Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard

Riksbanken har upptäckt att vi har alldeles för låg inflation här i landet och att penningvärdet inte urholkas i den takt den betraktar som önskvärd. För att råda bot på detta missförhållande har den nu sänkt reporäntan (den ränta affärsbankerna betalar, när de lånar från Riksbanken) till 0%. Det kostar inte längre något alls för affärsbankerna, när de lånar av Riksbanken, och det ska leda till att affärsbankerna också sänker sin utlåningsränta.

Om detta handlar en ledare i Eskilstuna-Kuriren 29 oktober, en ledare som jag tror är representativ för hur pressen i allmänhet ser på saken. Jag citerar:

Nollräntan är rätt beslut av Riksbanken. […] Svenska deflationstendenser har därför tvingat [min kursivering] Riksbanken att sänka räntan till noll. Nollränta nu och riksbanksprognos om att hålla den på noll i nästan två år, ger en stark signal till marknaden. […] En riksbank har förstås många fler verktyg för att elda på efterfrågan och driva på inflationen.

Citaten är selektiva, eftersom ledarskribenten också pekar på andra faktorer och inte menar att denna nollränta är allena saliggörande. Men han säger ju faktiskt att detta är rätt beslut.

Min kommentar:

Om nu räntesänkningar är så bra för att sätta fart på ekonomin, varför inte ta ett steg till och göra reporäntan negativ? Då skulle affärsbankerna få betalt för att låna pengar från Riksbanken. Om denna räntesänkning görs tillräckligt stor, skulle affärsbankerna i sin tur följa efter, så att även vi vanliga konsumenter får negativ ränta och alltså får betalt varje gång vi tar ett lån för att köpa en bostad, eller en ny bil, eller en ny dator, eller vad vi nu kan tänkas ha lust att konsumera. Ju mer konsumtion, desto bättre för ekonomin, enligt alla ekonomer som följer John Maynard Keynes [eller Paul Krugman] i spåren.

Ett ännu enklare sätt att sätta fart på konsumtionen vore att trycka upp nya sedlar och sedan dela ut dem direkt till konsumenterna, utan att pengarna passerar bankerna. 10 000 i handen på varje konsument skulle betyda mycket mer konsumtion. Eller 100 000. Eller 1 miljon. Eller rentav någon miljard. Erfarenheten från Tyskland i början av 1920-talet lär ju oss att det blir väldigt mycket konsumtion på det sättet: folk körde pengar i skottkärror till butikerna, bara för att kunna köpa konsumtionsvaror innan andra kom dit med ännu mer fullastade skottkärror senare på dagen.

Nej, något fel måste det väl vara på det här resonemanget …

Att Kurirens ledarredaktion skulle förstå vad det är för fel på resonemanget håller jag dock inte för troligt.

Men när ledaren kommer in på ämnet ”deflation” blir det än värre. Citat:

Gårdagens räntebeslut av Riksbanken är en följd av oroväckande tecken i ekonomin. Låg inflation är vanligtvis något positivt. Det ger stigande realinkomster, möjliggör låga räntor, gynnar investeringar och håller igång efterfrågan.

Men en låg inflation som slår över i deflation skapar problem. När framtidens priser förväntas bli lägre än dagens väntar hushållen med att köpa och företagen att investera, vilket förstärker deflationen och fortsätter så i en spiral som blir mycket svår att bryta. Fråga japanerna.

Samma sak skrev New York Times 1 november 2008:

Samtidigt som dussintals länder glider djupare ned i finansiellt trångmål kan ett nytt hot vinna kraft i den amerikanska ekonomin – utsikten att varor kommer att travas på hög i väntan på köpare och att priserna kommer att sjunka, vilket kväver nyinvesteringarna och förvärrar arbetslösheten under månader eller t.o.m. år.

Ordet för detta är deflation, eller sjunkande priser, en term som ger ekonomerna frossa.

Deflation åtföljde 1930-talets depression. Ständigt fallande priser var också kärnan i Japans så kallade förlorade decennium efter den katastrofala kollapsen av dess fastighetsbubbla i slutet av 80-talet – en period i vilken somliga experter nu finner paralleller med det amerikanska predikamentet.

Detta citeras av George Reisman i inledningen till Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation, så för vederläggning hänvisar jag dit.

Min egen kommentar till Kuriren:

Fallande priser som beror på ökad produktion är inte deflation. Deflation är vad som inträffar den dag en inflationsbubbla spricker. Då faller priserna överlag kraftigt, men det är inte det enda. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar, och det leder till att en mängd företag går i konkurs och till omfattande arbetslöshet.

Men när priserna faller därför att produktionen ökar, innebär det att vi får det bättre, eftersom vi helt enkelt har råd att köpa mer. Och denna förbättring av vår levnadsstandard ska alltså Riksbanken bekämpa!

Konkret exempel: Datorer och mobiler har med åren blivit inte bara allt bättre uran också allt billigare. En smart mobil av idag innehåller mer datorkraft än en datamaskin som fyllde ett helt rum i datorålderns barndom och kostar ändå inte mer än vad de flesta har råd med. Men det är alltså detta Riksbanken vill bekämpa, bara för att upprätthålla en urholkning av penningvärdet på 2% om året!

För trogna läsare av denna blogg och för kännare av ”österrikisk” ekonomi är detta förstås skåpmat. Begreppsförvirringen rörande begreppen ”inflation” och ”deflation” har jag tagit upp förr. Repetitionskurs:

Ordet ”inflation” kommer av det latinska ”inflatio”, som betyder ”uppblåsning” (eller ”väderspänning”), och detta i sin tur är en substantivering av verbet ”inflo”, ”blåsa upp”, ”komma att svälla”, även ”göra uppblåst, övermodig, stolt”. Blåser man upp något, spricker det till sist (tänk såpbubblor, tuggummi eller ballonger). Det som blåses upp och fås att svälla i ekonomin är förstås penningmängden. Motsatsen, ”deflation”, är förstås när såpbubblan, tuggummit eller ballongen till sist blåses upp så mycket att den spricker. Samma med penningmängden. – Men prisfall som beror på ökad produktion innebär ju inte alls att något spricker! Allt det betyder är att varor och tjänster blir billigare, och att det därmed blir en ökning i levnadsstandarden.

Verklig deflation är en helt annan sak. Ja, priserna faller kraftigt, när en inflationsbubbla spricker – men varför? Inflationsfasen kännetecknas av artificiell kreditexpansion, vilket innebär att det skapas omloppsmedel (”fiduciary media” på engelska), d.v.s. sedlar eller andra betalningsmedel som ger sig ut för att vara pengar, men i själva verket är fordringar utan verklig täckning. När bubblan spricker, försvinner dessa omloppsmedel ut i det tomma intet varur de skapats. Och detta är ju långt ifrån det enda som händer när bubblan spricker. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar; företagen som gjort felinvesteringarna går i konkurs; och vi får omfattande arbetslöshet.

Det här är ”österrikisk ekonomi 101”. Att det bästa man kan göra när inflationsbubblan spricker är att låta recessionen/depressionen ha sin gång är kanske ”österrikisk ekonomi 102”. Och att stater och centralbanker skulle ta till sig den insikten, det finns f.n. inte på kartan.

Slut på repetitionskursen. Men jag ska vidareutveckla de konkreta exemplen:

För ett tjugotal år sedan köpte jag en begagnad dator för 10 000 kronor. Operativsystemet var Windows 3.11, RAM-minnet var 4 kB, och för ordbehandling användes MS Works (hur många av er kommer ens ihåg MS Works?); till detta kom en matrisskrivare som stod och knattrade i evighet när jag ville ta en utskrift. Den datorn var alltså begagnad; vad tror ni den kostade när den var ny? 40 000 kronor!

Och de allra första datamaskinerna (som t.ex. ENIAC) var stora som hus och måste säkert ha kostat åtskilliga miljoner. De dög till väderprognoser och folkbokföring och en del annat, men inte dög de till att surfa på nätet, eller mejla eller skicka SMS, eller ens till ordbehandling eller kalkylblad eller att bygga upp databaser. Idag klarar varenda laptop av detta, och t.om. de mera avancerade mobilerna klarar av det. Inte kostar de några miljoner, bara några få tusenlappar. Och det som i början var stort som ett hus kan man nu bära med sig i fickan.

Samma sak med TV-apparater. Jag köpte en tjock-TV för ett tiotal år sedan för ca 5000 kronor. För ett par veckor sedan var den uttjänt, så jag köpte en platt-TV. Och den kostade bara ett par tusen – och ändå är skärmen betydligt större och bildkvaliteten bättre.

Men det är alltså summan av dessa allt billigare och allt bättre produkter som Riksbanken kallar ”deflation” och menar utgör ett hot som till varje pris måste bekämpas!

$ $ $

Andra har också skrivit om Riksbankens nollränta. På svenska Misesinstitutet har Klaus Bernpaintner skrivit under rubriken Så saboterar nollränta ekonomi. (Samme Bernpaintner förutspådde också år 2011 att reporäntan skulle sjunka till noll, när Stefan Ingves påstod att den år 2014 skulle hålla sig runt 3,5–4%.)

Också Stefan Karlsson har bloggat om detta under rubriken Riksbankens farliga nollränta.

Och säkert finns det flera som jag ännu inte sett.

$ $ $

Uppdatering 6 november: På tal om de där japanerna vi ska fråga, läs gärna vad Andreas Cervenka skriver i SvD 4 november. Idén är tydligen att ”monetarisera skulden”, d.v.s. ersätta de omloppsmedel som skapas när någon tar ett lån med papperspengar. Men vadå? Falskmynteri som falskmynteri! Och varför inte göra som jag (sarkastiskt) föreslog ovan, d.v.s. ge de nytryckta sedlarna direkt till konsumenterna och låta dem köpa så många varor de hinner köpa, innan priserna gått upp? Eller, som Cervenka skriver:

Om allt detta låter sinnessjukt, skulle det kunna bero på att det är det.

$ $ $

Uppdatering 13 februari 2015: Jaha, nu har vi minusränta – visserligen bara -0,1%, men vad säger att det kommer att sluta med det? Och Eskilstuna-Kuriren fortsätter att applådera denna vanvettiga inflationspolitik. Min kommentar:

Inte för att jag för ett ögonblick inbillar mig att ni ska lyssna – men jag vill ändå påpeka att fallande priser som beror på produktionsökningar inte är deflation. Långsamt men stadigt prisfall är det normala i en fri ekonomi, så länge penningvärdet är åtminstone någotsånär stabilt. Fler varor och tjänster betyder billigare varor och tjänster. Detta är faktiskt rätt enkel matematik.

Deflation är vad som inträffar när en inflationsbubbla spricker. Deflation inträffar när de omloppsmedel centralbankerna skapat ur tomma intet försvinner ut i samma tomma intet. De företag som byggts upp med artificiell kreditexpansion kan inte längre betala av sina lån och tvingas i konkurs, med bl.a. omfattande arbetslöshet som resultat.

Vill ni veta mera (vilket jag som sagt inte tror att ni vill) går det bra att läsa mina bloggar: ”Hemma hos POS” och ”George Reisman på svenska”. Det går bra att börja med [denna] bloggpost och Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

Annars tillönskar jag er en fortsatt keynesiansk slummer.

I stort sett är detta förstås en upprepning av min förra kommentar.

$ $ $

Mest för att det roar mig ska jag ge ett enkelt matematiskt exempel.

Anta något – hm – överförenklat att det bara produceras en vara i ekonomin, nämligen ägg, och att valutan består av enkronor. 100 ägg och 100 enkronor betyder att varje ägg kostar 1 krona. Fördubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 50 öre styck. Fyrdubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 25 öre styck. Ja – ni förstår säkert.

Men nu drabbas centralbanken i denna överförenklade ekonomi av deflationsskräck och fördubblar eller fyrdubblar antalet enkronor, så att priset på ägg hålls stabilt på 1 krona/styck.

Och vad händer då om äggproduktionen en vacker (eller regnig) dag sjunker? Någon gång måste ju det också inträffa. Äggen kommer att kosta mer än 1 krona/styck! Riksbanken och Eskilstuna-Kuriren jublar över att inflationen äntligen tar fart!

Även om mitt exempel är otroligt överförenklat, så gäller ju detsamma i en avancerad ekonomi med biljoner olika varor och tjänster och biljoner på biljoner enkronor.

$ $ $

Uppdatering 12 februari 2016: Nu ska alltså räntan sänkas till -0,5%, och det kan komma fler sänkningar framöver.

Avanonymisera AFA!

Jag har väldigt lite till övers för människor som skriver anonymt på nätet, eftersom jag anser att man ska stå för det man skriver, och kan man inte det, ska man inte skriva alls. Men jag kan ha förståelse för det, ifall man riskerar att bli hotad, trakasserad eller misshandlad, ifall man skriver under eget namn. Lika lite har jag till övers för sverigedemokrater, nationaldemokrater och ännu värre s.k. patrioter. Allra minst har jag till övers för dem som inte bara yttrar sig hatiskt och hotfullt under anonymitetens täckmantel utan faktiskt går ut och misshandlar sina medmänniskor under anonymitetens täckmantel.

Därför hade jag till en början svårt att känna någon upprördhet, när Expressen för kort tid sedan hängde ut ett antal sverigedemokrater som skrivit anonymt på diverse ”invandringskritiska” sajter. Men det var bara till en början.

Det visade sig ju snart att Expressen hade anlitat en grupp som kallar sig ”Researchgruppen” och vars medlemmar själva också har ett förflutet inom Rånarluvevänstern!

Nåväl, om detta gäller alla som är med i Researchgruppen eller bara dess mest namnkunniga medlemmar, det vet jag inte säkert. För när man ber dem presentera sig med namn, svarar de inte alls på frågan. Andras identitet kan de avslöja, men sina egna identiteter hemlighåller de.

Alltnog; för att få lite klarhet i saken lade jag in det följande på Researchgruppens Facebooksida:

Jag har ett litet uppdrag till Researchgruppen, ifall ni skulle ha tid och lust att åta er det. Jag skulle vilja att ni avanonymiserar de personer som kallar sig aktionsgruppen Autonoma Arbetare i Skåne och de som ligger bakom bloggen Motkraft.

Den här aktionsgruppen attackerade för en tid sedan ett par arbetsförmedlare i Skåne genom att hälla ammoniak i deras brevlådor och skrev i samband med det följande på Motkraft:

”Revolutionen kommer inte att ske med vita handskar och våra metoder kommer inte att vara ’mjuka’ eller politiskt korrekta. Vi i aktionsgruppen Autonoma Arbetare i Skåne påstår att direkta angrepp på chefer, politiker och kapitalister är den bäst lämpade metoden utifrån dagens situation.”

(Denna bloggpost har tagits bort nu, men jag hann kopiera texten ovan, innan den försvann. Och varför den tagits bort kan jag ju bara spekulera över.)

Jag tror ni håller med mig att hur illa det än är att sprida hatbudskap på nätet, så är det ännu ett snäpp värre att på detta sätt låta hatet ta sig uttryck i handling.

Ett antal småfåglar har kvittrat i mitt öra att ni själva skulle ha någon sorts samröre med denna och liknande grupperingar. Men sådana rykten sätter jag inte någon tilltro till, ifall jag inte skulle få otvetydiga bevis på att de faktiskt stämmer. [Som otvetydigt bevis räknar jag då att Researchgruppen skulle vägra att ta emot uppdraget.]

Tyvärr är jag inte särskilt rik, så jag kan bara erbjuda en symbolisk summa – låt oss säga 100 kronor – i vederlag för detta uppdrag. För den goda sakens skull hoppas jag ändå att ni åtar er det.

Researchgruppens svar:

Vi befinner oss just nu i ett läge där vi inte kan ta på oss fler uppdrag. Men tack för omtanken och god jul.

POS:

Nämen, vad synd. Och jag som hade ställt sådana förhoppningar på er. Men är ni också så överlupna med uppdrag att ni inte ens har tid att presentera er med namn, så som jag bad er om igår? Som det är nu känner jag bara till namnen Martin Fredriksson och Mathias Wåg, men ni måst ju vara några fler?

En annan debattör:

Om det nu är så att du är så oroad över Autonoma Arbetares åsikter så kanske du kan ta kontakt med dem och diskutera med dem, istället för att vara dryg mot Researchgruppen.

POS igen:

Tror du de talar om för mig vad de heter, om jag frågar dem snällt? Jag trodde i min enfald att Researchgruppen skulle vara intresserad av att avanonymisera anonyma våldsverkare. Och om du missat min poäng för jag väl lov att upprepa den: det är illa nog att hota med våld under anonymitetens täckmantel, men det än ännu lite värre att också utföra våld under anonymitetens täckmantel.

Det finns för övrigt en liknande aktionsgrupp i Eskilstuna som för snart två år sedan misshandlade två yngre kamrater till mig och utsatte en tredje för hot om misshandel. Att jag inte själv blev misshandlad var en tillfällighet: jag hade suttit och pratat med dem på ett kafé, men tog en annan väg hem. Mina kamrater blev misshandlade. därför att de tillhörde ett litet politiskt parti som har fri invandring på programmet, så inte ens med den sjukaste fantasi kan man ta detta som ett led i kampen mot rasismen. Den aktionsgruppen skulle jag gärna se avanonymiserad, men det lär jag inte få någon hjälp med här.

Researchgruppen igen:

Vår sida är inte din privata projektionsvägg. Försök hålla dig saklig.

POS igen:

Jag har inte gett annat än sakupplysningar här. Om ni inte uppskattar vad jag skriver, kan ni ta bort mina inlägg och blockera mig.

Ja, sedan tog debatten slut, och någon anledning att käbbla vidare har jag inte. De otvetydiga bevisen har jag ju ändå: Researchgruppen skulle aldrig lyfta ett finger för att avanonymisera de anonyma våldsverkare som döljer sig bekom pseudonymen AFA; och att överhuvudtaget påpeka att de existerar kallas för ”osaklighet”.

$ $ $

Somliga av dem som hängts ut av Expressen via Researchgruppen har inte ens uttalat sig rasistiskt eller främlingsfientligt, utan hängts ut för att de alls varit inne på Avpixlat och sagt något. Två sådana fall tas upp på Merit Wagers blogg. En av dem har försökt hyfsa debatten, och den andre har uttalat sig kritiskt om SD:s ekonomiska politik. Det verkar inte vara så viktigt för dem vem som hängs ut för näthat, bara att någon hängs ut.

$ $ $

Lika goda kålsupare?

Är rånarluvesocialisterna lika goda kålsupare som de nationella socialisterna vad gäller våldshandlingar? Nej, det kan man inte säga. Rånarluvesocialisterna har mig veterligen ännu inte lyckats ta livet av något av sina offer; däremot har ett antal mord begåtts av nationella socialister. Vi har dödsmisshandeln av Ronny Landin 1986, dödsmisshandeln av John Hron 1995, mordet på Björn Söderberg 1999 och polismorden i Malexander samma år.

Men om allt rånarluvesocialisterna kan säga till sitt försvar är att de nationella socialisterna är ännu värre, då är det ju inte mycket till försvar.

Men skulle någon av dessa grupperingar någonsin ta ledningen och makten, då kommer vi att få se betydligt fler mord, oavsett vilken av grupperingarna som gör det.

Alltnog; på ledarplats i Aftonbladet 19 december skrev Anders Lindberg bl.a.:

Många i det borgerliga Sverige driver en form av kålsuparteori där nazister och antifascister egentligen ses som samma sak. Det blev tydligt i kommentarerna efter söndagens nazistattack. Det är en analys som i princip likställer nazistiska brottslingar men de vanliga barnfamiljer i Kärrtorp som var deras tilltänkta offer, vilket blir ­moraliskt ohållbart.

Det här måste ses som ett bottenrekord i intellektuell ohederlighet.

Vad ”många i det borgerliga [d.v.s. icke-socialistiska] Sverige” är förstås just de våldshandlingar, typ ammoniakattacken på skånska arbetsförmedlare, som de påstådda ”anti-fascisterna” gjort sig skyldiga till. Så vem fan är det som buntar ihop dem med barnfamiljer i Kärrtorp? Inte ”det borgerliga Sverige”, utan Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg!

Att det här ens ska behöva sägas…

Och Aftonbladets kulturskribent Petter Larsson skriver så här i Aftonbladet 16 december:

Extremvänstern är alltså – […] extremistiskt mycket emot rasism, nazism och sexism.

Så extremt emot rasism att de misshandlar medlemmar av ett parti som förespråkar fri invandring?

$ $ $

Det har skrivits en del vettigt (eller åtminstone relativt vettigt) om de här sakerna också.

Johan Lundberg skrev i Svenska Dagbladet 19 december under rubriken Expressen silar mygg och sväljer kameler. Expressen borde bl.a. ha grävt

… lite djupare i den explicita antisemitism som frodas inom påstått antirasistiska organisationer.

Aftonbladets egen reporter Oisín Cantwell gör en sansad bedömning i Aftonbladet 19 december.

Fredrik Segerfeldt bloggar om saken här och här. Likaså Stefan Karlsson här och här.

Anna-Lena Lodenius skriver också bra på SvT Debatt.

Också Dagens Nyheter tar upp det på ledarplats 21 december.

Också Expressens egen Anna Dahlberg skriver på tidningens ledarsida 22 december. Jag citerar slutklämmen:

Jag hoppas bara att talarna [i Kärrtorp] också tar tillfället i akt att betacka sig för det våld som utövas i antifascismens namn.

Märkligt bara att hon inte nämner att hennes egen tidning använt sig av en grupp med kopplingar till de påstådda ”anti-fascisterna” för sitt senaste stora scoop.

Och just innan jag ska lägga ut det här på bloggen ser jag att Eskilstuna-Kuriren har en riktigt bra ledare om att våld är oacceptabelt, oavsett om det kommer från nationella socialister eller rånarluvesocialister.

$ $ $

En obligatorisk länk i alla dessa sammanhang: Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär.

$ $ $

Det här blev en rätt lång bloggpost. Men jag ville ha det här sagt före julen, så att jag nu kan fira jul i lugn och ro.

$ $ $

Uppdatering 15 januari 2014: Piratpartiets Anna Troberg skriver i gårdagens Expressen bl.a.:

Inför namnpubliceringarna samarbetade Expressen med Researchgruppen. Det är ett nätverk som inte berättar mycket om sig själv vare sig på sin hemsida eller på Facebook.

Klart är dock att några av eldsjälarna kommer från vänsterextremistiska AFA. Extremism kan dock inte bekämpas med extremism. Tar man sitt journalistiska uppdrag på allvar bör man därför välja bättre sängkamrater.

Researchgruppen länkar till denna artikel på sin Facebooksida, men har inget att säga om att de själva inte törs gå ut med sina namn eller om att AFA huvudsakligen ägnar sig åt att, under anonymitetens täckmantel, prygla upp meningsmotståndare, som tydligen automatiskt ska bli fascister, bara för att det misshandlas av påstådda ”anti-fascister”. Däremot hävdar den att AFA var med och grundade Piratpartiet, vilket tydligen ska förlåta deras missgärningar.

$ $ $

Uppdatering 8 mars 2014: Tack vare att Researchgruppen nominerats till årets Guldspade vet jag nu namnen på de som ingår i den: Martin Fredriksson, Mathias Wåg, My Vingren, Carl Tullgren, Måns Nilsson och Loan Sundman. Jag vet inte om alla dessa har anknytning till till AFA/Revolutionära Fronten, men jag misstänker det.

(PS. Jag skrev också på Researchgruppens egen Facebooksida och undrade över deras anknytning till AFA och om de ställer sig bakom deras våldshandlingar. Men det inlägget har de tagit bort. Möjligen har de tagit bort mina tidigare inlägg, citerade ovan, också.)

Personligen hoppas jag att Guldspaden går till Eskilstuna-Kurirens Mathias Ståhle.

$ $ $

Uppdatering 19 mars 2015: Läs gärna Ola Sandstigs reportage om Researchgruppen, det som först refuserades av Fokus men nu publicerats i Dagens Samhälle.

Högskattehyckleriet

Överklassen gör uppror mot lägre skatter för det arbetande folket – behåller sina egna pengar.

Sverige har numera bara det näst högsta skattetrycket i världen, med ynka 44,4% av BNP mot 51,5% när det var som högst år 2000. (Så högt var det också år 1987.) Alliansregeringen har onekligen tagit några stapplande steg på vägen mot att göra det arbetande folket en smula rikare på oss offentliganställdas bekostnad. (Som jämförelse kan nämnas att det var 32,6% år 1965, 24,7% år 1960, 19,2% år 1950, 11,4% år 1930 och dessförinnan ännu lite lägre. Det var hårda tider förr!)[1] – Att vi backat så mycket och att t.o.m. Danmark nu ligger före oss är förstås ett svårt slag mot den svenska modellen, och risken är stor att det välfärdssystem våra politiker med stor möda (dock utan att vara direkt underbetalda) byggt upp åt oss håller på att fullständigt raseras. Ja, så låter det i alla fall om man läser Aftonbladet.

På sistone har t.o.m. några av de rika tröttnat på att betala dessa otroligt låga skatter och krävt ett stopp för ytterligare skattesänkningar. Exempel på detta är Jonas Gardell, Alex Schulman, Jan Guillou, Henning Mankell, Dogge Doggelito och nu senast Claes de Faire. Det kallas för Medelklassupproret – som om dessa rika personer tillhörde medelklassen och inte överklassen – och startade såvitt jag vet med en debattartikel i Aftonbladet 17 september 2013 (dock ej undertecknad av någon av de ovannämnda). Senast har detta fenomen uppmärksammats i en ledare i Aftonbladet 26 november under rubriken Ångestvrål ur medelklassen.

Men om någon verkligen tycker att han/hon själv betalar alldeles för lite i skatt, finns det ju ett enkelt sätt att betala mera: man uppger helt enkelt en högre inkomst i sin självdeklaration än vad man faktiskt har. Att lägga till några extra tusenlappar eller ett par extra miljoner i deklarationen kan möjligen rubriceras som ”omvänt skattefusk” – men skulle Skattemyndigheten ingripa, ifall man ändå gjorde det?

Men det är värre än så, och framför allt mer hycklande än så. De här personerna har aktiebolag och plöjer ned det mesta av sina stora inkomster i dessa aktiebolag. Bolagsskatten är i Sverige betydligt lägre än inkomstskatten. Så vad dessa personer skulle kunna göra för att undgå att betala för lite i skatt är helt enkelt att ta ut sina vinster som löner i stället för att gömma dem i sina aktiebolag. Detta uppmärksammades för en tid sedan av bloggaren Lars Wilderäng på hans blogg Cornucopia? Han tar Jonas Gardell som exempel och visar att om Gardell tog ut lön i stället för att behålla pengarna i aktiebolaget, skulle han kunna bidra till det offentliga med hela 34 miljoner kronor (ja, t.om. 41 miljoner, om man räknar in obeskattade reserver). (Några siffror för de övriga personerna nämns inte, men jag skulle gissa att åtminstone Jan Guillou skulle kunna bidra med ännu mer än så.)

Att personer som på detta sätt kan undanhålla så mycket som 34 eller kanske rentav 41 miljoner i skatt skulle vara representanter för medelklassen är väl ändå alldeles befängt?

Nej, de här personerna talar inte i egen sak – de är inte ett dugg besvärade av att själva betala för låg skatt, för vore de det, skulle de förstås göra precis som jag föreslagit ovan: antingen uppge högre inkomster än de har, eller avstå från att plöja ned sina vinster i sina aktiebolag och i stället ta ut dem som lön. Nej, de talar för människor som inte i och för sig är direkt utfattiga men ändå betydligt fattigare än de själva. De talar för människor för vilka en liten skattehöjning verkligen betyder något – t.ex. för personer som ligger strax under brytpunkten för statlig skatt och som skulle få det betydligt sämre ifall denna brytpunkt blev lite lägre. De själva ska minsann inte behöva betala mer i skatt!

Ett av hyckleriets definierande kännetecken är att det inte vet några gränser.

(Bra om detta också av Stefan Karlsson och Fredrik Westerlund.)

$ $ $

Uppdatering 30 november: Jag länkade till denna bloggpost på Medelklassupprorets Facebooksida, och följande replikskifte utspann sig:

POS: Om ni verkligen tycker att ni betalar för lite i skatt, finns det ett enkelt sätt att rätta till detta: uppge högre inkomst i självdeklarationen än vad ni verkligen har. Skatteverket kommer säkert inte att lägga några hinder i vägen för detta.

Om ni inte gör på det sättet, kan det ju bara betyda att ni själva inte alls vill betala mer i skatt, bara att andra ska betala mer i skatt.

Medelklassupproret: Vad vi ser är att välfärden håller på att urholkas. Det kostar att ha ett jämlikt samhälle. Om vi vill ha ett fungerande välfärdssamhälle så behöver vi också bidra. Alla måste bidra, det räcker inte med några få.

POS: Men det var ju inget svar på vad jag skrev. Frågan är alltså: Kommer ni själva att betala mer skatt genom att ange en högre inkomst än ni egentligen har på era självdeklarationer? Och kommer Jonas Gardell att bidra med 34, eller möjligen 41, miljoner i skatt genom att ta ut lön i stället för att gömma sina inkomster i sitt aktiebolag? M.a.o.: menar ni allvar, eller hycklar ni bara?

Medelklassupproret: Det du föreslår är en typ av välgörenhet och det är inte så vi vill lösa finansieringen av välfärden.

POS: Ja, men då var ju saken klar. Ni vill inte alls själva betala högre skatt, och ni vill att Jonas Gardell och andra rika knösar som stöder er ska behålla sina miljoner. De som ska betala högre skatt är sådana som faktiskt inte har råd med några skattehöjningar.

Fredrik Fridsten: Ni vill alltså tvinga låg- och medelinkomsttagare att avstå från de förbättringar och utökade valmöjligheter ett par hundralappar extra i månaden i plånboken innebär. Eller?

Medelklassupproret: Vi tvingar ingen. Demokrati handlar om att alla får säga sin åsikt och sen bestämmer man tillsammans hur man ska ha det. Vårt förslag är: höj skatten, särskilt för oss som tjänar bra, så att vi har råd med gemensam välfärd på en anständig nivå. Sedan får du och alla andra säga vad ni tycker om den idén. Är den bra eller dålig? Vi tycker att den är bra, men respekterar att det finns de som inte håller med. Det är nämligen så demokrati fungerar.

Fredrik Fridsten: Jo, det är ju det ni gör. Även om man inte instämmer i er åsikt, ska man tvingas finansiera den. Skulle man försöka säga upp sitt abonnemang hos Skatteverket, blir man ju ekonomiskt bestraffad och, om man fortfarande vägrar, frihetsberövad. Vad är det om inte tvång?
”Vi tycker att den är bra, men respekterar att det finns de som inte håller med.” Skitsnack! Ni vill att alla ska betala under tvång. Är det att respektera andra åsikter?

POS: Som Fredrik Fridsten mycket riktigt påpekar är detta kvalificerat struntprat. Demokrati är ett system där jag inte har det minsta att säga till om, så länge folkflertalet inte håller med mig. Men jag ska väl vara tacksam att jag åtminstone får ge uttryck för min uppfattning.

Medelklassupproret: Demokrati betyder att man bestämmer ihop (majoritetsbeslut normalt) och sen måste alla följa det som är beslutat. Alternativen är diktatur eller anarki.

Fredrik Fridsten: Alternativet är konstitutionell republik, eller nattväktarstat om man så vill, där statens uppgifter är att beskydda invånarna från våld på deras personer och egendom.
Demokrati är fyra vargar och ett får som röstar om vad de ska äta till middag.

POS: Fredrik Fridsten har återigen tagit orden ur munnen på mig. Alternativet är varken diktatur eller anarki utan ett system där individens rättigheter respekteras, antingen han tillhör folkflertalet eller står fullständigt ensam här i världen.

POS: Själv är jag lägre mellanpensionär och har cirka 12000 kronor att röra mig med varje månad. En skattesänkning på ett par hundra skulle betyda en del för mig. Eller räknas jag också till den medelklass vars skatter ska höjas för att bekosta er välfärd?

POS: Och om ni verkligen månade om de sämst ställda i vårt samhälle, då borde ni först och främst förespråka ett avskaffande, eller åtminstone en drastisk sänkning, av alla punktskatter. Det krävs ingen större intelligens för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har sämst råd att betala dem. Jonas Gardell, Jan Guillou och Henrik Mankell kan dricka dyra årgångsviner eller Napoleonkonjak utan att det gräver något egentligt hål i deras plånböcker; medan vi fattig- och lägre mellanpensionärer, liksom större delen av det arbetande folket, får hålla till godo med rödtjut och renat. De kan också tända en Havannacigarr, ifall de skulle bli röksugna, medan fattigpensionärer är hänvisade till att plocka fimpar på gatan (vilket de ändå kan göra endast när det är uppehållsväder). Bensin- och fordonsskatt drabbar inte dem som har råd med limousin, utan lågavlönade i glesbygden som är beroende av sina bilar. Ett avskaffande av dessa skatter skulle ha betydligt större effekt än några skattehöjningar för de relativt välbeställda.

Efter det var tydligen Medelklassupprorets floskelförråd uttömt, för det kom inga fler repliker.

$ $ $

Jag skickade också det här till Aftonbladets debattsida:

Sverige har inte längre världens högsta skattetryck, utan har passerats av Danmark. För att råda bot på detta missförhållande höjs nu röster (från folk som påstår sig representera medelklassen) om att skatterna ska höjas igen eller åtminstone att det ska bli stopp för ytterligare skattesänkningar.

Men om människor tycker att de betalar för lite i skatt är det mycket enkelt att rätta till. Man uppger helt enkelt högre inkomster än vad man faktiskt har i sin självdeklaration, så blir skatten genast högre. Att Skatteverket skulle lägga hinder i vägen för ett sådant förfarande håller jag inte för troligt.

Ännu enklare är det för somliga av dem som ställer sig bakom detta krav. Jonas Gardell, Henning Mankell och Jan Guillou, har t.ex. aktiebolag där de placerar större delen av sina inkomster. Bolagsskatten är i Sverige lägre än inkomstskatten. Bloggaren Cornucopia har räknat ut att om Jonas Gardell tog ut allt som lön i stället för att plöja tillbaka sina inkomster i sitt aktiebolag, skulle han kunna bidra med åtminstone 34 miljoner kronor i ökad skatt. Jag har inga siffror för Mankell och Guillou, men förmodligen är det i samma storleksordning.

Att de inte gör det visar ju bara att de inte alls är intresserade av några skattehöjningar eller stoppade skattesänkningar för egen del.

OK, det är inte de allra fattigaste som ska drabbas av skattehöjningarna eller de uteblivna skattesänkningarna. Men det är människor som ändå är betydligt mindre välbeställda än de själva.

Aftonbladet uppmanar sina läsare att skicka in debattartiklar, men de får inte vara längre an 1500 tecken inklusive mellanslag, och hur mycket debattartikel blir det av det?

$ $ $

Uppdatering 4 december: En bloggare vid namn Göran Fröjdh har också skrivit om detta. Om Claes de Faire skriver han:

För precis som så många andra i mediebranschen driver han ett privat aktiebolag vid sidan av sin anställning. Enligt uppgift delade de Faires bolag Claes de Faire AB ut 110.000 kr till honom själv i egenskap av ägare – pengar som alltså inte togs ut som lön utan redovisades som inkomst av kapital. Denna skattetekniska operation innebar att han kom undan med bara 20 procent i skatt, eller 22.000 kr.

Hade han istället plockat ut pengarna som lön, hade de Faire istället fått betala högsta marginalskatt, 57 procent, på pengarna. Claes de Faire tjänar alltså 40.000 på att välja den lägre kapitalbeskattningen, och ger sig samtidigt en skattesänkning på dryga 3.000 i månaden. Såklart att 600 kr känns ganska futtigt i sammanhanget!

Fröjdh påpekar också att det varken är olagligt eller ens omoraliskt att göra så här:

För faktum är att den som har en lön som ligger över den så kallade brytpunkten för statlig skatt (c:a 36.000 i månaden) inte får ut några förmåner alls från skatten som betalas på inkomster ovanför denna gräns. Sjukpenningen maxar vid en lön långt därunder, och inte heller ökar den allmänna pensionen av att man betalar in höga marginalskatter.

Vilket naturligtvis inte hindrar att det är hyckleri att begagna sig av detta ”kryphål”, samtidigt som man fordrar att alla andra ska avstå från välbehövliga skattesänkningar.

Och om Jonas Gardell skriver Fröjdh:

Gardell har tillgångar i sitt aktiebolag på 60 miljoner, pengar som man stillsamt kan fråga sig varför han samlar på hög. Det är ju inte precis så att han driver en tillverkningsindustri och behöver bygga upp stora investeringsfonder för att ha råd med ett nytt valsverk – det enda han behöver för att skriva böcker och pjäser är sannolikt en bärbar dator och en telefon.

Som George Reisman skriver i sitt öppna brev till Warren Buffet borde kapitalskatter helt avskaffas, eftersom det enda de leder till är färre återinvesteringar och färre nya arbetstillfällen. Men det är ju inte direkt tillämpligt på Jonas Gardell eller Claes de Faire eller alla de andra som protesterar mot skattesänkningar och samtidigt begagnar sig av detta kryphål.

$ $ $

Uppdatering 6 december: Jag lade också in länken till Fröjdhs bloggpost på Medelklassupprorets Facebooksida och fick följande svar:

Claes de Faire är inte någon hushjälte hos Medelklassupproret. Han är en vanlig människa som har uttryckt samma uppfattning som vi om skatter och den gemensamma välfärden. Hur han hanterar sin privatekonomi har varken vi eller någon annan med att göra, så länge han inte begår några brott.

Det stämmer att vi uppmärksammade hans krönika. Men det gör honom inte till någon hushjälte hos oss och det ger oss inte heller rätt att lägga oss i hur han sköter sin privatekonomi. Vi tycker att det är betydligt mer intressant att titta på hur de övergripande strukturerna i samhället ser ut än att göra det hela till en fråga om enskilda individer.

Begrunda gärna logiken i detta. Om Claes de Faire tvingas betala 600 kronor mindre i skatt per månad på grund av att det införs ett femte jobbskatteavdrag, då är han en del av de övergripande strukturerna i samhället och inte en enskild individ; men när han i stället full frivilligt avstår från att betala 3000 kronor i månaden genom att placera sina pengar i sitt aktiebolag, då förvandlas han helt plötsligt till en enskild individ utan ringaste samband med eller koppling till några övergripande samhällsstrukturer.

Märkligt hur somliga kan krångla till det för sig!

Och att världen är smockfull av enskilda individer har tydligen också gått Medelklassupprorets näsa förbi. Kanske rentav undertecknarna av detta uppror själva är enskilda individer – vad vet jag?

$ $ $

Uppdatering 14 september 2014: Sakine Madon skrev en riktigt bra artikel i gårdagens Expressen, ur vilken jag citerar:

… problemet för under- och arbetarklassen är knappast att de betalar för lite skatt. Vari ligger rättvisan i att staten först tar en stor del av vår lön, för att sedan låta oss fylla i bidragsblanketter när vi inte har kunnat spara undan själva? Det är just för dem med lägre inkomster en extra tusenlapp är guld värd och verkligen betyder något.

Medelklasskändisar, i ”Medelklassupproret” mot sänkt inkomstskatt, har skrivit debattartiklar om att de inte vill ha fler jobbskatteavdrag. Det är väl klart att man inte bryr sig om en tusenlapp hit eller dit när man har det så gott ställt. Men varför skulle politiken utgå från folk som är så välgödda att de lider av konsumtionsångest? Och hur kommer det sig att det saknas vänsterdebattörer som reagerar på att svenska låginkomsttagare är beskattade upp över öronen?

Och ”Medelklassupproret” borde döpas om till ”Rikemansupproret”.

$ $ $

Uppdatering 16 september 2014: En av Rikemansupprorets frontfigurer, Jonas Gardell, intervjuas i gårdagens Aftonbladet. Så här står det:

Tack vare sin förmögenhet kan Jonas Gardell följa sitt hjärta.

– Naturligtvis behöver jag inte jobba för pengarna. Men det ställer högre krav att jag gör något som jag verkligen brinner för, säger han.

Och:

Jonas Gardell är sedan flera år tillbaka ekonomiskt oberoende, och har därför råd att satsa fullt ut på sina drömmar.

Förra året uppgick tillgångarna på hans bolags konto till 69 miljoner kronor, visade en genomgång av Nöjesbladet. Förutom att skänka pengar till välgörenhet har han också råd att satsa på egna projekt som han brinner för.

69 miljoner … Det blir rätt mycket som Jonas Gardell skulle kunna betala extra i skatt, ifall han redovisade de miljonerna som inkomst i stället för att stoppa dem i ett bolag.

Men alla de som faktiskt fortfarande behöver jobba för att få ihop pengar att leva för – och inte får något över att idka välgörenhet med – de ska minsann betala högre skatt!

(Börjar bli tjatigt, men jag kunde inte motstå det här.)

$ $ $

Uppdatering 12 november 2014: Aron Modig (kd) har lagt en motion i riksdagen om Frivillig kändis- och rikemannaskatt, ur vilken jag citerar:

Trots skattesänkningarnas många goda effekter har välkända och välbeställda människors protester mot de lägre skatterna varit ett återkommande inslag i samhällsdebatten de senaste åren. ”Jag vill inte ha ytterligare en skattelättnad” skrev exempelvis chefredaktören Claes de Faire i Resumé den 22 november 2013.

Rimligtvis går [det] att kombinera fortsatta skattesänkningar på arbete, utbildning och företagande men samtidigt erbjuda möjligheten för de människor som så vill att betala in extra pengar till det offentliga. Det bör utredas hur en sådan frivillig skatt kan införas så att kändisar och välbärgade människor enklare kan handla utifrån sina samveten.

Men vänta nu ett ögonblick … Ska det verkligen vara nödvändigt att lagstifta om detta? Har det månne hittills varit förbjudet att lämna frivilliga bidrag till statskassan?

Givetvis inte. Det här har aldrig handlat om att kändisar och rikemän själva skulle betala mer i skatt. Det har hela tiden handlat om att andra, som inte har det lika väl ställt, ska digna lite mer under skattebördan.

(Jag har också länkat till Modigs motion på Medelklassupprorets Facebooksida; inväntar med fasa spänning reaktionerna.)

PS. Tydligen har det varit förbjudet att betala frivillig extraskatt, hur absurt det än må låta. Det här är saxat från Svenska Dagbladet (21 juni 2011):

Omöjligt att betala mer i skatt – bättre skänka pengarna

Det går inte att betala mer i skatt än vad man är skyldig staten.

Det har en privatperson som försökt fått lära sig.

Skatteverket rekommenderade att skänka bort pengarna istället eftersom de ”gör mer nytta där än i regeringens skattkista”.

En privatperson skrev i sin deklaration att han ville betala extra skatt.

Motiveringen var att:

”Du och jag säljer, i likhet med andra svenskar, vapen för 1500 kronor per år. De intjänade pengarna lägger vi sen på att köpa sjukvård, utbildning och infrastruktur. Det är min övertygelse att vi kan klara att betala för allt att det utan att fläcka våra händer med blod. Jag anhåller därför att få betala 1500 kr mer i skatt”, skriver Svenska Freds på sin blogg.

Men det var kört.

I sitt svar, för ett par veckor sedan, skrev Skatteverket att myndigheten tyvärr inte kan tillmötesgå önskan.

”I våra skattelagar och regler ges inte möjlighet att betala in mer skatt än man är skyldig till. Även om ditt syfte är hedervärt och dina avsikter beundransvärda kan vi inte hjälpa dig.”

Dessutom lade handläggaren på Skatteverket till en personlig kommentar:

”Jag respekterar din åsikt men råder dig att istället skänka pengarna till en organisation som arbetar mot vapenindustrin, t ex Svenska Freds. Jag tror att de gör mer nytta där än i regeringens skattkista.”

Tipstack till Markus Berglund på Facebook.

$ $ $

Uppdatering 14 november 2014: Aron Modigs motion har uppmärksammats av Dagens Media. Jag saxar slutklämmen:

Dagens Media har sökt Claes de Faire för att fråga hur mycket han skulle kunna tänka sig att punga in till staten ifall Aron Modigs motion skulle vinna gehör i riksdagen.

– Jag har inga kommentarer till det där alls, säger Claes de Faire till Dagens Media.

Obetalbart.

Också Janerik Larsson har skrivit om detta i sin blogg på Svenska Dagbladet. Jag saxar:

För bara några veckor sedan delade Claes bolag Claes de Faire AB ut 110 000 kr till honom som ägare. Bara 22 000 kr i skatt!

Samtidigt ser vi att bolaget inte betalade ut en krona i lön på hela verksamhetsåret. Hade Claes tagit ut sina pengar som lön istället för utdelning hade skatten väl blivit 55 000 kr för honom på samma belopp?

Det blir alltså 2750 kr lägre skatt varje månad 2013 tack vare Claes val av utdelning istället för lön.

Ännu mera obetalbart! Hela 33 000 kronor är obetalbara för Claes de Faire.

$ $ $

Uppdatering 1 augusti 2015: Till högskattehycklarna sällar sig nu Jason Diakité (Timbuktu). Läs Lars Wilderängs bloggpost om saken. Också en lång genomgång av Rebecca Weidmo Uvell.

$ $ $

Uppdatering 2 augusti 2015: Göran Fröjdh återkommer till detta ämne i sin senaste bloggpost. Han menar att högskattehycklarna kanske inte ens är medvetna om sitt eget hyckleri. De använder sig av revisorer, och revisorerna gör förstås vad de kan för att hålla skatten nere. Eller också använder de sig av dataprogram som är inställda på att hålla skatten nere. De har m.a.o. ingen riktig verklighetskontakt; den överlåter de åt sina revisorer.

Viktigare är vad han skriver om egenföretagare som ännu inte nått de stora framgångarna och blivit stormrika. De har det svårare än vanliga anställda. De har sällan råd att ta semester eller ens sjukskriva sig; och någon vidare pension lär de inte få när de blivit gamla. Utan skatteplanering skulle de helt enkelt duka under.

Så långt har förstås inte högskattehycklarna tänkt. Eller också menar de att just de stormrika egenföretagarna ska betala mer i skatt. Men varför betraktar de då sig själva som liggande under gränsen för stormrikedom?

Så hyckleri är det fortfarande.

PS. Jag menar förstås inte att det är fel att också de stormrika skatteplanerar. Se om detta t.ex. min bloggpost Vi behöver våra miljardärer! eller George Reismans uppsats De ytterst välförtjänt superrika, liksom flera andra av de uppsatser jag har översatt.

$ $ $

Uppdatering 5 augusti 2016: En annan högskattehycklare är skådespelerskan Lena Endre, som ondgör sig över att privat välfärd tillåts gå med vinst och betraktar det som kriminellt – samtidigt som hon stoppar undan egna inkomster i ett aktiebolag som betalar betydligt mindre i skatt. Läs vad Rebecca Weidmo Uvell skriver om detta. – Nämns också i en debattartikel av Martin Lernfelt i Expressen 2 augusti.

$ $ $

Uppdatering 28 november 2016: Somliga menar att välfärden måste gå med förlust; antagligen för att det motiverar ytterligare skattehöjningar för att täppa till hålen. En av dem är Per Kornhall, flitigt anlitad för att debattera mot vinster i välfärden. Men kan ni tro! de skattepengar han får för besväret stoppar han undan i ett aktiebolag och tar inte ut dem som kraftigt beskattad lön. Också detta har uppmärksammats av förra slöseriombudskvinnan Rebecca Weidmo Uvell.

$ $ $

Uppdatering 5 december 2016: Det dyker ständigt upp fler och fler exempel. Med anledning av Fidel Castros död skrev Mikael Wiehe vad som måste vara det värsta stycke rövslickeri som någonsin publicerats i svensk press (på Aftonbladets tortyrsida kultursida – var annars?). Men själv gör han precis som alla andra som tjänar pengar på att kritisera kapitalismen: han placerar dem i ett aktiebolag och tar ut så lite han någonsin kan i kraftigt beskattad lön. (Återigen med tipstack till Rebecca Weidmo Uvell.) Och det rör sig inte om småpengar: han tar upp till 60 000 kronor i gage för sina spelningar. (Som jämförelse kan nämnas att det är ungefär så mycket som jag får i pension under ett halvår.)

Fidel Castros egen förmögenhet råder det delade meningar om. Själv hävdade han att han inte hade någon förmögenhet alls, medan Forbes uppskattade den till 6,5 miljoner kronor. Men då räknade Forbes in de statligt ägda pengar han hade kontrollen över. Vare därmed hur som helst: han var diktator, och de diktatorer som sitter tillräckligt länge brukar roffa åt sig allt de kan komma över. Dessutom var Fidels far storgodsägare, så någon privat förmögenhet måste han ha ärvt. Och hans tidigare livvakt har avslöjat en del om hur han levde. Han vältrade sig onekligen i roffade rikedomar i tryggheten bakom sina vakter och alla propagandister som finpolerat hans ändalykt med sin ljuva tungor.


[1]) Statistiken har jag hämtat från Ekonomifakta.

Jorden blir allt varmare…

…och enligt den senaste rapporten från IPCC (FN:s klimatpanel) är genomsnittstemperaturen nu hela 0,78oC högre än den var för ett hundratal år sedan. Jag citerar ur rapporten:

The total increase between the average of the 1850–1900 period and the 2003–2012 period is 0.78 [0.72 to 0.85] °C, based on the single longest dataset available.

Detta är ungefär samma skillnad som skillnaden i årlig genomsnittstemperatur mellan Stockholm och Gävle.[1]

Ändå är det ingen som förespråkar massutvandring från Stockholm till Gävle (eller från Gävle ännu längre norrut) för att undvika de katastrofala konsekvenserna av denna temperaturskillnad.

Men när samma uppvärmning äger rum globalt över en tidsperiod på drygt hundra år läggs hundratals miljoner, kanske rentav miljarder, skattepengar ut på att med jämna mellanrum samla till konferenser för att komma på hur man ska kunna få medeltemperaturen att sjunka tillbaka dessa 0,78oC. Och ännu fler hundratal miljoner eller miljarder skattepengar läggs ut på åtgärder för att möjligen åstadkomma detta temperaturfall, som t.ex. att bygga dyra och ineffektiva vindkraftverk som ska ersätta fossila bränslen (att det skulle vara långt effektivare att i stället bygga ut kärnkraften är det knappt någon som ens vågar tänka på).

Och om någon reser invändningar mot detta, blir han eller hon genast stämplad som ”klimatförnekare” – som om någon skulle förneka att vi har ett klimat, eller att klimatet kan förändras med tiden. Nej, vi ska buntas ihop med förintelseförnekare, och samma spetälskebjällra ska hängas på oss som på dem som förnekar att Förintelsen ägt rum – det lumpnaste av alla lumpna debattknep.

Och värre ska det bli, om miljörörelsen och politikerna får hållas. Redan nu förslås höga koldioxidskatter, liksom också skatt på att äta kött i stället för grönsaker, eftersom kornas och grisarnas avföring sägs bidra till växthuseffekten – allt för att bygga fler vindkraftverk och anordna fler klimatkonferenser.

Men det är ju ändå inte det värsta. Vad man föreslår på lite längre sikt – fram till 2050 – är ett totalstopp eller i det närmaste ett totalstopp för alla koldioxidutsläpp, m.a.o. ett totalstopp eller i det närmaste ett totalstopp för all användning av fossila bränslen. Bensindrivna bilar kommer att bli förbjudna, och all industriell verksamhet som använder sig av fossila bränslen kommer att bli förbjuden.

Men energianvändning – varav fossila bränslen utgör en stor del – är vår industricivilisations själva livsblod. Stryps den blodtillförseln, har vi inte längre någon industricivilisation. Vi kommer att drivas tillbaka till tiden före den industriella revolutionen – med allt vad det kommer att innebära av svält, lidande och massavfolkning.

Återigen måste jag rekommendera George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik. Den innehåller bara kalla siffror – men försök föreställa er den grymma verklighet som gömmer sig bakom dessa siffror.

De människor som ställer sig bakom miljörörelsens agenda försöker inbilla oss (och försöker säkert också inbilla sig själva) att deras mål är att rädda vår jord för framtida generationer – att de tänker på våra (och sina) barns och barnbarns väl och ve. Men om de får igenom sin agenda, kommer många av dessa barn och barnbarn inte ens att leva till vuxen ålder; och de som gör det kommer att leva sina liv i misär. Ett grymmare svek mot framtida generationer är svårt att tänka sig.

Men så finns det de som faktiskt vill utrota mänskligheten – eller åtminstone 6,9 av de 7 miljarder mänskligheten numera består av.

Och så finns det dessa hycklande politiker, av vilka Al Gore är den mest kände och mest firade – med ett Nobelpris på bankkontot – som reser jorden runt i energislukande flygmaskiner och limousiner för att predika för oss andra att vi minsann måste förbruka mindre energi.

All detta för 0,78oC.[2]

$ $ $

Uppdatering 2 oktober: I gårdagens Eskilstuna-Kuriren publicerades en insändare av Sture Åström om koldioxidutsläppen och växthuseffekten, och jag skrev följande kommentar (med länk till denna bloggpost):

Det är naturligtvis jättebra att Sture Åström tar den här fajten med klimatalarmisterna. Men det allt överskuggande hotet är inte klimatförändringarna – eller ens frågan om de orsakas av människan eller av solens aktivitet. Det allt överskuggande hotet är de åtgärder som politikerna vill genomföra och som, om de faktiskt genomförs, kommer att strypa industricivilisationen och driva oss tillbaka till förindustriell tid. Jag har tjatat om det här förr, men jag måste uppenbarligen fortsätta att tjata om det.

På detta fick jag följande svar från Alf Karlman (en välkänd fritidspolitiker i Eskilstunatrakten):

Är det inte forskningen och industrin som skall skapa system som motverkar klimatets negativa inverkan på jordskorpan? Politiker och Åström kan ju bara ha åsikter genom floskler som ingen begriper eller tar på allvar. IVA [Ingenjörsvetenskapsakademien] måste kliva fram och tala om var vi står och vad som måste hända!

Det räcker alltså inte med att våra politiker går i miljörörelsens ledband – forskningen och industrin ska göra det också!

Människor fattar helt enkelt inte situationens allvar. För att motverka en tämligen obetydlig uppvärmning av atmosfären (en uppvärmning som också kan få en hel del positiva effekter, vilket bl.a. Bjørn Lomborg brukar påpeka) föreslås åtgärder som på lite sikt kommer att strypa industricivilsationen (och ni får ursäkta att jag upprepar mig). Och det ska alltså även forskningen och industrin medverka till!

Det är tur att vi har George Reisman. I Den giftiga miljörörelsen skriver han bl.a.:

Det måste betonas att även om global uppvärmning visade sig vara ett faktum, skulle en industricivilisations fria medborgare inte ha några större svårigheter att handskas med den – det vill förstås säga, om inte deras förmåga att använda energi och producera lamslås av miljörörelsen och av på annat sätt inspirerade statliga kontrollåtgärder. De skenbara svårigheterna att handskas med global uppvärmning, eller varje annan storskalig förändring, uppstår först när problemet betraktas ur statliga centralplanerares perspektiv.

Men då måste alltså också forskningen och industrin vara fria och inte gå i vare sig statens eller miljörörelsens ledband.


[1]) Uppgiften kommer från Stefan Karlssons blogg. För säkerhets skull kollade jag det här med en professor emeritus i meteorologi som jag har kontakt med på Facebook, och han menade att det låter rimligt.

[2]) Observera vänligen att jag den här gången alls inte berört frågan om denna temperaturökning beror på människans aktivitet och, i så fall, hur mycket. Jag har inte brytt mig om att nämna det faktum att stora klimatförändringar ägt rum i det förgångna, långt före den industriella revolutionen, t.o.m. långt innan det fanns människor på jorden. Det må vara hur det vill med människans klimatpåverkan: faktum kvarstår att de åtgärder som föreslås kommer att driva os tillbaka till förindustriell tid. – Det är en källa till frustration att det enda som egentligen diskuteras är om och hur mycket av klimatförbättringen som beror på människan. Det är tydligen bara jag och George Reisman och några få till som alls är intresserade av att rädda mänskligheten från att sjunka tillbaka i förindustriellt barbari. – Se annars min tidigare bloggpost Global uppvärmning.