”Det drabbar ingen fattig”

Det här uttrycket används när man snor en plånbok från en miljonär – eller lurar pengar av en pensionär som inte redan är alldeles utfattig. Det används också för att försvara skatter och skattehöjningar – enligt den outtalade men aldrig ifrågasatta premissen att skatt betalas av de rika och att pengarna går till de fattiga. Och det är ju också alltid – säger eller tänker man – bara de rika som hela tiden gnäller över de höga skatterna. De fattiga har ju inget skäl att gnälla.

Men så har det inte alltid varit. I den svenska översättningen av Internationalen, som kom 1902, finns raderna:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

På den tiden var det alltså arbetarna som klagade över skattetrycket.

Idag sjungs inte den här versen på Första maj. Liberala Partiet brukar däremot veckla ut en röd banderoll med den här texten. Men jämfört med det stora första majtåget är det bara ett ytterst litet fåtal som medverkar i Liberala Partiets demonstration.

Det genomsnittliga skattetrycket år 1901 var 7,3%. Idag är det uppe på 43%, och innan alliansregeringen införde sina ynkliga små jobbskatteavdrag var det nästan uppe i 50%.[1]

Hur dessa 7,3% fördelade sig på olika samhällsklasser har jag inte lyckats hitta någon uppgift om. Vid denna tid företogs en skattereform där man övergick från grundskatter till ett progressivt skattesystem.[2] Men progressiviteten kan inte ha varit särskilt kraftig, för några stora förändringar blev det inte de första åren. En topp på 13,6% nåddes under Första världskriget, då man tog ut en sorts värnskatt, men sedan sjönk siffran en smula igen, för att först därefter ta ordentlig fart. Men så hade arbetare inte särskilt höga löner på den tiden, så även ett med moderna mått mätt måttligt skattetryck kunde vara något att digna under.

Men det var alltså då det. Idag betraktas 43% av arbetarrörelsens representanter som ett oerhört lågt skattetryck som måste höjas rejält för att inte Sverige ska gå sönder.

Den här bilden lade jag ut på Facebook häromdagen och fick dessa hånfulla kommentarer:

Stackars borgerliga rikemän och medelklassfolk i Skattebetalarnas riksförbund kommer t.ex. alltid att tycka att det är för mycket.

Och de som tjänar hutlöst med pengar borde bidra med mycket mer.

Höjda skatter drabbar alltså ingen fattig! De är bara de rika som betalar skatt! Och de rika bara gnäller och tar inget samhällsansvar!

Nu ska jag ta det här lite långsamt, och jag kommer att upprepa mycket som jag sagt förr.

Vem betalar skatt?

Till att börja med finns det inga skattebetalare på bilden; det finns bara politiker. Politiker betalar ingen skatt. Detta har jag utrett tidigare, i Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt. Kort sagt är de skatter de påstås betala fiktiva.

För dem som arbetar inom den privata sektorn är en skattehöjning just en skattehöjning. Men för dem som arbetar inom den offentliga sektorn är den i själva verket en lönesänkning. De flesta offentliganställda kan inte göra något annat åt denna lönesänkning än att jobba hårdare och prestera mera, så att de får sin lön höjd. Icke så för politikerna, som kan göra sig själva skadeslösa genom att höja sina egna löner. Och ingen vill väl komma och påstå att politiker aldrig höjt sina egna löner?

M.a.o.: till de som drabbas av högre skatter hör redan fattiga (OK, relativt fattiga) offentliganställda. Men redan rika offentliganställda kan lätt göra sig skadeslösa.

Punktskatter

Låt mig gå vidare och ta upp punktskatter. Det krävs inte mycket eftertanke – om ens någon eftertanke alls – för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har minst råd med dem. Den som har råd med Havannacigarrer, Napoleonkonjak och Mouton-Rothschild behöver inte bekymra sig nämnvärt om dessa skatter; helt annorlunda är det för oss som bara har råd med billigt rödtjut och försöker spara genom att handrulla våra cigaretter. (Just det sistnämnda har betraktats som en form av skatteflykt och därför höjdes skatten på rulltobak rejält för några år sedan.)

Inte heller är det svårt att förstå att de som har råd att bo i lyxvillor – och/eller kan resa jorden runt i privata jetplan för att uppmana oss andra att ”rädda klimatet” genom att avstå alla bekvämligheter som kan göra livet lite drägligare för oss – inte har några jätteproblem med punktskatterna på el och bränsle. De som bor i små stugor ute i glesbygden och är beroende av bilen för att ta sig till jobbet och hem igen – det är de som drabbas hårdast.

Inflation

Låt mig så gå vidare till den form av dold beskattning som består i att urholka penningvärdet, d.v.s. inflation. Att inflationen leder till prisökningar förstår förstås de flesta – även om ”mainstreamekonomer” försöker få oss att förväxla orsak och verkan och försöker smäcka i oss att det är pris- och löneökningarna som leder till ökad penningmängd och inte tvärtom.

Hur kommer inflationspengarna ut på marknaden? De kommer ut i form av lån. Och vilka är det som har lättast att få lån beviljade? De som kan förväntas betala av lånen med ränta. Och ju rikare man redan är, desto troligare är det förstås att man kan betala tillbaka.

Ta något så ofta förekommande som ett bolån. I dagens läge och där jag bor behöver man en eller ett par miljoner för att komma över en normal lägenhet; i Stockholm är det mer än så. Men om en hemlös person – som naturligtvis har ett väldigt stort behov av ett boende – skulle gå in till banken och be om ett sådant lån, skulle han alldeles säkert få avslag. Man måste vara någotsånär välbeställd för att kunna byta bostad. Och lika lite skulle förstås en bank bevilja en normalinkomsttagare ett mångmiljonlån för att köpa en lyxvilla.

De största lånen går förstås till storföretagen – meningen med kreditexpansionen ska ju vara att ”stimulera” ekonomin eller att ”hålla hjulen i rullning”.

Men vad händer sedan? Priserna går upp, men de går inte upp med en gång. De som fått lånen kan fortfarande göra sina inköp till de gamla priserna eller innan priserna gått upp särskilt mycket. Men de som inte fått lånen – alltså de fattiga eller relativt fattiga – kan inte göra inköp med de nytryckta pengarna förrän efter det att priserna stigit. M.a.o. innebär inflation en omfördelning av rikedomen, inte från rika till fattiga utan tvärtom från redan fattiga till redan rika.

Men inget av detta lärs ut av våra ”mainstreamekonomer”. Det lärs bara ut av ”österrikare”.

Skatter på kapital

Punktskatter drabbar alltså de fattiga direkt, och den dolda skatt som består i att urholka penningvärdet drabbar dem på lite sikt. Men det som på lång sikt drabbar dem allra värst är skatter på ”de rika”, d.v.s. på kapitalister och företagare.

För att se detta klart måste vi fråga oss vad kapital används till. Även om storkapitalister har råd med betydligt mer lyxkonsumtion än vi andra, är det bara en bråkdel av kapitalet som går till konsumtion. Den stora merparten av kapitalet går till investeringar och till anställning av arbetskraft. Så vad händer när staten skattar bort detta kapital? Det blir färre eller mindre investeringar, och det blir färre nyanställningar, eller också nyanställningar till lägre löner. De fattiga – som man tror att skatterna på något vis skulle hjälpa – drivs ut i arbetslöshet, eller måste arbeta till lägre löner, eller har inte ens en chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

Det som driver ekonomin framåt och skapar vår levnadsstandard är kapitalbildning eller kapitalackumulation. Och hur ackumuleras kapital? Företagen skapar produkter som är oss till nytta och(eller glädje; de säljs med vinst; det allra mesta av vinsten plöjs tillbaka i produktionen; allt fler varor och tjänster som är oss till nytta och/eller glädje kommer ut på marknaden; det blir nya vinster för företagen att plöja tillbaka i produktionen, och så fortsätter det. Allt fler arbetare kan anställas till allt högre reallöner. Kapitalackumulationen gör det också möjligt att introducera nya uppfinningar som gör produktionen allt effektivare.

Så vad tror ni skulle hända om allt detta kapital skattades bort och överfördes i statens påstått välvilliga men i själva verket rovgiriga händer? All produktion skulle förstås upphöra – kanske inte med en gång men rätt snart; det skulle bli omöjligt att nyinvestera eller nyanställa och det arbetande folket skulle drivas ut i arbetslöshet. För en tid skulle staten kunna visa sig från sin välvilliga sida och omfördela rovet – d.v.s. dela ut arbetslöshetsunderstöd – men hur lång tid skulle det ta innan alla pengarna var slut? Och mer kapital att plundra ut skulle inte längre finnas.

Så konfiskatoriska skatter vågar sig knappast någon stat på, men principen förblir densamma. Beskattning av kapital är alltigenom destruktiv. Det enda ”konstruktiva” med den är att inte precis allt kapital skattas bort.

Och som det ser ut idag är skadeverkningarna osynliga. Vi ser hur bra vi har det idag, men vi ser helt enkelt inte hur mycket bättre vi skulle ha det om kapitalet finge verka fritt. Vi ser de uppfinningar som idag gör livet så mycket lättare och rikare för oss – bilar och andra fortskaffningsmedel, radio och TV och film, datorer och avancerade mobiler – men hur många andra livsbefrämjande uppfinningar vi skulle kunna ha, det kan vi förstås inte se. Vi kan t.ex. bara fantisera om vilka medicinska framsteg som skulle kunna ha gjorts – och hur många liv de skulle ha kunnat rädda och förlänga.

Men en sak är säker: de fattiga skulle inte längre behöva vara på långt när så fattiga som de är idag. I jämförelse med tidigare generationer skulle de vara stormrika.[3]

Skatt efter bärkraft

En sund princip för all beskattning är ”skatt efter bärkraft”. De fattiga ska inte betala mer skatt än de orkar med, och de rika ska inte ha några skatteförmåner. Både punktskatter och inflation strider uppenbart mot denna princip. Och skatt på kapital har sådana långsiktiga skadeverkningar att den inte borde komma på tal. Så finns det någon metod att tillämpa denna princip?

En metod är att genomföra det förslag Ayn Rand kom med i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd. Förslaget går ut på att företag som ingår kontrakt med varandra skulle försäkra sina kontrakt hos staten, och att staten skulle gå in och agera skiljedomare ifall det skulle uppstå stridigheter om kontrakten. Ingen skulle vara tvungen att försäkra sina kontrakt på det sättet, men det skulle vara en uppenbar fördel att göra det. Och eftersom de största företagen skulle ingå de största kontrakten, skulle det vara de som betalar allra mest av denna frivilliga skatt – och detta skulle alltså innebära just skatt efter bärkraft.

Att genomföra en sådan reform idag är förstås fullständigt ogörligt – det fordrar ju också att staten slimmas ned till sina nattväktarfunktioner, och en sådan idé sitter inte så väl hos våra politiker.

En annan möjlighet vore att ersätta alla andra skatter med en enhetlig moms. På så sätt skulle för det första endast konsumtion beskattas och inte produktion, och för det andra skulle det innebära att de som konsumerar mest – vilket förstås är de rika knösar vi kallar kapitalister – också skulle betala mest i skatt. En olägenhet med detta är att momsen skulle bli uppemot 50%, men det är väl överkomligt om de andra skatterna försvinner. Och skattetryckets exakta omfattning skulle vara fullt synlig varje gång vi får ett kvitto i affären.

Men så som det ser ut idag är väl det också utopiskt. Om inte annat, så därför att ingen tar till sig vad jag skrivit här och annorstädes.


[1] Siffrorna enligt Ekonomifakta.

[2] Grundskatterna grundade sig på jordinnehav och avskaffades därför att de ansågs både krångliga och orättvisa.

[3] Här hänvisar jag till åtskilliga av de uppsatser av George Reisman som jag har översatt, t.ex. De en procenten och de nittionio och De ytterst välförtjänt superrika. Eller till min egen bloggpost Vi behöver våra miljardärer!. Eller min motion till Liberala Partiet från år 2013. Det skadar inte heller att grundligt studera Reismans läromästare, Ludwig von Mises.

Annonser

Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard

Riksbanken har upptäckt att vi har alldeles för låg inflation här i landet och att penningvärdet inte urholkas i den takt den betraktar som önskvärd. För att råda bot på detta missförhållande har den nu sänkt reporäntan (den ränta affärsbankerna betalar, när de lånar från Riksbanken) till 0%. Det kostar inte längre något alls för affärsbankerna, när de lånar av Riksbanken, och det ska leda till att affärsbankerna också sänker sin utlåningsränta.

Om detta handlar en ledare i Eskilstuna-Kuriren 29 oktober, en ledare som jag tror är representativ för hur pressen i allmänhet ser på saken. Jag citerar:

Nollräntan är rätt beslut av Riksbanken. […] Svenska deflationstendenser har därför tvingat [min kursivering] Riksbanken att sänka räntan till noll. Nollränta nu och riksbanksprognos om att hålla den på noll i nästan två år, ger en stark signal till marknaden. […] En riksbank har förstås många fler verktyg för att elda på efterfrågan och driva på inflationen.

Citaten är selektiva, eftersom ledarskribenten också pekar på andra faktorer och inte menar att denna nollränta är allena saliggörande. Men han säger ju faktiskt att detta är rätt beslut.

Min kommentar:

Om nu räntesänkningar är så bra för att sätta fart på ekonomin, varför inte ta ett steg till och göra reporäntan negativ? Då skulle affärsbankerna få betalt för att låna pengar från Riksbanken. Om denna räntesänkning görs tillräckligt stor, skulle affärsbankerna i sin tur följa efter, så att även vi vanliga konsumenter får negativ ränta och alltså får betalt varje gång vi tar ett lån för att köpa en bostad, eller en ny bil, eller en ny dator, eller vad vi nu kan tänkas ha lust att konsumera. Ju mer konsumtion, desto bättre för ekonomin, enligt alla ekonomer som följer John Maynard Keynes [eller Paul Krugman] i spåren.

Ett ännu enklare sätt att sätta fart på konsumtionen vore att trycka upp nya sedlar och sedan dela ut dem direkt till konsumenterna, utan att pengarna passerar bankerna. 10 000 i handen på varje konsument skulle betyda mycket mer konsumtion. Eller 100 000. Eller 1 miljon. Eller rentav någon miljard. Erfarenheten från Tyskland i början av 1920-talet lär ju oss att det blir väldigt mycket konsumtion på det sättet: folk körde pengar i skottkärror till butikerna, bara för att kunna köpa konsumtionsvaror innan andra kom dit med ännu mer fullastade skottkärror senare på dagen.

Nej, något fel måste det väl vara på det här resonemanget …

Att Kurirens ledarredaktion skulle förstå vad det är för fel på resonemanget håller jag dock inte för troligt.

Men när ledaren kommer in på ämnet ”deflation” blir det än värre. Citat:

Gårdagens räntebeslut av Riksbanken är en följd av oroväckande tecken i ekonomin. Låg inflation är vanligtvis något positivt. Det ger stigande realinkomster, möjliggör låga räntor, gynnar investeringar och håller igång efterfrågan.

Men en låg inflation som slår över i deflation skapar problem. När framtidens priser förväntas bli lägre än dagens väntar hushållen med att köpa och företagen att investera, vilket förstärker deflationen och fortsätter så i en spiral som blir mycket svår att bryta. Fråga japanerna.

Samma sak skrev New York Times 1 november 2008:

Samtidigt som dussintals länder glider djupare ned i finansiellt trångmål kan ett nytt hot vinna kraft i den amerikanska ekonomin – utsikten att varor kommer att travas på hög i väntan på köpare och att priserna kommer att sjunka, vilket kväver nyinvesteringarna och förvärrar arbetslösheten under månader eller t.o.m. år.

Ordet för detta är deflation, eller sjunkande priser, en term som ger ekonomerna frossa.

Deflation åtföljde 1930-talets depression. Ständigt fallande priser var också kärnan i Japans så kallade förlorade decennium efter den katastrofala kollapsen av dess fastighetsbubbla i slutet av 80-talet – en period i vilken somliga experter nu finner paralleller med det amerikanska predikamentet.

Detta citeras av George Reisman i inledningen till Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation, så för vederläggning hänvisar jag dit.

Min egen kommentar till Kuriren:

Fallande priser som beror på ökad produktion är inte deflation. Deflation är vad som inträffar den dag en inflationsbubbla spricker. Då faller priserna överlag kraftigt, men det är inte det enda. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar, och det leder till att en mängd företag går i konkurs och till omfattande arbetslöshet.

Men när priserna faller därför att produktionen ökar, innebär det att vi får det bättre, eftersom vi helt enkelt har råd att köpa mer. Och denna förbättring av vår levnadsstandard ska alltså Riksbanken bekämpa!

Konkret exempel: Datorer och mobiler har med åren blivit inte bara allt bättre uran också allt billigare. En smart mobil av idag innehåller mer datorkraft än en datamaskin som fyllde ett helt rum i datorålderns barndom och kostar ändå inte mer än vad de flesta har råd med. Men det är alltså detta Riksbanken vill bekämpa, bara för att upprätthålla en urholkning av penningvärdet på 2% om året!

För trogna läsare av denna blogg och för kännare av ”österrikisk” ekonomi är detta förstås skåpmat. Begreppsförvirringen rörande begreppen ”inflation” och ”deflation” har jag tagit upp förr. Repetitionskurs:

Ordet ”inflation” kommer av det latinska ”inflatio”, som betyder ”uppblåsning” (eller ”väderspänning”), och detta i sin tur är en substantivering av verbet ”inflo”, ”blåsa upp”, ”komma att svälla”, även ”göra uppblåst, övermodig, stolt”. Blåser man upp något, spricker det till sist (tänk såpbubblor, tuggummi eller ballonger). Det som blåses upp och fås att svälla i ekonomin är förstås penningmängden. Motsatsen, ”deflation”, är förstås när såpbubblan, tuggummit eller ballongen till sist blåses upp så mycket att den spricker. Samma med penningmängden. – Men prisfall som beror på ökad produktion innebär ju inte alls att något spricker! Allt det betyder är att varor och tjänster blir billigare, och att det därmed blir en ökning i levnadsstandarden.

Verklig deflation är en helt annan sak. Ja, priserna faller kraftigt, när en inflationsbubbla spricker – men varför? Inflationsfasen kännetecknas av artificiell kreditexpansion, vilket innebär att det skapas omloppsmedel (”fiduciary media” på engelska), d.v.s. sedlar eller andra betalningsmedel som ger sig ut för att vara pengar, men i själva verket är fordringar utan verklig täckning. När bubblan spricker, försvinner dessa omloppsmedel ut i det tomma intet varur de skapats. Och detta är ju långt ifrån det enda som händer när bubblan spricker. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar; företagen som gjort felinvesteringarna går i konkurs; och vi får omfattande arbetslöshet.

Det här är ”österrikisk ekonomi 101”. Att det bästa man kan göra när inflationsbubblan spricker är att låta recessionen/depressionen ha sin gång är kanske ”österrikisk ekonomi 102”. Och att stater och centralbanker skulle ta till sig den insikten, det finns f.n. inte på kartan.

Slut på repetitionskursen. Men jag ska vidareutveckla de konkreta exemplen:

För ett tjugotal år sedan köpte jag en begagnad dator för 10 000 kronor. Operativsystemet var Windows 3.11, RAM-minnet var 4 kB, och för ordbehandling användes MS Works (hur många av er kommer ens ihåg MS Works?); till detta kom en matrisskrivare som stod och knattrade i evighet när jag ville ta en utskrift. Den datorn var alltså begagnad; vad tror ni den kostade när den var ny? 40 000 kronor!

Och de allra första datamaskinerna (som t.ex. ENIAC) var stora som hus och måste säkert ha kostat åtskilliga miljoner. De dög till väderprognoser och folkbokföring och en del annat, men inte dög de till att surfa på nätet, eller mejla eller skicka SMS, eller ens till ordbehandling eller kalkylblad eller att bygga upp databaser. Idag klarar varenda laptop av detta, och t.om. de mera avancerade mobilerna klarar av det. Inte kostar de några miljoner, bara några få tusenlappar. Och det som i början var stort som ett hus kan man nu bära med sig i fickan.

Samma sak med TV-apparater. Jag köpte en tjock-TV för ett tiotal år sedan för ca 5000 kronor. För ett par veckor sedan var den uttjänt, så jag köpte en platt-TV. Och den kostade bara ett par tusen – och ändå är skärmen betydligt större och bildkvaliteten bättre.

Men det är alltså summan av dessa allt billigare och allt bättre produkter som Riksbanken kallar ”deflation” och menar utgör ett hot som till varje pris måste bekämpas!

$ $ $

Andra har också skrivit om Riksbankens nollränta. På svenska Misesinstitutet har Klaus Bernpaintner skrivit under rubriken Så saboterar nollränta ekonomi. (Samme Bernpaintner förutspådde också år 2011 att reporäntan skulle sjunka till noll, när Stefan Ingves påstod att den år 2014 skulle hålla sig runt 3,5–4%.)

Också Stefan Karlsson har bloggat om detta under rubriken Riksbankens farliga nollränta.

Och säkert finns det flera som jag ännu inte sett.

$ $ $

Uppdatering 6 november: På tal om de där japanerna vi ska fråga, läs gärna vad Andreas Cervenka skriver i SvD 4 november. Idén är tydligen att ”monetarisera skulden”, d.v.s. ersätta de omloppsmedel som skapas när någon tar ett lån med papperspengar. Men vadå? Falskmynteri som falskmynteri! Och varför inte göra som jag (sarkastiskt) föreslog ovan, d.v.s. ge de nytryckta sedlarna direkt till konsumenterna och låta dem köpa så många varor de hinner köpa, innan priserna gått upp? Eller, som Cervenka skriver:

Om allt detta låter sinnessjukt, skulle det kunna bero på att det är det.

$ $ $

Uppdatering 13 februari 2015: Jaha, nu har vi minusränta – visserligen bara -0,1%, men vad säger att det kommer att sluta med det? Och Eskilstuna-Kuriren fortsätter att applådera denna vanvettiga inflationspolitik. Min kommentar:

Inte för att jag för ett ögonblick inbillar mig att ni ska lyssna – men jag vill ändå påpeka att fallande priser som beror på produktionsökningar inte är deflation. Långsamt men stadigt prisfall är det normala i en fri ekonomi, så länge penningvärdet är åtminstone någotsånär stabilt. Fler varor och tjänster betyder billigare varor och tjänster. Detta är faktiskt rätt enkel matematik.

Deflation är vad som inträffar när en inflationsbubbla spricker. Deflation inträffar när de omloppsmedel centralbankerna skapat ur tomma intet försvinner ut i samma tomma intet. De företag som byggts upp med artificiell kreditexpansion kan inte längre betala av sina lån och tvingas i konkurs, med bl.a. omfattande arbetslöshet som resultat.

Vill ni veta mera (vilket jag som sagt inte tror att ni vill) går det bra att läsa mina bloggar: ”Hemma hos POS” och ”George Reisman på svenska”. Det går bra att börja med [denna] bloggpost och Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

Annars tillönskar jag er en fortsatt keynesiansk slummer.

I stort sett är detta förstås en upprepning av min förra kommentar.

$ $ $

Mest för att det roar mig ska jag ge ett enkelt matematiskt exempel.

Anta något – hm – överförenklat att det bara produceras en vara i ekonomin, nämligen ägg, och att valutan består av enkronor. 100 ägg och 100 enkronor betyder att varje ägg kostar 1 krona. Fördubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 50 öre styck. Fyrdubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 25 öre styck. Ja – ni förstår säkert.

Men nu drabbas centralbanken i denna överförenklade ekonomi av deflationsskräck och fördubblar eller fyrdubblar antalet enkronor, så att priset på ägg hålls stabilt på 1 krona/styck.

Och vad händer då om äggproduktionen en vacker (eller regnig) dag sjunker? Någon gång måste ju det också inträffa. Äggen kommer att kosta mer än 1 krona/styck! Riksbanken och Eskilstuna-Kuriren jublar över att inflationen äntligen tar fart!

Även om mitt exempel är otroligt överförenklat, så gäller ju detsamma i en avancerad ekonomi med biljoner olika varor och tjänster och biljoner på biljoner enkronor.

$ $ $

Uppdatering 12 februari 2016: Nu ska alltså räntan sänkas till -0,5%, och det kan komma fler sänkningar framöver.

Gärna medalj – men först rejäl pension!

pensionAlex Voronov skrev en ledare i Eskilstuna-Kuriren 30 augusti 2014, som handlade om det påstådda gapet mellan skatter för pensionärer och för löntagare; detta gap bortser från att pensionärer inte längre behöver betala in för sociala avgifter, vilket i och för sig är sant. Min kommentar:

Jo, det är förstås sant att pensionärer inte behöver betala den del av skatten som består av sociala avgifter. Men för oss fattig- och lägre mellanpensionärer är detta en väldigt klen tröst, för vi har ändå svårt att få det att gå ihop ekonomiskt.

En lösning skulle vara att kraftigt höja grundavdraget för pensionärer, så att vi får lite mer att röra oss med. För välbeställda pensionärer – högre mellanpensionärer och verkligt rika – skulle det inte betyda mycket, men för oss andra skulle det betyda väldigt mycket.

En annan lösning vore att avskaffa alla punktskatter. Det behövs verkligen inte mycket eftertanke för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har sämst råd att betala dem. De rika kan röka Havannacigarrer och dricka årgångsviner utan att det gräver några djupare hål i deras plånböcker, medan vi fattiga får hålla till godo med rulltobak och rödtjut. De rika kan hålla sig med bensinslukande limousiner eller ha veteranbilar som hobby utan att bensinskatten drabbar dem särskilt hårt; men det är annorlunda för vanligt folk som är beroende av bilen. Och de rika kan bo kvar i sina el- och energislukande lyxvillor trots punktskatterna, medan de fattiga allt får vara noga med att inte slösa med elen – eller kanske rentav flytta ut i en timmerkoja på landet.

Men sådana förslag är förstås utopiska i dagens politiska klimat. I stället får vi fattig- och lägre mellanpensionärer sitta och bekymra oss över om våra besparingar alls ska räcka till den dag vi sätter tofflorna i vädret – särskilt då med tanke på att besparingarnas värde urholkas av inflationen. Det enda vi kan hoppas på är att det någon gång blir tre klöver på trisslotten. (Personligen är jag övertygad om att detta kommer att inträffa på min 99-årsdag.)

Och var det inte ett av välfärdsstatens stora löften att vi skulle slippa ifrån sådana bekymmer på ålderns höst? ”Gärna medalj – men först rejäl pension!” hette det inför pensionsomröstningen 1957.

Det här kom in i Eskilstuna-Kuriren 4 september; tyvärr bakom en betalvägg så att det inte lönar sig att länka. Och med sitt sedvanliga sinne för väsentligheter har insändarredaktion illustrerat insändaren med ett par tofflor, som dock inte alls befinner sig i vädret utan vilar på sängen.

Se också Punktskatter,Liberala Partiets skatteprogram,Vad har politikerna emot de fattiga? och Den så kallade arbetslinjen.

Pappersvaluta i äldre tid

Marco Polo

Fiat- eller pappersvaluta är inte någon helt ny företeelse – den förekom t.ex. i Kina under några århundraden (och övergavs, när det blev för mycket inflation)[1]. Det mest kända exemplet är förmodligen den pappersvaluta som skapades av mongolhärskaren Kublai Khan under 1200-talet och som vi vet rätt mycket om tack vare Marco Polo. Jag citerar ur Marco Polos resor:

Kublai Khan

I staden Kambalu ligger storkhanens myntverk; och om honom kan man i sanning säga, att han besitter alkemisternas hemlighet, ty han förstår konsten att förfärdiga penningar på följande sätt. Han låter dra av barken på sådana mullbärsträd, vilkas blad tjänar till föda åt silkesmaskarna, och tar därav det inre skalet, som sitter mellan den grövre barken och trädet. Detta låter han blöta upp och därpå stöta sönder i en mortel till dess det blivit till mos; därav görs papperet, som liknar det, som förfärdigas av bomull, men är alldeles svart Då det är färdigt, skärs det sönder till mynt av olika storlekar, nästan kvadratiska, men ibland något längre än de är breda. […] Äktheten av dessa papperspengar bekräftas genom lika mycken formalitet och noggrannhet, som om de var av idel lödigt silver och rent guld; ty på varje sedel skriver ett antal ämbetsmän, som är särskilt anställda därför, inte blott sitt namn utan trycker även sina sigill på dem, och sedan detta på föreskrivet sätt verkställts, doppar överste myntmästaren, som särskilt förordnats av Hans Majestät till detta, det honom anförtrodda sigillet i cinnoberfärg och stämplar därmed papperet, så att sigillets form avtrycks i cinnoberrött; på så sätt bestyrks det vara fullgiltigt mynt, och om någon ens ville göra efter det, skulle han bestraffas med dödsstraff. Sedan det så präglade pappersmyntet kommit i omlopp i alla delar av storkhanens rike, vågar ingen med fara för sitt liv vägra att mottaga det som betalningsmedel. Alla hans undersåtar mottar det utan tvekan, då de, vart deras affärer än för dem, åter kan avyttra det mot sådana varor, de just önskar köpa, såsom pärlor, juveler, guld eller silver. Kort sagt, man kan få allt, vad man vill, därför.

På olika tider under årets lopp anländer stora handelskaravaner med sådana artiklar, som redan omnämnts, och även med gyllene vävnader: allt detta lägger de ned för Hans Majestäts fötter. Denne sammankallar därpå tolv erfarna och skickliga män, som utvalts för detta ändamål, vilka han befaller att noga pröva varorna och fastställa det pris, till vilket de kan få köpas. Summan anges på det samvetsgrannaste, varvid han även tillåter dem att inberäkna en skälig vinst, och han betalar ögonblickligen den begärda summan i papper. Och mot detta har ägarna intet att invända, då detta mynt, såsom redan anmärkts, åter kan användas för deras egna inköp, och till och med om de skulle vara invånare i ett annat land, där detta slags mynt inte är gångbart, kan de använda beloppet till inköp av andra varor, som de finner lämpliga för sina egna marknader. Om någon har en sedel, som blivit skadad av långvarig användning, lämnar han den till myntet [d.v.s. myntverket], där han mot betalning av endast tre procent kan växla till sig en ny. Skulle någon gärna vilja skaffa sig guld eller silver i avsikt att arbeta det till exempel till bägare, gördlar eller andra föremål som förfärdigas med sådana metaller, vänder han sig också till myntet och erhåller för sitt papper de metallstycken, han behöver. Hans Majestäts samtliga trupper besoldas med denna valuta, som för dem är av samma värde som guld och silver. Av dessa skäl kan man påstå, att storkhanen härskar över en större skatt än någon annan monark i världen. (Marco Polos resor, översatt av Bengt Thordemann (Helsingfors 1944), s. 128 f; kursiveringar mina.)

Jag har sett en uppgift att det skulle ha varit belagt med dödsstraff, inte bara att försöka förfalska dessa pappersmynt utan också att inte acceptera dem, men jag har inte kunnat verifiera denna uppgift. Ändå måste jag säga att den förefaller rimlig – för vem skulle acceptera dessa mynt, om de inte backades upp med väld och/eller hot om våld?

Men det här är också ett utmärkt exempel på hur inflation berikar makten på folkets, eller individernas, bekostnad. Genom att sätta dessa papperspengar i omlopp kunde storkhanen och hans hov sätta sig i besittning av ofantliga rikedomar, i form av guld och silver, pärlor och juveler, gyllene vävnader, och säkert mycket mer. Och så har också Kublai Khans hov blivit känt som ett av de mer överdådiga i historien. (Samuel Taylor Coleridge har skrivit en berömd dikt om detta.)

Att inflation och pappersvaluta berikar de rika och mäktiga på bekostnad av oss fattiga och maktlösa är ju lika sant idag som på Kublai Khans tid. Mekanismerna är lite annorlunda idag, men principen är densamma. Som jag skrev i min bloggpost Ekonomiskt charlataneri i Aftonbladet:

Det är de redan rika som gagnas av inflation och de fattiga som drabbas. För vilka är det som får ta gigantiska, inflationsfinansierade lån? Ja, inte är det mannen på gatan; det är inte gruvarbetare; det är inte underbetalda undersköterskor; det är inte fattiga biblioteksassistenter; det är inte poliser eller väktare; det är definitivt inte fattig- eller lägre mellanpensionärer, sådana som jag (och ni får komplettera listan). De som får lånen är redan rika, och de blir ännu rikare därigenom att de kan spendera de nya pengarna innan priserna har hunnit stiga, medan vi andra får ta smällen när priserna redan stigit.

Denna pappersvaluta tog förstås, som alla andra pappersvalutor, en ända med viss förskräckelse. Här är en uppgift jag hittat:

In the final phase of the Mongol dynasty in about 1350 huge efforts were made to correct the management of the currency but the situation was beyond repair, monetary paper having been issued in one form or another by all manner of private, provincial and central government agencies in what amounted to an explosion of credit. (Från en artikel under titeln Monetary Episodes From History av Paul Tustain.)

Och den historien kommer säkert att upprepa sig.

$ $ $

Jag inspirerades att skriva denna bloggpost av Gustav Andersson på Liberty Silver, som nämnde Kublai Khans papperspengar  i en ledare och gav denna länk.


[1]) I en av översättarens anmärkningar till Marco Polos resor kan man läsa följande:

Papperspengarna är i Kina åtminstone så gamla som från 800-talets förra hälft, från vilken exemplar finns bevarade, och går troligen tillbaka till mitten av 600-talet. År 1160 hade man kommit så långt, att regeringens sedlar representerade ett värde av 43,600,000 uns silver. Dessutom fanns lokala pappersmynt i mängd, så att hela riket var översvämmat av dylika, vilkas kurs likväl sjönk helt hastigt.

Mongolerna började utge sedlar år 1236 […]. Kublai började sedelutgivningen i sitt första regeringsår (1260) och fortsatte därmed vid flera tillfällen, t.ex. 1287, då han för att förbättra statsfinanserna lät framställa sedlar, av vilka var och en måste bytas mot fem av föregående emissioners med samma nominella värde. Papperspengarna hade f.ö., så som officiellt fastställdes, i silver ett värde som endast var hälften av det nominella.

”Quantitative easing” är tydligen heller inget nytt!

Vart tar inflationspengarna vägen?

Våra banker ägnar sig – på anstiftan och med stöd av centralbankerna – åt en närmast ohejdad kreditexpansion, d.v.s. åt att skapa nya pengar eller omloppsmedel ur tomma intet. Enligt den senaste uppgift jag sett är reservkravet i form av sedlar och mynt vid utlåning så litet som 3%. Hela 97% av ett nytt lån är alltså nyskapade ur tomma intet. Så om du lånar 1 miljon (inte orealistiskt i dagens läge) för att köpa en ny lägenhet är alltså 970 000 kronor nyskapade ur tomma intet. Hur mycket det blir om du i stället köper en fin villa för 10 miljoner – eller nöjer dig med att låna 100 000 kronor för att renovera din gamla lägenhet – det får du själv räkna ut.[1]

Samtidigt är prisökningarna på dagligvaror i dagsläget relativt måttliga. Så varför slår inte kreditexpansion igenom i det som (lite oegentligt) kallas ”prisinflation”?

Låt oss göra ett litet tankeexperiment. Säg att den nyskapade pengarna (eller snarare omloppsmedlen) betalades ut direkt till oss konsumenter – eller att de gick direkt till de sämst ställda, i form av kraftigt ökade socialbidrag (eller ”försörjningsstöd”, som det heter numera). I båda dessa fall skulle det ha en direkt effekt på dagligvarupriserna. Men vi konsumenter skulle då förstås också med en gång – eller åtminstone mycket snart – inse att de nya pengar vi fått i handen egentligen var värdelösa; att de var just inflationsluft och inget annat. Därför kommer detta tankeexperiment aldrig att omsättas i praktiken.

Men om inflationspengarna inte slår igenom i dagligvarupriserna – eller gör det endast i någon liten mån och med en hel del fördröjning – vart tar de då vägen?

En hypotes som skvalpat runt en tid i mitt huvud är att en stor del av dem hamnar hos idrottsstjärnor.

Ta fotboll som ett exempel (detsamma gäller förstås för andra penningstinna idrotter). Tänk på de fantasisummor som läggs ut på fotbollsstjärnornas löner och på övergångar från en storklubb till en annan. Stjärnor som Zlatan eller Messi eller Ronaldo lägger kanske ut lite mer än vi fattiga på dagligvaror som bröd och falukorv, men inte så mycket mer att det egentligen märks i konsumentprisindex. De firar säkert sina segrar i dyrare champagne än vad spelare i gärdsgårdsserien eller korpen kan kosta på sig. De skaffar ofta lyxbilar och dyra hus eller herrgårdar, vilket driver upp priserna på just dessa lyxvaror men inte på brödet och falukorven.

Att jag inte var helt fel ute med denna hypotes fick jag en sådan där empirisk bekräftelse på igår. Slöseriombudsmannen skriver om Real Madrids köp av Gareth Bale. Bale kostade nästan en miljard att köpa loss från Tottenham. Likaså kostade det nästan en miljard att köpa loss Cristiano Ronaldo från ManU för några år sedan; och för tio år sedan kostade det mer en än halv miljard att köpa loss Zinedine Zidane från Juventus. Just Real Madrid står för de tre största transfersummorna i fotbollens historia. (Som nummer fyra står Barcelonas köp av Zlatan från Milan, och ungefär lika mycket kostade att köpa Kaká från samma klubb.)

Samtidigt har Real Madrid 5 miljarder i skulder!

Men så har Real Madrid också kredit hos en spansk storbank! Och detta i en storbank där EU pumpat in 160 miljarder för att hålla den under armarna!

Och vad gäller spelarnas löner – där listan toppas av Cristiano Ronaldo före Leo Messi och där Zlatan ligger på sjunde plats – hänvisar jag till denna länk. (Inte för att jag missunnar dem deras höga löner; det är en njutning att se dessa och många andra fotbollsstjärnor i aktion.)

Naturligtvis hamnar inte alla nya inflationspengar just i idrottsvärlden. Bankerna själva betalar sina höga chefer rejäla bonusar, som knappast heller i någon större utsträckning går till bröd och falukorv. Och det finns säkert andra områden som jag inte har tänkt på.

Och kanske vi borde vara tacksamma för att de nya pengarna sugs upp av bankchefer och sportstjärnor – eftersom det ger oss en sorts buffert som skyddar os mot inflationens skadeverkningar? Vårt eget bröd och vår egen falukorv skulle bli dyrare om inflation slog till mer direkt i konsumtionsledet.

Men det ska sägas att det här invaggar oss vanliga konsumenter i en falsk säkerhet. Om den ohämmade kreditexpansionen får fortsätta (och inget tyder på annat), då kommer också den räkenskapens dag då inget längre hindrar den från att driva upp dagligvarupriserna, och vi hamnar i en hyperinflation.

Och det finns bara ett sätt att gardera sig mot denna hyperinflation: att ha åtminstone en del av sina besparingar i fysiskt guld och silver. Den dag papperspengarna blir värdelösa är det bara klingande mynt som gäller.

PS. Om Gustav Ros har rätt i sin kommentar nedan, måste jag förstås revidera siffrorna i första stycket. Om jag tar ett lån på 1 miljon, är det alltså ”bara” 750 000–800 000 kronor som skapas ur tomma intet, inte 970 000. OK, det är lite mindre, men det påverkar ju inte resten av mitt resonemang.


[1]) Och till saken hör att dessa sedlar och mynt inte ens är riktiga pengar: de är ”fiatpengar” som inte backas upp av något annat än av lagstiftningen om ”legal tender” eller ”lagligt betalningsmedel”. Om reservkravet vore i ädelmetaller skulle detta sätta en viss spärr för kreditexpansionen. ”Fiatpengar” sätter ingen sådan spärr: blir omloppsmedlen för många har centralbankerna möjligheten att, som man säger, ”monetarisera skulderna”, d.v.s. trycka upp nya papperspengar att köpa upp skulderna för. Det skulle inte vara möjligt om reservkravet vore i ädelmetaller: sådana kan inte tryckas upp utan måste med stor möda grävas fram ur gruvorna.

Ekonomiskt charlataneri i Aftonbladet

John Maynard Keynes var en charlatan som bl.a. menade att krig, jordbävningar och pyramidbyggen är till gagn för ekonomin, eftersom de bereder arbetstillfällen. Hans mest kände och mest konsekvente lärjunge idag är Paul Krugman. Som om vi inte redan hade nog med krig som ger arbete inom rustningsindustrin (och dessutom sänder soldater i döden och kräver en hel del civila offer också), menar Krugman att de vore bra med en invasion av utomjordingar – då blir det verkligen fart på ekonomin (och kanske en ordentlig decimering av folkmängden också).

Det är väl knappast ägnat att förvåna att Krugman är en hjälte inom vänstern. I gårdagens Aftonbladet recenseras hans nyutkomna bok Bankrutt? av vänsterikonen Göran Greider under rubriken: Stora investeringar och inflation bäst för ekonomin. Så vill Paul Krugman lösa depressioner i världen. Jag saxar:

Under många år hade ledande ekonomer hävdat att världens ekonomier trätt in i Det stora lugnet och att inga kriser av 1929 års magnitud längre kunde inträffa. Numera fanns de subtila instrumenten för att rädda oss undan makroekonomins kriser, det hade vi självaste Ben Bernankes ord på. Trollkarlarna på Wall Street beundrades. Men så hände det. Hjärtstillestånd över hela den västliga ekonomin.

Plötsligt fick man se konservativa regeringar agera socialister för att rädda banker. Och keynesfobin, som rått sedan nittiotalet, tycktes för en kort tid bortblåst.

Frisk luft strömmade in genom den sönderslagna rutan, även om landskapet som växte fram därute var beklämmande: snabbt växande arbetslöshet, varsel, nedläggningar. Jag menar att den nyliberala avregleringsutopin dog där, den hösten.

Att både denna och tidigare finanskriser förutspåtts av den ”österrikiska” skolan (som ju brukar räknas till ”nyliberalismen”) måste förstås till varje pris förtigas, i varje fall om man vill fortsätta vara vänsterikon. (Inte för att jag tror att Greider vet något om denna skola. Men det finns väl de som skulle kunna upplysa honom om dess existens?) Vidare i texten:

Den amerikanske ekonomen Paul Krugman ser, i sin nya bok Bankrutt? 2010 som en vändpunkt: Då hade Obamas välmenande men helt otillräckliga stimulanspaket klingat ut […]

Det enda felet med stimulanspaketen (eufemism för inflation) är alltså att de är otillräckliga? Mer och mer stimulans, mer och mer inflation, är alltså receptet. Ja, att Krugman menar det, det vet vi redan; han har sagt det otaliga gånger.

Faktum är att [Krugman] knappast ens tror att den ökande ojämlikheten i sig bidrog till finanskrisen och den depression västvärlden är kvar i. Snarare ser han det som så att den våldsamt ökande rikedomen hos den översta procenten i USA gett de rika ett extremt starkt inflytande över politik och ekonomi. […]

Krugman är en av få ekonomer som vågar hävda det självklara att en högre inflation i sig skulle vara ytterst välgörande när den får skulder att smälta bort och låneviljan att öka. Rädslan för inflation och offentliga skulder är de vanföreställningar som driver världen mot allt värre problem.

Det är de redan rika som gagnas av inflation och de fattiga som drabbas. För vilka är det som får ta gigantiska, inflationsfinansierade lån? Ja, inte är det mannen på gatan; det är inte gruvarbetare; det är inte underbetalda undersköterskor; det är inte fattiga biblioteksassistenter; det är inte poliser eller väktare; det är definitivt inte fattig- eller lägre mellanpensionärer, sådana som jag (och ni får komplettera listan). De som får lånen är redan rika, och de blir ännu rikare därigenom att de kan spendera de nya pengarna innan priserna har hunnit stiga, medan vi andra får ta smällen när priserna redan stigit. (Förhoppningsvis skåpmat för läsarna av denna blogg.)

Det är här det rena hyckleriet kommer in. Vem i svensk samhällsdebatt är det som skryter mest med att ha ett ”underklassperspektiv” på allting. Det är förstås Göran Greider. Och så sitter han på sin breda bak och hyllar ekonomiska teorier som inte kan annat än drabba just underklassen.

Så en detalj för fullständighetens skull. Greider och Krugman hävdar att inflation ”får skulder att smälta bort”. Men inflationen handlar ju faktiskt om att bygga upp ett gigantiskt skuldberg. Så vad menar de? Förmodligen avser de det som kallas ”monetarisering av skuld” – d.v.s. att centralbanken trycker upp nya pengar för omvandla bråkdelsreserverna till reda pengar. Ja, då smälter ju skulderna i någon mening bort. Annars finns de kvar tills depressionsfasen sätter in och långivarna går bankrutt. Eller också fortsätter centralbankerna att ”monetarisera skuld” tills hyperinflationen sätter in. (Återigen förhoppningsvis skåpmat.)

Att man överhuvudtaget ska behöva orda om det här! Men den ekonomiska okunnigheten är bottenlös, och likaså hyckleriet bland ekonomer i mittfåran.

$ $ $

Det är förresten inte bara vänsterikoner som är ekonomiska idioter. Eskilstuna-Kurirens Alex Voronov är ibland rätt vettig; men i dagens Eskilstuna-Kuriren skriver han så här:

Obamas stimulanspaket och räddning av bilindustrin var centrala inslag för att vända en ekonomi som befann sig i fritt fall.

Det är presidentval idag, så vi får väl se om Obama får fyra år till att köra ekonomin i botten med keynesianska stimulanspaket, hur många fler misskötta företag som kommer att få konstgjord andning, m.m., m.m.

Inflation och deflation

Ibland är det nödvändigt med definitionsexercis, eftersom en felaktig definition av ett viktigt begrepp kan leda tanken fullständigt fel.

Ett exempel på detta är om man definierar ”inflation” som pris- och löneökningar och därför mäter inflationen med konsumentprisindex som mått. Men inflation innebär ökning av penningmängden i ekonomin. ”Inflation* betyder ordagrant ”uppblåsning” och det som blåses upp är just penningmängden. Att priser och löner sedan skjuter i höjden är en effekt.

Och, som alla kännare av den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin känner till, är ju detta inte den enda effekten av att penningmängden blåses upp. Uppblåsningen skapar också en illusion av välstånd, och den leder till felinvesteringar, eftersom investeringar nu förefaller vara lönsamma fastän de inte alls är det, och det kommer att visa sig senare under konjunkturcykeln.

Dessutom kan det hända att inflationen är så måttlig att den håller jämna steg med eller rentav underskrider den allmänna produktionsökningen i ekonomin, och då slår den inte igenom i konsumentprisindex. (Man kallar ibland detta för ”dold inflation”.) Men inflationens övriga skadeverkningar finns kvar. Det var t.ex. detta som skedde under 20-talet och som gjorde att alla ekonomer utom Mises och Hayek blev helt tagna på sängen vid börskraschen 1929.

Man kan förstås rent semantiskt komma runt det här genom att skilja på ”penningmängdsinflation” och ”prisinflation” och helt riktigt konstatera att det förra orsakar det senare.

Men hur blir det då med det motsatta begreppet, ”deflation”? Definierar man inflation som pris- och löneökningar, måste man ju i konsekvensens namn definiera deflation som pris- och lönesänkningar. Vill man sedan komma runt det semantiskt, så får man skilja mellan ”penningmängdsdeflation” och ”prisdeflation”.

Men det är t.o.m. värre med en felaktig definition av ”deflation” än av ”inflation” – ”penningmängdsdeflation” är så vitt skild från ”prisdeflation” att man omöjligt kan bunta ihop begreppen så som sker. Det följande är skåpmat för dem av er som studerat Mises, och ännu mera skåpmat för dem av er som också studerat Reisman, men det förtjänar ändå att upprepas:

Med oförändrad penningmängd, och förutsatt givetvis att det också produceras nya varor och tjänster, måste priserna sjunka. (Även lönerna sjunker förstås; jag har inte tid eller plats att gå in närmare på detta, men de kommer att sjunka något mindre än priserna, så att reallönerna – lönerna i termer av köpkraft – går upp, även om de nominella lönerna sjunker.) Under en metallisk myntfot (guld och/eller silver) kommer priserna normalt också att sjunka, eftersom nyproduktionen av guld/silver normalt är mindre är produktionen av andra varor och tjänster. (Undantaget från detta är ifall det upptäcks någon ny stor guld- eller silverfyndighet, men detta undantag är synnerligen temporärt.)

En sakta men stadigt sjunkande allmän prisnivå är det normala i en fri, kapitalistisk ekonomi. Och att det inte är det normala i vår nuvarande blandekonomi är inte så konstigt.

Men ska detta kallas ”deflation”? Visst inte. Om inflation ska jämföras med en ballong som blåses upp, då är deflation vad som inträffar när det sticks hål på ballongen och inflationsluften går ur.

För vad är det som händer i en verklig deflation? Under inflationsfasen av konjunkturcykeln pumpas det in nya fiatpengar i ekonomin, och framför allt pumpas det in ”omloppsmedel” – papperslappar eller idag elektroniska bokföringsposter som endast till en bråkdel täcks av verkliga pengar, s.k. ”bråkdelsreserver”[1]. Lån till investeringar består huvudsakligen av sådana bråkdelsreserver. Löner betalas ut från dessa bråkdelsreserver. Det blir deflation, därför att dessa omloppsmedel och bråkdelsreserver helt enkelt försvinner ur hanteringen. Omloppsmedlen har skapas ”ur tomma intet”, och nu försvinner de ut i samma ”tomma intet”. Lån kan inte längre betalas av, och löner kan inte längre betalas ut. Följden blir omfattande konkurser och massarbetslöshet. Att det sedan också blir kraftiga prisfall är inte så konstigt. Men dessa kraftiga prisfall är något helt annat än den lugna och stadiga prissänkning som skulle råda under guldmyntfot.

En sak som förtjänar att nämnas är att guld (eller silver) som en gång producerats aldrig försvinner. (Enda undantaget är sådant guld som försvunnit vid skeppsbrott, men det är ju en försvinnande liten del av allt guld som finns – och dessutom kan det ju faktiskt bärgas någon gång i framtiden.) Papperspengar och omloppsmedel kan försvinna, och gör det också.

Det sägs ofta, och med all rätt, att fördelen med guldmyntfot är att den är inflationssäker. Vad som förtjänar att påpekas är att den också är deflationssäker.

Det mesta av det jag har tagit upp ovan har jag skrivit om förr i olika sammanhang. Så varför älta det en gång till just nu? Jo, jag har precis börjat läsa Detlev Schlichters Papperspengarnas kollaps, och jag hakade upp mig på den här formuleringen:

Det är sant att i ekonomier med varupengar finns en tendens till måttlig bestående deflation. (S. 21.)

Och några längre sidor fram:

I en ekonomi med oförändrad penningmängd men med stigande produktivitet, det vill säga en växande tillgång på varor och tjänster, tenderar priserna på sikt att sjunka. Detta fenomen […] kallas för bestående deflation och är förväntat i ett system med varupengar. (S. 53.)

Här kallas alltså de sakta sjunkande priserna under varumyntfot (guld och/eller silver) för ”deflation”. Men jag ska vara rättvis mot Schlichter och citera resten av det första stycket också:

I en ekonomi där penningmängden är i princip oföränderlig måste en ökad produktion av varor och tjänster med tiden leda till lägre priser. Men en sådan typ av deflation medför inte några ekonomiska problem. Den typ av deflation som Ben Bernanke […] lovar att motverka med potentiellt obegränsad penningproduktion är av en helt annan art. Den är ett krisfenomen  som uppstår i en ekonomi med alltför höga skuldnivåer och uppblåsta priser på fastigheter och finansiella tillgångar. En sådan ekonomi måste förr eller senare genomgå en deflationsdriven korrigering. Men prisbubblorna och de orimliga skuldnivåerna vore otänkbara utan en föregående kreditboom, som i sin tur bara kan uppstå genom obegränsad penningproduktion. (S. 21f.)

Ja och amen till det resonemanget. (Min enda invändning är av semantisk natur, även om det handlar om en rätt viktig semantisk poäng.)  Och lite längre ned:

Framstående ekonomer förklarade för länge sedan varför en växande penningmängd är en källa till ekonomiska störningar. De klassiska ekonomer i Storbritannien som tillhörde den så kallade valutaskolan (David Ricardo, Lord Overstone m.fl.) demonstrerade detta redan i mitten av 1800-talet. Men det var nationalekonomerna inom den österrikiska skolan, framför allt Ludwig von Mises och Friedrich August von Hayek, som mellan 1912 och 1932 utvecklade denna insikt till en fullständig teori om konjunkturcykeln. (S. 22.)

Nu har jag som sagt bara börjat läsa Schlichters bok, men det verkar väldigt lovande.

Mina egna resonemang ovan bygger mycket på vad George Reisman skrivit. (Mig veterligen är Reisman den ende som betonar det faktum att guld inte kan försvinna och att guldmyntfoten därför är deflationssäker och inte bara inflationssäker. Det är säkert implicit i vad t.ex. Mises skrivit, men Reisman har gjort det explicit.) För dem som tycker att Capitalism: A Treatise on Economics är en för tjock lunta att ta sig igenom kan jag rekommendera hans artikel Falling Prices are not Deflation but the Antidote to Deflation.

Uppdatering 13 september: Jag har läst färdigt boken nu, och jag kan varmt rekommendera den; den ”semantiska” kritik jag kom med ovan förtar inte bokens värde. För den som redan känner till den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin är resonemangen inte svåra att ta till sig, men det är ändå lärorikt hur han lyckas tillämpa dem på det historiska skeendet och på nuet. Och för dem som ännu inte känner till teorin är den en utmärkt första presentation. Det sorgliga är att de som verkligen behöver lära sig av boken – nationalekonomerna i mittfåran – aldrig kommer att läsa boken eller, om de läser den, omöjligt kan ta den till sig. Så de kommer att fortsätta att leda oss mot den slutliga kollapsen.

Uppdatering 23 april 2014: Den uppsats av Reisman jag länkade till finns nu också i svensk översättning.


[1]) Jag är översättaren, Joel Nordqvist, tack skyldig för termen ”bråkdelsreserver”. Tidigare har jag använt ”fraktionella reserver”, men ”bråkdelsreserver” är ju, som min tantvän skulle uttrycka det, ”svenskigare”.