Klimatdebatt i Eskilstuna-Kuriren

I Eskilstuna-Kuriren 28 januari 2013 publicerades inte mindre än fyra debattinlägg om klimatfrågan, varav tre från den i detta sammanhang goda sidan. Jag passade på att komma med några repliker via Facebooks insticksprogram.

Först den onda sidan, representerad av miljöpartisten Björn Lymar, som besvarade tidigare inlägg från Sture Åström. Han avslutar så här:

Att mänsklig verksamhet påverkat miljö och klimat är ställt utom allt tvivel. Samma sak med ökning av växthusgaser. Även om det finns en och annan förnekare så kan vi andra vara överens: kolet i de fossila bränslena hör inte hemma i vår atmosfär.

Det här råkar vara ett halmgubbeargument, eftersom Åström inte förnekat växthuseffekten utan bara hävdat att den är försumbar. Men det finns en annan invändning som jag själv kom med:

Skulle någon kunna förklara för mig varifrån de enorma koldioxidutsläpp kom som fick den senaste istiden att ta slut för sisådär 10 000 år sedan? Det fanns ju inga industrier på den tiden, än mindre då någon bilism; och såvitt jag vet hade människorna inte ens börjat med boskapsskötsel, så utsläppen kan ju inte ens ha kommit från kobajs. – Och jag frågar alltså bara om den senaste istiden, inte om de tidigare växlingar mellan istider och betydligt varmare klimat som förekom långt innan det ens fanns människor på jorden.

Sture Åström själv, som återigen tar upp klimatalarmisternas förvanskningar av data. Min replik:

Jag tror säkert att Sture Åström har rätt; och jag tror också att IPCC medvetet förvanskar data för att skrämma oss till underkastelse under kraven på industrisamhällets avveckling. Vad jag saknar är en diskussion om vad som skulle hända om dessa krav gick igenom. Man föreslår allt från 25% till 60% minskning av koldioxidutsläppen, med allt vad det skulle medföra i sänkt levnadsstandard och rentav återgång till förindustriella förhållanden. – Jag har översatt en artikel av George Reisman, Miljörörelseförödelsens aritmetik, som förklarar detta.

Så ett inlägg av fysikläraren Ludmila Hell, som bl.a. skriver:

Flera nyheter är sensationella tillsammans: De officiella förvaltarna av hypotesen om koldioxidens katastrofala uppvärmning börjar inse dess brister. […] Sedan NASA i 20 år har negligerat andra drivkrafter än koldioxid, inser de nu att solen medverkar. […] Den mest uppenbara förklaringen är naturliga variationer. […] Den kosmiska strålningen minskar, när solsystemet i sin vandring passerar mellan Vintergatans spiralarmar. Då stiger jordens temperatur, vilket enligt Henrik Svensmark beror på att färre moln bildas. Hans teori får alltså mycket starkt stöd. […] Därmed återstår för koldioxiden bara liten eller obetydlig verkan.

Min replik:

Utan att vara expert vill jag ändå påstå att Henrik Svensmarks teori är den rimligaste jag har stött på. Den förklarar ju de enorma klimatförändringar – istider avlösta av betydligt varmare perioder – som förekommit i alla tider, långt före den industriella revolutionen, ja, långt innan det ens fanns människor på jorden. Hela denna långa historia av klimatförändringar är ju något som dagens ”klimatalarmister” helt bortser ifrån och förtiger så gott de kan. Säkert kommer de att göra sitt bästa för att bortse från och förtiga Svensmark också. Men sanningen är på marsch, även om den går på larvfötter.

Till sist ett inlägg av Keijo Hokkanen, klimatrealist. Han inleder så här:

Efter att ha tagit hand om effekterna av global uppvärmning genom snöskottning flera år i rad nu, har jag börjat bli mer och mer förvånad över det kollektiva och sektliknande beteende hos media och beslutsfattarna à la 30-talets Tyskland.

Han hade andra bra poänger också, men jag hakade på här:

Parallellen med 30-talets Tyskland är mitt i prick. Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger, tror folk att den är sann, enligt en icke helt okänd propagandaminister från den tiden.

Här blev det lite debatt, och någon hävdade att det visserligen förekommit små klimatförändringar i det förflutna, men de vi ser idag är så väldigt mycket värre. Så jag fick upprepa det här med istider:

Att klimatförändringarna idag skulle vara värre än förr är ju fullständigt nonsens. Lär man inte längre ut i skolorna att vi har haft återkommande istider? Att den senaste tog slut för ca 10000 år sedan och att vi därefter har haft en långsam men stadig landhöjning? Att vi hade betydligt mildare klimat här i Skandinavien under bronsåldern än vi har idag? Eller att vi hade en köldperiod som kallas ”lilla istiden” och som kulminerade vid mitten av 1600-talet och bl.a. gjorde det möjligt för svenska armén att tåga över Bälten? Eller har alla dessa forskningsrön kullkastats? Skulle inte tro det…

I dagens EK (29 januari) kom det också en kort replik till Lymar från Sture Åström, där han bemöter Lymars halmgubbeargument:

Jag har inte förnekat människans klimatpåverkan, men visat att koldioxiden inte kan göra något som märks.

Jag passade på att upprepa mitt huvudargument:

OK, Sture Åström; men det verkliga hotet mot vår överlevnad är ju de drastiska nedskärningar av koldioxidutsläppen som föreslås och som, om de genomförs, kommer att strypa vår industricivilisation och driva oss tillbaka förindustriell tid. [Jag kursiverar ”om de genomförs”, eftersom det är fullt möjligt att t.o.m. våra politiker tar sitt förnuft till fånga, när de ser vart det barkar hän. Man får inte vara hur pessimistisk som helst.]

Både du och jag är pensionärer och kommer förmodligen att vara döda innan detta sker. Men vi borde ändå ägna någon liten tanke åt de framtida generationer som kommer att få leva sina liv i armod.

Jag hade tänkt skriva ”förhoppningsvis” i stället för ”förmodligen”, men det avstod jag ifrån. Men jag ser förstås inte direkt fram emot att leva i framtidens människofientliga men ack så ”miljövänliga” och ”klimatsmarta” samhälle.

Om mina repliker har någon som helst effekt återstår att se. Men det är ändå ett gott tecken att Eskilstuna-Kuriren åtminstone låter det sunda förnuftet i klimatfrågan komma till tals.

Annonser

Global uppvärmning 1836

Det är tämligen lönlöst att debattera global uppvärmning – eller ”klimatförändringar” som det numera kallas, sedan man upptäckt att det också kan vara riktigt kallt – eftersom det hursomhelst bara är en förevändning för att strypa industrisamhället och driva oss tillbaka till förindustriell tid. Men eftersom skogsbränderna i Australien skylls på klimatförändringarna och det häromdagen, enligt vad som sades i Rapport, uppmättes en temperatur på hela 48O Celsius i Australien vill jag citera några rader ur Charles Darwins Resa kring jorden:

Denna dag [20 januari 1836] fick vi känna på Australiens sirocko, som kommer från de torra öknarna i det inre. Dammet yrde omkring överallt, och vinden var het som om den hade gått över eld. Sedermera hörde jag att termometern i det fria hade visat 48 grader och i ett tillstängt rum 35,5 grader. (S. 422.)

Så var det alltså med den saken. Extremtemperaturer av det här slaget är inte något nytt. Men det kommer säkert inte att hindra klimatalarmisterna från att alarmera i högan sky och fordra snabbavveckling av industrisamhället.

De som inser miljörörelsens häpnadsväckande onda natur får aldrig upphöra att bekämpa den. – George Reisman, Miljöförödelsens aritmetik.

Uppdatering: Säkert som amen i kyrkan är det någon som menar att jag drar för stora växlar på två enskilda fall. Och naturligtvis har jag inte sedan i morse hunnit forska särskilt mycket i australienska extremtemperaturer. Men på Wikipedia har jag hittat information om maximitemperaturer i de olika australiska delstaterna:

Australian Capital Territory: 42,8O 11 januari 1939.
New Wouth Wales (f.ö. den delstat Darwin rapporterade från): 49,7O 10 januari 1939.
Northern Territory: 48,3O 1–2 januari 1960.
Queensland: 49,5O 24 december 1972.
South Australia: 50,7O 2 januari 1960. (Högsta officiellt uppmätta temperatur för hela Australien.)
Tasmanien: 42,2O 30 januari 2009.
Victoria: 48,8O 7 februari 2009.
Western Australia: 50,5O 19 februari 1998.

De här topptemperaturerna är som ni ser utspridda över tiden: två från 1939, två från 1960, en från 1972, en från 1998 och två från 2009. Och de båda sista har säkert klimatalarmisterna redan alarmerat om.

Men det här är förstås toppnoteringar och behöver inte säga något om snittemperaturen. Men även om vi ger alarmisterna lillfingret och säger att det finns en möjlighet att snittemperaturen är på väg uppåt, så bevisar ju inte det att det beror på mänsklig eller industriell verksamhet eller ens på att korna bajsar alldeles för mycket, så att vi måste sluta äta kött och dricka mjölk för att ”rädda klimatet”; det är bra mycket troligare att det, som vissa forskare menar, beror på solaktiviteten.

Men hur det än må vara med den saken; ett är säkert: Om de förslag på kraftiga nedskärningar av koldioxidutsläppen alarmisterna agiterar för går igenom, kommer det att betyda slutet på vår industricivilisation och en återgång till förindustriell misär. Svält och umbäranden är vad som väntar de kommande generationer som det påstås vara mening ska ”räddas”. Det var inte för inte som jag länkade till George Reismans uppsats ovan.

Uppdatering 2: På samma Wikipediasida finns en graf som visar att medeltemperaturen i Australien faktiskt stigit med drygt 1O på de senaste 100 åren. Även om det skulle stämma (vilket jag inte har någon anledning att betvivla) motiverar ju inte heller detta någon snabbavveckling av industricivilisationen.

Låt oss äldre jobba vidare!

Lars-Arne Staxäng, moderat riksdagsledamot (EK 10.1) har förstås alldeles rätt i sina vackra ord om att låta äldre jobba vidare i mån av lust och förmåga:

Många äldre, som är friskare och lever längre än tidigare generationer, vill fortsätta jobba i någon mån men möter motstånd från arbetsgivaren och samhället.

Äldre arbetskraft som kanske har utbildning och erfarenhet från ett helt liv, be­höver stanna på arbetsplatser och generera tillväxt, vilket gör att det blir fler jobb totalt inte minst för unga.

Synd bara att det är vackra ord utan verklighetsanknytning.

Den som jobbar inom den privata sektorn har inga större problem att arbeta vidare efter 67, ifall bara arbetsgivaren menar att han/hon fortfarande har något att tillföra. Helt annorlunda är det inom den offentliga sektorn. Har man fyllt 67 är det tvärstopp, och detta helt oavsett hur kompetent man är, hur frisk och arbetsför man är eller hur mycket erfarenhet man har att föra vidare till den yngre generationen. Här är det lag och ordning och strikt byråkrati som gäller, och man kastas ut som en våt trasa i arbetslöshet (eufemistiskt benämnd ”pension”). Jag talar här av egen, bitter erfarenhet.

Om nu moderaterna och de andra allianspartierna menar allvar med sitt tal om att låta äldre arbeta vidare, varför börjar de inte med den sektor de själva har kontroll över, den offentliga sektorn?

Tidigare i detta ämne:

Flexibel pensionsålder, tack!

Den så kallade arbetslinjen

Åldersdiskriminering

PS. Inlägget publicerades i Eskilstuna-Kuriren 16 januari 2013.

Uppdatering 8 maj 2013: I gårdagens EK återkom Staxäng och några till med ytterligare ett inlägg om framtidens pensioner. Min kommentar:

Vad politiker ändå är senfärdiga! Att vi blir allt äldre och att det därför blir allt fler pensionärer som ska försörjas av allt färre arbetande, det har väl ändå varit uppenbart i flera decennier? Ändå har varken Alliansen eller tidigare socialdemokratiska regeringar börjat ta tag i problemet förrän nu. Och sedan ska också förslaget stötas och blötas i några år, innan det minsta händer.

Jag har tappat förtroendet för Leif GW Persson

Jag har länge trott att Leif GW Persson var en person med huvudet på skaft. Men inte efter hans senaste krönika i Expressen, där han bl.a. skriver:

Nu verkar det dock som om man i USA äntligen har hittat en lösning på detta problem [skolskjutningarna]. Konkret består den i att man skall ge lärarna på landets skolor rätt att bära vapen och dessutom utbildning i konsten att hantera dem. Förslaget har mötts med entusiasm av hundratals politiker och tusentals inom lärarkåren och när de senare väl är beväpnade och på plats kan vi säkert räkna med att åtskilligt fler ungar kommer att få sätta livet till nästa gång det är dags. Ont skall med ont fördrivas och lite mänskligt spill får vi leva med så länge syftet är gott.

Så Leif GW menar alltså på fullt allvar att om vi vanliga människor hade möjlighet att försvara oss mot galningarna, skulle det bli fler dödsoffer, inte färre. Jag har svårt att finna ord för den kompletta dumheten i denna idé.

Men eftersom Leif GW i de flesta sammanhang lutar sig mot statistik, kan man ju fråga sig vad han har för statistik som stöder hans tes.

Några fakta:

De värsta massakrer mot oskyldiga civila som förekommit i historien har förövats av militärer. Vid massakern i Babij Jar 29 september 1941dödades enligt Wikipedia 33  771 ukrainska judar av nazisterna. Det var två massakrer i Katyn under andra världskriget; vid den ena dödades 4 421 polska officerare, och vid den andra 21 857 polska medborgare på order av Stalin. Fler exempel får ni själva försöka hitta.

Och mordet på ca 6 miljoner judar i gaskamrarna var väl inte en fråga om självförsvar mot judar som var beväpnade till tänderna?

Det var alltså massakrer under krigstid. Hur är det med det som diskuteras nu, massakrer utförda av ensamma galningar mot oskyldiga människor? Finns det något enda exempel på att någon sådan massaker förövats mot beväpnade presumtiva offer?

Lösningen på detta skulle alltså vara striktare vapenlagar, så att det blir ännu fler försvarslösa offer för mördarna att ge sig på.

Här i Skandinavien har vi striktare vapenlagar än på de flesta andra håll i världen. Vi borde alltså vara helt förskonade från den här sortens massakrer. Ändå har den värsta massakern utförd av en enskild galning hittills inträffat just i Skandinavien. (Vill man vara cynisk kan man ju säga att 77 dödsoffer är en struntsumma jämfört med Babij Jar och Katyn; men så cynisk är jag inte.)

Också Tyskland har strikta vapenlagar, och där har sex skolskjutningar inträffat sedan 1913. I Schweiz däremot, där så gott som varje hushåll har ett gevär, har det inte inträffat några skolskjutningar alls. (Se denna artikel på Newsmill.)[1]

Den här sortens dödsskjutningar har inte bara inträffat i skolor utan också i shoppingcentra och på biografer. Vid dödsskjutningen den 20 juli 2012 hade förövaren ett tiotal olika biografer att välja emellan. Han valde inte den närmaste, inte heller den som hade störst publik; han valde den biograf som hade en skylt som talade om att just den biografen var en vapenfri zon. Så om alla biograferna hade varit vapenfria zoner, kanske just den biografen hade förskonats. (Nej visst: jag skulle inte vara cynisk.)

Men om vettvillingarna möts av väpnat motstånd, skulle det betyda att det bara blir värre blodbad? Att döma av vad Leif GW skriver är det detta han föreställer sig. Som om vettvillingen skulle skjuta ännu mer, om han själv blev skjuten.

Eller menar han möjligen att om lärarna vore beväpnade skulle de sätta igång och meja ner sina elever? Det kan han väl knappast mena, men vad ska man tro?

Så sent som den 19 december 2012 var det en person som tänkte öppna eld på en fullsatt biograf i San Antonio, Texas, men stoppades av en beväpnad polis som råkade befinna sig på plats. Hur många liv han skulle ha tagit om han inte stoppats är förstås omöjligt att kalkylera. Och eftersom det aldrig blev någon massaker har det inte heller blivit några stora rubriker i pressen av det. Men att liv räddades, det måste man väl kunna räkna ut med förlängda märgen.

Och så har vi det sedvanliga hyckleriet från politikernas sida. Vita Huset är definitivt inte någon vapenfri zon. Politiker har beväpnade livvakter vid sina offentliga framträdanden. Och Barack Obama skickar sina döttrar till en skola som bevakas av beväpnade vakter.

Det har sagts åtskilliga gånger förr, men det förtjänar att upprepas: det finns två typer av människor som tjänar på förbud mot vapen i självförsvar. Först vanliga brottslingar, som naturligtvis hellre ger sig på de vapenlösa och försvarslösa och som dessutom alltid har egna vapen, oavsett vad lagarna säger om det. Så varför inte göra ett allvarligt menat försök att avväpna brottslingarna i stället för att i allt högre utsträckning avväpna offren? Nej, det är förstås lite jobbigare, om ni ursäktar ännu en cynism.

Och den andra kategorin är tyranner och presumtiva tyranner. En beväpnad befolkning skulle kunna göra motstånd mot dem. Andra grundlagstillägget till USA:s författning tillkom bl.a. av detta skäl.

Lagar som bara brottslingar och tyranner har nytta av – sådana lagar borde inte finnas.

Och den som normalt har huvudet på skaft ska inte stoppa ner det i sanden i denna fråga.


[1]) När man påpekar detta får man ibland höra att ”korrelation inte är kausalitet”. Nej, korrelation är som mest en indikation på att det kan finnas ett kausalsamband att upptäcka. Men i det här fallet är invändningen alldeles bakvänd. Kausalsambandet här är solklart; så vad kan man vänta sig annat av statistiken än just korrelation?

Ny Reismanöversättning

Nämligen Kapitalismens välvilliga natur, som utgör titelessän i Reismans Kindlebok med samma namn. Ursprungligen en föreläsning vid Ludwig von Misesinstitutet och kan också läsas på institutets webbsida (i Kindleversionen har några få tillägg gjorts). Och vill man lyssna till George Reismans välljudande stämma finns det också en ljudupptagning.

Uppsatsen kan ses som en kondenserad – väldigt kondenserad – version av Reismans bok Capitalism: A Treatise of Economics. Så nu ska jag försöka kondensera den ännu mer. Det följande är Reismans 13 punkter:

1. Frihet är grunden för trygghet, och fred är ett korollarium till frihet.

2. Det är kapitalismen som gör det möjligt för oss att utnyttja våra naturtillgångar.

3, Kapitalismen leder till fortlöpande förbättring av människans miljö.

4. Arbetsdelning – speciellt då intellektuell arbetsdelning – är ett av kapitalismens ledande kännetecken.

5. Det finns en tendens till att vinsterna, sedda över hela det ekonomiska systemet, utjämnas. För att kontinuerligt få högre vinster än genomsnittet fordras fortlöpande innovationer, vilket i slutändan kommer alla till gagn som konsumenter.

6. Privat ägande av konsumtionsmedlen gagnar inte bara deras ägare utan precis lika mycket dem som inte själva äger produktionsmedlen.

7. På samma sätt gagnar arv inte bara arvingarna utan också dem som inte ärver produktionsmedlen.

8. Och därför är kapitalismen ett system som alla vinner på: det finns inga långsiktiga förlorare.

9. Ekonomisk konkurrens är något helt annat än den konkurrens som råder inom djurriket. Djuren tävlar om begränsade livsförnödenheter, men människan har förmågan att hela tiden öka tillgången på livsförnödenheter, och konkurrensen handlar om vem som mest och/eller bäst kan öka denna tillgång.

10. I bjärt kontrast till vad marxister (och många andra, för den delen) försöker pracka på oss, är det kapitalismen som utgör ekonomisk planering och socialismen som omöjliggör och rentav förbjuder ekonomisk planering (utöver den ”planering” som diktatorn eller politbyrån står för).

11. Det är socialismen, inte kapitalismen, som är ett monopolistiskt system.

12. Vinster är inte något avdrag från löner; tvärtom är löner och andra omkostnader för att producera ett avdrag från vinsterna. (Jag betraktar personligen detta som Reismans främsta bidrag till nationalekonomin; men det tror jag att jag har sagt förr.)

13. Guldmyntfot – eller ett system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver – utgör inte bara en garanti mot inflation, utan också (och kanske än viktigare) en garanti mot deflation och depression.

På de flesta av dessa punkter hänvisar Reisman till sin egen store läromästare, Ludwig von Mises. Undantagen är punkt 12, som utgör Reismans eget stora bidrag, och punkt 13, där jag menar att Reisman förklarar sammanhangen bättre än någon annan.

Ytterligare två av uppsatserna i Kindleboken finns i svensk översättning: Frihet och Den giftiga miljörörelsen. Fler kan tänkas komma, men – som jag sagt förut – de tar tid att översätta.

Lite statistik: Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär har hittills strax under 300 läsare. De övriga uppsatserna har tyvärr bara ungefär tiondelen så många läsare vardera. Jag vet inte vad jag ska göra åt det, för det brukar ju inte nytta något till att tjata på människor att det ska läsa det-eller-det.