Humes lag…

… är en lag som förbjuder oss att härleda våra värdeomdömen ur fakta – eller, som det vanligen uttrycks, att försöka härleda ett ”böra” ur ett ”vara”. Lyckligtvis finns lagen inte inskriven i lagboken, så vi riskerar varken böter eller fängelse, ifall vi inte lyder den. Men den som studerar praktisk filosofi vid universitetet riskerar att bli underkänd på tentan, ifall han/hon inte rättar sig efter den.[1] – Jag har skrivit några spaltmeter på min hemsida om Hume och hans lag, så jag ska inte upprepa mina invändningar här.[2]

Så varför älta detta en gång till, när jag har ältat igenom det förr?

En möjlig implikation av Humes lag är att man ska avhålla sig från att alls fälla värdeomdömen, eftersom de ju omöjligt kan vara faktabaserade.[3] Vi ska därför aldrig komma med rekommendationer om det ena eller andra, eftersom en rekommendation alltid är en rekommendation om vad vi bör göra.

Denna idé har smugit sig in hos en tänkare som jag normalt brukar hålla med och rentav hyser stor beundran för, nämligen Ludwig von Mises.

Mises insisterade som bekant på att den ekonomiska vetenskapen ska vara (bör vara) ”wertfrei”, d.v.s. fri från värderingar och värdeomdömen. Men efter att läst det mesta jag kommit över av Mises verk (och åtskilliga andra ”österrikare”) har jag kommit fram till ett mycket enkelt värdeomdöme: att kapitalismen är bättre än både socialism och interventionism (eller blandekonomi), och att jag därför måste säga att vi bör eftersträva kapitalism och motsätta oss både socialism och interventionism. – Men om jag inte ens har lov att fälla detta väldigt enkla värdeomdöme, då har ju faktiskt alla mina studier av Mises och de andra ”österrikarna” varit bortkastade.

Det finns ett litet korn av sanning i idén om ”wertfreiheit”, även om det är olyckligt uttryckt: beskrivningen och analysen av fakta måste komma före ens värdeomdömen. (Det är t.ex. endast genom att veta och grundligt förstås kapitalismen, socialismen och interventionismen som man kan nå fram till att just kapitalismen är bäst och att det är den man bör förespråka och arbeta för att genomföra.) Ett värdeomdöme som föregår (eller ersätter) faktaanalysen är bara en förutfattad mening. [4]

Men det ju just detta – att basera våra värdeomdömen på fakta – som Humes lag förbjuder oss att göra.

Nog sagt.

---

[1]) Jag vet detta av egen erfarenhet. I början av 80-talet läste jag in 60 poäng ”blocksvenska” vid Mälardalens högskola, och där ingick en kurs i argumentationsanalys. På den skriftliga tentan ingick en fråga där jag skulle ha svarat i enlighet med Humes lag. I stället svarade jag som det är, inte som Hume och hans efterföljare menar att det … äh hm … borde vara, och då blev mitt svar underkänt. Någon praktisk betydelse hade det inte, eftersom jag fick rätt på den andra frågorna. Men ändå … Jag ångrar än i denna dag att jag inte protesterade och gav min lärare en ordentlig utskällning. Men det var den enda kurs den läraren hade, så jag träffade honom aldrig igen.

[2]) Om ni är intresserade och det … äh hm igen … borde ni kanske vara, se:

Några ord om David Hume

Vara och böra än en gång

Hume om kausalitet och induktion

[3]) Humes egen implikation var att vi ska erkänna det faktum att våra värdeomdömen grundar sig på eller är ett uttryck för våra känslor – att vårt förnuft är, och bör [sic] vara, slav under våra passioner.

[4]) Som Ayn Rand skriver:

Moraliska bedömningar är underförstådda i de flesta intellektuella frågor; det är inte bara tillåtligt utan obligatoriskt att fälla moraliska omdömen, när och där sådana är tillämpliga; att undertrycka sådana omdömen är en akt av moralisk feghet. Men ett moraliskt omdöme måste alltid följa, inte föregå (eller ersätta) de skäl det grundar sig på. – ”Skrämselargument” i Själviskheten dygd; min egen illegala översättning.

George Reisman om vapenkontroll

Det värsta massmord som begåtts av någon privatperson måste ha varit massakern på Utøya 22 juli 2011, då Anders Behring Breivik mejade ner 69 försvarslösa och obeväpnade offer. Om så bara en enda person på Utøya hade varit beväpnad – om så bara med en pilbåge eller ett armborst – skulle dödstalet kunna ha blivit betydligt lägre. Massmördare dras till vapenfria zoner. Att sätta upp en skylt på Utøya med texten ”vapenfri zon” skulle inte ha hindrat Breivik.

Men värre massmord än så har begåtts, inte av privatpersoner utan av stater. Ett exempel är vad som skedde under Andra världskriget: ungefär 2 miljoner judar avrättades och slängdes i massgravar under Nazitysklands krig mot Sovjet. Den gemensamma nämnaren här är att offren var försvarslösa och avväpnade. Hade de varit beväpnade och i stånd att bjuda motstånd hade de kanske kunnat stoppa eller i någon mån hejda dessa massavrättningar.

Implikationen av detta är att det är viktigt att hålla staten i strama tyglar och att kontrollera statens bruk av vapen.

Detta är ämnet för min senaste Reismanöversättning, Vapenkontroll: Kontroll av statens vapen.

Statens vapen ska förstås bara användas till att skydda våra liv och vår egendom mot brottslingar inom landet och mot främmande inkräktare. Men vi vet ju också att detta är ett ideal som vi är väldigt långt ifrån i dagens värld. Våra stater kränker oupphörligen våra rättigheter; och de använder sina vapen till att kränka dem. Staten skulle inte ens kunna driva in skatter, ifall det inte ytterst fanns ett hot att spärra in oss och rentav ta livet av oss, ifall vi skulle vägra betala vår skatt. Ett exempel som Reisman själv använder är att det inte ens skulle gå att driva in parkeringsböter, ifall det inte ytterst fanns ett hot om att ta till våld, fall det skulle falla någon in att vägra betala böterna. Och ni kan själva mångfaldiga exemplen.

Enligt den amerikanska konstitutionen är det kongressen som har myndighet att utfärda krigsförklaringar. Ändå har USA efter Andra världskriget fört åtskilliga krig som inte förklarats av kongressen – från Korea och Vietnam fram till Irak och Afghanistan. Detta är en konsekvens av att USA alltmer fjärmat sig från sin egen konstitution.

Och det är det andra grundlagstillägget som tillförsäkrar amerikanska medborgaren rätten att bära vapen – och huvudsyftet med detta grundlagstillägg är just att hindra att staten blir tyrannisk. Inskränkningar i rätten är bära vapen är ett steg mot tyranni.

Och det kan bli ännu värre i framtiden. Ifall de människor som menar att det finns för många människor på jorden för att vara ”hälsosamt för miljön” kommer till makten och får bruka statens vapen som de vill, ja då kan miljarder få sätta livet till. (Jag tror väl inte att detta kommer att ske, men risken finns. Galna idéer har lett till ohyggliga praktiska konsekvenser förr.)

Statsmakten växer sig allt större och större, och att vända utvecklingen är något av ett Sisyfosarbete… Men att se sanningen i vitögat är i varje fall en start.

$ $ $

PS. Ett tack till Jakob Dlouhý, som påpekat för mig att uttrycket ”a well-regulated militia” i andra grundlagstillägget inte bör översättas ”en väl reglerad milis” utan hellre ”en vältränad och disciplinerad milis”. Ordet ”regulated” betydde inte exakt detsamma vid slutet av 1700-talet som det gör idag, Han hänvisade till den här länken, ur vilken jag citerar:

There was no National Guard, and the Founders opposed anything but a very small national military. The phrase “well-regulated” means well-trained and disciplined — not “regulated” as we understand that term in the modern sense of bureaucratic regulation.

De rikas sak är vår!

Ja, ”de rikas”, d.v.s. kapitalisternas och affärsmännens, sak är vår, efter det är de som tillhandahåller vår höga levnadsstandard. Detta är ämnet för min senaste Reismanöversättning. Jag skrev också för en tid sedan en bloggpost på engelska, som var inspirerad av denna artikel.

Kristendomen och tidspreferensen

Jag förmodar att ni vet vad som menas med ”tidspreferens” – men om inte, är den det faktum att en behovstillfredsställelse i nuet väger tyngre och värderas högre än samma eller liknande behovstillfredsställelse i framtiden. Ett äpple idag – eller en glass eller en varm korv eller vad som helst som kan tillfredsställa ett behov – är värt mer än ett likadant äpple om en vecka eller ett år eller den dag man går i pension. Ändå skjuter vi ofta behovstillfredsställelser på framtiden – vi slösar t.ex. inte bort hela vår månadslön på mat och dryck och fala fruntimmer samma dag den kommer in på kontot; vi lägger undan en del av den för framtida behovstillfredsställelser.

Hög tidspreferens betyder låg framförhållning eller framtidsorientering, och omvänt: hög framförhållning eller framtidsorientering betyder låg tidspreferens. Människor som lever ur hand i mun har hög tidspreferens; människor som planerar sitt liv långsiktigt har låg tidspreferens.

Fattiga människor har som regel högre tidspreferens än rika: en uteliggare kan inte gärna planera annat än för nästa dag eller de närmaste dagarna; medan en rik person inte behöver bekymra sig om mat för dagen utan kan fundera över hur han bäst ska kunna investera sin förmögenhet och över var den kan göra bäst nytta. Och vi andra befinner oss någonstans emellan dessa båda ytterligheter.

Naturligtvis finns otaliga variationer. En fattig människa som arbetar hårt på att ta sig ur fattigdomen och uppnå framgång i livet har relativt låg tidspreferens. I andra ändan har vi den rike men oduglige arvingen som mest sysslar med att slösa bort sitt arv: ett exempel på hög tidspreferens.

Tidspreferensen kan också variera med åldern: mycket små barn har hög tidspreferens och är väldigt lite framtidsorienterade, helt enkelt därför att de ännu inte har kunnat göra sig en föreställning om något sådant som ”framtid” (det dröjer några år innan barnet ställer sig frågan: ”Vad ska jag bli när jag blir stor?)[1]. Åldringar kan ha hög tidspreferens, eftersom de inte har mycket framtid kvar att planera för; men deras tidspreferens kan modifieras ifall de har barn och barnbarn och bekymrar sig om deras framtid.[2]

Skälet till att vi alls har tidspreferens – och därför värderar behovstillfredsställelser i nuet högre än behovstillfredsställelser i framtiden – är skäligen enkelt: att vara vid liv idag är en förutsättning för att vara vid liv i morgon. Att uppskjuta ett mål mat till nästa vecka, än mindre då till nästa månad, gör att man riskerar att dö av svält innan man kan avnjuta detta mål mat. Det är först när sådana elementära behov som mat och husrum och kläder på kroppen är tillfredsställda som man kan börja tänka på att skjuta andra behovstillfredsställser på framtiden.

Tidspreferens är också ett centralt begrepp inom nationalekonomin och har varit det alltsedan Eugen von Böhm-Bawerks dagar. Vad Böhm-Bawerk kom underfund med är att det är tidspreferensen som i en fri ekonomi ytterst bestämmer den allmänna räntenivån. Årsräntan är skillnaden mellan varors eller tjänsters värde idag och deras värde om ett år; månadsräntan skillnaden mellan deras värde idag och om en månad: och likadant för andra tidsperioder. Den allmänna räntenivån speglar den genomsnittliga tidspreferensen i samhället. Har människor i allmänhet hög tidspreferens, blir räntan hög; är de i stället i allmänhet framtidsorienterade, blir räntan låg.[3]

Vad har då allt detta med kristendomen att göra?

Jo, det är väl rätt uppenbart att ju lägre tidspreferens människor i allmänhet har – ju mer framtidsorienterade de är, ju mer de planerar för framtiden, ju mindre de konsumerar i nuet och ju mer de sparar för alla framtidens regniga dagar – desto bättre blir tillvaron för oss alla.

Men det är inte vad Jesus rekommenderar. Här är några välkända rader ur Bergspredikan:

Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. […] Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. […] Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer.  Var dag har nog av sin egen plåga. (Matteus 6: 26–34, 1917 års Bibelöversättning.)

Största möjliga tidspreferens! Minsta möjliga framförhållning och framtidsorientering! Låt bli att leva långsiktigt! Låt bli att planera för framtiden – den har nog av sin egen plåga!

Det är säkert få, om ens några, kristna som tar dessa Jesusord på allvar och verkligen lever ”som liljorna på marken” och varken sår eller skördar eller spinner utan litar till att Gud ska sörja för deras morgondag. Icke desto mindre är det ju faktiskt det som Jesus menar att vi ska göra!

Som kontrast till dessa Jesusord kan man ju ta en berättelse ur Gamla testamentet, den om de sju feta och de sju magra åren. Det uppenbaras för Josef i en dröm att Egypten ska genomgå en ”boom-bust”-cykel: först sju feta år och sedan sju magra. Och budskapet är inte att man ska konsumera upp överflödet under de feta åren, utan just att överproduktionen ska samlas i ladorna, så att man senare kan överleva också de sju magra åren.

Jag tror vi klarar oss bättre om vi följer Josefs rekommendation snarare än Jesus.

---

[1]) Vad jag minns var jag själv i femårsåldern när jag först ställde mig denna fråga. Då ville jag bli taxichaufför. Jag var väldigt social på den tiden och gillade att stifta nya bekantskaper och prata med främmande människor. Annat är det nu. Och hur lite det blev av denna framtidsplan visas av att jag inte ens har tagit körkort.

[2]) Själv har jag varken barn eller barnbarn; och mins syskonbarn och syskonbarnbarn har jag väldigt lite kontakt med. Men min förmögenhet är inte heller så stor att jag kan leva upp den i sus och dus, och jag har inte råd med att ha alltför hög tidspreferens.

[3]) Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest (i original Kapital und Kapitalzins), vol. 2, bok 4. – En modifikation av Böhm-Bawerks teori (som jag lärt mig genom att studera George Reisman) är att ”de rikas” (affärsmännens och kapitlisternas) tidspreferens betyder mer än de fattigas eller vanliga människors; mer om det en annan gång.