Kapitalistisk girighet eller jämt fördelad fattigdom?

Fattigdomen kan till nöds fördras, om den delas av alla. – Citat tillskrivet Ernst Wigforss.

En bekant till mig har lagt ut den här texten på Facebook:

För en del år sedan läste jag att hela världens befolkning skulle få plats på Gotland. Visserligen skulle de stå trångt, men i teorin skulle de kunna få rum där.

Nu hör jag i en rapport från Världsekonomiskt forums konferens i Davos, att de 85 personer som är rikast i världen skulle rymmas i en dubbeldäckad buss. Dessa 85 har lika stora tillgångar som den fattigare halvan av mänskligheten, 3.5 miljarder.

Tanken svindlar. Logiken säger oss[1] att med eget arbete kan man inte uppnå så ofantliga rikedomar som dessa 85. Det rör sig om olika former och grader av utnyttjande av andra.

Jag tänker vidare: Att skapa en förmögenhet genom hårt arbete, insatser som genererar bra jobb för andra och som är samhällsnyttiga, behöver inte vara förkastligt.[2] Men tänk om hälften av dessa 85 personers enorma tillgångar kunde hjälpa upp situationen för de fattigaste! Tänk om dessa pengar kunde användas för att motverka krig och miljöförstöring.[3]

Den avsmak man känner inför enorma rikedomar har inte med avundsjuka att göra. Men ändå… den här uppgiften gör mig beklämd och upprörd. Särskilt som jag ser att många av de enormt rika använder sin makt för att styra politiken i landet där de bor.

Dock ser jag en ljusglimt: Det finns många rika människor som utmärkt sig för stora humanitära insatser. 2010 lovade 40 amerikanska miljardärer att skänka minst hälften av sin förmögenhet till välgörenhet, i kampanjen ”The giving pledge” (Givarlöftet) som startades i juni det året av Bill Gates och Warren Buffett.

Skulle världens rikedomar fördelas jämnt mellan alla vuxna människor skulle var och en få 51 600 dollar, eller drygt 328 000 kronor, vilket borde ge alla chansen till ett bättre liv – förutsatt förstås att man har förutsättningar för det! Men hur sätter man stopp för omänsklig girighet? [Mina kursiveringar.]

En lämplig övningsuppgift för trogna läsare av denna blogg skulle vara att lokalisera exakt hur mycket som är fel med denna text. Men eftersom jag inte har så många trogna läsare, får jag försöka själv.

Till att börja med: Att stora rikedomar endast kan skapas genom ”olika former och grader av utnyttjande av andra” är ju ingenting annat än marxism. Det är exploaterings- eller utsugningsteorin, och den är ju, om inte annat, vederlagd av George Reisman i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin.

Därmed inte sagt att det inte finns de som tillskansat sig enorma rikedomar genom att skinna allmänheten. Men de har de varit politiker eller nära lierade med den politiska makten, och det är faktiskt en helt annan sak än att skapa rikedom genom produktivt arbete.

Men nu talar vi alltså om de produktiva genier – alltifrån James Watt och Edison fram till våra dagars Bill Gates och Steve Jobs – som fört civilisationen framåt. Det är alltså deras fullt välförtjänta rikedom som nu ska användas för att, påstår man, hjälpa de fattiga till ett drägligare liv. Vad man bortser från här är att de redan har hjälpt miljoner, kanske miljarder, fattiga till ett betydligt drägligare liv – inte genom att skänka bort sin rikedom utan genom att använda den, genom att plöja ner den och återinvestera den i ytterligare produktion. Får jag kanske lov att hänvisa till ett par andra av de Reismanuppsatser jag översatt: De en procenten och de nittionio och Öppet brev till Warren Buffett?[4]

Ingen som öppnat en historiebok kan gärna vara omedveten om att fattigdom, rentav misär, för inte så alldeles länge sedan var det normala tillståndet för det stora folkflertalet. Och de som var rika med den tidens mått mätt var kungar och furstar och adliga storgodsägare – och de fördrev huvudsakligen tiden med att kriga mot varandra och att plundra ut allmogen; så här kan man verkligen tala om ”olika former och grader av utnyttjande av andra”. Ta bara det faktum att en stor del av ungdomen tvångsutskrevs som soldater för att slaktas på slagfälten eller (vilket faktiskt var ännu vanligare) dö av sjukdomar och umbäranden i lägren mellan fältslagen.[5]

Det var den industriella revolutionen och kapitalismens genombrott och erkännandet av ”girigheten”, d.v.s. vinstmotivet, som drivkraft som så småningom lyfte oss ur fattigdomen. Är detta fortfarande något som folk inte känner till? Det verkar inte bättre.

Och om det inte vore för Bill Gates, Steve Jobs, Mark Zuckerbergs och andra moderna innovatörers ”omänskliga girighet”, skulle min bekant inte ens ha kunnat skriva det här på Facebook. Vi skulle inte ha någon Facebook, inga operativsystem eller processorer som gör det möjligt för oss att använda våra datorer, om vi ens skulle ha några datorer alls. Min bekant hade fått skriva det här på en stencil och dela ut sin text ute i gathörnen. Eller vänta… Skulle vi ens ha några stencilapparater? Drevs inte också de som en gång förtjänade sina miljarder på att tillverka stencilapparater av ”omättlig girighet”? Nej, det fick allt bli handskrivna lappar. Om det nu ens fanns pappersbruk som framställde papperet; brukspatroner är väl också exempel på ”omättlig girighet”?

Det är naturligtvis inte fel av Bill Gates, utan tvärtom lovvärt, att han nu lägger ned stora pengar på forskning om malaria och TBC. Många av de ”omättligt giriga” kapitalisterna i det förflutna, som t.ex. Rockefeller och Carnegie, använde en stor del av sin förmögenheter till att ge stora donationer. (Ett exempel på detta nämns f.ö. i Reismans öppna brev till Warren Buffett.) Men om de inte, genom sitt produktiva arbete, hade samlat på sig dessa enorma förmögenheter, hade de ju inte haft något att donera! – Fel blir det först när detta betraktas som någon sorts plikt, som att de måste skänka till välgörenhet för att göra bot för att de skapat sig sina förmögenheter. Har inte Bill Gates och Steve Jobs (för att ta det mest näraliggande namnen ur högen) redan gjort tillräckligt för mänskligheten genom att ge oss Microsoft och Apple? Ingen ska någonsin behöva be om ursäkt för sin egen förmåga!

Stora förmögenheter innebär förstås stora inkomstskillnader – men än sen? T.o.m. jag, som hankar mig fram på en inte alltför väl tilltagen pension, har det ju oändligt mycket bättre än de allra flesta av våra förfäder – och jag har åtminstone en fungerande dator och behöver inte hålla mig till handskrivna lappar för att få ut mitt budskap. En liten inkomst i våra dagar är värd betydligt mer än en jämt fördelad misär.

Och vad båtar 328 000 kronor (i inflationsutsatt pappersvaluta) i en värld där all utveckling stannat av och där ingen ens får öka sin inkomst till 329 000 kronor – än mindre då fördubbla eller tiodubbla den – genom någon ny, banbrytande innovation?

Nej, det är allt avsmak jag känner inför sådana framtidsutsikter. Vilket f.ö. är vad jag känner för hela resonemanget.


[1]) Jag hittade inget bra ställe i mitt svar att kommentera detta, så jag tar det i en fotnot: Slutsatsen i en syllogism kan aldrig vara sannare är premisserna i syllogismen. I det här fallet är översatsen i syllogismen marxistisk; inte att undra på att slutsatsen i syllogismen också blir marxistisk.

[2]) Det här är det enda i texten jag håller med om. Men varför formuleringen ”behöver inte vara förkastligt”? Det är så långt att vara förkastligt som något gärna kan vara.

[3]) Att de s.k. miljövännerna kallar varje förbättring av människans miljö för ”miljöförstöring” är något som Reisman tar upp i Den giftiga miljörörelsen, likaså i Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises. – Därmed inte sagt att det också finns verklig miljöförstöring. Värst har det varit i tidigare kommunistiska diktaturer.

[4]) Ett annat bra inlägg om detta kan man finna på Café Hayek.

[5]) De som ännu inte öppnat en historiebok kan gärna börja med Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien. Men jag tror nog andra historieböcker duger också.

Annonser

Höjda politikerlöner?

Ja, det är vad en moderat påläggskalv och doktorand i nationalekonomi pläderar för i en artikel i Skellefteåtidningen Norran 27 december 2013. Det är så mycket fel med den idén att jag inte vet i vilken ordning jag ska ta dem.

För att börja någonstans så vet jag inte vad ”mainstream”-ekonomer lär ut, men enligt den ”österrikiska” skolan och det vanliga sunda bondförståndet finns det bara två sätt för stater och politiker att öka sina inkomster:

1. Höja skatterna.

2. Utöka penningmängden.

Ett tredje sätt är att låna upp pengarna, men eftersom lånen förr eller senare ska betalas igen, återstår ändå bara dessa båda alternativ.

Det är i alla händelser ofrånkomligt att det är väljarna som får stå för notan; i varje fall de väljare som arbetar inom  den privata sektorn och vilkas skatter inte är fiktiva. Och därför borde ju också väljarna få ta ställning till förslaget. Så kommer moderaterna att göra detta till en valfråga i nästa val? Kommer vi att få se valaffischer med texten ”Höj politikernas löner NU!”? Nej, knappast. Förslaget får nog vila till efter valet.

Och redan nu är det ju så att det är politikerna själva som sätter sina egna löner och beviljar sig förmånliga pensioner och en del andra ”fringe benefits”, som övernattningslägenhet i Stockholm och gratis tågresor i första klass. Så om politikerna själva tycker att de är värda en löneökning är det ju inte så svårt för dem att åstadkomma. Finansieringsfrågan klara de nog också av: En eller annan skatt kan säkert höjas, eller också kan de gå till Riksbanken och begära lite mer ”quantitative easing”. Det märker säkert inte väljarna, förrän penningmängdsökningen slår igenom i konsumtionspriserna; och det solklara sambandet mellan ökad penningmängd och höjda priser är det ju inte många som ser; mycket tack vare att ”mainstream”-ekonomerna inte lär ut det, utan försöker tuta i oss att det är pris- och löneökningarna som driver på inflationen och inte tvärtom.

Och så det där med att fotbollsspelare som avancerat från pojklaget till någon av Europas storklubbar tjänar hundra gånger mer än statsministern. Det beror förstås på att fotboll är en väldigt populär sport och att många gläds av att se Zlatan cykelsparka bollen i mål. Så därför sponsrar näringslivet fotbollsspelare och använder fotbollen för sin reklam. (Sporter med mindre publikstöd, som t.ex. varpakastning eller bältesspänning, genererar inte sådana fantasisummor.) – Dessutom har sportstjärnor, till skillnad från statsministrar, inga generösa pensionsvillkor utan måste lägga undan en del av sina förmögenheter för den framtid då deras karriärer är över. De som inte gör det riskerar att sluta sina liv i armod (tänk Nacka eller Garrincha). Statsministrar har sitt på det torra, även sedan de röstats bort.

Om politiken vore lika populär bland de bredare samhällslagren som fotbollen, ja, då skulle ju näringslivet kunna sponsra valdebatter lika mycket som de idag sponsrar fotbollen; och då skulle våra politiker kunna tjäna lika mycket pengar som fotbollsspelarna och skulle inte ha något större behov av förmånliga pensioner och andra ”fringe benefits”. Men så populära lär de aldrig bli, hur det nu kan komma sig.

Och så var det det här med att topparna inom näringslivet också tjänar betydligt mer än topparna inom politiken. Men varför skulle de inte det? Duktiga företagsledare är värda sina höga löner; och inom det privata näringslivet faller mindre duktiga företagsledare ifrån. (För utförligare motivering varför de förtjänar sina höga löner, se George Reismans öppna brev till Warren Buffett.) Och som det ser ut idag ägnar sig våra politiker huvudsakligen åt att sätta käppar i hjulen för företagsamheten. Varför skulle det belönas med lika höga löner som för dem som trots detta håller hjulen någotsånär i rörelse?

Efter all denna kritik finns det ändå ett stycke i artikeln som jag sympatierar med:

Å andra sidan anklagas riksdagen ofta för att vara för stor, vilket leder till att många ledamöter är passiva knapptryckare. Ett förslag är att halvera antalet riksdagsledamöter och samtidigt dubblera ersättningen. Då skulle riksdagsledamöterna få mer att göra samtidigt som fler kompetenta personer kan lockas att kandidera.

Javisst. Vi har alldeles för många politiker idag. Och i ett fritt samhälle med ”nattväktarstat” skulle vi behöva ännu färre, eftersom de alls inte skulle ha lika mycket att göra.

Men hur i all världen skulle detta förslag kunna få riksdagsmajoritet?

OK, vi leker med tanken att en motion av detta innehåll faktiskt ställs i riksdagen. Vilka skulle rösta för motionen? Möjligen – och jag säger möjligen – de riksdagsledamöter som sitter säkert i sadeln: de som står högst upp på respektive partiers valsedlar. De kan möjligtvis lockas av den dubblerade lönen och inte bli alltför avskräckta av den dubblerade arbetsbördan. Men de övriga? Skulle de vilja bli utsparkade ur riksdagen och gå miste om hela sin lön som riksdagsledamöter, sina pensionsförmåner och övriga ”fringe benefits”? Knappast.

Nej, en reform i denna riktning får nog allt komma underifrån, från valmännen och valkvinnorna. Och det kommer att ta tid. De som har makten brukar också klamra sig fast vid makten.

Väder och klimat

Varje gång det inträffar något som verkar strida mot idén om en katastrofal kommande global uppvärmning, och därmed nödvändigheten att avveckla vår industricivilisation – som t.ex. extremkyla i USA eller att det inte skett någon uppvärmning alls de senaste sexton åren – är alarmisterna inte sena att påpeka att man måste skilja mellan ”klimat” och ”väder”. Vädret kan växla från dag till dag eller från vecka till vecka, och vädret kan vara vackert den ena sommaren för att sedan vara kallt och regnigt nästa, medan klimatet behöver ett århundrade eller ett par för att ändras nämnvärt.

Och det är ju sant. Men alarmisterna själva är väldigt selektiva med det här argumentet. För när det är varmare än normalt – en het sommar eller en barmarksvinter – då betyder detta att vi faktiskt har global uppvärmning; men är det kallare än normalt – som i USA den här vintern eller när sommaren regnar bort för oss – är det minsann ”bara väder”.

Robert Tracinski påpekar detta i en artikel under rubriken Freezing is the New Warming:

Of course, we will be given the usual reminders that “weather isn’t climate,” that there is a difference between the short-term temperatures of any given day, month, or year, and the long-term trend. But the warmthers lost all credibility on this issue back in the late 1990s, when they touted every warm summer, every heat wave, and every big hurricane as proof that global warming was finally here. Apparently, weather is climate, but only when it’s hot outside.

Läs gärna hela artikeln, för den innehåller mer som visar på den totala godtyckligheten i alarmisternas argumentation.

Förnekare och skeptiker

Alarmisterna envisas med att kalla sina motståndare för ”klimatförnekare” eller ”klimatskeptiker” – som om det funnes någon som förnekar eller ens tvivlar på att vi överhuvudtaget skulle ha något klimat eller att klimatet skulle kunna ändras över tiden – som om vi skulle ha förnekat eller tvivlat på att det har funnits istider eller att vi haft perioder med betydligt varmare klimat än vi har idag.

Det här är förstås ett skamgrepp: avsikten är att bunta ihop oss med andra förnekare, som t.ex. förintelseförnekare. Alarmisterna är inte bara osakliga och intellektuellt ohederliga, de är direkt smutsiga.

Koldioxid är livets gas

Under denna rubrik skrev Ludmila Hell ett debattinlägg i Eskilstuna-Kuriren 13 januari 2014. Jag citerar:

För ett normalt liv krävs 7-7,5 procent koldioxid i vårt blod. Sjunker halten till 4 procent innebär det omedelbar död.

Men läs gärna resten också.

Jag har sagt förut att om alarmisterna skulle lyckas i sitt uppsåt att helt strypa koldioxidutsläppen, skulle det driva oss tillbaka till förindustriell tid, med allt vad det skulle innebära av lidande och förtida död. Och jag redan åtskilliga gånger länkat till George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik. Men om det Ludmila Hell skriver stämmer, skulle det ju vara än värre: det skulle leda till att livet på jorden mer eller mindre utplånades! Men så illa kommer det nog inte att gå: politikerna har ännu några år på sig att ta den gnutta förnuft de har i behåll till fånga. Men det visar ändå hur livsfientlig miljörörelsen och klimatalarmismen faktiskt är.

97-procentsbluffen

Ja, ni har säkert hört det: att hela 97% av världens klimatforskare är överens om att det blir allt varmare och varmare och att det är mänsklig påverkan som åstadkommer detta. Och några av er har nog också hört hur man kommit fram till denna siffra; men om ni inte har det, så berättar Sture Åström hur det gått till i den här debattartikeln. Orkar ni inte klicka på länken, så ska jag citera en del:

Under 2008 skickade University of Illinois ut ett frågeformulär till 10 257 forskare. Resultatet publicerades den 19 januari 2009. Svar kom från 3 146 forskare, medan 7 111 alltså inte svarade.

Av de svarande betraktade sig 77 stycken som klimatforskare. Av dessa svarade 75 stycken rätt på frågan om människan bidragit till jordens uppvärmning. Därifrån kommer siffran 97 procent. De 75 var alltså 7 promille av de tillfrågade.

Så genant behandling av statistik kan inte bero på okunskap. Varje högstadieelev förstår att hela undersökningen blir värdelös när 70 procent inte svarar. Varje journalist måste förstå att världen har många fler seriösa forskare än 77, som arbetar inom områden med bäring på klimatet.

Återigen: läs gärna hela artikeln!

Föräldravrålet

Ja, det finns en grupp som kallar sig så och som vill att vi ska vråla till politikerna att de ännu mer än vad de gör idag gå i miljörörelsens och klimatalarmisternas ledband. Men var och en som har barn eller barnbarn eller (som jag) syskonbarn och syskonbarnbarn borde stämma upp ett vrål att stoppa klimatvanvettet – ifall de nu inte faktiskt önskar outsäglig misär för sina barn och barnbarn.

Mig gör det förstås detsamma, eftersom jag har fyllt 71 och säkert kommer att vara död när konsekvenserna av vanvettet visar sig på allvar. Men behåll denna bloggpost i minnet och läs om den, när den dagen kommer, och kom sedan inte och säg att jag inte har varnat er!

$ $ $

PS. Läs gärna också The Madness of Environmentalism på min engelska blogg.

$ $ $

Uppdatering 21 januari: Samma poäng som Tracinski görs av David Deming i en artikel i The Washington Times:

As frigid conditions settled over the nation, global-warming alarmists went into full denial mode. We were emphatically lectured that singular weather events are not necessarily indicative of long-term climate trends. True enough, but haven’t we been repeatedly told that weather events such as hurricanes Sandy and Katrina are unequivocal proof of global warming?

Återigen: Läs gärna hela artikeln.

Om värdet av kakelugnar …

… och om värden i allmänhet

Det finns en historia om filosofen Christopher Jacob Boström (1797–1866) som säger att när man kom till honom för att tentera på hans filosofi, pekade han på en kakelugn i ett hörn av rummet och ställde frågan: ”Finns den kakelugnen utanför eller inuti kandidaten?” Om kandidaten då svarade ”utanför”, blev han genast kuggad och tillsagd att komma tillbaka, när han läst på bättre.[1]

Det här tycker ni säkert är alldeles helknasigt. Men om man tenterar i filosofi idag och får frågan: ”Finns värdet av kakelugnen utanför eller inuti kandidaten?”, då är det allt säkrast att svara ”inuti”, ifall man vill bli godkänd och få jobb som filosofilärare vid någon av våra läroanstalter. Men det är faktiskt lika knasigt, det.

För vari består kakelugnens värde? Det består i att hålla värmen under kulna vinterkvällar. Och varför är värme under kulna vinterkvällar ett värde? Tja, något får ni räkna ut själva… Om det är svårt, så försök bara tänka er vad det skulle göra för ert liv och välbefinnande, ifall ni skulle behöva sitta och frysa vintern igenom. Och om ni inte betraktar ert liv och välbefinnande som ett värde, ja, rentav ett grundläggande värde … tja, tänk efter själva igen.

Så var finns värmen i detta exempel? I rummet och huset eller bara inuti ditt medvetande? Var finns den kulna vinterkvällen? Rimligen inte bara i ditt eget medvetande. Ditt välbefinnande kanske finns inom dig, men det mesta som bidrar till ditt välbefinnande – mat, kläder, tak över huvudet, dina vänner och anförvanter, böckerna du läser, symfonierna du lyssnar på, teatrarna du besöker, och biografsalongerna och museerna, de krogar eller pubar du frekventerar, etcetera, etcetera – de finns allesammans utanför dig och är ingenting du bara kan hallucinera fram i ditt medvetande. Och livet självt, det värde som ligger till grund för alla andra värden, det lever du väl ändå ute i världen och är inte bara något du sitter och drömmer om?

Var det här svårt att förstå? Förhoppningsvis inte. Ändå får man ideligen höra att ”värden är något som sitter i våra huvuden” därför att ”värden är något som betraktaren ser och upplever”.

Men detta är ett non sequitur. För att återgå till Boströms kakelugn, så befinner sig ju inte kakelugnen inuti kandidaten, bara för att kandidaten ser och upplever den. Samma med det som gör kalekugnen värdefull: den värme den sprider under kulna vinterkvällar. Varken värmen eller den kulna vinterkvällen befinner sig inuti mig, bara för att jag ser och upplever dem.

Vad är det då som faktiskt finns i våra huvuden och ingen annanstans? I fallet med kakelugnen är det själva ordet ”kakelugn” och det begrepp ordet står för; men bara för att vi kan bilda (eller fatta) begreppet ”kakelugn”, betyder ju inte det att all världens kakelugnar lämnar sina platser i rummens hörn och flyttar in i våra huvuden. Men det är ju precis likadant med allt det som gör kakelugnarna värdefulla! De sakerna stannar snällt kvar i yttervärlden och flyttar inte in i våra huvuden.

Vad som i det senare fallet bara finns i våra huvuden är förstås det värdeomdöme vi fäller om kakelugnen: att den är bra för att den värmer, och att värmen är bra för att den bidrar till vårt välbefinnande (och kanske rentav räddar livet på oss, ifall vintern skulle vara tillräckligt kall).

Så vad jag säger är att värden existerar ”där ute”, i yttervärlden, medan våra värderingar eller värdeomdömen existerar ”här inne”, i våra medvetanden – precis som all världens kakelugnar existerar ”där ute”, medan begreppet kakelugn existerar ”här inne”.

Precis det här skrev jag i inledningen till min uppsats Objectivism versus ”Austrian” Economics on Value, och utbredde mig sedan en hel del över implikationerna. Och jag vet inte hur många gånger jag har låtit mig dras in i oändliga diskussioner, där jag, med föga framgång, försökt förklara denna tämligen enkla distinktion mellan vad som finns ”inuti oss” och ”utanför oss”. Kanske distinktionen är för subtil för att förflytta sig från papperet in i folks huvuden?

För att inte tala om hur sur tantvännen skulle bli på mig, ifall jag påstod att hon är ett värde för mig och sedan övergick till att säga att hon bara existerar i mitt huvud!

Men om det inte finns någon yttervärld, då?

Ja, det är ju också en fråga. Boström och en del andra filosofer (mest känd är förmodligen George Berkeley) menar att det inte finns någon yttervärld, utan att allt äger rum i någons medvetande (antingen i Guds medvetande eller i vårt eget, eller bådadera). ”Att vara är att förnimmas” lyder Berkeleys berömda sats, som även Boström åberopar.

Nu tror jag faktiskt att läsarna av denna blogg inte ger mycket för den idén.[2] Annars ger Ludwig von Mises ett fyndigt bevis på yttervärldens existens: han säger att om det inte fanns någon yttervärld, skulle varenda önskan vi har automatiskt gå i uppfyllelse. Och att så inte är fallet, det vet vi ju alla. Alltså måste det finnas något som s.a.s. tar emot och hindrar dem från att gå i uppfyllelse.[3] – Min enda invändning mot det beviset är att det är fullständigt onödigt; det räcker så gott med att slå upp ögonen och se sig omkring.[4]  Sedan kan man förstås fantisera och göra tankeexperiment; men det är just vad det är: fantasier och tankeexperiment.

Men jag menar att det är lika bisarrt att tänka sig att det inte skulle finnas något av värde i yttervärlden, och att alla våra värden blott och bart är fantasier och tankeexperiment. Det skulle innebära att det visserligen finns en yttervärld, men att den är fullständigt värdelös och att det därför inte finns något av värde att eftersträva i yttervärlden!

Och så tror jag inte att någon på allvar tänker. Det är bara det att om man eftersträvar akademiska betyg i dagens läge (och alltså betraktar sådana betyg som ett värde värt att eftersträva), då måste man tänka så – eller åtminstone på tentan låtsas att man tänker så – precis som man på Boströms tid var tvungen att låtsas som om kakelugnen finns inuti en, fastän man mycket väl vet att den finns utanför.


[1]) Om historien är sann eller apokryfisk vet jag inte; men jag har läst en del av vad Boström skrivit, och det går helt i linje med hans filosofi i övrigt.

[2]) Annars har ni kommit till fel blogg. Läs någon annan blogg, eller skapa en egen. Om alla era önskningar automatiskt går i uppfyllelse, bör ni klara det utan att använda WordPress eller något annat bloggprogram – ja, rentav utan att ens använda en dator.

[3]) Se The Ultimate Foundation of Economic Science, s. 6.

[4]) Hjälper inte det, får man ta en eller ett par muggar starkt kaffe, så att man vaknar till ordentligt.

Lambertziana

Affären Thomas Quick är en tragedi för svenskt rättsväsende. Göran Lambertz’ agerande, däremot, är ett satyrspel.

Justitierådet Göran Lambertz efterlyser i Eskilstuna-Kuriren 31 december en förutsättningslös skuldgranskning av de mord som begåtts av Sture Bergwall/Thomas Quick. Detta är synnerligen välkommet, inte minst därför att han bara dömts för åtta av de sammanlagt 31 mord han (med insiktsfull psykoterapeutisk hjälp) har bekänt.

Speciellt viktigt måste det vara att utreda det mord som Bergwall/Quick begick i Växjö samma dag som han konfirmerades hemma i Falun. Dessutom måste ju någon ha skjutsat honom från Falun till Växjö, och den personen borde ju åtalas för fortkörning. Försåvitt nu inte Bergwall/Quick norpat sina föräldrars bil, i vilket fall han också borde åtalas för olovlig körning, eftersom han knappast lär ha hunnit ta körkort vid tillfället i fråga.

För att inte tala om de grava anklagelser han riktade mot sina föräldrar. Sexuella övergrepp och mord på en bebis, om jag minns rätt. Sånt ska väl folk inte få ägna sig ostraffat åt, här i vårt svenska rättssamhälle?

Men om nu Lambertz i sin egenskap av justitieråd inte vill ta tag i dessa frågor, då borde vi i stället ha en förutsättningslös utredning om Lambertz’ egen lämplighet som ledamot av vår Högsta Domstol.

(Och själv har jag ett vagt minne av att ha befunnit mig i centrala Stockholm den 28 februari 1986. Men det är ju så lätt att minnas fel. Kanske Sven-Åke Christianson kan hjälpa mig minnas?)[1]

(Tillsänt Eskilstuna-Kurirens insändarsida.)

(Tidigare i samma ärende: Quick och Kwast.)


[1]) I själva verket var jag hemma den kvällen och gick och lade mig tidigt.