Låna av sig själv?

Jag har på sistone haft väldigt hög tidspreferens och därför levt över mina tillgångar.

Så t.ex. har jag skippat falukorven och fläsket (med löksås eller bruna bönor) till förmån för oxfilé, entrecôte, tournedos och rumpstek – helst då närproducerat, eftersom det är saftigare och smakar bättre. Emellanåt har jag varierat med gös, lake eller sjötunga. En och annan tesked rysk kaviar har det också blivit.

Likaså har jag slutat med billiga lådviner och i stället köpt hem Mouton-Rotschild. När det inte har räckt för att dränka sorgerna och bekymren, har jag kompletterat med långlagrad whisky (12–18 år).

Och i stället för att rulla mina cigaretter har jag köpt Havannacigarrer.

En och annan semesterresa Thailand tur och retur har det också blivit.

Och eftersom jag månar om de fattiga och utsatta i vårt samhälle har en del också gått till välgörenhet – och varje gång jag passerat en tiggare på stan har han eller hon fått en femhundring i koppen.

Det här har förstås grävt en del hål i min ekonomi – speciellt som jag är lägre mellanpensionär. Jag skulle behöva ta ett lån för att täppa till hålen. Men när jag går till banken får jag veta att min kreditvärdighet inte längre är den bästa, så den möjligheten är stängd för mig.

Men så får jag läsa i avisen att det går alldeles utmärkt att låna av sig själv, och att detta är lösningen på alla problem, inklusive problemet att kunna fortsätta att idka välgörenhet.

Så jag tittar i kassakistan, men där finns bara småslantar, men desto fler kravbrev och utmätningshot från kronofogden. Så vad göra?

Men idag sker ju de allra flesta penningöverföringar digitalt, och många, även jag själv, har en nätuppkoppling till banken. Så vad är enklare än att hacka mig på mitt konto och lägga till en eller ett par nollor på kreditsidan och/eller ta bort ett eller par nollor på debetsidan?

Nu har jag aldrig lärt mig hacka, men jag kan säkert hitta någon duktig hackare som kan bistå mig för en rimlig avgift.

Ja, det här går säkert bra – ända tills någon upptäcker vad jag håller på med och jag får betydligt värre saker i brevlådan än utmätningshot från kronofogden.

$ $ $

Allt det här är förstås fiktion – jag äter fortfarande fläsk (helst med löksås, men bruna bönor kan också få duga), jag handrullar fortfarande mina cigaretter, jag är måttlig med alkoholen, jag reser sällan längre än till Stockholm, och jag tar ibland en macka med Kalles kaviar. – Jag lever som den lägre mellanpensionär jag är, och visserligen krymper min tidshorisont en smula för varje år som går, men den är ännu inte så snäv att jag ser någon mening med att leva som om var dag var den sista.

Men vad som inte är fiktion är att staten gör precis som i min fiktiva berättelse. Staten kan minsann låna av sig själv! Staten behöver inte bekymra sig om utmätningshot från kronofogden eller ens oroa sig för att behöva krypa i fängelse när någon blåser i visselpipan och avslöjar vad den sysslar med.

Frank Heller skrev en gång (i Storhertigens senare finanser) att staten har ett stort försteg framför den enskilde medborgaren: den kan göra saker som är förbjudna för oss medborgare. Stjäl den kallas det skatt; mördar den kallas det krig; och ägnar den sig åt falskmynteri kallas det inflation.

$ $ $

Artikeln jag länkade till var förstås skriven av ett gäng keynesianer. Det kom ett genmäle från två ”österrikare”, Hans Palmstierna och Martin Moraeus. Det kom också en slutreplik från keynesianerna, men – särskilt med tanke på att en av skribenterna är professor och de båda andra doktorander i ekonomisk historia – är den direkt skamlös.

Så här börjar de:

Hans Palmstierna och Martin Moraeus torde vara i minoritet om att anse att det ”helt enkelt inte är sant” att deflation är farligare än inflation i dagsläget. Samtliga större internationella affärstidningar har återkommande varnat för deflationshotet de senaste åren, liksom ett flertal tunga ekonomer, myndigheter och finansiella aktörer.

Till att börja med är ju detta ett vanligt simpelt auktoritetsargument. Befinner man sig i minoritet, har man fel! Speciellt då om auktoriteterna också är tunga. (Det är också vad Ayn Rand kallade ett ”intimidationsargument” eller ”skrämselargument”[1]: endast lättviktiga debattörer kan påstå något sådant.)

Vad värre är att dessa människor inte kan se den ringaste skillnad mellan prisnedgångar som orsakas av ökad produktion i förhållande till penningmängden och prisnedgångar som är resultatet av att en inflationsbubbla spricker, så att skulder inte kan återbetalas och företagen därför tvingas skära ned på verksamheten, avskeda arbetare och, om inte ens det hjälper, gå i konkurs. Detta är två vitt skilda företeelser; de är bokstavligt talat olika som natt och dag; och man ska inte bunta ihop dem under den gemensamma termen ”deflation”. Till yttermera visso är prissänkningar under en verklig deflation (en recession eller depression) ett nödvändigt medel för att komma ur svackan.[2]

Sedan får vi höra att

den negativa räntan är […] en konsekvens av den marknadsfundamentalism som rått de senaste decennierna , som företrätts av monetarismen.

Centralbankernas manipulation av räntan är alltså marknadsfundamentalism! Och det enda marknadsfundamentalistiska i monetarismen jag kan hitta är att den inte är alltigenom keynesiansk.

Eller det här:

Trots negativ ränta och kraftig expansion av penningmängden har Riksbanken misslyckats med att uppnå sitt inflationsmål. […] Det enda som inflateras är bostadspriserna.

M.a.o.: Riksbankens uppgift är att urholka penningvärdet med 2% per år. Om inte denna urholkning slår igenom fullt ut i konsumentpriserna, ska Riksbanken kompensera med att urholka penningvärdet ännu mer.

Eller ta detta stycke:

Det är uppenbart att Palmstierna och Moraeus inte riktigt har förstått pengars roll i en marknadsekonomi. Pengar skapas så att säga ur intet både av staten och det privata banksystemet. Pengar kan både vara sedlar och mynt, men också en siffra på ett bankkonto. Pengar i sig skapar inte resurser, men de kan vara ett smörjmedel för att befintliga resurser utnyttjas. Problemet idag är att det privata banksystemet har misslyckats att skapa pengar för nödvändiga investeringar. Istället går lånen till en skenande bostadsmarknad. [Min kursivering.]

Här medger alltså keynesianerna själva att de fiatpengar och de omloppsmedel (bråkdelsreserver) centralbankerna prånglar ut är skapade ur tomma intet, m.a.o. att hela det moderna penningväsendet alltsedan guldmyntfotens avskaffande är ett enda gigantiskt falskmynteri. (Möjligheten att återgå till ”äktapengar” och återinföra guldmyntfoten övervägs förstås inte; den nämns inte ens.) Inte ett ord om att det som skapats ur tomma intet kan försvinna ut i samma tomma intet. (Detta är vad som händer när en inflationsbubbla spricker, när omloppsmedlen (bråkdelsreserverna) försvinner och det blir omöjligt att betala tillbaka de lån företagen narrats att ta tidigare, när räntan var artificiellt låg.) Och termen ”omloppsmedel” har man döpt om till ”smörjmedel”. Och att de pengar som skapats ur tomma intet sedan försvinner ut i tomma intet, det har döpts om till ”likviditetsfälla”.

Och fortsatt och intensifierat falskmynteri skulle också

… dämpa prisuppgången på bostäder och därmed hushållens skuldsättning,

Och hur skulle stora mängder nytryckta pengar kunna dämpa prisuppgången på någonting som helst?

Det skulle även hjälpa Sverige på traven att nå de klimatmål som satts upp i Paris.

Den ena gigantiska bluffen hjälper den andra. Kan det förvåna någon att de som vill förstöra penningväsendet också vill förstöra vår industricivilisation.

Liknande tongångar [som dem man finner hos Ludwig von Mises och hans adepter Palmstierna och Moraeus] fanns även i början av 1930-talet. Det bidrog till massarbetslöshet, nazism, världskrig och gaskamrar.

Men det här är ju en gigantisk verklighetsförfalskning. Lärda doktrinhistoriker[3] måste ju känna till att de enda som korrekt förutspådde börskraschen 1929 och den följande depressionen var just Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek. Och det var de som förklarade att och varför detta skulle leda till massarbetslöshet.

Och att påstå att det var Mises idéer som orsakade nazismen, Andra världskriget och gaskamrarna – för det finns bara ett ord för detta: lumpet. (Som dessa lärda doktrinhistoriker säkert vet förföljdes Mises av nazisterna, inte bara för sina ekonomiska teorier utan också för sin judiska härkomst, och fann sig nödsakad att emigrera; medan däremot John Maynard Keynes försökte ställa sig in hos nazisterna genom att i förordet till sin General Theory förklara att hans teori lämpade sig bättre för ett totalitärt samhällsskick än vad laissez-faire skulle göra. Så jag upprepar mitt omdöme: lumpet.)

Och så anklagas Mises och den ”österrikiska” skolan för att inte ta vederbörlig hänsyn till empirin. Då måste man ju fråga sig varför det är just ”österrikare” som både förutspått och förklarat alla bubblor som uppstått på senare år, från IT-bubblan till fastighetsbubblan; medan keynesianerna bara gnuggat sig i huvudet och undrat varför döbelnsmedicinen[4] inte verkat; och deras enda lösning när bubblan spruckit har varit att rekommendera att man blåser upp en ny bubbla. Och att den empiri keynesianerna åberopar ser ut som den idag gör beror faktiskt till allra största delen på keynesianismens dominans och på att regeringar varit så ivriga att använda dess döbelnsmedicin.

Så avslutar de magistralt med:

Ekonomin existerar i en verklighet, och har verkliga konsekvenser. Vi har inte råd med en kris till.

Ja, ekonomin existerar i en verklighet, men inte i den verklighet keynesianerna tror sig leva i. Och vi har inte råd med de kriser som keynesiansk ekonomisk politik leder till, har lett till och kommer att leda till.

$ $ $

Det allra mest olycksbådande med allt detta är att undervisningen i nationalekonomi och ekonomisk historia bedrivs av charlataner.[5] Vad man lär ut är endast och allenast sofistikerade försvar för falskmynteri.

$ $ $

Närbesläktad bloggpost: Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard.


[1] En ordagrann svensk översättning skulle vara ”blyggörandeargument”, men det låter ju väldigt otympligt. Men det går i alla fall ut på att få en meningsmotståndare att blygas för sina åsikter i stället för att bemöta dem i sak. Och det ”biter” bara på meningsmotståndare som redan har ett mindervärdeskomplex.

[2] Se om detta George Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

[3] Professorn i gänget, Lars Pålsson Syll, har gett ut en bok som heter Ekonomisk doktrinhistoria.

[4] Det är kanske inte alla som vet vad som menas med ”döbelnsmedicin”, men det kommer från ett par rader ur Runebergs dikt ”Döbeln vid Jutas” i Fänrik Ståls sägner:

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!

[5] Att kalla dem charlataner är förstås ett intimidationsargument. Men det har backats upp av sakargument.

Tidspreferens och nettokonsumtion

Det här har jag saxat från årgång 6[1] av Nattväktaren. Jag skrev det, därför att det finns dumhuvuden här i världen: sådana som säger att George Reisman inte kan vara någon riktig ”österrikare”, eftersom han teori om tidspreferens inte är den gängse.

Först en kort ordförklaring: Med ”tidspreferens” menas benägenheten att (allt annat lika) föredra en behovstillfredsställelse nu eller i den nära framtiden framför samma behovstillfredsställelse längre fram i framtiden. (Se min tidigare bloggpost Kristendomen och tidspreferensen.) – Med ”nettokonsumtion” menas kapitalisternas och företagarnas konsumtion; se min bloggpost om nettokonsumtionsteorin.

Allt annat lika har fattiga människor högre tidspreferens (och därmed mindre framtidsorientering) än rika. Ta som exempel en person som lever på att plocka tombuteljer ur stadens papperskorgar: en sådan person är fullt upptagen av blotta överlevnaden för dagen och kan knappast planera för nästa vecka, än mindre då sätta pengar åt sidan för sin pension. En medel- eller höginkomsttagare kan göra både detta och spara ihop till en ny lägenhet, en ny bil, nästa års semester, sina barns skolutbildning, etc. Och i andra ändan av skalan har vi en mångmiljardär som Bill Gates eller George Soros: en sådan person har inga som helst bekymmer för hur han ska klara sig idag eller denna vecka eller detta år eller ens under hela sin livstid; han kan ha tillräckligt mycket pengar för att ens behöva bekymra sig om sina barnbarns eller barnbarnsbarns utkomst.

Givetvis finns det undantag. Även en mycket fattig människa kan gneta och spara för att få en chans att få det bättre i framtiden. Och även en mycket rik människa (t.ex. en oduglig arvtagare) kan leva för dagen och slösa bort sina ärvda rikedomar, för att plötsligt en dag finna sig på fattighuset eller gäldstugan. Men dessa undantag är försumbara vad gäller ekonomin som helhet.

En ändring i fattiga människors tidspreferens gör väldigt lite för ekonomin i dess helhet. Det lilla fåtalet slösaktiga rika gör det inte heller. Det är de välbeställdas och de flitiga rikas tidspreferens som betyder något. Så länge dessa människor har låg tidspreferens och (vilket är detsamma) en hög grad av framtidsorientering kommer de att investera, och det är deras investeringar som driver ekonomin framåt.

Enligt Reismans teori är profiten i ekonomin lika med kapitalisternas nettokonsumtion (jag lämnar nettoinvesteringarna åsido, för jag tror inte de påverkar mitt resonemang). Så länge kapitalisterna har låg tidpreferens, håller sig också nettokonsumtionen på samma låga nivå: merparten av deras rikedomar går till produktiva investeringar. Och ju rikare de blir, desto lägre blir deras tidspreferens, och desto mer blir investerat, desto mer blir producerat, desto fler människor blir satta i arbete, och till desto högre löner. Men anta att kapitalisternas tidspreferens skulle bli större (och deras framtidsorientering mindre); detta skulle kunna inträffa om det förelåg ett allvarligt hot att alla deras rikedomar skulle bli konfiskerade (eller om världens undergång vore nära förestående). Då skulle det motsatta inträffa: de skulle konsumera upp sina rikedomar i stället för att investera dem, produktionen skulle sjunka, arbetslösheten skulle stiga i höjden, och det skulle också den allmänna profitnivån och därmed räntorna.

Det är alltså därför som tidspreferensen inte är en direkt utan en indirekt orsak till räntenivån. Den verkar via kapitalisternas nettokonsumtion.

$ $ $

Uppdatering 26 december: George Reisman själv har påpekat för mig att det inte är alldeles sant att kapitalisterna fortsätter att spara och investera i all oändlighet. Så länge då bygger upp sin förmögenhet sparar de en stor del av sin inkomst och konsumerar i motsvarande grad mindre av den; men när förmögenheten är så stor att hela deras (och barnens och barnbarnens) framtid är tryggad, har de allt mindre anledning att fortsätta spara och kan till sist komma därhän att de inte sparar alls utan konsumerar hela sin inkomst. (Se härom Capitalism: A Treatise on Economics, s. 739–744.)

En reflektion jag själv har gjort är att detta förklarar varför så många av de verkliga storkapitalisterna skapat fonder för utbildning och andra former av välgörenhet (t.ex. Rockefeller och Carnegie och, i vår egen tid, Bill Gates och George Soros). Ur kapitalisterna egen synvinkel är detta en form av konsumtion: de gör det inte för att ytterligare förmera sitt kapital utan för att ge de pengar de inte längre själva behöver (ens för att säkra efterkommandes trygghet) en vettig och nyttig användning.

Doktrinhistoriskt tillägg (2015)

Äran att ha upptäckt tidspreferensens roll tillkommer Eugen von Böhm-Bawerk. Senare ”österrikare”, som Mises, har betraktat hans förklaring av orsakerna till tidspreferensen som bristfällig. Men den som slår huvudet på spiken här är återigen George Reisman:

The nature of human life implies time preference, because life cannot be interrupted. To be alive two years from now, one must be alive one year from now. To be alive tomorrow, one must be alive today. Whatever value or importance one attaches to being alive in the future, one must attach to being alive in the present, because being alive in the present is the indispensable precondition to being alive in the future. The value of life in the present thus carries with it whatever value one attaches to life in the future, plus whatever value one attaches to life in the present for its own sake. In the nature of being alive, it is thus more important to be alive now than at any other, succeeding time, and more important to be alive in each moment of the nearer future than in each moment of the more remote future. If, for example, a person can project being alive for the next thirty years, say, then the value he attaches to being alive in the coming years carries with it whatever value he attaches to being alive in the following twenty-nine years, plus whatever value he attaches in the coming year for its own sake. This is necessarily a greater value than he attaches to being alive in the year starting next year. Similarly, the value he attaches to being alive from next year on is greater than the value he attaches to being alive starting two years from now, for it subsumes the latter value and represents that of an additional year besides.

The greater importance of life in the nearer future is what underlies the greater importance of goods in the nearer future and the perspective-like diminution in the value we attach to goods available in successively more remote periods of the future. (Capitalism: A Treatise on Economics, p. 56.)

Ska översätta det här till svenska när jag får tid …

Men för att uttrycka det utan den karaktäristiska reismanska omständligheten: Att vara vid liv idag och i år är en nödvändig förutsättning för att vara vid liv i morgon eller om femtio eller hundra år. Allt annat lika måste vi värdera livet idag högre än livet i framtiden, för om vi inte gör det kommer vi inte att ha något liv i framtiden heller. Alltså måste vi ha varor eller pengar nog för att överleva dagen, innan vi kan börja tänka på att spara för framtiden.

$ $ $

Uppdatering 24 november: Det finns nu också en engelsk version av denna bloggpost.

$ $ $

Uppdatering 25 november: På Facebook fick jag en invändning som gick ut på att det finns många ”framåtsträvande fattiga” i världen, och att deras låga tidspreferens påverkar den allmänna tidspreferensen i ekonomin som helhet. Som exempel nämndes migranter som skapar sig en framtid i sitt nya hemland.

Jovisst: en liten smula gör de det. Men multimiljardärernas tidspreferens gör det en mycket stor smula.

Här ovan tog jag bara upp ytterligheterna: å ena sidan buteljplockaren eller ”bag-ladyn” som lever ur hand i mun och nätt och jämnt kan planera för morgondagen eller veckan; å andra sidan multimiljardären som kan planera för hela sitt liv och rentav för kommande generationers liv.

Men i verkligheten finns det ett helt spektrum. Det finns en ”framåtsträvande fattig” som smäller upp ett enkelt korvstånd, lägger undan en slant och avancerar till att öppna en Sibyllabar. Det finns mängder av småföretagare med låg tidspreferens. Det finns de som öppnar ett litet möbelvaruhus (t.ex. i Älmhult) och går vidare till att skapa en kedja av sådana varuhus som sträcker sig över hela landet och senare till hela världen. Eller också öppnar han en klädaffär eller en matbutik och avancerar till en hel kedja av klädvaruhus eller en livsmedelskedja. Eller någon som börjar med en enkel ”bed-and-breakfast” och sedan bygger upp en världsomfattande hotellkedja. Det finns hur många varianter som helst av detta. Men det påverkar inte mitt (eller Reismans) resonemang. Det är ändå de rikas tidspreferens och framtidsorientering som gör mest för den genomsnittliga tidspreferensen i ekonomin som helhet.

Och om man tar det från andra hållet: arvingen till ett miljardimperium gör som Mandeville rekommenderar och förslösar sitt arv på storslagna fester, fala kvinnor, m.m. istället för att fortsätta plöja ned pengarna i nyinvesteringarna; eller arvingen till ett småföretag som tar till flaskan och super bort företaget. I båda dessa exempel påverkas den allmänna, genomsnittliga tidspreferensen, men den som ärvt ett småföretag gör det bara en lite smula; den som ärvt ett miljardimperium gör det en väldigt stor smula.


[1]) Vill ni läsa hela meningsutbytet, bläddra ner till underrubriken ”Debatt om Reisman”. Men det illustrerar bara att somliga begriper, andra inte.

Nettokonsumtionsteorin

Jag skrev sist att jag tänkte skriva ett par bloggposter som förberedelse för nästa översättning. Så jag ska göra ett försök att presentera Reismans vinstteori så kort och så gott jag kan.

Frågan här är vad som utgör vinst i ekonomin som helhet (”in the aggregate”, som man säger på engelska). Om ett enskilt framgångsrikt företag gör stor vinst så är det alltid på bekostnad av andra, mindre framgångsrika, företag som gör mindre vinst eller rentav går med förlust. Om en viss bransch går med stor vinst (idag t.ex. datorindustrin) är det alltid på bekostnad av att andra branscher gör mindre vinster eller börjar gå med förlust. Men vad förklarar att det blir vinst i ekonomin som helhet?

Reismans resonemang är i all korthet följande:

Företag lägger ut pengar på två saker: kapitalvaror och arbetskraft. De köper t.ex. nya maskiner eller bygger nya fabriker; och de betalar ut löner till arbetstagarna.

Först kapitalvaror: Varje gång ett företag köper en kapitalvara är detta en produktionskostnad för företaget men samtidigt en lika stor försäljningsintäkt för det företag som säljer kapitalvaran. I ekonomin som helhet jämnar produktionskostnader och försäljningsintäkter helt och hållet ut varandra. De är, för att använda Reismans egen metafor, som två trianglar med en gemensam sida.

Så lönerna: Med viss överförenkling kommer de löner som betalas ut alltid tillbaka till företagen (i ekonomin som helhet, nota bene) i form av att löntagarna använder lönerna till konsumtion. Också här jämnar de båda sakerna ut varandra och är som två trianglar med en gemensam sida..

Överförenklingen här består i att även löntagare sparar en del av sina pengar och sällan eller aldrig konsumerar upp hela lönen. Men i den mån de sparar, är också de kapitalister, låt vara i mycket blygsam skala.

Men även företagarna och kapitalisterna måste ju själva konsumera. Slutade de helt upp med att konsumera skulle de förstås helt enkelt svälta ihjäl.

Så det enda som inte jämnar ut sig i denna ekvation är företagarnas och kapitalisternas egen konsumtion – det som Reisman kallar nettokonsumtion. Det är nettokonsumtionen som utgör vinsten eller vinstkvoten i ekonomin som helhet.

Nu är nettokonsumtion inte den yttersta orsaken till vinsten. Alltsedan Böhm-Bawerks dagar vet vi att den yttersta orsaken är tidspreferensen – det faktum att vi, allt annat lika, värderar en behovstillfredsställse i nuet framför samma behovstillfredsställelse i framtiden. Reismans bidrag här är att visa att tidspreferensen verkar via företagarnas och kapitalisternas nettokonsumtion.

Skulle företagare och kapitalister ha en väldigt hög tidspreferens skulle det innebära att de lägger ned väldigt mycket pengar på konsumtion, och då skulle den allmänna vinstnivån i ekonomin som helhet vara väldigt hög. Men normalt har företagare och kapitalister rätt låg tidspreferens och hög framtidsorientering.

Fattiga människor har normalt hög tidspreferens. För att ta ett extremt exempel har en hemlös person eller ”bag lady” ingen möjlighet att planera för framtiden, än mindre då lägga undan pengar för framtiden. Men deras höga tidspreferens har ingen nämnvärd inverkan på ekonomin som helhet.

Och det är inte heller så att det är den genomsnittliga tidspreferensen som är avgörande för vinstnivån eller vinstkvoten. Det är de rikaste kapitalisternas tidspreferens som betyder mest.

Nu skulle man ju kunna komma med invändningen att någon kapitalist skulle kunna höja vinstnivån helt enkelt genom att börja konsumera för glatta livet. Men om han, eller en grupp likasinnade kapitalister, skulle göra detta, skulle den enda effekten vara att de förslösar sina egna pengar, och pengarna skulle i stället gå till andra, sparsamma kapitalister.

Om alla företagare och kapitalister skulle få väldigt hög tidspreferens och börja konsumera för glatta livet i stället för att spara och återinvestera, skulle förstås vinsterna skjuta rejält i höjden. Men hur realistiskt är ett sådant scenario? Det enda jag kan tänka mig är att det kommer säkra underrättelser om jordens nära förestående undergång – i vilket fall det förstås blir meningslöst att alls planera för framtiden eller lägga undan sparpengar. Och det lär ju inte inträffa än på några miljoner år. Den dagen den sorgen!

Ett något mindre orealistiskt scenario skulle vara säkra underrättelser om ett nära förstående kommunistiskt maktövertagande. Då skulle möjligen de rika kapitalisterna välja att leva upp sina tillgångar i sus och dus, eftersom dessa tillgångar ändå snart kommer att bli konfiskerade.

Båda de här exemplen är förstås väldigt drastiska, och de är rena tankeexperiment från min sida. Men de saker som sker i verkliga livet, att kapitalet ständigt urholkas och skattas bort (minns mitt Reismancitat i förra bloggposten) har en liknande effekt – de uppmuntrar inte direkt till nyinvesteringar och nyanställningar och planering för framtiden; tvärtom.

En viktig implikation av nettokonsumtionsteorin är att den ekonomiska utvecklingen drivs framåt när företagare och kapitalister drar ner på sin konsumtion. Detta betyder att fler pengar går till inköp av kapitalvaror och arbetskraft – och det betyder fler produkter och högre reallöner. Och detta förklarar förstås varför – fastän höga vinster för ett visst företag eller en viss bransch är något positivt och en belöning för framgångsrikt arbete – en hög vinstkvot i ekonomin som helhet är något negativt; det visar att alltför lite går till nyinvesteringar, nyanställningar och löner.

Mycket av det här var mina egna reflexioner, även om de utgått från vad Reisman skriver.

Det finns ytterligare en komponent i den samlade vinsten i ekonomin som helhet, nämligen nettoinvestering. Den huvudsakliga källan till nettoinvesteringen är nya pengar som kommer in i ekonomin. Även under en metallisk myntfot (guld och/eller silver) ökar penningmängden och därmed spenderingsvolymen en smula, och detta är ytterligare en vinstkälla. Ökning av mängden papperspengar (något som vi ju är väldigt vana vid idag) åstadkommer en artificiell ökning av den samlade vinsten i det ekonomiska systemet.

Reismans egen framställning – som naturligtvis är betydligt längre och utförligare än denna korta sammanfattning – hittar ni i Capitalism: A Treatise on Economics, kap. 16.

$ $ $

Det kan väl i förstone förefalla paradoxalt att en hög vinstnivå i ekonomin som helhet är något negativt, när höga vinster för ett visst företag eller en viss industri uppenbarligen är något positivt som visar att företaget eller industrin i fråga har lyckats väl. Men det följer ur principen om ”vinstens primat” – det faktum att i ”det ursprungliga och primitiva samhällsstadiet” all inkomst var vinst, och att det var först med ankomsten av företagare och kapitalister som det kom löner, och att löner därför är ett avdrag från vinsten. Det här har jag själv skrivit om i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?, och Reismans egen framställning finns i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, Vederläggning av Smith och Marx, och nämns också i flera andra av de artiklar jag översatt.

Kristendomen och tidspreferensen

Jag förmodar att ni vet vad som menas med ”tidspreferens” – men om inte, är den det faktum att en behovstillfredsställelse i nuet väger tyngre och värderas högre än samma eller liknande behovstillfredsställelse i framtiden. Ett äpple idag – eller en glass eller en varm korv eller vad som helst som kan tillfredsställa ett behov – är värt mer än ett likadant äpple om en vecka eller ett år eller den dag man går i pension. Ändå skjuter vi ofta behovstillfredsställelser på framtiden – vi slösar t.ex. inte bort hela vår månadslön på mat och dryck och fala fruntimmer samma dag den kommer in på kontot; vi lägger undan en del av den för framtida behovstillfredsställelser.

Hög tidspreferens betyder låg framförhållning eller framtidsorientering, och omvänt: hög framförhållning eller framtidsorientering betyder låg tidspreferens. Människor som lever ur hand i mun har hög tidspreferens; människor som planerar sitt liv långsiktigt har låg tidspreferens.

Fattiga människor har som regel högre tidspreferens än rika: en uteliggare kan inte gärna planera annat än för nästa dag eller de närmaste dagarna; medan en rik person inte behöver bekymra sig om mat för dagen utan kan fundera över hur han bäst ska kunna investera sin förmögenhet och över var den kan göra bäst nytta. Och vi andra befinner oss någonstans emellan dessa båda ytterligheter.

Naturligtvis finns otaliga variationer. En fattig människa som arbetar hårt på att ta sig ur fattigdomen och uppnå framgång i livet har relativt låg tidspreferens. I andra ändan har vi den rike men oduglige arvingen som mest sysslar med att slösa bort sitt arv: ett exempel på hög tidspreferens.

Tidspreferensen kan också variera med åldern: mycket små barn har hög tidspreferens och är väldigt lite framtidsorienterade, helt enkelt därför att de ännu inte har kunnat göra sig en föreställning om något sådant som ”framtid” (det dröjer några år innan barnet ställer sig frågan: ”Vad ska jag bli när jag blir stor?)[1]. Åldringar kan ha hög tidspreferens, eftersom de inte har mycket framtid kvar att planera för; men deras tidspreferens kan modifieras ifall de har barn och barnbarn och bekymrar sig om deras framtid.[2]

Skälet till att vi alls har tidspreferens – och därför värderar behovstillfredsställelser i nuet högre än behovstillfredsställelser i framtiden – är skäligen enkelt: att vara vid liv idag är en förutsättning för att vara vid liv i morgon. Att uppskjuta ett mål mat till nästa vecka, än mindre då till nästa månad, gör att man riskerar att dö av svält innan man kan avnjuta detta mål mat. Det är först när sådana elementära behov som mat och husrum och kläder på kroppen är tillfredsställda som man kan börja tänka på att skjuta andra behovstillfredsställser på framtiden.

Tidspreferens är också ett centralt begrepp inom nationalekonomin och har varit det alltsedan Eugen von Böhm-Bawerks dagar. Vad Böhm-Bawerk kom underfund med är att det är tidspreferensen som i en fri ekonomi ytterst bestämmer den allmänna räntenivån. Årsräntan är skillnaden mellan varors eller tjänsters värde idag och deras värde om ett år; månadsräntan skillnaden mellan deras värde idag och om en månad: och likadant för andra tidsperioder. Den allmänna räntenivån speglar den genomsnittliga tidspreferensen i samhället. Har människor i allmänhet hög tidspreferens, blir räntan hög; är de i stället i allmänhet framtidsorienterade, blir räntan låg.[3]

Vad har då allt detta med kristendomen att göra?

Jo, det är väl rätt uppenbart att ju lägre tidspreferens människor i allmänhet har – ju mer framtidsorienterade de är, ju mer de planerar för framtiden, ju mindre de konsumerar i nuet och ju mer de sparar för alla framtidens regniga dagar – desto bättre blir tillvaron för oss alla.

Men det är inte vad Jesus rekommenderar. Här är några välkända rader ur Bergspredikan:

Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. […] Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. […] Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer.  Var dag har nog av sin egen plåga. (Matteus 6: 26–34, 1917 års Bibelöversättning.)

Största möjliga tidspreferens! Minsta möjliga framförhållning och framtidsorientering! Låt bli att leva långsiktigt! Låt bli att planera för framtiden – den har nog av sin egen plåga!

Det är säkert få, om ens några, kristna som tar dessa Jesusord på allvar och verkligen lever ”som liljorna på marken” och varken sår eller skördar eller spinner utan litar till att Gud ska sörja för deras morgondag. Icke desto mindre är det ju faktiskt det som Jesus menar att vi ska göra!

Som kontrast till dessa Jesusord kan man ju ta en berättelse ur Gamla testamentet, den om de sju feta och de sju magra åren. Det uppenbaras för Josef i en dröm att Egypten ska genomgå en ”boom-bust”-cykel: först sju feta år och sedan sju magra. Och budskapet är inte att man ska konsumera upp överflödet under de feta åren, utan just att överproduktionen ska samlas i ladorna, så att man senare kan överleva också de sju magra åren.

Jag tror vi klarar oss bättre om vi följer Josefs rekommendation snarare än Jesus.


[1]) Vad jag minns var jag själv i femårsåldern när jag först ställde mig denna fråga. Då ville jag bli taxichaufför. Jag var väldigt social på den tiden och gillade att stifta nya bekantskaper och prata med främmande människor. Annat är det nu. Och hur lite det blev av denna framtidsplan visas av att jag inte ens har tagit körkort.

[2]) Själv har jag varken barn eller barnbarn; och mins syskonbarn och syskonbarnbarn har jag väldigt lite kontakt med. Men min förmögenhet är inte heller så stor att jag kan leva upp den i sus och dus, och jag har inte råd med att ha alltför hög tidspreferens.

[3]) Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest (i original Kapital und Kapitalzins), vol. 2, bok 4. – En modifikation av Böhm-Bawerks teori (som jag lärt mig genom att studera George Reisman) är att ”de rikas” (affärsmännens och kapitlisternas) tidspreferens betyder mer än de fattigas eller vanliga människors; mer om det en annan gång.