldsamma debatter om huruvida Sonen var av samma natur som Fadern eller bara liknade honom. Kyrkomöten sammankallades för att avgöra frågan, och det parti som för tillfället hade överhanden ägnade sig åt förföljelser av sina motståndare. Men det kanske jag kan ta upp en annan gång.

[3]) Somliga kommer förstås att invända och säga att det inte alls är islam som för krig utan bara en liten minoritet av muslimer som fått islam om bakfoten och inte insett att den är en ”fredens religion”. Men de som säger så kan inte ha läst Koranen.

[4]) En underökning av folkens välstånd, dess natur och orsaker, Lund: Gleerup, 1909–1911; översättning med uteslutande av vissa partier av Emil Sommarin. (Det finns alltså ingen fullständig svensk översättning av detta verk; Timbro/Ratio publicerade 1994 Den osynliga handen. Adam Smith i urval; men detta stycke ingick inte i urvalet.)

[5]) Adam Smith trodde uppenbarligen att en sådan ren och förnuftig religion, fri från absurditeter och lögner, var möjlig.

[6]) Artikeln om ”Tolerans” i Filosofisk ordbok; citerad i Filosofi i fickformat, Stockholm: Norstedt, 1985, s. 283.

Rånarluvevänstern

Eskilstuna-Kuriren har den senaste veckan rapporterat om det krig som råder mellan den ”autonoma vänstern” (Revolutionära Fronten) och nazisterna. (Från denna länk kan man bläddra sig vidare till tidigare artiklar i serien). Med anledning därav har jag skickat följande debattinlägg till EK.

Med anledning av EK:s rapportering om kriget mellan de ”autonoma” socialisterna och nationalsocialisterna:

I januari 2012 blev två yngre bekanta till mig misshandlade av representanter för denna ”autonoma” socialism, och en tredje fick ett hotbrev som sade att om han inte rättade sig efter deras krav och fortsättningsvis avhöll sig från att yttra sig, skulle han också bli misshandlad (och fick dessutom sin ytterdörr nedsprejad mes ”autonoma” slagord). Och varför? Därför att de var medlemmar i Liberala partiet – ett parti som pläderar för ett fritt kapitalistiskt samhälle med nattväktarstat, för strikt boskillnad mellan stat och ekonomi och, som följd härav, bl.a. fri invandring. Hur långt från socialism, inbegripet då nationalsocialism, kan man stå ideologiskt? Ändå använder alltså den ”autonoma vänstern” samma metoder mot förespråkare för verklig liberalism som de använder mot sina nationellt sinnade kusiner.

Hotbrevet som min kamrat fick hade denna lydelse:

Som du antagligen vet så misshandlades två medlemmar i ditt parti efter torsdagens distriktsmöte. Detta var endast en liten försmak på vad som kommer att hända om ni gör några fler försök att etablera er i Eskilstuna. Vi kommer aldrig att acceptera liberal politik eller andra angrepp på arbetarklassen, och detta kommer inte att passera er obemärkt förbi.

Vi ger er nu en chans att lägga ner all politisk verksamhet. Om ni inte gör detta kanske just du blir nästa person att bli fysiskt påmind om konsekvenserna av att bedriva en arbetarfientlig politik.

[Undertecknat:] Antifascistisk Aktion

Det handlar m.a.o. om att skrämma meningsmotståndare till tystnad.

De som utförde denna misshandel och skrev detta hotbrev måste rimligen ingå i det ”autonoma” nätverk tidningen rapporterat om. Så varför inte plocka av sig rånarluvorna, utnyttja vår lagfästa yttrandefrihet och skriva åtminstone en liten insändare till försvar för sitt handlande? Fast då måste de ju uppge namn och adress till tidningsredaktionen, och det är de nog inte så pigga på.

Som tidningen också rapporterat kommer flera av dessa aktivister från ekonomiskt välbeställda hem. Och så har de mage att påstå sig representera arbetarklassen! Men den verkliga arbetarklassen arbetar och har varken tid eller fallenhet för att ta på sig rånarluvor och gå ut och misshandla folk. Nej, man ska nog tillhöra en samhällsklass som har gott om ledig tid och svårt att hitta något meningsfullare sätt att fördriva tiden än att ägna sig åt våld och hot om våld.

(Se också ”Antifascistiska” fascister.)

Uppdatering 15 oktober: Mitt debattinlägg har ännu inte blivit publicerat; men det kan ju dröja, eftersom det finns så många andra mer väsentliga saker att diskutera (som t.ex. att rädda miljön genom att bygga vindkraftverk och äta vegetariskt, och att klaga över att julhandeln sätter igång alldeles för tidigt). Så jag har skickat en kort insändare till EK:

Det pågår ett gängkrig här i stan mellan Hells Angels och Black Cobra. Ingen påstår eller ens antyder att detta krig bottnar i diametralt olika ideologier. De båda gängen har förstås precis samma ideologi – att det är rätt och riktigt att livnära sig på brott – och slåss bara om vem som ska ha lov att begå brotten.

Det pågår också ett annat gängkrig, det mellan ”autonoma” socialister och nationalsocialister. Vill någon påstå eller ens antyda att detta krig bottnar i diametralt olika ideologier? Det gör det visst inte. Båda gängen har samma ideologi: att kapitalismen (och därmed hela den västerländska civilisationen) ska krossas – om så erfordras, med sparkar och slag. Det enda de slåss om är vem av dem som ska ha lov att utdela sparkarna och slagen.

Sen uppdatering (23 mars 2014): Inget av mina inlägg blev någonsin publicerat.

Vad kom först, löner eller vinster?

Alltsedan Adam Smiths dagar har man tagit för givet att den ursprungliga inkomstformen var löner – att alla inkomster i förkapitalistisk tid var arbetslöner – och att vinster var något som tillkom senare i och med tillkomsten av företagare och kapitalister; och att dessa vinster utgjorde ett avdrag från vad som tidigare helt och hållet var arbetslöner.

Resonemanget kan förefalla bestickande – för i vår tid (och också på Adam Smiths tid) är det otvivelaktigt arbetare som får löner och företagarna och kapitalisterna som kammar hem vinsterna.

Icke desto mindre är sanningen den rakt motsatta.

Löner förutsätter ju nämligen att någon betalar ut lönerna – och de som betalar ut dem är förstås arbetsgivarna, m.a.o. företagarna och kapitalisterna. På den tiden då det ännu inte fanns företagare och kapitalister, fanns det heller ingen som betalade ut löner. När arbetarna på den tiden fick betalt för sina produkter, var det följaktligen inte löner de fick; det var vinster.

Naturligtvis var dessa vinster otroligt små i jämförelse med de vinster framgångsrika företagare och kapitalister kan kamma hem idag. De var säkert så små att människor på den tiden nätt och jämt kunde överleva på dem, om ens det. Men hur små de än var, var de ändå vinster, inte löner.

I och med att det tillkom företagare och kapitalister, som kunde anställa folk och betala dem löner, blev dessa löner ett avdrag från vinsterna, inte tvärtom. Och det ledde till att människor som tidigare nätt och jämt kunde dra sig fram på sina egna minimala vinster nu i stället kunde leva mycket bättre liv som löntagare.

I absoluta tal är alltså vinsterna i dagens samhälle omätligt mycket större än de vinster som någon kunde göra i förkapitalistisk tid – men i procent räknat blir vinsterna i själva verket mindre och mindre, medan reallönerna blir högre och högre, och arbetarnas, lika väl som företagarnas, levnadsstandard blir allt högre och högre.

Men idén att vinster utgör avdrag från löner och att arbetaren (trots att han faktiskt får det bättre) berövas de löner som rätteligen tillkommer honom och alltså blir ”utsugen” av sin arbetsgivare är utgångspunkten för Karl Marx exploaterings- eller utsugningsteori – och idén accepteras allmänt även av människor som inte kallar sig marxister.

Detta är ämnet för min senaste Reismanöversättning, Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin. (Själv har jag gjort ett – i mina egna ögon rätt lyckat – försök att presentera Reismans teori i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?)

Grundtanken är inte särskilt svår att fatta. Som jag själv skrev i min uppsats:

Allt det här kan förefalla enkelt, och det är enkelt – när man väl kommit på det. Men jag har själv läst Adam Smith och slagits av det paradoxala i att arbetarna skulle få det bättre genom att berövas den fulla avkastningen av sitt arbete, och ändå inte sett var grundfelet i resonemanget ligger. Jag är långtifrån dum –och ändå behövde jag George Reisman för att se det rätta sammanhanget.

Men uppsatsen handlar också om hur den klassiska brittiska ekonomin – om man rensar bort detta olycksaliga misstag av Adam Smith – lägger grunden till en vederläggning av utsugningsteorin i alla dess varianter. Och här är det bra att åtminstone någotsånär känna till de ekonomer Reisman hänvisar till (Smith, Ricardo, Mill, Böhm-Bawerk, Mises och Hayek). Har man ingen susning om vad dessa ekonomer skrivit kan det vara rätt svårt att förstå. (Själv har jag åtminstone en liten susning, eftersom jag läst en hel del av dem.) Kanske det kan locka en del läsare till vidare studier. Som Reisman själv skriver:

Om mitt försök bedöms vara framgångsrikt, då kanske ett visst intresse för den klassiska ekonomin som en viktig kunskapskälla kan återuppväckas …

Och om någon tycker att resonemangen är alltför teoretiska, låt mig påminna om att ingenting är så praktiskt som en bra teori.

Och sedan får vi se hur många år eller generationer det tar innan det här lärs ut vid ekonomiinstitutionerna vid våra universitet.

Jorden blir allt varmare…

…och enligt den senaste rapporten från IPCC (FN:s klimatpanel) är genomsnittstemperaturen nu hela 0,78oC högre än den var för ett hundratal år sedan. Jag citerar ur rapporten:

The total increase between the average of the 1850–1900 period and the 2003–2012 period is 0.78 [0.72 to 0.85] °C, based on the single longest dataset available.

Detta är ungefär samma skillnad som skillnaden i årlig genomsnittstemperatur mellan Stockholm och Gävle.[1]

Ändå är det ingen som förespråkar massutvandring från Stockholm till Gävle (eller från Gävle ännu längre norrut) för att undvika de katastrofala konsekvenserna av denna temperaturskillnad.

Men när samma uppvärmning äger rum globalt över en tidsperiod på drygt hundra år läggs hundratals miljoner, kanske rentav miljarder, skattepengar ut på att med jämna mellanrum samla till konferenser för att komma på hur man ska kunna få medeltemperaturen att sjunka tillbaka dessa 0,78oC. Och ännu fler hundratal miljoner eller miljarder skattepengar läggs ut på åtgärder för att möjligen åstadkomma detta temperaturfall, som t.ex. att bygga dyra och ineffektiva vindkraftverk som ska ersätta fossila bränslen (att det skulle vara långt effektivare att i stället bygga ut kärnkraften är det knappt någon som ens vågar tänka på).

Och om någon reser invändningar mot detta, blir han eller hon genast stämplad som ”klimatförnekare” – som om någon skulle förneka att vi har ett klimat, eller att klimatet kan förändras med tiden. Nej, vi ska buntas ihop med förintelseförnekare, och samma spetälskebjällra ska hängas på oss som på dem som förnekar att Förintelsen ägt rum – det lumpnaste av alla lumpna debattknep.

Och värre ska det bli, om miljörörelsen och politikerna får hållas. Redan nu förslås höga koldioxidskatter, liksom också skatt på att äta kött i stället för grönsaker, eftersom kornas och grisarnas avföring sägs bidra till växthuseffekten – allt för att bygga fler vindkraftverk och anordna fler klimatkonferenser.

Men det är ju ändå inte det värsta. Vad man föreslår på lite längre sikt – fram till 2050 – är ett totalstopp eller i det närmaste ett totalstopp för alla koldioxidutsläpp, m.a.o. ett totalstopp eller i det närmaste ett totalstopp för all användning av fossila bränslen. Bensindrivna bilar kommer att bli förbjudna, och all industriell verksamhet som använder sig av fossila bränslen kommer att bli förbjuden.

Men energianvändning – varav fossila bränslen utgör en stor del – är vår industricivilisations själva livsblod. Stryps den blodtillförseln, har vi inte längre någon industricivilisation. Vi kommer att drivas tillbaka till tiden före den industriella revolutionen – med allt vad det kommer att innebära av svält, lidande och massavfolkning.

Återigen måste jag rekommendera George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik. Den innehåller bara kalla siffror – men försök föreställa er den grymma verklighet som gömmer sig bakom dessa siffror.

De människor som ställer sig bakom miljörörelsens agenda försöker inbilla oss (och försöker säkert också inbilla sig själva) att deras mål är att rädda vår jord för framtida generationer – att de tänker på våra (och sina) barns och barnbarns väl och ve. Men om de får igenom sin agenda, kommer många av dessa barn och barnbarn inte ens att leva till vuxen ålder; och de som gör det kommer att leva sina liv i misär. Ett grymmare svek mot framtida generationer är svårt att tänka sig.

Men så finns det de som faktiskt vill utrota mänskligheten – eller åtminstone 6,9 av de 7 miljarder mänskligheten numera består av.

Och så finns det dessa hycklande politiker, av vilka Al Gore är den mest kände och mest firade – med ett Nobelpris på bankkontot – som reser jorden runt i energislukande flygmaskiner och limousiner för att predika för oss andra att vi minsann måste förbruka mindre energi.

All detta för 0,78oC.[2]

$ $ $

Uppdatering 2 oktober: I gårdagens Eskilstuna-Kuriren publicerades en insändare av Sture Åström om koldioxidutsläppen och växthuseffekten, och jag skrev följande kommentar (med länk till denna bloggpost):

Det är naturligtvis jättebra att Sture Åström tar den här fajten med klimatalarmisterna. Men det allt överskuggande hotet är inte klimatförändringarna – eller ens frågan om de orsakas av människan eller av solens aktivitet. Det allt överskuggande hotet är de åtgärder som politikerna vill genomföra och som, om de faktiskt genomförs, kommer att strypa industricivilisationen och driva oss tillbaka till förindustriell tid. Jag har tjatat om det här förr, men jag måste uppenbarligen fortsätta att tjata om det.

På detta fick jag följande svar från Alf Karlman (en välkänd fritidspolitiker i Eskilstunatrakten):

Är det inte forskningen och industrin som skall skapa system som motverkar klimatets negativa inverkan på jordskorpan? Politiker och Åström kan ju bara ha åsikter genom floskler som ingen begriper eller tar på allvar. IVA [Ingenjörsvetenskapsakademien] måste kliva fram och tala om var vi står och vad som måste hända!

Det räcker alltså inte med att våra politiker går i miljörörelsens ledband – forskningen och industrin ska göra det också!

Människor fattar helt enkelt inte situationens allvar. För att motverka en tämligen obetydlig uppvärmning av atmosfären (en uppvärmning som också kan få en hel del positiva effekter, vilket bl.a. Bjørn Lomborg brukar påpeka) föreslås åtgärder som på lite sikt kommer att strypa industricivilsationen (och ni får ursäkta att jag upprepar mig). Och det ska alltså även forskningen och industrin medverka till!

Det är tur att vi har George Reisman. I Den giftiga miljörörelsen skriver han bl.a.:

Det måste betonas att även om global uppvärmning visade sig vara ett faktum, skulle en industricivilisations fria medborgare inte ha några större svårigheter att handskas med den – det vill förstås säga, om inte deras förmåga att använda energi och producera lamslås av miljörörelsen och av på annat sätt inspirerade statliga kontrollåtgärder. De skenbara svårigheterna att handskas med global uppvärmning, eller varje annan storskalig förändring, uppstår först när problemet betraktas ur statliga centralplanerares perspektiv.

Men då måste alltså också forskningen och industrin vara fria och inte gå i vare sig statens eller miljörörelsens ledband.


[1]) Uppgiften kommer från Stefan Karlssons blogg. För säkerhets skull kollade jag det här med en professor emeritus i meteorologi som jag har kontakt med på Facebook, och han menade att det låter rimligt.

[2]) Observera vänligen att jag den här gången alls inte berört frågan om denna temperaturökning beror på människans aktivitet och, i så fall, hur mycket. Jag har inte brytt mig om att nämna det faktum att stora klimatförändringar ägt rum i det förgångna, långt före den industriella revolutionen, t.o.m. långt innan det fanns människor på jorden. Det må vara hur det vill med människans klimatpåverkan: faktum kvarstår att de åtgärder som föreslås kommer att driva os tillbaka till förindustriell tid. – Det är en källa till frustration att det enda som egentligen diskuteras är om och hur mycket av klimatförbättringen som beror på människan. Det är tydligen bara jag och George Reisman och några få till som alls är intresserade av att rädda mänskligheten från att sjunka tillbaka i förindustriellt barbari. – Se annars min tidigare bloggpost Global uppvärmning.