Ta krafttag mot rökningen!

Alternativ insändare.

Mycket lite görs för att komma till rätta med mänsklighetens största gissel: tobaksrökningen. Politikerna är inte intresserade: statskassan behöver skatteintäkterna.

Förr höll sig åtminstone rökarna inomhus. Men nu när rökning på krogen har kriminaliserats, går de i stället ut och röker; med det förutsägbara resultatet att det ligger tunga sjok av cigarettrök över staden. Ta bara situationen på Nybrogatan här i Eskilstuna, där det sitter folk och bolmar på varenda uteservering. Man får undvika Nybrogatan och ta omvägen runt biblioteksplan; men där sitter det ju folk och bolmar på parkbänkarna. Så vad gör man?

Man kunde väl åtminstone förbjuda rökning inom tättbebyggt område. Rökarna kan väl ta bussen eller bilen ut på landsbygden, om de är så förtvivlat röksugna. Men vänta nu… Det bor ju människor ute på landet också. Och vem ska ta hand om alla fimpar som skräpar ner?

Rökarna borde i stället åka ut till obebodda kobbar ute i yttersta skärgården för att ta sig sina bloss. Men vart ska de då göra av fimparna? Att slänga dem i Östersjön är ju helt uteslutet. Som om Östersjön inte redan hade nog med miljöproblem!

Återstår den enda vettiga lösningen: Totalförbjud all rökning! De som bryter mot förbudet kan arkebuseras. Visserligen blir det lite krutrök, men det är ju ett övergående obehag. Arkebuseringarna ska förstås utföras en bra bit ut på landet.

Och vad händer då med skatterna, när rökningen är utrotad? Tja, det blir väl till att chockhöja någon annan skatt i stället. Rejäl punktskatt på godis är en möjlighet. Folkhälsoargument för snart sagt vilka skattehöjningar som helst saknas inte.

Annonser

Balkongrökning

Insändare till Eskilstuna-Kuriren.

Det förs för närvarande en anonym insändarkampanj i dessa spalter som går ut på att vi ska förbjudas röka på våra egna balkonger. Men att rökning utomhus skulle vara störande för icke-rökarna faller på sin egen orimlighet. För att det överhuvudtaget ska kunna störa någon måste det för det första vara vindstilla: ett par sekundmeters vind gör att röken försvinner lika snabbt som den lämnar cigaretten. Men även om det är vindstilla fordras det också att ett helt gäng rökare ställer sig runt omkring en och blåser röken rätt i ens ansikte. Men inga rökare beter sig på det viset, mobbning överlämnar vi med varm hand åt  anti-rökmaffian.

Men OK: Anta att minsta gnutta tobaksrök framkallar våldsamma allergier och leder till förtidig död i lungcancer eller KOL eller dålig blodcirkulation. I så fall får ni väl polisanmäla alla som röker utomhus och stannar i stan i stället för att åka ut till en kobbe i yttersta skärgården!

Själv balkongröker jag på Drakensköldsgatan i Nyfors. Så ta en promenad hit och anmäl mig så fort jag kommer ut på balkongen. Har ni tur så balkongröker samtidigt också grannen tvärs över gata; så då kan ni klämma åt henne också.

Sedan brukar jag tillbringa en stund varje eftermiddag på TimeOut (ibland blir det Hyttan eller Bishop’s Arms). Så passa på och gå förbi där också. Har ni riktig tur och det är fint väder med svag till måttlig sydlig vind, kan det hända att min sambo följt med mig, och då kommer ni att kunna klämma åt henne också.

Nu kommer det här förstås aldrig att ske. Det är en sak att skriva strunt på insändarsidan under anonymitetens täckmantel; men det går än så länge inte att vittna anonymt i domstol.

Slutligen vill jag påminna insändarredaktionen om dess egna debattregler: ” Kritik av namngiven privatperson måste undertecknas med för- och efternamn.”

PS. Insändaren publicerades i Eskilstuna-Kuriren lördag 3 september 2011.

Och se också Ska bara de rika få röka?

Ett av bankväsendets mysterier

Jag är halvvägs igenom Murray Rothbards The Mystery of Banking, men en sak han avhandlar vill jag ta upp redan nu, för jag menar att det är viktigt att förstå den. (Jag har själv nämnt den tidigare i förbigående.[i])

En bank har två huvudfunktioner, som tyvärr har blivit sammanblandade: den kan fungera som en förvaringsplats för pengar, och den kan fungera som ett låneinstitut. Låt mig ta dem i tur och ordning.

Säg att du äger en del guld i form av tackor och/eller mynt. Men du vill inte ha det liggande i lägenheten, om inte annat så för risken för inbrott. Så du går ned till banken och ber den förvara guldet åt dig. Men om du gör det, kan du förstås inte få någon ränta på pengarna; i stället får du betala en avgift till banken för förvaringen. Det är egentligen ingen skillnad på detta och om du lämnar in en cykel för vinterförvaring, eller lämnar möbler till förvaring i väntan på att skaffa en större lägenhet. – På engelska kallas en sådan bank för en deposit bank, så låt oss kalla den för en insättningsbank eller förvaringsbank.

En annan sak som är helt klar är att du när som helst kan ta ut dina insatta pengar, eller en del av dem; banken är skyldig att lämna tillbaka guldet till dig när du själv så önskar.

Och en tredje sak som är klar är att du får ett kvitto på insättningen från banken. Och eftersom kvittot står för det insatta guldet, kan du också använda detta kvitto att betala med, i stället för att hämta ut guld från banken. Det är praktiskt om du begär och får ett separat kvitto för varje enskild tacka eller mynt; då kan du använda dessa kvitton att betala med, och de fyller en sedels funktion.

En annan sak är om du lämnar in guld till banken i avsikt att tjäna ränta på ditt guld. I så fall fungerar banken som ett låneinstitut (loan bank på engelska, så vi kan översätta det med lånebank). Nu tar banken ditt guld och lånar ut det till en tredje part. Det kan t.ex. lånas ut till ett företag som behöver investera och som visar goda framtidsutsikter. Om banken är klok och investeringen lyckosam, kommer guldet så småningom tillbaka med ränta. Den räntan får sedan du och banken dela på. (Banken ska ju också vara lönsam.)

(Du kanske frågar dig varför du ska låna ut guldet via en bank – vore det inte enklare att låna ut det direkt till företaget? Och skulle du inte tjäna bättre på det, när du inte behöver dela räntan med banken? Men förmodligen besitter du inte den expertis som krävs för att bedöma vilka företag som är värda att satsa på och vilka investeringar som kan beräknas bli lönsamma. Expertisen finns hos banken. Och om du besitter expertisen, då kan du starta en egen bank.)

Observera en skillnad mellan insättning (förvaring) och utlåning: det guld du lånar ut kan du inte begära tillbaka när som helst, utan först sedan en viss tid förflutit. För att ta ett enkelt exempel kan guldet lånas ut till 10% ränta på ett år; då måste du vänta ett år. Oftast är det mer komplicerat: ett stort lån kan amorteras av under en tioårsperiod (eller ännu längre); då får du också successivt tillbaka ditt utlånade guld plus ränta över samma tidsperiod. Med en insättning har du hela tiden full förfoganderätt över ditt guld; men vid utlåning måste du temporärt lämna ifrån dig förfoganderätten.

Om dessa båda funktioner hölls isär, skulle allt vara gott och väl. Om jag får spekulera, tror jag att ganska få skulle lämna in guld för förvaring (eftersom det innebär en viss kostnad), och de flesta skulle låna in guldet till banken för vidare utlåning. Men de båda funktionerna har alltså blandats samman. Rothbard uppehåller sig en del vid hur detta historiskt har gått till; jag ska bara ge ett kort citat. I ett rättsfall i England 1848 bestämde Lord Cottenham så här:

Money, when paid into a bank, ceases altogether to be the money of the principal; it is then the money of the banker […]. The money placed in the custody of a banker is, to all intents and purposes, the money of the banker, to do with as he pleases; he is guilty of no breach of trust in employing it; he is not answerable to the principal if he puts it into jeopardy; if he engages in hazardous speculation; he is not bound to keep it or deal with it as the property of his principal; but he is, of course, answerable for the amount, because he has contracted. (Citerat i The mystery of banking, s. 92.)

M.a.o.: Även om du lämnar in ditt guld till förvaring, blir ditt guld bankens egendom, inte din! (Lord Cottenham är förstås hygglig nog att säga att banken ändå har ett visst ansvar mot dig och ska betala tillbaka; men det motsägs ju av citatet i övrigt.)

Har det här då något med inflation eller ”fractional reserve banking” att göra? Inte hittills. Varken insättning för förvaring eller utlåning ökar penningmängden i ekonomin. Men vad som kan hända, och har hänt, är följande:

Vi såg förut att kvitton på insatt guld fungerar lika bra som betalningsmedel som guldet självt (så länge guldet finns i banken och kvittona kan lösas in); de fungerar som sedlar, och faktum är att sedlar (under 100-procentig guldmyntfot) inget annat är än just kvitton på insättningar. Men nu är det också så att det sällan eller aldrig händer att alla som har dessa kvitton eller sedlar i handen samtidigt kommer till banken och vill ha dem inlösa i guld. Säg att det normala är att 15% av guldet löses in under ett år (den exakta siffran och den exakta tidsperioden spelar ingen roll; principen är förstås densamma). Men nu frestas banken ge sig in på brottets bana.

Sedlar är lika gångbara som guld i handeln. Men eftersom inte alla sedlar löses in med detsamma, passar banken på att trycka upp fler sedlar än det finns guldbackning för. Detta är förstås brottsligt och måste rubriceras som förskingring och falskmynteri. Men så länge folk i allmänhet inte känner till att banken gör så, ”fungerar” det. Banken kan ge större lån och tjäna mer ränta, nu när den inte bara har guld utan också falska sedlar till sitt förfogande. Och de som först får de falska sedlarna i handen kan göra inköp med dem, innan priserna har hunnit gå upp – men den saken har jag skrivit tillräckligt om förr.

I ett fritt samhälle med fritt bankväsende kan det här förstås inte fortsätta i all evighet, eller ens särskilt länge. Förr eller senare får folk nys om att banken ger ut falska sedlar med otillräcklig guldbackning, och då kommer de att rusa till banken för att ta ut sitt guld. Banken blir bankrutt och får gå omkull. (Faktum är ju att banken redan är bankrutt i och med att den inte kan lösa in alla fordringar. Men det kan ta lite tid innan allmänheten upptäcker att den är bankrutt.)

Det diskuteras om ”fractional reserve banking” under ett fritt bankväsende ska förbjudas, eller om det ska ”lämnas åt marknadskrafterna” att bestraffa förfarandet. Eftersom förskingring och falskmynteri är brott, bör det förstås förbjudas. Men även om det inte förbjöds, skulle en bank som ägnar sig åt det inte komma särskilt långt under ett fritt bankväsende.

Detta var alltså ett av bankväsendets mysterier – och faktiskt det mest grundläggande, eftersom det är detta som från början gett upphov till ”fractional reserve banking” med ty åtföljande inflation. Nästa mysterium är vad som händer när vi får centralbanker. Till det kanske jag kan återvända.

(Andra som har bloggat om det här är Doug Reich och Thomas Kenworthy.)


[i]) Tantvännen menar rentav att denna bloggpost är skåpmat och bara innehåller sådant jag skrivit om förut.

Dagens pessimistiska betraktelse

Klassiskt liberala partiet brukar fira första maj med att veckla ut en banderoll med den här texten:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

Hur sant detta än är, har det inte åstadkommit något muller i politikens krater, och KLP har bara fått några ströröster i de båda riksdagsval det ställt upp i. OK, det är ett nytt parti och väldigt få känner ens till det; men vilka är framtidsutsikterna?

Så här skriver Alex Voronov i dagens Eskilstuna-Kuriren:

I Sverige finns […] ingen utbredd skepsis mot statsmakten. Skatterevolten är långt borta och ifrågasättandet av välfärdsstaten är obefintligt. Svenskarna gillar Systembolaget och ser offentlig barnomsorg och pappamånad som frihetsskapande institutioner.

För en gångs skull håller jag med honom. Vi svenskar trivs med vårt höga skattetryck och vårt statliga förmynderi. Vi tror t.o.m. att skattetrycket och förmynderiet gör oss friare!

OK, i viss mening gör det oss friare: det befriar oss från vårt eget ansvar. Varför fatta betydelsefulla val, när staten ändå kan fatta valen åt oss? Risken för att man själv väljer fel och att det kan leda till ödesdigra konsekvenser är ju överhängande. Hur mycket enklare då att traska patrull och inte bry sig alltför mycket om att patrullen är på marsch mot ett stup? Hur mycket enklare att betala sin skatt och vara snäll än att ständigt tvingas kalkylera hur ens pengar bäst ska spenderas? Hur mycket enklare att handla på Systemet än att vara tvungen att gå runt till olika vinbutiker och försöka bedöma deras sortiment? Och hur oändligt mycket enklare måste det inte vara att låta staten bestämma vem av föräldrarna som ska ta hand om de nyfödda barnen? Tänk er bara vilka oändliga diskussioner det skulle bli, om mamma och pappa försökte lösa det problemet på egen hand!

Det finns alltså en sorts frihet som vår nuvarande välfärdsstat skänker oss: friheten från att ta det fulla ansvaret för våra egna liv.

Vi vill inte gärna vandra ut i den friheten: det känns som att ge sig ut på en ökenvandring. Därför skrämmer oss friheten; och vi skulle aldrig lägga vår röst på ett parti som kastar ut oss i denna frihet.

Så är det med flertalet svenskar. Det finns ett mindretal som inte skräms av friheten, utan i stället känner sig förkvävda under skattetrycket och förmynderiet; ett mindretal som inte vill gå med i lämmeltåget mot statsbankrutten; ett mindretal som har svårt att göra sin stämma hörd (annat än på egna bloggar och debattfora). Men också vi sitter fast i samma smet. Att strunta i att betala skatt är inte det lättaste! Och vad har vi att sätta mot förmynderiet, annat än ett ”stopp och belägg!” som staten å sin sida högaktningsfullt (eller snarare lågaktningsfullt) struntar i.

”Det är tidigare än ni tror” skrev Ayn Rand efter det att Barry Goldwater förlorat presidentvalet 1964. Det är fortfarande väldigt mycket tidigare än vi tror.

Hur blir man dygdig?

Jag har svårt att slita mig från Nikomachiska etiken. Men innan jag citerar Aristoteles, ska jag vara en skrytmåns och citera mig själv:

En människa är […] summan av sina egenskaper. Eftersom en människa (till skillnad från en boll) är en ”varelse av viljestyrt medvetande”, är en människa väsentligen vad hon själv gjort sig till. Så t.ex. har en rakryggad människa gjort sig rakryggad genom att gång efter annan hålla ryggen rak; en krumryggad människa har gjort det motsatta. Om en människa är god eller ond så är detta väsentligen hennes egen förtjänst eller hennes eget fel. (Ayn Rands påstådda ”utanförskap”.)

Håller man ryggen rak i ett antal situationer, blir man rakryggad – och då blir det så mycket enklare att hålla ryggen rak nästa gång det behövs. Kröker man i ställer rygg i ett antal situationer, får man krum rygg, och det blir väldigt svårt för en att räta ryggen i en situation där man skulle behöva uppträda rakryggat. Väljer man ofta att tala sanning blir sanningsenlighet lätt för en; vänjer man sig vid att ljuga, får man så småningom väldigt svårt att låta bli att ljuga. Man kan vänja sig vid att handla självständigt eller att alltid rätta sig efter andra. Etcetera. (Spridda tankar om den fria viljan.)

Om jag kom på det här alldeles på egen hand eller om jag omedvetet inspirerats av Aristoteles minns jag inte. Men i varje fall hittar man samma tanke hos honom:

Aristoteles visste hur man blir dygdig.

Dygderna får vi […] genom att praktisera dem, på samma sätt som de övriga formerna av kunnighet. De saker som vi skall lära oss att utföra, lär vi oss nämligen genom att göra dem; så blir vi t.ex. husbyggare genom att bygga hus och gitarrspelare genom att spela gitarr. På samma sätt blir vi också rättrådiga genom att handla rättvist, besinningsfulla genom att vara behärskade och modiga genom att bete oss modigt. (Bok 2, kapitel 1.)

På samma sätt är det väl med lasterna: Drinkare blir man genom att dricka (ofta och till övermått) och brottsling blir man genom att begå brott.

Men är inte det här rätt självklart, rentav trivialt? Det är väl ingen som tror annat än att övning ger färdighet? Och exemplen kan ju mångfaldigas i det oändliga: man blir kock genom att laga mat, schackspelare genom att spela schack, seriemördare genom att begå fler än ett mord, etc., etc.

Men man kan ju ställa sig frågan: måste man inte redan vara modig för att kunna visa mod i farans stund? Måste man inte redan vara rakryggad för att kunna hålla ryggen rak i en situation som fordrar det? Vad är ägg och vad är höna här? – En determinist skulle kunna hävda att karaktärsegenskaper som mod eller feghet, besinningsfullhet eller tygellöshet, m.fl. är medfödda eller nedärvda; den som utför modiga och rakryggade handlingar är född modig och rakryggad; och omvänt för den fege och krumryggade.

Men att detta deterministiska resonemang inte alls stämmer är uppenbart när det gäller några av de exempel Aristoteles och jag själv gett ovan. Att bygga hus är definitivt inte någon medfödd förmåga, inte heller att laga mat. Det må finnas en ärftlig komponent i musikalitet, men utan övning lär man sig ändå inte spela något instrument eller komponera. Och en människa må vara född med en kroppskonstitution som påminner om Patrik Sjöberg eller Blanca Vlasic; utan åratal av träning blir det ändå inga rekord i höjdhopp.

Eller ta en så enkel sak som läs- och skrivkunnighet. Alla har vi tagit steget från att vara icke läskunniga till läskunniga och från icke skrivkunniga till skrivkunniga. Och vår läs- och skrivkunnighet har succesivt blivit bättre med åren. Men ingen skulle väl hävda att man redan måste vara läs- och skrivkunnig för att kunna lära sig läsa och skriva?

Så här skriver Aristoteles själv:

Nu kan man fråga sig, varför vi hävdar att människorna måste bli rättrådiga genom att handla rättvist och besinningsfulla genom att handla sansat? Ty om de handlar rättvist och sansat, så är de redan rättrådiga och besinningsfulla, på samma sätt som de är skrivkunniga och musikaliska om de skriver och musicerar. (Bok 2, kapitel 4.)

Och Aristoteles besvarar invändningen ungefär som jag själv gjort ovan.

Ett citat till från mig själv; en objektivistkollega skrev så här i en nätdebatt:

Vi förlorar alltså friheten bara för att de flesta inte har läst Ayn Rand och därför inte har kunskaperna som ger dem civilkurage.

Jag invände för det första att det finns människor som visat civilkurage utan att ha läst eller ens hört talas om Ayn Rand (jag nämnde Émile Zola och Vilhelm Moberg som exempel, men det har ju funnits många fler under historiens lopp), och för det andra att kunskaper inte nödvändigtvis ger en civilkurage:

Förresten är det ju något fel med idén att blotta kunskaper skulle ge en civilkurage. Man blir inte rakryggad genom att läsa en instruktionsmanual i ämnet. Men blir rakryggad genom att ofta hålla ryggen rak! (Pdf-nattväktaren årg. 6, s. 23.)

Jag tänkte nu inte direkt på Aristoteles, när jag skrev det här, men faktum är att också han betonar att blotta kunskaper inte räcker till för bli dygdig; det fordras att man faktiskt övar sig och utövar dygderna. (Samme objektivistkollega retade gallfeber på mig genom att skriva mängder av inlägg som gick ut på att ”vi behöver en rationell filosofi”, som om vi skulle få en rationell filosofi bara genom att tjata om hur nödvändigt det är; jag tyckte gott han kunde utöva rationalitet i stället för att bara prata om hur bra det är att vara rationell.) Så här skriver Aristoteles:

Det är sålunda riktigt sagt, att människan blir rättrådig av att utföra rättvisa handlingar och besinningsfull av att handla sansat. Utan att göra något sådant kommer heller ingen att ha några utsikter att bli god. Men flertalet människor gör det inte, utan de tar sin tillflykt till tanken och tror sig filosofera och sålunda bli goda människor. Det beter sig ungefär på samma sätt som sjuka, vilka uppmärksamt lyssnar till vad läkarna har att säga – men sedan följer de inte en enda av de föreskrifter som de har fått. På samma sätt som dessa patienter inte får sin kropp i skick genom en sådan behandling, blir inte heller de andra botade till själen genom ett dylikt filosoferande. (Bok 2, kapitel 4; min kursivering.)

Det finns som bekant en dygdkatalog i Galts tal, och jag har ingenting att invända mot Ayn Rands analys av dygderna. Men blir man dygdig bara av att läsa och intellektuellt förstå denna katalog? Nej, man måste också utöva dygderna. Och det var det jag egentligen ville ha sagt. Dags att sluta prata om saken och gå från ord till handling!

Aristoteles om vänskap

Facebook är man ”vän” med alla sina kontakter – även sådana man aldrig träffat i levande livet, t.o.m. sådana man inte ens hört talas om innan man fick en vänförfrågan. På nystartade Google+, däremot, görs det skillnad mellan ”vänkrets” och ”bekantskapskrets” – vilket fick mig att fundera över var gränsen egentligen går mellan en vän och en blott bekant; och jag drog mig till minnes att Aristoteles har en del att säga om vänskap.

Faktum är att Aristoteles ägnar två hela böcker i Nikomachiska etiken (bok 8–9) åt att resonera kring just vänskap och att analysera olika typer och grader av vänskap. Sammanfattningsvis finns det tre sorters vänner: sådana som man har nytta av, sådana som man har nöje av (finner det angenämt att tillbringa tid tillsammans med), och slutligen sådana som står en så nära att man delar både glädjeämnen och sorger med dem (en sådan vän kallar Aristoteles ett ”andra jag”, eftersom man bryr sig om en sådan vän nästan lika mycket som man bryr sig om sig själv).

Den första sortens vänskap är flyktig, för den upphör i samma ögonblick som nyttan upphör; och det som är nyttigt för en idag behöver inte alls vara nyttigt i morgon eller senare i livet. (Om jag får lov att invända mot Aristoteles, skulle jag inte ens vilja kalla detta för vänskap, för det kan egentligen bara handla om affärsbekanta och liknande; jag blir t.ex. inte vän med min tandläkare bara därför att det är nyttigt att då och då göra ett tandläkarbesök.) Den andra sorten är mera varaktig, och den tredje sorten är förstås varaktigast av alla.

Men vad har nu detta att göra med Facebook och Google+? Jo, frågan här är hur många riktigt nära vänner man kan ha. Hur många människor kan man verkligen dela alla sina glädjeämnen och sorger med? Så här skriver Aristoteles:

Skall man […] skaffa sig så många vänner som möjligt, eller är det med vänskapen på samma sätt som med gästfriheten där det anses vara en passande regel, att man varken skall ha många gäster eller helt och hållet sakna dem, d.v.s. att man varken skall vara utan vänner eller ha för många av dem?

På sådana vänner som man drar nytta av tycks regeln stämma fullständigt. För det är en besvärlig uppgift att återgälda många människors tjänster och ens eget liv hinner inte till för att fullgöra den. Dessutom är det överflödigt att ha flere sådana vänner än vad som är tillräckligt för ens eget liv, och de utgör ett hinder för en ädel livsföring. De behövs alltså inte. Likaså räcker det med några få vänner för ens nöjes skull, på samma sätt som lite krydda i maten är tillräckligt.

Men hur är det med de verkligt goda vännerna – skall man ha så många som möjligt eller finns det någon viss gräns för deras antal […]?

Att man inte kan leva tillsammans med en hel massa människor och dela sig mellan dem är uppenbart. Vidare måste ens vänner också sinsemellan vara vänner, ifall alla har för avsikt att tillbringa dagarna tillsammans. Och det är ingen enkel sak, om antalet är stort. Dessutom blir det svårt att på rätt sätt dela glädje och sorg med många människor – för det händer lätt att man samtidigt måste glädjas med en och sörja med en annan. Det är alltså troligen bäst att inte försöka få så många vänner som möjligt, utan bara så många som man behöver för sitt samliv. Det förefaller ju närmast omöjligt att på allvar vara vän med en hel massa människor.

Härefter följer ett avgörande skäl för monogami:

Av denna anledning är det inte heller möjligt att älska flere personer på en gång. Kärleken strävar nämligen efter att vara ett övermått av vänskap, och någonting sådant kan man bara hysa för en enda person.

Och vad har Aristoteles att säga om alla dessa som skaffar hundratals, ja rentav tusentals, Facebookvänner?

Människor som håller sig med många vänner och står på förtrolig fot med dem alla anses inte vara vän med någon – annat än i social mening – och sådana individer får namn om sig att vara inställsamma. Det är naturligtvis möjligt att i social bemärkelse vara vän med många, också om man inte är inställsam, utan förhåller sig som en verkligt hederlig person. Men det går inte att för hela denna massa hysa en vänskap som baserar sig på förtjänstfullhet och egenvärde, utan man måste vara nöjd bara man finner ett litet fåtal verkliga vänner. (Nikomachiska etiken, s. 272 f.; sv. övers. Mårten Ringbom. – Om ni tycker att ”flere” är en underlig stavning, så är det Ringbom som stavar det så.)

Nu ska jag förstås inte anklaga dem som har många Facebookvänner för inställsamhet – det är Facebook som har definierat ”vän” på ett sätt som inbegriper de mest ytliga bekantskaper. Men hur är det tillämpligt på Google+? Jodå, jag har rätt många som är vänner i den bemärkelsen att jag finner det angenämt och nöjsamt att läsa deras statusuppdateringar och kommentarer. Men någon som jag skulle vilja dela all min glädje och all min sorg med? Knappast. Och dessutom måste ju enligt Aristoteles hela denna vänkrets vara vänner sinsemellan och alla dela all sorg och glädje.

Så jag nöjer mig allt med att ha en bekantskapskrets på Google+.

Uppdatering 9 februari 2016: Illustration av Aristoteles’ poäng:

Jag hittade detta på en Facebookgrupp som heter Ik heb liever weinig echte vrienden dan veel schijnheilige vrienden (d.v.s. ”Jag har hellre ett fåtal äkta vänner än många skenheliga”).