Klimatalarmismen syftar till förödelse

Jag har översatt en artikel av George Reisman, Miljörörelseförödelsens aritmetik. (Titeln låter lite styltad på svenska, men ”Aritmetiken i miljörörelsens förödelse” eller ”Aritmetiken i den förödelse miljörörelsen kommer att åsamka” är knappast bättre.)

Debatten om ”global uppvärmning” eller ”klimatförändring” handlar så gott som uteslutande om huruvida det är fråga om en komplett bluff eller om det möjligtvis kan ligga en liten gnutta sanning i idén att vi människor har någon liten påverkan på klimatet. Ingen tycks ens närmare fundera över vad det skulle innebära för vår ekonomi – och för själva vår överlevnad – ifall de drastiska nedskärningar av koldioxidutsläppen och därmed sammanhängande nedskärningar i användningen av fossila bränslen verkligen genomfördes. Förhoppningsvis kan Reismans artikel fungera som en väckarklocka.

Det är mycket ren sifferexercis i artikeln; men det bör väl inte fordras alltför mycket fantasi för att föreställa sig vad dessa siffror skulle innebära i verkliga livet.

Någon kan säkert invända att Reisman målar fan på väggen här, och att de här drastiska nedskärningarna aldrig kommer att bli verklighet. Jodå, det kan väl hända att politikerna – och kanske t.o.m. miljöaktivisterna själva – kommer att ta sitt förnuft till fånga den dag det blir uppenbart vart det barkar hän. Men intentionen att föröda vår industricivilisation går inte att ta fel på.

Läs gärna också Reismans tidigare uppgörelse med miljörörelsen, Den giftiga miljörörelsen.

Och sprid gärna budskapet vidare!

Floskler om ekonomin

Världen, eller i varje fall stora delar av den, står inför ett ekonomiskt sammanbrott. Vi har sett hur fastighetsbubblan sprack i USA för ett par år sedan (tidigare spruckna bubblor att förglömma), och idag ser vi hur Greklands ekonomi håller på att totalhaverera, och andra EU-länder riskerar snart att följa efter. Förklaringen på detta ligger i den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin; och vore den allmänt känd och accepterad, skulle sammanbrottet kunna förhindras. Men världen lyssnar hellre till Paul Krugman, vars enda ”lösning” på problemen är mer och mer inflation. Rasmus Fleischer[1] har läst ett par nyutkomna böcker som han recenserar i Expressen 17 juni 2012: Vad är pengar? av Andreas Cervenka och Papperspengarnas kollaps av Detlev Schlichter. Jag har inte läst någon av dessa böcker [eller hade inte gjort det när jag skrev denna bloggpost] (däremot har jag läst och uppskattat några av Cervenkas krönikor i Svenska Dagbladet), men jag är ju inte helt okunnig om den ”österrikiska” ekonomiska skolan. Ett kort citat, där Fleischer refererar Cervenka:

Vi lever nu i ett permanent undantagstillstånd, kännetecknat av negativ realränta. Pengarna på ett vanligt bankkonto krymper i stället för att växa. Världens största låntagare, USA, får betalt för att låna. Pensionskapitalet hetsas att ta större risker på aktiemarknaden genom att räntepapper knappt ger någon utdelning. Allt detta är ett resultat av stimulanspaketens penningtsunami, som nu är i full färd att blåsa upp ännu större finansbubblor än de som senast sprack.

Javisst, så är det ju. Fleischer har en rätt rolig kommentar:

Andreas Cervenka återkommer till hur de extremlåga räntorna drabbar framtida pensionärer. Som läsare stärks jag i mina tvivel på att alls få se skymten av en pensionsutbetalning och antecknar snabbt de återstående alternativen: 1) bli stormrik och bunkra guld; 2) lev snabbt och dö ung; 3) sätt en redig barnaskara till världen, i förhoppning om att de kommer att sörja för din ålderdom.

Synd att jag inte är i en position att följa något av Fleischers tre råd… Vidare i texten:

Så vad är alternativet? Andreas Cervenka ger en vink genom att hänvisa till Papperspengarnas kollaps av Detlev Schlichter, som händelsevis just har utkommit i svensk översättning. Boken är ett manifest för återgång till guldmyntfot och predikar den synnerligen hårdnackade form av liberalism som blivit känd som den österrikiska skolan. Fantasin om den rationellt handlande individen ges här ett absolut företräde. Andra ideal som normalt omhuldas av liberaler (inklusive tillväxt och demokrati) får bryskt träda åt sidan. Detlev Schlichter menar att ingenting fjättrar individen så som statens möjlighet att skapa pengar ur intet. Likt vissa marxister räknar han med att saker kommer att ordna sig efter den ofrånkomliga kollapsen, då de rationella individerna kommer att återgå till guld som betalningsmedel.

Jag har svårt att hitta något argument i den tiraden. Att Fleischer inte håller med visas genom ordvalen: den österrikiska skolan är ”hårdnackad”; rationellt handlande är en ”fantasi”; att saker kommer att ordna sig efter kollapsen är en sorts marxism. (Att gå djupare in på de här sakerna skulle kräva för mycket utrymme.) Ett sista citat:

Vad är pengar? lyckas fint med att förklara vad pengar är, men är alltför fixerad vid pengarna i sin analys av krisen. En hel del saker lyser med sin frånvaro: arbete, företagande, teknik, politik, energi, miljö och mellanmänsklig omsorg. Allt detta måste tänkas in om det alls ska bli tal om en lösning.

Jovisst, det finns annat här i världen än pengar. Men vem har förnekat det? Men att det finns andra värden här i livet är en klen tröst, den dag hyperinflationen slår till och alla ens pengar blir värdelösa. (Sedan hänger ju alla de saker Fleischer radar upp här intimt samman med pengar.) OK, det är en positiv sak att den ”österrikiska” skolan alls nämns på Expressens kultursida. Synd bara att den avfärdas med floskler.

$ $ $

Uppdatering 29 juni 2012: Cervenkas bok recenseras även av Lars Linder på Dagens Nyheters kultursida idag, och dessutom relativt floskelfritt! Min kommentar:

Andreas Cervenka är bra; men det han säger har sagts i decennier av representanter för den ”österrikiska” nationalekonomiska skolan. (I själva verket i exakt 100 år, eftersom Ludwig von Mises’ epokgörande avhandling Die Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel publicerades 1912.) Folk borde ha lyssnat på Mises och hans efterföljare för länge sedan; då kanske vi hade sluppit dagens desperata situation och den ännu värre situation som väntar oss längre fram.

Jag skrev ”relativt floskelfritt”, men vad sägs om det här stycket i slutet av recensionen?

Det är till och med lite frestande att glänta på dörren till gamle Marx, som ju förutspådde att just kapitalets ständiga ackumulation en vacker dag skulle göra marknadsekonomin så topptung att den med nödvändighet skulle gå över styr.

Som om Marx och inte Mises satt inne med lösningen på dagens finansiella kris! Och som om inflation vore en form av kapitalackumulation! Kapitalackumulation innebär att pengar sparas och sedan investeras; går investeringarna med vinst, sparas vinsten och återinvesteras. Det är på så sätt en ekonomi växer och alltmer välstånd skapas. Inflation urholkar sparkapitalets värde. Hyperinflation leder till att sparkapitalets värde helt utplånas. Marxismen har inget att hämta här!

$ $ $

Uppdatering 1 augusti 2012: Rasmus Fleischer har tydligen läst den här bloggposten. för han nämner den på Twitter. Dessutom kallar han mig ”Sveriges renlärigaste objektivist”, vilket förstås bara är ytterligare en floskel.

$ $ $

Uppdatering 20 mars 2014: Rasmus Fleischer fortsätter att leverera floskler. I något som ska föreställa en bokrecension i Expressen 19 mars 2014 skriver han så här:

Eller ta den högerpopulistiska Tea party-rörelsen, vars ledare förvaltar arvet från Ludwig von Mises (1881-1973) mannen som gjorde liberalismen till en religion och som lustigt nog blir upphöjd som liberal auktoritet i ”Därför hatar alla liberaler”.

Inte en tillstymmelse till argument här, och det är förstås inte heller avsikten. Avsikten är helt enkelt att ”fula ut” Mises och den ”österrikiska” skolan, så att ”mainstream”ekonomer i godan ro kan fortsätta att urholka penningvärdet till dess att hyperinflationen (eller den djupa depressionen, vilket det nu till slut blir) är ett faktum.

Bästa sättet att fula ut Rasmus Fleischer är förstås att citera honom.


[1]) Jag vet inte mycket om denne Rasmus Fleischer, men jag kan nämna att Henrik Sundholm har polemiserat mot honom.

Hur tänker socialister?

Det följande är ett meningsutbyte med anledning av en artikel av Kjartan Fløgstad, ”Marxofobins fula ansikte”, som publicerades i Aftonbladet 15.6.2011:

POS: Alla vi som på goda grunder ogillar Karl Marx ska tydligen buntas ihop med Anders Behring Breivik; vi ingår uppenbarligen i ”samma idétradition”. Dags att överge alla sina antimarxistiska övertygelser för att slippa bli utfulad i Aftonbladet?

Jag borde ha hoppat över orden ”på goda grunder” – för nu hamnade bevisbördan plötsligt på mig, inte på dem som menar att alla anti-marxister ska fulas ut:

Socialist: Om man inte tydligare än så motiverar vilka ”goda grunder” som man ogillar Karl Marx på så får man nog finna sig i det ja.

POS: Menar du att man ska behöva skriva en hel avhandling om vad som är fel med Marx i en kommentar på Aftonbladets kultursida? Och att, om man inte får plats med hela avhandlingen, man får finna sig i att utsättas för den tämligen ruttna debattmetod som kallas ”Guilt by association”?

Socialist: Nä inte en hel avhandling, men några korta meningar är väl inte så mycket begärt?

POS: I så fall vill jag först av allt ha några korta meningar om varför det är OK att bunta ihop alla kritiker av Karl Marx och kommunismen i allmänhet med Anders Behring Breivik.

Annars kan jag ju alltid ge ett par lästips: Socialism av Ludwig von Mises och Karl Marx and the Close of his System av Eugen von Böhm-Bawerk.

Ja, jag gjorde det lätt för mig genom att bara slänga ur mig namnen på ett par auktoriteter. Men det svar jag fick är – äh, hmm… – intressant:

Socialist: Enligt Wikipedia menar Ludwig von Mises att socialism är omöjligt eftersom det kollektiva ägandet omöjliggör att sätta priser på produktionsmedel? 4 realz? Är detta seriös kritik? Om man inte kan förstå värde om det inte rumlas runt med under marknaden så kanske man inte förstått så mycket alls. Och – den största frågan – om du vet vad han står för, varför kunde du inte skriva det?

Wikipedia om Eugen von Böhm-Bawerk: ”Utan kapitalister skulle ingen produktion som tar någon längre tid ske, eftersom arbetarna inte skulle vilja vänta på sin inkomst. Detta problem löses genom att en kapitalist betalar löner i förskott.” Så det är bara rika som förmår planera samhällen? Alltså jag vet inte om jag ens orkar kommentera det. Vi får se om Per-Olof vill utveckla det resonemanget. Det kan ju också vara så att Wiki har fel. Hoppas det.

Så Mises och Böhm-Bawerk avfärdas med några hånfulla gliringar, det är allt. Vad svarar man på det? Med samma mynt? Jovisst, det kan man göra, men det leder ju ingenstans. Så jag backade helt enkelt ur debatten här; pajkastning är inget jag har lust med.

Men om vi nu ska vara seriösa: Vad Mises påvisade i sin bok var att en socialistisk ekonomi inte kan fungera alls utan måste bli till ett kaos, därför att det inte finns någon prismekanism i en sådan ekonomi. En central myndighet som försöker centralt bestämma priserna och lönerna i ekonomin famlar helt och hållet i blindo. Så länge en socialistisk ekonomi omges av en kapitalistisk (eller åtminstone blandekonomisk) omvärld, kan den centrala myndigheten kringgå problemet genom att helt enkelt imitera de priser och löner som existerar utomlands; men skulle socialismen bli världsomfattande skulle detta inte längre vara möjligt. (Detta är ett av de sätt på vilka socialismen parasiterar på kapitalismen.)

Mises presenterade sitt bevis redan 1920 i en uppsats med titeln “Die Wirtschaftsrechnung im sozialistischen Gemeinwesen”; den engelska översättningen, ” Economic Calculation In The Socialist Commonwealth”, finns tillgänglig i pdf-format.

Socialistiska ekonomer har, med något enstaka undantag, valt att ignorera Mises. Undantaget är den polske ekonomen Oskar Lange, som menade att det borde resas statyer över Mises i alla socialistiska huvudstäder bara därför att han pekat ut kalkylproblemet. Langes egen ”lösning” var att de socialistiska ekonomierna skulle försöka imitera marknadsekonomin, att låtsas som att det funnes en marknad. Jag gitter inte analysera vad som är fel med den idén.

Avfärdandet av Böhm-Bawerk är inte bättre det. En hel del produktion är tidsödande och ett projekt kan ta flera år i anspråk (Böhm-Bawerk använde själv termen ”kringgående produktionsmetoder”). Ta t.ex. att bygga ett hus, att anlägga en ny väg eller järnväg (tänk Svealandsbanan), att bygga en bro (tänk Öresundsbron), att borra en järnvägstunnel (tänk tunneln under Engelska kanalen). Om arbetarna inte ska få sin lön förrän projektet är klart, kommer förstås projektet inte ens igång. Alltså måste de få sin lön i förskott, och vem ska betala ut det förskottet om inte kapitalisterna? – Ja, naturligtvis betyder detta att det är ”de rika” som planerar samhället, precis som min meningsmotståndare skrev. Felet är att se något fel i detta!

OK, de projekt jag nämnde som exempel ovan har helt eller delvis bekostats med offentliga medel. Men vad betyder detta annat än att staten har snott kapitalisternas pengar och sedan själv agerar kapitalist? Det kan gå till en tid, men det kan inte gå i all evighet. Som Margaret Thatcher sade: ”Problemet med socialismen är att man så småningom får slut på andras pengar”. Och det är värre i rent socialistiska ekonomier än i blandekonomier (där det fortfarande finns ett element av kapitalism kvar, där inte allt kapital har hunnit konfiskeras). Tänk på tvångsindustrialiseringen i Sovjet under Stalin, eller den allmänna villervalla som rådde i ekonomi under hela Sovjetepoken.

(Jag kan nämna att jag själv nämner Böhm-Bawerks ”förskottsidé” i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?)

Så varför tänker då socialister som den här socialisten tänker? Inget jag vill grubbla mig fördärvad över; men har man en gång fastnat i en ideologi är det inte så lätt att komma loss från den.

Dixi et salvavi animan meam. (”Jag har talat och räddat min själ”.) Nu kan jag med gott samvete ägna mig åt vardagssysslor, som att dammsuga och putsa fönster, och vardagsnöjen, som att studera Magnus Gabriel De la Gardies talekonst och titta på EM i fotboll.

Skattetryck och skatteflykt i äldre tider

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ned. – Internationalen

Att jämföra dagens skattetryck med äldre tiders är nästintill ogörligt, eftersom skatten i äldre tider huvudsakligen erlades in natura. Men av en slump kom jag att läsa en uppsats av ekonomihistorikern Lars Herlitz[1] som behandlar förhållandena under 1600-talet, så jag ska citera en del av vad han skriver. (Hela uppsatsen vore värd att citeras, men det skulle bli för långt.) Han börjar så här:

Historien överväldigar oss med politiska och kulturella minnesmärken över ett fåtal människor, som var frigjorda från arbete i den materiella produktionen. Deras verksamhet var avhängig av att andra producerade mer än vad de förbrukade.

Ja, så är det väl idag också. Politiker och ämbetsmän deltar inte heller idag i den materiella produktionen; de är beroende av att andra producerar. – Lite längre fram:

Av bondens produktion gick en del till utsäde, en del till kreaturens underhåll och ytterligare en del till hans hushålls reproduktion. Det var de nödvändiga kostnaderna för arbetskraft och produktionsmedel. Fick inte jorden sitt utsäde och människor och kreatur sin föda, så äventyrades nästa års skörd. Med täckning för de nödvändiga kostnaderna kunde däremot produktionen fortgå – men naturligtvis alltid utsatt för de oregelbundna skördeväxlingar som vädrets makter förorsakade.

Utan dessa nödvändiga kostnader skulle bönderna riskera att svälta ihjäl. Men vore det inte för skattetrycket, skulle nog bönderna ändå ha klarat sig. Herlitz fortsätter:

Andra makter ingrep emellertid i produktionen genom regelbundna anspråk på jordbrukets överskott, alltså på vad bonden kunde producera utöver det som täckte hans nödvändiga kostnader. Det var framför allt jordens ränteägare[2]: adeln och kronan. Adelns jord var frälsejord. […] På kronojorden var bonden kronans åbo[3] och betalade räntan till kronan eller till den som av kronan erhållit räntan som lön, förläning, pant eller dylikt. På skattejorden var bönderna själva ägare av jorden. Men de var inte ränteägare. Deras jord var inte ”frälst” eller fri utan belastad med skatt till kronan.

Herlitz är ekonomihistoriker och inte moralist; annars skulle man väl kunna ta till starka ord som utsugning eller utplundring. Vidare i texten:

Bönder på all slags jord – frälsejord, kronojord, skattejord – betalade alltså ränta till överheten. Därtill kom andra bördor: präst- och kronotionde, ersättning till lagmän och häradshövdingar, väghållning, skjutsning och andra allmänna arbetsförpliktelser; vidare utskrivningarna, som i krigstider kunde bli den tyngsta bördan. Men normalt betydde räntan mest. Den bestod sedan gammalt av de i jordeböckerna – kronans och adelmännens – förtecknade räntepersedlarna: naturapersedlar av olika slag, dagsverken, några mindre penningposter. Till denna gamla jordeboksränta tillkom under årtiondena omkring år 1600 ett helt skikt av nya ”extraordinära” skatter, som blev fasta och så småningom infördes under rubriken mantalsränta i jordeböckerna. Det var en kraftfull manifestation av överhetens ökade anspråk, närmast en fördubbling av det i kronans jordeböcker bokförda skattetrycket, och samtidigt en legitimering av ökade anspråk också från adeln, som i princip ansågs berättigad att ta ut motsvarande av frälsebönderna.

Så nog dignade folk under skatterna redan på 1600-talet! Och man känner ju igen det där att ”tillfälliga” skatteökningar snart nog blir permanenta.

Så hur långt sträckte sig utplundringen? Det är förstås sant i alla tider att det finns en gräns för beskattningen; tar man ut så mycket i skatt att de skattepliktiga svälter ihjäl underminerar man själva skattebasen. (Detta är f.ö. något som Hans-Hermann Hoppe påpekar i Democracy: The God that Failed – även om han menar att det var bättre på den punkten i äldre tider, eftersom gamla tiders monarker var så mycket klokare och framsyntare än dagens demokratier.) Så här skriver Herlitz:

Man kan notera att överhetens räntekrav i princip var maximalt. Räntan borde absorbera hela överskottet av ett hemmans produktion – det var kamerallagfarenhetens ledande princip, som man också försökte förverkliga i instruktioner och metoder för skattläggningen. Men det var naturligtvis lättare sagt än gjort. Över en viss gräns angrep ränteuttaget böndernas nödvändiga kostnader och därmed förutsättningarna för den fortsatta produktionen. […] Var gick då denna gräns? Man försökte utarbeta normberäkningar för utsäde och korntal. Man verkställde lantmätarkarteringar av byars och hemmans åker och äng i stora sammanhängande områden […]

Men fanns det då kryphål på 1600-talet? Fanns det möjligheter till skattesmitning? Jodå:

Men de enda som egentligen visste vad man kunde så, skörda och bärga på en gård, och till vilka kostnader, det var bönderna själva. Och de hade – under den växande belastningen av överhetens krig och andra improduktiva utgifter – ganska rimliga skäl att så långt som möjligt behålla den hemligheten för sig själva. [Min kursivering.]

Finns det någon sensmoral att dra av detta? En sensmoral är att det minsann inte var bättre förr, men det är ju rätt trivialt. (Det mesta var naturligtvis sämre förr, med fattigdom, återkommande missväxt, tvångsutskrivningar till krigen, m.m., m.m.; men det blev ju inte bättre av det höga skattetrycket.) En annan är att skatteindrivningen även i äldre tider innefattade en hel del byråkratiskt krångel.

En tredje är att stat och överhet alltid strävar efter att ta ut så mycket skatt som det överhuvudtaget går, utan att själva skattebasen förstörs. Gränsen för utplundringen ligger vid eller i närheten av svältgränsen för de utplundrade.

Lafferkurvan har ni säkert hört talas om. Teorin säger att det finns en optimal nivå på skatteuttaget och om skatterna överskrider den nivån får man in mindre skatt. Sedan tvistas det om exakt var den där optimala punkten är belägen. Att förstå det bakomliggande resonemanget är inte svårt: om skatten vore 0% blir det förstås inga skatteintäkter alls; men om skatten vore 100% bleve det heller inga skattetintäkter, eftersom skattebetalarna helt enkelt skulle svälta ihjäl. Men det säger ju oss inte exakt var mellan 0% och 100% den optimala skattenivån kan återfinnas. Och dessutom handlar den ju bara om vad som är optimalt ur statens eller överhetens synpunkt. Vad som är optimalt för skattebetalarna har tydligen ingen betydelse.

Ska det behöva vara så här? Eller ska den ljusa idén någonsin slå igenom att staten inte är vår överhet och vår härskare, utan vår tjänare?

$ $ $

Uppdatering juni 2015: På tal om Lafferkurvan, se också Ekonomiska insikter hos Ibn Khaldun.


[1]) Lars Herlitz (1928–2001) var professor i ekonomisk historia i Göteborg 1978–1994. Tyvärr finns det ingen Wikipediaartikel att länka till. – Uppsatsen heter ”Bakom fasaderna” och ingår i Magnus Gabriel De la Gardie, Nationalmusei utställningskatalog nr 434 från år 1980.

[2]) Med ”ränta” avses här jordränta eller arrende.

[3]) Med ”åbo” avses en person som brukar annans jord med ärftlig besittningsrätt.