Ska det vara så svårt att förstå …

… att värdeomdömen kan vara objektiva?[1]

Ja, Ayn Rand har förstås gjort det lätt för oss genom att identifiera förhållandet mellan liv och värde och genom att förklara att det endast är för levande väsen som saker kan vara värdefulla eller skadliga – och genom att dra slutsatsen att det finns en yttersta värdemätare, nämligen just livet, att bevara och främja organismens liv (m.a.o. ens eget, försåvitt som man är en organism – och det är man ju).

Men behövde vi verkligen Ayn Rand för att fatta detta? Borde vi inte ha kommit underfund med det på egen hand?

För ingen kan gärna ifrågasätta att hälsa är värdefullare än sjukdom, att lycka eller välbefinnande är bättre än lidande, lust bättre än smärta, fred bättre än krig, kärlek bättre än hat, klokhet bättre än dumhet, m.m., m.m.? Och ingen kan väl påstå att inte man själv eller ens läkare objektivt kan fastställa om man är frisk eller sjuk, eller om ens land befinner sig i krig eller inte.

Och det är väl inte heller så svårt att gradera dessa värden? Att använda ord som ”bättre” och ”värdefullare”, eller uttryck som ”är att föredra”? Det är skillnad på strålande hälsa och blott och bart frånvaron av allvarligare sjukdomssymptom. Det är skillnad mellan att drabbas av lättare snuva och att drabbas av pest, kolera eller cancer. Eller att ett kort och segerrikt krig är att föredra framför ett långt och utdraget, än mer då om man förlorar kriget och tvingas till landavträdelser och krigsskadestånd. Det är bättre att drabbas av övergående tandvärk än att drabbas av cancer eller av en whiplashskada, där smärtan kan vara livet ut. O.s.v., o.s.v. Ni kan komma på hur många exempel som helst utan hjälp från mig eller Ayn Rand.

Och så himla svårt kan det väl inte heller vara att se sambandet mellan värderingar och känslor? Här har ju också Ayn Rand hjälpt oss på traven, men återigen borde vi ha kommit på det på egen hand.

Värderingar ger upphov till känslor, inte tvärtom. Om man lyckas med något – vilket betyder så mycket som att man uppnått eller förverkligat något värde – ja, då blir man glad. (Exempel på detta är ett lyckat frieri eller en avlagd examen – eller något så mundant och trivialt som att maten man lagade blev god eller att lägenheten äntligen blev dammsugen.) Om man förlorar något värde – som t.ex. att en vän eller nära anförvant gått bort – ja, då blir man lessen.[2] Om ens värden hotas – om man t.ex. utsätts för ett rån eller råkar ut för en skattesmäll – ja, då blir man arg eller rädd eller bådadera. Står inga värden (eller obetydliga värden) på spel, förhåller man sig likgiltig. – Det må vara att detta är schematiskt, och att ens känslor kan vara mera blandade och komplicerade än så, men det är ändå ett schema som stämmer, och man måste ha det i huvudet när man bedömer de blandade och komplicerade känslorna.

Men i det här fallet finns det ändå en anledning till att man kan blanda ihop orsak och verkan. Värderingar och känslor är så intimt sammanflätade att man lätt upplever dem som samtidiga. Ta exemplet med vännen som gått bort: känslan av sorg och saknad sammanfaller med ens värdering av vännen som vän. Man går inte igenom ett syllogistiskt resonemang som detta: ”Var han en vän; ja, det var han; ja, då får jag väl sörja honom.” Eller om man drabbas av den där skattesmällen. Man tänker inte: ”Är mina pengar av värde för mig; javisst är de det; alltså ska jag nu bli rädd eller arg.” Nej, man blir rädd och förbannad med en enda gång.

Värderingen av vännen som vän kommer förstås långt före hans frånfälle. Den byggs upp över tid. Den börjar med att man träffas och börjar prata (kanske i skolan eller på universitetet eller på ett fik eller på någon tillställning); man finner att man är överens i mångt och mycket, att man delar många intressen; sedan visar sig vännen vara till stor hjälp i någon svår situation (eller också hjälper man själv honom); och så byggs en vänskap upp. När han sedan går bort, finns allt detta i ens minne; och att man då sörjer honom sker automatiskt.

Detsamma gäller, mutatis mutandis, för skattesmällen. Man har byggt upp sin förmögenhet över tid – genom hårt arbete, kloka investeringar och vad mer det nu kan vara (man har nog inte förlitat sig på trisslotter). Nu är denna förmögenhet hotad; skräcken och/eller vreden kommer av sig själva.

Och den där tristessen man känner över allt som är trist i tillvaron – och den besvikelse man känner inför allt för många svek – de byggs också upp över tid. En enda tråkig sak man upplevt gör en inte uttråkad för livet; och ett enda svek gör en inte besviken på hela mänskligheten.

Och ska det till sist vara så svårt att härleda ett ”böra” från ett ”vara”, fastän vi gör det så gott som dagligen? Blotta faktum att jag har ärenden på stan implicerar ju att jag bör klä på mig och inte sitta hela dan i morgonrocken. – Men den saken har jag tragglat igenom så många gånger förr att jag nog inte bör traggla mig igenom den en gång till. Det är bara trist; och jag kommer bara att fortsätta att vara besviken över att poängen aldrig går fram.

Allt detta alltså med anledning av Axel Hägerström.


[1] ”Kan vara”, eftersom människor ibland sätter värde på helt värdelösa eller rentav skadliga saker, som t.ex. narkotika eller socialism.

[2] Exakt hur lessen man blir beror på omständigheterna. När min mor dog av samlade ålderdomskrämpor vid 83 års ålder kände jag vemod snarare än djup sorg. Men vemod är ju inget annat än en lindrig form av sorg. (Något liknande kände jag också vid Ayn Rands frånfälle. Att Gustav Vasa en gång dog lämnar mig däremot känslomässigt likgiltig. Olof Palmes död väckte mest förvåning. De som såg honom som ett värde kände sorg; andra gladdes.)

Om värdet av värdefrihet

Som ni säkert vet insisterade Ludwig von Mises på att den ekonomiska vetenskapen ska vara värdefri eller värderingsfri (Mises själv använder det tyska ordet wertfrei). Men idén är uppenbart självmotsägande. För om man pläderar för värdefrihet innebär ju det att man betraktar värdefriheten som någonting bra. Eller ska vi anta att denna idé också är värde- eller värderingsfri och säga att den är varken bra eller dålig? Men vad finns det då för anledning att plädera för eller emot denna idé?

Och Mises eget livsverk gick ju ut på att kapitalismen är överlägsen andra system, som socialism och blandekonomi (interventionism). Men vad var då poängen med det, om vi inte ens får säga att kapitalismen är bra och de andra systemen dåliga? Någon gång under resans lopp måste vi ju fälla ett värdeomdöme.

Så varför menar då Mises att den här värdefriheten är så förfärligt bra att han ständigt måste plädera för den?

Jag har ju läst vad Mises skrivit om saken, men den enda rimliga förklaring jag kan komma på är att det ligger värderingar i botten när det pläderas för socialism eller interventionism. Felaktiga värderingar, förstås, men ändå värderingar. Så från att vissa värderingar är felaktiga och grundlösa hoppar han till att värderingar som sådana är felaktiga och grundlösa. Riktiga och välgrundade värderingar finns helt enkelt inte. Men är i så fall hans idé om värdefrihet riktig och välgrundad? Eller är den varken rätt eller fel, varken bra eller dålig?

Vissa värderingar är väldigt grundläggande, som att värdera livet framför döden, hälsa framför sjukdom, välbefinnande framför misär och rikedom framför fattigdom. Kan man vara värdefri inför dessa saker? Mises tar upp detta lite här och där, t.ex.:

Whether society is good or bad may be a matter of individual judgment; but whoever prefers life to death, happiness to suffering, well-being to misery, must accept society. And whoever desires that society should exist and develop must also accept, without limitation and reserve, private ownership in the means of production. (Human Action, s. 515; min kursivering.)

Eller här:

… there is a far-reaching unanimity among people with regard to the choice of ultimate ends. With almost negligible exceptions, all people want to preserve their lives and health and improve the material conditions of their existence. (Theory and History, s. 269f.)

Och det är förstås alldeles sant att de allra flesta människor har sådana preferenser. De få som verkligen föredrar döden framför livet tar livet av sig. De som föredrar lidande framför lycka och misär framför välbefinnande är moraliska monster (Moder Teresa är ett sådant monster; likaså alla de religiösa som förhärligar lidandet).

Men om vi ska vara värdefria och ska vara det ”across the board” – då har vi ju inget annat svar än att majoriteten håller med oss, och det är inget vidare bra svar. Det är ett värdebefriat svar.

Mises läste nog aldrig Ayn Rands härledning av begreppet ”värde” ur begreppet ”liv”, där hon visar hur våra värden och värdeomdömen har en faktisk grund.

En sak till: Värdeomdömen måste grunda sig på fakta[1]; ett resonemang som tar sin utgångspunkt i ett värdeomdöme är värdelöst. Om detta skriver Ayn Rand:

Låt mig understryka att skrämselargumentet inte består i att föra in moraliska omdömen i intellektuella frågor, utan i att sätta moraliska omdömen i stället för intellektuella argument. Moraliska bedömningar är underförstådda i de flesta intellektuella frågor; det är inte bara tillåtligt utan obligatoriskt att fälla moraliska omdömen, när och där sådana är tillämpliga; att undertrycka sådana omdömen är en akt av moralisk feghet. Men ett moraliskt omdöme måste alltid följa, inte föregå (eller ersätta) de skäl det grundar sig på. (”Skrämselargumentet” i Själviskhetens dygd; min översättning.)

Hade Mises skrivit så, hade han haft rätt! Nu gjorde han inte det och vecklade in sig i självmotsägelser.

Visst händer det ofta att värdeomdömen fälls på bristfälligt faktaunderlag. Men det är ju inte sant om alla värdeomdömen.

Lite lessamt att behöva kritisera Mises, när det finns så mycket som är bra hos honom. Jag kostar på mig ett värdeomdöme här.

Nog om detta för denna gång.

(Jag tar också upp detta i min senaste engelska bloggpost. Utförligare i uppsatsen Objectivism versus ”Austrian” Economics on Value.)

$ $ $

PS. Ibland glömmer jag vad jag själv har skrivit. Jag har tagit upp det här i en bloggpost för ett par år sedan under rubriken Humes lag, med i stort sett samma ord och vändningar. Och den här idén om värdefrihet är förstås ett av många exempel på David Humes fördärvbringande inflytande.


[1]) Dessutom finns det ingen skarp skiljelinje mellan faktauttalanden och värdeomdömen. Värdeomdömen är också faktauttalanden: de förknippar något viss faktum med det ovedersägliga faktum att vi är levande varelser av ett speciellt slag (människor). Mer om det i den engelska bloggposten jag länkar till i slutet.

Humes lag…

… är en lag som förbjuder oss att härleda våra värdeomdömen ur fakta – eller, som det vanligen uttrycks, att försöka härleda ett ”böra” ur ett ”vara”. Lyckligtvis finns lagen inte inskriven i lagboken, så vi riskerar varken böter eller fängelse, ifall vi inte lyder den. Men den som studerar praktisk filosofi vid universitetet riskerar att bli underkänd på tentan, ifall han/hon inte rättar sig efter den.[1] – Jag har skrivit några spaltmeter på min hemsida om Hume och hans lag, så jag ska inte upprepa mina invändningar här.[2]

Så varför älta detta en gång till, när jag har ältat igenom det förr?

En möjlig implikation av Humes lag är att man ska avhålla sig från att alls fälla värdeomdömen, eftersom de ju omöjligt kan vara faktabaserade.[3] Vi ska därför aldrig komma med rekommendationer om det ena eller andra, eftersom en rekommendation alltid är en rekommendation om vad vi bör göra.

Denna idé har smugit sig in hos en tänkare som jag normalt brukar hålla med och rentav hyser stor beundran för, nämligen Ludwig von Mises.

Mises insisterade som bekant på att den ekonomiska vetenskapen ska vara (bör vara) ”wertfrei”, d.v.s. fri från värderingar och värdeomdömen. Men efter att läst det mesta jag kommit över av Mises verk (och åtskilliga andra ”österrikare”) har jag kommit fram till ett mycket enkelt värdeomdöme: att kapitalismen är bättre än både socialism och interventionism (eller blandekonomi), och att jag därför måste säga att vi bör eftersträva kapitalism och motsätta oss både socialism och interventionism. – Men om jag inte ens har lov att fälla detta väldigt enkla värdeomdöme, då har ju faktiskt alla mina studier av Mises och de andra ”österrikarna” varit bortkastade.

Det finns ett litet korn av sanning i idén om ”wertfreiheit”, även om det är olyckligt uttryckt: beskrivningen och analysen av fakta måste komma före ens värdeomdömen. (Det är t.ex. endast genom att veta och grundligt förstås kapitalismen, socialismen och interventionismen som man kan nå fram till att just kapitalismen är bäst och att det är den man bör förespråka och arbeta för att genomföra.) Ett värdeomdöme som föregår (eller ersätter) faktaanalysen är bara en förutfattad mening. [4]

Men det ju just detta – att basera våra värdeomdömen på fakta – som Humes lag förbjuder oss att göra.

Nog sagt.


[1]) Jag vet detta av egen erfarenhet. I början av 80-talet läste jag in 60 poäng ”blocksvenska” vid Mälardalens högskola, och där ingick en kurs i argumentationsanalys. På den skriftliga tentan ingick en fråga där jag skulle ha svarat i enlighet med Humes lag. I stället svarade jag som det är, inte som Hume och hans efterföljare menar att det … äh hm … borde vara, och då blev mitt svar underkänt. Någon praktisk betydelse hade det inte, eftersom jag fick rätt på den andra frågorna. Men ändå … Jag ångrar än i denna dag att jag inte protesterade och gav min lärare en ordentlig utskällning. Men det var den enda kurs den läraren hade, så jag träffade honom aldrig igen.

[2]) Om ni är intresserade och det … äh hm igen … borde ni kanske vara, se:

Några ord om David Hume

Vara och böra än en gång

Hume om kausalitet och induktion

[3]) Humes egen implikation var att vi ska erkänna det faktum att våra värdeomdömen grundar sig på eller är ett uttryck för våra känslor – att vårt förnuft är, och bör [sic] vara, slav under våra passioner.

[4]) Som Ayn Rand skriver:

Moraliska bedömningar är underförstådda i de flesta intellektuella frågor; det är inte bara tillåtligt utan obligatoriskt att fälla moraliska omdömen, när och där sådana är tillämpliga; att undertrycka sådana omdömen är en akt av moralisk feghet. Men ett moraliskt omdöme måste alltid följa, inte föregå (eller ersätta) de skäl det grundar sig på. – ”Skrämselargument” i Själviskheten dygd; min egen illegala översättning.