Vill våra politiker oss väl?

Jo, så är det – om vi ska tro Eskilstuna-Kurirens ledare 20 oktober. Jag saxar:

Det handlar framför allt om nedlåtande och taskiga kommentarer på nätet, som Rose-Marie Fältskog [vänsterpartist från Flen] sammanfattar med att ”det känns ibland som människor utgår från att man vill göra dem illa när det är precis tvärtom”.

Inställningen gäller inte bara gentemot tjänstemän. Populistiska partier ställer gärna en påhittad politisk elit med urusla idéer mot ”vanligt folks” ”sunda förnuft”.

Detta trots att det är som Rose-Marie Fältskog säger. De som avlönas med skattepengar försöker för det allra mesta göra ett bra jobb som ska gynna samhället som helhet. I en del uppdrag ingår att prioritera hur skattepengar ska fördelas. Vissa verksamheter tilldelas mer resurser på bekostnad av andra, vilket ligger i sakens natur.

Det leder i sin tur till att varje enskild invånare inte gillar varje enskilt beslut. Men det är inte samma sak som att politiker eller tjänstemän fattade beslutet för att jävlas. De som engagerar sig politiskt och arbetar för kommunen gör det i regel med syfte att förbättra.

Och längre fram:

… politiker och tjänstemän ansvarar för hela budgeten, medan man själv bara ser punktinsatser. För det är precis här – vid budgeten – skillnaden mellan politiker och tjänstemän och övriga kommuninvånare finns. De sistnämnda ser i regel bara hur ett par beslut påverkar honom eller henne, medan de första är ansvariga för helheten.

Jag kan förstås inte tala för ”vanligt folk”, eftersom jag är en rätt ovanlig människa – men vem är inte det? Även ”vanligt folk” består huvudsakligen av ovanliga människor.[1] Och något populistiskt parti är jag inte med i.[2] Däremot besitter jag en hel del sunt förnuft.

Sunda förnuftet säger mig att politiker gärna intalar sig själva att de vill oss väl[3] – att deras syfte bara är att förbättra, om inte för alla så i varje fall för det stora flertalet. Det är säkert inte med flit de jävlas med oss – i den mån detta är deras avsikt skuffar de undan det och begraver det långt ner i sitt undermedvetna.

Men samma sunda förnuft säger mig att politikerna också vill förbättra för sig själva – det är därför de beviljar sig själva allt högre löner och pensioner och sådana förmåner som gratis tåg- och flygresor (i första klass) och övernattningsbostäder i Stockholm, ifall de sitter i  riksdagen.

Och samma sunda förnuft säger att både för vanligt folk och politiker gäller att ”var och en är sig själv närmast” – m.a.o. att var och en först av allt ser för- och nackdelarna av någon viss åtgärd för sig själv och att det krävs stor inlevelseförmåga för att också se för- och nackdelarna för någon annan, och att det krävs en gigantisk inlevelseförmåga för att se dem för alla andra.

Nu säger visserligen den förhärskande moralkodexen, altruismen, att människorna inte borde vara sig själva närmast, utan att var och en ska vara beredd att offra sig själv och de egna intressena för andra och för andras intressen. Och politikerna rättar sig förstås efter den förhärskande moralkodexen. Men det märkliga är ju att man aldrig ser någon altruist verkligen offra sina egna intressen – allt de gör är att uppmana andra att offra sina intressen. Man behöver inte ens vara Ayn Rand för att uppmärksamma detta. (Även om det hjälper.)

Och politikers första prioritet är ju att bli omvalda. Helt naturligt väljer de då att förbättra för stora grupper – grupper som kan tänkas rösta på dem – medan små och röstsvaga grupper behandlas styvmoderligt.

Även om politikerna följde den altruistiska moralkodexen till punkt och pricka – d.v.s. struntade blankt i sina egna intressen, inbegripet då intresset att bli omvalda – och endast försökte tillfredsställa andras intressen – hur skulle det vara möjligt för dem att tillfredsställa alla andras intressen, eller ens ett flertal av de andras intressen? Oavsett vilken moralkodex man bekänner sig till – altruismen eller den rationella egennyttan eller någon sorts blandning av dem båda – förblir det ju sant att man vet betydligt mer om sina egna intressen än man vet om andras. Speciellt gäller detta om politiker, som ju måste försöka sätta sig in i alla sina presumtiva väljares intressen. När skulle de få tid och möjlighet till detta?

Och så var det där med att ”gynna helheten” – en helhet som ”vanligt folk” inte har möjlighet att bedöma men som politiker är unikt kvalificerade att bedöma.

Idén att politiker skulle ha så mycket bättre överblick och se en så mycket större helhet än vanliga medborgare undersåtar vore skrattretande, om den inte vore så allvarlig.

Till att börja med kan idén användas till att försvara vad totalitära ledare tar sig till. Skådeprocesserna under Stalin, kväsandet av Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968, massakern på Himmelska Fridens Torg 1989, t.o.m. judeutrotningen i Nazityskland (m.m., m.m.) kan försvaras med att de ansvariga ledarna såg så mycket längre än sina offer – om man bara bortser från att den enda helhet de såg var den egna maktpositionen. Och vem skulle kunna säga emot dem, när det var de som hade vapnen i sin hand? – Även tvångsutskrivningen av soldater under trettioåriga kriget skulle kunna försvaras, med motiveringen att krigslyckan var så mycket viktigare för helheten än det idoga arbetet i jordbruket.

Men låt mig lyfta blicken (överblicken) från de totalitära samhällena till dagens liberalsocialistiska blandekonomi.

Merparten av våra politiker ställer sig bakom projektet att avveckla användningen av fossila bränslen på några få decenniers sikt. Var finns helhetstänkandet i detta? Politikerna har inte tillräcklig tillbakablick för att veta att klimatet alltid förändras och har förändrats långt innan vi började använda fossila bränslen, och inte tillräcklig framåtblick för att se att det skulle leda till industricivilisationens undergång. (Se om detta under kategorin Klimatbluffen på denna blogg.)

Ett led i detta projekt är höga skatter på bensin. Detta drabbar förstås alla som åker bil, men mest drabbar det dem som bor i glesbygden och är beroende av bilen för sitt levebröd. Men glesbygden ingår inte i den helhet politikerna ser. (Mer om detta under etiketten Punktskatter på denna blogg.)

Eller ta ältandet om pensionsåldern (där jag själv som drabbad har extra god överblick). Den nuvarande pensionsåldern bestämdes vid en period (1913) då medellivslängden var något under sextio år, medan den idag är något över åttio. 1913 var det alltså många som inte ens levde länge nog för att pension skulle bli aktuell, medan det numera är ett litet fåtal som måste gå i pension även om de är fullt arbetsföra. Ändå är det först nu, efter flera ås ältande, som pensionsåldern ska höjas ynka två år. (Mer om detta under kategorin Pensionärsgnäll på denna blogg.)

Eller ta frågan om gratis bussresor, som ständigt är på tapeten här i Eskilstuna (jag vet inte hur det är på andra håll). Skolbarn, som ändå lätt kan ta sig fram till fots eller på cykel, får åka gratis, medan äldre, som måste ta sig fram med rollator, inte kommer i åtnjutande av denna förmån. (F.n. gäller att pensionärer får åka gratis vardagar från 9 på morgonen till 2 på eftermiddagen, men inte annars. Och helt gratis är det inte; 100 kronor om året får de betala.) Men i det här fallet ser politikerna faktiskt till någon sorts helhet: den helhet som består i att skolbarnen har ett helt liv framför sig då de kan rösta på politikerna, medan pensionärerna ändå snart kommer att dö och därmed inte vara röstberättigade.[4]

Här har jag alltså tagit upp några frågor där jag själv har engagerat mig och skrivit en del. Ni kan säkert själva mångfaldiga exemplen, ur egen bitter erfarenhet.

När någon beskäftig och/eller maktfullkomlig person avlidit står det ibland i dödsannonsen:

Du styrde, du ställde, du ville oss väl.

Men de som vill oss väl styr och ställer inte så förbannat mycket!


[1] Eftersom varje människa är unik är förstås varje människa på något sätt eller i något avseende ovanlig. Men man kan ju vara mer eller mindre ovanlig.

[2]Populism” är för övrigt en gummiterm som kan användas om i stort sett vad som helst – utom möjligen ”elitism”, en annan gummiterm. Jag citerar Wikipedia:

Definitionen av begreppet populism saknar konsensus i den akademiska världen. Trots det används begreppet ofta i den politiska debatten. Vanligtvis används det som ett nedsättande uttryck, exempelvis för att antyda en form av extremism eller att det är förenklade lösningar på komplexa problem.

[3] Självbedrägeri är ofta en förutsättning för att kunna bedra andra. Vill man tro på sitt bedrägeri – och det vill säkert politikerna – måste man först bedra sig själv.

[4] I ett laissez-faire-samhälle skulle förstås varken barn eller äldre få åka gratis. Men i ett laissez-faire-samhälle skulle de ändå ha råd med det! Och ett sådant samhälle är det absolut sista våra politiker skulle förespråka. Så väl vill de oss inte!

Diskussion om guldmyntfoten

För några dagar sedan utspann sig en diskussion om guldmyntfoten i Facebookgruppen Österrikiska ekonomiska skolan. En person citerade ur en nybörjarbok i (icke österrikisk) ekonomi:

Under a gold standard, money is backed by a fixed amount of gold. You could actually trade your money for gold. The gold standard allows a country to only print as much currency as there is gold to back it up, preventing overprinting and devaluation. Downside: it acts as a limit on economic growth. As an economy’s productive capacity grows, so should its money supply. Because a gold standard requires that money be backed in gold, the scarcity of the metal constrains the ability of the economy to produce more capital and grow.

Och ställde frågan:

Varför behöver penningmängden kunna växa med ett lands produktionskapacitet? Jag förstår inte riktigt förklaringen här ovan. Räcker det inte med att värdet av en enhet guld, räknat i varor, ökar? Minskar producenters incitament att producera p.g.a. att det finns en fix mängd, eller nästan fix mängd pengar?

Mitt svar på detta:

Det enda som skulle hända om guldmängden förblev konstant samtidigt som produktionen ökar är att varor och tjänster stadigt skulle bli billigare, m.a.o. att köpkraften hos varje guldmynt skulle öka.

Anledningen till att mainstreamekonomer (sådana som skriver ”icke österrikisk ekonomi 101”) ser detta som ett problem är att de förväxlar sjunkande priser som beror på produktivitetsökningar med det plötsliga prisfall som inträffar när en inflationsbubbla spricker. De buntar ihop dessa vitt skilda företeelser och kallar båda för ”deflation”.

Jag kan rekommendera den här uppsatsen av George Reisman, även om den är lång och går in i detalj. Liksom även min egen bloggpost Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard.

$ $ $

Ett praktiskt problem är att guldmynten skulle bli för värdefulla för att användas i daglighandeln. Och så är det redan idag:

Under de senaste åren har jag samlat på mig en del miniguldtackor på 2 gram. De är ca 2×1 cm och någon millimeter tjocka. Mindre guldmynt än så är svåra att göra. Mynt på 1 gram skulle nog gå bra, men mynt på 1/10 gram skulle bli ruskigt små. För närvarande kostar dessa minitackor runt tusenlappen i fiatvaluta; och om (eller rättare när) guldpriset fortsätter öka blir det ännu mer.

Det säger sig självt att jag inte kan använda dessa tackor till att köpa en kopp kaffe eller en stor stark eller ens göra mina inköp av mat för dagen eller recept på apoteket, m.m. Hur kulle jag kunna få växel tillbaka på dem?

Detta är anledningen till att (om vi hade metallisk myntfot och inte den nuvarande pappersmyntfoten, som centralbankerna kan manipulera som de behagar) vi skulle behöva komplettera guldet med silvermynt, kanske rentav kopparmynt.[1]

$ $ $

Jag fick följande invändning:

Det tas ju upp guld ur marken varje år så det är ju inflation även under en guldmyntfot. Tillgången på guld ökar alltså varje år, så påståendet är ju felaktigt.

Mitt svar:

Låt mig nu ta det här lite långsamt.

Jovisst utvinns det hela tiden nytt guld; men i normala fall är guldutvinningen mindre än den övriga produktionsökningen, så priserna kommer ändå att falla, bara inte lika mycket som om guldmängden vore helt konstant.[2] Och även om guldutvinningen någon gång skulle vara större, så att priserna stiger, så är det ju bara någon enstaka procent – detta att jämföra med de nya papperspengar eller nya digitala pengar som centralbankerna prånglar ut.

Dessutom kan det inte sätta igång någon konjunkturcykel. Jag förutsätter att det är bekant (i varje fall inom denna grupp) att en konjunkturcykel, som inleds med att det skapas nya pengar och ny kredit, till en början leder till att investeringar som förut varit olönsamma nu förefaller vara lönsamma. Först i ett senare skede – när lånen ska betalas tillbaka – blir det uppenbart att de varit olönsamma hela tiden, och vi får bankrutter, hög arbetslöshet och allt annat som kännetecknar en recession eller en depression. Någon procents ”guldinflation” eller ”silverinflation” kan omöjligt åstadkomma detta. Och detta skulle vara sant, även om guldutvinningen konstant överskred produktionsökningen.

Dessutom sker detta oftast när någon ny stor guldfyndighet upptäcks – som t.ex. guldruschen till Kalifornien runt 1850 eller till Klondike vid slutet av 1800-talet. Men detta sker ytterst sällan och är dessutom engångsföreteelser. Priserna ökar, men snart är allt tillbaka vid det normala.

Så den moraliska aspekten. Jag förutsätter återigen att det är bekant att nya pengar når somliga tidigare, andra senare. De som först får pengarna i sin hand kan köpa innan priserna hunnit stiga, medan de som sist får dem i sin hand kan göra sina inköp först när priserna redan stigit. Detta gynnar dem som stat och centralbank vill gynna och missgynnar dem som stat och centralbank inte vill gynna. Och att gynna den ene på den andres bekostnad är förstås omoraliskt.

Även om vi hade guldmyntfot skulle förstås somliga få det nyutvunna guldet i fickan före alla andra. Men vilka? De som utvinner guldet och myntar det, förstås! Och i detta ligger inget omoraliskt: det är bara rättmätig lön för mödan.

Allt jag skrivit om guld ovan gäller förstås precis lika mycket om silver – eller om platina, ifall det skulle bli vanligt att använda platinamynt.

Summa summarum: Det är precis lika absurt att kalla ökad guldmängd för ”inflation” som att kalla sjunkande priser som beror på produktionsökningen för ”deflation”. I båda fallen buntar mainstreamekonomerna ihop företeelser som inte har den ringaste likhet med varandra.

Mer om detta i min bloggpost Precious Metals Inflation?

(Personen som kommit med invändningen klickade ”gilla” på detta svar, så tydligen var det bra av mig att ta det lite långsamt.)

$ $ $

Allt det här är (eller borde vara) skåpmat för var och en som intresserar sig för ”österrikisk” ekonomi.

Mer sådan skåpmat i Varför konjunkturcykler?, som jag skrev för ett hundratal trettiotal år sedan


[1] George Reisman tar upp detta under rubriken ”The Monetary Role of Silver” i Capitalism, s. 958f. Han säger ingenting om kopparmynt, men jag ser inget hinder för att använda koppar, ifall även silvret skulle bli för värdefullt för små inköp, som t.ex. en femöreskola. I Sverige har vi ju också en tradition av att använda kopparmynt, eftersom vi har en stor koppargruva i Falun.

[2] George Reisman inleder sin diskussion av penningmängdens inverkan på ekonomin med det rent teoretiska antagandet att penningmängden är konstant (”rent teoretiskt” eftersom penningmängden aldrig är helt konstant). Först därefter går han in på vad som händer under guldmyntfot och vad som händer under inflaterad pappersvaluta. Det är helt enkelt det enklaste sättet att presentera saken.

Det är värt att notera att även Ludwig von Mises använder sig av rent teoretiska antaganden; han kallar dem ”imaginära konstruktioner”. Till dessa hör det stationära tillståndet (eller vilotillståndet), den jämnt roterande ekonomin, den fria och ohämmade marknadsekonomin och den autistiska ekonomin (Robinson Crusoe-ekonomin). Se Human Action, s. 236ff – och lite varstans i samma bok.

Kort men kraftfullt svar till Göran Greider

Att Göran Greider är inte så lite vrickad är inte precis någon nyhet. I sin senaste Metrokolumn avslutar han med orden:

Men när Nina Björk skildrar Rosa Luxemburgs liv, öde och världsbild ger hon liv åt det som idag överallt saknas: antikapitalism.

Mitt svar:

I världens enligt vad som påstås mest kapitalistiska land, USA, finns det hela 75 000 sidor med statliga regleringar som syftar till att klavbinda det fria näringslivet.[1] Ändå har Göran Greider mage att påstå att det som överallt saknas idag är antikapitalism. Om detta påstående inte vore så genomfalskt, skulle det vara direkt löjeväckande.

Vad det råder brist på idag är intellektuella som kompromisslöst ställer sig upp till försvar för det samhällssystem som gett oss vår nuvarande höga levnadsstandard och som sedan länge systematiskt håller på att nedmonteras. Sådana försvarare hittar man bara bland anhängare till Ayn Rand och Ludwig von Mises.


[1] Uppgiften har jag från George Reismans uppsats The Myth that Laissez Faire is Responsible for Our Present Crisis. Motsvarande siffror för andra länder känner jag inte till.